om vissa faderskapsfrågor m.m. (Betänkande 1987/88:LU25 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1987/88:25

om vissa faderskapsfrågor m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som på olika sätt anknyter till
regler om fastställande av föräldraskap till barn. I motionerna tas upp frågor
om bl.a. faderskapspresumtion i samboförhållanden, kostnad för blodundersökning
i mål om fastställande av faderskap och införande av regler om
fastställande av moderskap. Vidare behandlar utskottet en motion som rör
sambors möjligheter att adoptera barn.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna. Mot utskottets ställningstagande
till frågan om faderskapspresumtion i samboförhållanden reserverar sig
ledamöterna från folkpartiet. Vidare har ledamöterna från moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centern till betänkandet fogat ett särskilt
yttrande såvitt avser utskottets ställningstagande till motionen angående
kostnad för blodundersökning i faderskapsmål.

Motionerna

1987/88:L406 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari med hänvisning till vad som
anförts i motion 1987/88:A801 yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om den ogifta pappans ansvar,
rättigheter och skyldigheter.

1987/88:L407 av Sylvia Pettersson och Lisbet Calner (båda s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
möjlighet att adoptera sambos barn.

1987/88:L413 av Maria Leissner och Charlotte Branting (båda fp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att lagen om fastställande av
faderskap kompletteras med att moderskap även kan fastställas på liknande
sätt.

1987/88:L418 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättningsskyldighet
för blodprovskostnad ej skall föreligga i vissa fall.

Gällande ordning

De grundläggande reglerna rörand t faderskap till barn återfinns i 1 kap FB.
Är vid barns födelse modern gift skall enligt 1 kap. 1 § FB mannen i

1987/88:25

1 Riksdagen 1987188.8sami. Nr 25

äktenskapet anses som barnets far (den s.k. faderskapspresumtionen).

Är situationen vid barnets födelse den att det inte finns någon faderskapspresumtion
skall faderskapet fastställas genom erkännande eller dom. Om
barnet är underårigt ankommer det på socialnämnden att försöka utreda vem
som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs. Om faderskapsfrågan
kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av socialnämndens
utredning bör nämnden bereda mannen i fråga tillfälle att erkänna faderskapet.
Nämnden bör verka för att blodundersökning äger rum beträffande
modern, barnet och den som kan vara fader till barnet, om denne begär det
eller anledning finns till antagande att modern haft samlag med mer än en
man under tid då barnet kan vara avlat.

En närmare redovisning för vad som gäller beträffande socialnämndens
utredningsskyldighet i faderskapsärenden har lämnats i betänkandet LU
1986/87:25 vartill hänvisas.

Fastställs faderskapet genom dom skall rätten på talan av barnet eller den
som företräder barnet förklara en man vara far till barnet, om det är utrett att
han har haft samlag med barnets mor under barnets konceptionstid och det
med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av
honom.

Barnet står från födseln under vårdnad av båda föräldrarna om dessa är
gifta med varandra och i annat fall av modern ensam. Står barnet under
vårdnad av endast en av föräldrarna och vill föräldrarna ha gemensam
vårdnad kan de numera få vårdnaden registrerad genom en enkel anmälan
till pastorsämbetet under förutsättning att såväl föräldrarna som barnet är
svenska medborgare.

Talan om fastställande av faderskap skall väckas av barnet. I fall då barnet
är underårigt förs barnets talan i rättegången av socialnämnden eller
vårdnadshavaren i egenskap av ställföreträdare för barnet. Faderskapsmål
skall handläggas i den ordning som enligt rättegångsbalken gäller för
indispositiva tvistemål, och rätten har att självmant verka för att faderskapsfrågan
blir tillbörligen utredd. I målet får talan föras mot flera män. En
instämd man har rätt att dra in en utomstående man som svarande i målet.
Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning om
faderskap kan rätten i mål om fastställande av faderskap förordna om
blodundersökning. Förordnandet kan avse modern och barnet samt den man
mot vilken talan förs. Finns det anledning att anta att någon annan man har
haft samlag med modern under den tid då barnet kan vara avlat, får
förordnandet avse också denne. I de fall domstol förordnat om blodundersökning
skall kostnaderna för undersökningen betalas av allmänna medel.

I faderskapsmål gäller i princip samma regler om ersättning för rättegångskostnader
som i andra tvistemål. Fluvudregeln enligt 18 kap. rättegångsbalken
(RB) är att den förlorande parten skall ersätta motpartens rättegångskostnader.
När det gäller indispositiva tvistemål får emellertid rätten
förordna att vardera parten, dvs. i faderskapsmål barnet och dess motpart,
skall bära sina rättegångskostnader. Har i ett mål ersättning utgått av
allmänna medel gäller i fråga om skyldighet att återbetala beloppet till
statsverket samma regler som beträffande fördelningen av rättegångskostnaderna
(18 kap. 13 § RB). Om vardera parten skall bära sina rättegångskostna -

LU 1987/88:25

der får rätten bestämma att vardera parten också skall svara för hälften av
återbetalningsskyldigheten.

