om vissa avtalsrättsliga frågor (Betänkande 1983/84:LU6 Lagutskottet)

LU 1983/84:6

Lagutskottets betänkande
1983/84:6

om vissa avtalsrättsliga frågor
Ärendet

I ärendet behandlar utskottet tre motioner, 1982/83:376, 1982/83:513
och 1982/83:1225, vari tas upp frågor om förbud mot ensidig förändring
av räntevillkoren i kreditavtal, om reglering av tidpunkten för betalning av
faktura, om rätten att utta faktureringsavgift samt om begreppet lagligen
undertecknad originalhandling i datasammanhang.

Motionsyrkandena redovisas nedan.

Remissyttranden har inhämtats över motion 376 från bankinspektionen,
konsumentverket/KO, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund och Finansbolagens förening
samt över motion 1225 från konsumentverket/KO, Företagareförbundet
SFR, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation-Familjeföretagen
(SHIO-Familjeföretagen) och Kooperativa förbundet
(KF).

Motionsyrkandena

I motion 1982/83:376 av Gunilla André och Karin Söder (båda c) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med motionen innebärande
att banker, kreditinrättningar och andra långivare inte ensidigt
får förändra räntevillkoren i kreditavtal.

I motion 1982/83:513 av Ola Ullsten m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av de juridiska spörsmål som inträder vid
användningen av begreppet ”lagligen undertecknad originalhandling” vid
nyttjande av datameddelanden.

I motion 1982/83:1225 av Anita Modin och Barbro Evermo (båda s)
yrkas att riksdagen beslutar att i lag reglera tidpunkten för betalning av
fakturor samt rätten att utta fakturaavgift i enlighet med vad som anförts
i motionen.

Förbud mot ensidig förändring av räntevillkor

Motion 376

I motionen hänvisas inledningsvis till att kreditavtal som regel upprättas
när en enskild person lånar pengar av en bank eller annan kreditinrättning.
I kreditavtalet anges vilken ränta som gäldenären skall erlägga. Vanligen
sätts räntan i relation till diskontot. F. n. är enligt motionärerna t. ex.

I Riksdagen 1983/84. 8 sami Nr 6

LU 1983/84:6

diskontot +4,5% en vanlig räntenivå på fastighetslån. Motionärerna
framhåller att de flesta låntagare säkerligen tror att de genom kreditavtalet
har kommit överens med banken om en ränta som är direkt anpassad till
diskontonivån. Så är emellertid inte fallet. Banker och andra kreditinrättningar
är nämligen enligt motionärerna oförhindrade att höja (eller sänka)
räntan även om diskontot inte förändras. Ena parten i kreditavtalet kan
således ensidigt ändra avtalet till sin förmån och till andra partens nackdel.
Nu gällande lagstiftning lägger inget hinder i vägen för räntehöjningar
oberoende av diskontot under löpande lånetid. Motionärerna anser att
detta är ett otillfredsställande förhållande. Särskilt olyckligt är det, menar
motionärerna, att den drabbade parten (låntagaren) regelmässigt saknar
möjlighet att frånträda avtalet i samband med en sådan räntehöjning.
Flertalet låntagare harju inte ekonomiska möjligheter att återbetala lånet
i dess helhet, när räntevillkoren ändras av banken, även om kreditavtalet
skulle medge det.

Motionärerna framhåller att en situation som särskilt bör uppmärksammas
är när kredit beviljas en konsument för att denne skall kunna köpa en
vara eller förvärva en fastighet från kreditgivaren eller annan som har
förmedlat krediten hos kreditgivaren. Inte heller i sådana fall Finns det
något hinder mot räntehöjningar trots oförändrat diskonto. Detta förhållande
kan utnyttjas av säljaren. Motionärerna uppger att det vid fastighetsförsäljning
förekommer t. ex. att säljaren lockar köparen till köpet genom
att lämna lån mot låg ränta som sedan — utan samband med diskontoändringar
— höjs efter hand till en marknadsmässig nivå. En annan teknik är
enligt motionärerna att säljaren höjer räntan vid diskontohöjningar men
underlåter att sänka den vid diskontosänkningar. Denna metod tillämpas
även av t. ex. bostadskooperativa företag vid försäljning av bostadsrätter
och småhus. Slutligen använder vissa säljare också metoden att locka till
köp genom låg ränta vid köpet (lägre än bankräntan), varefter lånet på
borgenärssidan transporteras över på en bank eller ett annat kreditinstitut,
som genast höjer räntan till normal bankränta eller högre ränta. Skillnaden
kan ibland vara flera procent.

Motionärerna pekar på att gemensamt för ovan angivna situationer är
att köparen vid köpet har utgått från att räntan skall vara anknuten till
diskontot eftersom den i kreditavtalet angivits som diskonto plus viss
procent. Flertalet köpare har inte sådana insikter i avtalsrätt eller bankjuridik
att de förstår innebörden i de ”finstilta” kreditvillkor som öppnar
möjligheter för kreditinrättningarna att höja räntan även om diskontot inte
förändras. Sådana extra höjningar drabbar ofta låntagaren hårt. Det finns
enligt motionärernas uppfattning starka skäl att hindra mindre nogräknade
säljare från att utnyttja nu angivna möjligheter att locka köpare till köp
som köparna efter räntehöjningen inte har råd med.

Motionärerna anser att det är ett starkt konsumentskyddsintresse att inte
för låntagaren negativa ändringar av räntevillkoren kan ske genom ensi -

LU 1983/84:6

digt beslut av kreditgivaren. En lagstiftning till skydd för låntagarna bör
införas. Eftersom lånen sker med hjälp av standardkontrakt, som låntagaren
inte kan påverka, bör lagstiftningen göras tvingande. Motionärerna
anser att lagstiftningen bör ha det innehållet att när räntan i kreditavtal
anges som diskonto plus viss procent, räntan i princip inte får höjas i
annan mån än vad som föranleds av diskontohöjningar samt att räntan
skall sänkas i motsvarande grad vid diskontosänkningar. Motionärerna
medger att det emellertid av samhällsekonomiska eller andra från allmän
synpunkt godtagbara orsaker ibland kan finnas skäl att för en viss typ av
krediter eller mera generellt göra en ändring av kreditvillkoren som innebär
höjningar eller sänkningar av räntan trots oförändrat diskonto. I
sådana undantagssituationer bör enligt motionärernas mening avgörandet
inte ligga i kreditgivarens hand utan hos statlig myndighet. I lagtexten bör
vidare noga anges när sådana undantagsfall föreligger.

Gällande ordning

Gäldenärs skyldighet att betala ränta på penningfordran regleras genom
räntelagen (1975:635). Räntelagens regler är dispositiva, dvs. de gäller om
ej annat är avtalat eller särskilt föreskrivet.

Ränta utgår inte för tid, innan fordringen är förfallen till betalning (2 §).
Från denna princip görs ett undantag. Återgår betalning på grund av att
avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott utgår ränta
lavkastningsränta) med det för varje tid gällande riksbanksdiskontot med
tillägg av två procentenheter (5 §) från den dag betalningen erlades till den
dag återbetalning sker eller, om betalning ej sker i rätt tid, den dag från
vilken dröjsmålsränta börjar utgå.

Försitter gäldenär betalningstid måste han betala dröjsmålsränta, som
med fyra procentenheter överstiger det för varje tid gällande diskontot
(6 §). När det gäller tidpunkten för inträdet av skyldighet att betala dröjsmålsräntan
får man skilja mellan två fall. Var fordrans förfallodag bestämd
i förväg utgår ränta på fordringen från förfallodagen (3 §). Var
betalningstiden från början obestämd och fordringen sålunda betalbar vid
anfordran, utgår vid dröjsmål ränta på förfallen fordran efter en månad
från den dag borgenären avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav
på betalning av bestämt belopp med angivande av att underlåtenhet att
betala medför skyldighet att utge ränta (4 §). Gäldenären är dock inte
skyldig att betala ränta för tid innan räkningen eller kravet har kommit
honom till handa. Sistnämnda bestämmelse får betydelse om borgenärens
räkning kommer fram till gäldenären mer än en månad efter avsändandet.

Att räntelagen är dispositiv innebär att parter i ett kreditavtal kan införa
andra räntebestämmelser än de som finns i räntelagen. Ett visst skydd mot
att låntagare därvid påtvingas oskäliga avtalsvillkor finns i annan lagstiftning.
Så finns i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på

LU 1983/84:6

förmögenhetsrättens område (avtalslagen) i 36 § en generalklausul som
innebär att avtalsvillkor kan jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret
är oskäligt. Vid prövningen skall särskilt hänsyn tas till behovet av
skydd för den som i egenskap av konsument eller annars intar en underlägsen
ställning i avtalsförhållandet. Vidare kan enligt lagen (1971:112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen) en näringsidkare
förbjudas att bl. a. vid erbjudande av tjänster eller andra nyttigheter använda
villkor som är oskäliga mot konsumenterna.

Remissyttranden

Bankinspektionen anser att det inte föreligger några skäl till sådant
ingripande inom inspektionens tillsynsområde som motionärerna föreslagit.
Konsumentverket/KO anser att frågan om förbud mot ensidig förändring
av räntevillkoren f. n. inte bör lösas lagstiftningsvägen. Enligt verket
bör man avvakta resultatet av villkorsförhandlingarna mellan bankinspektionen
och Svenska bankföreningen. Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund anser att motionen
inte bör föranleda någon lagstiftning, i vart fall inte på de områden
av kreditmarknaden som omfattas av bankinspektionens tillsyn. Finansbolagens
förening avstyrker bifall till motionen.

En sammanställning av remissyttrandena har tagits in i bilaga till betänkandet.

Begreppet lagligen undertecknad originalhandling i datasammanhang

Motion 513

Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motion 1982/83:510. Till
stöd för yrkandet anförs i den motionen att en ny teknisk utveckling är den
elektroniska penningöverföringen. Numera finns enligt motionärerna så
kallade ”intelligenta” kreditkort med en mikrodator inbyggd i själva kortet.
Där finns alla uppgifter om kontots innehåll och kontot uppdateras
automatiskt vid varje transaktion. Med ett sådant kort blir betalningsterminaler
mycket mer användbara.

Motionärerna anser att det är farligt att införa elektroniska betalningssystem
så länge begreppet ”lagligen undertecknad originalhandling” inte
går att översätta till datateknik. Det är enligt motionärerna på forskningens
nuvarande stadium omöjligt att med bindande effekt signera ett
datameddelande, eller vilken ekonomisk handling som helst — check,
offert, lånehandling, revisionsberättelse eller vad det vara månde. Här är
det viktigt att inte den tekniska utvecklingen tillåts skapa problem som
man endast osäkert och i efterhand kan rätta till — om forskningen över
huvud taget lyckas med det.

