om vissa arbetsmiljöfrågor (Betänkande 1981/82:SoU42 Socialutskottet)

SoU 1981/82:42

Socialutskottets betänkande
1981/82:42

om vissa arbetsmiljöfrågor
Motionerna

I motion 1981/82:192 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag till ändring i arbetsmiljölagen
(1976:1160) innebärande förbud mot användande av diesel- och andra
förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i fartygslastrum, slutna lokaler och
gruvor samt vid andra underjordsarbeten.

I motion 1981/82:553 av Pär Granstedt m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hemställer att regeringen vidtar åtgärder så att de nya reglerna om asbest i
bromsbelägg och andra friktionselement blir tillämpliga också för importerade
fordon.

I motion 1981/82:561 av Sten Sture Paterson (m) och Arne Svensson (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av gällande normer
för handels- och hantverkslokaler samt tillkännagivande av former för
tidsbegränsade dispenser från dessa normer till redan etablerade företag
inom handel och hantverk i syfte att därmed öppna fler arbetsplatser för
främst ungdom.

I motion 1981/82:677 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om att ett program utarbetas för en skyndsam
avveckling av asbest som material i bromsbeläggningar till fordon.

Motivering till motionsyrkandet finns i motion 1981/82:1044.

I motion 1981/82:1115 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkandena 1-7 och 9-13), att riksdagen hos regeringen hemställer om
förslag som innebär

1. att den lokala fackföreningen får vetorätt angående löneformen vid
arbeten som är förenade med olycksfallsrisk och att detta införs i
arbetsmiljölagen,

2. att en utredning tillsätts för att klargöra omfattningen av uteblivna åtal
vid allvarliga arbetsolycksfall under 1970-talet samt vilka åtgärder som
behövs för att lagen skall tillämpas och ansvar utkrävas,

3. att preciserade säkerhetsmarginaler tillämpas vid fastställande av
hygieniska gränsvärden utgående från lägsta kända nivå som misstänks ge
akut eller kronisk skadlig påverkan samt att övervägandena bakom varje
gränsvärde offentliggörs,

4. att kvinnor som planerar graviditet eller är gravida får lagstadgad rätt
till omplacering eller ledighet med bibehållen lön vid risk för fosterskada,

1 Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 42

SoU 1981/82:42

5. att juridiskt bindande gränsvärden införs för buller och sätts till högst 75
dB(A) samt att föreskrifter utarbetas för belysning och icke joniserande
strålning,

6. att de fackliga representanterna får kvalificerad majoritet i såväl
arbetarskyddsstyrelsens styrelse som yrkesinspektionsnämnderna,

7. att den lokala fackföreningen ges beslutanderätten om när arbete kan
återupptas efter det att skyddsombud stoppar arbetet på grund av fara,

9. att alla anställda får obligatorisk tillgång till företagshälsovård fr. o. m.
1985 samt att företagshälsovården samordnas med landstingens verksamhet
och att företagshälsovårdens personal anställs via landstingen men ansvarar
inför en kommitté som är till sin majoritet sammansatt av fackföreningsmedlemmar
utsedda av de lokala fackorganisationerna,

10. att förslagen i 1976 års företagshälsovårdsutrednings delbetänkande
om yrkesmedicinska kliniker vid region- och länssjukhus före 1985 fastställs i
lag och kopplas till ersättningen till landstingen,

11. att högskoleanknuten utbildning organiseras för skyddsombud som
erbjuds full lön under studietiden,

12. att de fackliga organisationerna och yrkesinspektionen ges lagstadgad
rätt att från företag erhålla information som behövs för forskningsändamål
och att denna information tillställs forskare på begäran,

13. att användningen av diesel- och andra förbränningsmotordrivna
arbetsmaskiner i fartygslastrum, slutna lokaler och gruvor samt vid andra
underjordsarbeten förbjuds.

I motion 1981/82:1117 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hemställer hos regeringen om förslag till åtgärder mot hälsofarliga arbetsmiljöer
enligt motionens aktionsprogram.

I motion 1981/82:1589 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkandena 6, 10, 11, 13, 14 och 17),

6. att riksdagen uttalar att möjligheten till direkt straffkopplade föreskrifter
skall användas för att ingripa mot dåliga arbetsmiljöer,

10. att riksdagen uttalar att arbetet med att anpassa gränsvärdena till mål
som uppställts bl. a. i samband med arbetsmiljölagen bör påskyndas,

11. att riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas i syfte att
stoppa användningen av asbest i bromsbelägg och friktionselement,

13. att riksdagen hos regeringen anhåller att företagshälsovårdsutredningen
får i uppdrag att utreda frågan om utredning och behandling av
yrkestandskador,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om plan för den yrkesmedicinska uppbyggnaden,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fria arbetskläder i vissa fall.

SoU 1981/82:42

Allmän bakgrund

Utskottet har tidigare under innevarande riksmöte i det av riksdagen
godkända betänkandet SoU 1981/82:15 behandlat motioner som rör
lagstiftnings- och andra frågor på arbetsmiljöområdet. I betänkandet
lämnades relativt utförliga uppgifter om bl. a. arbetarskyddets organisation,
lokal skyddsverksamhet, utbildning av skyddsombud, information för
forskningsändamål, gränsvärden, omplacering eller ledighet för graviditet
och dieseldrift i vissa slutna utrymmen. De sålunda lämnade uppgifterna
återges i viss utsträckning i det följande i samband med att uppgifterna
kompletteras. Därutöver lämnas uppgifter rörande vissa tidigare ej behandlade
frågor, nämligen arbetslokaler, rätten till fria arbetskläder och
arbetsskadestatistiken.

Fackligt inflytande m. m.

Riksdagen har flera gånger haft anledning ta ställning till motionsyrkanden
om en förstärkt ställning för de lokala fackföreningarna i arbetsmiljöfrågor.

Vetorätt i arbetsmiljöfrågor för den lokala fackföreningen

Hösten 1977 behandlades ett motionsyrkande från vänsterpartiet kommunisterna
om att den lokala fackföreningen skulle tillerkännas vetorätt i
arbetsmiljöfrågor i vad avsåg bl. a. ackords-och prestationsarbete. Utskottet
avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1977/78:1 s. 53)
yrkandet under hänvisning till vad utskottet i betänkandet anfört om de
grundläggande principerna för skyddsarbetet. Utskottet hade i angivna
hänseende (s. 18) anfört att arbetsgivare och arbetstagare i samförstånd
borde söka åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö och att den metod
vänsterpartiet kommunisterna anvisade stod i motsats till den för arbetsmiljölagstiftningen
grundläggande principen om samverkan.

Vid 1978/79 års riksmöte åberopade utskottet, med anledning av ett
likalydande motionsyrkande från vänsterpartiet kommunisterna, vad som
anförts i betänkande SoU 1977/78:1. Enligt utskottet ägde de då framförda
synpunkterna fortfarande giltighet. Utskottet tilläde att samverkan mellan
arbetstagare och arbetsgivare är en förutsättning för ett framgångsrikt
skyddsarbete. Arbetsgivare och arbetstagare bör i samförstånd och med
avvägning av de olika intressen som måste beaktas gemensamt söka
åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. Utskottet erinrade också om
att skyddsombud och arbetstagare i vissa i arbetsmiljölagen närmare angivna
fall kan avbryta farligt arbete. Utskottet avstyrkte yrkandet. Riksdagen
följde utskottet (SoU 1978/79:33).

Utskottet har även under innevarande riksmöte behandlat ett motionsyr -

SoU 1981/82:42

kande med liknande innehåll. I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1981/82:15 (s. 26) avstyrkte utskottet motionen med hänvisning till att det
inte framkommit någon omständighet som borde föranleda riksdagen att
ändra sitt ställningstagande i den aktuella frågan.

Rätt för den lokala fackföreningen att besluta om arbetes återupptagande

Riksdagen har vidare flera gånger avslagit motionsyrkanden om att den
lokala fackföreningen (i stället för yrkesinspektionen) skall besluta om när
arbetet kan återupptas efter det att skyddsombud stoppat arbetet på grund av
fara (SoU 1973:25, 1977/78:1, 1978/79:33 och 1981/82:15). Socialutskottet
har i sina av riksdagen godkända betänkanden därvid hänvisat till dels den
principiella inställningen att parterna på jämställd grund skall samarbeta i
arbetarskyddsfrågor, dels principen att det inom arbetarskyddslagstiftningens
ram ytterst ankommer på arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
att avgöra vilka krav som från skyddssynpunkt bör ställas på arbetsmiljön.

Skyddsombuds rätt att avbryta farligt arbete

Även motionsyrkanden om en utvidgad rätt för skyddsombud att avbryta
hälsofarligt arbete har tidigare diskuterats av riksdagen, bl. a. i samband med
tillkomsten av arbetsmiljölagen.

Enligt arbetsmiljölagens bestämmelser (6 kap. 7 §) har skyddsombud rätt
att i vissa situationer avbryta farligt arbete. Om ett visst arbete innebär
omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och rättelse inte
genast kan uppnås genom arbetsgivarens beslut kan skyddsombud bestämma
att arbetet skall avbrytas. Avbrottet gäller till dess att yrkesinspektionen tagit
ställning i frågan. I fråga om ensamarbete gäller skyddsombuds rätt att
avbryta arbetet redan då det är påkallat från skyddssynpunkt, dvs. vid
betydligt mindre risk än för arbeten i allmänhet. Även här gäller avbrottet till
dess att yrkesinspektionen gjort sin bedömning av risken.

I sina av riksdagen godkända betänkanden SoU 1973:25 och 1977/78:1
avstyrkte utskottet motionerna i aktuella delar med hänvisning till att det
enligt utskottets mening hade gjorts en lämplig avgränsning i lagen av
situationer i vilka skyddsombud skulle äga avbryta arbetet.

Arbetstagarrepresentation i arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionsnämnderna I

samband med tillkomsten av arbetsmiljölagen diskuterades också frågan
om arbetstagarrepresentationen i arbetarskyddsstyrelsen och i yrkesinspektionsnämnderna.
Med anledning av att LO och TCO ansett att arbetstagarnas
representation i dessa organ skulle förstärkas framhöll föredragande

SoU 1981/82:42

statsrådet bl. a. att det var viktigt att myndigheternas avgöranden omfattas
med förtroende av alla dem som berörs. Ingendera sidan borde därför ges
markerad övervikt i representationshänseende (prop. 1976/77:149 s. 351).

Frågan om sammansättningen av arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse
har därefter behandlats av riksdagen vid tre tillfällen (SoU 1978/79:11,
1978/79:33 och 1981/82:15). Riksdagen har alla gångerna avslagit yrkanden
om en förstärkt arbetstagarrepresentation. Socialutskottet anförde i betänkande
1978/79:33 bl. a. att det lokala skyddsarbetet bygger på samverkan
mellan arbetstagare och arbetsgivare. Denna princip är utgångspunkten
också för tillsynsorganens arbete, och arbetstagar- och arbetsgivarintressena
har därför getts i stort sett lika tyngd i arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse
och i yrkesinspektionsnämnderna. Utskottet erinrade om att lagstiftaren vid
tillkomsten av arbetsmiljölagen hade framhållit vikten av att myndigheternas
avgöranden omfattas med förtroende av alla dem som berörs. Detta skulle
bäst åstadkommas genom att man inte gav någon sida markerad övervikt vad
gäller representationen.

I betänkande SoU 1981/82:15 underströk utskottet återigen betydelsen av
att de statliga tillsynsmyndigheterna på området inte konstruerades som
partsorgan. Om så blev fallet skulle enligt utskottets mening förutsättningarna
för tillsynsverksamheten allvarligt försämras. Därvid skulle i sista hand
såväl det allmännas som arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen
skadas.

Utbildning av skyddsombud

Enligt 6 kap. 4 § sista stycket arbetsmiljölagen svarar arbetsgivare och
arbetstagare gemensamt för att skyddsombud får erforderlig utbildning.

Arbetarskyddsstyrelsen bedriver utbildning för kvalificerade skyddsombud.
Hittills har 60 kvalificerade skyddsombud utbildats. F. n. pågår en kurs
med utbildning av ytterligare 30 ombud.

Riksdagen har vid tidigare tillfällen behandlat motioner angående
högskoleanknuten utbildning för skyddsombud på betald arbetstid (SoU
1978/79:33 och 1981/82:15). I betänkande 1981/82:15 (s. 13) lämnade
utskottet en redogörelse dels för skyddsombudsutbildningen på grundnivå,
dels för kursverksamheten för kvalificerade skyddsombud, vilka utbildningar
kommit till stånd i arbetarskyddsstyrelsens och arbetarskyddsnämndens
regi. Utskottet avstyrkte därefter motionsyrkandet med hänvisning till den
utbildning av skyddsombud som pågår och till att företagshälsovårdsutredningen
(A 1976:01) f. n. utreder bl. a. frågor om en förbättrad utbildning för
personal inom företagshälsovården. Utskottet förutsatte att i den mån det
skulle visa sig föreligga behov av ytterligare utbildning av kvalificerade
skyddsombud - ev. på högskolenivå - skulle erforderliga initiativ tas av
berörda myndigheter. Något uttalande från riksdagens sida i frågan kunde
utskottet inte anse vara påkallat.

SoU 1981/82:42

Företagshälsovård och yrkesmedicin

Företagshälsovården är en viktig del av arbetarskyddet och har liksom
arbetarskyddet i övrigt till syfte att anpassa arbetsmiljön till människans
förutsättningar. Företagshälsovårdens uppgifter är att i första hand vara
tekniskt och medicinskt förebyggande men även i viss utsträckning sjukvårdande
och rehabiliterande. Skyddskommittén är huvudman för företagshälsovården
och företagshälsovården har därigenom en nära anknytning till
skyddsarbetet i övrigt på arbetsplatserna. Genom en rad centrala arbetsmiljöavtal
och överenskommelser som slutits mellan arbetsmarknadens parter
har alla delar av arbetsmarknaden nu regler om företagshälsovårdens
innehåll och utbyggnad även om inte alla företag omfattas av avtalen.
Samtliga avtal fastslår företagshälsovårdens förebyggande karaktär. Även
om företagshälsovården således i första hand skall vara tekniskt och
medicinskt förebyggande ges i regel också viss sjukvård inom denna. I många
fall utgör sjukvården en betydande del. Ersättning från den allmänna
försäkringen kan f. n. utgå med högst hälften av arbetsgivarens kostnader för
den medicinska delen av företagshälsovården under förutsättning att den
sjukvårdande delen uppgår till minst hälften.

I dag har ungefär 50 % av alla anställda tillgång till någon form av
företagshälsovård. Den del av arbetsmarknaden som saknar företagshälsovård
består till största delen av små företag. År 1976 tillsattes utredningen om
företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten (A 1976:01),
företagshälsovårdsutredningen. I direktiven till utredningen anges bl. a. att
målet för utbyggnaden av företagshälsovården bör vara att alla löntagare
skall ha tillgång till företagshälsovård.

