om vissa detaljhandelsfrågor (Betänkande 1984/85:NU6 Näringsutskottet)

NU 1984/85:6

Näringsutskottets betänkande
1984/85:6

om vissa detalj handelsfrågor
Ärendet

I detta betänkande behandlas två motioner rörande detaljhandel. Den ena
gäller prissättningsmetoderna inom detaljhandeln, den andra AB Handelskredit.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker en motion (s) med önskemål att statens pris- och
kartellnämnd skall överlägga med handeln och kräva kostnadsrelaterade
prispåslag som inte diskriminerar produkter av högre kvalitet eller av svensk
tillverkning. Det finns, anser utskottet, inte skäl för ett ingrepp i prisbildningen
av denna generella räckvidd. Utskottet avstyrker också, med hänvisning
till ett framlagt utredningsförslag, en motion (m) om statlig garanti till AB
Handelskredit, syftande till att detaljhandelns kreditförsörjning skall kunna
tillgodoses med bevarat oberoende i förhållande till de stora leverantörsblocken.

Motioner

De motioner som behandlas här är följande:

1983/84:1039 av Grethe Lundblad m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att statens pris- och kartellnämnd får i uppdrag att
vid överläggningar med handels- och marknadsföringsorganisationer kräva
sådana kostnadsrelaterade prispåslag, som inte diskriminerar produkter av
högre kvalitet eller av svensk tillverkning,

1983/84:2377 av Alf Wennerfors (m), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande statlig
kreditgaranti till AB Handelskredit.

Uppgifter i anslutning till motionerna
Prispåslag i handeln

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om detaljhandelns prissättningsmetoder, främst i fråga om textilvaror,
har varit ett återkommande tema hos riksdagen under den senaste
tioårsperioden.

1 Riksdagen 1984/85. 17sami Nr 6

NU 1984/85:6

I proposition 1975/76:206 om åtgärder för beklädnadsindustrin informerade
industriminister Rune Johansson om överläggningar som hade förts
mellan statens pris- och kartellnämnd (SPK) och Sveriges textilhandlarförbund.
Från SPK.s sida hade därvid förts fram önskemål att förbundet skulle
medverka till en omläggning av detaljhandelspåläggen som innebar en
övergång från procentpåslag till en prissättningsmetod med kron- och
örespålägg. Förbundet hade förklarat sig villigt att medverka till att få företag
inom textil- och detaljhandeln att övergå till sådana prissättningsmetoder
som SPK hade föreslagit. En arbetsgrupp hade tillsatts med uppgift att
komma fram med material som stödde detta syfte. I en liknande arbetsgrupp
för skohandeln medverkade representanter för Sveriges skohandlarförbund.

För den svenska tekoindustrin skulle en omläggning från procentuella
pålägg till en prissättning med kron- och örespålägg innebära att de svenska
produkterna fick ett gynnsammare utgångsläge i konkurrensen med den
prisbilliga importen, anförde industriministern. I de överläggningar som
pågick mellan SPK och berörda branschorgan om en omläggning av
detaljhandelspåläggen hade det visat sig svårt att nå en acceptabel lösning.
Om inte SPK och detaljhandeln kunde nå en frivillig uppgörelse i denna fråga
fick det övervägas att genom lagstiftning göra det möjligt att framtvinga en
kalkylmetod med åsyftad verkan, sade industriministern.

Frågan om beklädnadshandelns prissättningsmetoder berördes åter ett år
senare i proposition 1976/77:85 om åtgärder för försörjningsberedskapen på
skoområdet. I propositionen konstaterade handelsminister Staffan Burenstam
Linder att de redan i inköpsledet befintliga prisskillnaderna mellan
inhemska och importerade beklädnadsvaror förstärktes i konsumentledet
genom detaljhandelns prissättningsmetoder. Han uttalade vidare att det
borde analyseras i vad mån prissättningsmetoderna innebar att konsumentpriserna
på de svenska varorna var högre än vad som var kostnadsmässigt
motiverat. I maj 1977 uppdrog regeringen åt SPK att undersöka i vad mån
metoderna att beräkna påläggen på svenska resp. importerade varor inom
beklädnadshandeln ledde till kostnadsmässigt motiverade resultat. I direktiven
uttalades att nämnden, om dessa undersökningar skulle visa att påläggen
inte var fördelade på ett kostnadsmässigt riktigt sätt, i samråd med berörda
intressenter skulle undersöka vilka möjligheter som fanns att med stöd i en
vidgad kunskap om kostnadssituationen nå en såväl rimlig som praktiskt
tillämpbar fördelning av påläggen mellan svenska och importerade varor
inom handeln.

Mot denna bakgrund avstyrktes av näringsutskottet (NU 1976/77:4,
reservation s) och avslogs av riksdagen ett par motioner (s) om utvärdering av
påslagen resp. lagstiftning om textilbeklädnadshandelns prissättningsmetoder.

