om vissa frågor om sexualbrott m. m. (Betänkande 1985/86:JuU3 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1985/86:3

om vissa frågor om sexualbrott m. m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar justitieutskottet ett antal motioner från den
allmänna motionstiden 1985 som tar upp vissa frågor med anknytning till
lagstiftningen om sexualbrott. De gäller juridiskt biträde åt personer som
utsatts för sexuella övergrepp m. m. (c), kriminalisering av de prostituerades
kunder (s, c och vpk), beivrande av brottet förförelse av ungdom (fp),
behandling av män som dömts för våldtäkt m.m. (s och c), processuella
regler i syfte att skydda barn i rättegångar om sexualbrott m. m. (c) och
alkotest vid läkarundersökning av våldtagna kvinnor (c).

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Två av utskottets ledamöter (c) reserverar sig beträffande juridiskt
biträde. En ledamot (c) reserverar sig i fråga om kriminalisering av
prostitutionskunder.

Motionerna

1984/85:491 av Hans Petersson i Röstånga (fp), vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs angående
ingripande mot personer vilka mot betalning erhåller sexuella tjänster av den
som är under 18 år.

Motionen tar sikte på den regel i brottsbalken (BrB) som straffbelägger
den som skaffar eller söker skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon
som är under 18 år genom att utlova eller ge ersättning. I motionen anförs att
det är ovanligt att kunder till prostituerade under 18 år lagfors, och
motionären efterlyser åtgärder för att sådana brott skall beivras i större
utsträckning.

1984/85:582 av Gunnel Jonäng (c), vari yrkas att riksdagen beslutar att
våldtäktsoffer skall ha rätt till juridiskt biträde inom rättshjälpens ram.

Motionären anför att behovet av juridiskt kvalificerad hjälp är dokumenterat,
bl. a. genom den erfarenhet av gällande lagstiftning som nu föreligger.

1984/85:583 av Marianne Karlsson (c), vari yrkas att

1. riksdagen beslutar att kvinnor gratis skall få juridisk hjälp vid våldtäktsrättegång,

2. riksdagen beslutar att alkotest skall bli obligatorisk vid läkarundersökning
av våldtagen kvinna.

JuU

1985/86:3

1 Riksdagen 1985186. 7sami. Nr 3

I fråga om motionskravet på alkotest anför motionären att en läkare som
undersöker en våldtagen kvinna lätt kan förväxla påverkan av alkohol med
chock efter övergreppet.

1984/85:690 av Karin Israelsson (c) och Rosa Östh (c), vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att våldtäktsoffer skall ha
rättighet till juridiskt biträde inom rättshjälpens ram.

1984/85:692 av Margareta Persson (s) och Ingrid Andersson (s), vari yrkas att

1. riksdagen hos regeringen hemställer om en ändring av lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt så att det i praktiken blir möjligt att ge den som blir
fälld för sexuella övergrepp eller kvinnomisshandel behandling,

2. riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av lagstiftningen så
att tvång att genomgå behandling i vissa fall kan bli ett alternativ som
straffpåföljd.

I motionen anförs att män som begått olika övergrepp mot kvinnor ofta är i
stort behov av behandling eller terapi för att bearbeta de psykologiska
mekanismer som legat bakom deras beteende. Motionärerna anser att det är
nödvändigt att övervinna den negativa attityd som män vanligen intar till
sådan behandling. Motionärerna anser vidare att det i vissa fall skulle vara
värdefullt att pröva tvångsmässig vård som alternativ till fängelsestraff.

1984/85:1653 av Gunilla André m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen antar
följande förslag till ändring av 6 kap. 10 § brottsbalken:

Den som genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig
tillfälligt sexuellt umgänge med annan döms för otillåten kontakt med
prostituerad till böter eller fängelse i högst sex månader.

Motionärerna anför att det vid sidan av sociala och andra insatser mot
prostitutionen bör införas en straffregel som tar sikte på kunderna och
kriminaliserar deras roll i ett prostitutionsförhållande. En sådan kriminalisering
skulle enligt motionärernas mening bidra till att minska prostitutionens
omfattning.

1984/85:2179 av Margareta Persson (s) och Barbro Nilsson i Örnsköldsvik
(s), vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kunden i ett prostitutionsförhållande skall kriminaliseras.

Enligt motionärerna kommer en kriminalisering att på sikt få till följd en
kraftig minskning av antalet prostituerade. Behovet av sociala insatser
understryks samtidigt.

1984/85:2313 av Karin Andersson m. fl. (c), vari yrkas att, med hänvisning till
vad som anförts i motion 1984/85:2312, riksdagen beslutar att kvinnor som
utsatts för våld och övergrepp skall ha rätt till juridiskt biträde inom
rättshjälpens ram.

Motionärerna förespråkar att målsäganden vid anmälan av brottet och i
anslutning till och i rättegången skall ha rätt till juridiskt biträde; frågan
behöver inte utredas närmare.

JuU 1985/86:3

1984/85:2723 av Karin Söder m. fl. (c), vari yrkas att, med hänvisning till vad
som anförts i motion 1984/85:2722,

1. riksdagen beslutar att hos regeringen begära sådana tilläggsdirektiv till
rättegångsutredningen sorn motionen anger,

2. riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om vård för gärningsmannen.

Motionärerna anser att det processuella förfarandet i mål om sexuella
övergrepp mot barn bör ses över i syfte att bereda barnen bättre skydd och
mindre påfrestningar under rättegången samtidigt som gärningsmannens
rättssäkerhet garanteras. Vidare anförs i motionen att den som döms för
övergrepp mot barn bör få en påföljd som inte bara tillgodoser allmänpreventionens
krav; även en individuellt anpassad rehabilitering bör förekomma.

1984/85:2826 av Inga Lantz (vpk) och Margö Ingvardsson (vpk), vari yrkas
att riksdagen hos regeringen hemställer om ett lagförslag som kriminaliserar
kunden i ett prostitutionsförhållande.

I motionen anförs att ett sätt att komma åt prostitutionen är att stoppa
efterfrågan genom att straffbelägga kundernas kontakt med prostituerade.

Allmänt

Omfattande ändringar har på senare tid företagits i BrB:s reglering av
sexualbrotten och i viss annan lagstiftning med anknytning därtill. Lagändringarna,
som trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:105, JuU 25, rskr.
332), innebar bl. a. en genomgripande omarbetning av 6 kap. BrB. Samtidigt
infördes också en möjlighet för målsäganden i exempelvis ett våldtäktsmål
att under rättegången få personligt stöd genom t. ex. en kontaktperson enligt
socialtjänstlagen (1980:620). I ärendet behandlades även frågan om kriminalisering
vid prostitution.

Juridiskt biträde åt personer som utsatts för sexuella
övergrepp m. m.

Motionerna

Motionsyrkandena innebär att bl. a. våldtäktsoffer skall ha rätt till juridiskt
biträde. Flertalet motionärer anser att biträde skall förordnas inom rättshjälpens
ram (mot. 582, 690, 2313). I en motion förespråkas att den juridiska
hjälpen skall vara kostnadsfri (mot. 583 yrk. 1).

Gällande rätt och förarbeten

Enligt rättshjälpslagen (1972:429) gäller att allmän rättshjälp med vissa
undantag kan beviljas personer som behöver bistånd i rättsliga angelägenheter.
Rättshjälp får inte beviljas den vars beräknade årsinkomst överstiger en
viss gräns. Denna har för en person utan försörjningsbörda bestämts till
110 000 kr. Om sökanden inte kan tillvarata sin rätt själv eller genom någon
som i sin tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd, kan biträde
förordnas inom ramen för rättshjälpen. Till biträde förordnas advokat,
biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för

JuU 1985/86:3

uppdraget. Den sökande skall betala avgift som baserar sig på hans
ekonomiska förhållanden och, när biträdesersättningen överstiger en viss
gräns, även beräknas med utgångspunkt i biträdesersättningens storlek.

En grundläggande förutsättning för att allmän rättshjälp skall kunna
beviljas är alltså att sökanden behöver hjälp i en rättslig angelägenhet. Den
omständigheten att någon som målsägande - vilket ju offret vid en våldtäkt är
- skall höras vid en rättegång anses inte innebära att en sådan angelägenhet
föreligger. Om målsäganden framställer ett eget yrkande i målet kan
emellertid, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, allmän
rättshjälp med biträdesförordnande beviljas för målsäganden. Tilläggas bör
att åklagaren som regel har att föra skadeståndstalan för målsägandens
räkning.

Rättshjälp genom offentligt biträde, som utgör en annan rättshjälpsform,
innefattar rätt att i vissa mål eller ärenden främst angående administrativa
frihetsberövanden erhålla rättshjälp. Ersättningen till offentligt biträde utgår
av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet för den enskilde.

Vidare bör nämnas att man inom ramen för rättshjälp enligt rättshjälpslagen
kan få rådgivning i rättsliga angelägenheter under högst en timme.
Rådgivningen, som lämnas av en advokat eller av en biträdande jurist på en
advokatbyrå, sker mot avgift som i vissa fall får sättas ned.

I lagstiftningsärendet rörande sexualbrotten företogs inte någon ändring i
rättshjälpslagen. Däremot gjordes en ändring i rättegångsbalken (RB); en ny
regel, 20 kap. 15 a §, infördes. Den innebär att en målsägande, som hörs med
anledning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets art eller
annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången, får
åtföljas av en lämplig person som sådant stöd. Den som biträder målsäganden
med personligt stöd utanför rättegången - vare sig det är fråga om en
kontaktperson enligt socialtjänstlagen, en sjukhuskurator, en företrädare för
ett kvinnohus, en anhörig eller någon annan - skall alltså kunna fungera som
ett sådant stöd även under rättegången. Stödpersonens uppgifter begränsas
emellertid till vad som faller inom ramen för beredande av personligt stöd.
Någon befogenhet att ingripa i förfarandet från juridiska utgångspunkter har
inte stödpersonen.

