om vissa frågor angående den statliga lönegarantin vid konkurs (Betänkande 1980/81:AU3 Arbetsmarknadsutskottet)

AU 198^/81:3

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1980/81:3

om vissa frågor angående den statliga lönegarantin vid konkurs

Sammanfattning

Utskottet tar först upp motion 1463 av Torsten Gustafsson m. fl. (c, m, fp).
Motionärerna behandlar frågan om skyldighet för arbetstagare i konkursdrabbade
företag att ta arbete hos annan arbetsgivare under tid då ersättning
från den statliga lönegarantin i konkurs utgår. Utskottet konstaterar att en
arbetstagare, som under uppsägningstid inte kan beredas arbete hos
arbetsgivaren, kan få vidkännas avdrag på uppsägningslönen om han inte tar
annat arbete som bedöms som godtagbart. Detta gäller även i konkurssituationer.
Utskottet är emellertid medvetet om att det finns vissa problem i
sammanhanget och att den aktuella frågan lämpligen kan tas upp i samband
med den utredning om lönegarantilagen som nu förbereds. Motionen anses
inte behöva föranleda någon åtgärd.

I den andra i betänkandet behandlade motionen 1489 som väckts av vpk
vill man ha effektivare indrivning av ideella skadestånd som arbetsgivare
ålagts att betala till fackliga organisationer. Om arbetsgivaren går i konkurs
bör lönegarantimedlen hålla organisationen skadeslös. Utskottet anser att
det saknas skäl att prioritera fordringar av detta slag framför andra
gäldenärers krav och avstyrker därför motionen.

Motionerna

1979180:1463 av Torsten Gustafsson m. fl. (c, m, fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av
lagen om statlig lönegaranti i syfte att främja rörligheten på arbetsmarknaden.

I motionen behandlas frågan i vad mån anställda i konkursdrabbade
företag är skyldiga att ta arbete hos en ny arbetsgivare under tid ersättning
från den statliga lönegarantin utgår.

1979/80:1489 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsam
utredning och förslag i enlighet med motionen.

Motionärerna påstår att företag som av arbetsdomstolen ålagts att betala
ideella skadestånd endast i ett fåtal fall fullgör sina förpliktelser och att detta
har sin grund i dessa arbetsgivares ”konkursbenägenhet”. Motionärerna vill
att regeringen skall lägga fram förslag om effektivare indrivning av sådana
skadestånd eller förslag om ersättning till den drabbade arbetstagarorganisationen
från den statliga lönegarantin.

1 Riksdagen 1980/81. 18 sami. Nr 3

AU 1980/81:3

Gällande rätt m. m.

Enligt lagen om statlig lönegaranti vid konkurs svarar staten för
betalningen av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som har försatts i
konkurs. Garantin omfattar dels löne- och pensionsfordringar, dels vissa
konkursansöknings-och konkurskostnader. Beträffande löne- och pensionsfordringar
gäller följande regler. Fordringen skall ha förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen, vilket bl. a. innebär att den inte får vara äldre än ett år
räknat från det konkursansökan gjordes. Lönegarantin omfattar också lön
under uppsägningstid av högst sex månader. Garantin är för varje
arbetstagare begränsad till ett belopp motsvarande tolv gånger det vid
konkursbeslutet aktuella basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Lönegarantilagen innehåller inte några regler om hur lön skall beräknas
under uppsägningstid. Den frågan regleras i 12-14 §§ lagen om anställningsskydd.
Bestämmelserna innebär bl. a. att en arbetstagare har rätt till lön och
andra anställningsförmåner under uppsägningstiden även om han inte
erbjuds arbete under tiden. En arbetstagare som under uppsägningstiden får
arbete hos en annan arbetsgivare är skyldig att vidkännas avdrag på
uppsägningslönen för det belopp han förtjänar i den nya anställningen. På
samma sätt kan en arbetstagare få vidkännas avdrag på uppsägningslönen för
inkomster som han under uppsägningstiden ”uppenbarligen kunde ha
förvärvat i annan anställning som han skäligen bort godtaga”. Frågan om hur
bestämmelsen skall tolkas bestäms i sista hand av arbetsdomstolen. Hittills
har frågan varit uppe i endast ett fåtal mål.