Om socialnämnden för talan i faderskapsmål gäller en särskild regel i 3
kap. 11 § FB i fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna. Vardera
parten skall enligt denna bestämmelse bära sina rättegångskostnader och kan
då också få svara för hälften av kostnaden för blodundersökningen. Enligt
vad som uttalades under förarbetena till bestämmelsen (prop. 1969:124 s.
115) torde det oftast finnas anledning att tillämpa en hälftendelning. Om
svaranden i målet förfarit på sätt som anges i 18 kap. 3 § eller 6 § RB, dvs. i
onödan förorsakat rättegången eller genom försumlig processföring orsakat
motparten kostnader, eller om det annars föreligger särskilda skäl kan dock
svaranden förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten för rättegångskostnaderna.
Om bl.a. parts ställföreträdare gjort sig skyldig till ett
förfarande som faller under 18 kap. 3 § eller 6 § RB kan ställföreträdaren
förpliktas ersätta kostnad som uppkommit härigenom för annan part.

För det fall att blodundersökning har utförts på anmodan av socialnämnd
för utredning av faderskap skall nämnden ersätta kostnaden för undersökningen.
Skulle i sådant fall faderskapsfrågan hänskjutas till domstol skall
frågan om parternas skyldighet att återbetala kostnaden bedömas på samma
sätt som då rätten förordnat om blodundersökning (6 § lagen om blodundersökning
m.m. vid utredning om faderskap).

Bestämmelserna i 3 kap. 11 § FB överensstämmer i huvudsak med vad som
gäller vid en annan typ av indispositiva familjerättsliga mål, nämligen mål om
vårdnad om barn och mål om umgänge med barn. I vårdnads- och
umgängesmål är emellertid möjligheten att i fall som avses i 18 kap. 3 § eller 6
§ RB ålägga en part att ersätta motparten för rättegångskostnader inte
begränsad till svaranden utan omfattar också den som väckt talan i målet (6
kap. 22 § FB). Å andra sidan kan i vårdnads- och umgängesmål ställföreträdaren
åläggas ansvar för rättegångskostnader endast i den mån parten är
skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader.

Den som är svarande i ett faderskapsmål kan beviljas allmän rättshjälp
under förutsättning att hans årsinkomst inte överstiger visst fastställt belopp.
Om rättshjälp beviljas betalar staten kostnaderna för blodundersökning,
som rätten förordnat om eller som utförts på anmodan av socialnämnden (9 §
rättshjälpslagen). Bland andra kostnader som rättshjälpen omfattar kan
nämnas kostnad för juridiskt biträde, för bevisning och för resa och
uppehälle i samband med inställelse för blodundersökning och inför domstol.
Viss del av den sammanlagda kostnaden för rättshjälpen skall den berättigade
normalt själv stå för genom att betala s.k. rättshjälpsavgift och tilläggsavgift.
I den mån motparten till den som beviljats rättshjälp, i egenskap av
förlorande part, genom vårdslös processföring eller av annan orsak är skyldig
att betala den andres rättegångskostnader omfattar skyldigheten också
kostnaden för rättshjälpen. Vidare kan nämnas att i proposition 1987/88:73
föreslagits viss ändring i rättshjälpslagen innebärande en något utökad
möjlighet att få kostnad för blodundersökning i faderskapsmål ansedd som
rättshjälpskostnad.

Några särskilda regler om fastställande av moderskap finns inte. Inte heller
har de bestämmelser som gäller i fråga om faderskap till barn, om

LU 1987/88:25

socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap och om rättegången i
mål om faderskap motsvarande tillämpning i händelse att fråga skulle
uppkomma huruvida någon är - eller inte är - moder till ett visst barn. Det
innebär exempelvis att något förordnande om blodundersökning inte kan
meddelas enbart av det skälet att frågan om vem som är moder är oviss.

Avsaknaden av särskilda regler om fastställande av moderskap innebär
emellertid inte att det över huvud taget inte skulle vara möjligt att i domstol
föra talan angående förhandenvaron av ett moderskap. Från rättspraxis är ett
par fall kända i vilka saken gällde huruvida en viss kvinna var moder till
barnet eller inte. Rättsfallet NJA 1949 s. 144 gällde frågan om förväxling av
barn skett på en sjukstuga. I målet företogs förutom blodundersökning även
ögonfärgs- och annan antropologisk undersökning. Barnen ansågs förväxlade.
I ett hovrättsavgörande (SvJT 1968 ref. s. 89) ansågs talan om
fastställande av moderskap kunna tas upp till prövning.

Bestämmelser om adoption finns i 4 kap. föräldrabalken (FB). För
adoption fordras tillstånd av domstol. Endast den får adoptera som fyllt 25 år
(i undantagsfall 18 år). Adoption innebär att barnet i fortsättningen skall
anses som adoptantens barn. De rättsliga banden med barnets föräldrar
avskärs helt. Exempelvis har barnet arvsrätt efter adoptivföräldrarna men
inte efter sina biologiska föräldrar.