Här kan nämnas att RB (se 12 kap. samt 20 kap. 14 § andra stycket)
innehåller regler om de funktionärer som kan biträda en part, bl. a. en
målsägande, i en rättegång för att ta till vara dennes rättsliga intressen. För en
närmare redogörelse hänvisas till utskottets betänkande JuU 1983/84:25
s. 26.

I anslutning till införandet av den nya regeln i 20 kap. 15 a § RB uttalade
utskottet inledningsvis att de samtidigt genomförda ändringarna i fråga om
sexualbrotten är ägnade att minska riskerna för att t. ex. en kvinna som
utsatts för våldtäkt blir kränkande behandlad under det rättsliga förfarandet.
Utskottet, som fann detta vara av stort värde, anförde vidare att det också var
väsentligt att de personer som i olika funktioner kommer i kontakt med en
kvinna med anledning av att hon utsatts för ett sexuellt övergrepp får
utbildning och information i dessa frågor. Utskottet ansåg emellertid att
behovet av personligt stöd åt den som har utsatts för våldtäkt självfallet inte
undanröjdes härigenom, och utskottet ställde sig positivt till ordningen med

JuU 1985/86:3

kontaktperson enligt socialtjänstlagen. Särskilt angeläget fann utskottet det
vara att behovet av personligt stöd för målsäganden under själva det rättsliga
förfarandet tillgodoses. Onekligen, uttalade utskottet, finns det skäl som
talar för att målsäganden utöver hjälpen från en kontaktperson e. d. bör få ett
juridiskt biträde.

Emellertid var det inte behovet av rent rättsligt bistånd utan behovet av
personligt stöd för målsäganden i samband med förhör och liknande under
förundersökningen och det processuella förfarandet i övrigt som stod i
förgrunden för utskottets överväganden; det som här krävs av biträdet är inte
i första hand juridiska kvalifikationer, uttalade utskottet. Liksom departementschefen
kom utskottet fram till att det aktuella behovet borde kunna
tillgodoses genom att man bereder utrymme för den som i övrigt biträder
målsäganden med personligt stöd att göra detta även i rättegången. Samtidigt
betonade utskottet att prövningen inom rättshjälpens ram av målsägandens
behov av juridisk hjälp - som ofta är särskilt uttalat just i de fall då
målsäganden har behov av ett personligt stöd under rättegången - självfallet
skall ske oberoende av om målsäganden vid rättegången åtföljs av en sådan
person som stöd.

Härjämte uttalade utskottet bl. a. att den nya ordningen emellertid redan
från början måste följas med särskild uppmärksamhet och att det så snart
över huvud taget tillräckligt underlag finns bör ske en utvärdering av hur de
nya reglerna fungerat i praktiken. Visar det sig då att det finns ett uttalat
behov av juridiskt biträde som stöd åt målsäganden under förundersökning
och rättegång ansåg utskottet att man noga bör överväga saken på nytt.
Samtidigt måste andra hithörande frågor undersökas, bl. a. frågan om
kostnadsansvaret och frågan huruvida regleringen bör ges en generell
giltighet och omfatta t. ex. även fall av andra våldsbrott och annan
brottslighet. Vad utskottet sålunda anfört gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna (JuU 1983/84:25 s. 28 f, rskr. 332).

Lagstiftningen i Danmark och Norge

I Danmark och Norge finns en ordning som innebär att den som har utsatts
för ett sexuellt övergrepp kan få ett juridiskt biträde under det rättsliga
förfarandet. Systemet infördes i Danmark år 1980 och i Norge år 1981. Det är
i väsentliga avseenden likartat uppbyggt i båda länderna och innebär i
huvudsak följande.

Polisen skall redan då t. ex. en kvinna gör anmälan om våldtäkt upplysa
henne om hennes rätt att få juridiskt biträde. Det är i princip domstolen som
förordnar det juridiska biträdet. Kvinnan behöver inte underkasta sig förhör
hos polisen utan att ett juridiskt biträde är närvarande. Det juridiska biträdet
har rätt att vara närvarande vid förhör med kvinnan såväl under förundersökningen
som i rättegången och kan ställa ytterligare frågor till kvinnan.

När det gäller det juridiska biträdets ställning i processuellt avseende
saknas mer detaljerade regler. I förarbetena till såväl den danska som den
norska regleringen sägs att avsikten inte är att biträdet skall verka som en
ytterligare åklagare i målet. Regleringen i båda länderna förutsätter emellertid
att biträdet skall kunna t. ex. företräda målsäganden i skadeståndsfrågan.

JuU 1985/86:3

I förarbetena till den danska regleringen uttalas att biträdets uppgifter kan
vara av både juridisk och mer allmän karaktär. Utöver stöd till målsäganden
vid förhör hos polisen och inför rätten och bistånd vid eventuella
skadeståndsanspråk kan det här bli tal om bl. a. personligt stöd och
vägledning; det betonas att det mer allmänna biståndet ofta kan vara av
mycket väsentlig betydelse för målsäganden. I de norska bestämmelserna
sägs uttryckligen att biträdet skall tillvarata målsägandens intressen i
samband med förundersökningen och vid huvudförhandlingen samt att
biträdet skall ge målsäganden den hjälp och det stöd som eljest är naturligt
och rimligt i samband med saken.

I både Danmark och Norge skall det juridiska biträdet vara en advokat.
Rätten till juridiskt biträde är i princip kostnadsfri, dock att det norska
systemet medger att målsäganden själv får stå för merkostnaden, om advokat
på annan ort utses.

Utredningsdirektiv

Regeringen har i november 1984 beslutat tilläggsdirektiv (dir. 1984:43) till
rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) i enlighet med riksdagens beslut.

Kommittén har sålunda fått i uppdrag att undersöka hur det rättsliga
förfarandet i mål om ansvar för sexualbrott har fungerat i praktiken från
målsägandens synpunkt sedan de nya reglerna infördes den 1 juli 1984. På
grundval av denna undersökning bör kommittén enligt sina direktiv ta upp
frågan om formerna för utvidgad rättshjälp åt i första hand kvinnor som har
utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott. Kommittén bör bilda sig
en uppfattning om hur systemet i våra grannländer fungerar och undersöka
om det är en sådan ordning som bör bilda modell för ett nytt system för
svensk del eller om systemet här bör ges en annorlunda utformning.

Kommittén avser att redovisa resultatet av sitt arbete under våren 1986.

Övrigt

I enlighet med vad som förutskickades i lagstiftningsärendet rörande
sexualbrotten har på regeringens uppdrag en arbetsgrupp med representanter
för riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen
hösten 1985 presenterat en rapport ”Misshandel och sexuella övergrepp mot
kvinnor och barn”. Arbetsgruppen har samrått med bl. a. Riksorganisationen
för kvinnojourer i Sverige. Rapporten skall tjäna som en praktisk
handledning för alla som i sitt arbete kommer i kontakt med offer för
misshandels- och sexualbrott. I rapporten beskrivs den nuvarande ordningen
i det aktuella hänseendet.

Kriminalisering vid prostitution
Motioner

JuU 1985/86:3

Motionärerna begär att kundernas handlande i prostitutionsförhållanden
skall kriminaliseras (mot. 1653, 2179, 2826).

Gällande rätt

JuU 1985/86:3

Det är inte straffbart att mot vederlag tillhandahålla sexuella tjänster. Inte
heller är det annat än undantagsvis straffbart att mot vederlag skaffa sig
sådana tjänster. Bara i de fall då den prostituerade är under 18 år kan det bli
fråga om att betrakta kontakten med en prostituerad som en straffbar
handling för kunden. Det är nämligen straffbart som förförelse av ungdom
att, genom att utlova eller ge ersättning, skaffa eller söka skaffa sig tillfälligt
sexuellt umgänge med den som är under 18 år (6 kap. 10 § BrB). Straffet för
en sådan handling är böter eller fängelse i högst sex månader. Detta brott
behandlas närmare i följande avsnitt.

Även andra straffbestämmelser kan bli tillämpliga. Exempelvis kan det
vara straffbart som sexuellt utnyttjande (6 kap. 3§ BrB) att ha sexuellt
umgänge med någon genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i
vanmakt eller något annat hjälplöst tillstånd, t. ex. till följd av kraftig
berusning. Straffet är fängelse i högst fyra år.

Riksdagsbehandling

I 1984 års lagstiftningsärende om sexualbrotten behandlades frågan om
kriminalisering vid prostitution. Regeringsförslaget innebar att prostitution
som sådan även i framtiden skulle vara straffri såväl för den prostituerade
som för kunden. Motionsvägen restes förslag om kriminalisering av kundernas
handlande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1983/84:25 s. 24 f, rskr. 332)
slog utskottet till en början fast att det är ett angeläget samhällsintresse att så
långt möjligt försöka motverka prostitutionen och dess skadeverkningar.
Mycket talar emellertid mot ett allmänt straffsanktionerat förbud mot
prostitution, ansåg utskottet. Intresset av effektiva socialvårdande insatser
skulle kunna motverkas av en kriminalisering. En kriminalisering som riktar
sig mot de prostituerade kvinnorna skulle te sig ytterligt inhuman och kunna
uppfattas som en form av klasslagstiftning. Utskottet uttalade vidare att man
inte heller med en kriminalisering som riktar sig enbart mot dem som
utnyttjar de prostituerades tjänster, kunderna, skulle kunna undvika sådana
oönskade effekter som är förenade med ett allmänt utformat förbud mot
prostitution; exempelvis skulle en sådan lagstiftning framkalla ett behov av
särskilda mellanhänder för de prostituerade. Och även om kriminaliseringen
gjordes med begränsning till kunderna skulle den med all sannolikhet bidra
till att göra prostitutionen svåråtkomlig för myndigheterna, uttalade utskottet,
som vidare anförde att andra allvarliga kriminalpolitiska invändningar
mot en sådan kriminalisering är de risker för utpressning den kan medföra
och de svårigheter att upprätthålla kontrollen av efterlevnaden som skulle
uppstå.

