om vissa avfallsfrågor m. m. (Betänkande 1987/88:JoU2 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande

om vissa avfallsfrågor m. m.

JoU

1987/88:2

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande

dels regeringens skrivelse 1986/87:157 om vissa avfallsfrågor m. m.,

dels - helt eller delvis - 13 under allmänna motionstiden 1987 väckta
motioner om avfallshantering. Följande frågor behandlas:

- Avfallshantering - allmänt

- Miljökraven vid avfallsförbränning

- Slamhanteringen

- Återvinning av aluminiumburkar

- Vissa avfallsfrågor i övrigt.

Utskottet föreslår att riksdagen lämnar utan erinran vad regeringen i
skrivelsen anfört om vissa avfallsfrågor m. m.

De avsnitt i skrivelsen som inte särskilt berörs har inte ansetts påkalla
några närmare kommentarer från utskottets sida.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks av utskottet, med hänvisning till bl. a.
regeringens skrivelse, det uppdrag att utreda frågor inom avfalls- och
återvinningsområdet som regeringen i juni 1987 gav åt statens naturvårdsverk
samt betänkandet av utredningen om miljövårdens organisation (SOU
1987:32).

Till betänkandet har fogats fem reservationer och två särskilda yttranden.
Skrivelsen

I skrivelse 1986/87:157, beslutad den 29 april 1987, har regeringen berett
riksdagen tillfälle att ta del av regeringens ställningstaganden till vissa
avfallsfrågor.

Huvudsakligt innehåll

Regeringens principiella inställning är att avfallsmängden bör minskas
genom åtgärder såväl i produktions- som konsumentledet. Ämnen och
produkter som kan förorsaka särskilda miljöstörningar genom att blandas
med annat avfall bör hanteras för sig. Omhändertagande och behandling av
avfall bör även i övrigt ske under iakttagande av strikta miljöskyddskrav.

1 Riksdagen 1987/88. lösaml. Nr2

I skrivelsen redovisar regeringen sitt ställningstagande till riktlinjerna för
de miljökrav som skall ställas i fråga om utsläppsbegränsningar vid prövning
enligt miljöskyddslagen (1969:387) av anläggningar för avfallsförbränning.
För de viktigaste utsläppskraven bör därvid följande riktlinjer gälla:

- Klorväte: utsläppen bör ej överstiga 100 mg/nm3 torr gas, 10 % C02,
räknat som månadsmedelvärde.

- Kvicksilver: utsläppen bör vid besiktning ej överstiga 0,08 mg/nm3 torr gas,
10 % C02. I takt med att produktkontrollåtgärder vidtas skall värdet
kunna sänkas ytterligare ned till 0,03 mg/nm3.

- Stoft: utsläppen bör ej överstiga 20 mg/nm3, torr gas, 10 % C02, räknat
som månadsmedelvärde.

- Dioxiner: utsläppen från befintliga anläggningar bör vid besiktning ej
överstiga ett riktvärde av 0,5-2,0 ng/nm3, torr gas, 10 % C02. För
nytillkommande anläggningar bör gälla ett riktvärde på 0,1 ng/nm3, torr
gas, 10 % C02. Dioxinvärdena avser TCDD-ekvivalenter beräknade
enligt Eadons modell och uppmätta i enlighet med den nordiska dioxingruppens
rekommendation vid normal drift.

Åtgärder bör vidtas så att befintliga förbränningsanläggningar uppfyller
kraven före 1991 års utgång. Tillstånd till nya anläggningar bör i princip
lämnas endast under förutsättning att de skärpta kraven uppfylls. I skrivelsen
behandlas bl. a. också frågor om deponering av restprodukter samt om
forsknings- och utvecklingsinsatser på avfallsområdet.

Motionerna

Motion 1986/87:Jo733 av Lahja Exner och Arne Kjörnsberg (båda s), vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om behovet av en översyn av förpackningsmarknaden samt
insatser för utveckling av återvinningsmarknaden.

Motion 1986/87:Jo736 av Berit Löfstedt m. fl. (s), vari yrkas såvitt nu är i
fråga (yrkande 3) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avsättning för återvunna avfallsprodukter.

Motion 1986/87:Jo751 av Erling Bager och Lars Sundin (båda fp), vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående förslag till pantsystem för bilbatterier.

Motion 1986/87:Jo759 av Erling Bager m. fl. (fp), vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
översyn av lagstiftningen och förbud mot spridning av avfallsslam med
tungmetaller i åkerjord och övrig matjord.

Motion 1986/87:Jo766 av Sven Munke (m), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning och förslag om produkt-/avfallslag.

Motion 1986/87:Jo776 av Kerstin Geberman och Charlotte Branting (båda
fp), vari yrkas såvitt nu är i fråga (yrkandena 2 och 3),

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av

JoU 1987/88:2

information till konsumenter om användning av rötslam i trädgårdar m. m.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att rötslam som
sprids på åkermark måste vara fritt från miljögifter.