Företagshälsovårdsutredningen har hittills lämnat två delbetänkanden,
Utbyggnad av yrkesmedicinen (SOU 1980:22) och Mät- och laboratorieresurser
för bättre arbetsmiljö (DsA 1981:1). Utredningens slutbetänkande
väntas under år 1982. Efter remissbehandling av betänkandet angående
utbyggnaden av yrkesmedicinen lät regeringen i budgetpropositionen,
1980/81:100 bil. 15, riksdagen ta del av vissa synpunkter på den yrkesmedicinska
verksamheten. Utredningen hade angett att målsättningen för
utbyggnaden av yrkesmedicinen borde vara att det år 1985 skulle finnas
fungerande regionkliniker i samtliga sjukvårdsregioner. Vidare borde
yrkesmedicinska länskliniker finnas i drift eller under planering i samtliga
sjukvårdsområden utom Gotland. Inriktningen borde vara att den yrkesmedicinska
verksamheten skulle vara fullt utbyggd före år 1990.

I budgetpropositionen framhölls att det samhällsekonomiska läget inte
medgav att den kommunala verksamheten kunde få ta i anspråk ett ökat
resursutrymme utöver vad som följde av ändringar i befolkningsstrukturen.
Regeringens vidare överväganden i aktuellt hänseende skulle komma att
redovisas för riksdagen i kompletteringspropositionen.

I ett motionsyrkande från vänsterpartiet kommunisterna i anslutning till

SoU 1981/82:42

budgetpropositionen framställdes, i likhet med vid innevarande riksmöte,
krav på att förslagen i betänkandet om yrkesmedicinska kliniker vid regionoch
länssjukhus före 1985 skulle fastställas i lag. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (SoU 1980/81:24) erinrade utskottet bl. a. om att det i
budgetpropositionen konstaterats att vilja och stor beredskap för en
utbyggnad av yrkesmedicinen på länsplanet fanns hos sjukvårdshuvudmännen.
Utskottet ansåg att det inte kunde komma i fråga att lagstiftningsvägen
ålägga sjukvårdshuvudmännen att bygga ut yrkesmedicinen i viss omfattning
och avstyrkte motionsyrkandet.

I kompletteringspropositionen (1980/81:150 bil. 2 s. 31) angavs emellertid
yrkesmedicinen som exempel på en verksamhet där det var ”uppenbart att
eventuella utbyggnadsplaner kan behöva omprövas”.

I ett annat motionsyrkande från vänsterpartiet kommunisterna förordades,
liksom i motion 1981/82:1115 yrkande 9, att alla anställda får
obligatorisk tillgång till företagshälsovård fr. o. m. 1985 samt att företagshälsovården
samordnas med landstingens verksamhet och att företagshälsovårdens
personal anställs via landstingen men ansvarar inför en kommitté
som är till sin majoritet sammansatt av fackföreningsmedlemmar utsedda av
de lokala fackorganisationerna. I betänkande SoU 1980/81:24 avstyrkte
utskottet motionsyrkandet med bl. a. följande motivering.

I det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1977/78:1 (s. 40) slog
utskottet fast att målet för utbyggnaden av företagshälsovården bör vara att
alla löntagare skall ha tillgång till företagshälsovård. Utskottet ansåg vidare
att det inte kan eller bör anges någon exakt tidpunkt då målet skall vara
uppnått. Utskottet vidhåller denna uppfattning och hänvisar härutöver till
det pågående arbetet inom företagshälsovårdsutredningen. Enligt utredningens
direktiv bör utbyggnaden av företagshälsovården liksom nu ske på
frivillighetens väg och frågor om dess innehåll m. m. regleras genom avtal
och överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Som utskottet tidigare anfört (se bl. a. SoU 1978/79:33) har de nuvarande
organisationsformerna för företagshälsovården sin grund i avtal mellan
arbetsmarknadens parter och är väl förenliga med det synsätt som präglar
reglerna i arbetsmiljölagen om ansvaret för skyddsverksamheten i företagen.

Information för forskningsändamål

Arbetsmiljölagen innehåller vissa regler om uppgiftsskyldighet för arbetsgivare
och om sekretess med avseende på erhållna upplysningar för
arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen och skyddsombuden. En närmare
redogörelse för dessa bestämmelser har lämnats i socialutskottets
betänkande SoU 1981/82:15 (s. 8).

Ett med det nu aktuella yrkandet i motion 1981/82:1115 identiskt yrkande
angående lagstadgad rätt för de fackliga organisationerna och yrkesinspektionen
att från företag erhålla information för forskningsändamål har

SoU 1981/82:42

behandlats av riksdagen tidigare under innevarande riksmöte. Yrkandet
avslogs på förslag av utskottet (SoU 1981/82:15). I betänkandet anförde
utskottet följande.

Enligt utskottets mening är det angeläget med en effektiv och målinriktad
forskningsverksamhet på arbetsmiljöområdet. Arbetsmiljöforskning bedrivs
på åtskilliga håll, dels som grundforskning, vilken till övervägande del
finansieras via forskningsråden, dels som tillämpad forskning. Genom
tillkomsten av arbetarskyddsfonden har förutsättningarna för sådan forskning
avsevärt förbättrats. Fonden bekostar inte bara en stor del av själva
forskningsverksamheten utan även utbildning och information (bl. a.
tidskriften Arbetsmiljö). En förutsättning för att forskningen skall kunna
fungera effektivt är givetvis att information om arbetsmiljöförhållandena på
arbetsplatserna är tillgänglig för forskarna. Önskemålet om att informationen
skall vara tillgänglig för forskning måste dock alltid vägas mot den
enskildes intresse av skydd för den personliga integriteten och mot företagets
intresse att av konkurrensskäl bevara företagshemligheter. Som motionärerna
påpekar har frågan lösts på frivillig väg i vad avser de kooperativa
företagen. Huruvida en generell lagstiftning av den innebörd som föreslås i
motionen bör införas är emellertid ett spörsmål som kräver ingående
överväganden.

Som utskottet redovisat i den föregående framställningen väntas utredningen
(1979:01) om information rörande arbetsmiljörisker (INRA) inom
kort avlämna sitt betänkande. Utredningens huvuduppgift är att lägga fram
förslag om hur en väl fungerande och kvalificerad bevakning samt en god
informationsspridning rörande arbetsmiljörisker skall genomföras. Regeringen
har i december 1979 till utredningen överlämnat en skrivelse från
LO/TCO till regeringen, vari begärs en ändring av sekretesslagstiftningen
som skall möjliggöra för de centrala fackliga organen att få ta del av uppgifter
hos företagen rörande arbetsmiljön.

Enligt utskottets mening bör resultatet av utredningens överväganden och
den fortsatta beredningen av utredningens förslag avvaktas innan något
ställningstagande görs från riksdagens sida i denna fråga.

Enligt vad utskottet inhämtat väntas INRA-utredningen lägga fram sitt
betänkande i slutet av maj 1982.

I detta sammanhang kan nämnas att bl. a. frågan om forskares tillträde till
arbetsplatserna för arbetslivsforskning behandlats i det nyligen slutna
utvecklingsavtalet mellan å ena sidan SAF, å andra sidan LO och PTK.
Under avsnittet ”§ 13 Arbetslivsforskning” uttalas följande.

Med arbetslivsforskning avses forskning som är inriktad på arbetslivet och
dess effekter på människan och arbetet.

Parterna är eniga om att arbetsplatserna i största möjliga utsträckning bör
stå öppna för sådan forskning.

Om arbetsgivaren eller den lokala arbetstagarorganisationen önskar att
utomstående forskare skall beredas tillträde till arbetsplatsen för arbetslivsforskning
skall förhandlingar upptas mellan arbetsgivaren och berörda lokala
arbetstagarorganisationer. Därvid skall parterna söka nå enighet om
förutsättningarna för forskares tillträde och om villkoren för arbetstagare
som engageras i forskningen.

Kan de lokala parterna inte enas kan part hänskjuta frågan till centrala

SoU 1981/82:42

förhandlingar. Under lokal eller central förhandling kan endera parten
hänskjuta frågan till Rådet för utvecklingsfrågor som äger avge rekommendation
till lösning av frågan.

Uppnås vid central förhandling ej enighet kan frågan föras vidare till
utvecklingsavtalets skiljenämnd för avgörande.

Protokollsanteckning

I forskningsprojekt inriktade på att studera förändringar och förändringars
effekter i företagen är det nödvändigt att skilja forskarens roll från i
företagen verksamma befattningshavares roller. Forskarens roll blir att följa,
beskriva, analysera och dra slutsatser av den i forskningsprojektet studerade
förändringen.

SAF, LO och PTK vill genom en öppen och positiv attityd främja en
allsidig, seriös och objektivt bedriven arbetslivsforskning.

Denna paragraf skall äga motsvarande tillämpning då fråga uppkommer
om tillträde för utomstående i sådant utvecklingsarbete som är jämförbart
med arbetslivsforskning.

Sanktioner vid arbetsmiljöbrott

Föreskrifterna i arbetsmiljölagen är inte direkt straffsanktionerade. De
ger i stället möjlighet till ingripande i enskilda fall av yrkesinspektionen i
syfte att få till stånd konkreta åtgärder i arbetsmiljöfrämjande syfte.

Om yrkesinspektionen vid sin tillsynsverksamhet eller på annat sätt får
reda på att en arbetsgivare bryter mot lagen eller föreskrifter som
arbetarskyddsstyrelsen utfärdat med stöd av lagen, skall inspektionen se till
att bristerna rättas till. I allmänhet får arbetsgivaren en skriftlig uppmaning
att göra detta inom viss tid. Om han inte gör detta, kan yrkesinspektionen
enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen utfärda ett föreläggande eller ett förbud.
Påbudet kan förstärkas med vite. Underlåter någon att vidta åtgärd som
åligger honom enligt föreläggande får yrkesinspektionen förordna om
rättelse på hans bekostnad. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot föreläggande eller förbud som meddelats med stöd av 7 kap. 7 § dömes
till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock inte om föreläggandet
eller förbudet har förenats med vite (8 kap. 1 §). Arbetarskyddsstyrelsen har
samma befogenheter som yrkesinspektionen att ingripa med tvångsmedel.

Arbetarskyddsstyrelsen kan utfärda föreskrifter med direkt straffsanktion
om t. ex. tillstånd för att en anläggning, en arbetsprocess eller en
arbetsmetod skall få användas och om godkännande för att en teknisk
anordning eller en kemisk produkt skall få användas. Ytterligare exempel på
sådana föreskrifter är särskilda villkor för användning av tekniska anordningar
eller kemiska produkter liksom förbud mot användning av arbetsprocesser,
arbetsmetoder, tekniska anordningar eller kemiska produkter, om
läkarundersökningar av de anställda, märkning av tekniska anordningar eller
kemiska produkter samt skyldighet att göra anmälan och att föra förteckningar
i vissa fall. Enligt 19 § arbetsmiljöförordningen skall av styrelsens

SoU 1981/82:42

författningar klart framgå i vad mån föreskrifterna är direkt straffsanktionerade.

Ansvar för brott mot arbetsmiljön kan också förekomma enligt brottsbalken.
Har arbetsgivaren åsidosatt föreskrifter eller inte anskaffat erforderliga
säkerhetsanordningar eller på annat sätt förfarit oaktsamt och därigenom
vållat arbetstagarens död eller åsamkat kroppsskada eller sjukdom som inte
är ringa, kan straff bli aktuellt enligt 3 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken. Påföljden
för vållande till annans död är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,
böter. För vållande till kroppsskada eller sjukdom är påföljden böter eller
fängelse i högst sex månader. Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för
livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom kan han enligt
3 kap. 9 § brottsbalken dömas för framkallande av fara för annan till böter
eller fängelse i högst två år.

Kravet på angivelse från målsägaren vid brotten vållande till kroppsskada
eller sjukdom - för fall då skadan eller sjukdomen åsamkats målsäganden i
verksamhet som arbetstagare - har genom en lagändring som trädde i kraft
den 1 juli 1980 slopats. Syftet med ändringen var att öka möjligheterna för de
rättsvårdande myndigheterna att ingripa mot arbetsmiljöbrott.

En utförlig redogörelse för arbetsmiljölagens sanktionssystem finns
intagen i utskottets betänkande SoU 1979/80:5 (s. 2-7) vartill hänvisas.

När det gäller andra sanktionsformer än straff mot den som begår brott
mot arbetsmiljön skall nämnas att regeringen i dagarna lagt fram en
proposition om ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet (prop.
1981/82:142 om ändring i brottsbalken). Lagförslaget syftar till att göra det
möjligt att förverka sådana företagsekonomiska vinster som har uppkommit
hos näringsidkare i anledning av att brott har begåtts i utövningen av deras
verksamhet. Bestämmelserna avses ta sikte inte bara på direkta brottsförtjänster
utan även på värdet av sådana ekonomiska fördelar som på ett mera
indirekt sätt kan härledas till brottet. Bestämmelserna är avsedda att kunna
tillämpas såväl vid brott mot brottsbalken som vid specialstraffrättsliga
överträdelser. För brott mot arbetsmiljön kommer således den nya
sanktionsformen att kunna tillgripas i vissa fall.

Också på annat sätt övervägs frågan om nya sanktionsformer på området.
Efter regeringens bemyndigande i oktober förra året har chefen för
justitiedepartementet tillkallat en kommitté med uppdrag att pröva frågan
om utvidgade regler om näringsförbud. Kommittén har enligt sina direktiv
(kommittéberättelsen 1982 del II s. 225) till uppgift att förutsättningslöst ta
ställning till det allmänna behovet av och de principiella och praktiska
aspekterna på utvidgade regler om näringsförbud mot oseriösa näringsidkare
som på ett kvalificerat sätt har dokumenterat att de inte är beredda att följa
de regler som gäller för verksamheten. Sådana förbud skulle, enligt vad
departementschefen framhåller i årets budgetproposition (bil. 5, s. 25),
kunna vara ett verksamt medel för att motverka systematiskt överträdande
av bl. a. den lagstiftning som gäller arbetarskydd.

SoU 1981/82:42

Regeringen har i den nyligen framlagda propositionen 1981/82:154 om ny
arbetstidslag m. m. föreslagit att en övertidsavgift införs som påföljd för
arbetsgivare som överträder lagreglerna om övertid.

Riksåklagaren har under år 1980 låtit sammanställa en promemoria om
arbetsmiljöbrott. Arbetsmiljöfrågor har också aktualiserats av riksåklagaren
i två cirkulär, 1:95 (RÄFS 1979:1) och C 80. Av det förstnämnda cirkuläret
följer att åklagaren som regel skall leda förundersökningar angående brott
mot arbetsmiljölagstiftningen i vid mening. I det andra cirkuläret framhålls
bl. a. att utvecklingen i samhället ger anledning att i den brottsbekämpande
verksamheten i högre grad än tidigare rikta uppmärksamheten på andra
områden än de traditionella. Som exempel nämns bl. a. den lagstiftning som
rör arbetslivet.

I årets budgetproposition (1981/82:100 bil. 15 s. 128 f.) har arbetsmarknadsministern
aviserat en större formell tydlighet i handläggningen vid
yrkesinspektionen i syfte att ge ökad klarhet i vilken rättslig innebörd
skriftliga besked från yrkesinspektionen är avsedda att ha. Utskottet har
behandlat frågan i betänkande SoU 1981/82:39.