Om en gift person vill adoptera ett barn måste enligt huvudregeln
adoptionen göras gemensamt med den andra maken. En make kan dock,
med den andra makens samtycke, få adoptera dennes barn. Efter en sådan
adoption kommer barnet att anses som makarnas gemensamma.

Rätten att gemensamt adoptera ett barn tillkommer endast makar. Två
personer som sammanbor utan att vara gifta har alltså inte någon möjlighet
att gemensamt anta ett adoptivbarn. Däremot finns det inte något lagligt
hinder mot att i ett samboförhållande den ena parten adopterar den andras
barn. Följden av en sådan adoption blir emellertid att adoptanten ensam
kommer att anses som barnets förälder.

Rätten skall i varje särskilt fall pröva om det är lämpligt att adoptionen
äger rum. Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet.
Dessutom fordras att den som ansöker om att få adoptera har uppfostrat eller
vill uppfostra barnet eller att det annars med hänsyn till det personliga
förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till
adoptionen.

Motionsmotiveringar

Motiveringen till motion L406 (fp) återfinns i motion A801 om jämställdheten.
I sistnämnda motion anförs bl.a. att en väsentlig och nödvändig
förändring av samhället är att männen får chanser att ta ansvar för sina barn
samt att ogifta fäders ansvar, skyldigheter och rättigheter gentemot barnen
bör stärkas. Motionärerna konstaterar att en ogift fader måste anmäla sig
som vårdnadshavare till sitt eget barn medan en ogift moders vårdnadsskap
erkänns automatiskt. Enligt motionärerna bör man pröva möjligheten att
införa faderskapspresumtion för fader som stadigvarande sammanbor med
barnets moder. Förslag härom bör föreläggas riksdagen.

LU 1987/88:25

I motion L407 (s) framhålls att en make kan få adoptera den andra makens
barn även om den andra biologiska föräldern är i livet. Motsvarande
möjlighet ges däremot inte för en sambo som vill adoptera den andra
sambons barn ens för det fall att den andra biologiska föräldern har avlidit.
Motionärerna kritiserar detta förhållande och menar att barn till änkor/
änklingar, som lever tillsammans med en ny partner och har gemensamma
barn med den nya partnern, borde få möjlighet att genom adoption
jämställas med barnen i den nya kärnfamiljen och erhålla samma status som
de barnen. Om adoption var möjlig i den beskrivna situationen skulle det
vara ägnat att stärka barnets position gentemot skola, kamrater och
samhälle. Lagstiftningen släpar här efter i utvecklingen och svarar inte mot
den moderna synen på familjer och familjebildning.

Med utgångspunkt från en i massmedierna uppmärksammad händelse
anförs i motion L413 (fp) att det borde finnas anvisningar i lag om
fastställande av moderskap. Det måste ses som en brist i lagstiftningen att
lagregler härom saknas. Man kan enligt motionärerna inte bortse från risken
av liknande fall i framtiden. Motionärerna yrkar därför att reglerna om
fastställande av faderskap kompletteras med bestämmelser som gör det
möjligt att fastställa moderskap på liknande sätt.

I motion L418 (fp) framhålls att i mål om fastställande av faderskap
parterna kan förpliktas att betala det allmännas kostnad för blodundersökning.
Om de sociala myndigheterna ombesörjer blodundersökningen och
faderskapet avgörs utan rättegång brukar kostnaderna däremot inte behöva
betalas av parterna. För allmänheten framstår förhållandet som orättvist, i
synnerhet för det fall att en instämd man frias som far men ändå tvingas
betala ibland dryga kostnader för blodundersökning. Eftersom det är ett
samhällsintresse att faderskap fastställs är det naturligt att staten tar på sig
dessa kostnader, åtminstone vad gäller de friade männen. Vidare orsakar
blodprovskostnaderna mycket arbete för domstolarna, och risken är stor att
reglerna tillämpas olika.

Frågornas tidigare behandling

Regeln i 3 kap. 11 § FB om att i faderskapsmål där socialnämnd för talan
vardera parten i princip skall bära sin rättegångskostnad motsvarades tidigare
av 15 § lagen (1969:618) om fastställande av faderskap till barn utom
äktenskap. I propositionen med förslag till införande av sistnämnda lag
uttalade departementschefen (prop. 1969:124 s. 115) att han inte var beredd
att biträda en av socialstyrelsen under remissbehandlingen av förslaget väckt
tanke att svaranden i ett faderskapsmål skulle kunna få ersättning för sina
egna kostnader av allmänna medel också i andra fall än då han hade fri
rättegång. Eftersom barnet enligt förslaget aldrig skulle kunna förpliktas
utge ersättning för rättegångskostnad, skulle svaranden alltså i princip själv
få svara för sina kostnader även om käromålet mot honom ogillades. I den
mån svaranden i och för sig kunnat komma i fråga som fader kunde
departementschefen inte se något oegentligt i en sådan ordning. Departementschefen
konstaterade att redan enligt då gällande lagstiftning svarandens
praktiska möjligheter att få ersättning från barnet av naturliga skäl var

LU 1987/88:25

ytterst begränsade samt erinrade om svarandens möjligheter till kostnadsersättning
vid illojal eller vårdslös processföring från kärandesidan. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande biträdde första lagutskottet (1LU 1969:52)
propositionen i förevarande del.