LU 1983/84:6

Uppgifter i anslutning till motionen

För vissa transaktioner uppställs i olika lagar vissa formkrav. Sålunda
skall vid avtal om köp av fast egendom upprättas en köpehandling som
underskrivs av säljaren och köparen. Köp som inte uppfyller dessa föreskrifter
är ogiltiga. Andra handlingar som måste vara underskrivna är
växel och check. Det innebär att om t. ex. en växel eller en check framställs
genom automatisk databehandling den likväl måste undertecknas för att
vara giltig.

Frågan om vilken betydelse kravet på undertecknandet av en handling
kan få i datasammanhang har ännu inte föranlett några närmare undersökningar.
På internationell basis har dock påbörjats en diskussion. Bl. a. har
frågan tagits upp inom UNC1TRAL och den kommer att få viss aktualitet
vid den omarbetning av 1931 års Genévekonventioner om växel och check
som förestår.

Tidpunkten för betalning av faktura samt faktureringsavgift

Motion 1225

1 motionen framhålls att det finns otaliga variationer när det gäller
tidpunkten för betalning. Vid köp av t. ex. kapitalvaror, resebiljetter m. m.
är det mycket vanligt att betalning inte sker kontant utan först efter
erhållen faktura. I många fall, framför allt vid leveranser med bud, är det
enligt motionärerna omöjligt att få betala kontant. Fakturan kommer i
efterskott med tidpunkten för betalning bestämd helt efter säljarens godtycke.
Ofta anges 10 dagar som betalningsfrist. Vanliga variationer är 15,
21 eller 30 dagar. Som regel har kunden/konsumenten ingen aning om
tidsfristen, när varan levereras.

Motionärerna anser att det borde Finnas bestämmelser som tvingar
leverantören att, t. ex. på den följesedel som kvitteras av kunden, ange
betalningstidpunkt. Alternativt borde en bestämmelse införas som generellt
medger 30 dagars respittid för betalning av fakturor. Om sistnämnda
förslag genomförs bör parterna dock ha möjlighet att avtala om kortare
betalningstid. Det får ankomma på leverantören att styrka att sådant avtal
ingåtts. Motionärerna framhåller avslutningsvis att det borde vara rimligt
att en person skall kunna utnyttja fyra veckors sommarsemester på annan
ort utan att behöva riskera att vid återkomsten mötas av dels en faktura
med utgången tidsfrist, dels en faktura med straffränta och inkassokostnader.

När det gäller rätten att utta faktureringsavgift anser motionärerna att
det är förståeligt att den som handhar debitering per faktura behöver
ersättning för sina omkostnader. Det är däremot enligt motionärernas
uppfattning helt oacceptabelt att den som önskar betala kontant men
nekas att göra detta skall tvingas att betala faktureringsavgift.

LU 1983/84:6

Gällande ordning

Huvudprincipen i gällande rätt är att — om inget annat avtalats —
gäldenären/konsumenten är skyldig att betala vid anfordran (12 § köplagen,
5 § skuldebrevslagen). Det innebär således att om ingen överenskommelse
om tidpunkt för betalning träffats, säljaren alltid har rätt att kräva
kontant betalning vid varans överlämnande. Om säljaren inte kräver kontant
betalning utan kräver betalning först senare efter översänd faktura har
säljaren rätt att på fakturan ange så lång eller kort förfallotid som han
önskar. Har parterna däremot vid avtalets ingående träffat en särskild
överenskommelse om tidpunkt för betalning gäller denna oavsett när
säljaren t. ex. genom faktura kräver betalning.

Om betalning inte erläggs på förfallodagen har säljaren som framgår av
redogörelsen ovan (s. 3) för innehållet i räntelagen rätt att ta ut dröjsmålsränta
från den dag som infaller en månad efter det att han avsänt räkning
eller på annat sätt framställt krav till köparen på betalning. Dröjsmålsräntan
får enligt räntelagen uppgå till 4 % över gällande diskonto. Det innebär,
för de fall där parterna inte avtalat om när betalning skall ske, att
näringsidkaren visserligen har rätt att kräva betalning omedelbart, men
däremot inte har rätt till dröjsmålsränta förrän en månad efter det att han
krävt konsumenten på betalning. Har parterna däremot träffat en särskild
överenskommelse om förfallodag (eller om tidpunkten från vilken dröjsmålsränta
får beräknas) och om storleken på dröjsmålsräntan gäller det
som avtalats.

För att en säljare skall ha rätt att ta ut en faktureringsavgift fordras enligt
allmänna avtalsprinciper att parterna, när avtalet ingicks, kommit överens
om att en sådan avgift skall betalas utöver själva avtalspriset för varan. En
sådan rätt kan också tillkomma säljaren till följd av handelsbruk eller
sedvänja inom branschen.

Det bör påpekas att för att en överenskommelse om faktureringsavgift
eller om en ränta, som avviker från räntelagens bestämmelser, skall anses
föreligga räcker det inte att säljaren först på fakturan anger faktureringsavgift
eller dröjsmälsräntans storlek och från vilken tidpunkt räntan kommer
att debiteras. Sådana avtalsvillkor måste, såsom ovan nämnts, för att
bli gällande omfattas av det mellan parterna träffade avtalet.

Pågående utredningsarbete

År 1977 tillkallades konsumentköpsutredningen med uppdrag att utreda
frågor om konsumentköp. Enligt direktiven har kommittén till uppgift att
söka stärka konsumenternas rättsliga ställning vid köp. I centrum har
ställts frågan om de anspråk som konsumenten bör kunna ställa på varor
som de har köpt och de befogenheter som de bör kunna göra gällande om
varorna inte motsvarar kraven.

LU 1983/84:6

I tilläggsdirektiv år 1978 fick kommittén i uppdrag att söka åstadkomma
en mer fullständig reglering av förhållandet mellan konsument och säljare
än som innefattas i den nuvarande konsumentköplagen, även om det
skulle innebära att en del av den allmänna köplagens bestämmelser upprepas
i konsumentköplagen. Det gäller bl. a. frågorna om prisets bestämmande,
tid och plats för varans avlämnande till konsumenten, vem som
står risken för att varan förstörs av våda eller liknande och hur det går till
att häva köpet.

Kommittén beräknas avsluta sitt arbete under våren 1984.

Remissyttranden

Konsumentverket/KO anser att det finns ett behov av regler om betalning
av en skuld och debitering av dröjsmålsränta i konsumentförhållanden
som är lättare att tillämpa än de nu gällande. Hur sådana regler bör
utformas kan övervägas inom ramen för konsumentköpsutredningens arbete.
KF tillstyrker att möjligheterna för en reglering av tidpunkten för
fakturabetalning utreds. KF anser att det torde ligga nära till hands att
lämna utredningsuppdraget till konsumentköpsutredningen. SHIO-Familjeföretagen
och Sveriges köpmannaförbund anser i första hand att det
inte finns något behov av reglering i lag av tidpunkten för betalning av
fakturor och i andra hand att frågan överlämnas till konsumentköpsutredningen.
Företagareförbundet avstyrker motionsförslaget.

När det gäller frågan om faktureringsavgift anser konsumentverket/KO
det önskvärt att även den frågan får en ytterligare belysning. KF, SHIOFamiljeföretagen
och Sveriges köpmannaförbund anser inte det finns behov
av lagreglering av frågan. De båda sistnämnda remissinstanserna tillstyrker
i andra hand att frågan överlämnas till konsumentköpsutredningen.
Företagareförbundet avstyrker motionsförslaget.

En sammanställning av remissyttrandena har tagits in i bilaga till betänkandet.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner vari tas upp frågor om
förbud mot ensidig förändring av räntevillkoren i kreditavtal, om reglering
av tidpunkten för betalning av faktura och om rätten att utta faktureringsavgift
samt om begreppet ”lagligen undertecknad originalhandling i datasammanhang”.

Ändring av räntevillkor i kreditavtal

Enligt svensk rätt utgår vid kreditavtal ränta med den räntesats och
under den tidsrymd som parterna träffat avtal om. För att den i kreditavtalet
avtalade räntan skall kunna ändras av kreditgivaren under kreditti -

LU 1983/84:6

den fordras att i kreditavtalet tagits in villkor som ger kreditgivaren rätt att
höja eller sänka räntan.

I motion 376 (c) framhålls att det ofta förekommer att räntan i kreditavtal
sätts i relation till diskontot. Enligt motionärerna förekommer det i
stor utsträckning att kredittagare tror att räntevillkoren innebär att räntan
endast får ändras i anslutning till förändringar i diskontot. Ofta innehåller
kreditavtalet emellertid ”finstilta” villkor som ger kreditgivaren (banken
eller annat kreditinstitut) rätt att höja eller sänka räntan utan att diskontot
förändrats och utan att kredittagaren ger sitt medgivande härtill. Motionärerna
uppger vidare att det vid fastighetsförsäljningar förekommer att
säljare lockar till köp genom låg ränta som sedan antingen successivt höjs
av säljaren till marknadsmässig nivå eller höjs av något kreditinstitut på
vilket kreditavtalet transporterats.

Motionärerna anser att det är ett starkt konsumentskyddsintresse att för
låntagare negativa ändringar av räntevillkoren inte kan ske under avtalstiden
genom ensidiga beslut av kreditgivaren. Motionärerna yrkar därför
att lagregler införs som förbjuder att i kreditavtalen intas villkor som ger
kreditgivaren rätt att ändra räntenivån utan samband med diskontoförändringar.
Av samhällsekonomiska och andra från allmän synpunkt godtagbara
orsaker måste emellertid vissa undantag få göras från ett sådant
förbud. Motionärerna anser att i lagtexten bör anges under vilka förutsättningar
undantag får ske. Vidare bör enligt motionärernas mening föreskrivas
att undantag från förbudet får medges endast efter beslut av statlig
myndighet.

Utskottet konstaterar till en början att motionärernas påstående om att
många kredittagare vid avtalets ingående tror att räntenivån är fast bunden
till diskontot vinner stöd av vad konsumentverket i sitt yttrande anför om
de klagomål som verket mottagit. Av konsumentverkets yttrande framgår
vidare att information om och marknadsföring av krediter ibland är vilseledande.
Uttryck som ”marknadens förmånligaste finansiering” och
”marknadens lägsta ränta” har förekommit utan att ha haft täckning i
kreditavtalen.

Enligt utskottets mening är det angeläget att åtgärder vidtas för att
komma till rätta med den oseriösa marknadsföring av krediter som sålunda
förekommer. Gällande lagstiftning ger dock redan möjlighet härtill,
varför någon lagändring i det hänseendet inte är påkallad.

Utskottet anser det vidare viktigt att räntevillkoren i ett kreditavtal
utformas på ett sådant sätt att kredittagaren har möjlighet att med någorlunda
säkerhet beräkna kostnaderna för krediten. Det bör emellertid beaktas
att kredittiderna i många fall är långa, varför det är svårt att helt låsa
fast räntenivån. Som motionärerna framhåller har kreditinstituten sökt
lösa detta problem genom att knyta an räntenivån till diskontot. Av remissyttrandena
framgår att det emellertid inte endast är diskontoändringar
som bör få inverka på räntenivån. Statsmakterna vidtar ofta andra kredit -

LU 1983/84:6

politiska åtgärder än diskontoändringar, t. ex. ändring av straffräntan eller
överenskommelser med bankerna om viss räntepolitik. Sådana åtgärder
måste, som bl. a. bankinspektionen påpekar, få slå igenom omedelbart hos
låntagarna om inte syftet med åtgärderna skall förfelas. Även i vissa andra
fall kan det finnas särskilda skäl att ge kreditinstituten och framför allt då
bankerna rätt att under kredittiden förändra räntenivån.