Ett med det nu aktuella yrkandet i motion 1981/82:1115 identiskt yrkande
angående tillsättande av en utredning för att klargöra omfattningen av
uteblivna åtal vid allvarliga arbetsolycksfall under 1970-talet samt vilka
åtgärder som behövs för att lagen skall tillämpas och ansvar utkrävas har
behandlats av riksdagen dels vid riksmötet 1979/80, dels vid innevarande
riksmöte. Vid båda tillfällena avslogs motionen i den aktuella delen (SoU
1979/80:5 och SoU 1981/82:20). I det sistnämnda betänkandet uppgav
utskottet bl. a. att en sektion vid det 29:e nordiska juristmötet i augusti 1981
hade behandlat ämnet Arbetsmiljön - ansvarsplanering och sanktioner. I ett
bakgrundsmaterial till sektionsdiskussionen hade chefen för arbetarskyddsstyrelsen
Gunnar Danielson - som var ordförande i arbetsmiljöutredningen -anfört bl. a. följande.

I de handlingsmönster som arbetsmiljölagstiftningen drar upp spelar
samhällsingripanden genom kriminalisering och straffåtgärder en relativt
underordnad roll. Den särskilda samhälleliga tillsynsorganisationen som
byggts upp syftar främst till att nå målet andra vägar. I den preventiva
verksamheten satsas också stora och ökande resurser på en utbyggnad av en
effektiv företagshälsovård. Forskning, utbildning och information i olika
former spelar en framträdande roll. Offentlig provning och kontroll av
maskiner och andra tekniska anordningar ägnas stor uppmärksamhet. I den
mån trots alla andra bemödanden samhälleliga tvångsåtgärder blir nödvändiga
användes i första hand förvaltningsrättsliga medel i form av föreläggande
och förbud genom tillsynsmyndigheternas försorg.

Föreläggande och förbud från yrkesinspektionen bildar grundpelarna i
sanktionssystemet och har i denna egenskap stora förtjänster.

Utskottet ansåg i betänkandet att den lämnade beskrivningen helt
överensstämde med det synsätt på sanktionssystemet enligt arbetsmiljölagstiftningen
som präglat lagstiftningen och som varit vägledande för arbetet på

SoU 1981/82:42

arbetsmiljöområdet sedan den nya lagens ikraftträdande. Det sagda
hindrade inte, enligt utskottet, att även ansvarsreglerna och deras tillämpning
måste ägnas uppmärksamhet. Utskottet utgick därför från att regeringen
i lämpligt sammanhang lämnar riksdagen en redovisning av vilka åtgärder
som vidtagits inom polis- och åklagarmyndigheterna för att utreda och beivra
arbetsmiljöbrott och vilka resultat dessa åtgärder har åstadkommit i
rättstillämpningen. Redovisningen borde innefatta en bedömning av i vad
mån det är motiverat att ytterligare insatser görs för att polis- och
åklagarmyndigheter skall bibringas kunskaper om arbetsmiljölagstiftningen
och dess ansvarsregler. Då det gäller tillämpningen av ansvarsreglerna utgick
utskottet från att regeringen överväger möjligheterna och lämpligheten av
att särskild statistikföring rörande arbetsmiljöbrott införs.

Slutligen anser sig utskottet här böra nämna att justitieutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande JuU 1981/82:36 behandlat frågan om
påföljder för bl. a. arbetsmiljöbrott.

Arbetsskadestatistik

Sedan den 1 januari 1979 finns i enlighet med riksdagens beslut (prop.
1977/78:74, SoU 1977/78:24, rskr 1977/78:147) ett datorbaserat informationssystem
om arbetsskador, ISA. Arbetarskyddsstyrelsen är huvudman för
systemet, vars syfte är att ge ett förbättrat underlag för arbetarskyddets
förebyggande arbete.

ISA innehåller alla anmälningar om arbetsolyckor, färdolyckor och
arbetssjukdomar som inträffat och anmälts sedan systemet togs i bruk.
Normalt omfattar statistiken endast arbetsolyckor som lett till sjukskrivning.
Undantag görs för skador som lett till lyte eller men, t. ex. bullerskador, som
ingår i statistiken även om de inte lett till sjukskrivning.

ISA omfattar skador som drabbar arbetstagare, egenföretagare och
värnpliktig personal. Statistiken bygger på de arbetsskadeanmälningar som
arbetsgivaren sänder till försäkringskassan. Från kassan sänds en kopia till
yrkesinspektionen där anmälningarna räknas, granskas och kompletteras.
Slutlig registrering och granskning sker hos arbetarskyddsstyrelsen.

För att informationssystemet skall motsvara de krav som ställs finns en
intressentgrupp som skall ge arbetarskyddsstyrelsen synpunkter på innehållet
i publikationer från ISA. I intressentgruppen ingår förutom arbetarskyddsstyrelsen
också LO, TCO, SAF, SCB, statens arbetsmiljönämnd,
socialstyrelsen. Kommun- och Landstingsförbunden m. fl.

ISA används bl. a. i forskning om arbetsskadornas uppkomst. På sikt kan
uppgifterna i ISA också samköras med andra informationssystem, t. ex.
cancerregistret, för att man skall kunna studera olika samband mellan
arbetsskador och arbetsmiljöförhållanden.

Våren 1981 ställde sig riksdagen positiv till en utveckling av ADBverksamheten
vid arbetarskyddsstyrelsen (prop. 1980/81:100 bil. 15 s. 131,

SoU 1981/82:42

SoU 1980/81:24, rskr 1980/81:263). Avsikten är att ISA på sikt skall byggas ut
så att alla yrkesinspektionsdistrikt och arbetarskyddsstyrelsen centralt kan
föra in och ta ut information ur systemet med hjälp av bildskärmsterminaler.
Utbyggnaden av ISA skall samordnas med en omläggning av yrkesinspektionens
arbetsställeregister (SARA) till data. Syftet är att arbetarskyddsstyrelsen
härigenom skall få ett avsevärt förbättrat underlag för författningsarbetet.
En närmare redogörelse för de båda ADB-systemen gavs i förra årets
budgetproposition (s. 123 f.) vartill hänvisas.

I detta sammanhang kan nämnas att läkare har skyldighet, enligt 3 kap.
18 § arbetsmiljölagen, 2 a § och 18 § arbetsmiljöförordningen samt med stöd
av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1979:1), att anmäla alla
samband som han eller hon bedömer föreligga mellan ohälsa och arbete och
som är oväntade eller anmärkningsvärda. I begreppet ohälsa inbegrips såväl
psykiska som kroppsliga besvär och symptom. Anmälan skall göras till
yrkesinspektionen. Läkaren skall ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om
eventuellt samband då samma sjukdom iakttas hos flera individer med en
gemensam arbetsmiljö eller en gemensam faktor i arbetsmiljön.

Omplacering eller ledighet för graviditet

Arbetsmiljölagen innehåller inga bestämmelser som särskilt tar sikte på de
gravida kvinnornas situation. Allmänt gäller att om visst slag av arbete
innebär risk för ohälsa eller olycksfall kan regeringen eller arbetarskyddsstyrelsen
föreskriva läkarundersökning samt meddela förbud att till arbetet
anlita den som vid undersökningen företett sjuklighet eller svaghet, som gör
honom särskilt mottaglig för sådan risk (3 kap. 15 §).

I den mån vissa grupper av arbetstagare kan bedömas vara särskilt utsatta
kan bl. a. förbud meddelas mot att arbetet utförs av arbetstagare som tillhör
sådan grupp (16 §). Enligt en särskild bestämmelse i lagen får kvinna som
ammar sitt barn inte vägras ledighet härför (4 kap. 4 §).

Eli närmare redogörelse för vad som anfördes i förarbetena till lagen samt
under riksdagsbehandlingen av lagstiftningsärendet i här aktuellt hänseende
återfinns i socialutskottets betänkande SoU 1981/82:15 (s. 15). I nämnda
betänkande redogörs också för behandlingen vid tidigare riksmöten av
motioner rörande frågan om risker för foster på grund av kvinnans
arbetsmiljö och om rätten till ersättning för gravida kvinnor som av
förebyggande skäl måste avstå från förvärvsarbete under graviditeten.

Regeringen uppdrog i juni 1981 på initiativ av riksdagen (SfU 1980/81:5) åt
utredningen (S 1980:08) för översyn av föräldraförsäkringen m. m. att utreda
frågan huruvida ekonomisk kompensation bör ges åt kvinnor, som av
förebyggande skäl avstått från förvärvsarbete under graviditet. Utredningen
skall bl. a. klarlägga i vilka fall det av medicinska skäl är motiverat med
uppehåll i förvärvsarbetet, i vilken utsträckning och på vad sätt inkomst -

SoU 1981/82:42

bortfall skall täckas och om arbetsgivarens skyldighet att omplacera kvinna
till annat arbete skall utvidgas.

I det av socialutskottet tidigare under innevarande riksmöte avgivna
betänkandet SoU 1981/82:14 om lagstiftning till skydd för ofödda m. m.,
vilket godkänts av riksdagen, förordade utskottet att sådana ändringar i
arbetsmiljölagen borde övervägas som syftar till att klart ge uttryck för
behovet av skydd för ofödda. Utskottet förordade vidare att en kartläggning
skulle komma till stånd beträffande fall där en kvinna på grund av olika
orsaker befinner sig i en sådan situation att hon kan tänkas förbise eller inte
inse riskerna för det väntade barnet av att hon handlar eller underlåter att
handla på ett visst sätt.

Tidigare under innevarande riksmöte behandlade socialutskottet (SoU
1981/82:15) en motion från vänsterpartiet kommunisterna, där det liksom i
den nu aktuella motionen 1981/82:1115 yrkande 4 föreslogs att kvinnor som
planerar graviditet eller är gravida får lagstadgad rätt till omplacering eller till
ledighet med bibehållen lön om det skulle finnas risk för fosterskador.
Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till innehållet i föräldraförsäkringsutredningens
tilläggsdirektiv och till vad utskottet förordat i
betänkande SoU 1981/82:14 om ändringar i arbetsmiljölagen till förmån för
ofödda.

I dagarna har regeringen överlämnat sistnämnda betänkande till föräldraförsäkringsutredningen
med uppdrag att som ett led i uppdraget att utreda
frågor om omplaceringsskyldighet m. m. ta upp frågan om behovet av
förtydliganden av arbetsmiljölagen i fråga om skydd mot fosterskador. Enligt
direktiven bör utredningsarbetet bedrivas skyndsamt.

Bestämmelser om arbetslokaler

Enligt 2 kap. 3 § arbetsmiljölagen skall arbetslokal vara så utformad och
inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. I den utsträckning som
föranleds av arbetets art och arbetstagarnas behov skall finnas utrymmen och
anordningar för personlig hygien, förtäring och vila samt för första hjälp vid
olycksfall eller sjukdom (2 kap. 8 §). Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade
redan mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i den numera upphävda
arbetarskyddslagen dels lokalanvisningar, dels anvisningar för personalrum.
Anvisningarna gäller till dess att de ersätts av nya regler som arbetarskyddsstyrelsen
ger ut med stöd av arbetsmiljölagen.

Lokalanvisningarna (nr 88, utfärdade år 1972 och reviderade 1978)
innehåller detaljbestämmelser om bl. a. arbetslokals förläggning, utförande
och storlek, rumshöjd, luftutrymme, belysning, ventilation, uppvärmning,
ljudisolering samt transportvägar. Personalrumsanvisningarna (nr 23, utfärdade
år 1958, reviderade 1974 och 1978) klargör detaljerat hur personalrum
skall dimensioneras, anordnas och utrustas. Särbestämmelser finns för
skolanläggningar (23:1), sjukvårdsanläggningar (23:2), handeln (23:3) och
jordbruket (23:4).

SoU 1981/82:42

Inom arbetarskyddsstyrelsen pågår ett projekt med att arbeta om
anvisningarna för arbetslokaler och personalrum till föreskrifter.

Utöver bestämmelser meddelade i eller med stöd av arbetsmiljölagstiftningen
finns regler i byggnadslagstiftningen om konstruktion och utformning
av arbetslokal eller byggnad som inrymmer arbetslokal. De krav som finns i
byggnadslagstiftningen kan emellertid endast ställas då en helt ny byggnad
uppförs eller i samband med att ändringar är aktuella beträffande en befintlig
byggnad (48 a och 49 §§ byggnadsstadgan /1959:612/).

Med stöd av 76 § byggnadsstadgan har statens planverk i Svensk
Byggnorm 1980 meddelat närmare föreskrifter om tillämpningen av kraven i
byggnadsstadgan. Föreskrifterna är tvingande. Därutöver innehåller Svensk
Byggnorm råd och anvisningar. Ett särskilt avsnitt behandlar lokaler för
industriell eller hantverksmässig verksamhet.

Arbetsgivaren är skyldig att göra anmälan till yrkesinspektionen senast tre
veckor innan arbetslokal eller personalrum, för vilka byggnadslov inte
behövs, skall tas i bruk för stadigvarande användning i verksamhet där
arbetsmiljölagen är tillämplig (1 § arbetsmiljöförordningen). Underlåter
arbetsgivaren detta kan han dömas till böter eller fängelse.

Det är som utredningen har framhållit nödvändigt med en nyanserad
bedömning när man ställer kraven på arbetsmiljön. De insatser som krävs för
att förbättra arbetsmiljön får inte vara orimliga i förhållande till de resultat
som kan uppnås. Inte bara arbetets natur utan även yttre förhållanden av
olika slag kan inverka. Det är sålunda klart att helt andra krav kan ställas vid
nyanläggning - där man bl. a. har att ta hänsyn till att anläggningen kan
beräknas vara i bruk under åtskillig tid framöver - än när det gäller befintliga
arbetslokaler med små möjligheter till förändringar. Jag hänvisar till mina
tidigare uttalanden om den avvägning som måste ske när det gäller att ställa
krav på utformningen av befintliga byggnader. Också arbetslokalernas
belägenhet och omgivning kan spela in. Det finns utan tvivel fall där man -med hänsyn till andra allmänna värden eller behov - kan ha anledning att
göra vissa eftergifter i de krav som annars skulle ha ställts på arbetsmiljön.
Vid bedömningar av detta slag är det särskilt angeläget att alla parter
medverkar. En god säkerhet för att arbetstagarnas intressen beaktas i
tillämpningen ligger bl. a. i att de är representerade i yrkesinspektionsnämnderna.

Att generellt hänvisa till en skälighetsprövning skulle emellertid enligt min
mening kunna leda fel. Med den förordade bestämmelsen avses nämligen
inte att man skall kunna sänka kraven på arbetsmiljön med hänsyn till den
enskilde arbetsgivarens förutsättningar i ekonomiskt eller annat avseende.

SoU 1981/82:42

Utredningen har i sin motivering vidare konstaterat att man under
övergångsperioder kan vara tvungen att ta hänsyn till sådana omständigheter
som ortens arbetsmarknadsläge, äldre arbetstagares möjlighet att byta
arbete och liknande. Ett annat betraktelsesätt skulle enligt utredningen
strida mot den vida syn på hälsorisker som bör vara utgångspunkten vid
bedömningar av arbetsmiljöns beskaffenhet. Mot detta resonemang har
remissinstanserna inte haft någon erinran. För egen del anser jag uppenbart
att sådana överväganden som utredningen har hänvisat till måste kunna tas
med i bilden. Det bör samtidigt understrykas att de anställdas hälsa under
inga omständigheter får klart sättas på spel. De följder, som i sådant fall ett
förbud för en verksamhet kan innebära, måste mötas av samhället med
positiva åtgärder. Det kan här gälla arbetsmarknadspolitiska åtgärder av
olika slag. Motsvarande överväganden kan påkallas om en verksamhet med
otillfredsställande arbetsmiljö är nödvändig av andra allmänna skäl än för att
trygga sysselsättningen. Det kan därvid bl. a. bli fråga om åtgärder inom
näringspolitikens ram.