Frågan om införande av en faderskapspresumtion vid samboförhållanden
har prövats av riksdagen vid 1985/86 och 1986/87 års riksmöten med
anledning av motioner med samma syfte som den nu aktuella motionen L406.
Då spörsmålet senast behandlades underströk lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande (LU 1986/87:25) att utgångspunkten för reglerna om
fastställande av faderskap och vårdnad måste vara omtanken om barnets
bästa och att reglerna inte får utformas på sådant sätt att risker kan
uppkomma för att barnets rättigheter på något sätt blir åsidosatta. Utskottet
framhöll att det därför var viktigt att, när faderskapet fastställs genom
erkännande, det verkligen är fadern och inte någon annan som skriver på
erkännandet, eftersom ett felaktigt faderskapserkännande senare kan få
mycket olyckliga konsekvenser för barnet. I anslutning till motionsönskemålen
konstaterade utskottet att gällande regler ger ogifta föräldrar och särskilt
då de samboende möjlighet att få faderskapet och mannens vårdnad om
barnet avgjorda på ett enkelt sätt. Utskottet framhöll bl.a. att det inte
föreligger något hinder mot att påbörja en faderskapsutredning innan barnet
är fött. Vidare förklarade sig utskottet i och för sig väl kunna förstå att en
ogift far i direkt anslutning till barnets födelse också i rättslig bemärkelse vill
bli far till sitt barn. Att införa en faderskapspresumtion för en samboende lät
sig emellertid svårligen göras. Införandet av lagen om sambors gemensamma
hem (sambolagen) kunde härvidlag inte föranleda någon annan bedömning.
Utskottet erinrade om att den lagen har begränsad räckvidd och tillhandahåller
juridiska lösningar endast på ekonomiska problem. I lagstiftningsärendet
hade understrukits att man inte borde skapa så utförliga regler för sambor att
man därigenom åstadkom vad som skulle kunna betecknas som ett äktenskapsliknande
system av lägre dignitet. De som ville att ett mer heltäckande
juridiskt system skulle tillämpas på deras samlevnadsform skulle därför även
i fortsättningen behöva ingå äktenskap. Antagandet av sambolagen kunde
således inte anses ha bidragit till att förutsättningarna för reglerna om
fastställande av faderskap ändrats.

Med anledning av motioner om jämställdhet i familjerättsligt hänseende
mellan heterosexuell och homosexuell samlevnad behandlade utskottet i
samband med regeringens förslag till lag om homosexuella sambor (prop.
1986/87:124) en speciell adoptions/råga, nämligen spörsmålet om homosexuella
sambors rätt att adoptera barn. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1986/87:28) anförde lagutskottet i det sammanhanget att det var
angeläget att åtgärder vidtogs för att förändra de homosexuellas situation och
bl.a. underlätta för dem att leva samman i stabila parförhållanden. Utskottet
kunde dock inte ställa sig bakom de framförda motionsförslagen om att den
familjerättsliga lagstiftningen i sin helhet skulle bli tillämplig på homosexuella
par och att dessa därmed skulle få möjlighet att bl.a. gifta sig och adoptera
barn. Enligt utskottet fanns det inte någon förankring i det allmänna
rättsmedvetandet för att låta homosexuella par adoptera barn. Vad som
främst talade mot en sådan möjlighet till adoption var emellertid att

LU 1987/88:25

adoptionen kan innebära negativa konsekvenser för barnet. Att införa en
regel sorn medgav att två personer av samma kön adopterar skulle därmed
inte vara förenligt med principen om att barnets bästa skall stå i förgrunden
vid adoption. Härtill kom att adoptionsfrågan då inte hade någon större
betydelse. När det gällde s.k. närståendeadoptioner, dvs. adoptioner där den
ena parten i ett samlevnadsförhållande adopterar den andras barn, medger,
fortsatte utskottet, nämligen gällande regler att vid vårdnadshavarens död
den efterlevande kan få adoptera barnet. Med det anförda avstyrkte
utskottet bifall till motionsönskemålen.