I proposition 1977/78:42 om åtgärder för försörjningsberedskapen på
tekoområdet fann handelsminister Staffan Burenstam Linder anledning att
åter beröra detaljhandelns prissättningsmetoder. Han uttalade att proble -

NU 1984/85:6

men med det system med procentpåslag som handeln använder är att
bestämma hur de faktiska särkostnaderna för olika varor ser ut. Vidare
erinrade handelsministern om den undersökning som verkställdes av SPK
och sade sig räkna med att parterna med det underlag som sålunda erhölls
skulle komma att verka för en skyndsam anpassning av den faktiska
prissättningen inom detaljhandeln till nya påläggsmetoder, som speglade
kostnaderna för olika varugrupper. I en socialdemokratisk partimotion
uttalades vissa tvivel på möjligheterna att få till stånd frivilliga överenskommelser
med detaljhandeln. Motionärerna menade att detta i och för sig var
angeläget. Om det visade sig att förhandlingar inte ledde till resultat borde
dock regeringen utnyttja den möjlighet till regleringar av handelns marginaler
som allmänna prisregleringslagen (1956:236) erbjöd.

Med hänsyn till att resultatet av SPK:s utredningsarbete kunde förväntas
föreligga inom kort och att det enligt propositionen förutsattes att förhandlingar
skulle komma att upptas fann näringsutskottet (NU 1977/78:41,
reservation s) inte skäl att föreslå riksdagen att göra en framställning till
regeringen enligt motionsyrkandet.

SPK:s utredning blev klar i augusti 1978. Där konstaterades bl. a. att
metoden med ett procentuellt pålägg medförde att priserna inte kalkylerades
på ett kostnadsmässigt riktigt sätt. SPK överläde därefter med textilhandelns
branschorganisationer och Kooperativa förbundet i syfte att få till stånd en
ändrad kalkylering i detaljhandeln. Förhandlingarna ledde inte till önskat
resultat.

Förslaget om lagstiftning i fråga om prissättningsmetoder inom beklädnadshandeln
återkom i en motion (s) våren 1979. Näringsutskottet (NU
1978/79:48, reservation s) noterade med beklagande att förhandlingarna
mellan staten och textilhandelns företrädare hade blivit resultatlösa. Utskottet
fann det å ena sidan på lång sikt otillfredsställande att ett prissättningssystem
begagnades som inte gav ett riktigt uttryck för handelns kostnader för
varans inköp och dess hantering. Å andra sidan sade sig utskottet vara
medvetet om att det stötte på svårigheter av både principiell och praktisk
natur att gå in med tvångslagstiftning i enlighet med förslaget i motionen. En
lagstiftning om detaljhandelspålägg skulle innebära ett avsteg från principen
om marknadsanpassad prissättning, enligt vilken priset bestäms med hänsyn
till konkurrenssituationen. Motionen avstyrktes, men utskottet förutsatte att
regeringen och ansvariga myndigheter uppmärksamt följde utvecklingen på
området.

Motsvarande motionsyrkande (s) och behandling härav i näringsutskottet
förekom år 1980. Utöver vad som hade anförts när frågan senast var aktuell
uttalade utskottet att man måste observera att alla importerade varor inte var
av lågpriskaraktär. Större delen av importen av konfektionsvaror kom från
EG- eller EFTA-stater eller andra industriländer. Det borde också noteras,
anförde utskottet, att en stor del av de billiga tekovarorna var av svenskt
ursprung. Vidare tillämpade handeln inte samma procentuella pålägg för alla

NU 1984/85:6

varor. Det var därför svårt att dra slutsatsen att en viss prissättningsmetod
framstod som särskilt gynnsam eller ogynnsam just för svensk tekoindustri
(NU 1979/80:39 och 73, reservation s).

Förutom i socialdemokratiska partimotioner framfördes åren 1981 och
1982 krav på lagstiftning om prissättning i textilhandeln också i motioner från
vänsterpartiet kommunisterna. Motionerna avstyrktes av näringsutskottet
med samma motivering som våren 1980 (NU 1980/81:47, reservations s; NU
1981/82:50 och 59, reservation s).

Riksdagen har i samtliga nu refererade fall följt utskottet.