Företagare som driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd faller i
huvudsak utanför arbetsmiljölagen. Ensamföretagare är dock skyldig att
följa lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter i fråga om teknisk
anordning och ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt
beträffande gemensamt arbetsställe (3 kap. 5 §). Bestämmelserna om
utformningen av arbetslokaler gäller således inte för den som driver
verksamhet utan att ha någon anställd.

Fria arbetskläder

Enligt 2 kap. 7 § arbetsmiljölagen skall personlig skyddsutrustning användas
om betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall inte kan nås på annat
sätt. Utrustningen skall tillhandahållas genom arbetsgivarens försorg.
Arbetsgivaren är enligt 3 kap. 2 § samma lag skyldig att underhålla
skyddsutrustningen väl.

Enligt förarbetena till arbetsmiljölagen avser uttrycket personlig skyddsutrustning
ett vidsträckt område (prop. 1976/77:149 s. 238). All utrustning
och klädsel, som fordras för att ett arbete skall kunna utföras utan att risk för
ohälsa eller olycksfall uppkommer, bör hänföras till sådan utrustning.
Sålunda utgör t. ex. kläder till skydd mot hetta och klädsel som skall hindra
direkt kontakt med bl. a. farliga ämnen personlig skyddsutrustning. I
förarbetena framhålls vidare att i arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla
personlig skyddsutrustning ligger att utrustningen skall bekostas av arbetsgivaren
om inte annan överenskommelse träffats.

Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat allmänna anvisningar om personlig
skyddsutrustning (nr 45:0) samt dessutom om bl. a. andningsskydd, hörselskydd,
ögonskydd, fot- och benskydd och säkerhetsbälte med lina (nr 45:2-8
m. fl.). En ny kungörelse om personlig skyddsutrustning är under utarbetande
och beräknas bli behandlad av arbetarskyddsstyrelsens styrelse i juni
1982.

SoU 1981/82:42

Arbetskläder är klädsel som utan att vara personlig skyddsutrustning är
behövlig och ändamålsenlig för förekommande yrken. Arbetskläder bekostas
inte av arbetsgivaren annat än om avtal träffats om det. I dag har
uppskattningsvis 20 % av de anställda i privat industri fria arbetskläder.

I motion 1589 yrkande 17 har påpekats att hemforsling och tvätt i hemmet
av starkt nedsmutsade arbetskläder kan medföra en risk för familjemedlemmarna
att bli utsatta för skadliga ämnen. Så t. ex. har människor i några fall
avlidit av asbestcancer eftersom de som barn blivit utsatta för asbestdamm
från föräldrarnas arbetskläder, heter det i motionen. Med hänsyn till det
anförda finns skäl nämna följande.

I den nya asbestkungörelsen, AFS 1981:23, vars bestämmelser träder i
kraft den 1 juli 1982, finns särskilda bestämmelser om hanteringen av
skyddskläder som använts vid rivnings- och reparationsarbete av byggnad
eller teknisk anordning som innehåller asbest. Under sådant arbete skall
tätslutande skyddskläder med huvudbonad samt andningsskydd användas.
Skyddskläder och andningsskydd skall rengöras och tas av efter varje
arbetspass (22 §). Skyddskläderna skall förvaras i särskilt utrymme som är
avskilt från gång- och arbetskläder. Asbestförorenade skyddskläder får inte
tvättas tillsammans med andra kläder (23 §). I arbetarskyddsstyrelsens
kommentar till kungörelsen sägs bl. a. att använda skyddskläder lämpligen
bör läggas redan i omklädningsrummet i särskilda plastsäckar, märkta
ASBEST-FÖRORENADE SKYDDSKLÄDER, före leverans till tvätteriet.
I kommentaren erinras vidare om att spridning av asbestdamm utanför
arbetsplatsen innebär en risk även för personer, som inte direkt deltar i
arbetet, exempelvis familjemedlemmar och att det därför är väsentligt att
den personliga hygienen sköts noggrant.

I detta sammanhang kan erinras om vad som gäller beträffande avdrag vid
inkomsttaxeringen för kostnader för fria arbetskläder. Genom lagstiftning år
1975 infördes en viss avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för arbetskläder.
Reglerna gjordes tidsbegränsade och avsåg 1976-1978 års taxeringar (prop.
1975:86, SkU 1975:28, rskr 1975:193). De har redan förlängts två gånger,
först till att gälla vid 1979-1981 års taxeringar (prop. 1978/79:50, bil. 2, SkU
1978/79:19, rskr 1978/79:107), därefter till att gälla även taxeringsåren 1982
och 1983 (prop. 1981/82:30, SkU 1981/82:8, rskr 1981/82:14). Reglerna, som
togs in i en ny punkt 5 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen,
innebär i huvudsak följande.

Avdrag medges skattskyldig som på grund av sitt arbete har haft inte
oväsentliga kostnader utöver det normala för andra arbetskläder än
skyddsutrustning och skyddskläder. Avdrag medges endast om de ökade
kostnaderna beror på att arbetskläderna på grund av arbetets beskaffenhet
utsätts för starkt slitage, kraftig nedsmutsning eller annars förbrukas
osedvanligt snabbt. Avdraget uppgår till 300 kr. Riksskatteverket har årligen
fastställt en förteckning över de yrkesgrupper som kan komma i fråga för
avdrag. Den senaste förteckningen finns i RSV Dt 1980:26, RSFS 1980:57.1
1* Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 42

SoU 1981/82:42

lagrummet har också tagits in uttryckliga bestämmelser om att kostnader för
skyddsutrustning och skyddskläder - i huvudsaklig överensstämmelse med
rådande praxis - skall vara avdragsgilla i sin helhet. Med skyddsutrustning
avses här bl. a. hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skodon med
stålhätta. Med skyddskläder avses här sådana kläder som har särskilda
skyddsegenskaper mot frätande ämnen, mekaniska skador eller mot väta,
värme eller kyla som i huvudsak har andra orsaker än klimatförhållandena.

I den av regeringen nyligen framlagda propositionen 1981/82:197 om
reformerad inkomstbeskattning föreslås att ett nytt schablonavdrag om 1 000
kr. införs avseende kostnader som är avdragsgilla i inkomstslaget tjänst.
Schablonavdraget kommer att avse kostnader för facklitteratur, arbetskläder,
arbetsrum m. m. Däremot kommer avdrag för kostnader för resor till
och från arbetet samt resekostnader och ökade levnadskostnader vid
tjänsteresa eller dubbel bosättning att medges enligt nuvarande regler och
alltså utgå vid sidan av schablonavdraget. Avdrag för kostnader för
arbetskläder kommer således att medges endast i den mån de sammanlagda
kostnaderna för arbetskläder, facklitteratur, arbetsrum m. m. överstiger
1 000 kr. De nya reglerna är avsedda att tillämpas fr. o. m. 1984 års
taxering.

Gränsvärden

Ett hygieniskt gränsvärde anger den högsta halt av en luftförorening,
under vilken en person som utsätts för föroreningen avses vara skyddad mot
ohälsa. Den 1 januari 1982 trädde arbetarskyddsstyrelsens nya kungörelse
om hygieniska gränsvärden i kraft (AFS 1981:8). I kungörelsens gränsvärdelista,
som är en reviderad upplaga av en motsvarande lista från 1978, har ca
30 nya ämnen förts in och ett femtiotal ändringar av tidigare gränsvärden
gjorts. För vissa ämnen (f. n. bly och kadmium) har s. k. biologiska
gränsvärden fastställts. I anslutning härtill anförs i arbetarskyddsstyrelsens
kommentarer till kungörelsen att koloxid, kvicksilver, styren och trikloretylen
utgör andra exempel på ämnen för vilka biologisk kontroll är möjlig. Man
kan genom analys av biologiska prover få en kompletterande information,
t. ex. om den mängd skadlig substans som den exponerade tagit upp.
Relevanta, biologiska mätresultat som erhålls vid analyser av t. ex. blod, urin
eller utandningsluft kan tillmätas avgörande betydelse vid en bedömning av
vilka kvantiteter av de undersökta ämnena som enskilda får utsättas för. I
kommentarerna förutsätts att åtgärder på längre sikt vidtas som tryggar att
gränsvärdet för ämnet i inandningsluften inte överskrids. En ny reviderad
gränsvärdelista väntas till år 1983.

En närmare redogörelse för bakgrunden till systemet med hygieniska
gränsvärden har lämnats i socialutskottets betänkande SoU 1978/79:33
(s. 3).

Dokumentationen bakom gränsvärdena är allmänna handlingar och

SoU 1981/82:42

därmed i princip tillgängliga för allmänheten. Inskränkningar i rätten att ta
del av allmänna handlingar regleras i sekretesslagstiftningen.

Vid 1978/79 års riksmöte och tidigare under innevarande riksmöte har
riksdagen haft att ta ställning till ett motionsyrkande från vänsterpartiet
kommunisterna om att minst en tiofaldig säkerhetsmarginal skulle tillämpas
vid fastställande av hygieniska gränsvärden. Vid beräkningen skulle man
utgå från den lägst kända nivå som misstänktes ge akut eller kronisk skadlig
påverkan. Dokumentationen bakom varje gränsvärde skulle offentliggöras i
detalj.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1978/79:33 erinrade
utskottet om att utskottet vid tillkomsten av arbetsmiljölagen hade utgått
från att krav från bl. a. de fackliga organisationerna skulle uppmärksammas
av arbetarskyddsstyrelsen i arbetet med gränsvärdelistan. Utskottet förutsatte
att det av motionärerna nu framförda kravet skulle komma att
uppmärksammas av arbetarskyddsstyrelsen vid arbetet med revidering av
gränsvärdelistan och prövas mot de vid tillkomsten av arbetsmiljölagen
uppdragna riktlinjerna för arbetet. Vad särskilt gällde frågan om dokumentation
erinrade utskottet om riksdagens ställningstagande i november 1978
till en motion om information rörande arbetsmiljöriskerna. Frågan om
spridning av den dokumentation som ligger bakom gränsvärdena var enligt
utskottets mening en fråga som borde behandlas inom ramen för den
utredning som riksdagen då hade begärt (beträffande denna utredning: se
nedan). Resultatet av den utredningen borde avvaktas, framhöll utskottet.
Med hänvisning till det anförda avstyrktes motionen i aktuella delar.

I betänkande SoU 1981/82:15 avstyrkte utskottet motionsyrkandet under
hänvisning till sina i 1978/79 års betänkande framförda synpunkter.
Därutöver underströk utskottet att en ny och jämfört med den tidigare listan
betydligt utvidgad gränsvärdelista under år 1981 hade fastställts av arbetarskyddsstyrelsen.
Utskottet fortsatte.

Ett betydande antal gränsvärden har sänkts i den nya listan. I fråga om
dokumentationen bakom de hygieniska gränsvärdena kan nämnas, att
arbetarskyddsstyrelsen i sin vetenskapliga skriftserie Arbete och hälsa utgivit
två skrifter av intresse i sammanhanget, nämligen Underlag för hygieniska
gränsvärden (1981:19) samt Principer och rekommendationer för provtagning
och analys av ämnen upptagna på listan över hygieniska gränsvärden
(1981:20). I den första av dessa skrifter har den s. k. kriteriegruppen för
hygieniska gränsvärden vid arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning
avgivit utlåtanden om det vetenskapliga underlaget till den vid
tillsynsavdelningen verksamma föreskriftsgruppen. Vidare kan det antas att
det inom kort väntade betänkandet från utredningen (1979:01) om information
rörande arbetsmiljörisker (INRA) kommer att tillföra diskussionen om
behovet av och möjligheterna till spridning av den dokumentation som ligger
bakom gränsvärdena nytt material.

Arbetarskyddsstyrelsen har utgivit anvisningar och föreskrifter om gränsvärden
också i fråga om andra arbetsmiljöfaktorer än luftföroreningar, t. ex.

SoU 1981/82:42

beträffande buller och olika slags strålning. År 1976 utgav arbetarskyddsstyrelsen
Anvisningar nr 110 Buller i arbetslivet med generella regler om
åtgärder till förebyggande av skada och ohälsa genom påverkan av buller på
arbetsplatsen. I inledningen till anvisningarna sägs bl. a. att risk för
bullerskada efter mångårig exponering för buller anses normalt inte föreligga
om ljudnivån understiger 85 decibel (A) ekvivalent ljudnivå under en typisk
arbetsdag. Enligt anvisningarna skall buller i arbetslokal hållas på en nivå
som är godtagbar med hänsyn till verksamhetens art. I verksamhet där
arbetstagare exponeras för buller med en ekvivalent ljudnivå överstigande 85
decibel (A) under en typisk arbetsdag skall arbetsgivare i samråd med
arbetstagare genomföra systematisk bullerbekämpning och vidta lämpliga
hörselskyddande åtgärder. Om buller på arbetsplats ej genom skäliga
bullerbegränsande åtgärder kan nedbringas under 85 decibel (A) ekvivalent
ljudnivå skall lämpliga hörselskydd tillhandahållas av arbetsgivaren och
användas av arbetstagaren.

Ett förslag till kungörelse om buller har nyligen remissbehandlats och
avses bli behandlat av verksstyrelsen under hösten 1982. Förslaget innebär
bl. a. att den högsta tillåtna bullernivån på en arbetsplats sätts lägre än vad
som gäller enligt nuvarande anvisningar.

Särskilda anvisningar (nr 110:1) för infraljud och ultraljud i arbetslivet har
utfärdats år 1978.

Beträffande inomhusbelysning finns en riktlista utarbetad av Ljuskultur
med medel från arbetarskyddsstyrelsen. Listan används t. ex. av företagshälsovårdspersonal
vid mätningar. För arbete vid bildskärmsterminaler finns
en anvisning från arbetarskyddsstyrelsen, (nr 136) från år 1972, som även har
fastställt föreskrifter om laserstrålning (AFS 1981:9). Strålskyddsinstitutet
har utgivit rekommendationer rörande UV-strålning, vilka baserats på
internationella gränsvärden. Även arbetarskyddsstyrelsen förbereder föreskrifter
angående sådan strålning. Föreskrifter om mikrovågsugnar har
utfärdats (AFS 1979:6). Gällande anvisningar rörande radiofrekvent strålning
(nr lil från år 1976) kommer att arbetas om till föreskrifter.

Kortvågsutredningen har under året lagt fram promemorian (Ds S 1981:8)
Behandling med kortvåg, mikrovåg och ultraljud. Utredningens förslag har
nyligen remissbehandlats och är nu föremål för överväganden i regeringskansliet.