Pågående arbete

Utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt fick genom tilläggsdirektiv år 1982
i uppdrag att utreda flera närmare angivna frågor om adoption. Utredningen
borde bl.a. diskutera om det fanns anledning att i ett större sammanhang se
över föräldrabalkens adoptionsbestämmelser. Utredningen skulle dessutom
vara oförhindrad att ta upp också andra frågor om adoption. Sedan
utredningen numera lagts ned har dess uppgifter såvitt avser adoptionsfrågorna
i november 1987 förts över till förmynderskapsutredningen (Ju
1984:07). Förmynderskapsutredningen beräknas avsluta sitt arbete kring
årsskiftet 1988-1989.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner vari tas upp frågor om
faderskapspresumtion i samboförhållanden, skyldigheten att ersätta kostnad
för blodundersökning i mål om fastställande av faderskap och införande av
regler om fastställande av moderskap. Vidare behandlas en motion som rör
sambors möjligheter att adoptera barn.

Om vid ett barns födelse modern är gift skall enligt gällande regler mannen
i äktenskapet anses som barnets far. Denna presumtion av faderskapet kan
brytas av domstol eller upphävas genom att en annan man skriftligen
erkänner faderskapet. För att erkännandet skall få rättslig verkan krävs att
det godkänts av modern, mannen i äktenskapet och socialnämnden.

Är modern vid barnets födelse ogift skall faderskapet fastställas genom
erkännande eller dom. Erkännandet skall vara skriftligt och bevittnas av två
personer samt skall godkännas av modern och av socialnämnden. Det åligger
socialnämnden att utreda vem som är far till ett barn vars moder är ogift och
att tillse att faderskapet fastställs. Om socialnämnden efter sin utredning
anser sig kunna bedöma faderskapsfrågan med tillräcklig säkerhet skall
nämnden bereda den presumtive fadern tillfälle att erkänna faderskapet.
Kan erkännande inte erhållas får talan om fastställande av faderskapet föras
vid domstol.

Barnet står från födseln under vårdnad av båda föräldrarna om dessa är
gifta med varandra och i annat fall av modern ensam. Om det döms till
äktenskapsskillnad mellan föräldrarna fortsätter barnet att stå under båda
föräldrarnas vårdnad om inte den gemensamma vårdnaden upplöses.

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill föräldrarna

LU 1987/88:25

ha gemensam vårdnad kan de numera som huvudregel få vårdnaden
registrerad genom en enkel anmälan till pastorsämbetet under förutsättning
att vårdnadsfrågan inte tidigare prövats av domstol och att såväl föräldrarna
som barnet är svenska medborgare.

I motion L406 (fp) hänvisas till motiveringen i motion A801 i vilken
behandlas olika frågor om jämställdhet. Motionärerna anför att det är
väsentligt att stärka den ogifte faderns ansvar, skyldigheter och rättigheter
gentemot sina barn. Motionärerna konstaterar att en ogift fader måste
anmäla sig som vårdnadshavare medan moderns vårdnadsskap erkänns
automatiskt. Enligt motionärerna bör man pröva möjligheten att införa en
faderskapspresumtion också för en man som är samboende med barnets
moder. Motionärerna yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet erinrar om att frågan om införandet av en faderskapspresumtion
vid samboförhållanden prövades av riksdagen vid 1985/86 och 1986/87 års
riksmöten med anledning av motioner med samma syfte som den nu aktuella
motionen L406. Då spörsmålet senast behandlades underströk lagutskottet i
sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1986/87:25) att utgångspunkten
för reglerna om fastställande av faderskap och vårdnad måste vara omtanken
om barnets bästa och att reglerna inte får utformas på sådant sätt att risker
kan uppkomma för att barnets rättigheter på något sätt blir åsidosatta. När
faderskapet fastställs genom erkännande, är det därför, fortsatte utskottet,
viktigt att det verkligen är fadern och inte någon annan som skriver på
erkännandet, eftersom ett felaktigt faderskapserkännande senare kan få
mycket olyckliga konsekvenser för barnet. Sammanfattningsvis konstaterade
utskottet att gällande regler ger ogifta föräldrar och särskilt då de
samboende möjlighet att få faderskapet och mannens vårdnad om barnet
avgjorda på ett enkelt sätt. Utskottet hänvisade härvidlag till att det inte
föreligger något hinder mot att påbörja en faderskapsutredning innan barnet
är fött samt att rutinerna för handläggningen av faderskapsärenden var
sådana att inga parter behövde utsättas för integritetskränkande frågor.
Även om utskottet i och för sig väl kunde förstå att en ogift far i direkt
anslutning till barnets födelse också i rättslig bemärkelse vill bli far till sitt
barn ansåg utskottet att införandet av en faderskapspresumtion för en
samboende svårligen lät sig göras.