Utskottet anslöt sig alltså till departementschefens ställningstaganden,
som innebar att någon utvidgning av kriminaliseringen i fråga om prostitutionskontakter
inte bör ske. Utskottet uttalade vidare bl. a. att de åtgärder
man från samhällets sida bör vidta för att bekämpa prostitutionen som sådan
inte i första hand är av straffrättslig karaktär; framför allt blir det fråga om

olika åtgärder på det sociala planet. Den väg man bör gå i straffrättsligt
hänseende är, anförde utskottet, att rikta in sig mot personer som tjänar
pengar på andras prostitution.

Förförelse av ungdom
Motionen

I motionen anförs att det förekommer en omfattande prostitution av unga
flickor, ofta med missbruksproblem. Motionären anser att brott mot den
bestämmelse som straffbelägger gärningen förförelse av ungdom, 6 kap. 10 §
BrB, alltför ofta inte beivras (mot. 491).

Gällande rätt m. m.

Enligt 6 kap. 10 § BrB är det straffbart såsom förförelse av ungdom att,
genom att utlova eller ge ersättning, skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt
sexuellt umgänge med någon som är under 18 år. Straffet är böter eller
fängelse i högst sex månader.

I 6 kap. 11 § BrB föreskrivs att ansvar för gärning som begås mot någon
under viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig
anledning anta att den andre ej uppnått sådan ålder.

Regeln i 6 kap. 10 § BrB, som saknade motsvarighet i äldre rätt, infördes
med brottsbalkens tillkomst, då som 6 kap. 8 § (prop. 1962:10 s. B 51,178 f,
435, s. C189 f, 1LU 42 s. 49 f, rskr. 390). Avsikten var att vidta åtgärder mot
prostitutionen och ge de unga ökat skydd mot att dräs in i prostitution.
Samtidigt framhölls emellertid i propositionen att möjligheterna att genom
strafflagstiftning komma till rätta med prostitutionsproblemet ej borde
överskattas; motåtgärder borde sättas in på flera områden, bl. a. inom olika
grenar av socialvården och inom den polisiära verksamheten.

Lagrådet uttalade vid sin granskning av förslaget att det, för att stadgandet
inte skulle få en för vidsträckt tillämpning, måste fasthållas vid att det allenast
avsåg att vända sig mot utnyttjandet av ungdom i gatuprostitution eller under
liknande förhållanden.

Bestämmelsen utsattes för motionsvis framförd kritik vid riksdagsbehandlingen.
Första lagutskottet, som avstyrkte bifall till motionerna, hänvisade
bl. a. till lagrådets uttalande om att bestämmelsen vände sig mot utnyttjande
av ungdom i gatuprostitution eller under liknande förhållanden samt uttalade
att det för lagrummets tillämplighet borde krävas att fråga var om verklig
ersättning. Utskottet hänvisade vidare till uttalanden av allmänna beredningsutskottet
år 1958. Då hade framhållits som angeläget att stora ansträngningar
görs för att komma till rätta med de problem som sammanhänger med
prostitutionen och understrukits att särskild vikt borde fästas vid de yngre
åldersgruppernas situation.

JuU 1985/86:3

Sexualbrottsutredningen

År 1971 tillkallades en sakkunnig för att se över brottsbalkens bestämmelser
om sedlighetsbrott. Den sakkunnige antog namnet sexualbrottsutredningen.
I direktiven uttalades bl. a. att i fråga om brottet förförelse av ungdom borde
övervägas om det fanns behov av att behålla kriminaliseringen eller om
straffbestämmelsen om koppleri beredde tillräckligt straffskydd mot att unga
dras in i prostitution.

I sitt betänkande (SOU 1976:9) Sexuella övergrepp konstaterade utredningen
att bestämmelsen om förförelse av ungdom sällan tillämpades och att
antalet dömda varit mycket litet. Åren 1965-1972 varierade antalet dömda
mellan en och fem per år. För en närmare analys av antalet polisanmälningar
m.m. hänvisas här till betänkandet, s. 130. Utredningen uttalade att
bestämmelsen hade tillämpats så sällan att den inte kunde antas ha fyllt sin
avsedda funktion att förhindra att ungdom utnyttjas i gatuprostitution eller
under liknande förhållanden och fann att den borde upphävas. Samtidigt
erinrades om de möjligheter som den dåvarande barnavårdslagen gav att
ingripa för att få till stånd en ändring i en ung prostituerads levnadssätt.
Också koppleribestämmelsen angavs som ett skydd mot att ungdom utnyttjas
i prostitution.

Sexualbrottsutredningens betänkande remissbehandlades men ansågs inte
böra läggas till grund för lagstiftning. I stället tillkallades år 1977 en ny
kommitté, som tog namnet 1977 års sexualbrottskommitté (en redogörelse
för denna kommitté återfinns längre fram).

Prostitutionsutredningen

En särskild utredare tillkallades år 1977 för att göra en kartläggning av
prostitutionen m.m. (prostitutionsutredningen).

Utredningen presenterade en genomgång av prostitutionens struktur och
omfattning i betänkandet (SOU 1981:71) Prostitutionen i Sverige - bakgrund
och åtgärder. Den avsåg förhållandena under 1970-talet och fram till hösten
1980. Utredningen fann bl. a. att de gatuprostituerade utgjorde en grupp av
relativt unga kvinnor. Genomsnittsåldern var ca 23 år och ungefär 75 %
befann sig i åldersintervallet 18-29 år. Andelen underåriga prostituerade -yngre än 18 år - var liten, mindre än 5 %. Andelen under 15 år var mycket
liten, mindre än 1 %. Enligt utredningen kunde uppgifterna om de underåriga
prostituerade antas ha en hög grad av tillförlitlighet på grund av den
förhållandevis höga upptäcktsrisken för dem. I betänkandet anfördes vidare
att de yngsta prostituerade hade väsentligt lägre frekvens på sin prostitution
än genomsnittet av gruppen (s. 76 f). Det framhölls att det inte fanns belägg
för de ofta framförda påståendena om att många mycket unga flickor
prostituerar sig och att prostitutionen går allt längre ned i åldrarna (s. 136)
Det påpekades också att det var sällsynt med åtal enligt den aktuella
bestämmelsen. Utredaren ifrågasatte om inte åtal skulle kunna väckas i
större omfattning. Utredaren ansåg det exempelvis vara av intresse att få fler
avgöranden som visar hur domstolarna tolkar rekvisitet ”skälig anledning
anta” i 6 kap. 11 § BrB i de fall då kunden säger sig inte ha insett att den

JuU 1985/86:3

1* Riksdagen 1985186. 7sami. Nr 3

prostituerades ålder understeg 18 år. Utredaren fann inte någon anledning
att föreslå någon ändring i den gällande regleringen (s. 146).

1977 års sexualbrottskommitté

Som nyss sagts tillkallades sexualbrottskommittén för att göra en förnyad
översyn av sedlighetsbrotten. Kommittén uttalade i sitt betänkande (SOU
1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp att det inte finns någon
anledning att ändra den bestämmelse som kriminaliserar försök att få
prostitutionskontakter med ungdomar under 18 år (s. 124).

Lagstiftningsärendet om sexualbrotten

I 1984 års lagstiftningsärende om sexualbrotten berördes inte den aktuella
frågan i sak. Endast ändringar av formell natur vidtogs i bestämmelsen.

Statistik

Förutom de uppgifter som lämnats ovan under rubrikerna Sexualbrottsutredningen
och Prostitutionsutredningen kan följande nämnas. Under åren
1980-1982 förekom ingen lagföring för brottet förförelse av ungdom. År 1983
dömdes två personer för brottet och en person meddelades åtalsunderlåtelse.
År 1984 lagfördes tre personer för sådant brott. Påföljden bestämdes i
samtliga fall till böter.

LVU

Enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
finns vissa förutsättningar att bereda den som är under 18 år, i vissa fall under
20 år, vård utan samtycke. Detta gäller bl. a. om den unge utsätter sin hälsa
eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende
(1 §). Som exempel på det senare nämndes i förarbetena till lagen prostitution
(prop. 1979/80:1 s. 583).

Aktuella projekt m. m.

Delegationen (S 1974:05) för social forskning genomförde hösten 1983 i
samarbete med socialdepartementet ett forskningsseminarium under rubriken
Prostitutionen och samhället. Avsikten med seminariet var att belysa
forskningsläget och ringa in angelägna områden för fortsatt forsknings- och
utvecklingsarbete. En rapport (Ds S1984:14) över seminariet gavs ut år 1984.
Socialstyrelsen har därefter erhållit medel från delegationen för ett projekt
om prostitutionsförebyggande arbete bland unga. Delegationen finansierar
också ett forskningsstipendium för projektledaren. Projektets första etapp
avser kunskapsinsamlande och är inriktat på personal som arbetar med
ungdomar i riskzonen. Projektet är knutet till Lunds universitet och till
social- och fritidsförvaltningarna i Helsingborg. En första rapport är

JuU 1985/86:3

planerad att föreligga vid årsskiftet 1985-1986.

Socialutskottet har i mars 1985 behandlat en motion med begäran om
stimulans till kommunerna för nya former av behandlingsarbete för att hjälpa
prostituerade kvinnor. Utskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande
avstyrkte bifall till motionen, framhöll att det pågår ett omfattande
forsknings- och utvecklingsarbete för att hjälpa prostituerade och för att
förhindra att ungdomar dras in i prostitution (SoU 1984/85:14 s. 17, rskr.
195).

Behandling av män som dömts för våldtäkt m. m.
Motionerna

I motion 692 tas upp frågan om behandling av män som begått övergrepp mot
kvinnor. Motionärerna anser att det är angeläget att männen aktivt erbjuds
vård och behandling och att de även mot sin vilja bör kunna tvingas till vård.
Det är nämligen vanligt att de först intar en avvisande inställning. Motionärerna
anser också att det vore värdefullt att som alternativ till fängelsestraff
pröva att som påföljd döma till genomgående av ett vårdprogram. -1 motion
2723 (yrk. 2) anförs att när en vuxen döms för övergrepp mot barn det är
nödvändigt att påföljden inte bara tillgodoser de allmänpreventiva kraven;
den dömde måste också få en individuellt anpassad rehabilitering. I andra
länder, bl. a. i USA, har nya metoder prövats med gott resultat, anför
motionärerna.