Att i lag införa en sådan reglering som motionärerna tänkt sig skulle
enligt utskottets mening stöta på betydande svårigheter med hänsyn till de
olika undantag som måste göras från ett förbud mot ränteändringar.
Behovet av sådana undantag torde variera beroende på vilket slag av
kredit det är fråga om och vilken typ av kreditinstitut som skall ge krediten.
Utskottet anser därför att man i första hand bör söka lösa problemet med
kreditgivarens rätt att ensidigt förändra räntevillkor genom att de olika
tillsynsmyndigheter, som finns på kreditområdet, förhandlar med kreditinstituten
om utformningen av de standardformulär till skuldebrev som de
olika kreditinstituten använder.

Av bankinspektionens yttrande framgår att bankinspektionen år 1981
slutfört förhandlingar om skuldebrevsformulär med kreditaktiebolagen
och hypoteksinstituten. Enligt vad utskottet erfarit har i dagarna motsvarande
förhandlingar avslutats med bankerna. Bankinspektionen har upplyst
att förhandlingar nu kommer att tas upp med finansbolagen och
fondkommissionärerna.

Med hänsyn till att villkorsförhandlingar sålunda pågår bör enligt utskottets
mening några lagstiftningsåtgärder inte f. n. vidtas. Utskottet utgår
från att motsvarande villkorsförhandlingar kommer att tas upp mellan
försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen om de skuldebrev som
dessa bolag använder samt att konsumentverket kommer att se över de
kreditavtal som används av sådana finansbolag som inte står under bankinspektionens
tillsyn.

Utskottet vill tillägga att det är viktigt att — sedan nya formulär införts
— tillsynsmyndigheterna följer tillämpningen av dessa. Mot bakgrund av
de klagomål som riktats till konsumentverket vill utskottet också stryka
under att det är angeläget att kredittagarna vid avtalens ingående får en
utförlig information om de omständigheter som kan påverka räntenivån i
avtalet.

Med hänsyn till det anförda bör motion 376 inte f. n. föranleda någon
ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Begreppet lagligen undertecknad originalhandling

I motion 513 (fp) yrkas att riksdagen skall begära en översyn av de
juridiska spörsmål som inträder vid användningen i datasammanhang av
begreppet ”lagligen undertecknad originalhandling”. Motionärerna hänvisar
till att den tekniska utvecklingen medger införandet av elektronisk

LU 1983/84:6

penningöverföring. Enligt motionärernas mening bör dock elektroniska
betalningssystem inte införas så länge begreppet ”lagligen undertecknad
originalhandling” inte går att översätta till datateknik.

Utskottet utgår från att motionärerna med uttrycket ”lagligen undertecknad
originalhandling” åsyftar handling som måste vara undertecknad
för att vara giltig. Som exempel härpå kan nämnas avtal om köp av fast
egendom samt växel och check. Motionärerna framhåller att en sådan
handling i dag inte kan framställas genom automatisk databehandling
eftersom det på teknikens nuvarande stadium inte är möjligt att med
bindande verkan signera ett datameddelande.

Enligt utskottets mening synes i varje fall f. n. det förhållandet att vissa
handlingar på grund av gällande formkrav inte kan framställas genom
databehandling inte medföra några särskilda juridiska problem. Vissa
praktiska problem skulle emellertid kunna lösas om ett sådant framställningsförfarande
varit möjligt. Framför allt gäller det i fråga om handlingar
som behöver framställas i stort antal av en och samma person. Utskottet
utgår från att när behovet av en automatiserad framställning av ett visst
slag av handling blir alltmer framträdande kommer det att bli aktuellt med
en översyn av formkraven för handlingen. I detta sammanhang vill utskottet
peka på att Sverige i det pågående arbetet på en översyn av Genévekonventionerna
om växel och check tagit upp vissa praktiska problem som
uppstår när checkar behöver utställas i stort antal av en enda
person. I de utkast till nya konventioner som en arbetsgrupp inom UNCITRAL
tagit fram lär enligt vad utskottet har erfarit hänsyn tagits till de
svenska propåerna.

Med hänsyn till det anförda bör motion 513 inte föranleda någon
särskild åtgärd från riksdagens sida.

Tidpunkt för betalning av faktura samt faktureringsavgift

Huvudprincipen i gällande rätt är att gäldenären/konsumenten är skyldig
att betala vid anfordran, om inte annat avtalats. Säljaren har följaktligen
rätt att — om ingen överenskommelse om betalningstidpunkt träffats
— kräva kontant betalning vid varans överlämnande eller att i faktura
ange den tidpunkt för betalning som han finner lämplig.

Om betalning inte erläggs på förfallodagen har säljaren rätt att ta ut
dröjsmålsränta från den dag som infaller en månad efter det att han avsänt
räkning eller på annat sätt framställt krav till köparen på betalning. Det
innebär, för det fall där parterna inte avtalat om betalningstidpunkt, att
säljaren visserligen kan kräva omedelbar betalning men däremot inte har
rätt till dröjsmålsränta förrän en månad efter kravet på betalning.

I motion 1225 (s) anförs att det i många fall vid leverans av vara är
omöjligt att få betala omgående. I sådana fall får köparen i stället i

LU 1983/84:6

efterskott en faktura med tidpunkt för betalning, bestämd godtyckligt av
säljaren. Som regel har kunden när varan levereras ingen aning om när
betalning skall ske. Motionärerna anser att det borde finnas lagbestämmelser
som tvingar leverantören att, t. ex. på den följesedel som vid leveransen
överlämnas till köparen, ange betalningstidpunkt. Alternativt kunde
enligt motionärerna införas en bestämmelse som generellt medger 30
dagars respittid för betalning av faktura. Med stöd av det anförda yrkar
motionärerna att riksdagen skall besluta att lagstifta om tidpunkten för
betalning av fakturor.

Av den granskning av fakturablanketter som konsumentverket gjort och
som verket redovisat i sitt remissyttrande framgår att fakturorna ofta
innehåller betalningsvillkor som både avviker från gällande dispositiva
bestämmelser och saknar förankring i en föregående överenskommelse
mellan parterna. I flertalet fall rör det sig om uppgifter om dröjsmålsränta
vilket på ett för fakturamottagaren negativt sätt avviker från räntelagens
bestämmelser. Orsaken till de felaktiga fakturabestämmelserna synes enligt
konsumentverket vara att näringsidkare och konsumenter i stor utsträckning
är okunniga om gällande lagregler eller inte förstår att tillämpa
dessa.

Det anförda visar enligt utskottets mening att nuvarande förhållanden
är otillfredsställande och att konsumentskyddet behöver förbättras. Vissa
av de nackdelar som kommit till synes vid konsumentverkets granskning
skulle visserligen kunna avhjälpas genom en bättre information till både
näringsidkare och konsumenter. Gällande bestämmelser är emellertid
komplicerade och svårtillämpade. Särskilt de skilda reglerna om tidpunkt
för betalning av faktura och för debitering av dröjsmålsränta torde av
många upplevas som förvirrande och svårbegripliga. Härtill kommer att
det ofta är svårt att avgöra när ett avtal med avvikelser från de dispositiva
lagreglerna kommit till stånd.

Enligt utskottets uppfattning finns det ett behov av enklare och mer
iättillämpade regler än de nuvarande. Motionärerna har lämnat vissa
förslag till sådana regler men som framgår av remissvaren är förslagen inte
invändningsfria. Utskottet anser att frågan om ändrade regler när det
gäller betalning av skuld och debitering av dröjsmålsränta bör bli föremål
för en närmare utredning. Utredningen synes lämpligen kunna ske inom
ramen för konsumentköpsutredningens arbete. Utskottet förordar därför
att riksdagen hos regeringen hemställer att motion 1225 jämte utskottets
betänkande i denna del överlämnas till konsumentköpsutredningen för att
tas i beaktande under utredningens arbete.

I motion 1225 tar motionärerna också upp frågan om rätten att ta ut
faktureringsavgift. Enligt motionärerna är det förståeligt att den som tar
betalt efter faktura begär ersättning för sina kostnader för faktureringen.
Däremot är det, anser motionärerna, inte acceptabelt att en kund som
önskar betala omgående men nekas att göra detta därefter debiteras fak -

LU 1983/84:6

tureringsavgift. Rätten att ta ut faktureringsavgift bör därför enligt motionärerna
regleras i lag.

Utskottet erinrar om att faktureringsavgift enligt allmänna avtalsrättsliga
principer kan tas ut endast om parterna kommit överens om detta vid
avtalets ingående eller det kan anses stå i överensstämmelse med handelsbruk
eller sedvänja i branschen. För att faktureringsavgift skall utgå räcker
det således inte med att säljaren enbart på fakturan kräver faktureringsavgift.

Enligt utskottets mening är problemet med faktureringsavgift i första
hand ett informationsproblem. Genom en bättre information kan konsumenterna
få klart för sig att skyldighet inte föreligger att betala faktureringsavgift
bara för att säljaren angivit det i sin faktura. Om konsumenterna
i större utsträckning vägrar att betala inte tidigare aviserade avgifter,
skulle näringsidkarna så småningom tvingas att vid avtalets ingående på
ett bättre sätt underrätta konsumenten om tillkommande avgifter.

Det förhållandet att en konsument nekas att omgående betala en skuld
och därefter påförs en faktureringsavgift kan i vissa fall te sig oberättigat
även om konsumenten vid avtalets ingående underrättats om att faktureringsavgift
kommer att tas ut eller om att faktureringsavgift är vanligen
förekommande i branschen. Omständigheterna kan ju vara sådana att
konsumenten inte har möjlighet att vända sig till annan näringsidkare.
Enligt utskottets mening kan det vara lämpligt att konsumentköpsutredningen
också får överväga om det finns något behov av en reglering av
rätten att ta ut faktureringsavgift. Motionen bör därför även i denna del
överlämnas till utredningen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändring av räntevillkor

att riksdagen avslår motion 1982/83:376,

2. beträffande begreppet "lagligen undertecknad originalhandling”
att riksdagen avslår motion 1982/83:513,

3. beträffande tidpunkt för betalning av faktura samt faktureringsavgift att

riksdagen hos regeringen begär att motion 1982/83:1225
jämte utskottets betänkande i denna del överlämnas till konsumentköpsutredningen
för att tas i beaktande under utredningens
arbete.