Riksdagen har vid två tidigare tillfällen tagit ställning till motionsyrkanden
om införande av bindande gränsvärden för buller (SoU 1979/80:5 och
1981/82:15). I det sistnämnda betänkandet, vilket godkänts av riksdagen,
hänvisade utskottet till det arbete med att utarbeta föreskrifter för buller som
pågår inom arbetarskyddsstyrelsen och avstyrkte motionen.

Tidigare under innevarande riksmöte har riksdagen behandlat ett motionsyrkande
som, liksom nu, efterlyste föreskrifter för belysning och ickejoniserande
strålning. Utskottet lämnade en redogörelse för antagna eller
planerade anvisningar och föreskrifter i fråga om belysning, bildskärmster -

SoU 1981/82:42

minaler, laserstrålning, UV-strålning, mikrovågsugnar och radiofrekvent
strålning och avstyrkte motionen med hänvisning därtill (SoU 1981/82:15).

Frågan om förbud mot förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i vissa
slutna utrymmen

Enligt 2 kap. 4 § arbetsmiljölagen skall luft-, ljud- och ljusförhållanden
samt övriga arbetshygieniska förhållanden vara tillfredsställande. Mot
bakgrund härav har arbetarskyddsstyrelsen utfärdat anvisningar och föreskrifter
avseende bl. a. förekomsten av dieselavgaser i vissa slutna lokaler
(bergrum, utrymmen i hamnar). I samband med revideringen 1981 av
gränsvärdelistan infördes nya takvärden för förekomsten av bl. a. koloxid i
slutna utrymmen (exempelvis i bilverkstäder). Vissa medel har anslagits för
fortsatta forskningsprojekt på området. En omfattande forskningsverksamhet
rörande dieselavgasers skadeverkningar pågår såväl i Sverige som
utomlands (se SoU 1979/80:34 s. 4).

Riksdagen har flera gånger behandlat motionsyrkanden som rört dieseldrift
under jord och i slutna utrymmen (se SoU 1973:25 s. 66, 1974:4 s. 25,
1975/76:40 s. 31, 1979/80:5 s. 19, 1979/80:34 s. 9 och 1981/82:15 s. 29). I
betänkande 1979/80:5 anförde utskottet bl. a. följande.

Utskottet anser att det är angeläget att åtgärder vidtas för att eliminera de
hälsorisker och olägenheter som är förenade med användningen av
dieseldrivna fordon. Arbetarskyddsstyrelsens berganvisningar och hamnarbetsanvisningar
innehåller särskilda anvisningar om ventilation, luftkontroll
och avgaskontroll vid bruket av förbränningsmotordrivna arbetsfordon.
Enligt anvisningarna bör vidare eldrivna fordon användas där så kan ske. I
syfte att skapa förutsättningar för att kunna minska bruket av förbränningsmotordrivna
arbetsmaskiner i utrymmen med begränsad friskluftstillförsel
bedrivs olika forsknings- och försöksprojekt. Dessutom arbetar arbetarskyddsstyrelsen
med att få fram ett bättre underlag för nya eller ändrade
föreskrifter inom de aktuella områdena.

Ett förbud mot dieseldrivna fordon som yrkas i motionen skulle i nu
aktuella arbetsmiljöer innebära ett så drastiskt ingrepp i arbetsprocesserna
att produktionen sannolikt skulle omöjliggöras. Mot den redovisade
bakgrunden avstyrker utskottet motionsyrkandet men vill uttala att pågående
åtgärder i syfte att komma till rätta med de arbetsmiljörisker som är
förknippade med dieseldrift i slutna utrymmen bör intensifieras.

I betänkande SoU 1981/82:15 hänvisade utskottet till vad som tidigare
anförts i frågan och påpekade därutöver dels att 1981 års gränsvärdelista
medfört viss skärpning när det gäller tillåtligheten av koloxid i slutna
utrymmen, dels att medel anslagits för fortsatta forskningsprojekt på
området. Utskottet ansåg det därför inte finnas fog för någon riksdagens
åtgärd i ärendet.

1** Riksdagen 1981/82. 12 sami. Nr 42

SoU 1981/82:42

Asbest i bromsbelägg och friktionselement

Enligt en av arbetarskyddsstyrelsen i december 1981 utfärdad kungörelse
(AFS 1981:23) träder den 1 juli 1982 nya och strängare bestämmelser om
asbest och asbesthantering i arbetslivet i kraft. Kungörelsen ersätter en rad
specialbestämmelser - arbetarskyddsstyrelsens anvisningar och meddelanden
- som sedan mitten av 1960-talet reglerat asbesthanteringen. I
kungörelsen föreskrivs att asbest och asbesthaltigt material inte får användas
(3 §). Av bl. a. praktiska skäl finns vissa undantag från denna huvudregel -utom för blå asbest, krokidolit - vilka gäller under en ännu inte fastställd
övergångstid. I kungörelsen stadgas bl. a. att bromsbelägg och andra
friktionselement som innehåller asbest får användas om det inte finns
godtagbara produkter av mindre hälsofarligt material att tillgå (7 §). Enligt
övergångsbestämmelserna till kungörelsen får, trots bestämmelserna i 3 och
7 §§, asbesthaltiga friktionselement användas i fordon eller maskiner fram
till nästkommande bytestillfälle, då 7 § träder i tillämpning.

I de i författningen intagna kommentarerna till kungörelsen anför
arbetarskyddsstyrelsen såvitt nu är i fråga:

Ersättningsmaterial för asbesthaltiga friktionselement måste uppfylla de
prestanda som krävs för att fordon eller motsvarande fortfarande skall vara
typgodkända. Regler om detta utfärdas av trafiksäkerhetsverket. Nu
gällande regler återfinns i trafiksäkerhetsverkets publikation F 18-1971. Med
tillgång avses både teknisk och kommersiell tillgång.

Bestämmelsen innebär att om tillgång till godtagbara, mindre hälsofarliga,
friktionselement finns skall dessa användas.

För ett antal tillämpningsområden finns i dag (1981) ersättningsprodukter
utan asbest. Det gäller främst vissa modeller av personbilar, motorcyklar
samt vissa typer av maskiner inom industrin.

Problem finns framför allt beträffande tyngre fordon, vissa speciella
konstruktionsdetaljer i tyngre maskiner samt generellt för kopplingsbelägg Vissa

nytillverkade bilmodeller säljs redan i dag med asbestfria bromsbelägg.
Andra tillverkare har därutöver förutskickat övergång till sådana inom
en mycket snar framtid. Styrelsen utgår från att bilindustrin kommer att
fortsätta arbetet med att utveckla ersättningsmaterial både i bromsar och
kopplingsbelägg.

I de fall det föreligger problem med en övergång till asbestfritt material
förefaller det normalt inte vara ersättningsmaterialet som sådant som vållar
svårigheterna. Snarare är det så att den nuvarande konstruktionen av
fordonen utgått ifrån de asbesthaltiga beläggens egenskaper. Det innebär att
nya bilmodeller bör kunna konstrueras för andra friktionsmaterial än asbest.
Ett totalt ersättande av asbesthaltiga friktionselement med element av
mindre hälsofarligt material kräver internationell samverkan. Styrelsen
kommer uppmärksamt att följa den internationella utvecklingen.

SoU 1981/82:42

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet helt eller delvis sju motioner
angående bl. a. fackligt inflytande i arbetsmiljöfrågor, kvalificerad utbildning
av skyddsombud, företagshälsovård och yrkesmedicin, information för
forskningsändamål, sanktioner vid arbetsmiljöbrott, arbetsskadestatistik,
krav på arbetslokaler, rätten till fria arbetskläder samt förbud mot asbest i
bromsbelägg för bilar.

Fackligt inflytande i arbetsmiljöfrågor, m. m.

I motion 1981/82:1115 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att den lokala
fackföreningen får vetorätt angående löneformen vid arbeten som är
förenade med olycksfallsrisk och att bestämmelser härom införs i arbetsmiljölagen
(yrkande 1). Enligt motionärerna finns det ett klart visat samband
mellan ackordsarbete och allvarliga olyckor. Som exempel härpå framhåller
motionärerna att antalet olycksfall minskade i både gruvorna och skogen när
tidlön infördes. Motionärerna gör gällande att det, trots de höga olycksfallsriskerna,
inte förekommer någon större aktivitet för att bekämpa orsakerna.
De menar därför att det är ett självklart krav att fackföreningen skall ha rätt
att förbjuda prestationsersättning i arbete som är förenat med olycksfallsrisker.

Utskottet vill erinra om att riksdagen under de senaste åren efter förslag av
socialutskottet flera gånger avslagit motionsyrkanden från vänsterpartiet
kommunisterna med liknande innehåll (se SoU 1977/78:1, SoU 1978/79:33
och SoU 1981/82:15). Socialutskottet har hänvisat till de grundläggande
principerna för skyddsarbetet, enligt vilka arbetsgivare och arbetstagare i
samförstånd bör söka åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. Utskottet
har i anslutning därtill konstaterat att den metod vänsterpartiet
kommunisterna anvisat har stått i klar motsats till den för arbetsmiljölagstiftningen
grundläggande principen om samverkan.

Enligt utskottets mening har det inte framkommit någon omständighet
som bör föranleda riksdagen att ändra sitt ställningstagande i den här
aktuella frågan. Motion 1981/82:1115 avstyrks därför i motsvarande del
(yrkande 1).

I samma motion framställer vänsterpartiet kommunisterna ett annat
yrkande (yrkande 7) som har samma innehåll som yrkanden som tidigare har
avslagits av riksdagen. Yrkandet syftar till att ge den lokala fackföreningen
rätt att besluta när ett arbete får återupptas efter det att ett skyddsombud
stoppat arbetet på grund av fara.

Socialutskottet har i av riksdagen godkända betänkanden (SoU 1977:25,
1977/78:1, 1978/79:33 och 1981/82:15) hänvisat dels till den principiella

SoU 1981/82:42

inställningen att parterna på jämställd grund skall samarbeta i arbetarskyddsfrågor,
dels till den omständigheten att det ytterst ankommer på arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen att avgöra vilka krav som från
skyddssynpunkt bör ställas på arbetsmiljön.

Inte heller i denna fråga finner utskottet att riksdagen bör ändra sin
tidigare inställning. Motion 1981/82:1115 bör följaktligen avslås av riksdagen
även i denna del (yrkande 7).

Vänsterpartiet kommunisterna efterlyser i motion 1981/82:1117 ett
aktionsprogram med åtgärder mot hälsofarliga arbetsmiljöer (se närmare
härom s. 38). Åtgärder som nämns i motionen är att den lokala arbetsmiljökampen
skall ges en förstärkt ställning och att skyddsombud skall få vidgad
rätt att ingripa mot misstänkt hälsofarliga arbetsförhållanden.

Yrkanden om en utvidgad rätt för skyddsombud att avbryta hälsofarligt
arbete har tidigare diskuterats av riksdagen, bl. a. i samband med tillkomsten
av arbetsmiljölagen. I sina av riksdagen godkända betänkanden SoU 1973:25
och 1977/78:1 avstyrker utskottet motionerna i aktuella delar med hänvisning
till att det enligt utskottets mening har gjorts en lämplig avvägning i lagen av
situationer i vilka skyddsombud skulle ha rätt att avbryta arbetet. Utskottet
vidhåller sin uppfattning i frågan. Motionsyrkandet behandlas i ett senare
avsnitt (s. 39).

I motion 1981/82:1115 (yrkande 6) föreslås att de fackliga representanterna
får kvalificerad majoritet såväl i arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse
sorni yrkesinspektionsnämndema. Motionärerna uttalar bl. a. att arbetsmiljölagen
är grundad på klassamverkan, vilket medför att yrkesinspektionens
arbete tenderar att sträva efter samförståndslösningar.

Även frågan om arbetstagarrepresentationen i arbetarskyddsstyrelsen och
i yrkesinspektionsnämndema har som framgått av den tidigare framställningen
(se ovan s. 4) diskuterats av riksdagen, bl. a. i samband med
tillkomsten av arbetsmiljölagen, men även tidigare under innevarande
riksmöte (SoU 1981/82:15). Riksdagen har avvisat tanken på att representationen
borde förstärkas. Socialutskottet har bl. a. understrukit vikten av
att de statliga tillsynsmyndigheterna på området inte konstrueras som
partsorgan. Om så blev fallet skulle, enligt vad utskottet framhållit,
förutsättningarna för tillsynsverksamheten allvarligt försämras. Utskottet
har menat att i sista hand såväl det allmännas som arbetstagarnas och
arbetsgivarnas intressen därigenom skulle skadas.

Utskottet anser inte att riksdagen bör ändra sin inställning i denna fråga.
Utskottet avstyrker därför motion 1981/82:1115 även i denna del (yrkande
6).

SoU 1981/82:42

Utbildning av skyddsombud

I motion 1981/82:1115 av Lars Werner m. fl. (vpk) görs det gällande att
många tusen skyddsombud har behov av kvalificerad efterutbildning utöver
den grundutbildning de fått (yrkande 11). Motionärerna föreslår med
hänvisning härtill att högskoleanknuten utbildning organiseras för skyddsombuden
och att de erbjuds full lön under studietiden.

Frågan om högskoleanknuten vidareutbildning för skyddsombud har förut
behandlats av riksdagen, senast i slutet av förra året (SoU 1981/82:15).
Utskottet avstyrkte då i sitt av riksdagen godkända betänkande motionsyrkandet
med hänvisning till att utbildning av kvalificerade skyddsombud
pågår i arbetarskyddsstyrelsens regi och till att företagshälsovårdsutredningen
(A 1976:01) f. n. utreder bl. a. frågor om en förbättrad utbildning för
personal inom företagshälsovården. Utskottet förutsatte att i den mån det
skulle visa sig föreligga behov av ytterligare utbildning av kvalificerade
skyddsombud - eventuellt på högskolenivå - skulle erforderliga initiativ tas
av berörda myndigheter. Något uttalande från riksdagens sida i frågan kunde
utskottet inte anse vara påkallat.

Utskottet anser inte att riksdagen bör ändra den inställning i frågan som
riksdagen gett uttryck för tidigare under detta riksmöte. Motion 1981/
82:1115 bör följaktligen avslås av riksdagen även i denna del (yrkande
11).

Företagshälsovård och yrkesmedicin

I motion 1981/82:1115 av Lars Werner m. fl. (vpk) förordas att alla
anställda får obligatorisk tillgång till företagshälsovård fr. o. m. 1985 samt att
företagshälsovården samordnas med landstingens verksamhet och att
företagshälsovårdens personal anställs via landstingen men ansvarar inför en
kommitté som är till sin majoritet sammansatt av fackföreningsmedlemmar
utsedda av de lokala fackorganisationerna (yrkande 9).

Riksdagen avslog vid riksmötet 1980/81 efter förslag av socialutskottet ett
likalydande yrkande från vänsterpartiet kommunisterna (se SoU 1980/
81:24). Utskottet anförde då att målet för utbyggnaden av företagshälsovården
bör vara att alla löntagare skall ha tillgång till företagshälsovård, men att
det inte kan eller bör anges någon exakt tidpunkt då målet skall vara uppnått.
Utskottet hänvisade därutöver bl. a. till det pågående arbetet inom 1976 års
företagshälsovårdsutredning enligt vars direktiv utbyggnaden av företagshälsovården
bör ske på frivillighetens väg och frågor om dess innehåll m. m.
regleras genom avtal och överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter.