Gällande rätt

Det svenska påföljdssystemet ger inte möjlighet att döma någon att genomgå
ett vårdprogram, såsom efterlyses i motion 692. Inte heller kan tvångsmässig
behandling av det slag som avses i motionerna ges den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt. Enligt 10 § andra stycket lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt skall en intagen som har behov av medicinsk-psykologisk eller
annan särskild behandling beredas sådan om det kan ske med hänsyn till
anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. Härvid är frivillighet
förutsatt.

Det finns anledning att i detta sammanhang något beröra påföljden
skyddstillsyn. Skyddstillsyn får förenas med föreskrifter för den dömde, t. ex.
avseende läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller
utom sjukhus (28 kap. 6 § BrB jämfört med 26 kap. 15 § BrB). Frivillighet är
därvid inte en ovillkorlig förutsättning för att föreskriften skall få meddelas,
uttalades i proposition 1982/83:85 i anslutning till vissa ändringar i fråga om
bl. a. skyddstillsynspåföljden (s. 91). I propositionen framhölls emellertid
samtidigt att det är uppenbart att en frivillig medverkan från lagöverträdarens
sida ofta är en förutsättning för att man skall kunna räkna med att vård
eller behandling skall kunna ge något positivt resultat; ett direkt tvång mot
den som erhållit en föreskrift om vård för att genomföra vården kan ju för
övrigt inte komma i fråga annat än om förutsättningarna för tvångsvård enligt
social- och sjukvårdslagstiftningen är tillämpliga, anfördes i propositionen.

JuU 1985/86:3

Skyddstillsynen kan undanröjas och annan påföljd bestämmas om den
dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden (28 kap. 8 och 9§§ BrB). -Påföljden skyddstillsyn får endast undantagsvis ådömas för brott med
fängelse i ett år som straffminimum (28 kap. 1 § tredje stycket BrB). För
exempelvis våldtäkt är straffminimum två år (6 kap. 1 § BrB).

Statsbidrag till försöksverksamhet m. m.

I december 1983 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att lämna förslag till
försöksverksamhet inom området kvinnomisshandel. Regeringen avsåg att
under tre år ställa vissa belopp till förfogande för försöksverksamheten.
Därefter beslöt regeringen i mars 1984 att från femte huvudtitelns reservationsanslag
A 3. Forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet
fördela 625 000 kr. till fyra projekt enligt förslag av socialstyrelsen. Det av
projekten som har det största intresset i detta sammanhang avser ett treårigt
projekt inom kriminalvårdens Göteborgsregion, syftande till att utveckla
behandlingsmetoder för män dömda för övergrepp mot kvinnor. Till
projektet avsattes 150 000 kr. för budgetåret 1983/84.

Regeringen har därefter i augusti 1985 på socialstyrelsens förslag reserverat
ytterligare 150 000 kr. från anslaget A 3 för ett andra verksamhetsår inom
det nyss nämnda projektet. De i projektet verksamma psykologerna har i
april 1985 gett ut en delrapport med bl. a. en beskrivning av projektets
utformning och principerna bakom det terapeutiska arbetet.

Regeringen har vidare i april 1985 från samma anslag på socialstyrelsens
förslag ställt 96 000 kr. till förfogande för ett projekt vid kriminalvårdsanstalten
Färingsö avseende behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor.

Därefter har regeringen i maj 1985 beviljat Riksförbundet för sexuell
upplysning bidrag med högst 15 000 kr. från femte huvudtitelns reservationsanslag
J 5. Utveckling och försök med vissa vårdformer. Bidraget är avsett att
användas för en resa till USA med syfte att studera behandlingsprogram för
män med sexuellt aggressiv problematik inom kriminalvård och psykiatrisk
vård.

I sammanhanget skall också nämnas att brottsförebyggande rådet nyligen
har inrättat en arbetsgrupp om sexuella övergrepp mot barn. I arbetsgruppens
direktiv tas bl. a. upp frågan om samhällets reaktioner på sådana brott,
och arbetsgruppen bör enligt direktiven bilda sig en uppfattning om de
alternativa behandlingsmodeller som prövats bl. a. i USA och överväga i vad
mån sådana modeller har någon relevans för svenska förhållanden och om de
i någon form bör prövas här.

Riksdagsbehandling

Utskottet behandlade i mars 1984 motioner som tog upp frågor om
behandling av män som dömts till fängelse för våldtäkt eller kvinnomisshandel.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1983/84:20 s. 9 f)
uttalade utskottet bl. a. att utskottet delade den grundsyn som motionärerna
gav uttryck för i fråga om vikten av att utveckla metoder för särskilda insatser
för de grupper av män som dömts för olika former av våldsbrott mot kvinnor.

JuU 1985/86:3

Utskottet välkomnade därför regeringens insatser inom området kvinnomisshandel,
vari även inbegreps frågor om behandling av gärningsmännen.
Utskottet tog av principiella skäl avstånd från tanken att införa en straffpåföljd
som skulle innebära ett obligatoriskt vårdprogram för de berörda till
fängelse dömda männen. Skäl att överväga ändring i 10 § andra stycket lagen
om kriminalvård i anstalt, som förutsätter frivillighet för sådan behandling
som beskrivs där, förelåg enligt utskottets mening inte. Utskottet förklarade
sig emellertid se positivt på att man genom försöksverksamhet i därför
lämpade anstalter söker utveckla metoder för insatser för de ifrågavarande
intagna.

Här bör också nämnas att justitieministern i en interpellationsdebatt i
kammaren den 11 mars 1985 har diskuterat frågan huruvida påföljd för
sexuella övergrepp mot barn kan utvidgas till att innefatta vård och terapi för
att komma till rätta med det sjukliga beteende som ligger bakom övergreppen
(Riksdagens protokoll 1984/85:94, 7 §).

Nya påföljder

Frivårdskommittén, som tillkallades år 1979 och vars uppdrag utgjort ett led i
det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet med syfte att minska användningen
av frihetsberövande påföljder, lämnade i april 1984 sitt slutbetänkande
(SOU 1984:32) Nya alternativ till frihetsstraff.

I betänkandet behandlas framför allt fyra olika nya alternativa påföljder.
De är nattfängelse, veckoslutsfängelse, samhällstjänst och kontraktsvård.
Enligt kommitténs överväganden är kontraktsvård den påföljd som bör
komma i fråga för att införas i det svenska påfölj dssystemet. Kontraktsvård
innebär kort uttryckt att missbrukare av alkohol och narkotika erbjuds att
frivilligt underkasta sig vård för sitt missbruk enligt ett särskilt behandlingsprogram
i stället för att undergå ett fängelsestraff.

Förslaget har remissbehandlats. Det övervägs för närvarande i justitiedepartementet.

Processuella regler i syfte att skydda barn i rättegång
Motionen

Motionärerna anser att barn som utsatts för sexuella övergrepp bör ges en
mer skyddad behandling i rättegången än vad som nu är fallet. Användning
av bandupptagningar och videoinspelningar i största möjliga utsträckning
förespråkas i stället för direkta förhör med barnet inför domstolen.
Psykologiskt utbildad personal bör enligt motionärerna närvara vid förhören.
Vidare bör barnet få stöd under rättegången, exempelvis genom en
stödperson från de sociala myndigheterna (mot. 2723 yrk. 1).

Gällande rätt

JuU 1985/86:3

Enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket RB är målsägande den mot vilken ett brott är
begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Barn som utsatts

för sexuella övergrepp intar således normalt målsägandeställning i den
rättsliga processen mot gärningsmannen.

I det följande ges en kortfattad redogörelse för huvuddragen av de regler
som är aktuella vid förundersökning och rättegång när misstanke föreligger
om att ett barn har utsatts för sexuellt övergrepp. Det bör samtidigt
framhållas att enligt 71 § socialtjänstlagen (1980:620) socialnämnden skall
informeras när en myndighet får kännedom om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd.

Förhör under förundersökningen får hållas med var och en som antas
kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen (23 kap. 6 § RB). Om
den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om den unge vara
närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen (23 kap.
10 § tredje stycket RB). I den tidigare nämnda rapporten ”Misshandel och
sexuella övergrepp mot kvinnor och barn” uttalas dock i anslutning till denna
bestämmelse att det ofta är direkt olämpligt att någon anhörig är närvarande.
Barnet kan då ha svårt att säga sanningen, av solidaritet med familjen eller av
rädsla. När det gäller små barn och barn som är mycket rädda eller skygga
rekommenderas det att en barnpsykolog eller en socialsekreterare med god
kunskap om barn är närvarande vid förhöret. Det sägs vidare att samråd om
behovet av en expert i detta sammanhang alltid bör ske mellan förundersökningsledaren/åklagaren,
förhörsledare och socialtjänsten.

I förundersökningskungörelsen (1947:948) har vissa närmare föreskrifter
meddelats om förhöret. De innebär följande. Förhör med barn skall utföras
så att det inte uppkommer fara för att barnet tar skada därav. Särskilt stor
varsamhet bör iakttas i fall som berör sexuallivet. Det bör noga tillses att det
inte väcks uppseende kring förhöret. Detta får inte göras mer ingående än
omständigheterna oundgängligen kräver. Om möjligt bör förhör hållas bara
en gång (17 §). Förhör med barn bör hållas av en person med särskild
fallenhet för uppgiften. När det är lämpligt med hänsyn till barnets kön och
ålder bör en kvinnlig förhörsledare anlitas (18 §). Om ett barns utsaga är av
avgörande betydelse för utredningen bör, om det är av vikt med hänsyn till
barnets ålder och utveckling och brottets beskaffenhet, någon som äger
särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller
yttra sig angående värdet av barnets utsaga (19 §).

Den nämnda rapporten innehåller utförliga synpunkter på vad som bör
iakttas vid förhör med barn. Bl. a. uttalas att förhöret alltid skall tas upp på
band och att videoinspelning om möjligt bör användas. När det gäller små
barn sägs att videoinspelning ofta anses nödvändig.