Stockholm den 17 november 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

LU 1983/84:6

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Ingemar
Konradsson (s)*, Allan Ekström (m), Marianne Karlsson (c), Per Israelsson
(vpk), Bengt Silfverstrand (s)*, Inga-Britt Johansson (s), Kersti Johansson
(c)*, Berit Löfstedt (s) och Sten Andersson i Malmö (m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1983/84:6

Bilaga

Sammanställning av remissyttranden

I. Ändring av räntevillkor i kreditavtal

Bankinspektionen förklarar inledningsvis att inspektionen inskränker
sitt yttrande till att avse endast de institutioner som står under bankinspektionens
tillsyn, nämligen banker, kreditaktiebolag, hypoteksinstitut, finansbolag
och fondkommissionsbolag.

Bankinspektionen bekräftar motionärernas påstående att vid låns beviljande
upprättas ett låneavtal (revers). Avtalet innehåller utöver sedvanligt
betalningsåtagande ett antal avtalsvillkor. Ett av dessa och kanske det för
kreditägaren mest väsentliga är räntevillkoret. Detta villkor är i dag, påpekar
bankinspektionen, regelmässigt utformat på så sätt att räntan beräknas
efter den räntesats och enligt de grunder, som banken vid varje tillfälle
tillämpar för kredit av detta slag. Villkoret ger kreditgivaren en formell rätt
att ändra räntan för visst slags krediter när han finner det påkallat. Så gott
som uteslutande följer dock räntan förändringar i diskontot. De avsteg
som gjorts har enligt bankinspektionen nästan alltid varit motiverade av
någon åtgärd från statsmakternas sida och har vidtagits med riksbankens
godkännande. Även om det alltså tillhör undantagen att någon konsument
drabbats av kreditgivarnas formella rätt till ensidig ändring av räntan är
det enligt bankinspektionens uppfattning inte tillfredsställande att en sådan
rätt föreligger. Inspektionen har också förhandlat med bankerna och
kreditaktiebolagen om utformningen av de grundläggande skuldebrevsformulären.

Bankinspektionen upplyser att förhandlingarna för bankernas del är i
stort sett avslutade. Enighet har uppnåtts om att räntan skall kunna ändras
av banken med omedelbar verkan i samband med ändring av riksbankens
diskonto eller då det motiveras av annan kreditpolitisk åtgärd eller av
ändring i det allmänna ränteläget. Att räntan skall ändras vid ändring av
diskontot är självklart. Lika uppenbart är det att räntan måste påverkas av
andra åtgärder från statsmakternas sida som inverkar på det allmänna
ränteläget, såsom ändring av straffräntan eller överenskommelse med bankerna
om viss räntepolitik. Även övriga kreditpolitiska åtgärder som statsmakterna
vidtar med stöd av den kreditpolitiska lagstiftningen måste för
att inte förfela sitt syfte slå igenom omedelbart hos låntagarna. Det är även
såväl inspektionens som bankernas uppfattning att en viss möjlighet måste
ges bankerna att ändra räntan även i vissa övriga fall. Den ränta bankerna
tar av sina låntagare är till stor del beroende av den ränta som bankerna
får betala till inlåningskunder och för övrig medelsanskaffning. Bankerna
kan, på grund av åtgärder från statsmakternas sida som inte är kreditpolitiska
eller påverkar det allmänna ränteläget, tvingas till en räntesättning

LU 1983/84:6

på inlåningen som nödvändiggör en motsvarande höjning av räntan på
utlåningen. Även andra situationer kan inträffa som väsentligen påverkar
bankens ekonomiska ställning och som banken inte kan råda över och ej
heller förutse. Också vid sådana förhållanden måste enligt inspektionens
uppfattning en ränteändring kunna anses motiverad. Ränteändringen
skall dock inte i dessa fall äga rum med omedelbar verkan utan först från
och med dagen efter förfallodag för ränta. Dessutom skall banken underrätta
kredittagaren om ändringen i skälig tid före denna.

Förhandlingarna med kreditbolagen och hypoteksinstituten om utformningen
av skuldebrevsformulär avslutades enligt bankinspektionen redan
1981. 1 detta formulär har intagits följande räntevillkor:

Vid kredit med rörlig ränta är den vid utbetalningstillfället gällande
räntesatsen angiven på första sidan.

Vid kredit med fast ränta utgår räntan efter den på första sidan angivna
räntesatsen. Kreditgivaren förbehåller sig rätt att ändra räntesatsen från
ränteändringsdag som anges på första sidan.

Kreditgivaren förbehåller sig även rätten att från ränteändringsdag som
anges på första sidan ändra grunden för beräkning av ränta.

Ändring av rörlig ränta eller av fast ränta eller ändring från rörlig till fast
ränta eller vice versa kan beslutas av kreditgivaren enbart om detta motiveras
av villkoren för kreditgivarens upplåning.

För kreditaktiebolagen och hypoteksinstituten gäller att kopplingen
mellan utlåningsränta och kostnaden för medelsanskaffning är ännu större
än vad som är fallet beträffande bankerna. Det har därför bedömts som
nödvändigt att dessa erhåller möjlighet att justera räntan med hänsyn till
kostnaden för den egna upplåningen. Det bör observeras att detta är den
enda grunden för ränteändring samt att kreditaktiebolagens och hypoteksinstitutens
lån vanligtvis lämnas mot fast ränta.

Bankinspektionen har ännu ej påbörjat några förhandlingar om reversformulärens
avtalsvillkor med finansbolagen och fondkommissionsbolagen.
Anledningen härtill är dels att inspektionen bedömt det lämpligt att
låta bankskuldebrevsformuläret tjäna som förebild inför förhandlingarna
med dessa institut, dels att tillsynen av Finansbolagens avtalsvillkor ankommer
på bankinspektionen först fr. o. m. år 1983. Det är bankinspektionens
målsättning att även de skuldebrev som används av finans- och
fondkommissionsbolag på ett motsvarande sätt skall reglera kreditgivarens
möjlighet till ensidiga ränteändringar.

Sammanfattningsvis är bankinspektionens uppfattning att kreditgivarnas
rätt att ensidigt ändra räntan bör förbehållas, förutom de fall då en
ändring är påkallad av statsmakterna, de situationer som direkt påverkar
kreditgivarens lönsamhet och som är oförutsebar för honom, som t. ex.
plötsliga förändringar i kostnaden för medelsanskaffning. Bankinspektionen
har med framgång verkat för en sådan ordning och kommer även
framgent att driva denna linje. Med hänsyn härtill föreligger enligt inspek -

LU 1983/84:6

tionens uppfattning inte några skäl till sådant ingripande inom inspektionens
tillsynsområde som motionärerna föreslagit.

Konsumentverket/KO upplyser att konsumentverket i sin tillsynsverksamhet
uppmärksammat de problem som hänger samman med villkor som
ger en kreditgivare ensidig rätt att ändra räntan på krediten. Genom
anmälningar från enskilda konsumenter har det framkommit, att de har
haft den tron vid avtalets ingående som anges i motionen, nämligen att
räntenivån på lånet är direkt knuten till diskontot och inte kan ändras i
andra fall än när diskontot ändras. Anmälningarna har framför allt rört
marknadsföringen i samband med försäljning av fritidshus och hur detta
köp skall finansieras. Utöver problemet med ensidiga ränteförändringsvillkor
har informationen om krediten varit mer eller mindre vilseledande
mot bakgrund av de finansieringsvillkor som då var aktuella. Uttryck som
”marknadens förmånligaste finansiering, marknadens lägsta ränta, fritidshusmarknadens
i särklass bästa lån” m. m. förekom. Konsumentverket har
fått utfästelser från aktuella företag att fortsättningsvis inte använda ovan
citerade uttryck i marknadsföringen.

Ett exempel på ränteförändringsvillkor som förekom i dessa ärenden är
följande:

Skulle långivaren under lånetiden besluta förändring av räntan för lån
av denna art, tillämpas den nya räntesatsen omedelbart.

Konsumentverket påpekar att villkoret medför en obegränsad rätt för
långivaren att när som helst ensidigt förändra räntenivån på lånet. Det
enda som krävs är att långivaren fattar ett beslut. Troligtvis får låntagaren
inte ens någon motivering till beslutet om räntehöjningen. Om man samtidigt
beaktar att det i dag förekommer en hård marknadsföring av olika
typer av finansieringsmöjligheter vid köp av varor och tjänster, föreligger
det enligt konsumentverket en stor risk att konsumenter lockas till kreditköp
utan att ha möjlighet att överblicka vad köpet kommer att kosta. Detta
oavsett om konsumenten har varit medveten om innehållet i ränteförändringsvillkoret
vid avtalets ingående eller ej. Konsumenten har inga möjligheter
att förutse om kreditbolaget kommer att besluta om räntehöjning
eftersom dessa beslut får ske när som helst och utan att några angivna
kriterier först måste ha inträffat.

Konsumentverket upplyser vidare om att verket i en skrivelse daterad
den 5 augusti 1982 till bankinspektionen lämnat synpunkter på Svenska
bankföreningens förslag till nytt skuldebrevsformulär. I förslaget har räntevillkoret
följande lydelse.

Ränta skall beräknas efter den räntesats och enligt de grunder som
banken vid varje tid tillämpar för kredit av detta slag. Den räntesats, som
gäller då krediten lämnas, är angiven på första sidan.

Ändring av räntesatsen får ske med omedelbar verkan i samband med
ändring av Riksbankens diskonto eller då det motiveras av annan kreditpolitisk
åtgärd eller av ändring i det allmänna ränteläget.

LU 1983/84:6

Ändring av räntesatsen får i övrigt ske med verkan från och med dagen
efter förfallodag för ränta. Meddelande om sådan ändring skall lämnas i
skälig tid dessförinnan.

Verket har i nämnda skrivelse lämnat följande synpunkter på räntevillkoret.

Räntan kan väl ses som det pris som kredittagaren har att betala för
lånet. I viss mån kan man väl därför anlägga samma synsätt på ränteklausuler
som på prisvillkor i avtal som gäller köp av varor och tjänster.
Marknadsdomstolen (MD) har i sin praxis enligt avtalsvillkorslagen
(AVL) haft en relativt sträng syn på prishöjningsklausuler. Det är ju inte
godtagbart att ett företag kanske lockar till sig kunder genom att hålla en
förment låg prisnivå för att, när ett avtal kommit till stånd, höja priset med
hänvisning till en prishöjningsklausul, vars förekomst eller innebörd konsumenten
inte haft klar för sig. Innebörden av MD:s avgöranden i frågan
är sammanfattningsvis, att avtalade priser skall hållas och att prishöjningsklausuler
är tillåtna bara om de innebär, att prishöjningen är betingad
av omständigheter som näringsidkaren saknar möjlighet både att råda
över och att förutse. Dessutom får prishöjningen ske bara vid kvalificerade
kostnadsökningar. Vidare godtas en prishöjningsklausul bara om den
förenas med rätt för konsumenten att utan kostnad frånträda avtalet (se
bl. a. MD 1974:13, 1977:20 och 1978:29).