Våren 1983 kommenterades frågan i proposition 1982/83:130 om åtgärder
för tekoindustrin, m. m. Industriminister Thage Peterson anförde att han vad
gällde prissättningsfrågorna ville avvakta resultatet av den utveckling som,
bl. a. med hjälp av stimulansåtgärder inom ramen för branschprogrammet
vid statens industriverk, på olika sätt pågick mot ökat samarbete mellan
tekoföretagen och handeln. Han var därför, förklarade han, inte beredd att
vid denna tidpunkt föreslå att frågan om lagstiftning skulle aktualiseras.
Näringsutskottet sade sig dela uppfattningen att något initiativ på detta
område inte var motiverat i dåvarande läge och föreslog därför inte heller
någon åtgärd av riksdagen med anledning av ett motionsyrkande (s) enligt
vilket regeringen borde följa upp SPK:s utredning och vidta de åtgärder som
var motiverade. Härvid förutsatte utskottet att regeringen noga följde
utvecklingen och var beredd att vidta åtgärder om dittillsvarande initiativ
inte inom rimlig tid ledde till en i här aktuellt avseende godtagbar prissättning
på tekovaror i detaljhandelsledet. I en gemensam borgerlig reservation
förordades en formulering där utskottet begränsade sig till att anföra att
något initiativ på området inte var motiverat och att någon åtgärd med
anledning av motionen inte var påkallad. Riksdagen följde utskottet (NU
1982/83:42, rskr 1982/83:321).

Statens industriverks tekostrukturutredning

Rapporten (SIND PM 1984:4) Tekostrukturutredningen, svensk tekoindustris
möjligheter på lång sikt, har utarbetats på regeringens uppdrag. I
denna redovisar statens industriverk en bedömning av hur svensk tekoindustri
påverkas på längre sikt av främst den tekniska utvecklingen och ändrade
distributionsformer inom handeln.

Textildetaljhandelns prissättningssystem kommenteras i korthet i rapporten.
Branschens vanliga procentuella påläggssystem kan komma att bli mer
flexibelt, sägs det. I industriverkets beräkningar har indirekt antagits att
förändringar i påläggssystem inte radikalt ändrar konsumentprisrelationerna
mellan importerade och svenskproducerade varor. I rapporten återges också
vissa expertbedömningar i frågan om framtida förändringar i prissättningssystemet.
Enligt dessa bedömningar kommer de traditionella prissättningsmetoderna
med normalt procentuella påslag att bestå även framgent. Genom

NU 1984/85:6

datoriseringen ges dock enligt dessa bedömare bättre möjligheter att fördela
distributionskostnaderna flexibelt, t. ex. efter vad varje vara kostar och med
hänsyn till konkurrenssituationen.

SPK om priser och pålägg inom textilbeklädnadshandeln år 1983

I rapporten (1984:4) Textilbeklädnadshandeln 1983 - priser och pålägg
redovisar SPK bl. a. följande uppgifter om detaljhandelns pålägg år 1983.

Detaljhandelns pålägg på kläder uppgick till i genomsnitt 90% exkl.
mervärdeskatt. De procentuella påläggen varierade kraftigt mellan olika
plagg, från 50-60% till 140-150%. Påläggen varierade såväl mellan olika
företag som mellan olika varianter av samma plaggtyp inom ett företag.
Liksom vid tidigare undersökningstillfällen var de procentuella påläggen för
importerade varor - i synnerhet de som butikerna själva importerat - högre
än för svensktillverkade varor. För svensktillverkade plagg låg genomsnittspålägget
något under 90 % och för importerade något över 90 %.

Omräknat med hänsyn till plaggsammansättningen i den inhemska tillverkningen
var pålägget för importerade kläder i genomsnitt ca 93 % eller
5 procentenheter högre än för svensktillverkade.

Det lägre procentpålägget för svenska plagg hänger delvis samman med att
dessa plagg vanligen ligger i de högre prisklasserna, för vilka detaljhandeln
generellt sett tillämpar lägre procentpålägg än för plagg i de lägre prisklasserna.
En jämförelse av pålägget för plagg i samma prisklass visar ingen
signifikant skillnad i procentpålägg för svenska och importerade varor.

Riktlinjer för SPK.s verksamhet

Statens pris- och kartellnämnd skall enligt sin instruktion (1983:407) följa
utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
inom näringslivet med undantag av bankväsendet och annan
företagsamhet, över vilken bankinspektionen har tillsyn, samt försäkringsväsendet.
Det åligger nämnden särskilt bl. a. att insamla och analysera
uppgifter om priser och marginaler för förnödenheter och tjänster i olika
förädlings- och distributionsled inom landet, att genom sammanställning av
sådana uppgifter samt av prisuppgifter från utlandet klarlägga prisutvecklingen
och att undersöka prisbildningen inom ett visst område av näringslivet
om prisutveckling, konkurrensförhållanden eller andra omständigheter ger
anledning till det, samt att, då nämnden finner att bestämmelse i 2-9 §§
allmänna prisregleringslagen (1956:236) bör träda i tillämpning, utan dröjsmål
anmäla det till regeringen.

Enligt en tidigare gällande bestämmelse i instruktionen skulle SPK genom
överläggningar med företag, organisationer och andra prissättare söka
påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning. Vid
utgången av juni 1982 togs SPK:s aktiva prisöverläggningsroll bort genom
ändring i instruktionen.