Motion 1986/87:Jo777 av Rosa Östh och Ivar Franzén (båda c), vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att panten på aluminiumburkar skall höjas till 50
öre,

2. att riksdagen beslutar att reglerna för pantbolaget skall ändras så att det
blir ekonomiskt intressant för Returpack AB att uppnå högsta möjliga
återvinning och att uppdra åt regeringen att utforma och verkställa denna
regeländring.

Motion 1986/87:Jo782 av Lennart Alsén (fp), vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om hanteringen
av kasserade lysrör.

Motion 1986/87: Jo786 av Margareta Persson och Maj Britt Theorin (båda s),
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående avfallshantering.

Motion 1986/87:Jo795 av Karl Erik Olsson m. fl. (c), vari yrkas såvitt nu är i
fråga (yrkandena 1, 2 och 4),

1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära en utredning om effektiv
användning av resurser i enlighet med motionen,

2. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till åtgärder för att
minst 75 % av aluminiumburkarna återvinns,

4. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om det juridiska ansvaret vid utnyttjande av rötslam.

Motion 1986/87: Jo803 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari yrkas såvitt nu är
i fråga (yrkandena 40 och 41),

40. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om återvinning
i enlighet med vad som anförts i motionen,

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om påskyndande av arbetet på att få fram fungerande återvinningsteknik
för miljöfarligt avfall.

Motion 1986/87:Jo825 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att inga nya sopförbränningsanläggningar får tas i
bruk samt att de befintliga sopförbränningsanläggningarna avvecklas inom
en femårsperiod. De äldsta anläggningarna skall avvecklas först,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om källsortering av hushållssopor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att varje kommun skall ta hand om sina egna sopor.

Motion 1986/87:Jo826 av Sten Sture Paterson (m), vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att bedömningen av slamuppläggningens miljörisker
skall åvila länsstyrelsen,

2. att riksdagen beslutar att beslut om deponeringsplats för slam skall
åläggas länsstyrelsen,

JoU 1987/88:2

3. att riksdagen beslutar att deponeringsplats för slam skall ha tät botten
och vara invallad samt att lakvattnet skall omhändertas i ett slutet system.

Utskottet

Allmänt

Enligt regeringens skrivelse bör det grundläggande synsättet på avfallshanteringen
vara att avfall är en resurs som i största möjliga utsträckning skall
användas på nytt. Såväl avfallsmängderna som avfallets farlighet bör minskas
så långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt. Utnyttjandet av
naturresurser och varuproduktion bör vägledas av sparsamhet, hushållning
och återanvändning.

Flertalet av de omfattande åtgärder som har kommit till stånd som följd av
beslut enligt miljöskyddslagen (1969:387) har vidtagits i syfte att skydda
miljön från påverkan av avfallshanteringen. Såväl kommuner som enskilda
har gjort stora ansträngningar att följa riktlinjerna i 1975 års riksdagsbeslut
om avfallshanteringen. Kommunerna har gjort omfattande investeringar i
anläggningar för separering och kompostering av avfall. De tekniska
problem som uppstod vid centrala anläggningar har man numera till stor del
kunnat lösa. Vissa problem kvarstår, såsom obehaglig lukt och förekomsten
av bl. a. glas, plast och tungmetaller i komposten. Trots detta har emellertid
anläggningarna givit vissa miljövinster bl. a. genom att avfallsmängden har
minskat.

Försöken med s. k. källsortering har ökat i antal under senare år.
Erfarenheterna av insamlingsförsöken är visserligen begränsade men övervägande
positiva. En förutsättning för att verksamheten skall fungera smidigt
och effektivt är att kommunerna har en väl utbyggd organisation för
insamling och hantering av avfallet. Av avgörande betydelse anser regeringen
också vara att hushållen får en god och allsidig information. Väsentligt för
hushållens medverkan torde vara att källsortering framstår som en aktiv del i
arbetet med att lösa miljöproblemen och att hushålla med naturresurserna.
Det är därför viktigt att de produkter som separeras verkligen kommer till
avsedd användning.

Som exempel på framgångsrik satsning på återvinning nämns användningen
av returglas och av returpapper för framställning av nytt papper. Även för
vissa materialslag inom industrin är återvinningen betydande.

Även insatser för att minska innehållet av miljöfarliga ämnen i avfallet
anser regeringen vara av central betydelse. Enligt förordningen (1986:1236)
om miljöfarliga batterier får sådana batterier inte blandas med hushållsavfall.
Som exempel på möjliga åtgärder i produktledet nämns i skrivelsen
förbudet mot användning av kadmium i bl. a. färger och plaster.