SoU 1981/82:42

I två motioner behandlas frågan om utbyggnaden av den yrkesmedicinska
verksamheten.

I motion 1981/82:1589 av Olof Palme m. fl. (s) förordas att det upprättas en
plan för den yrkesmedicinska uppbyggnaden (yrkande 14). Motionärerna
hänvisar till företagshälsovårdsutredningens betänkande (SOU 1980:22)
Utbyggnad av yrkesmedicinen som lades fram våren 1980. Motionärerna
anser att utredningens förslag om en utbyggnad på region- och länsnivå av
den yrkesmedicinska verksamheten, vilket redovisas ovan (s. 6), väl kan
ligga till grund för den utbyggnad av yrkesmedicinen som, enligt motionärerna,
nu är mycket angelägen. Det bör därför ankomma på regeringen att
efter överläggningar med Landstingsförbundet upprätta en plan för den
yrkesmedicinska uppbyggnaden och därefter göra en redovisning för
riksdagen, anser motionärerna.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att den
yrkesmedicinska verksamheten byggs ut. Med hänsyn till den restriktivitet
som måste prägla landstingskommunernas budget under de närmaste åren
anser emellertid utskottet att det inte är realistiskt med något riksdagens
inititativ rörande en plan för den yrkesmedicinska uppbyggnaden. Utskottet
förutsätter emellertid att vid de återkommande överläggningarna mellan
regeringen och Landstingsförbundet frågan om utbyggnaden av den yrkesmedicinska
verksamheten ägnas speciell uppmärksamhet.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 1981/82:1589 såvitt nu är i
fråga (yrkande 14).

Vänsterpartiet kommunisterna framställer i motion 1981/82:1115 ett
yrkande som syftar till att förslagen i företagshälsovårdsutredningens
delbetänkande om yrkesmedicinska kliniker vid region- och länssjukhus före
1985 fastställs i lag och kopplas till ersättningen till landstingen (yrkande
10).

Socialutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1980/81:24 ansett att det inte kan komma i fråga att lagstiftningsvägen ålägga
sjukvårdshuvudmännen att bygga ut yrkesmedicinen i viss omfattning.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker motion 1981/82:1115 i
motsvarande del (yrkande 10).

I motion 1981/82:1589 föreslås vidare att företagshälsovårdsutredningen få
i uppdrag att utreda frågan om utredning och behandling av yrkestandskador
(yrkande 13). Enligt motionärerna löper en del anställda stor risk att få
tandskador genom sitt arbete. Det är t. ex. känt att syror och andra frätande
ämnen innebär ökad förslitning av tänderna, heter det i motionen.
Motionärerna uppger att det från bl. a. Svenska metallindustriarbetareförbundet
har framförts att tandvårdsfrågorna vid sådana skador bör utredas.
Det bör därför övervägas om kompetensen på området kan förstärkas, anser
motionärerna.

SoU 1981/82:42

Utskottet har införskaffat bl. a. följande information i den av motionärerna
aktualiserade frågan.

I överensstämmelse med vad motionärerna anför är det klarlagt att syror
och vissa gaser kan ha negativa effekter på tandemaljen hos arbetare, särskilt
inom den kemiska industrin där starka oorganiska syror framställs. Bl. a. har
undersökningar företagits hos Boliden Kemi AB, som i Helsingborg har
fabriker för framställning av bl. a. svavel-, salt- och fosforsyra. Därvid har
konstaterats frätskador och missfärgningar på tänderna orsakade av arbetsmiljön,
i synnerhet hos äldre saltsyraarbetare med lång anställningstid.

Tandskador orsakade av arbetsmiljöfaktorer har konstaterats även inom
andra industrimiljöer där syror tillverkas eller används, t. ex. vid batteriframställning
och hos betningsarbetare vid stål- och järnverk. Slipskador på
tänderna orsakade av damm har ansetts kunna uppkomma inom gruv- och
stenindustri. Missfärgning av tänder eller tandkött hos arbetare inom
svetsningsindustri, fotografisk industri och elektrolytisk industri misstänks
kunna ha orsakats av vissa metaller i miljön. Tjära, acetylen, cresol, bensol
och amylacetat har ansetts kunna ha effekt på frekvensen av tandköttsinflammation
hos bl. a. asfaltarbetare och arbetare inom sko- och gummiindustri.
Hos glasblåsare, musiker med blåsinstrument, dykare och flygare kan
fysikaliska faktorer ge effekter på tänder eller munslemhinna.

Den av utskottet inhämtade informationen visar således att det finns risk
för att tandhälsotillståndet kan påverkas av arbetsmiljöfaktorer vid olika
typer av sysselsättningar. Hur denna påverkan sker, dess omfattning och hur
skadeeffekterna på tandhälsotillståndet kan mildras eller elimineras är
ofullständigt klarlagt. Utskottet anser att dessa frågor bör utredas. I
sammanhanget bör företagshälsovårdens roll då det gäller att förebygga
yrkestandskador övervägas. Det bör ankomma på regeringen att bestämma
om formerna för utredningsarbetets bedrivande. Vad utskottet sålunda
anfört med anledning av motion 1981/82:1589 yrkande 13 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Information för forskningsändamål

I motion 1981/82:1115 av Lars Werner m. fl. (vpk) framförs önskemål om
lagstadgad rätt för de fackliga organisationerna och yrkesinspektionen att
erhålla den information från företagen som behövs för forskningsändamål
(yrkande 12). Informationen bör tillställas forskare på begäran. Som
motivering till yrkandet anför motionärerna att det hänt att arbetsgivare dolt
obehagliga fakta och forskningsresultat rörande den egna arbetsmiljön.

Riksdagen har behandlat ett likalydande motionsyrkande tidigare under
innevarande riksmöte. Yrkandet avslogs på förslag av utskottet (SoU
1981/82:15). Utskottet framhöll bl. a. att det enligt utskottets mening är
angeläget med en effektiv och målinriktad forskningsverksamhet på arbetsmiljöområdet.
En förutsättning för att forskningen skall kunna fungera

SoU 1981/82:42

effektivt är givetvis att information om arbetsmiljöförhållandena på arbetsplatserna
är tillgänglig för forskarna, anförde utskottet vidare. Enligt
utskottet måste dock önskemålet om att informationen skall vara tillgänglig
för forskarna alltid vägas mot den enskildes intresse av skydd för den
personliga integriteten och mot företagets intresse att av konkurrensskäl
bevara företagshemligheter. Utskottet ansåg att frågan om huruvida en
generell lagstiftning av den innebörd som föreslås i motionen bör införas är
ett spörsmål som kräver ingående överväganden. Utskottet hänvisade till att
utredningen (1979:01) om information rörande arbetsmiljörisker (INRA)
har till uppgift att bl. a. lägga fram förslag till hur en god informationsspridning
rörande arbetsmiljörisker skall genomföras. Enligt utskottets mening
borde resultatet av utredningens överväganden och den fortsatta beredningen
av utredningens förslag avvaktas innan riksdagen tog ställning i
frågan.

Enligt vad utskottet inhämtat väntas INRA-utredningen lägga fram sitt
betänkande i slutet av maj 1982.

Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade inställning att den fortsatta
beredningen av utredningens förslag bör avvaktas innan något ställningstagande
görs från riksdagen i denna fråga. Yrkande 12 i motion 1981/82:1115
bör med hänsyn härtill inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet vill i detta sammanhang nämna att det nyligen slutna utvecklingsavtalet
mellan SAF resp. LO och TCO behandlar bl. a. frågan om
forskares tillträde till arbetsplatserna för arbetslivsforskning. En redovisning
av avtalets innehåll på denna punkt har lämnats i den tidigare framställningen
(s. 8), vartill hänvisas.

Sanktioner vid arbetsmiljöbrott

Ansvarsreglerna i arbetsmiljölagen bygger i huvudsak på principen att
straffhot i allmänhet inte inträder förrän tillsynsmyndigheten meddelat
föreskrifter eller föreläggande om skyddsåtgärder eller förbud mot viss
verksamhet och påbudet inte efterkommits. I vissa fall är överträdelser av
lagens bestämmelser eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter direkt
straffbelagda. Den som åsidosatt föreskrifter eller inte anskaffat erforderliga
säkerhetsanordningar eller på annat sätt förfarit oaktsamt och därigenom
vållat arbetstagarens död eller åsamkat denne kroppsskada eller sjukdom
kan dömas till straff enligt 3 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken. Utsätter någon av
grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom kan man enligt 3 kap. 9 § brottsbalken ådömas straff för
framkallande av fara för annan.

I två motioner tas upp frågor som rör viss del av sanktionssystemet i
arbetsmiljölagen. I motion 1981/82:1115 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas
att en utredning tillsätts för att klargöra omfattningen av uteblivna åtal vid
allvarliga arbetsolycksfall under 1970-talet samt vilka åtgärder som behövs

SoU 1981/82:42

för att lagen skall tillämpas och ansvar utkrävas (yrkande 2). I motion
1981/82:1589 av Olof Palme m. fl. (s) vill motionärerna att möjligheten till
direkt straffkopplade föreskrifter skall användas för att ingripa mot dåliga
arbetsmiljöer (yrkande 6). I motionen anför motionärerna vidare att det vid
brott mot arbetsmiljölagstiftningen bör finnas möjlighet till ekonomiska
sanktioner i form av företagsböter, beräknade med hänsyn till bl. a. den vinst
företaget skaffat sig genom det brottsliga förfarandet. Motionärerna har
inhämtat att regeringen avser ta upp frågan i en proposition till vårriksdagen
om ekonomiska sanktioner i näringslivet. De framhåller att det är mycket
angeläget att så sker och understryker att det inte får löna sig för företaget att
bryta mot arbetsmiljölagen.

Yrkanden likalydande med yrkandet i motion 1981/82:1115 om utredning
av omfattningen av uteblivna åtal vid arbetsolycksfall m. m. har varit föremål
för riksdagsbehandling tidigare, dels vid riksmötet 1979/80, dels vid
innevarande riksmöte. Vid båda tillfällena avslogs yrkandena i den aktuella
delen (SoU 1979/80:5 och SoU 1981/82:20).

Som redovisats tidigare i betänkandet (s. 11) framhöll utskottet vid
höstriksdagen 1981 att samhällsingripanden på arbetsmiljöområdet genom
kriminalisering och straffåtgärder spelar en relativt underordnad roll;
föreläggande och förbud från yrkesinspektionen bildar grundpelarna i
sanktionssystemet. Det sagda hindrade emellertid inte, enligt utskottet, att
ansvarsreglerna och deras tillämpning måste ägnas uppmärksamhet. Utskottet
utgick från att regeringen i lämpligt sammanhang skulle komma att lämna
riksdagen en redovisning av vilka åtgärder som vidtagits inom polis- och
åklagarmyndigheterna för att utreda och beivra arbetsmiljöbrott och vilka
resultat dessa åtgärder har åstadkommit i rättstillämpningen.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att motion 1981/82:1115 i
denna del (yrkande 2) inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

När det gäller möjligheten till ekonomiska sanktioner mot företag som
brutit mot arbetsmiljölagen vill utskottet erinra om följande.

Regeringen har nyligen lagt fram en proposition om ekonomiska
sanktioner vid brott i näringsverksamhet (prop. 1981/82:142 om ändring i
brottsbalken). Lagförslaget syftar till att göra det möjligt att förverka sådana
företagsekonomiska vinster som har uppkommit hos näringsidkare i
anledning av att brott har begåtts i utövningen av deras verksamhet.
Bestämmelserna är avsedda att kunna tillämpas såväl vid brott mot
brottsbalken som vid specialstraffrättsliga överträdelser, såsom exempelvis
vid arbetsmiljöbrott.

Vidare kan nämnas att en kommitté tillsatts med uppdrag att pröva frågan
om utvidgade regler om näringsförbud (kommittéberättelsen 1982 del II s.
225). Näringsförbud mot oseriösa näringsidkare som på ett kvalificerat sätt
har dokumenterat att de inte är beredda att följa de regler som gäller för
verksamheten skulle, enligt vad justitieministern framhåller i årets budget -

1*** Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 42

SoU 1981/82:42

proposition (bil. 5, s. 25) kunna vara ett verksamt medel för att motverka
systematiskt överträdande av bl. a. den lagstiftning som gäller arbetarskydd.

Här bör också framhållas att regeringen i den nyligen framlagda
propositionen om ny arbetstidslag m. m. (1981/82:154) föreslår att en
övertidsavgift införs som påföljd för arbetsgivare som överträder lagreglerna
om övertid. Avgiften skall tas ut av den fysiska eller juridiska person i vars
verksamhet överträdelsen har begåtts. Övertidsavgift skall kunna tas ut av en
juridisk person, samtidigt som den befattningshavare som är straffrättsligt
ansvarig för brottet mot övertidsreglerna ådöms böter.

Med hänvisning till den här lämnade redovisningen anser utskottet att
motion 1981/82:1589 yrkande 6 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad motionärerna i övrigt anfört påkallar inte heller något riksdagens
initiativ.

Arbetsskadestatistik

Till de åtgärder som vänsterpartiet kommunisterna enligt motion 1981/
82:1117 av Lars Werner m. fl. anser bör ingå i ett aktionsprogram mot
hälsofarliga arbetsmiljöer (se nedan s. 38) hör en förbättrad statistik som
skall göra det möjligt att följa samband mellan olika former av arbetsförhållanden
och ohälsa.

Arbetarskyddsstyrelsen är huvudman för ett datorbaserat informationssystem
om arbetsskador, ISA, vilket innehåller alla anmälningar om
arbetsolyckor, färdolyckor och arbetssjukdomar som inträffat och anmälts
sedan systemet togs i bruk den 1 januari 1979. ISA omfattar skador som
drabbar arbetstagare, egenföretagare och värnpliktig personal. Statistiken
bygger på de arbetsskadeanmälningar som arbetsgivaren sänder till försäkringskassan.

Syftet med ISA är att erhålla ett förbättrat underlag för arbetarskyddets
förebyggande arbete. Genom att använda statistiken från ISA kan arbetarskyddsstyrelsen
styra över föreskrifts- och tillsynsverksamheten till de av
arbetsskador hårdast belastade branscherna. ISA används också i forskning
om arbetsskadornas uppkomst.

På sikt kan uppgifterna i ISA också samköras med andra informationssystem,
t. ex. cancerregistret, för att man därigenom skall få ytterligare
möjligheter att studera olika samband mellan arbetsskador och arbetsmiljöförhållanden.

Som framgått av ett tidigare avsnitt i betänkandet (s. 12) har riksdagen
ställt sig positiv till en utbyggnad av ISA. Utbyggnaden skall samordnas med
en omläggning till data av yrkesinspektionens arbetsställeregister (SARA).
Härigenom kommer arbetarskyddsstyrelsen att få ett avsevärt förbättrat
underlag för författningsarbetet.

Utskottet anser med hänvisning till den lämnade redovisningen att någon

SoU 1981/82:42

riksdagens åtgärd inte är påkallad i här aktuellt avseende. Motionsyrkandet
behandlas i det följande (se s. 39).

