om vissa aktiebolagsrättsliga frågor (Betänkande 1982/83:LU16 Lagutskottet)

LU 1982/83:16

Lagutskottets betänkande
1982/83:16

om vissa aktiebolagsrättsliga frågor
Ärendet

I betänkandet behandlas motionerna 1981/82:1235, 1981/82:1239, 1981/
82:1582 såvitt avser yrkandena 2, 4, 6, 7 och 8, 1981/82:1713 och 1981/
82:2014. Motionerna rör frågor om aktiers röstvärden, aktiekapitalets storlek,
registreringen av aktiebolag, rätten att bilda fåmansbolag, ansvarsgenombrott,
koncernbegreppet, införande av en regel om s. k. haftung,
bulvanskap samt om likvidation av aktiebolag.

Motionsyrkandena redovisas nedan.

Remissyttranden har inhämtats över motionerna 1239, 1713 och 1582,
yrkandena 2 och 7, från riksåklagaren, brottsförebyggande rådet, riksskatteverket,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, TCO, LO och
SACO/SR. Yttranden över motionerna 1239 och 1582, yrkande 7, har
därjämte inhämtats från rikspolisstyrelsen, Svea hovrätt, Stockholms
kommunstyrelse, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Hotell- och restauranganställdas förbund och Sveriges Hotell- och
restaurangförbund samt över motionerna 1713 och 1582, yrkande 2, från
hovrätten för Västra Sverige, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och Sveriges föreningsbankers förbund.

En sammanställning av remissyttrandena har intagits som bilaga 1 till
betänkandet.

Motionsyrkandena

I motion 1235 av Arne Fransson m. fl. (c) yrkas att riksdagen begär att
regeringen framlägger förslag om ändring av aktiebolagslagen så att
skillnaden i rösträtt mellan olika aktier i ett bolag får vara högst 1:10 även i
gamla bolag.

I motion 1239 av Hans Pettersson i Helsingborg och Bengt Silfverstrand
(båda s) yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till lag
som kan förhindra användandet av bulvaner.

I motion 1582 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas såvitt nu är i fråga
(yrkandena 2, 4 och 6-8)

A) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motion
1981/82:1578 anförs om att införa en civilrättslig regel om s. k. Haftung
(yrkande 2),

B) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motion

1 Riksdagen 1982/83. 8 sami. Nr 16

LU 1982/83:16

1981/82:1578 anförs om att skärpa reglerna om registrering av aktiebolag och
dess styrelse (yrkande 4),

C) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motion
1981/82:1578 anförs om att göra inskränkningar i rätten att bilda fåmansbolag
(yrkande 6),

D) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motion
1981/82:1578 anförs om att reglera s. k. ansvarsgenombrott samt en generell
kriminalisering av bulvanskap (yrkande 7),

E) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motion
1981/82:1578 anförs om att höja aktiekapitalet vid nyetableringar (yrkande
8).

I motion 1713 av Bengt Silfverstrand m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av koncernbegreppet och frågan om ansvarighetsgenombrott
i koncern.

I motion 2014 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en ändring av reglerna om likvidation i aktiebolagslagen (1975:1385) i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Allmän bakgrund

Aktiebolagsrätten har sedan början av 1970-talet varit föremål för ett
omfattande reformarbete. Ett första steg togs år 1973 då betydelsefulla
ändringar skedde i 1944 års aktiebolagslag. Bl. a. höjdes minimigränsen för
aktiekapitalet från 5 000 till 50 000 kr. Bolag som bildats före år 1973 fick
dock anstånd till utgången av år 1978 med att höja aktiekapitalet.
Övergångstiden för äldre aktiebolag har sedermera förlängts till utgången av

1981.

År 1975 ersattes 1944 års aktiebolagslag med en ny lag, som huvudsakligen
trädde i kraft den 1 januari 1977. Lagstiftningen innebar en genomgripande
teknisk översyn av aktiebolagsrätten och syftade till att förenkla denna. Vissa
ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385) skedde åren 1977, 1980, 1981 och

1982. År 1981 ändrades bl. a. likvidationsreglema så att möjligheterna till
s. k. fattiglikvidation avskaffades. År 1982 infördes bl. a. krav på kvalificerad
revisor i alla nya aktiebolag. För äldre bolag gäller en femårig
övergångstid innan kravet på kvalificerad revisor slår igenom.