Garantibelopp som avser uppsägningslön betalas normalt ut efter hand
under uppsägningstiden. I ordinära konkurser underrättar konkursförvaltaren
snarast efter konkursbeslutet länsstyrelsen, som handhar utbetalningen
av lönegarantimedel, om sådana uppsägningslöner som bedöms som klara.
Underrättelsen skall innehålla för konkursförvaltaren kända uppgifter om
arbetstagarnas anställningsförhållanden under uppsägningstiden. Likaså
åligger det konkursförvaltaren att genast anmäla till länsstyrelsen om ändring
sker av förhållande som har betydelse för rätten till lönegarantimedel.
Länsstyrelsen kan också kräva att arbetstagare avger försäkran på heder och
samvete om anställnings- och avlöningsförhållanden under uppsägningstiden.

I mindre konkurser handläggs frågor om rätt till utbetalning av lönegarantimedel
av kronofogdemyndigheten, som bygger sitt beslut på uppgifter
från arbetsgivaren och de berörda arbetstagarna. Kronofogdemyndigheten
skall underrätta länsstyrelsen om sitt beslut beträffande vilka fordringar som
är betalningsgrundande. Länsstyrelsen sköter därefter om utbetalningen av
garantimedel.

Kronofogdemyndighetens beslut kan överklagas till länsstyrelsen, vars
beslut i sin tur kan överklagas till hovrätt.

För utbetalade garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt mot

ALI 1980/81:3

konkursgäldenären. Den som genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt
förorsakat att lönegarantimedel felaktigt betalats ut är i princip återbetalningsskyldig.
Även i andra fall kan sådan skyldighet föreligga under
förutsättning att vederbörande borde ha insett den felaktiga utbetalningen.

Lönegarantin finansieras genom avgifter som erläggs av arbetsgivarna.
Avgiften är f. n. 0,2 % av lönesumman under året. Avgifterna förs över till
en fond som förvaltas av kammarkollegium.

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner med anknytning till den statliga
lönegarantin vid konkurs.

Lönegarantins uppgift är att tillförsäkra de anställda rätt att få ut sina löner
inkl. uppsägningslöner i samband med konkurs. Garantin för uppsägningslön
avser inte längre tid än sex månader.

I motion 1463 behandlas fråga om lönegarantins tillämpning på uppsägningslöner.
Motionärerna påstår att en konkursförvaltare inte har möjlighet
att ensidigt förmå anställda i konkursdrabbade företag att under uppsägningstiden
ta erbjudna anställningar på samma ort. Motionärerna vill att man
skall tillämpa ungefär samma ordning som vid arbetslöshetsersättning, dvs.
att en arbetstagare som uppbär ersättning på grund av lönegarantin skall vara
skyldig att under uppsägningstiden ta ett av arbetsförmedlingen erbjudet
lämpligt arbete.

Den av motionärerna lämnade redovisningen för regelsystemet är inte
komplett. Det är visserligen riktigt att lönegarantilagen inte innehåller någon
bestämmelse om skyldighet för anställda, som är berättigade till medel enligt
garantin, att ta annat lämpligt arbete. Denna fråga regleras emellertid i lagen
om anställningsskydd. Enligt 13 § i den lagen skall från uppsägningslön
avräknas dels lön som arbetstagaren under uppsägningstiden förvärvar i
annan anställning, dels inkomster som han under den aktuella tiden
uppenbarligen kunde ha förvärvat i annan anställning som han skäligen bort
godta. En konkursförvaltare har alltså möjligheter att kräva att en anställd
som inte kan beredas arbete men som omfattas av lönegarantin tar ett annat
arbete som bedöms som godtagbart. Om den anställde vägrar detta kan
uppsägningslönen reduceras med det belopp som skulle ha utgått i lön.
Därmed minskas också lönegarantin.