NU 1984/85:6

I anslutning till regeringens beslut att det allmänna prisstoppet, som hade
införts i oktober 1982, skulle upphöra den 1 mars 1983 fattades också beslut
om riktlinjer för den prisövervakning som SPK skulle bedriva efter prisstoppet.
Riktlinjerna är formulerade på följande sätt:

Nämndens prisövervakning skall ha till väsentligt syfte att klarlägga
förekomsten av prishöjningar som kan komma i konflikt med övergripande
samhällsekonomiska mål. Prisövervakningen skall härvid inriktas på att
analysera huruvida prishöjningar planeras eller genomförs som kompensation
för förväntade kostnadsökningar, s.k. löneglidning eller minskad
försäljningsvolym. Vidare skall nämnden analysera i vilken utsträckning
olika branschers produktivitetsutveckling kommer till uttryck i prissättningen.
Analysen skall vidare ske med beaktande av bl. a. sådana förhållanden
som ändrade marknadsförutsättningar och företagens investeringsbehov.

Prisövervakningen skall särskilt inriktas på de varu- och tjänsteområden
för vilka med tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) föreskrivits
skyldighet att förhandsanmäla prishöjningar och i övrigt på områden
av stor betydelse för den privata konsumtionen eller där konkurrensen är
ofullständig.

Det åligger nämnden att underrätta regeringen och informera allmänheten
om pris- och marginalutvecklingen inom de övervakade områdena. Om
nämnden finner att planerade eller genomförda pris- eller marginaländringar
är anmärkningsvärda mot bakgrund av riktlinjerna för prisövervakningen
skall nämnden utan dröjsmål anmäla det till regeringen.

Att nya riktlinjer för SPK:s prisövervakning skulle komma att beslutas
hade aviserats redan i 1983 års finansplan (prop. 1982/83:100 bil. 1 s. 16). En
utgångspunkt borde därvid vara, anförde i samband härmed statsrådet
Kjell-Olof Feldt, att företagen själva skall avgöra vilka priser som skall
tillämpas. Ingripanden från det allmännas sida i syfte att påverka prissättningen
i enskilda fall borde ske sparsamt.

Enligt ett pressmeddelande från finansdepartementet i anslutning till
regeringsbeslutet om slopande av det allmänna prisstoppet fanns inga planer
på en återgång till den löpande direkta påverkan på enskilda företags
prissättning som hade tillämpats fram till mitten av år 1983. Om utvecklingen
av prisnivån inom visst område skulle påkalla särskilda åtgärder kunde
regeringen naturligtvis på nytt besluta om prisstopp eller andra prisregleringar,
sades det i pressmeddelandet, där det också angavs att regeringen genom
SPK noga skulle komma att följa den fortsatta prisutvecklingen.

AB Handelskredit

Organisation och verksamhet

AB Handelskredit, som började sin verksamhet år 1939, har till ändamål
att genom utlämnande av lån eller på annat sätt bidra till effektiviseringen av
svensk detaljhandel. Dess uppgift är i första hand att genom lån möjliggöra
för enskilda självägande köpmän inom detaljhandeln med dagligvaror, färg
och parfym att få tillgång till riskvilligt kapital för att nyetablera, förvärva,

NU 1984/85:6

utvidga eller modernisera rörelser utan att tvingas in i beroendeställning till
någon leverantör. Handelskredit har under senare år medverkat i ca 25 % av
nyetableringarna inom enskild dagligvaruhandel. Handelskredits ägare
utgörs av industriföretag inom livsmedelsbranschen och den kemisk-tekniska
branschen samt branschorganisationer. Institutets lånestock uppgick vid
utgången av år 1983 till ca 166 milj. kr. Den årliga nyutlåningen har under
senare år genomsnittligt legat kring 37^10 milj. kr. Handelskredits upplåning
sker främst genom medverkan av ett bankkonsortium som dels ger lån i form
av t. ex. checkräkningskrediter, dels ger garantier för lån hos andra
långivare. För en viss del av Handelskredits upplåning krävs bankgarantier.
För garantierna debiteras en avgift som uppgår till 1,5% av lånesumman.
Enligt avtal mellan Handelskredit och bankkonsortiet får summan av
Handelskredits totala krediter hos konsortiet inkl. garantier inte överstiga
80 % av Handelskredits kreditvärdiga lånefordringar. Handelskredits totala
upplåning uppgick vid utgången av år 1983 till ca 154 milj. kr.

Handelskredit-Gruppen är den gemensamma beteckningen på AB Handelskredit
och dess fyra systerinstitut - AB Järnhandelskredit, AB Textilkredit,
AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit samt Kiosk- och Servicehandelns
Kreditinstitut AB. Intressenter i systerinstituten är liksom i Handelskredit
leverantörer till resp. bransch samt branschorganisationer. De fyra
institutens sammanlagda nyutlåning uppgick år 1983 till ca 55 milj. kr.
Utestående lån uppgick till ca 150 milj. kr. och den sammanlagda upplåningen
till ca 132 milj. kr.