Enligt utskottets mening äger det anförda fortfarande giltighet. Utskottet
vidhåller därför sin uppfattning att hänsynen till barnets bästa kräver att i de
aktuella fallen faderskapet fastställs under medverkan av socialnämnden. I
linje med tidigare uttalanden vill utskottet stryka under vikten av att
faderskapsärenden handläggs på ett så enkelt sätt som är möjligt med hänsyn
till barnets intressen och under former som inte behöver uppfattas som
integritetskränkande. Tillfredsställande är därför att socialstyrelsen nyligen
beslutat om nya formulär för faderskapsutredning. De nya formulären
innebär bl.a. förenklade rutiner för fastställande av faderskap till barn vars
föräldrar är sammanboende vid barnets födelse men inte var det under
konceptionstiden. För att de förenklade rutinerna skall få tillämpas i dessa
fall fordras dock att parterna hade stadigvarande förbindelse med varandra
vid tiden för konceptionen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L406.

LU 1987/88:25

I motion L418 (fp) framhålls att i de fall socialnämnden medverkar till att
faderskap fastställs genom erkännande brukar nämnden svara för kostnaderna
för eventuella blodundersökningar. Om faderskapsfrågan handläggs av
domstol kan däremot parterna förpliktas att återbetala det allmännas
kostnad för blodundersökning. Förhållandet framstår enligt motionären som
orättvist, i synnerhet för det fall att talan mot mannen ogillas men han ändå
tvingas betala kostnaderna för blodundersökningen. Eftersom det är ett
samhällsintresse att faderskap fastställs är det enligt motionären naturligt att
staten tar på sig dessa kostnader, åtminstone vad gäller de friade männen.
Motionären hävdar dessutom att reglerna om ersättningsskyldighet för
blodprovskostnader orsakar mycket arbete för domstolen och att risken är
stor att reglerna tillämpas olika. I motionen yrkas att det anförda ges
regeringen till känna.

Utskottet vill för sin del framhålla att i faderskapsmål gäller i princip
samma regler om ersättning för rättegångskostnader och skyldighet att
återbetala belopp som utgått av allmänna medel för bl.a. blodundersökning
som i andra tvistemål. Huvudregeln enligt rättegångsbalken (RB) är att den
förlorande parten skall ersätta motpartens rättegångskostnader och ensam
svara för återbetalningsskyldigheten gentemot statsverket. I faderskapsmål
och andra indispositiva tvistemål får emellertid domstolen förordna att
vardera parten skall bära sina rättegångskostnader. Meddelas ett sådant
förordnande får domstolen också bestämma att vardera parten skall återbetala
hälften av vad som utgått av allmänna medel (18 kap. 13 § RB).

Om socialnämnden för talan i faderskapsmål gäller en särskild regel i 3
kap. 11 § FB i fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna. Vardera
parten, dvs. barnet och dess motpart, skall enligt denna bestämmelse bära
sina rättegångskostnader. Enligt vad som uttalades under förarbetena till
bestämmelsen (prop. 1969:124 s. 115) torde det oftast finnas anledning att
tillämpa en hälftendelning av kostnaden för blodundersökningen.

Aven om båda parterna i ett faderskapsmål således oftast får svara för
återbetalningsskyldigheten gentemot statsverket vill utskottet understryka
att regeln i 3 kap. 11 § FB inte innebär att en hälftendelning automatiskt skall
tillämpas. Som framgår av redogörelsen ovan skall domstolen även i sådana
faderskapsmål där socialnämnden för talan med tillämpning av RB:s
bestämmelser pröva hur återbetalningsskyldigheten skall fördelas mellan
parterna. Av de uttalanden som gjordes vid tillkomsten av FB:s bestämmelse
(se ovan s. 5 f.) torde den slutsatsen kunna dras att i de fall den utpekade
mannen inte kunnat komma i fråga som fader något ansvar för blodundersökningskostnaderna
inte bör åläggas honom. Utskottet vill också framhålla att
om barnets företrädare inlett rättegång mot en viss man mot bättre vetande
det finns utrymme enligt gällande regler för att förplikta företrädaren att
ersätta uppkomna kostnader.

Till det anförda vill utskottet lägga att bestämmelsen i 3 kap. 11 § FB i
huvudsak överensstämmer med vad som gäller vid en annan typ av
indispositiva tvistemål som rör barn. nämligen mål om vårdnad och
umgänge. När socialnämnden för talan i vårdnads- och umgängesmål skall
vardera parten också bära sina rättegångskostnader och kan då även få svara
för hälften av eventuell återbetalningsskyldighet gentemot statsverket.

LU 1987/88:25

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet inte att det finns skäl för att
nu införa en ändrad ordning när det gäller återbetalningsskyldigheten för
blodundersökningskostnader i faderskapsmål. Utskottet vill även framhålla
att det knappast kan komma i fråga att för faderskapsmålen uppställa
särskilda regler om parternas återbetalningsskyldighet. Också i vårdnadsoch
umgängesmål och andra tvistemål, där parterna får bära sina rättegångskostnader,
kan det finnas lika starka skäl som i faderskapsmålen för att en
part och särskilt då den vinnande parten bör befrias från skyldigheten att
återbetala till statsverket. Att man i betydande utsträckning skulle frångå
principen om parternas återbetalningsskyldighet för vad som utgivits av
allmänna medel i tvistemål kan enligt utskottets mening inte godtas av
statsfinansiella skäl. En lättnad i återbetalningsskyldigheten för den ena
parten måste därför medföra en ökad återbetalningsskyldighet för motparten,
något som inte kan godtas särskilt när det gäller mål i vilka barn för talan.
På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L418.