Om samma synsätt anläggs på förevarande villkor måste man konstatera,
att detta ger banken en rätt att ensidigt ändra på vad som avtalats om
låntagarens prestation som går långt utöver vad som godtas på andra
områden. För att en sådan ordning skall godtas måste det enligt verkets
mening finnas alldeles speciella skäl som motiverar att bankerna ges en
mera generös ändringsrätt än andra företag. Ett sådant skäl kan vara att
räntan används som ett finans- och kreditpolitiskt medel. Ränteändringar
som har en sådan grund ligger nära sådana prishöjningar som godtas
därför att de beror på force majeureliknande förhållanden. Vad som sägs
i andra stycket i villkoret om hänsyn till Riksbankens diskonto och annan
kreditpolitisk åtgärd vill verket därför inte rikta någon invändning mot.
Däremot kan man ifrågasätta om lokutionen ”ändring av det allmänna
ränteläget” tillräckligt klart markerar att det är frågan om åtgärder som
banken är mer eller mindre tvungen att anpassa sig till. Bankens rätt att ”i
övrigt” få ändra räntesatsen går långt utöver vad som godtas i fråga om
prishöjningar på andra områden. Om en sådan rätt skall finnas bör enligt
verkets mening de närmare förutsättningarna för den preciseras.

Konsumentverket påpekar att motionen gäller inte endast bankernas
låneverksamhet utan samtliga kreditbolags låneverksamhet. Synpunkterna
till bankinspektionen återspeglar i stort sett verkets inställning till de
här frågorna, generellt över hela kreditmarknaden.

Konsumentverket erinrar om att diskontot anger den räntenivå till vilken
riksbanken lämnar kortfristiga lån till bankerna. Diskontot och andra
kreditpolitiska medel används av riksbanken som bl. a. ett medel att påverka
utlåningsvolymen på kreditmarknaden och därmed efterfrågan på
krediter i samhället. Det kan därför ifrågasättas om en höjning av exempelvis
diskontot på grund av att riksbanken önskar minska utlåningsvoly -

2 Riksdagen 1983/84. 8 sami. Nr 6

LU 1983/84:6

men skall medföra en generell rätt för kreditbolagen — banker, finansbolag
och andra kreditinrättningar — att höja räntan på redan ingångna
låneavtal. Såvitt avser bankväsendets låneverksamhet har verket dock
accepterat att en höjning av diskontot skall medföra en rätt att i motsvarande
grad höja låneräntan. Verket förutsätter att bankerna sänker låneräntan
vid sänkning av diskontot. Finansbolag och andra kreditinrättningar
lånar dock upp pengar på marknaden oftast på sådana villkor att lånen
inte direkt påverkas av diskontoförändringar. Dessa kreditbolag synes
därför inte ha en force majeureliknande grund att åberopa för en räntehöjning
i redan ingångna avtal vid höjning av diskontot. En generell möjlighet
för kreditbolagen att höja räntan i kreditavtal på grund av en höjning av
diskontot anser verket därför inte kunna godtas, utan endast i de fall där
diskontohöjningen direkt påverkar kreditbolagens kostnader för ingångna
kreditavtal.

I sammanhanget bör enligt verket även beaktas kreditbolagens eventuella
möjlighet att säga upp avtalet. Denna möjlighet kan utnyttjas för att
genomföra en räntehöjning. I Svenska bankföreningens förslag till nytt
skuldebrevsformulär har banken, påpekar verket, förutom under vissa
speciella angivna omständigheter alltid rätt att säga upp krediten till betalning
sex månader efter uppsägning. I denna del har verket lämnat följande
synpunkter.

Villkoret är utformat som en kategorisk rätt för banken att säga upp
krediten; enligt villkoret ställs inga krav på särskilda skäl. En sådan
skrivning går långt utöver vad som är betingat av bankrörelselagen. Formuleringen
skapar också på så sätt osäkerhet hos kredittagaren om hur han
kan agera för att undvika uppsägning. Enligt verkets mening bör förutsättningarna
för att uppsägning skall få ske därför preciseras i villkoret.

Konsumentverket känner ej till resultatet av de förhandlingar som f. n.
pågår och i de närmaste är avklarade mellan bankinspektionen och Svenska
bankföreningen avseende det nya skuldebrevsformuläret. Om den ovillkorliga
rätten att säga upp kreditavtalet kommer att kvarstå åvilar det
bankinspektionen ett stort ansvar att se till att bankerna inte använder sig
av denna möjlighet för att vidta villkorsförändringar, exempelvis räntehöjning,
som strider mot god banksed. När det gäller övriga kreditbolag som
inte berörs av 63 § i bankrörelselagen, föreligger enligt verket inga skäl att
acceptera villkor som ger kreditgivaren möjlighet att utan särskilda skäl
säga upp kreditavtalet. I de situationer som en ensidig förändring av
räntevillkoren i kreditavtalet kan accepteras, bör enligt verkets uppfattning
kreditbolagen åläggas en skyldighet att tydligt motivera och informera
kredittagaren dels vid avtalets ingående om räntevillkoren , dels i
samband med räntehöjning om skälen till höjningen.

Frågan om förbud mot ensidig förändring av räntevillkoren i kreditavtal
anser konsumentverket inte böra f. n. lösas lagstiftningsvägen. Enligt konsumentverkets
mening bör man först avvakta resultatet av villkorsförhand -

LU 1983/84:6

lingarna mellan bankinspektionen och Svenska bankföreningen. Til! detta
kommer att frågan är så sammankopplad med andra i kreditavtal förekommande
villkor att den redan därför bör lösas i ett sammanhang som
inbegriper samtliga kreditavtalsvillkor. Om det visar sig omöjligt att genom
förhandlingar åstadkomma från konsumentsynpunkt befogade ändringar
bör däremot frågan om lagstiftning på nytt aktualiseras.

Svenska bankföreningen vill för det första erinra om att myndigheterna
redan har stora möjligheter att påverka bankernas räntesättning genom
den räntereglering som kan förekomma enligt lagen om kreditpolitiska
medel. Bankföreningen anser det principiellt betänkligt att det, såsom i
motionen görs gällande, i högre grad än som redan kan ske enligt den
kreditpolitiska lagstiftningen överlåts åt myndigheterna att styra räntesättningen
på kreditmarknaden. Med dessa inledande anmärkningar vill
bankföreningen framhålla att bankerna regelmässigt i sin räntesättning
följer riksbankens diskonto. Det har visserligen förekommit vid enstaka
tillfällen att diskontoförändringar inte avspeglat sig i ändringar av bankernas
räntor, men sådana avvikelser har genomgående gjorts i överenskommelse
med riksbanken.

Bankföreningen framhåller att bankernas räntesättning är avtalsbunden
i enlighet med villkor i de skuldebrev som används vid kreditgivningen. På
senaste tid har det grundläggande skuldebrevsformuläret varit föremål för
översyn inom bankföreningen, varefter ingående diskussion förts med
bankinspektionen om de villkor som skall upptas i ett kommande skuldebrevsformulär.
Därvid har också frågan om de bestämmelser i skuldebreven
som möjliggör ränteändring varit föremål för diskussion. Bankföreningen
har, med instämmande av Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
föreningsbankers förbund, hävdat att det inte är möjligt att begränsa
bankernas rätt att omedelbart ändra räntan till att gälla endast i samband
med diskontoförändringar. Omedelbara ränteändringar måste även kunna
ske när den av samhället förda kreditpolitiken i andra sammanhang påkallar
detta. Det kan nämligen vara så att riksbanken utan att utnyttja
något av de kreditpolitiska medlen anser sig böra påverka bankernas
räntesättning genom exempelvis överenskommelser med bankerna. Så
genomfördes t. ex. under år 1982 en förändring av checkräkningsräntorna
på riksbankens initiativ utan något samband med diskontoförändring.
Motsvarande åtgärder från riksbankens sida skulle i ett annat samhällsekonomiskt
läge kunna vidtas med avseende på exempelvis krediträntorna.
Det kan påpekas att den kreditpolitiska lagstiftningen i väsentligt
avseende bygger på tanken att riksbanken i första hand skall komma
överens med bankerna om lämpliga åtgärder och först om detta inte kan
ske skall tillgripa de i lagen anvisade medlen. En möjlighet till ränteändring
förutom vid diskontoändring är alltså nödvändig för att möjliggöra
den av riksbanken åsyftade kreditpolitiken.

LU 1983/84:6

I de skuldebrevsvillkor som diskuterats med bankinspektionen har bankerna
fått möjligheter att ändra ränta också vid förfallodag för ränta. Även
en sådan möjlighet har ansetts nödvändig. Självfallet är därmed inte avsikten
att bankerna utan vägande skäl skall kunna företa ensidiga ändringar
av räntan. Enligt bankföreningen kan i vissa situationer emellertid bankerna
tvingas till omdispositioner i sina kreditportföljer till undvikande av att
deras ekonomiska ställning försämras. Bankerna ”matchar” nämligen sin
utlåning mot inlåningen, för vilken den framtida räntesättningen alltså
inte kan förutses. Det kan t. ex. tänkas att åtgärder vidtas från statsmakternas
sida, vilket påverkar kostnaderna för bankernas inlåning och således
indirekt också påverkar utlåningsräntorna. Räntorna på framför allt bankernas
kortfristiga upplåning kan variera kraftigt. Om en ränteändring inte
fick göras i sådana fall, skulle bankerna i speciella situationer t. o. m kunna
tvingas att säga upp vissa krediter för att reglera om räntan. Därmed torde
inget vara vunnet för vare sig kredittagarna eller bankerna. Bankföreningen
understryker att det är för sådana speciella situationer, som den angivna
möjligheten till ränteändring finns.

Bankföreningen vill framhålla att bankerna tillämpat sin rätt att höja
räntan på ett sätt, som inte torde kunna föranleda någon kritik från
konsumentskyddssynpunkt. Någon anledning att förvänta sig en annan
tillämpning i framtiden finns inte. En garanti för detta torde för övrigt vara
den fortlöpande tillsyn av bankerna som utövas av bankinspektionen,
vilken i detta sammanhang särskilt har att beakta konsumenternas intressen.
Bankföreningen upplyser att bankinspektionen inom kort kommer att
med finansbolagen uppta överläggningar om de avtalsvillkor som finansbolagen
tillämpar, liknande de diskussioner som nyligen förts mellan
bankerna och bankinspektionen. Någon som helst anledning till ett samhälleligt
ingripande mot bankerna i enlighet med vad som sägs i motionen
föreligger enligt bankföreningen inte.

Bankföreningen framhåller avslutningsvis att, om det skulle anses att
ingrepp skulle behövas mot andra kreditgivare än bankerna, detta bör ske
så att bankernas kreditgivning inte påverkas. Viktigast torde emellertid
vara att de avtalsvillkor som gäller i olika kreditsammanhang utformas så
att kredittagaren får klart för sig vilka förutsättningar som gäller. Bankföreningen
förstår motionärernas beskrivning så, att det på marknaden skulle
förekomma att krediter lämnas utan att kredittagarna ges rimliga möjligheter
att bedöma sina framtida kreditvillkor. Inom det område av kreditmarknaden
som omfattas av bankinspektionens tillsyn torde enligt bankföreningen
sådana avtalsbrister inte förekomma.