Allmänna principer för avfallshantering och återvinning behandlas i flera
motioner. I motion Jo733 av Lahja Exner och Arne Kjörnsberg (s) framhålls
det angelägna i en systematisk översyn av förpackningsmarknaden i syfte att
begränsa mängden förpackningar och stimulera en tillverkning som möjliggör
effektiv och miljövänlig återvinning. Motionärerna föreslår ett antal
stimulans- och styrmedel, t. ex. avgift på osorterat material, medveten

JoU 1987/88:2

upphandling, information, stöd till forskningen och - i yttersta fall - förbud.
En del av dessa tankegångar framförs också i motion Jo736 av Berit Löfstedt
m.fl. (s) där det betonas att ansvaret för återvinningen i första hand åvilar
producenterna (yrkande 3). I motion Jo766 av Sven Munke (m) konstateras
att produkternas sammansättning eller behandling alltmer försvårar återvinningsprocessen
och att lagstiftning saknas på området. Det hemställs därför
om utredning om och förslag till en produkt-/avfallslag. Enligt motion Jo786
av Margareta Persson och Maj Britt Theorin (s) måste avfallshanteringen bli
en fråga om minskning av avfallsmängderna. Detta bör i första hand ske
redan vid produktionen av en vara. Genom märkning och avfallsavgift eller
miljöskatt kan utvecklingen styras mot mer miljövänligt material. Bl. a.
bidrar sortering av avfall, utveckling av system för kompostering, information
om och bättre tillgänglighet till uppsamlingsställen för miljöfarligt avfall
till minskning av avfallsmängden. I centerpartiets kommittémotion Jo795 av
Karl Erik Olsson m.fl. efterlyser motionärerna en ny avfallspolitik och
betonar vikten av ett förebyggande synsätt med tyngdpunkten förskjuten
från traditionell filter- och återvinningsteknik mot förebyggande lösningar i
produktionsledet. En utredning om avfallshanteringen bör tillsättas med
uppdrag att bl. a. utarbeta en återvinningslag och ett samlat forskningsprogram,
utreda möjligheterna att genom miljöavgifter finansiera forskningen,
möjligheterna att genom byggande av försöksanläggningar och genom ökad
kunskapsförmedling främja utvecklingen samt uppmärksamma den tekniska
utbildningen (yrkande 1). I folkpartiets partimotion Jo803 av Bengt Westerberg
m. fl. påpekas att Sverige saknar en lagstiftning med generella krav på
återvinning. En komplettering av miljöskydds- och produktkontrollagstiftningen
skulle kunna påskynda utvecklingen mot slutna system vid tillverkningen,
samverkan mellan olika tillverkningsindustrier och en sådan sammansättning
av produkter att återvinning underlättas (yrkande 40). Miljöavgifter
föreslås för produkter vilkas avfall orsakar särskilda miljöproblem.
Speciell uppmärksamhet och skyndsamhet bör ägnas arbetet med utvecklande
av en fungerande återvinningsteknik för miljöfarligt avfall (yrkande 41).

Utskottet kan i stor utsträckning instämma med de aktuella motionerna
när det gäller de allmänna synpunkterna på avfallshantering och återvinning.
Producenternas ansvar för såväl avfallsmängd som återvinning bör understrykas,
och bättre metoder för avfallshanteringen bör utvecklas. Utskottet
vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att regeringen den 25 juni
1987 beslutat ge naturvårdsverket i uppdrag att mot bakgrund av den aktuella
skrivelsen utvärdera hittillsvarande erfarenheter inom avfalls- och återvinningsområdet
samt studera de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för en ökad återvinning och andra åtgärder inom avfalls- och återvinningsområdet.
Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 juni 1988.

Av det anförda framgår att regeringens målsättning och ambitioner i fråga
om avfallshanteringen m. m. inte på något avgörande sätt skiljer sig från de
tankegångar som förs fram i motionerna. Dessa får i väsentliga delar anses
tillgodosedda med vad utskottet ovan redovisat och bör i avbidan på
resultatet av det uppdrag som naturvårdsverket erhållit inte föranleda någon
ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Vad särskilt beträffar frågan om
ekonomiska styrmedel (miljöavgifter) vill utskottet hänvisa till de övervä -

JoU 1987/88:2

ganden som gjorts av utredningen om miljövårdens organisation (SOU
1987:32). Sedan utredningens förslag remissbehandlats torde riksdagen få
anledning att återkomma till frågan om ekonomiska styrmedel på miljövårdsområdet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Jo733, Jo736 yrkande 3,
Jo766, Jo786, Jo795 yrkande 1 samt Jo803 yrkandena 40 och 41.

Miljökraven vid avfallsförbränning

Enligt skrivelsen har den s. k. ENA-utredningen (Energi ur avfall) visat att
det är möjligt att väsentligt minska utsläppen av dioxin från avfallsförbränning.
Av utredningen angiven nivå har av statens miljömedicinska laboratorium
bedömts vara miljömedicinskt acceptabel. Om utsläppen av i första
hand klorväte, kvicksilver, kadmium och dioxiner begränsas till föreslagen
låg nivå kommer bidragen från avfallsförbränningen att vara endast marginella.
Återstående begränsade utsläpp bör vara godtagbara från hälso- och
miljösynpunkt. Under dessa förutsättningar anser utredningen avfallsförbränning
vara en godtagbar behandlingsmetod för hushålls- och industriavfall.