Med utgångspunkt från en i massmedierna uppmärksammad händelse
anförs i motion L413 (fp) att det borde finnas lagregler om fastställande av
moderskap. Motionärerna yrkar att reglerna om fastställande av faderskap
kompletteras med bestämmelser som gör det möjligt att fastställa moderskap
på liknande sätt.

Som motionärerna påpekar innehåller svensk rätt inte några regler om
fastställande av moderskap till barn. Avsaknaden av sådana regler innebär
emellertid inte att det över huvud taget inte skulle vara möjligt att i domstol
föra talan angående förhandenvaron av ett moderskap. Som närmare
redovisats ovan (s. 4) finns några enstaka fall där frågan om moderskap tagits
upp till prövning i domstol.

Enligt utskottet får avsaknaden av uttryckliga regler om fastställande av
moderskap ses mot bakgrund av att det är ytterligt sällsynt att det inte kan
avgöras vem som är rätt moder till ett barn. I de undantagssituationer då
moderskapet trots allt framstår som ovisst finns som ovan redovisats
möjlighet att med tillämpning av allmänna regler om rättegången i tvistemål
få saken avgjord i domstol. Utskottet kan därför inte finna att det föreligger
något verkligt behov av särskilda regler om fastställande av moderskap.
Skulle emellertid utvecklingen gå dithän att det blir mera vanligt förekommande
att moderskap till barn inte på ett självklart sätt kan avgöras får frågan
givetvis tas under förnyat övervägande. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L413.

I motion L407 (s) tas upp en fråga om sambors rätt att adoptera gemensamt.
Enligt FB gäller att makar får adoptera ett barn endast om de genomför
adoptionen gemensamt. Som gemensam adoption räknas också att den ena
maken adopterar den andra makens barn med dennas samtycke. Efter en
sådan adoption blir barnet makarnas gemensamma.

Andra än makar får inte adoptera gemensamt. En ogift person har inte
heller möjlighet att adoptera en annans barn och därmed åstadkomma att
barnet blir deras gemensamma.

Sistnämnda regel kritiseras i motionen. Motionärerna framhåller att i de
samboförhållanden där det finns gemensamma barn och barn till den ena
parten från ett tidigare äktenskap det borde vara möjligt för den andra

LU 1987/88:25

sambon att adoptera det inte gemensamma barnet under förutsättning att
dess andra förälder inte är i livet. En sådan adoption skulle enligt
motionärerna stärka barnets ställning i olika avseenden. I motionen yrkas att
adoptionsreglerna skall ändras i enlighet med det anförda.

Utskottet kan i och för sig hysa förståelse för syftet med motionen. Det kan
sålunda i den av motionärerna angivna situationen ligga i barnets intresse att
en adoption kommer till stånd och att barnet därmed blir jämställt med
sambornas gemensamma. Detta kan emellertid inte alltid antas vara fallet.
Barnet kan nämligen ha ett starkt intresse av att de rättsliga banden med den
avlidne föräldern inte skärs av genom en adoption. När det gäller s.k.
närstående adoptioner, dvs. adoptioner där den ena parten i ett samlevnadsförhållande
adopterar den andras barn vill utskottet vidare peka på att redan
gällande regler medger att vid vårdnadshavarens död den efterlevande kan få
adoptera barnet.

Vad som framför allt talar mot ett genomförande av motionärernas förslag
är att man härigenom i viss utsträckning skulle jämställa makar och sambor i
adoptionshänsende. Det skulle då bli svårt att motivera varför sambor bara
skulle tillåtas adoptera gemensamt i den med motionen avsedda situationen
och inte också i andra, kanske lika behjärtansvärda fall. Fältet skulle härmed
öppnas för ett mera allmänt likställande av sambor och makar när det gäller
möjligheten att adoptera. En sådan utveckling skulle strida mot den
principiella syn på lagstiftningen om sambor som kom till uttryck under
förarbetena till äktenskapsbalken och lagen om sambors gemensamma hem
(prop. 1986/87:1, LU 18 och prop. 1986/87:86, LU 26). Utskottet underströk
då att det från flera synpunkter är önskvärt att äktenskapet bevaras som den
normala och naturliga formen för familjebildning för det helt övervägande
antalet människor och att denna målsättning präglade bl.a. den äktenskapsrättsliga
reformen. Med instämmande i vad departementschefen uttalat
framhöll utskottet vidare att man inte bör skapa så utförliga regler för sambor
att man därigenom åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som ett
äktenskapsliknande system av lägre dignitet. De som vill att mera heltäckande
juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnad får alltså låta registrera
sin samlevnad genom att ingå äktenskap.