Svenska sparbanksföreningen upplyser att i de avtal som upprättas vid
sparbankernas kreditgivning till enskild person anges regelmässigt den
gällande räntan med en viss procentsats. Någon uttrycklig hänvisning till
gällande diskonto förekommer således i princip inte. Vidare finns normalt

LU 1983/84:6

bland kreditvillkoren bestämmelsen att ränta ”beräknas efter den räntesats
och enligt de grunder som vid varje tid tillämpas för krediter” av ifrågavarande
slag. Den främsta anledningen till att sparbankerna förbehåller
sig rätten att ändra utlåningsräntorna är att sparbankerna måste visa
följsamhet till den av riksbanken förda kreditpolitiken. För att statsmakternas
kreditpolitiska intentioner vad avser räntenivå och räntestruktur
skall få avsedd effekt måste enligt sparbanksföreningen förändringar av
utlåningsräntorna i banksystemet kunna genomföras med omedelbar verkan.
Sådana ränteändringar kan äga rum i samband med att diskonto
ändras. Förändringarna motsvaras dock, framhåller Sparbanksföreningen,
inte alltid helt och hållet av de förändringar som diskontot undergår
utan kan ske med procenttal som är högre eller lägre än motsvarande
ändringar i diskontot. Vidare kan av kreditpolitiska skäl utlåningsräntorna
ändras utan varje samband med diskontoförändringar.

Som exempel på ränteändringar som bankerna måste vidta av hänsyn
till den förda kreditpolitiken nämner Sparkbanksföreningen de förändringar
som sedan sommaren 1982 ägt rum beträffande räntesatsen för
krediter i räkning. Denna ränta har av kreditpolitiska skäl vid flera tillfällen
såväl höjts som sänkts. Räntan har dock hela tiden legat 1—3 procentenheter
högre i förhållande till diskontot än under första halvåret 1982.

Sparbanksföreningen påpekar vidare att det förekommer att riksbanken,
utan att formellt utnyttja något av de tillgängliga kreditpolitiska
medlen, söker påverka bankernas räntesättning genom överenskommelser.
Även i sådana fall skulle statsmakternas strävanden motverkas och
åtgärdernas genomslagskraft fördröjas, om inte bankerna skulle få vidta
ränteförändringar med omedelbar verkan.

Sparbankerna har i regel formell möjlighet att ändra utlåningsräntan
även under andra omständigheter än som berörts ovan. Det kan här vara
fråga om situationer då en förändring av räntan sker efter prövning i det
enskilda fallet. Det kan exempelvis förhålla sig på det sättet att ställd
säkerhet försämrats eller att utgående ränta till följd av andra förändringar
befinns vara otillräcklig för att Sparbanken skall kunna stå kvar vid sitt
kreditåtagande. Om en ränteförändring i ett sådant läge inte skulle få ske,
kunde Sparbanken bli nödsakad att säga upp krediten för att reglera om
räntan. En sådan ordning ter sig onödig och skulle knappast vara till gagn
för någon.

Sparbanksföreningen vill emellertid framhålla att sparbankerna, trots
sina formella möjligheter att göra ränteförändringar i gällande kreditavtal,
vidtar sådana åtgärder efter noggrant övervägande och med omsorg om
den enskilde konsumenten. Ränteförändringar görs endast när det bedöms
vara erforderligt. Sparbankerna värnar om den enskilde såväl vid kreditgivning
som i andra situationer. Sparbanksföreningen vill i detta sammanhang
peka på de samarbetsavtal som sparbanksrörelsen träffat med olika
fackliga organisationer rörande bl. a. lån till dessas medlemmar.

LU 1983/84:6

Sparbanksföreningen upplyser vidare om att Sparbanksföreningen jämte
övriga bankorganisationer f. n. överlägger med bankinspektionen om
förändringar av de villkor som bankerna tillämpar vid kreditgivning. Bl. a.
diskuteras i vilken utsträckning bankerna skall kunna vidta ränteförändringar
i gällande kreditavtal och hur detta skall återspeglas i kreditvillkoren.

I motionen uppmärksammas särskilt sådana fall när en enskild konsument
beviljas kredit för förvärv från kreditgivaren eller annan som förmedlat
kredit hos kreditgivaren. Sparbanksföreningen konstaterar att krediter
av ifrågavarande slag säkerligen regelmässigt är ofördelaktiga för den
enskilde konsumenten i bl. a. räntehänseende. Det kan här nämnas att de
tidigare berörda samarbetsavtalen med fackliga organisationer gör det
möjligt för sparbanker att erbjuda enskilda konsumenter lån som ställer sig
förmånligare för kredittagaren än de krediter som står till buds utanför
banksektorn. Även den verksamhet som Sparbankernas Fastighetsfinansierings
AB (SPAFI) och Sparbankernas Bostadsfinansierings AB (SPABO)
bedriver kan framhållas i detta sammanhang. Dessa har enligt Sparbanksföreningen
till ändamål att lämna och förmedla kredit i samband
med överlåtelse av äldre fastigheter resp. bostadsrätter. Härigenom kan
enskilda erhålla lån med räntevillkor som är bättre för låntagaren än
många av de låneformer som erbjuds utanför den organiserade kreditmarknaden.

Sparbanksföreningen anser sig mot bakgrund av det anförda inte kunna
instämma i uttalandet i motionen att för låntagaren negativa ändringar i
räntevillkoren inte bör få ske genom ensidigt beslut av kreditgivaren. I vart
fall när det är fråga om rena bankkrediter måste banken av ovan redovisade
skäl ha möjlighet att utan överenskommelse med låntagaren vidta de
ränteförändringar som visar sig erforderliga, oavsett om diskontot ändras
eller inte. Motionärerna synes visserligen inse att ränteändringar kan vara
påkallade även vid oförändrat diskonto. De anser emellertid att en statlig
myndighet och inte kreditgivaren själv bör avgöra när i sådana fall räntan
skall få ändras. Enligt Sparbanksföreningens mening ter sig detta som en
utomordentligt stel och byråkratisk ordning. Särskilt med tanke på att
bankerna dels står under bankinspektionens tillsyn, dels måste anpassa sin
verksamhet till den av statsmakterna förda kreditpolitiken, ter sig förslaget
om en myndighetsprövning av angivet slag som en föga ändamålsenlig
lösning. Med hänvisning till det anförda motsätter sig Sparbanksföreningen
en lagstiftning med sådan innebörd som föreslås i motionen.

Svenska föreningsbankernas förbund (SFF) erinrar om att bankernas
verksamhet är föremål för en mycket omfattande reglering, insyn och
kontroll från statsmakternas sida. Detta gäller inte minst räntesättning och
ränteförändringar. Ränteförändringar följer, upplyser SFF, normalt riksbankens
diskontoförändringar — även diskontosänkningar — eller annan

LU 1983/84:6

ändring av det allmänna ränteläget som inte har samband med diskontoförändring.
Riksbanken hålls informerad om alla av bankerna tillämpade
räntesatser och förändringar härav. De senaste åren har bankerna varit
formellt bundna av riksbankens räntereglering innebärande en högsta
medelränta på utlåningen på diskonto + 4 %. Även om den formella
ränteregleringen nyligen upphört att gälla kvarstår riksbankens rekommendation
vilken innebär att bankernas medelräntor även i fortsättningen
skall hållas inom ramen diskonto + 4 %. Några större höjningar av bankernas
utlåningsräntor kan således ej genomföras. En annan sak är att
konkurrensen på bankmarknaden är sådan att ensidiga räntehöjningar i
större omfattning helt enkelt inte kommer i fråga.

SFF upplyser att andra kreditpolitiska medel, som står till riksbankens
förfogande då den av samhällsekonomiska skäl vill påverka räntenivån, är
bl. a. likviditetskrav, kassakrav och räntereglering. Ändringar av den s. k.
straffräntan är ytterligare ett sätt att påverka ränteläget. Dessutom bör
nämnas den inverkan på räntenivån som riksbankens agerande på den
öppna marknaden genom köp och försäljning av obligationer kan medföra.
Över huvud taget kan förändringar i det allmänna ränteläget behöva
föranleda en ändring av gällande bankräntor.

SFF anser att kreditvillkor — vilka övervakas av bankinspektionen —
måste med nödvändighet vara utformade så att bankerna kan anpassa de
olika räntesatserna efter den av myndigheterna förda kreditpolitiken och
övriga förändringar i det allmänna ränteläget. Det är således inte fråga om
ensidigt egoistiskt uppställda villkor från bankernas sida vilka utnyttjas
efter resp. banks gottfmnande till förfång för kredittagaren. Som ett exempel
på hur avtalsvillkor och förändringar av dessa arbetas fram nämner
SFF den översyn som bankernas allmänna skuldebrevsformulär nyligen
varit föremål för. Företrädare för de olika bankorganisationerna har därvid
gemensamt diskuterat angelägna förändringar av bl. a. villkoren för
ränteändringar. Det gemensamt framlagda förslaget har sedan granskats
av konsumentverket varefter verket lämnat sina synpunkter på detta. Därefter
har villkoren varit föremål för ytterligare övervägningar innan de
fastställts i samråd med bankinspektionen.

Enligt kreditvillkoren får räntehöjningar ske inte bara då så är påkallat
av kreditpolitiska skäl eller av förändringar i det allmänna ränteläget utan
också ”i övrigt” — i dessa fall dock med verkan först fr. o. m. kommande
förfallodag. Bland skäl som motiverar att utlåningsräntan även får höjas
”i övrigt” nämner SFF följande. Den vanligast förekommande reverskrediten
inom föreningsbankerna beviljas vanligen på tre månader varvid det
förutsätts att krediten förlängs successivt. På förfallodagen sker vanligen
amortering. Det sagda innebär att lånen i praktiken kan löpa under en
mycket lång tid, t. ex. 10—20 år. Det är inte möjligt för en bank att vid ett
kreditavtals ingående kunna förutse och bedöma alla de olika faktorer som
kan komma att påverka rättsförhållandet. Därför måste enligt SFF.s me -

LU 1983/84:6

ning banken ha möjlighet att kunna ändra räntan. Vidare måste bankerna,
som är beroende av den s. k. räntemarginalen, kunna anpassa utlåningsräntan
efter förändringar av inlåningsräntan.

SFF tar bestämt avstånd från ”den teknik” som vissa kreditinstitut
använder enligt vad motionärerna påstår. För det första skulle det av
motionärerna beskrivna beteendet betraktas som stridande mot vad som
inom bankvärlden anses vara god banketik. Detta är enligt SFF i sig
tillräckligt för att förhindra ett sådant beteende hos bankerna. För bankerna
är det av utomordentlig vikt att de inte handlar på ett sätt som strider
mot god banketik. Bankinspektionen övervakar ständigt bankerna även i
detta hänseende. Skulle bankinspektionen finna att bank handlat i strid
mot vad som kan anses vara god banketik resulterar detta i ett uttalande
från inspektionen i form av en cirkulärskrivelse till bankerna. Uttalandet
betraktas av bankerna som normgivande. För det andra är bankerna som
tidigare nämnts f. n. bundna av riksbankens rekommendation om högsta
medelränta för utlåningen vilket medför att bankerna inte har utrymme för
systematiska räntehöjningar av enskilda krediter. Vidare skulle — såsom
påpekats tidigare — även konkurrensen bankerna emellan förhindra ett
dylikt beteende från en enskild banks sida.