De av utredningen föreslagna utsläppskraven bör enligt föredraganden
tillämpas som riktlinjer vid prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387).
Villkoren för tillstånden till befintliga anläggningar för avfallsförbränning
bör omprövas och anläggningarna kompletteras med bästa tillgängliga teknik
för att minimera utsläpp av dioxiner och andra skadliga ämnen. Utsläppskraven
skall senast före utgången av år 1991 uppfyllas av samtliga befintliga
anläggningar. Riktlinjerna kan emellertid behöva modifieras med hänsyn till
renings- och mätteknikens utveckling. Tillstånd till nya anläggningar bör
lämnas endast i den mån det kan visas att stränga krav på utsläpp av dioxiner
och andra skadliga ämnen kan uppfyllas. När erfarenheter nåtts av ett par
anläggningar bör det emellertid vara möjligt att redan vid tillståndsprövningen
bedöma möjligheterna att hålla dioxinutsläppen på den angivna nivån.
Också här skall enligt skrivelsen utredningens förslag till utsläppskrav gälla i
huvudsak.

Även åtgärder som produktkontroll, insamling av hälso- och miljöfarliga
produkter, källsortering, förbränningstekniska åtgärder och införande av
avancerad rökgasrening måste enligt föredraganden vidtas och andra metoder
än förbränning utvecklas och tillämpas.

I partimotion Jo825 av Lars Werner m. fl. (vpk) framförs kraven att inga
nya sopförbränningsanläggningar skall få tas i bruk och att befintliga
anläggningar avvecklas inom en femårsperiod (yrkande 1). En av de
viktigaste åtgärderna för begränsning av utsläpp av dioxiner och andra
skadliga ämnen är källsortering av hushållssopor (yrkande 2). Kommunernas
roll vid sophanteringen är mycket viktig. Varje kommun bör därför ta hand
om sina egna sopor (yrkande 3).

Med den ovan lämnade redovisningen av regeringens skrivelse är enligt
utskottets mening motionen i allt väsentligt tillgodosedd. Motionen avstyrks
på den grunden.

JoU 1987/88:2

Slamhanteringen

I motion Jo759 av Erling Bager m. fl. (fp) hemställs om en översyn av
lagstiftningen om avfallsslam och om förbud mot all spridning av avfallsslam
med tungmetaller i åkerjord och övrig matjord. Motionärerna Kerstin
Gellerman och Charlotte Branting (fp) framhåller i motion Jo776 att
konsumenterna måste få bättre information vid köp av slam som jordförbättringsmedel
i trädgårdar m. m. (yrkande 2). Garantier måste ges att rötslam
som sprids på åkermark är fritt från miljögifter (yrkande 3). Enligt
kommittémotion Jo795 av Karl Erik Olsson m. fl. (c) måste utredas och
klarläggas vem som har det juridiska ansvaret för skador som kan uppstå till
följd av användning av rötslam (yrkande 4). I motion Jo826 av Sten Sture
Paterson (m) hävdas att bedömningen av slamuppläggningens miljörisker
skall ankomma på länsstyrelserna (yrkande 1) som också skall besluta om
deponeringsplats för avfallsslam (yrkande 2). Deponeringsplatserna skall ha
tät botten och vara invallade och lakvattnet skall omhändertas i ett slutet
system (yrkande 3).

Motioner av i princip likartat innehåll har tidigare vid flera tillfällen och
senast under hösten 1986 behandlats av utskottet (JoU 1986/87.2). Utskottet
erinrade då om att riksdagen våren 1986 hade uttalat att utgångspunkten för
hanteringen av slam som gödselmedel bör vara den att endast sådant slam får
användas som är helt invändningsfritt från miljö- och konsumentsynpunkt.
Regeringen borde snarast fastställa så låga gränsvärden för slammets
innehåll av tungmetaller, kemiska substanser m. m. att åkermarkens långsiktiga
produktionsförmåga och produkternas kvalitet inte äventyras (JoU
1985/86:24, rskr. 344). Statens naturvårdsverk har i september 1987 fastställt
allmänna råd för slamhanteringen. Där anges bl. a. riktvärden resp. gränsvärden
för metaller i slam för jordbruksanvändning och för grönytor.
Verkets rekommendationer innebär bl. a. att slam inte bör användas på
slåtter- eller betesvallar, i trädgårdsodlingar, köksträdgårdar, kolonilotter

o. d. Utvecklingen av slamanvändningen bör enligt verket följas med särskild
uppmärksamhet.