Omplacering eller ledighet för graviditet

Kvinnor som planerar graviditet eller är gravida bör få lagstadgad rätt till
omplacering eller ledighet med bibehållen lön vid risk för fosterskada. Ett
yrkande med denna innebörd framförs i motion 1981/82:1115 av Lars Werner
m. fl. (vpk) (yrkande 4). Enligt motionärernas uppfattning får ingen
diskriminering av kvinnor i fertil ålder ske, exempelvis genom att de generellt
förbjuds att arbeta i typiska riskmiljöer. Det är i stället processerna som
måste ”kapslas in” eller förbjudas. Innan dessa krav tillgodosetts är det dock,
anför motionärerna, ett oavvisligt krav att kvinnor som planerar graviditet
eller blivit gravida kan omplaceras utan löneförlust.

Ett likalydande yrkande har behandlats av riksdagen tidigare under
innevarande riksmöte (se SoU 1981/82:15). Utskottet avstyrkte motionen
och framhöll att föräldraförsäkringsutredningen (S 1980:08) fått i uppdrag att
utreda frågan huruvida ekonomisk kompensation bör ges åt kvinnor som av
förebyggande skäl avstått från att förvärvsarbeta under graviditet. Utskottet
hänvisade vidare till att utskottet i betänkande SoU 1981/82:14 om
lagstiftning till skydd för ofödda, m. m. förordat dels att sådana ändringar i
arbetsmiljölagen borde övervägas som syftar till att ge klart uttryck för
behovet av skydd för ofödda, dels att en kartläggning skulle komma till stånd
beträffande fall där en kvinna på grund av olika orsaker befinner sig i en
sådan situation att hon kan tänkas förbise eller inte inse riskerna för det
väntade barnet av att hon handlar eller underlåter att handla på visst sätt.
Riksdagen följde utskottet.

Regeringen har i dagarna överlämnat betänkandet SoU 1981/82:14 om
lagstiftning till skydd för ofödda, m. m. till föräldraförsäkringsutredningen
med uppdrag att skyndsamt utreda sådana ändringar i arbetsmiljölagen som
utskottet begärt. Med hänvisning härtill och då det enligt utskottets mening
inte framkommit någon omständighet som bör föranleda riksdagen att ändra
sitt tidigare ställningstagande i frågan avstyrker utskottet motion 1981/
82:1115 i här aktuell del (yrkande 4).

Arbetslokaler

Regeringen bör göra en översyn av gällande normer för handels- och
hantverkslokaler samt tillkännage former för tidsbegränsade dispenser från
dessa normer till redan etablerade företag inom handel och hantverk i syfte
att därmed öppna fler arbetsplatser för främst ungdom. Detta krav framställs
i motion 1981/82:561 av Sten Sture Paterson (m) och Arne Svensson (m).
Mot bakgrund av att arbetsmiljölagens bestämmelser om utformningen av
arbetslokaler inte gäller för den som driver verksamhet utan att ha någon

SoU 1981/82:42

anställd, hävdar motionärerna att småföretagare utan anställda ofta har
behov av att anställa någon, främst någon ungdom, men att anställningen
omöjliggörs av att arbetslokalen inte uppfyller fastställda normer. De
normer motionärerna har i åtanke är arbetsmiljölagens bestämmelser,
arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om arbetslokaler och personalrum,
byggnadslagstiftningens bestämmelser om arbetslokaler samt statens planverks
föreskrifter om tillämpningen av byggnadsstadgans krav. Motionärerna
anser att dagens allvarliga situation med en stigande ungdomsarbetslöshet
gör att varje möjlighet bör undersökas för att snabbt skapa arbetstillfällen åt
ungdom. Frågan om hur det potentiella arbetskraftsbehov som synes
föreligga inom redan etablerade, små handels- och hantverksföretag skall
kunna tillgodoses bör därför prövas, anser motionärerna.

Enligt 2 kap. 3 § arbetsmiljölagen skall arbetslokal vara så utformad och
inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. I den utsträckning som
föranleds av arbetets art och arbetstagarnas behov skall finnas utrymmen och
anordningar för personlig hygien, förtäring och vila samt för första hjälp vid
olycksfall eller sjukdom (2 kap. 8 §). Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade
redan mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i den numera upphörda
arbetarskyddslagen dels lokalanvisningar, dels anvisningar för personalrum.
Inom arbetarskyddsstyrelsen pågår f. n. ett projekt med att arbeta om
anvisningarna till föreskrifter.

I byggnadslagstiftningen finns regler om konstruktion och utformning av
arbetslokaler. Krav med stöd av byggnadslagstiftningen kan emellertid
endast ställas då en helt ny byggnad uppförs eller i samband med att
ändringar är aktuella beträffande en befintlig byggnad (48 a och 49 §§
byggnadsstadgan /1959:612/).

Enligt förarbetena till arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149, s. 232) måste
arbetarskyddsmyndigheterna, då de överväger att från arbetsmiljösynpunkt
ställa krav på upprustning av en arbetslokal, göra en avvägning med hänsyn
till vad som är möjligt och rimligt och även ta hänsyn till byggnadslagstiftningens
krav vid ändring av befintlig byggnad. Vidare framhålls (s. 253) att
det är nödvändigt med en nyanserad bedömning när man ställer kraven på
arbetsmiljön. De insatser som krävs för att förbättra arbetsmiljön får inte
vara orimliga i förhållande till de resultat som kan uppnås, heter det. Enligt
arbetsmiljöpropositionen är det klart att helt andra krav kan ställas vid
nyanläggning än när det gäller befintliga arbetslokaler med små möjligheter
till förändringar. Vid bedömningar av om det finns anledning att göra vissa
eftergifter i de krav som annars skulle ha ställts på arbetsmiljön är det särskilt
angeläget att alla parter medverkar, anförs det vidare. En god säkerhet för
att arbetstagarnas intressen beaktas i tillämpningen ligger bl. a. i att de är
representerade i yrkesinspektionsnämnderna, sägs det. Det framhålls att det
dock inte är avsett att man skall kunna sänka kraven på arbetsmiljön med
hänsyn till den enskilde arbetsgivarens förutsättningar i ekonomiskt eller

SoU 1981/82:42

annat avseende. Det understryks också att de anställdas hälsa under inga
omständigheter får sättas på spel.

Utskottet har tidigare under innevarande riksmöte vid flera tillfällen
behandlat yrkesinspektionens verksamhet (se SoU 1981/82:15, 19 och 39).
Utskottet har därvid erinrat om att utskottet tidigare framhållit vikten av att
tillsynen såväl då det gäller större som mindre arbetsplatser får en sådan
inriktning att man främst uppmärksammar arbetsmiljöfaktorer som kan
innebära allvarliga hälsorisker för de anställda och använder resurserna i
enlighet härmed. Utskottet har vidare erinrat om att arbetarskyddsstyrelsen,
bl. a. i samarbete med arbetsmarknadens parter, utarbetat nya riktlinjer för
hur tillsynsarbetet skall bedrivas. Ett väsentligt inslag i dessa riktlinjer är att
inspektionen kommer att prioritera tillsynen av sådana arbetsställen där
risker och belastningar bedöms som särskilt allvarliga, medan problem av
”komfortkaraktär” får stå tillbaka.

Utskottet vill framhålla att den omständigheten att det är angeläget att
arbetstillfällen skapas åt ungdomar och andra inte får leda till att
tillsynsmyndigheterna underlåter att angripa arbetsmiljöfaktorer som innebär
risker för de anställdas hälsa. När det gäller mindre allvarliga
arbetsmiljöproblem lämnar både de ovan redovisade uttalandena i arbetsmiljölagens
förarbeten och arbetarskyddsstyrelsens riktlinjer för tillsynsarbetet
- mot vilka utskottet och riksdagen inte haft något att erinra - utrymme
för en flexibel inställning från tillsynsmyndigheternas sida. Utskottet anser
därför inte att det är påkallat med någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionen. Motion 1981/82:561 avstyrks således.

Fria arbetskläder

I motion 1981/82:1589 av Olof Palme m. fl. (s) tas upp frågan om rätten till
fria arbetskläder i vissa fall (yrkande 17). Enligt motionärerna har
arbetshygieniska undersökningar visat att hemforsling och tvätt i hemmet av
starkt nedsmutsade arbetskläder kan medföra en risk för familjemedlemmarna
att bli utsatta för skadliga ämnen. Av arbetshygieniska skäl finns det
därför anledning att arbetskläder tillhandahålls och tvättas under hygieniskt
betryggande former genom arbetsgivarens försorg, anser motionärerna. Det
är dessutom en allmän princip att den som bedriver miljöfarlig verksamhet
skall svara för de kostnader som uppstår på grund av verksamheten, och det
svarar illa mot dagens krav att enskilda anställda själva skall betala för
arbetskläder och tvätt av desamma, anför man vidare i motionen. Motionen
utmynnar i förslaget att regler utfärdas som ger rätt till fria arbetskläder när
sådana behövs av miljöskäl.

Av bestämmelser i arbetsmiljölagen framgår att arbetsgivaren är skyldig
att tillhandahålla och väl underhålla s. k. personlig skyddsutrustning (se ovan
s. 16). Till personlig skyddsutrustning hänförs all utrustning och klädsel som
fordras för att ett arbete skall kunna utföras utan att risk för ohälsa eller

SoU 1981/82:42

olycksfall uppkommer. Utrustningen skall bekostas av arbetsgivaren om inte
annan överenskommelse träffats.

Andra arbetskläder än sådana som hänförs till personlig skyddsutrustning
bekostas däremot inte av arbetsgivaren annat än om avtal träffats om det.
Uppskattningsvis 20 % av de anställda i privat industri har idag fria
arbetskläder. För dem som har fria kläder ombesörjer arbetsgivaren i regel
tvätten av kläderna.

Utskottet kan inte finna annat än att i sådana fall, som motionärerna
åsyftar, kläderna måste vara att hänföra till personlig skyddsutrustning; som
framgår av förarbetena till arbetsmiljölagstiftningen avser detta uttryck ett
vidsträckt område. Att arbetsgivaren även bör svara för tvätt av kläderna
framstår som självklart, särskilt i fall då det är risker för ohälsa genom
förekomsten av farliga ämnen eller liknande som motiverar att skyddskläder
tillhandahålls. I anslutning till det sagda vill utskottet hänvisa till de nya
bestämmelser om skyddskläder vid asbestarbeten som finns i asbestkungörelsen
(se ovan s. 17).

Då det gäller andra arbetskläder får det liksom hittills ankomma på
arbetsmarknadens parter att avtala om tillhandahållande och tvätt av
kläderna.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet att det inte är erforderligt
med någon riksdagens åtgärd med anledning av yrkande 17 i motion
1981/82:1589.

Gränsvärden

Enligt ett förslag (yrkande 3) i motion 1981/82:1115 av Lars Wemer m. fl.
(vpk) skall preciserade säkerhetsmarginaler tillämpas vid fastställande av
hygieniska gränsvärden. Vid gränsvärdebestämningen skall man utgå från
den lägsta kända nivå som misstänks ge akut eller kronisk skadlig påverkan.
Övervägandena bakom varje gränsvärde skall offentliggöras, anser motionärerna.

Motionärerna gör gällande att den största bristen vid gränsvärdesättningen
är att flera av gränsvärdena är satta så att skadliga effekter kan förutses
inträffa. Orsaken till detta är enligt motionärerna de förhandlingar som förs
med bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen om lämpligt gränsvärde.

Som framgått av den tidigare redogörelsen (s. 19) har riksdagen vid två
tidigare tillfällen, senast hösten 1981, avslagit ett liknande yrkande. De
synpunkter utskottet då framförde äger fortfarande giltighet. Utskottet vill
erinra om att en kungörelse med en ny reviderad lista angående hygieniska
gränsvärden trädde i kraft den 1 januari 1982 (AFS 1981:8), i vilken ett
trettiotal nya ämnen förts in och ett femtiotal ändringar av tidigare
gränsvärden gjorts. Vidare kan nämnas att denna nya lista f. n. är föremål för
omarbetning och att den beräknas bli ersatt med en reviderad lista 1983. Det
inom kort väntade betänkandet från utredningen (1979:01) om information

SoU 1981/82:42

rörande arbetsmiljörisker, INRA, kan antas tillföra diskussionen om
behovet av och möjligheterna till spridning av den dokumentation som ligger
bakom gränsvärdena nytt material. Mot bakgrund av det anförda finner
utskottet det inte påkallat med någon åtgärd i anledning av motion
1981/82:1115 i här aktuell del (yrkande 3).

I samma motion (yrkande 5) föreslås att juridiskt bindande gränsvärden
införs för buller och sätts till högst 75 decibel (A) samt att föreskrifter
utarbetas för belysning och icke-joniserande strålning. Enligt motionärerna
är de fysikaliska yrkesriskerna utredda och kända i betydligt större
utsträckning än de kemiska, men knappast kontrollerade eller eliminerade.
Motionärerna gör gällande att det finns en tendens från både skyddsorganisationer
och yrkesinspektion att bagatellisera de fysikaliska riskfaktorerna,
vilket är oacceptabelt från de arbetandes synpunkt.

Även ett med detta motionsyrkande likalydande yrkande har varit föremål
för tidigare riksdagsbehandlingar. Socialutskottet lämnade hösten 1981 i
betänkandet SoU 1981/82:15 en redogörelse för antagna eller planerade
föreskrifter i fråga om buller, belysning, bildskärmsterminaler, laserstrålning,
UV-strålning, mikrovågsugnar och radiofrekvent strålning. Så hade
exempelvis ett förslag till ny kungörelse om buller utarbetats och avsågs bli
behandlat av arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse under 1982. Vidare
förberedde arbetarskyddsstyrelsen föreskrifter angående UV-strålning.
Gällande anvisningar rörande radiofrekvent strålning (nr lil från år 1976)
skulle komma att arbetas om till föreskrifter. Arbete med föreskrifter såvitt
avsåg belysning skulle påbörjas. Kortvågsutredningen hade under 1981 lagt
fram promemorian (DsS 1981:8) Behandling med kortvåg, mikrovåg och
ultraljud. Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till det anförda.
Riksdagen följde utskottet.

Med hänsyn till det pågående föreskriftsarbetet finner utskottet det inte
heller nu vara påkallat med någon riksdagens åtgärd i frågan. Motion
1981/82:1115 avstyrks därför i här aktuell del (yrkande 5).

Arbetet med att anpassa gränsvärdena till mål som uppställts bl. a. i
samband med arbetsmiljölagen bör påskyndas. Ett önskemål härom
framförs i yrkande 10 i motion 1981/82:1589 av Olof Palme m. fl. (s).
Motionärerna hänvisar till att riksdagen vid arbetsmiljölagens tillkomst
betonade att kriterierna för gränsvärdena skall vara stränga, bl. a. med
hänsyn till människors olika känslighet för besvär. Arbetet med gränsvärden
efter lagens tillkomst har emellertid enligt motionärerna inte fullföljt dessa
riktlinjer. I remissvar från LO och flera LO-förbund har påvisats att
vetenskaplig dokumentation finns som visar på skadeverkningar vid halter
under de nu gällande gränsvärdena, anför man. Även i arbetarskyddsstyrelsens
eget beslutsunderlag för gränsvärdena finns i en del fall sådana
uppgifter, utan att de lett till sådana sänkningar att dessa skadeverkningar
förhindras, heter det vidare i motionen.