Utredningsförslag

Frågan om statliga insatser i form av bl. a. statlig garanti till Handelskreditgruppen
har behandlats av flera utredningar.

Distributionsutredningen förordade i betänkandet (SOU 1975:69) Samhället
och distributionen att Handelskredits utlåningsverksamhet skulle förstärkas
genom en statlig kreditgaranti eller statligt delägarskap.

Samma uppfattning framfördes av serviceföretagsutredningen, som i sitt
betänkande (SOU 1979:74) Serviceföretagen - vägar till utveckling bl. a.
uttalade att statliga garantier för Handelskredit-Gruppen skulle underlätta
institutens upplåning, ge instituten lägre kostnader och tillföra dem betydande
goodwill. Ett statligt engagemang i Handelskredit och dess systerorganisationer
skulle utgöra ett värdefullt komplement till utredningens övriga
förslag om en utbyggnad av de regionala utvecklingsfonderna. Statens
engagemang borde utformas på ett sådant sätt att institutens kapitalförsörjning
på sikt kunde tryggas. Institutens upplåning borde också kunna ske på
gynnsammare villkor än dittills, vilket skulle medföra att utlåningsräntorna
kunde sättas lägre och serviceföretagen därmed få en bättre finansieringssituation.

Utredningen förordade att en statsgaranti skulle utställas intill ett fastställt
rambelopp. En lämplig avgränsning av det statliga engagemanget var enligt

NU 1984/85:6

utredningen att garantierna uppgick till 25 % av resp. bolags utestående lån.

Remissbehandlingen av serviceföretagsutredningens förslag om statliga
garantier för Handelskredit-Gruppen visade att flertalet av de remissinstanser
som yttrade sig i ärendet ställde sig positiva till förslaget. Bl. a. framfördes
att Handelskredits upplåning borde underlättas för att man på så vis skulle
öka förutsättningarna för utlåning till och utveckling av en detaljhandel som
var oberoende av leverantörer. Bland de instanser som avstyrkte förslaget
var fullmäktige i riksbanken, som uttalade att förslaget om individuella
garantier för olika lån skulle befrämja en ogynnsam utveckling av kreditmarknaden.
Andra remissinstanser ifrågasatte om man borde medge statliga
garantier för privata kreditinstituts upplåning. Universitets- och högskoleämbetet
och Tjänstemännens centralorganisation uttryckte tveksamhet med
hänvisning till att skälen för garantierna föreföll vagt grundade och huvudsakligen
baserade på institutets egna önskemål.

Serviceföretagsutredningens förslag beträffande Handelskredit fanns inte
med bland de förslag som regeringen, på basis bl. a. av denna utredning och
remissbehandlingen härav, lade fram i proposition 1981/82:118 om åtgärder
för de små och medelstora företagen.

Utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation
sammanfattar i sitt betänkande (SOU 1983:59) Kreativ finansiering de
skäl som har brukat anföras för ett statligt engagemang för HandelskreditGruppen.

Som principiella argument för att staten borde ställa en garanti till
Handelskredit-Gruppen har från serviceföretagens sida hävdats att statens
insatser under en följd av år har gynnat tillverkningsindustrin, medan
liknande stödåtgärder inte har kommit serviceföretagen till del. De finansiella
skälen grundar sig på behovet av att Handelskredit-Gruppens egen
upplåning underlättas, varigenom i sin tur detaljhandelns behov av krediter
lättare skulle kunna tillgodoses. En statlig garanti skulle också göra det
möjligt att sänka upplånings- och utlåningsräntorna. De konkurrensskäl som
har framförts är att den möjlighet en handlare har att få kredit från
Handelskredit-Gruppen underlättar för denne att bevara sitt oberoende i
förhållande till de stora leverantörsblocken. Tillgången på en statlig garanti
och därmed en viss kreditvolym till rimliga kostnader antas sålunda förstärka
möjligheterna att bibehålla oberoende handlare.

Utredningen finner för egen del övervägande skäl tala för att en statlig
kreditgaranti ges till Handelskredit-Gruppen. Visserligen säger sig utredningen
i viss utsträckning dela den tveksamhet som har anförts mot en sådan
ordning; den anför också att den rent finansiella effekten för handelns del
torde bli begränsad. Utredningen anser emellertid att en statsgaranti till
Handelskredit-Gruppen skulle kunna få positiva psykologiska effekter för
handelns utveckling och för nyföretagandet inom denna näringsgren. Enligt
utredningens förslag bör den statliga garantiramen uppgå till 50 milj. kr. och
en garantiavgift på högst 0,5 % tas ut.