Här bör tilläggas att det inom rikspolisstyrelsen för närvarande pågår
arbete med att utforma en lärobok i förhörsteknik. I denna kommer att ingå
ett kapitel om förhör med barn, vilket även skall omfatta förhör med barn
som utsatts för sexuella övergrepp. Läroboken kommer att utges inom det
närmaste halvåret.

RB uppställer bl. a. följande regler för målsägandemedverkan i rättegång.

En målsägande får inte höras som vittne (36 kap. 1 § RB). Detta innebär
bl. a. att han inte får avlägga ed inför domstol.

Om målsägandens närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen
skall han infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt och hovrätt

JuU 1985/86:3

(20 kap. 14 § och 11 kap. 5 § RB). Om målsäganden skall höras i anledning av
åklagarens talan skall han kallas till huvudförhandlingen (45 kap. 15 § första
stycket RB). En målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan
och som med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av
personligt stöd under rättegången, får åtföljas av en lämplig person som
sådant stöd (20 kap. 15 a § RB).

Om det finns anledning anta att en målsägande i närvaro av den tilltalade
av rädsla eller av annan orsak inte fritt berättar sanningen, får rätten
förordna att den tilltalade inte får vara närvarande under förhöret (46 kap.
7 § RB).

Om huvudförhandlingen äger rum utan att målsäganden är närvarande
skall rätten, om det behövs, redovisa ur handlingarna vad målsäganden har
anfört (46 kap. 6§ femte stycket RB).

Den sist nämnda regeln har samband med bestämmelsen i 35 kap. 14 § RB.
Denna öppnar möjlighet att i vissa fall som bevis åberopa berättelse som
avgetts under förundersökningen. Domstolen har alltså fått möjlighet att
undantagsvis ta upp bevisning i form av t. ex. en bandinspelning eller ett
nedtecknat förhör i stället för att, som normalt sker, höra personen vid
huvudförhandlingen.

Som exempel härpå kan följande anges. I ett avgörande rörande åtal för
sedlighetssårande gärning gentemot ett barn fann högsta domstolen, enligt
grunderna för 35 kap. 14 § RB, att barnet, då tolv år, inte borde höras i målet
utan att i stället hennes vid förundersökningen avgivna utsaga borde
framläggas för domstolen genom uppspelning av ljudbandet (NJA 1963
s. 555).

I detta sammanhang bör också framhållas följande beskrivning ur rapporten
”Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn”.

Ett barn som utsatts för ett brott kallas inte till domstol annat än i
undantagsfall. Åklagaren åberopar i regel barnets berättelse under förundersökningen
och de uppgifter om barnets reaktioner och övriga förhållanden
under förhöret som kan lämnas av förhörsledaren. Denna hörs då som vittne
i målet.

Här bör även påpekas att den grundläggande principen om offentlighet vid
domstolsförhandlingar kan inskränkas bl. a. i mål om sexualbrott. Förhandlingen
får då hållas inom stängda dörrar (5 kap. 1§ RB). Enligt samma
paragraf gäller dessutom att förhör med den som är under 15 år - även i andra
mål än sådana som gäller sexualbrott - får hållas inom stängda dörrar.

Det kan finnas anledning att något beröra vissa regler i RB som gäller för
vittnen men som inte enligt uttrycklig lagreglering gäller för målsägande. 136
kap. 4 § RB föreskrivs att om den som åberopas som vittne i en rättegång är
under 15 år rätten med hänsyn till omständigheterna prövar om han får
höras. Enligt uppgift i den berörda rapporten förekommer det att bestämmelsen
i 36 kap. 4§ RB som gäller vittnen analogt tillämpas även på
målsägande. Det skall också nämnas att RB tillåter att ett vittne i vissa fall
förhörs utom huvudförhandlingen (RB 36 kap. 19 §).

JuU 1985/86:3

Rättegångsutredningen

JuU 1985/86:3

Rättegångsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1982:26) Översyn av
rättegångsbalken 1 - Processen i tingsrätt bl. a. behandlat frågor om
bevisningens förebringande och förhållandet mellan vittnen, målsägande och
parter. Ett syfte är att åstadkomma en mer flexibel ordning.

Sedan remissbehandling avslutats pågår nu överväganden i ämnet inom
justitiedepartementet. En lagrådsremiss är planerad att föreligga omkring
årsskiftet 1985-1986.

Alkotest vid läkarundersökning
Motionen

Motionären anför att en läkare som undersöker en våldtagen kvinna lätt kan
förväxla alkoholpåverkan med chock efter övergreppet. Motionären anser
att alkotest skall vara obligatoriskt vid läkarundersökning av våldtagna
kvinnor (mot. 583 yrk.2).

Gällande rätt

I 2 kap. regeringsformen (RF) finns inskrivna de fri- och rättigheter som
varje medborgare är tillförsäkrad gentemot det allmänna. Av intresse i detta
sammanhang är 2 kap. 6§ RF. Där föreskrivs att varje medborgare är
gentemot det allmänna skyddad mot bl. a. påtvingat kroppsligt ingrepp och
kroppsvisitation. Förbudet att företa bl. a. kroppsliga ingrepp mot den
enskildes vilja är inte absolut utan kan enligt 2 kap. 12 § RF begränsas genom
föreskrift om rätt att göra sådant ingrepp. Föreskriften skall i så fall ges i lag.

Till begreppet kroppsliga ingrepp räknas naturligtvis alla operativa
ingrepp. Dit räknas också ett sådant ingrepp som blodprovstagning. Åläggande
att lämna alkoholutandningsprov utgör också ett kroppsligt ingrepp.

Som exempel på lagstiftning som medger rätt att företa kroppsligt ingrepp
mot den berördes vilja kan nämnas 28 kap. 12 § RB. Där föreskrivs att
kroppsbesiktning får företas på den som skäligen kan misstänkas för brott
varå fängelse kan följa, bl. a. för att utröna omständighet som kan ha
betydelse för utredningen om brottet. Vid kroppsbesiktningen får det tas
blodprov och utföras annan undersökning som kan ske utan nämnvärt men.
Någon skyldighet för annan än den misstänkte, exempelvis för en målsägande
att underkasta sig kroppsbesiktning, t. ex. vid en läkarundersökning i
samband med utredning om brott, finns inte.

Däremot ger 28 kap. 11 § RB möjlighet att vid brott med fängelse i
straffskalan företa kroppsvisitation på annan än den som skäligen kan
misstänkas för brottet om det finns synnerlig anledning att anta att utredning
om brottet därigenom skulle vinnas. Kroppsvisitation är emellertid en
mindre ingripande åtgärd än kroppsbesiktning och innefattar inte rätt att ta
t. ex. blodprov eller alkoholutandningsprov.

Här bör också nämnas något om hälso- och sjukvårdslagens (1982:763)
reglering. Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt

förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador (1 §). Vården skall
bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet (3 § andra
stycket 2) och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd
med patienten (3§ tredje stycket). Lagstiftningen bygger på frivillighet.
Vården får alltså inte ges mot patientens vilja.

Här bör också nämnas att frågan om läkarundersökning av våldtagna
kvinnor behandlas i den tidigare nämnda rapporten ”Misshandel och
sexuella övergrepp mot kvinnor och barn”. Där betonas att det är nödvändigt
med ett medgivande från kvinnan för att läkarundersökning skall kunna ske.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal frågor som har tagits upp i
motioner under allmänna motionstiden 1985 och som har anknytning till
lagstiftningen om sexualbrott. Motionsönskemålen gäller följande frågor.

Juridiskt biträde åt personer som utsatts för
sexuella övergrepp m. m.

Kriminalisering vid prostitution

Förförelse av ungdom

Behandling av män som dömts för våldtäkt

m. m.

Processuella regler i syfte att skydda barn i
rättegång

Alkotest vid läkarundersökning

motionerna 1984/85:582
(c), 1984/85:583yrk. l(c),
1984/85:690 (c), 1984/
85:2313 (c)

motionerna 1984/85:1653
(c), 1984/85:2179 (s),
1984/85:2826 (vpk)
motion 1984/85:491 (fp)
motionerna 1984/85:692
(s), 1984/85:2723 yrk. 2
(c)

motion 1984/85:2723
yrk. 1(c)

motion 1984/85:583 yrk. 2
(c)

Inledning

Den 1 juli 1984 trädde en lagstiftning i kraft som innebar en genomgripande
omarbetning av brottsbalkens bestämmelser om sexualbrott (6 kap. brottsbalken,
BrB). Det infördes samtidigt en möjlighet för målsäganden i t. ex. ett
våldtäktsmål att under rättegången få personligt stöd genom någon lämplig
person (20 kap. 15 a § rättegångsbalken, RB). Motionskrav om rätt till
juridiskt biträde för målsäganden avslogs av riksdagen (prop. 1983/84:105,
JuU 25, rskr. 332). I lagstiftningsärendet behandlades även frågan om
kriminalisering vid prostitution.

I det följande tar utskottet upp de olika motionsfrågorna i sex olika avsnitt
under skilda rubriker.

JuU 1985/86:3

Juridiskt biträde åt personer som utsatts för sexuella övergrepp
m. m.

Bakgrund

I motionerna begärs att våldtäktsoffer skall få rätt till juridiskt biträde i den
rättsliga processen. En av motionerna tar sikte på kvinnor som utsatts för
våld och övergrepp.

Inom rättshjälpens ram finns olika former för rättsligt bistånd. En av
formerna, allmän rättshjälp, kan under vissa begränsade förutsättningar
komma i fråga för en målsägande i rättegång som framställer ett eget yrkande
i målet. Vid allmän rättshjälp skall sökanden normalt betala avgift för
rättshjälpen.

Frågan om behovet av någon form av bistånd för bl. a. våldtagna kvinnor
behandlades i 1984 års lagstiftningsärende om sexualbrotten. Utskottet
ställde sig i sitt av riksdagen godkända betänkande bakom den i propositionen
föreslagna ordningen. Denna innebär att en målsägande som hörs med
anledning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets art eller
annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången får
åtföljas av en lämplig person som sådant stöd (20 kap. 15 a § RB).