Röstvärdet för aktier (mot. 1235)

Gällande ordning

Enligt aktiebolagslagen gäller som huvudregel att varje aktie har en röst
vid röstning på bolagsstämma. Från huvudregeln får avsteg göras genom
bestämmelse i bolagsordningen. Olika röstvärde för aktier i bolaget får dock
inte bestämmas så att röstvärdet för någon aktie överstiger 10 gånger

LU 1982/83:16

röstvärdet för en annan aktie. Motsvarande regler fanns också i 1944 års
aktiebolagslag. Däremot fanns i ännu äldre lagstiftning inte några regler om
begränsning av röstvärdet. Bolag, vari finns äldre aktier med större differens
i röstvärdet än 1:10, får enligt övergångsbestämmelserna till aktiebolagslagen
utge nya aktier med röstvärden som tillkommer redan utgivna aktier. En
motsvarande bestämmelse fanns i promulgationslagen till 1944 års aktiebolagslag
och motiverades med att en ny lagstiftning icke borde bryta
bolagsordningens bestämmelse.

Bestämmelser om olikhet i röstvärde införs ofta för att garantera en viss
aktieägargrupp ett dominerande inflytande i företaget. En annan anledning
till differentiering av röstvärdet kan vara bolagets behov av kapitaltillskott.

När ett bolag behöver skaffa nytt kapital kan det ske på i princip två vägar.
Bolaget kan öka det egna kapitalet genom nyemission och härvid utge aktier
med olika rätt mot bolaget. Olikheterna kan gå ut på att ett aktieslag, som
vanligen kallas preferensaktier, i ett eller flera avseenden, exempelvis i fråga
om rätt till utdelning, har företräde framför annat aktieslag, s. k. stamaktier.
I gengäld tilläggs preferensaktierna lägre röstvärde. Bolaget kan också öka
det främmande kapitalet genom att ta upp lån, vilket vanligtvis sker mot
obligationer eller andra skuldebrev.

Reglerna om olika röstvärde för aktier har samband med den begränsning
av utlänningars rätt att förvärva fast egendom och aktier i svenska aktiebolag
som följer av lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom. Enligt lagen får utländska medborgare förvärva fast egendom
eller gruva eller idka gruvdrift bara efter särskilt tillstånd. Med utländsk
medborgare jämställs utländska bolag, föreningar, andra samfälligheter och
stiftelser. Inte heller får svenskt aktiebolag, vars aktiebrev får ställas till
innehavaren, eller svensk ekonomisk förening förvärva fast egendom eller
gruva eller idka gruvdrift utan tillstånd i varje särskilt fall. Detsamma gäller i
fråga om svenskt aktiebolag vars aktiebrev skall ställas till viss man. Sådant
bolag kan emellertid undgå tillståndsplikten genom att visst förbehåll, s. k.
utlänningsklausul, tas in i bolagsordningen. Klausulen skall gå ut på att
utländska rättssubjekt eller tillståndspliktiga svenska rättssubjekt genom
teckning eller överlåtelse får förvärva bara en mindre del av bolagets aktier,
nämligen vid varje tidpunkt mindre än 20 % av röstetalet för bolagets
samtliga aktier och mindre än 40 % av bolagets hela aktiekapital. Aktier som
får förvärvas av utländska rättssubjekt brukar kallas fria aktier och andra
aktier bundna aktier.

Av reglerna följer att ett bolag med utlänningsklausul, som vill dra till sig
utländskt kapital och som därför önskar utnyttja möjligheten att låta upp till
40 % av aktiekapitalet ligga i utländsk hand, måste införa regler om olikhet i
röstvärdet för att kunna utnyttja utländskt kapital i sådan omfattning.