SFF vill framhålla att bankernas rätt att ”i övrigt” ändra räntevillkoren
inte tar sikte enbart på räntehöjningar utan gäller i lika hög grad även
räntesänkningar. En räntesänkning — som kan vara ett led i en offensiv
marknadssatsning eller ett svar på konkurrenternas åtgärder — innebär
normalt en minskad räntemarginal för banken. Banken bör rimligtvis ha
möjlighet att på egen hand bestämma om och när denna räntemarginal
skall återtas. Härvid skall påpekas att särskilt föreningsbankerna är i
väsentligt högre grad än i vart fall affärsbankerna beroende av sitt räntenetto.

Med hänvisning till vad SFF sålunda anfört i sitt remissvar avstyrker
SFF att riksdagen ger sitt bifall till motionen. En frysning av räntan till den
räntesats som gäller vid kreditens ingående (med vissa undantag) skulle
innebära att föreningsbankerna inte längre skulle kunna erbjuda den för
kunderna fördelaktiga successiva förlängningen av lånen. Föreningsbankerna
skulle tvingas att rutinmässigt säga upp alla krediter vid kredittidens
utgång för omreglering av räntan. Ett dylikt förfarande skulle vara uppenbart
ofördelaktigt både för kunden och banken. För övrigt står det kunden
fritt att säga upp sitt kreditavtal med banken om kunden inte Finnér sig
kunna acceptera en räntehöjning. SFF, som inte är främmande inför att de
av motionärerna påtalade problemen kan tänkas förekomma inom andra
kreditinstitut än de som övervakas av bankinspektionen, förutsätter att
statsmakterna kan komma till rätta med dessa problem utan att, för bankernas
och de av bankerna ägda kreditinstitutens vidkommande, så drastiska
åtgärder som motionärerna föreslagit behöver komma i fråga.

LU 1983/84:6

Finansbolagens förening framhåller att finansbolagens kreditavtal som
regel innehåller en ränteändringsklausul av innebörd att finansbolaget
äger ändra räntan om bolaget beslutar göra detta som en följd av en
ändring i ränteläget. Bestämmelsen har sin bakgrund i finansbolagens
speciella upplåningssituation och de tjänster som är knutna till finansbolagens
kreditgivning till företag men även till konsumenter beträffande
vissa finansieringsformer såsom kontokrediter. Finansbolagens verksamhet
omfattar således generellt och i stor utsträckning olika administrativa
tjänster som är basen för deras kreditgivning. Dessa tjänster debiteras ofta
integrerade med räntan för eventuell finansiering. Typiskt sett tillhandahåller
också finansbolagen finansieringsformer med ett större risktagande
än andra kreditinstitut.

Föreningen pekar på att flertalet finansbolag refinansierar större delen
av sin kreditgivning på den fria kreditmarknaden, på vilken utbjudes
främst näringslivets överskottslikviditet. Denna upplåning är av naturliga
skäl kortfristig. Nyupplåningsräntan på denna marknad växlar mycket
snabbt, ibland flera gånger under samma dag. Denna ränta är inte knuten
till diskontot, checkräkningskrediträntan eller någon annan viss storhet
utan är en syntes av de olika ränteslag som förekommer på hela kreditmarknaden.
Finansbolagen påverkas således snabbt av förändringen i det
allmänna ränteläget på denna kreditmarknad, vilket medför att finansbolagen
i sin tur måste kunna påverka sin ”utlåningsränta”. Därest sådan
möjlighet ej föreligger kan finansbolagen ej tillförsäkra sig ett erforderligt
kalkylerat utfall och upprätthålla det kapitalkrav som erfordras enligt
lagen om finansbolag.

Finansbolagen höjer resp. sänker avtalsräntan när objektiva förutsättningar
föreligger med hänsyn tagen till finansbolagets upplåningssituation,
som är olika från finansbolag till finansbolag. Genom den konkurrens,
som finns på marknaden totalt och då även när kreditrestriktioner
råder, garanteras att dessa ändringar sker. Enligt föreningen informerar
finansbolagen kunderna i god tid innan en ändring genomförs. Därest
finansbolagen ej skulle kunna ändra avtalsräntan efter de förutsättningar
som gäller kan, menar föreningen, en oundviklig konsekvens bli att finansbolagen
blir tvingade att säga upp krediten för att kunna ändra räntan och
därmed övergå från tidsbundna avtal till löpande avtal.

Föreningen hävdar att, eftersom de olika finansbolagens upplåningssituation
skiftar beroende på långivare och då finansbolagens kreditgivning
ej är knuten till diskontot, det inte är möjligt att på finansbolagen tillämpa
motionärer las förslag att krediträntan skall sänkas eller höjas efter diskontoändringar.
Av konkurrensskäl kan ett finansbolag för övrigt t. o m.
avvakta en höjning av avtalsräntan. Finansbolagens upplåningssituation,
deras relativt större risktagande samt pågående produktutvecklingsarbete
motiverar enligt föreningen en stark flexibilitet vid prissättningen. Den
fria och varierade räntan är därför en viktig regulator för kreditgivningen

LU 1983/84:6

och ett medel att skapa balans.

Föreningen upplyser att finansbolagen försöker lösa den av motionärerna
väckta frågan på sådant sätt att kunderna erhåller information om de
förutsättningar som gäller för ifrågavarande finansieringsform. Beträffande
konsument tillkommer den informationsskyldighet som föreligger enligt
marknadsföringslagen och konsumentkreditlagen. Därtill kommer avtalsvillkorslagen
som möjliggör en övervakning av att kreditvillkoren ej är
oskäliga. Tillsynsmyndigheterna är här bankinspektionen, bl. a. för finansbolagen
och konsumentverket för säljföretag som ej lyder under
bankinspektionens tillsyn. Föreningen vill till sist peka på att bankinspektionen
kommer att uppta diskussioner med finansbolagen för en genomgång
av de avtalsvillkor som tillämpas.

2. Betalning av faktura

Konsumentverket/KO anför — efter en redogörelse för gällande regler
— att både näringsidkare och konsumenter i stor utsträckning är okunniga
om reglerna. Detta förhållande har klart framgått under tillsynsarbetet
som konsumentverket/KO bedriver med stöd av lagen om oskäliga avtalsvillkor.

För att komma till rätta med de konsumentproblem som är förbundna
med den bristande kunskapen om gällande regler tillskrev konsumentverket
under våren 1982 ett stort antal tryckerier och ombad dem att skicka in
förtryckta avtalsblanketter avsedda att användas i konsumentsammanhang.
Övervägande delen av det material som kom verket till handa var
fakturablanketter med uppgifter om debitering av dröjsmålsränta, vilka i
stor utsträckning visade sig avvika från räntelagens bestämmelser till fakturamottagarens
nackdel.

Konsumentverket uppger vidare att de konsumentproblem som gäller
betalningsvillkor under vintern och våren 1983 har behandlats i pressen.
Med anledning av artiklarna har konsumentverket fått ett mycket stort
antal förfrågningar både från konsumenter och näringsidkare. Många
konsumenter har skickat in fakturor innehållande betalningsvillkor, som
både avviker från dispositiv rätt och saknar förankring i en föregående
överenskommelse mellan parterna. Villkoren diskuteras således ofta ensidigt
och i efterhand, dvs. efter det att ett avtal har ingåtts, av betalningsmottagaren.
Med anledning av detta har verket tillskrivit mer än 100
företag och informerat om, vilka förutsättningarna är för att från räntelagen
avvikande villkor för debitering av dröjsmålsränta skall få tillämpas.

Konsumentverket framhåller att det genom informationsinsatser av angivet
slag visserligen är möjligt att i viss utsträckning klargöra för konsumenterna
och näringsidkarna vilka regler som gäller. Effekten av sådana
ansträngningar torde enligt verket emellertid vara mycket begränsad. Dels
nås bara en liten del av de berörda av informationen, dels är det svårt att

LU 1983/84:6

formulera klara och allmängiltiga regler för när ett avtal kan anses ha
träffats mellan en näringsidkare och en konsument, som innebär en avvikelse
från dispositiv rätt vad det gäller tidpunkten för betalning och för
debitering av dröjsmålsränta.

Konsumentverket anser att de regler som gäller är komplicerade och
därför ofta svåra att förstå för dem som skall tillämpa dem i praktiken.
Från konsumentsynpunkt är det därför önskvärt att situationen förbättras.
Frågan är då hur detta lämpligen kan ske. Motionärernas förslag torde
enligt verket innebära, att för betalning av fakturor skall gälla som huvudprincip,
att konsumenten har 30 dagar på sig att betala det belopp som
fakturan avser. Efter utgången av denna frist skall — om betalning inte
erlagts — näringsidkaren ha rätt att debitera dröjsmålsränta. Har emellertid
parterna träffat en överenskommelse om en kortare betalningsfrist än
30 dagar — och står detta uppenbart klart för konsumenten — skall den
kortare betalningsfristen gälla. Konsumentverket tolkar motionärernas
avsikt vara, att dröjsmålsränta i sådana fall får debiteras redan från det
betalningsfristen löpt till ända och inte först efter 30 dagar sedan fakturan
avsändes. En sådan regel är enligt verket dock inte heller utan problem.

Till att börja med konstaterar konsumentverket att förslaget endast tar
sikte på de fall, då betalning skall ske mot faktura. Motionärerna tycks
förutsätta att detta alltid innebär att konsumenten medges ett visst anstånd
med betalningen. Emellertid förekommer det att faktura utfärdas även i
fall då en säljare förväntar sig betalning omedelbart, t. ex. då en vara
levereras i konsumentens bostad och betalning skall ske via post eller bank
så snart leverans har skett. Och omvänt förekommer det förstås att en
näringsidkare medger betalningsanstånd utan att för den skull utfärda
någon faktura. Det sistnämnda exemplet visar också att motionärernas
förslag inte omfattar alla tänkbara betalningssituationer, varför de svårigheter,
som tillämpningen av nuvarande regler medför, i vissa fall skulle
kvarstå. Förslaget torde därför enligt konsumentverkets uppfattning knappast
leda till att regelsystemet för betalning förenklas. Däremot kunde
förslaget innebära en förbättring för konsumenterna så till vida, att när
ingen tidpunkt för betalning har avtalats och näringsidkaren kräver betalning
genom att översända en faktura, konsumenten alltid har 30 dagar på
sig att betala sin skuld. Om motionärernas förslag genomfördes ligger det
dock, anser konsumentverket, nära till hands att förmoda, att näringsidkarna
skulle se till att avtalen med konsumenter i större utsträckning än i
dag kom att innehålla villkor om att betalning skall ske inom viss kortare
tid. Om förslaget i praktiken skulle innebära en förbättring för konsumenten
är det därför knappast möjligt att ta ställning till utan att frågan belyses
ytterligare.