Utskottet uttalade emellertid samtidigt att det så snart det över huvud
taget finns tillräckligt underlag bör ske en utvärdering av hur de nya reglerna
fungerat i praktiken. Om det då visar sig att det finns ett uttalat behov av
juridiskt biträde som stöd åt målsäganden under förundersökning och
rättegång ansåg utskottet att man noga bör överväga saken på nytt. Också
frågan huruvida regleringen bör ges en generell giltighet och omfatta t. ex.
även fall av andra våldsbrott och annan brottslighet måste undersökas,
uttalade utskottet. Detta gavs regeringen till känna (JuU 1983/84:25 s. 28 f,
rskr. 332).

Därefter har regeringen beslutat tilläggsdirektiv till rättshjälpskommittén
(Ju 1982:01) i enlighet med riksdagens beslut. Kommittén avser att lägga
fram resultatet av sitt arbete i ämnet under första halvåret 1986.

Utskottets bedömning

Utskottet vill först erinra om den betydelsefulla reformering av lagstiftningen
om sexualbrott som genomfördes den 1 juli 1984. Härigenom kom ett
omfattande och långvarigt utredningsarbete att leda fram till en lagstiftning
som är anpassad till moderna värderingar och en nyare tids kvinnosyn. Såsom
utskottet betonade i 1984 års lagstiftningsärende är det av stort värde att
lagstiftningen får en utformning som är ägnad att minska riskerna för att t. ex.
en kvinna som utsatts för våldtäkt blir kränkande behandlad under det
rättsliga förfarandet.

Utskottet vill också betona betydelsen av att målsäganden får personligt
stöd inte bara i nära anslutning till själva övergreppet utan även under det
efterföljande rättsliga förfarandet; även med den nya regleringen i fråga om
sexualbrott innebär förundersökningen och rättegången fortfarande stora
påfrestningar för målsäganden. Den form för stöd i rättegången som har
införts har utan tvivel stora fördelar och fyller en viktig uppgift i dessa

JuU 1985/86:3

sammanhang. Det bör också noteras att bestämmelsen i RB om stödperson
under rättegången har avseende inte bara på offer för sexualbrott utan är
mera generellt utformad.

Det är emellertid, som utskottet också gett uttryck för i 1984 års
lagstiftningsärende, nödvändigt att om erfarenheterna talar för det gå vidare
på den inslagna vägen. Uppdrag att utreda frågorna och föreslå lämpliga
lösningar såsom riksdagen begärt har getts åt rättshjälpskommittén. Ett
betänkande från kommittén kan väntas om ett drygt halvår.

Utskottet, som vidhåller den ståndpunkt som intogs i 1984 års lagstiftningsärende,
finner det tillfredsställande att ämnet nu är föremål för konstruktiva
överväganden i rättshjälpskommittén.

Med hänsyn till att överväganden i den riktning som motionärerna önskar
sålunda pågår anser utskottet att det saknas anledning för riksdagen att ta
några initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 582,
583 (yrk. 1), 690 och 2313.

Utskottet vill i sammanhanget peka på att den aktuella frågan om juridisk
hjälp till våldtäktsoffer m. fl. endast utgör en del av ett större område inom
straffrätten, nämligen frågan om brottsoffrens ställning över huvud taget.
Inom Europarådet har dess ministerkommitté i juni 1985 antagit en
rekommendation i ämnet. Även i andra sammanhang har frågan uppmärksammats
på senare tid, t. ex. vid FN:s sjunde världskongress om förebyggande
av brott och behandling av brottslingar i Milano under hösten 1985.
Utskottet utgår från att dessa frågor i framtiden kommer att aktualiseras i
olika lagstiftningssammanhang också i Sverige.

Kriminalisering vid prostitution

Bakgrund

Motionärerna anser att kundernas handlande i prostitutionsförhållanden
skall kriminaliseras.

Det är inte straffbart att mot vederlag tillhandahålla sexuella tjänster.
Endast undantagsvis är det straffbart att mot vederlag skaffa sig sådana
tjänster. Ett undantag föreligger då den prostituerade är under 18 år
(förförelse av ungdom, 6 kap. 10 § BrB). Ett annat undantag kan vara att
utnyttja att den prostituerade befinner sig i ett hjälplöst tillstånd (sexuellt
utnyttjande, 6 kap. 3 § BrB).

Frågan om kriminalisering av kundernas handlande vid prostitution var
föremål för riksdagens ställningstagande i 1984 års lagstiftningsärende om
sexualbrotten. I sitt av riksdagen godkända betänkande fann utskottet, i
likhet med departementschefen, att någon utvidgning av kriminaliseringen i
fråga om prostitutionskontakter inte bör ske (prop. 1983/84:105 s. 37 f, JuU
25 s. 24 f, rskr. 332).

Utskottets bedömning

De motionskrav som nu är aktuella skiljer sig inte i sak från dem utskottet
behandlade i 1984 års ärende.

JuU 1985/86:3

När det först gäller själva frågan om kriminalisering vill utskottet hänvisa
till sitt ställningstagande i ämnet år 1984. Utskottet uttalade då bl. a. att
sådana oönskade effekter som är förenade med ett allmänt utformat förbud
mot prostitution inte heller kan undvikas med en kriminalisering som riktar
sig enbart mot kunderna; exempelvis skulle en sådan lagstiftning framkalla
ett behov av särskilda mellanhänder för de prostituerade. Och även om
kriminaliseringen gjordes med begränsning till kunderna skulle den med all
sannolikhet bidra till att göra prostitutionen svåråtkomlig för myndigheterna,
uttalade utskottet. Vidare pekade utskottet på andra allvarliga kriminalpolitiska
invändningar mot en kriminalisering såsom de risker för utpressning
den kan medföra och de svårigheter att upprätthålla kontrollen av efterlevnaden
som skulle uppstå.

De överväganden i fråga om kriminalisering som utskottet sålunda gjort
våren 1984 äger alltjämt full aktualitet, och utskottet saknar anledning att nu
göra en annan bedömning. Utskottet vidhåller därför sin inställning till
frågan om kriminalisering.

Utskottet vill emellertid samtidigt närmare utveckla sin syn på det
allvarliga samhällsproblem som prostitutionen utgör.

Såsom också skedde när frågan senast behandlades vill utskottet först slå
fast att det är ett angeläget samhällsintresse att så långt möjligt motverka
prostitutionen och dess skadeverkningar, inte minst i fråga om den brottslighet
som följer i dess släptåg. Prostitutionen är en företeelse med sådana
negativa verkningar i samhället att den måste bekämpas med kraft.
Prostitutionen är inte bara på många olika sätt skadlig för de inblandade
parterna, i första hand kvinnorna. Den är också ägnad att negativt påverka
sexualsynen i allmänhet.

I ett brett perspektiv har prostitutionen samband med de sociala förhållandena
och strukturerna. De sociala åtgärdernas betydelse för att minska
prostitutionen kan därför knappast överskattas; utan sådana insatser finns
det sannolikt inte några förutsättningar att nå varaktiga resultat. Utskottet
vill som sin mening framhålla att de åtgärder man från samhällets sida måste
vidta för att bekämpa prostitutionen sålunda inte i första hand är av
straffrättslig karaktär utan ligger på det sociala planet.

Det har visat sig vara möjligt att med sociala insatser, bl. a. genom de
särskilda prostitutionsprojekt som bedrivs inom socialförvaltningarna i de
större städerna, uppnå framgångar i kampen mot prostitutionen. En
förutsättning för ett framgångsrikt arbete är emellertid att verksamheten
bedrivs med kontinuitet och att tillräckliga medel avsätts för verksamheten.

Utskottet vill också nämna det arbete med prostitutionsforskning som
bedrivs inom delegationen (S 1974:05) för social forskning (se även
socialutskottets betänkande SoU 1984/85:14 s. 16 f).

Med dessa uttalanden om vikten av omfattande sociala samhällsinsatser
mot prostitutionen avstyrker utskottet bifall till motionerna 1653, 2179 och
2826.

JuU 1985/86:3

Förförelse av ungdom

JuU 1985/86:3

Bakgrund

Det är straffbart såsom förförelse av ungdom att, genom att utlova eller ge
ersättning, skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med
någon som är under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader
(6 kap. 10 § BrB).

Motionsvägen anförs att bestämmelsen sällan tillämpas, och det efterlyses
åtgärder för att brott mot bestämmelsen skall beivras i större utsträckning.

Regeln om förförelse av ungdom infördes vid BrB:s tillkomst. Avsikten
var att vidta åtgärder mot prostitutionen och ge de unga ökat skydd mot att
dras in i prostitution. Samtidigt betonades emellertid att strafflagstiftningens
möjligheter att komma till rätta med problemet inte borde överskattas.
Motåtgärder borde sättas in bl. a. inom socialvården och den polisiära
verksamheten (prop. 1962:10 s. B 51,178 f, 435, s. C 189 f, 1LU 42 s. 49 f,
rskr. 390).

Lagföring med anledning av brottet förförelse av ungdom förekommer
tämligen sällan; år 1983 dömdes två personer för brottet och en person
meddelades åtalsunderlåtelse. År 1984 lagfördes tre personer. Under åren
1980-1982 förekom ingen lagföring.

Lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga ger i vissa
fall möjlighet att bereda den som är under 18 år, i vissa fall under 20 år, vård
utan samtycke. Detta gäller bl. a. om den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.
Som exempel nämndes prostitution i förarbetena till lagen (prop. 1979/80:1
s. 583).

Utskottets bedömning

Som motionären anför är det bara i undantagsfall som straffbestämmelsen i
6 kap. 10 § BrB kommer i tillämpning; säkerligen begås ett stort antal brott
mot bestämmelsen som aldrig beivras. Självfallet är detta otillfredsställande
från rent kriminalpolitiska utgångspunkter. Samtidigt är förhållandet inte
förvånande med tanke på brottets natur. De inblandade parterna vill normalt
dölja sitt mellanhavande och bevissvårigheterna är då mycket stora. Trots
dessa problem vill utskottet emellertid framhålla betydelsen av en skärpt
respekt för bestämmelsens efterlevnad; den avskräckande effekt som
polisens brottsspanande verksamhet har på gatuprostitutionen bör inte
underskattas.