I övrigt innebär naturvårdsverkets råd bl. a. följande:

För jordbruksanvändning bör riktvärdet för kadmium i slammet sättas så
att marken inte tillförs mer kadmium per ytenhet än vid användning av
gödselmedel räknat per viktsenhet fosfor. För att uppnå detta behöver
nuvarande kadmiumhalt i slam halveras vid flera avloppsreningsanläggningar.
En så stor reduktion tar tid att åstadkomma. Arbete pågår dessutom för
en sänkning av kadmiumhalterna i gödselmedel, och resultat kan förväntas i
början av 1990-talet. Kravet på begränsning av kadmiumtillförseln motsvarande
den för gödselmedel bör vara uppnått senast 1995. Fram till dess bör
gränsvärdet 4 mg kadmium/kg Ts (torrsubstans) gälla för slam. Motivet för
begränsning av kadmium i slam är risken för hälsoeffekter på grund av
upptag av kadmium i grödor. För kvicksilver är motivet för begränsning i
slam en önskan att begränsa flödet och cirkulationen av denna metall i
samhället. Kvicksilver är i olika former ett starkt miljögift och den diffusa
spridningen leder till bl. a. svartlistning av många vattenområden. Riktvärdet
för kvicksilver, 5 mg/kg Ts, innebär att ca 15 % av slammet (1985) inte
kan användas för jordbruks- eller grönyteändamål.

För övriga metaller, bly, koppar, krom, nickel och zink, för vilka behov

JoU 1987/88:2

finns av en begränsning i slam, har haltgränserna satts så att för de enskilda
metallerna mellan 5 och 15 % av den totala slammängden (1985) kommer att
ha halter som överskrider riktvärdena. En sådan begränsning motiveras av
önskemålet att på sikt minska ökningen av metallhalterna i våra jordar även
om nuvarande nivåer ligger långt från där hälso- eller miljöeffekter kan
befaras.

Olika reningsverk har högre värden av olika metaller. Sammantaget
innebär de nya gräns- och riktvärdena att 20-25 % av den totala slammängden
(1985) inte kan användas i jordbruket eller för anläggning av grönytor.

En fortsatt sänkning av vissa metallhalter planeras av naturvårdsverket
och då särskilt för kadmium och kvicksilver. Förekomsten och betydelsen av
giftiga organiska ämnen kommer att utredas ytterligare, och om behov
föreligger avser verket att föreslå begränsningar. En åtgärd därvidlag kan
vara en komplettering av innehållsdeklarationen för slam med uppgifter om
innehåll av några organiska ämnen.

Utskottet utgår från att de av naturvårdsverket angivna riktlinjerna snarast
omsätts i bindande gränsvärden. Med det anförda får motionerna Jo759 och
Jo776 yrkandena 2 och 3 anses tillgodosedda.

Frågan om det juridiska ansvaret för skador på grund av användning av
rötslam torde i viss mån förlora sin aktualitet när de nya riktlinjerna
tillämpas. Det bör framhållas att även frågan om huvudmannens ansvar
behandlas i naturvårdsverkets allmänna råd för slamhantering. Det är i första
hand bestämmelserna i miljöskadelagen (1986:225) som reglerar hithörande
frågor. Frågan huruvida huvudmannen och/eller slammottagaren i ett visst
fall kan åläggas ersättningsskyldighet för uppkomna skador får bedömas
efter omständigheterna i det enskilda fallet. Med det anförda avstyrker
utskottet motion Jo795 yrkande 4.

I anslutning till motion Jo826 vill utskottet erinra om att efter ändringar i
miljöskyddslagen våren 1987 lagen är tillämplig även på förorening av mark
och grundvatten, vilket torde innebära att bl. a. slamdeponering i större
utsträckning än hittills kan regleras med stöd av nämnda lag (JoU 1986/87:25,
SFS 1987:397). Tillstånd till små och medelstora anläggningar, dvs. anläggningar
vars tillförda slammängd överstiger 50 ton men inte 20 000 ton
avvattnat slam per år, prövas redan i dag av länsstyrelsen. Överstiger
mängden 20 000 ton skall prövningen ske hos koncessionsnämnden för
miljöskydd. När det gäller kompetensfördelningen mellan olika myndigheter
på miljöskyddsområdet kommer denna fråga att behandlas i ett större
sammanhang sedan utredningen om miljövårdens organisation nu lagt fram
sina förslag i ämnet (SOU 1987:32). Vad slutligen beträffar motionärens
yrkande om sådana miljöskyddstekniska frågor som deponeringsplatsernas
utformning m. m. vill utskottet framhålla att dessa ankommer på naturvårdsverket
resp. på prövningsmyndigheterna. I naturvårdsverkets allmänna råd
ägnas deponeringsfrågorna för övrigt särskild uppmärksamhet. Bl. a. framhålls
att höga krav måste ställas på deponeringsplatsen, när det gäller såväl
lokalisering som skyddsåtgärder och kontroll.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Jo826.