Konsumentverket hänvisar vidare till att motionärernas förslag, som
inte innebär att nu gällande dispositiva regler ersätts av tvingande bestämmelser,
inte helt undanröjer det problem, som ligger i svårigheten att

LU 1983/84:6

bedöma, om en överenskommelse som åsidosätter dispositiv rätt kan anses
föreligga. Verket ansluter sig dock till uppfattningen att den av motionärerna
föreslagna bevisregeln — dvs. att konsumenten ”bevisligen skall
vara medveten om en kortare betalningstid” för att inte ha rätt till 30
dagars kredittid — skulle vara till fördel för konsumenterna genom att
näringsidkaren skall bevisa inte bara att avtal om tidpunkten för betalning
träffats, utan också att konsumenten informerats tydligt om avtalets innebörd
på denna punkt. I detta sammanhang bör enligt verket framhållas att
det hittills inte förekommit att — bortsett från fall då förskottsbetalning
krävts — ett betalningsvillkor bedömts som oskäligt enligt lagen om förbud
mot oskäliga avtalsvillkor med hänvisning till att betalningsfristen
varit för kort. Verket har dock i förhandlingar med olika branschorganisationer
om avtalsvillkor eftersträvat att konsumenter skall ges en betalningsfrist
på 30 dagar när betalning skall ske mot faktura. Ett villkor av
denna innebörd ingår därför i flera av de överenskommelser om avtalsvillkor
som verket träffat med näringslivet.

Sammanfattningsvis delar konsumentverket/KO motionärernas uppfattning
att det finns ett behov av regler om betalning av en skuld och
debitering av dröjsmålsränta i konsumentförhållanden som är lättare att
tillämpa än de nu gällande. Hur sådana regler bör utformas måste dock
övervägas på ett mera djupgående sätt än som här varit möjligt, t. ex. inom
ramen för den pågående konsumentköpsutredningens arbete.

Kooperativa förbundet (KF) framhåller att man förmodligen till en del
skulle komma till rätta med de problem som motionärerna påtalat genom
en bättre information till allmänheten om innehållet i gällande rätt. Problemet
med varierande förfallodagar kan dock enligt KF inte lösas enbart
genom bättre upplysning. Även om en säljare inte får debitera dröjsmålsränta
förrän efter 30 dagar, kan han påbörja inkassoåtgärder, så snart hans
fordran är förfallen. Situationen att en hemvändande semesterfirare finner
både faktura och inkassobesked eller föreläggande från tingsrätt är
därför möjlig. Nuvarande regelsystem med förfallodag vid anfordran och
dröjsmålsränta en månad efter fakturadag, om annat inte avtalats, kan
enligt KF upplevas som förvirrande av många. Sannolikt skulle systemet
bli mera begripligt för gemene man, om motionärernas förslag om en
lagreglerad presumtion för 30 dagars förfallotid på fakturor genomfördes.
KF föreslår därför att möjligheterna att genomföra förslaget utreds. Det
torde enligt KF:s mening ligga nära till hands att lämna utredningsuppdraget
till konsumentköpsutredningen.

Företagareförbundet erinrar om att skyddet för konsumenterna under
senare år successivt har stärkts gentemot säljare/leverantörer av varor och
tjänster. Genom tvingande regler har den seriösa handeln kringgärdats
med en rad lagar och förordningar på grund av ett litet antal mindre

LU 1983/84:6

nogräknade säljares beteende. Det ökade antalet regleringar har, framhåller
förbundet, fullt naturligt lett till högre priser som sist och slutligen fått
betalas av konsumenterna.

Den i motionen föreslagna regeln att leverantören på följesedeln skall
tvingas ange betalningstidpunkt skulle enligt förbundets uppfattning ytterliga
öka företagens administrationskostnader utan att konsumentens ställning
väsentligt förstärktes. Förbundet Finnér att samhället också bör kunna
ställa elementära krav på konsumenten. I detta fall behöver vederbörande
bara fråga leverantören/säljaren när betalning skall ske. Krediter till konsumenten
är en kostnad för säljaren, en kostnad som också är ett konkurrensmedel.
En lagregel om 30 dagars automatisk respittid för inbetalning
av faktura skulle få direkt kostnadshöjande effekter inom exempelvis
resebyråbranschen där byråerna ofta lever på sina kommissioner för att
sedan med kort kredittid inleverera pengar till exempelvis flygbolag, hotell
m. m. Förbundet konstaterar att de i motionen föreslagna åtgärderna
skulle öka byråkratin på en redan hårt relgerad marknad utan att konsumenten
skulle vinna någon påtaglig fördel.

Sveriges hantverks- och industriorganisation—Familjeföretagen (SHIOFamiljeföretagen)
och Sveriges köpmannaförbund anför i ett gemensamt
yttrande att utgångspunkten vid köp av varor eller tjänster är att parternas
prestationer byts direkt, vilket innebär att t. ex. betalning sker direkt vid
leverans. Om så ej sker, äger betalningen rum vid anfordran, exempelvis
mot faktura. Betalningstidpunkten kan emellertid även bli föremål för
avtal mellan parterna. Frågan är då när ett avtal kan anses ha kommit till
stånd. En klar uppfattning om detta Finns inte. Organisationerna anser att
en rimlig ståndpunkt är att köparen bör ha haft tillfälle att ta del av
säljarens villkor innan affären fullgörs från säljarens sida, dvs. senast i
samband med leverans. Då kan en upplysning på följesedel om betalningstidpunkt
m. m. anses medföra att ett godkännande av detta säljarens
villkor skett, varvid även avtal anses ha träffats om tidpunkten för betalning.
Organisationerna anser i första hand att något behov av reglering i
lag av tidpunkten för betalning av faktura inte föreligger. 1 andra hand bör
enligt organisationernas uppfattning frågan överlämnas till konsumentköpsutredningen.

3. Fakturaavgifter

Konsumentverket/KO upplyser om att verket varje år mottar ett stort
antal förfrågningar om näringsidkares rätt att ta ut faktureringsavgifter.

Konsumentverket/KO erinrar om att en faktureringsavgift enligt allmänna
avtalsrättsliga principer får tas ut endast under förutsättning, att
parterna vid avtalstillfället kommit överens om att en sådan avgift skall
betalas utöver själva priset för varan eller tjänsten i fråga. Mot denna
bakgrund träffades 1973 en överenskommelse mellan KO och Sveriges

LU 1983/84:6

grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation —Familjeföretagen,
Sveriges industriförbund samt Sveriges köpmannaförbund som
innebär att organisationerna rekommenderade sina medlemmar, att i förekommande
fall senast när avtal träffas med konsumenten tydligt upplysa
om att en fakturaavgift kommer att debiteras och om dess storlek. Senare
har motsvarande krav uttryckts i flera riktlinjer för marknadsföring av
varor och tjänster, som tillkommit efter förhandlingar med berörda
branschorganisationer (riktlinjer för postorderförsäljning KO VF S 1980:2,
riktlinjer för prisinformation till konsumenter i marknadsföring av varor
i detaljhandeln KOVF S 1982:1, riktlinjer för information vid reparation
m. m. av elektriska hushållsapparater och hemelektronik KOVFS 1982:4).
Det relativt stora antal förfrågningar och anmälningar, som fortfarande
riktas till verket, tyder enligt verket emellertid på, att den överenskomna
principen inte efterlevs i den grad som är önskvärt.

Konsumentverket/KO delar motionärernas uppfattning att det i vissa
fall kan vara oberättigat att näringsidkaren — genom att kräva att betalning
sker först efter erhållande av faktura — skall kunna förvägra konsumenten
möjligheten att omgående betala sin skuld. Det gäller i synnerhet
om konsumentens önskemål inte medför någon olägenhet för näringsidkaren.
Har parterna däremot kommit överens om att betalning skall ske
mot faktura gör verket liksom motionärerna bedömningen, att en faktureringsavgift
kan vara berättigad med hänsyn till de särskilda kostnader
faktureringen föranleder. I vissa fall, t. ex. beträffande bankernas kravrutiner,
torde emellertid en begränsning av möjligheterna att ta ut faktureringsavgift
vara motiverad. Från konsumentsynpunkt anser konsumentverket/KO
det önskvärt att också frågan om faktureringsavgifter får en
ytterligare belysning.

KF anför att konsumenterna genom bättre information måste få klargjort
för sig att ett villkor inte är avtalat — och alltså inte bindande — bara
för att säljaren tagit upp det i sin faktura. 1 normala fall är det tvärtom så
att ett villkor anses avtalat endast om köparen underrättats om och accepterat
det redan vid köptillfället. Om alla blev medvetna om att man i
princip inte är skyldig att betala mer än vad som överenskommits vid
köptillfället (plus eventuell dröjsmålsränta), skulle konsumenterna våga
vägra betala tidigare icke avFerade avgifter, och näringsidkarna skulle bli
tvungna att informera konsumenterna bättre om tillkommande kostnader.
För att ha rätt att ta ut faktureringsavgift måste säljaren upplysa köparen
vid avtalsslutet om att sådan avgift kommer att påföras. Köparen har då
möjlighet att ta hänsyn härtill, när han fattar sitt köpbeslut. Med hänsyn
till det anförda finner KF det inte erforderligt med förbud mot faktureringsavgift
i sådana fall, då kunden begärt att få betala kontant men
förvägrats detta. KF vill dock samtidigt kraftigt stryka under behovet av
information om gällande rätt.

LU 1983/84:6

Företagareförbundet anser att det inte heller när det gäller faktureringsavgifter
behövs någon reglering. På den konkurrensutsatta marknaden
finns i dag ett sådan utbud att konsumenterna kan välja alternativet att
betala kontant. Inom den reglerande sektorn banker, försäkringsbolag
m. m. används principen att tillställa konsumenten en faktura. I exempelvis
bankernas utlåningsinstitut skulle enligt förbundet principen med kontant
betalning vara näst intill ogörlig. Inte heller inom den offentliga
sektorn vore principen att rekommendera.

SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund framhåller att
förfarandet med fakturaavgifter numera snarare är regel än undantag, i
vilket fall på fakturor som uppgår till mindre belopp. Organisationerna
anser att det mot den bakgrunden kan hävdas, att en köpare bör utgå ifrån
att en fakturaavgift tillkommer. Han bör ta reda på det rätta förhållandet
och om fakturaavgift utgår bör han rimligen försöka avtala bort detta
villkor genom att t. ex. erbjuda kontant betalning. Accepteras detta inte av
säljaren, vilken kan ha redovisningstekniska och administrativa skäl för
betalning över faktura, står det köparen fritt att avstå från att köpa varan
eller tjänsten av den aktuella leverantören. Organisationerna anser därför
att något behov av reglering i lag av rätten att utta fakturaavgift inte
föreligger. I andra hand bör enligt organisationernas uppfattning frågan
överlämnas till konsumentköpsutredningen.

LiberTryck Stockholm 1983