NU 1984/85:6

Utredningens betänkande har remissbehandlats. Dess förslag bereds f. n. i
regeringskansliet.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsförslag(m; fp) om bl. a. statliga kreditgarantier för Handelskredit
och dess systerinstitut har väckts flera gånger tidigare. Det återkommande
huvudargumentet för en sådan lösning har, i likhet med vad som är fallet i
årets motion, varit intresset av att den enskilda detaljhandelns oberoende i
förhållande till grossistföretagen stöds så att konkurrensen inom detaljhandeln
kan vidmakthållas.

Våren 1981 uttalade näringsutskottet (NU 1980/81:64 s. 20) med anledning
av en motion (m) i ämnet att utskottet var ense med motionären om att
det är en fördel för en detaljhandlare om han i en lånesituation har
möjligheter att välja mellan flera kreditgivare. Utskottet erinrade härefter
om att frågan om mindre och medelstora företags finansiella situation var
föremål för utredning. Utredaren skulle lägga fram de förslag han ansåg vara
motiverade av kartläggningen av dessa företags finansiella läge. Utredningsuppdraget
var inte begränsat till att gälla en viss grupp av företag. Med
hänsyn till att serviceföretagsutredningens betänkande var under beredning
inom regeringskansliet och till att hithörande frågor torde kunna komma att
behandlas i den kommande småföretagspropositionen ansåg utskottet att
motionen inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Som har framgått av det föregående (s. 8) föranledde beredningen av
serviceföretagsutredningens betänkande inte något förslag från regeringen
om statlig kreditgaranti till Handelskredit i den proposition (prop. 1981/
82:118) om åtgärder för de små och medelstora företagen som lades fram
våren 1982. I två motioner (m) yrkades att utredningens förslag på denna
punkt skulle genomföras. Åtgärden var så angelägen, uttalades det, att
ytterligare utredningsarbete kring de små och medelstora detaljhandelsföretagens
finansiella situation inte kunde inväntas. Näringsutskottet (NU 1981/
82:51 s. 24) delade emellertid inte motionärernas uppfattning utan hänvisade
bl. a. till att utredningen om de små och medelstora företagens finansiella
situation övervägde frågan om statlig kreditgaranti till HandelskreditGruppen.
Motionen avstyrktes sålunda.

Även våren 1983 (NU 1982/83:35 s. 30) fann utskottet med anledning av
en motion (m) i ämnet skäl att hänvisa till ett väntat förslag från den nämnda
utredningen samt regeringens ställningstagande till detta. Motionen avstyrktes.

Riksdagen har i samtliga nu refererade fall följt utskottet.

NU 1984/85:6

Utskottet

Prispåslag i detaljhandeln

När procentuella påslag på leverantörspriset tillämpas vid prissättningen
inom detaljhandeln får det till effekt att varor av högre kvalitet missgynnas,
sägs det i motion 1983/84:1039 (s). Ofta gäller detta också svensktillverkade
varor, som på grund av kostnader t. ex. för de anställdas sociala förmåner och
för miljöskydd många gånger är dyrare än importerade produkter. Handeln
får därigenom mera betalt för sitt arbete med svenska varor eller varor av hög
kvalitet utan att det är motiverat från kostnadssynpunkt. Inom områden där
importerade och svenska varor konkurrerar om marknadsutrymmet är enligt
motionärerna procentpåslagen ofta till förfång för de svenska varorna.
Särskilt gäller detta i tider då prismedvetenheten ökar på grund av minskad
köpkraft hos konsumenterna. I motionen erinras också om aktuella rekommendationer
till konsumenterna att såvitt möjligt ”handla svenskt”. Slutsatsen
i motionen är att det är dags att se över prismarginalerna i handeln och
deras relation till de verkliga kostnaderna för handelns hantering, transporter
och marknadsföring. Riksdagen föreslås uttala att statens pris- och
kartellnämnd (SPK) bör få regeringens uppdrag att överlägga med detaljhandelns
branschorganisationer och därvid kräva att kostnadsrelaterade prispåslag
tillämpas som inte diskriminerar varor av högre kvalitet eller av svensk
tillverkning.

Utskottet konstaterar inledningsvis att frågan om detaljhandelns prissättningsmetoder
har diskuterats av riksdagen vid upprepade tillfällen. Diskussionen
har uteslutande gällt beklädnadsvaror, främst textilvaror, och den har
sitt ursprung i beklädnadsdetaljhandelns praxis att vid sin prissättning lägga
ett procentuellt påslag på varans inköpspris. Resultatet blir - även om
påläggsprocenten i viss utsträckning varierar - att påläggen uttryckta i kronor
ökar med stigande inköpspriser. Vad som har ifrågasatts är om dessa högre
påslag står i rimlig relation till kostnaderna för inköp och försäljning av
varorna. Speciellt har man uppmärksammat priseffekterna på svensktillverkade
varor, som ofta återfinns i de högre prisklasserna. Även om skilda
uppfattningar har förelegat när det gäller metoder att angripa den nu nämnda
prissättningsproblematiken inom beklädnadsvaruhandeln, har en bred politisk
enighet rått om problematikens existens och behovet av att den närmare
analyseras. Utskottet hänvisar i detta avseende till den mera detaljerade
framställningen i det föregående (s. 1 f.), som också belyser frågans
sammansatta natur. Respekterandet av principen om marknadsprissättning,
svårigheterna att på ett riktigt sätt fastställa särkostnader för försäljningen av
olika produkter, spridningen av påläggsprocenten mellan olika inköpsprisklasser
och det förhållandet att många lågprisvaror är av svenskt ursprung
liksom att många importvaror återfinns i de högre prisklasserna hör till de
kompletterande faktorer som har ansetts viktiga att beakta i en analys av
beklädnadsvaruhandelns prissättningsmetoder. Utskottet vill i detta sam -