Redan på grund av det anförda ställer sig utskottet avvisande till
motionärernas förslag. Härtill kommer att en mera vidsträckt möjlighet för
sambor att adoptera gemensamt även skulle aktualisera spörsmålet om
homosexuella sambors rätt att adoptera, en tanke som utskottet uttryckligen
tagit avstånd från i samband med införandet av lagen om homosexuella
sambor (prop. 1986/87:124, LU 28).

På grund av det anförda och med hänvisning till att förmynderskapsutredningen
har i uppdrag att diskutera om det finns anledning att i ett större
sammanhang se över föräldrabalkens adoptionsbestämmelser, avstyrker
utskottet bifall till motion L407.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fastställande av faderskap
att riksdagen avslår motion 1987/88:L406,

LU 1987/88:25

2. beträffande adoption

att riksdagen avslår motion 1987/88:L407,

3. beträffande fastställande av moderskap
att riksdagen avslår motion 1987/88:L413,

4. beträffande kostnad för blodundersökning
att riksdagen avslår motion 1987/88:L418.

Stockholm den 22 mars 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Gustafsson
(s), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m),
Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp), Gunnar
Thollander (s), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen (s), Ewy Möller
(m), Kjell-Arne Welin (fp) och Eva Rydén (c).

Reservation

Fastställande av faderskap (mom. 1)

Bengt Harding Olson och Kjell-Arne Welin (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”motion L406” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att man på olika sätt
ytterligare söker stärka den ogifte faderns rätt. Det kan nämligen inte
uteslutas att det finns ett samband mellan det alltför låga engagemang som en
del av dessa fäder visar för sina barn och den undanskymda roll som
lagstiftningen ger den ogifte fadern jämfört med den gifte fadern. Ett
stärkande av den ogifte faderns ansvar, rättigheter och skyldigheter borde
därför vara till gagn även för barnet.

Utskottet vill också erinra om att riksdagen nyligen infört en rättslig
reglering av samboförhållanden genom antagandet av lagen om sambors
gemensamma hem (prop. 1986/87:1, LU 18). Någon form av faderskapspresumtion
för fader som är sambo med barnets moder ligger klart i linje med
den genomförda lagstiftningen. Dessutom skulle en sådan presumtion
tillgodose behovet av ett särskilt skydd för gemensamma barn i samboförhållanden,
något som kraftigt betonats i nämnda utskottsbetänkande under
reservation nr 8.

Utskottet anser att en faderskapspresumtion kan tillskapas på olika sätt.
En väg är att införa en lagregel om direkt faderskapspresumtion som
motsvarar regeln för gift fader. Ett annat sätt är att inte bara påbörja utan
även avsluta nuvarande faderskapsutredning redan före barnets födelse. I
dessa fall skulle - under förutsättning av att parterna är överens - fadern
direkt vid barnets födelse anses vara rättslig fader till barnet. För att bryta en

LU 1987/88:25

sådan faderskapspresumtion skulle samma regler som gäller i fråga om barn
som föds i äktenskap kunna tillämpas.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet det angeläget att reglerna i
FB om fastställande av faderskap och om vårdnad blir föremål för översyn i
syfte att stärka den ogifte faderns ställning till gagn även för barnet. Vad
utskottet anfört bör med bifall till motion L406 ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa:

1. beträffande fastställande av faderskap
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:L406 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av föräldrabalkens
regler om fastställande av faderskap och om vårdnad i syfte att
stärka den ogifte faderns ställning.

Särskilt yttrande

Kostnad för blodundersökning (mom. 4)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt
Harding Olson (fp), Ewy Möller (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Eva Rydén
(c) anför:

Som utskottet framhållit gäller i mål om faderskap, där socialnämnden inte
för barnets talan, i princip samma regler om kostnad för rättegången som i
andra indispositiva tvistemål. Det innebär att, om exempelvis ett vuxet barn
självt för sin talan eller modern ensam för barnets talan, en med orätt
utpekad man kan få sina rättegångskostnader ersatta enligt huvudregeln i
rättegångsbalken om tappande parts skyldighet att svara för motpartens
kostnader. Ej heller behöver han i sådant fall betala kostnad för blodundersökning.

Vi anser att denna huvudregel inte bör frångås endast därför att barnets
talan förs av socialnämnden. Det är därför tillfredsställande att utskottet fäst
uppmärksamhet vid motivuttalanden, enligt vilka något ansvar för blodundersökningskostnader
inte bör åläggas en man som inte kunnat komma i
fråga som fader.

Utskottets påtalanden angående de nämnda motivuttalandena kommer
förhoppningsvis att bidra till att män, som på bristfällig grund dras in i
faderskapsmål, i framtiden inte urskillningslöst åläggs skyldighet att återbetala
kostnad för blodundersökning. Skulle det emellertid visa sig att
utvecklingen i praxis inte går i denna riktning måste enligt vår mening frågan
om ersättningsskyldighet för blodundersökningskostnader tas under omprövning.

LU 1987/88:25

■