Det sagda innebär inte att det skulle saknas problem när det gäller
lönegarantins tillämpning.

I konkurssituationer kompliceras situationen stundom av att förvaltaren
har intresse att hålla kvar arbetskraften i företaget för att eventuellt kunna
överlåta detta i sin helhet. I sådana fall utövas av naturliga skäl inte någon
press på arbetstagare att söka annat arbete. Även andra problem kan finnas

AU 1980/81:3

som hänger samman med samspelet mellan konkurslagstiftningen inkl.
lönegarantin och anställningsskyddslagen.

Utskottet har inhämtat att man inom arbetsmarknadsdepartementet
förbereder direktiv till en utredning om lönegarantilagen. Det ter sig
naturligt att i det utredningssammanhanget ta upp frågan hur de nuvarande
reglerna i lönegarantilagen och lagen om anställningsskydd fungerat i
praktiken. Ett spörsmål som lämpligen bör belysas är hur den aktuella
avräkningsregeln i lagen om anställningsskydd förhåller sig till bestämmelserna
i arbetslöshetsförsäkringen om skyldigheten att ta erbjudet lämpligt
arbete.

Mot bakgrund av det anförda finns det inte skäl att föreslå någon åtgärd på
grund av den aktuella motionen.

Utskottet går härefter över till att behandla vpk-motionen 1489. I den
motionen påstås att arbetsgivare endast i ett fåtal fall betalar ideella
skadestånd som de av arbetsdomstolen åläggs att utge till fackliga organisationer.
Orsaken till detta sägs delvis vara den ”konkursbenägenhet” som
många arbetsgivare i den aktuella situationen visar. Detta undergräver
respekten för den arbetsrättsliga lagstiftningen, menar motionärerna, och de
vill därför att regeringen skall lägga fram förslag till effektivare indrivning av
dessa skadestånd eller förslag om ersättning av lönegarantimedel till den
drabbade arbetstagarorganisationen.

Enligt utskottets uppfattning är det en grov överdrift att påstå att
arbetsgivare endast i ett fåtal fall betalar av arbetsdomstolen utdömda
skadestånd. Motionärerna har heller inte presterat något belägg för sitt
svepande påstående. Det finns emellertid exempel på företagare som genom
upprepade konkurser eller på annat sätt undandragit sig stora förpliktelser. I
sådana fall har emellertid inte enbart organisationer med rätt till skadestånd
drabbats utan även andra fordringsägare. Utskottet kan inte finna skäl att
prioritera skadeståndsfordringar av detta slag på bekostnad av andra icke
förmånsberättigade fordringsägare. Utskottet avvisar därmed också tanken
på att lönegarantimedel skall täcka den aktuella typen av fordringar. När det
gäller problemet att komma till rätta med företagare som systematiskt
underlåter att fullgöra sina förpliktelser vill utskottet påminna om att det
sedan den 1 juli i år finns möjlighet att i samband med konkurs utfärda
näringsförbud för en tid upp till fem år.

Med det anförda avstyrker utskottet vpk-motionen 1489.

Utskottet hemställer

1. beträffande lönegaranti för den som erbjuds annat arbete
att riksdagen avslår motion 1979/80:1463,

AU 1980/81:3

2. beträffande lönegarantilagens utsträckning till vissa skadeståndsfordringar
m. m.
att riksdagen avslår motion 1979/80:1489.

Stockholm den 20 november 1980

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Alf Wennerfors
(m), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s), Sten Svensson
(m). Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Marianne
Stålberg (s), Eva Winther (fp), Sune Johansson (s), Nils-Olof Grönhagen (s)
och Sonja Rembo (m).

GOTAB 65951 Stockholm 1980