NU 1984/85:6

manhang också erinra om vad som i proposition 1983/84:130 om åtgärder för
tekoindustrin, m. m., sades med avseende på prissättningsfrågorna, nämligen
att resultatet av den utveckling som på olika sätt pågår mot ökat
samarbete mellan tekoföretagen och handeln skulle avvaktas (se s. 4).

Även om exempel från beklädnadsvarubranschen anförs är resonemangen
i motion 1983/84:1039 (s) inte begränsade till denna sektor av detaljhandeln.
Yrkandet är generellt utformat och går ut på att SPK skall överlägga med
handels- och marknadsföringsorganisationer och kräva kostnadsrelaterade
prispåslag. Utskottet kan instämma i att den prissättningsproblematik som
har beskrivits i det föregående inte torde vara unik för beklädnadsdetaljhandeln.
Den är emellertid speciellt uttalad inom denna bransch. En av
anledningarna är att de procentuella påslagen är väsentligt högre (genomsnittligt
90-100 %) för kläder och skor än för många andra detaljhandelsprodukter,
för vilka pålägg om 25-60 % är vanligt förekommande. När det
gäller kläder och skor får därför procentpåslagen en relativt sett större effekt
på priserna. Att prissättningsmetoderna inom beklädnadsdetaljhandeln har
uppmärksammats skall emellertid framför allt ses mot bakgrund av de svåra
strukturanpassningsproblem som har drabbat svensk teko- och skoindustri.
Svårigheterna har varit så stora att det har ansetts motiverat att ifrågasätta
riktigheten i prissättningsmetoderna inom detaljhandelsledet för varor från
just dessa branscher. Några särskilda skäl till att regeringen genom SPK
generellt skulle ingripa i detaljhandelns prissättning och därvid kräva att
kostnadsrelaterade prispåslag tillämpas föreligger enligt utskottets mening
inte. Ett sådant förfarande skulle innebära ett alltför långtgående ingrepp i
prisbildningen inom svensk detaljhandel, vilken i allt väsentligt får förutsättas
äga rum på marknadsmässiga villkor och utifrån marknadsmässiga
bedömningar. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om SPK:s åliggande
enligt instruktionen att bl. a. insamla och analysera uppgifter om priser och
marginaler för förnödenheter och tjänster i olika förädlings- och distributionsled
inom landet, att genom sammanställning av sådana uppgifter och av
prisuppgifter från utlandet klarlägga prisutvecklingen samt att undersöka
prisbildningen inom ett visst område av näringslivet om prisutveckling,
konkurrensförhållanden eller andra omständigheter ger anledning till det (se
s. 5). Utskottet noterar samtidigt att SPK:s aktiva prisöverläggningsroll,
sådan den kom till uttryck i instruktionen, togs bort vid utgången av juni 1982
och att regeringen har uppgivit att den inte har några planer på en återgång
till den löpande direkta påverkan på enskilda företags prissättning som
tillämpades fram till denna tidpunkt (se s. 6).

Från konsumentsynpunkt kan flera aspekter läggas på den fråga som
aktualiseras i motionen. Ändrade prissättningsmetoder kan komma att
gynna vissa konsumentgrupper men missgynna andra. Under förutsättning
av oförändrade marginaler totalt skulle t. ex. en minskning av påläggsprocenten
för varor i högre prisklasser leda till ett behov av högre påslag för de
billigare produkterna, något som riskerar att stå i strid med intresset av att
lågprisalternativ kan erbjudas konsumenterna.