1916 års lag upphör att gälla vid utgången av år 1982 och ersätts då av dels
lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m., dels av

LU 1982/83:16

lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. Enligt lagen
om utländska förvärv av svenska företag m. m. får vissa rättssubjekt, s. k.
kontrollsubjekt, inte utan särskilt tillstånd förvärva bl. a. så många fria aktier
i ett svenskt aktiebolag att förvärvarens andel av bolagets aktiekapital eller
röstetalet för aktierna överstiger vissa gränsvärden .Iden andra nya lagen har
de nuvarande reglerna om förvärv av fast egendom tagits in med endast
smärre ändringar. Kontrollsubjekten i båda lagarna är i huvudsak desamma
som omfattas av 1916 års lag. Liksom f. n. finns det möjlighet för svenskt
aktiebolag att införa utlänningsförbehåll och därmed undgå tillståndsplikten.
De nuvarande gränsvärdena vid utlänningsförbehåll har behållits.

Motionsmotivering

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsförslag om en ändring av aktiebolagslagens regel om högsta
tillåtna differens i aktiers röstvärde har flera gånger prövats av riksdagen (LU
1975/76:14,1976/77:29,1977/78:20 och 1979/80:2). Motionerna har avslagits
på hemställan av lagutskottet. Utskottet har därvid bl. a. hänvisat till
sambandet mellan rösträttsreglerna och 1916 års lag och att denna lag varit
föremål för översyn. Översynen av 1916 års lag är numera avslutad och har
resulterat i de två nya lagarna om utländska förvärv av svenska företag och
fast egendom som träder i kraft vid årsskiftet 1982-1983.

Aktiekapitalets storlek (mot. 1582, yrk. 8)

Gällande ordning

Som tidigare redovisats (s. 2) höjdes minimigränsen för aktiekapitalet år
1973 från 5 000 till 50 000 kr. Regeln gäller numera alla aktiebolag.

Motionsmotivering

Till stöd för yrkande 8 i motion 1582 (vpk) om höjning av aktiekapitalet
anför motionärerna (motiveringen finns i motion 1981/82:1578) att det finns
ett behov av att anpassa det minsta godtagbara aktiekapitalet för befintliga

LU 1982/83:16

och nytillkommande bolag till inflationen. Förslagsvis kan enligt motionärerna
minimibeloppet för aktiekapitalet i nya bolag årligen justeras i
förhållande till inflationen, medan beträffande befintliga bolag det skall
krävas yttrande från revisorn för att underkapitaliserade bolag skall få
fortsätta sin verksamhet.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner med yrkanden om en höjning av minimigränsen för aktiekapitalet
behandlades av riksdagen två gånger vid 1980/81 års riksmöte (LU
1980/81:4 och 1980/81:28). På hemställan av lagutskottet avslog riksdagen
motionerna. Lagutskottet framhöll att frågan om aktiekapitalets minimigräns
har anknytning till spörsmålet om olika regler för de största och för de
mindre bolagen. Utskottet ansåg att det kan vara motiverat att man vid en
anpassning av aktiebolagslagens regler till verksamheten i de största
aktiebolagen och införandet av särskilda bestämmelser för mindre företag
relativt kraftigt höjer den undre gränsen för aktiekapitalet. Utskottet
förutsatte att regeringen vid en förnyad prövning av frågan om olika regler
för de största och de mindre bolagen även överväger spörsmålet om en
höjning av gränsen för aktiekapitalet. Någon form av indexreglering av
aktiekapitalet ansåg sig utskottet dock inte böra förorda.

Registrering av aktiebolag och dess styrelse (mot. 1582, yrk. 4)
Motionsmotivering

Till stöd för yrkande 4 i motion 1582 (vpk) framhåller motionärerna
(motiveringen finns i motion 1578) att bolagskonstruktioner ofta utnyttjas
inom den ekonomiska brottsligheten och att de ansvariga för bolagen ofta
byts ut, vilket försvårar för myndigheterna att få tag på de ansvariga och nå
dem för delgivning. Motionärerna anser att en regel bör införas om att
delgivning alltid skall kunna ske med den som är registrerad som företrädare
för bolaget. Underlåtenhet att anmäla utträde ur styrelsen för registrering
bör straffsanktioneras och kunna medföra skyldighet för vederbörande att
solidariskt med bolaget svara för uppkomna förpliktelser.

Gällande ordning

Av 9 § delgivningslagen (1970:428) framgår att delgivning med ett
aktiebolag skall ske genom att handlingen i fråga överbringas till den som har
rätt att företräda bolaget. Är flera gemensamt behöriga att företräda bolaget
kan handlingen överlämnas till en av dem.