Av större betydelse än den rent kriminalpolitiska frågan om beivrande av
brott mot 6 kap. 10 § BrB är emellertid det sociala problem som prostitutionen
bland ungdom utgör. Det är också denna fråga som motionen ytterst
riktar in sig på. Utskottet vill något uppehålla sig vid detta ämne.

Som utskottet uttalat i det föregående är det en viktig samhällsuppgift att
motverka prostitutionen och dess skadeverkningar. Det är nödvändigt att
med effektiva och insiktsfulla åtgärder ingripa mot de förhållanden som
bereder vägen för prostitution och som dessutom innebär stora svårigheter

när det gäller att komma åt och bekämpa prostitutionen och dess olika
sidoeffekter.

Alla de missförhållanden som sammanhänger med prostitutionen i allmänhet
blir än mer accentuerade när unga människor är inblandade; utskottet vill
därför betona att det är särskilt angeläget att sätta in kraftfulla åtgärder för
att i första hand hindra att de unga ger sig in i sådan verksamhet. Utskottets
uttalanden i föregående avsnitt om sin syn på prostitutionen som samhällsproblem
har självfallet full giltighet även i fråga om ungdomsprostitutionen.

Vid de insatser mot prostitutionen som görs på skilda håll i samhället är
ungdomar i riskzonen föremål för speciell uppmärksamhet; ungdomarna
utgör en grupp som det är särskilt angeläget att hjälpa och stödja. Utskottet
anser att en sådan prioritering är rimlig och lämplig. Utskottet är nämligen i
likhet med motionären djupt oroat över den utveckling i fråga om ungdomsprostitutionen
och dess följder som kan befaras om inte effektiva motåtgärder
sätts in.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 491.

Behandling av män som dömts för våldtäkt m. m.

Bakgrund

Motionärerna anser att män som dömts till fängelse för övergrepp mot
kvinnor bör ges vård och behandling i rehabiliterande syfte; de bör även
kunna tvingas därtill mot sin vilja. Också män som begått övergrepp mot
barn bör beredas en individuellt anpassad rehabilitering enligt mönster från
USA, förespråkas i en motion. Det föreslås även att man som alternativ till
fängelsestraff prövar att döma gärningsmannen till genomgående av ett
vårdprogram.

Det svenska påföljdssystemet ger inte sådana möjligheter till tvångsvård
som efterlyses i motionerna. Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt kan
visserligen enligt 10 § andra stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt beredas behandling under vissa förutsättningar, men därvid är
frivillighet förutsatt.

Den möjlighet som BrB ger (28 kap. 6 § jämförd med 26 kap. 15 §) att
förena en dom på skyddstillsyn med föreskrifter för den dömde, t. ex.
avseende vård eller behandling, innebär så gott som undantagslöst i den
praktiska tillämpningen ett krav på frivillig medverkan. Härtill kommer att
påföljden skyddstillsyn endast sällan kan komma i fråga för brott av det
allvarliga slag som det här är fråga om (28 kap. 1 § tredje stycket BrB).

Här bör nämnas att det inom justitiedepartementet för närvarande pågår
överväganden med anledning av frivårdskommitténs förslag i betänkandet
(SOU 1984:32) Nya alternativ till frihetsstraff. En särskild påföljd för
alkohol- och narkotikamissbrukare har där föreslagits, kallad kontraktsvård.
Påföljden innebär enkelt uttryckt att missbrukaren erbjuds att frivilligt
underkasta sig vård enligt ett särskilt behandlingsprogram i stället för att
undergå ett fängelsestraff.

Inom kriminalvården bedrivs försöksverksamhet med att utveckla behandlingsmetoder
för män som dömts till fängelse för övergrepp mot

JuU 1985/86:3

kvinnor. Ett treårigt projekt pågår inom Göteborgsregionen. En första
rapport över verksamheten har publicerats i april 1985. Medel för ett annat
projekt vid kriminalvårdsanstalten Färingsö har beviljats av regeringen
våren 1985.

Det kan nämnas att både Riksförbundet för sexuell upplysning och en
arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet avser att studera de behandlingsprogram
för män som dömts för vissa våldsbrott som prövats i USA.

Våren 1984 behandlade utskottet motioner som tog upp frågor om
behandling av män som dömts till fängelse för våldtäkt eller kvinnomisshandel.
I sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte utskottet bifall till
motionerna (JuU 1983/84:20 s. 9 f).

Utskottets bedömning

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget att man i
rehabiliterande syfte söker utveckla metoder för särskilda insatser för de
grupper av fängelsedömda som här är aktuella. Utskottet ser därför positivt
på den försöksverksamhet som bedrivs inom kriminalvården i avsikt att finna
lämpliga behandlingsmetoder. Utskottet har också tidigare - år 1984 - gett
uttryck för denna inställning.

Vid samma tillfälle tog utskottet av principiella skäl avstånd från tanken på
att införa en straffpåföljd som skulle innebära ett obligatoriskt vårdprogram
för de till fängelse dömda männen. Utskottet ansåg inte heller att det förelåg
skäl att överväga ändring i den regel i lagen om kriminalvård i anstalt som ger
möjlighet till behandling av den intagne, men som därvid förutsätter
frivillighet.

Utskottet vidhåller dessa bedömningar. Med hänsyn härtill och mot
bakgrund av de överväganden i dessa frågor som pågår föreligger enligt
utskottets mening inte något skäl för riksdagen att hos regeringen nu
hemställa om sådan översyn och ändring av påföljdssystemet som begärts av
motionärerna. Med det sagda avstyrker utskottet bifall till motionerna 692
och 2723 (yrk. 2).

Processuella regler i syfte att skydda barn i rättegång
Bakgrund

Motionärerna förespråkar att barn som utsatts för sexuella övergrepp ges en
mer skyddad behandling i den rättsliga processen. Bl. a. anser motionärerna
att i stället för förhör med barnet inför domstolen bandinspelningar och
videoupptagningar i största möjliga utsträckning bör åberopas som bevis.

De regler i förundersökningskungörelsen (1947:948) som gäller förhör
med barn är inriktade på varsamhet för att barnet inte skall ta skada; särskilt
gäller detta i fall som berör sexuallivet. Uppseende kring förhöret skall
undvikas. Förhöret skall inte göras mer ingående än nödvändigt. Det bör
hållas av en person med särskild fallenhet för uppgiften. I närmare angivna
fall bör någon som är särskilt sakkunnig i barn- eller förhörspsykologi biträda
vid förhöret eller yttra sig.

JuU 1985/86:3

En arbetsgrupp med representanter för riksåklagaren, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen har hösten 1985 på regeringens uppdrag
lagt fram en rapport Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och
barn. I rapporten görs åtskilliga uttalanden som har avseende på barns
medverkan i förundersökning och rättegång. Så sägs där t. ex. att förundersökningsförhöret
alltid skall tas upp på band och att videoinspelning om
möjligt bör användas. När det gäller små barn uttalas att videoinspelning ofta
anses nödvändig. För små barn och barn som är mycket rädda eller skygga
rekommenderas att en barnpsykolog eller en socialsekreterare med god
kunskap om barn är närvarande vid förhöret.

Reglerna i RB om huvudförhandling i brottmål innebär att målsäganden i
princip skall vara närvarande vid förhandlingen och avge sin berättelse inför
rätten. Genom en bestämmelse i 35 kap. 14 § RB ges emellertid möjlighet
för rätten att undantagsvis tillåta att bevisning tas upp vid huvudförhandlingen
i form av t. ex. en bandinspelning eller en utskrift i stället för genom förhör
med personen själv.

I den nyss nämnda rapporten uttalas i fråga om barnets närvaro i domstol
att ett barn som utsatts för ett brott inte kallas till domstol annat än i
undantagsfall. Åklagaren åberopar i regel barnets berättelse under förundersökningen
samt de uppgifter om barnets reaktioner och övriga förhållanden
under förhöret som kan lämnas av förhörsledaren, anförs det i rapporten. -Här kan också nämnas ett avgörande av högsta domstolen, vari en då tolvårig
flickas utsaga om en sedlighetssårande gärning framlades för domstolen
genom uppspelning av en bandupptagning från förundersökningen (NJA
1963 s. 555).

Inom justitiedepartementet pågår för närvarande överväganden med
anledning av rättegångsutredningens betänkande (SOU 1982:26) Översyn av
rättegångsbalken 1 - Processen i tingsrätt. I betänkandet behandlas bl. a.
vissa frågor om bevisningens förebringande och om förhållandet mellan
vittnen, målsägande och parter. En lagrådsremiss är att vänta inom kort.

Utskottets bedömning

Motionärerna har tagit upp viktiga frågor som gäller den svåra avvägningen
mellan olika intressen i det rättsliga förfarandet: våldsoffrets rätt till skydd
och hänsyn, den misstänktes krav på ett objektivt och rättssäkert förfarande
och det allmänna intresset av ett väl fungerande och tillförlitligt rättsväsende.

Utskottet kan i princip ställa sig bakom motionärernas synpunkter i fråga
om behandlingen av barn som skall förhöras med anledning av brott.
Självfallet är det av stor vikt att det rättsliga förfarandet går så till att det inte
förorsakar eller förvärrar en skada.

Såvitt utskottet kan bedöma råder det en medvetenhet i dessa frågor hos
bl. a. polis, åklagare och domstolar, och det finns en strävan att söka goda
lösningar i de enskilda fallen. En utveckling i linje med motionsönskemålet
pågår inom de gällande reglernas ram. Detta framgår inte minst av
uttalanden i den nämnda rapporten.

Härtill kommer att en översyn av RB:s regelsystem - bl. a. i riktning mot
en mera flexibel ordning - är aktuell inom regeringskansliet.