NU 1984/85:6

Med anledning av vad som i motionen sägs om prispåslag ”sorn inte
diskriminerar produkter av högre kvalitet eller av svensk tillverkning” vill
utskottet nämna att SPK:s undersökningar avseende textilvaruhandeln (se
s. 5) inte tyder på att någon diskriminering skulle förekomma av svenska
produkter till förmån för importerade varor vid påläggskalkyleringen.
Inköpsprisets storlek, inte varans ursprung, är den avgörande faktorn.
Svenska och importerade varor i samma prisklass åsätts sålunda i stort
samma procentuella pålägg. Det finns också exempel på att svenska varor
åsätts lägre pålägg än importerade produkter med samma inköpspris. Detta
gäller skodetaljhandeln enligt SPK:s utredning (1981:21) om prissättningsmetoder
inom denna bransch. Det nu sagda har syftat till att förtydliga
problematiken men undanröjer självfallet inte det enligt motionärerna
väsentliga problemet, nämligen att produkterna i högre prisklasser med
nuvarande prissättningsmetoder får vara kostnadsbärare i större utsträckning
än vad som vore motiverat med hänsyn till de faktiska kostnaderna för
dessa varors inköp, hantering och försäljning.

Med hänvisning till vad här har anförts avstyrker utskottet motion
1983/84:1039 (s).

AB Handelskredit

Enligt motion 1983/84:2377 (m) bör en statlig kreditgaranti ges till AB
Handelskredit. I motiveringen anförs att tillgången på riskkapital till de små
och medelstora företagen är starkt begränsad. Särskilt påtagligt är kanske
detta i detaljhandelssektorn, säger motionären, där de mindre företagen helt
dominerar. Det uttalas vidare i motionen att service- och handelsföretagen
inte kan få finansiell hjälp från de regionala utvecklingsfonderna och att det i
många detaljhandelsbranscher är svårt för de enskilda företagen att utan
beroendeskapande leverantörshjälp finansiera t. ex. expansion eller nybyggnad.
Det är enligt motionären väsentligt från konkurrenssynpunkt att de
köpmän som så önskar kan agera självständigt. Genom upplåning i ett från
leverantörer fristående finansieringsinstitut kan de minska sitt beroende av
leverantörerna. För detaljhandelsföretag finns sådana institut i form av
Handelskredit och dess systerinstitut. Om en statlig kreditgaranti gavs skulle
Handelskredits utlåningskapacitet väsentligt öka. Motionären erinrar om att
förslag härom har lagts fram av flera statliga utredningar. Ytterligare
utredningsarbete kring de små och medelstora detaljhandelsföretagens
finansieringsmöjligheter behövs inte, anför motionären och begär att en
statlig kreditgaranti för Handelskredit nu förverkligas. Riksdagen föreslås
som sin mening ge regeringen till känna att så bör ske.

Utskottet finner det vara av värde att det finns flera kreditinstitutioner som
kan lämna lån till detaljhandelsföretagen. Handelskredit, som kan hjälpa till
med riskvilligt kapital utan att det skapas bindningar till de stora dagligvaruleverantörerna
, fyller i detta sammanhang en viktig funktion. Som framhålls i
motionen är förslaget att Handelskredits upplånings- och utlåningsmöjlighe -

NU 1984/85:6

ter skall förbättras genom en statlig garanti till företaget inte nytt. En sådan
ordning har förordats av flera statliga utredningar, senast av utredningen
angående de små och medelstora företagens finansiella situation. Förslagen
från denna utredning är efter remissbehandling nu under beredning i
regeringskansliet.

Utskottet vill inte föregripa det ställningstagande i frågan från riksdagens
sida som kan komma att aktualiseras som en följd av utredningens förslag.
Det finns dock anledning att i detta sammanhang uppmärksamma att ett
flertal argument har framförts inte bara för utan också mot en statlig garanti
till Handelskredit. Ett par av de viktigaste positiva effekterna nämns i
motionen: förbättrade upplånings- och därmed utlåningsmöjligheter för
Handelskredit och som en följd därav också ökade förutsättningar för att
oberoende detaljhandelsföretag skall finnas kvar. Positiva psykologiska
effekter för handelns utveckling och för nyföretagandet inom denna näringsgren
är också ett av argumenten. Bland de kritiska synpunkterna är att
sektoriseringen av kreditmarknaden skulle öka, att behovet av statlig garanti
inte är tillräckligt dokumenterat och att det är ett tvivelaktigt system att
privata kreditinstitut får stöd.

För egen del vill utskottet här begränsa sig till att framhålla att det förutom
det nu diskuterade förslaget torde finnas andra lösningar som kan fylla de
angivna funktionerna utan att för den skull förutsätta ett statligt engagemang,
t. ex. ett i princip självfinansierande garantisystem bakom vilket står
de industriföretag, leverantörsföretag och branschorganisationer som äger
Handelskredit eller andra intressenter inom branschen.

Med det nu sagda avstyrker utskottet motion 1983/84:2377 (m).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande prispåslag i handeln

att riksdagen avslår motion 1983/84:1039,

2. beträffande AB Handelskredit

att riksdagen avslår motion 1983/84:2377.

Stockholm den 22 november 1984

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Gunnar Nilsson i
Stockholm (s), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson
(m), Olof Johansson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per
Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp). Jörn Svensson (vpk), Bo Finnkvist
(s), Lars Ahlström (m) och Sylvia Pettersson (s).

»alla

SÄ