JoU 1987/88:2

Återvinning av aluminiumburkar

JoU 1987/88:2

I motion Jo777 av Rosa Östh och Ivar Franzén (c) konstateras att de villkor
om återvinning av 75 % av aluminiumburkar som uppställdes för Returpack
AB:s tillstånd att bedriva verksamhet inte har uppnåtts eftersom återvinningen
hittills inte har överstigit 66 %. Panten på aluminiumburkar bör därför
höjas till 50 öre (yrkande 1) och reglerna för bolaget ändras så att det blir
ekonomiskt intressant för företaget att uppnå högsta möjliga återvinning
(yrkande 2). Samma fråga tas upp i centerpartiets kommittémotion Jo795 av
Karl Erik Olsson m. fl. där det begärs förslag till åtgärder för återvinning av
minst 75 % av aluminiumburkarna (yrkande 2).

Enligt vad utskottet erfarit höjdes panten på aluminiumburkar i mars 1987
till 50 öre per burk. Återvinningen under perioden januari—augusti 1987
uppgick till ca 77 % att jämföras med 62 % för motsvarande period år 1986.
Utskottet vill erinra om att enligt lagen (1982:349) om återvinning av
dryckesförpackningar av aluminium som reglerar Returpack AB:s verksamhet
är företagets målsättning högsta möjliga återvinning utan vinstintresse.
Utskottet har inhämtat att vid en årsbasis av ca 76 procents återvinning
intäkterna balanserar mot kostnaderna. Utskottet finner med hänvisning till
det nu anförda att syftet med motionerna får anses tillgodosett. Motionerna
Jo777 och Jo795 yrkande 2 avstyrks på den grunden.

Övriga frågor

I motion Jo751 av Erling Bager och Lars Sundin (fp) påminner motionärerna
om en tidigare framgångsrik kampanj för insamling av bilbatterier som enligt
motionärerna visar ett angeläget behov av fasta inlämningsplatser för
begagnade bilbatterier. Genom ett pantsystem liknande det för aluminiumburkar
skulle såväl miljöproblemen med skräpande batterier kunna lösas
som en effektiv återvinning av bly till nytillverkning göras möjlig.

Kasserade bilbatterier utgör miljöfarligt avfall enligt förordningen
(1985:841) om miljöfarligt avfall. Utskottet har erfarit att återvinningen för
närvarande uppgår till ca 60 % och att inom naturvårdsverket en utredning
pågår om förutsättningarna för ett ökat omhändertagande. Verket avser att
senast före årsskiftet presentera ett handlingsprogram för omhändertagande
av bilbatterier. I regeringens ovan nämnda uppdrag till verket att utreda
frågor inom avfalls- och återvinningsområdet ingår en uppmaning att även
studera det av riksdagen hösten 1986 förordade pantsystemet för miljöfarliga
batterier (JoU 1986/87:8, rskr. 70). Med hänsyn till att frågan således är
föremål för ansvariga myndigheters prövning synes någon ytterligare riksdagens
åtgärd med anledning av motion Jo751 inte påkallad.

Problemen med kvicksilver i kasserade lysrör tas upp i motion Jo782 av
Lennart Alsén (fp). Tvingande lagstiftning om hantering av kasserade lysrör
saknas, och stora mängder slängs på soptippar utan någon kontroll. Åtgärder
bör snarast vidtas för insamling och inrättande av särskilda mottagningsstationer
för kasserade lysrör.

Enligt vad utskottet erfarit understiger mängden kvicksilver i kasserade
lysrör 500 kg per år och anses enligt naturvårdsverket inte utgöra något större

miljöproblem. Teknik som skulle möjliggöra destruktion i större skala finns i
dag endast på försöksstadiet. Mot bakgrund av det nu anförda avstyrks
motion Jo782.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avfallshantering - allmänt

att riksdagen lämnar utan erinran vad som anförts i skrivelsen samt
lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1986/87:Jo733, 1986/87:Jo736
yrkande 3, 1986/87 :Jo766, 1986/87:Jo786, 1986/87:Jo795 yrkande 1
och 1986/87:Jo803 yrkandena 40 och 41,

2. beträffande miljökraven vid avfallsförbränning

att riksdagen lämnar utan erinran vad som anförts i skrivelsen samt
lämnar utan vidare åtgärd motion 1986/87:Jo825,

3. beträffande övriga i skrivelsen berörda avfallsfrågor

att riksdagen lämnar utan erinran vad som anförts i skrivelsen,

4. beträffande slamhanteringen

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Jo759,1986/87:Jo776 yrkandena
2 och 3, 1986:Jo795 yrkande 4 och 1986/87:Jo826,

5. beträffande återvinning av aluminiumburkar

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Jo777 och 1986/87:Jo795
yrkande 2,

6. beträffande bilbatterier

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jo751,

7. beträffande lysrör

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jo782.