SoU 1981/82:42

I förarbetena till arbetsmiljölagen betonades att gränsvärdena uttrycker
minimikrav (prop. 1976/77:149 s. 246) och att möjligheter således måste
finnas för parterna och tillsynsmyndigheterna att - för att få till stånd en
tillfredsställande arbetsmiljö - kräva förbättring som innebär att värden
under fastställt gränsvärde skall uppnås. Utskottet anslöt sig till de i
propositionen angivna riktlinjerna för arbetet med gränsvärdefrågor och
framhöll särskilt vikten av att gränsvärdesystemet utsträcktes så snart
förutsättningarna förelåg. (SoU 1977/78:1 s. 23). I senare sammanhang har
utskottet understrukit betydelsen av att tillsyns- och föreskriftsarbeten när
det gäller arbetsmiljörisker bedrivs skyndsamt och effektivt (SoU 1981/82:15
och 39).

De synpunkter utskottet tidigare framfört i frågan äger fortfarande
giltighet.

Av den ovan lämnade redovisningen har framgått att en kungörelse med
en reviderad lista för hygieniska gränsvärden trätt i kraft den 1 januari 1982
och att en ny lista är under utarbetande och beräknas träda i kraft under 1983.
Även när det gäller fysikaliska arbetsmiljörisker pågår som ovan nämnts ett
kontinuerligt arbete inom arbetarskyddsstyrelsen med att ta fram föreskrifter
med nya gränsvärden.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att det inte är påkallat med
någon åtgärd från riksdagens sida i frågan. Utskottet avstyrker därför motion
1981/82:1589 i här aktuell del (yrkande 10).

Frågan omförbud mot förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i vissa slutna
utrymmen

Arbetsmiljölagen bör ändras så att användning av diesel- och andra
förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i fartygslastrum, slutna lokaler och
gruvor samt vid andra underjordsarbeten förbjuds. Yrkande härom framförs
i motion 1981/82:192 av Lars Werner m. fl. (vpk). I motion 1981/82:1115,
likaledes av Lars Werner m. fl. (vpk) framställs ett yrkande med samma syfte
(yrkande 13). Enligt motionärerna är det helt klarlagt vilka risker användningen
av förbränningsmotordrivna maskiner utgör. Från Japan har nyligen
rapporter kommit, där man påvisat sambandet mellan cancer och dieselavgaserna.
Ett förbud är nödvändigt för att förändringar skall komma till stånd
på området, anser motionärerna.

Riksdagen har vid flera tillfällen tidigare och senast hösten 1981 (SoU
1981/82:15) avslagit motsvarande yrkanden från vänsterpartiet kommunisterna.
Motiveringen härtill har varit att det visserligen är angeläget att
åtgärder vidtas för att eliminera de hälsorisker och olägenheter som är
förenade med användningen av dieseldrivna fordon men att det, i avvaktan
på att pågående forsknings- och försöksprojekt skall avslutas, inte är
erforderligt med åtgärder från riksdagens sida. Utskottet anser att det inte
heller med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet finns fog för någon

SoU 1981/82:42

riksdagens åtgärd. Till vad utskottet tidigare anfört i frågan kan läggas att det
inom arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning sedan någon månad
pågår ett forskningsprojekt angående arbetstagare exponerade för motoravgaser.
Syftet med undersökningen är bl. a. att få ett bättre underlag för
bedömning av långtidseffekter av motoravgaser. Som exempel på arbeten
som anses särskilt viktiga att studera har forskningsgruppen angett gruvarbete,
stuveriarbete, arbete vid lastkajer, arbete i lager med trucklastare, i
bussgarage, i stationsbyggnader intill flygplatser, i parkeringsgarage, bitprovningsstationer
och bilverkstäder samt arbete med lastning av bilar på
transportfartyg. Utskottet avstyrker således motion 1981/82:192 och motion
1981/82:1115 yrkande 13.

Förbud mot asbest i bromsbelägg och friktionselement

Användningen i arbetslivet av asbest och asbesthaltigt material förbjuds
enligt en nyligen utfärdad kungörelse av arbetarskyddsstyrelsen (AFS
1981:23). Bestämmelserna träder i kraft den 1 juli i år. Från förbudet görs av
bl. a. praktiska skäl vissa undantag som gäller under en ännu inte fastställd
övergångstid. Så får exempelvis bromsbelägg och andra friktionselement
som innehåller asbest användas om det inte finns godtagbara produkter av
mindre hälsofarligt material att tillgå. Enligt övergångsbestämmelserna till
kungörelsen får asbesthaltiga friktionselement användas i fordon eller
maskiner fram till nästkommande bytestillfälle.

I tre motioner tas upp frågor som rör förbudet mot asbest i bromsbelägg för
bilar. I motion 1981/82:553 av Pär Granstedt m. fl. (c) yrkas att regeringen
vidtar åtgärder så att de nya reglerna om asbest i bromsbelägg och andra
friktionselement blir tillämpliga också för importerade fordon. Motionärerna
anser det vara en svaghet att asbestförbudet i arbetarskyddsstyrelsens
kungörelse endast gäller fordon som tillverkas i Sverige eller i samband med
byte av t. ex. bromsbeläggningar i Sverige. Motionärerna pekar på att en stor
del av landets bilpark är importerad och menar att detta innebär fortsatta
stora arbetsmiljöproblem på bilverkstäderna och fortsatt tillförsel av
asbestdamm i gatumiljön. I motion 1981/82:677 av Lars Werner m. fl. (vpk)
begär man att det utarbetas ett program för en skyndsam avveckling av asbest
som material i bromsbeläggningar till fordon. Även i motion 1981/82:1589 av
Olof Palme m. fl. (s) hemställs att åtgärder vidtas i syfte att stoppa
användningen av asbest i bromsbelägg och friktionselement (yrkande 11).
De socialdemokratiska motionärerna anser att det nu är möjigt att förbjuda
användningen av asbest i bromsbelägg och friktionselement i bilar och
maskiner som säljs fr. o. m. en tidpunkt inte senare än den 1 oktober 1983.
Reservdelar av asbest kan dock, enligt motionärerna, få monteras i
motorfordon under ytterligare högst sex månader.

Som utskottet närmare redovisat i ett tidigare avsnitt har arbetarskyddsstyrelsen
i sina kommentarer till asbestkungörelsen uppgivit att vissa

SoU 1981/82:42

nytillverkade bilmodeller redan i dag säljs med asbestfria bromsbelägg
medan andra tillverkare förutskickat övergång till sådana inom en mycket
snar framtid. Arbetarskyddsstyrelsen har vidare uppgivit att ett totalt
ersättande av asbesthaltiga friktionselement med element av mindre
hälsofarligt material kräver internationell samverkan. Styrelsen har framhållit
att man uppmärksamt kommer att följa den internationella utvecklingen.

Utskottet har tidigare, bl. a. vid riksmötet 1975/76, uttalat att mycket
långtgående åtgärder är befogade för att motverka hälsoriskerna i samband
med användningen av asbest och asbesthaltigt material i arbetslivet (bil. 2 till
prot. 1975/76:9). Utskottet har ansett att målet för åtgärderna bör vara att
asbest och asbestprodukter skall försvinna från arbetslivet. Utskottet hälsar
därför med tillfredsställelse att asbest enligt huvudregeln i arbetarskyddsstyrelsens
nya föreskrifter fr. o. m. den 1 juli i år inte får användas i arbetslivet.
När det gäller undantaget för bl. a. bromsbelägg och andra friktionselement
vill utskottet som sin mening uttala att den övergångstid under vilken
asbesthaltiga material fortfarande får användas måste bli så kort som det
praktiskt är möjligt. Kravet på en mycket snar övergång till asbestfria
material gäller i synnerhet bromsbelägg på personbilssidan, där det ju som
ovan angetts redan i dag säljs nya bilar med bromsbelägg utan asbest. Att
redan nu fastställa en bestämd tidpunkt, efter vilken asbesthaltiga bromsbelägg
helt förbjuds kan emellertid enligt utskottets uppfattning medföra risken
att industrin övergår till material som inte är säkra ur trafiksäkerhetssynpunkt
och som i framtiden kan komma att visa sig vara förknippade med lika
allvarliga eller ännu större hälsorisker än vad fallet är beträffande asbest.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1981/82:677
och 1981/82:1589 yrkande 11.

Inom svensk likaväl som inom utländsk bilindustri pågår f. n. arbete med
att utveckla ersättningsmaterial i bromsar och kopplingsbelägg. Arbetarskyddsstyrelsen
har uppgivit att man uppmärksamt kommer att följa den
internationella utvecklingen. Utskottet finner det angeläget att styrelsen gör
detta och att alla möjligheter till internationell samverkan i frågan tillvaratas.
Utskottet anser det inte f. n. påkallat att det införs någon form av
importförbud för fordon som tillverkats utomlands och därvid försetts med
asbesthaltiga friktionselement. Vid sådant förhållande har utskottet inte
anledning att närmare pröva de handelspolitiska förutsättningarna för
åtgärder av sådant slag. Motion 1981/82:553 avstyrks i enlighet med det
anförda.

Aktionsprogram mot hälsofarliga arbetsmiljöer

Vänsterpartiet kommunisterna efterlyser i motion 1981/82:1117 av Lars
Werner m. fl. förslag till åtgärder mot hälsofarliga arbetsmiljöer i enlighet

SoU 1981/82:42

med ett i motionen framlagt aktionsprogram. Enligt motionärerna bör i
aktionsprogrammet ingå bl. a. följande punkter:

1. En kraftig skärpning av arbetsmiljölagstiftningen med bl. a. tvingande
gränsvärden mot ett för högt arbetstempo, förbud mot allt skiftarbete som
inte är samhällsnödvändigt och förbud mot ackord som driver upp
arbetstempot.

2. Kraftig utbyggnad av yrkesmedicin och forskning som gäller sambandet
mellan missförhållandena på arbetsmarknaden och ohälsa.

3. Åtgärder som nedbringar konsumtionen av alkohol, lugnande tabletter
och andra droger.

4. En förstärkt ställning för den lokala arbetmiljökampen och utvidgad rätt
för skyddsombud att ingripa mot misstänkt hälsofarliga arbetsförhållanden.

5. En förbättrad statistik som gör det möjligt att följa samband mellan olika
former av arbetsförhållanden och ohälsa.

Utskottet har i tidigare avsnitt behandlat flertalet av de frågor, som
motionärerna särskilt tar upp (se s. 23, 24, 26 och 30). Då det gäller övriga
frågor finns skäl nämna följande.

Frågan om förbud mot skiftarbete - dvs. en fråga som avser arbetstidens
förläggning - behandlades vid arbetsmiljölagens tillkomst (se SoU 1977/78:1
s. 48). Krav på sådant förbud avslogs av riksdagen. Det finns inte skäl till
omprövning av ställningstagandet.

Då det gäller forskning om sambandet mellan arbetsmiljö och ohälsa
hänvisar utskottet till proposition 1981/82:106 om forskning m. m., som
kommer att behandlas av socialutskottet i motsvarande del.

Olika insatser för att nedbringa konsumtionen av bl. a. alkohol behandlas
av riksdagen årligen i en rad olika sammanhang. Utskottet hänvisar här
särskilt till betänkande SoU 1981/82:43, som avges inom kort.

Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte finna det motiverat att
riksdagen tar initiativ till ett sådant aktionsprogram som motionärerna
efterlyser. Motion 1981/82:1117 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fackligt inflytande m. m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:1115 yrkandena 1, 6 och

2. beträffande utbildning av skyddsombud

att riksdagen avslår motion 1981/82:1115 yrkande 11,

3. beträffande utbyggnad och organisation av företagshälsovården att

riksdagen avslår motion 1981/82:1115 yrkande 9,

SoU 1981/82:42

4. beträffande upprättandet av en plan för den yrkesmedicinska
utbyggnaden

att riksdagen avslår motion 1981/82:1589 yrkande 14,

5. beträffande lagstiftning om genomförande av vissa förslag av
1976 ärs företagshälsovårdsutredning

att riksdagen avslår motion 1981/82:1115 yrkande 10,

6. beträffande yrkestandskador

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1589 yrkande
13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om utredning av arbetsmiljöfaktorers inverkan på tandhälsotillståndet,

7. beträffande information för forskningsändamål

att riksdagen avslår motion 1981/82:1115 yrkande 12,

8. beträffande sanktioner vid arbetsmiljöbrott

att riksdagen avslår motion 1981/82:1115 yrkande 2 och motion
1981/82:1589 yrkande 6,

9. beträffande omplacering eller ledighet för graviditet
att riksdagen avslår motion 1981/82:1115 yrkande 4,

10. beträffande arbetslokaler

att riksdagen avslår motion 1981/82:561,

11. beträffande fria arbetskläder

att riksdagen avslår motion 1981/82:1589 yrkande 17,

12. beträffande gränsvärden

att riksdagen avslår motion 1981/82:1115 yrkandena 3 och 5
samt motion 1981/82:1589 yrkande 10,

13. beträffande dieseldrift i slutna rum m. m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:192 och motion 1981/
82:1115 yrkande 13,

14. beträffande asbest i bromsbelägg och friktionselement för
bilar

att riksdagen avslår motion 1981/82:553, motion 1981/82:677
och motion 1981/82:1589 yrkande 11.

15. beträffande aktionsprogram mot hälsofarliga arbetsmiljöer
att riksdagen avslår motion 1981/82:1117.

Stockholm den 29 april 1982

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Evert Svensson (s),
Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s),
Kjell Nilsson (s). Karin Israelsson (c), Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm
(m), Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s), Märta Fredrikson (c)
och Anita Persson (s).

SoU 1981/82:42 41

Innehållsförteckning

Motionerna 1

Allmän bakgrund 3

Fackligt inflytande m.m 3

Vetorätt i arbetsmiljöfrågor för den lokala fackföreningen 3

Rätt för den lokala fackföreningen att besluta om arbetes återupptagande
4

Skyddsombuds rätt att avbryta farligt arbete 4

Arbetstagarrepresentation i arbetarskyddsstyrelsen och yrkesin spektionsnämnderna

Utbildning av skyddsombud 5

Företagshälsovård och yrkesmedicin 6

Information för forskningsändamål 7

Sanktioner vid arbetsmiljöbrott 9

Arbetsskadestatistik 12

Omplacering eller ledighet för graviditet 13

Bestämmelser om arbetslokaler 14

Fria arbetskläder 16

Gränsvärden 18

Fråga om förbud mot förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i vissa

slutna utrymmen 21

Asbest i bromsbelägg och friktionselement 22

Utskottet 23

Inledning 23

Fackligt inflytande i arbetsmiljöfrågor, m.m 23

Utbildning av skyddsombud 25

Företagshälsovård och yrkesmedicin 25

Information för forskningsändamål 27

Sanktioner vid arbetsmiljöbrott 28

Arbetsskadestatistik 30

Omplacering eller ledighet för graviditet 31

Arbetslokaler 31

Fria arbetskläder 33

Gränsvärden 34

Frågan om förbud mot förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i

vissa slutna utrymmen 36

Förbud mot asbest i bromsbelägg och friktionselement 37

Aktionsprogram mot hälsofarliga arbetsmiljöer 38

Hemställan 39

GOTAB 70891 Stockholm 1982