JuU 1985/86:3

Utskottet, som i sammanhanget vill understryka vikten av att särskilt i mål
av den aktuella typen vittnespsykologer och annan expertis anlitas när det
behövs, finner inte skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning
av motionen.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 2723 (yrk. 1).
Alkotest vid läkarundersökning

Motionären anser att alkotest skall vara obligatoriskt vid läkarundersökning
av våldtagna kvinnor. Som skäl anförs att en läkare som undersöker kvinnan
lätt kan förväxla berusning med chock efter övergreppet.

12 kap. 6 § regeringsformen föreskrivs att varje medborgare är gentemot
det allmänna skyddad mot bl. a. påtvingat kroppsligt ingrepp. Denna
bestämmelse kan bara begränsas genom lag.

Blodprovstagning och åläggande att lämna alkoholutandningsprov är
exempel på kroppsliga ingrepp.

Under vissa förhållanden får det enligt bl. a. RB utföras kroppsliga ingrepp
på den som misstänks för brott. Det finns däremot ingen skyldighet för en
målsägande, exempelvis en våldtagen kvinna, att underkasta sig något
kroppsligt ingrepp med anledning av brottet. Den läkarundersökning som
vanligen sker efter en våldtäkt företas med kvinnans samtycke.

Utskottet - som har uppfattningen att största möjliga hänsyn bör tas till
offer för sådan brottslighet det här gäller - anser att det saknas anledning att
införa en sådan bestämmelse som motionären begärt. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 583 (yrk. 2).

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande juridiskt biträde åt personer som utsatts för sexuella
övergrepp m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:582, motion 1984/85:583 i denna
del (yrkande 1), motion 1984/85:690 och motion 1984/85:2313,

2. beträffande kriminalisering vid prostitution

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1653, 1984/85:2179 och
1984/85:2826,

3. beträffande förförelse av ungdom
att riksdagen avslår motion 1984/85:491,

4. beträffande behandling av män som dömts för våldtäkt m. m.
att riksdagen avslår motion 1984/85:692 och motion 1984/85:2723 i
denna del (yrkande 2),

5. beträffande processuella regler i syfte att skydda barn i rättegång
att riksdagen avslår motion 1984/85:2723 i denna del (yrkande 1),

JuU 1985/86:3

6. beträffande alkotest vid läkarundersökning
att riksdagen avslår motion 1984/85:583 i denna del (yrkande 2).

Stockholm den 12 november 1985

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Birthe
Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Göran Magnusson (s), Berndt Ekholm
(s), Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp).

Reservationer

1. Juridiskt biträde åt personer sorn utsatts för sexuella
övergrepp m. m. (moni. 1)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Det är” och
slutar med ”och 2313” bort ha följande lydelse:

Det är emellertid enligt utskottets mening uppenbart att ordningen med
stödperson är otillräcklig för att tillgodose det påtagliga behov av kvalificerat
juridiskt biträde som föreligger för de personer det här gäller; en målsägande
behöver juridisk hjälp så snart anmälan om övergreppet skall göras eller
brottet eljest blir känt hos polisen. Ett sådant generellt behov föreligger
enligt utskottets uppfattning oavsett om målsäganden för talan i målet eller
ej. Det juridiska biträdet bör ha erfarenhet av förundersökningar och av
brottmålsförfarandet i övrigt. Någon avgift för biståndet bör inte tas ut av
målsäganden.

Enligt utskottets bedömning bör en ordning som den beskrivna nu införas
för personer som utsatts för sexuella övergrepp och liknande våldshandlingar.
Utskottet anser att reformen är så angelägen att den inte längre får
fördröjas. Förslag från rättshjälpskommittén i denna sak bör därför inte
avvaktas. I stället bör det ankomma på regeringen att utan dröjsmål utforma
erforderliga författningsregler och snarast förelägga riksdagen förslag i
ämnet.

Frågan huruvida rätten till juridiskt biträde bör utsträckas även till andra
grupper av målsägande än sådana som utsatts för sexuellt våld m. m. bör
närmare belysas av rättshjälpskommittén.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 582, 583 (yrk. 1), 690 och
2313 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

JuU 1985/86:3

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse

1. beträffande juridiskt biträde åt personer som utsatts för sexuella
övergrepp m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:582, motion 1984/
85:583 i denna del (yrkande 1), motion 1984/85:690 och motion
1984/85:2313 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

2. Kriminalisering vid prostitution (mom. 2)

Gunilla André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”När det” och
slutar med ”och 2826” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början slå fast att det är ett angeläget samhällsintresse
att så långt möjligt försöka motverka prostitutionen och dess skadeverkningar.
Ett steg i sådan riktning kan vara att införa en kriminalisering. Mycket
talar emellertid mot ett allmänt straffsanktionerat förbud mot prostitution.
Intresset av effektiva socialvårdande insatser skulle kunna motverkas av en
sådan kriminalisering. Vidare skulle en kriminalisering som riktar sig mot de
prostituerade kvinnorna te sig ytterligt inhuman och kunna uppfattas som en
form av klasslagstiftning. Sådana betänkligheter möter emellertid inte i fråga
om en kriminalisering som riktar sig enbart mot dem som utnyttjar de
prostituerades tjänster - kunderna. En sådan kriminalisering skulle enligt
utskottets mening vara ett sätt för samhället att ge uttryck för att prostitution
inte kan accepteras. Det kan för övrigt redan nu genom regeln om förförelse
av ungdom sägas finnas ett, låt vara begränsat, straffsanktionerat förbud mot
prostitutionskontakter. Att en kriminalisering som riktar sig mot kunderna
skulle bidra till att minska prostitutionens omfattning står enligt utskottets
mening helt klart.

Det sagda innebär att utskottet anser att man - samtidigt som det
genomförs kraftfulla sociala och andra insatser - inte bör avstå från att
använda sig även av straffrättsliga åtgärder för att komma till rätta med
prostitutionen. I detta syfte bör man, i enlighet med vad utskottet nyss har
anfört, utsträcka det kriminaliserade området till kundernas handlande.
Utskottet ställer sig därför bakom yrkandena i motionerna 1653, 2179 och
2826. Utskottet förordar i följd härav att 6 kap. 10 § BrB ändras på det sätt
som framgår av utskottets hemställan. Lagändringen bör träda i kraft den 1
januari 1986.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse

2. beträffande kriminalisering vid prostitution

att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:1653, 1984/
85:2179 och 1984/85:2826 antar följande

JuU 1985/86:3

Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken

JuU 1985/86:3

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 § brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som genom att utlova eller ge
ersättning skaffar eller söker skaffa
sig tillfälligt sexuellt umgänge med
någon som är under arton år, döms
för förförelse av ungdom till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Föreslagen lydelse

Den som genom att utlova eller ge
ersättning skaffar eller söker skaffa
sig tillfälligt sexuellt umgänge med
annan döms för otillåten kontakt med
prostituerad till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Särskilt yttrande

Processuella regler i syfte att skydda barn i rättegång

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anför:

Som närmare utvecklas i motion 2723 är det rättsliga förfarandet alltid en
svår påfrestning för barn, särskilt om de är brottsoffer. Det är nödvändigt att
på alla sätt ge de utsatta barnen en så skyddad behandling vid förundersökning
och rättegång som möjligt. I rapporten Misshandel och sexuella
övergrepp mot kvinnor och barn görs uttalanden om sådana hänsynstaganden
som vi förespråkar, och det framhålls också där att de regler i
rättegångsbalken som ger möjlighet att t. ex. underlåta att höra barn inför
domstol normalt bör komma till användning i sådana mål; endast i
undantagsfall bör ett barn som utsatts för brott kallas till domstolen.

Vi vill betona vikten av att dessa synpunkter alltid är vägledande för
domstolar, åklagare och andra som har inflytande på frågor av denna art. Det
är således av största betydelse att man inom rättsväsendet alltid beaktar de
starka intressen som talar för en varsam behandling av unga brottsoffer och
använder sig av de möjligheter som redan i dag föreligger i fråga om
exempelvis band- och videoinspelningar av förhör, förebringande av bevisning
vid domstol genom uppspelning av sådana upptagningar m. m.

Innehållsförteckning juu 1985/86:3

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Allmänt 3

Juridiskt biträde åt personer som utsatts för sexuella övergrepp m. m. 3

Motionerna 3

Gällande rätt och förarbeten 3

Lagstiftningen i Danmark och Norge 5

Utredningsdirektiv 6

Övrigt 6

Kriminalisering vid prostitution 6

Motioner 6

Gällande rätt 7

Riksdagsbehandling 7

Förförelse av ungdom 8

Motionen 8

Gällande rätt m. m 8

Sexualbrottsutredningen 9

Prostitutionsutredningen 9

1977 års sexualbrottskommitté 10

Lagstiftningsärendet om sexualbrotten 10

Statistik 10

LVU 10

Aktuella projekt m. m 10

Behandling av män som dömts för våldtäkt m. m 11

Motionerna 11

Gällande rätt 11

Statsbidrag till försöksverksamhet m. m 12

Riksdagsbehandling 12

Nya påföljder 13

Processuella regler i syfte att skydda barn i rättegång 13

Motionen 13

Gällande rätt 13

Rättegångsutredningen 16

Alkotest vid läkarundersökning 16

Motionen 16

Gällande rätt 16

Utskottet 17

Inledning 17

Juridiskt biträde åt personer som utsatts för sexuella övergrepp

m. m 18

Bakgrund 18

Utskottets bedömning 18

Kriminalisering vid prostitution 19

Bakgrund 19

Utskottets bedömning 19

Förförelse av ungdom 21 JuU 1985/86:3

Bakgrund 21

Utskottets bedömning 21

Behandling av män som dömts för våldtäkt m. m 22

Bakgrund 22

Utskottets bedömning 23

Processuella regler i syfte att skydda barn i rättegång 23

Bakgrund 23

Utskottets bedömning 24

Alkotest vid läkarundersökning 25

Utskottets hemställan 25

Reservationer 26

1. Juridiskt biträde åt personer som utsatts för sexuella
övergrepp m. m. (mom. l)(c) 26

2. Kriminalisering vid prostitution (mom. 2) (c) 27

Särskilt yttrande 28

Processuella regler i syfte att skydda barn i rättegång (c) .. 28