Stockholm den 7 oktober 1987
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson

Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Håkan Strömberg (s), Grethe Lundblad
(s), Sven Eric Lorentzon (m), Ove Karlsson (s), Lars Ernestam (fp), Martin
Segerstedt (s), Jens Eriksson (m), Bengt Rosén (fp), Lennart Brunander (c),
Jan Jennehag (vpk), Leif Marklund (s), Ivar Virgin (m), Björn Ericson (s)
och Bengt Kronblad (s).

JoU 1987/88:2

Reservationer

1. Avfallshantering-allmänt (mom. 1)

Lars Ernestam och Bengt Rosén (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”Av det” och på
s. 6 slutar med ”och 41” bort ha följande lydelse:

Av det anförda framgår att såvitt avser målsättning och ambitioner i fråga
om avfallshanteringen någon avgörande skillnad inte föreligger mellan
regeringens inställning och de tankegångar som förs fram i motionerna.
Emellertid förtjänar enligt utskottets mening regeringens senfärdighet i
avfallsfrågor kritik. Tidigare aviserad proposition i ämnet uteblir alltjämt.
En lagstiftning med generella krav på återvinning skulle enligt utskottet
påskynda utvecklingen mot slutna system vid tillverkning, samverkan mellan
olika tillverkningsindustrier samt sådan sammansättning av produkter att
återvinning underlättas. Som ekonomiskt styrmedel bör miljöavgifter användas
för att fördyra produkter vars hantering orsakar särskilda problem i
avfallsledet. Den lagtekniska utformningen måste givetvis utredas närmare
men en komplettering av miljöskydds- och produktkontrollagstiftningen
torde enligt utskottets mening vara den lämpligaste vägen. Med det anförda
tillstyrker utskottet motion Jo803 yrkande 40 och avstyrker motionerna
Jo733, Jo 736 yrkande 3, Jo 766, Jo 786, Jo 795 yrkande 1 samt Jo 803 yrkande
41, i den mån dessa ej tillgodoses genom utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avfallshantering - allmänt
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Jo 803 yrkande 40 hos
regeringen hemställer om förslag till lagstiftning om återvinning samt
lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1986/87:Jo733, 1986/87:Jo736
yrkande 3,1986/87:Jo766,1986/87:Jo786, Jol986/87:Jo795 yrkande 1
och 1986/87:Jo803 yrkande 41,

2. Avfallshantering-allmänt (mom. 1)

Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”Av det” och på
s. 6 slutar med ”och 41” bort ha följande lydelse:

Av det anförda framgår att regeringens målsättning och ambitioner i fråga
om avfallshantering inte på något avgörande sätt skiljer sig från de
tankegångar som förs fram i motionerna. Emellertid anser utskottet åtgärderna
för minskning av avfallsmängderna otillräckliga. En utredning om
avfallshanteringen bör därför tillsättas med uppdrag att utarbeta en lag om
återanvändning med huvudsaklig inriktning på minskning av avfallsmängderna.
Utredningen bör få till uppgift bl. a. att framlägga ett samlat
forskningsprogram för resurseffektivisering och avfallshantering och undersöka
vilka ekonomiska incitament som behövs för att minimera och återvinna
avfallet samt hur användningen av emballage kan minskas och/eller ersättas
av mer resurssnåla förpackningar, skonsamma mot miljö och hälsa.

JoU 1987/88:2

Med det anförda tillstyrker utskottet motion Jo795 yrkande 1 och
avstyrker motionerna Jo733, Jo736 yrkande 3, Jo766, Jo786 samt Jo803
yrkandena 40 och 41 i den mån de ej tillgodoses genom utskottets
ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avfallshantering - allmänt

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Jo795 yrkande 1 hos
regeringen begär utredning om effektiv användning av resurser samt
lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1986/87:Jo733, 1986/87:Jo736
yrkande 3,1986/87:Jo766, 1986/87:Jo786 och 1986/87:Jo803 yrkandena
40 och 41,

3. Miljökraven vid avfallsförbränning (mom. 2)

Jan Jennehag (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Med den” och
slutar med ”den grunden” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i de synpunkter och krav som framförs i motion Jo825
yrkandena 1 och 2.1 enlighet med vad motionärerna anfört bör således inga
nya sopförbränningsanläggningar få tas i bruk. De befintliga anläggningarna
bör avvecklas inom en femårsperiod. Avfallsmängden måste minskas genom
ökad källsortering av sopor. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande miljökraven vid avfallsförbränning

att riksdagen dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1986/87:Jo825 yrkandena 1
och 2, dels avslår motion 1986/87:Jo825 yrkande 3,

4. Slamhanteringen (mom. 4)

Karl Erik Olsson (c), Sven Eric Lorentzon (m), Lars Ernestam (fp), Lennart
Brunander (c), Bengt Rosén (fp) och Ivar Virgin (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att utreda frågan
om det juridiska ansvaret för skador på grund av användning av rötslam.
Fastighetsägaren är visserligen ansvarig för miljöskador som härrör från
dennes fastighet men bevisbördan har i dessa fall lättats avsevärt i den nya
miljöskadelagen. En lantbrukare kan vid uppkomna skador bli skadeståndsskyldig
för skador som kan drabba tredje man. I praktiken kommer
emellertid den enskilde lantbrukaren att få ta det yttersta ansvaret för
effekterna av användningen av samhällsavfallet. Detta är enligt utskottets
mening otillfredsställande. Frågan om leverantörernas ansvar för hithörande
miljöskador bör klarläggas. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motion Jo795 yrkande 4 bör ges regeringen till känna.

JoU 1987/88:2

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande slamhanteringen
att riksdagen dels avslår motionerna 1986/87: Jo759, 1986/87:Jo776
yrkandena 2 och 3 och 1986/87 :Jo826, dels med anledning av motion
1986/87:Jo795 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

5. Bilbatterier (mom. 6)

Lars Ernestam och Bengt Rosén (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Kasserade
bilbatterier” och slutar med ”inte påkallad” bort ha följande lydelse:
Kasserade bilbatterier utgör miljöfarligt avfall enligt förordningen
(1985:841) om miljöfarligt avfall. Utskottet har erfarit att återvinningen för
närvarande uppgår till 60 % och att inom naturvårdsverket utredning pågår
om förutsättningarna för ett ökat omhändertagande. Verket avser att senast
före årsskiftet presentera ett handlingsprogram för omhändertagande av
bilbatterier. Vid behandlingen av liknande motioner hösten 1986 utgick
utskottet ifrån att kadmiumbatterier skulle komma att omfattas av det av
regeringen då aviserade förslaget till lagstiftning om insamlings- och återvinningssystem
för batterier som innehåller kvicksilver. I avvaktan på förslaget
föranledde motionsyrkandena inte någon riksdagens vidare åtgärd (JoU
1986/87:2). Den redovisning av åtgärder som gavs av föredragande statsrådet
i samband med budgetpropositionen (prop. 1986/87:100 bil. 16) behandlade
emellertid inte insamling och återvinning av bilbatterier. I regeringens ovan
nämnda uppdrag till naturvårdsverket att utreda frågor inom avfalls- och
återvinningsområdet ingår visserligen en uppmaning att studera det av
riksdagen hösten 1986 förordade pantsystemet för miljöfarliga batterier
(JoU 1986/87:8, rskr. 70). Det är emellertid enligt utskottets mening
angeläget att en lagstiftning på området snarast kommer till stånd. Utskottet
ställer sig med detta uttalande bakom vad motionärerna anfört om förslag till
pantsystem för bilbatterier och hänvisar i övrigt till vad som anförts
reservationsvis (reservation 1) beträffande en lagstiftning med generella krav
på återvinning.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion Jo751 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande bilbatterier
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jo751 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

JoU 1987/88:2

Särskilda yttranden

JoU 1987/88:2

1. Miljökraven vid avfallsförbränning

Lars Ernestam och Bengt Rosén (båda fp) anför:

Under 1970- och 1980-talen har en snabb utbyggnad skett av anläggningar
för avfallsförbränning för energiutvinning. I dag förbränns mer än 50 % av
det totala hushållsavfallet att jämföras med 30 % för ca 10 år sedan. Detta är
en ur internationell synvinkel mycket hög andel. Motsvarande andel nås bara
av Danmark och Frankrike. Störst oro i sammanhanget inger förekomsten av
stabila klorerade organiska ämnen som dioxiner. Forskningen på detta
område är viktig. Särskilt beträffande förbränning av hushållsavfall måste
miljökraven ställas mycket högt. Åtminstone de s.k. ENA-kraven måste
uppfyllas. Under den tid forskningen gör framsteg får vi också bättre
underlag för bedömningen av och möjligheterna till ytterligare skärpta krav
på utsläppen av dioxin. Visar det sig att miljöproblemen inte kan bemästras
bör all förbränning av hushållsavfall avvecklas. Det är viktigt att man i
avvaktan på att framför allt dioxinfrågan prövas ytterligare iakttar stor
restriktivitet i fråga om nya sopförbränningsanläggningar.

2. Lysrör

Lars Ernestam och Bengt Rosén (båda fp) anför:

I betänkandet behandlas bl. a. motion Jo782 om insamling och inrättande av
särskilda mottagningsstationer för kasserade lysrör.

Utskottet har hänvisat till att mängden kvicksilver i kasserade lysrör, som
understiger 500 kg per år, enligt naturvårdsverket inte anses utgöra något
större miljöproblem och att teknik för destruktion i större skala endast finns
på försöksstadiet.

Vi vidhåller i princip motionens synpunkter men har för närvarande inte
funnit anledning att reservera oss. Problemen med omhändertagande av
kasserade lysrör skulle kunna lösas på ett naturligt sätt om en lagstiftning om
återvinning (reservation 1) kunde åstadkommas.

gotab Stockholm 1987 13607