Enligt aktiebolagslagen skall aktiebolag med aktiekapital på en milj. kr.
eller mer alltid ha en styrelse om minst tre ledamöter. I mindre bolag kan

LU 1982/83:16

styrelsen bestå av en eller två ledamöter och en suppleant. Styrelsen väljs av
bolagsstsämman. Styrelseledamot kan när som helst avsäga sig sitt uppdrag.
Finns inte någon suppleant för honom ankommer det i princip på övriga
styrelseledamöter att vidta åtgärder för att en ny ledamot tillsätts. I större
aktiebolag skall vidare alltid finnas en verkställande direktör. I mindre
aktiebolag är det däremot valfritt om en verkställande direktör skall utses
eller ej. Det ankommer på styrelsen att tillsätta verkställande direktör.

Styrelsen företräder gemensamt aktiebolaget och tecknar dess firma.
Styrelsen kan emellertid uppdra åt enskilda styrelseledamöter och den
verkställande direktören eller annan att antingen ensamma eller två eller
flera i förening företräda bolaget och teckna dess firma.

Vilka som utsetts till styrelseledamöter, verkställande direktör och
firmatecknare skall anmälas för registrering dels i samband med registreringen
av bolaget, dels vid en inträffad förändring i tidigare registrerade
förhållanden. Anmälningsskyldigheten åvilar bolaget dvs. i praktiken
styrelsen och den verkställande direktören. Även den som anmälningen
gäller har rätt att göra anmälan. Bolaget är också skyldigt att årligen skicka in
en aktuell förteckning till patentverket över bl. a. bolagets styrelseledamöter,
verkställande direktör och firmatecknare.

Underlåtenhet att göra anmälan om styrelseledamöter m. fl. eller att
skicka in en förteckning över dem är inte straffsanktionerad men patentverket
kan förelägga styrelseledamot eller den verkställande direktören att vid
vite fullgöra sina skyldigheter i dessa avseenden. Saknar ett bolag en till
registret anmäld behörig styrelse skall domstol efter anmälan av patentverket
förordna om tvångslikvidation av bolaget.

Tidigare behandling

Regeln att ett bolag årligen skall skicka in en aktuell förteckning över
styrelseledamöter m. fl. kom till år 1980 (prop. 1979/80:143, LU 1980/81:4)
och trädde i kraft den 1 juli 1981. Till grund för lagändringen låg en
promemoria (BRÅ PM 1979:5) Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det
bundna kapitalet m. m. från brottsförebyggande rådet. I promemorian
framhölls att det inte är ovanligt med förändringar i bolagets ledning inför en
förestående likvidation eller konkurs. Inte sällan ställs myndigheterna inför
det problemet att det inte finns någon som kan företräda bolaget.
Ledamöterna av den styrelse som finns registrerad i aktiebolagsregistret kan
enligt promemorian uppvisa ett formellt riktigt protokoll, som visar att deras
uppdrag har upphört för länge sedan fastän någon anmälan därom inte har
gjorts till aktiebolagsregistret och ny styrelse såvitt känt inte har utsetts.

I promemorian diskuterades olika möjligheter att komma till rätta med
problemet. En tänkbar lösning ansågs vara ett förbud för styrelseledamot att
avgå, om bolaget därigenom skulle komma att sakna behörig företrädare.
Tanken avvisades emellertid med hänvisning bl. a. till att en sådan lösning

LU 1982/83:16

skulle förhindra en från andra synpunkter kanske angelägen tvångslikvidation.

En annan lösning skulle enligt promemorian vara att lägga en skyldighet på
styrelseledamot som avgår att genast själv göra anmälan härom vid äventyr
att han annars blir solidariskt ansvarig för bolagets uppkommande förbindelser,
om kvarstående styrelseledamöter underlåter att ansöka om likvidation
när aktiekapitalet gått helt eller till större delen förlorat. En sådan
sanktion för att säkra en anmälningsskyldighet ansågs dock alltför drastisk.

I promemorian valdes slutligen lösningen med en årlig förteckning över
styrelseledamöter m. fl. I proposition 1979/80:143 anförde föredragande
statsrådet att förslaget i promemorian utgjorde en rimlig avvägning mellan
myndigheternas behov av kontrollinstrument och de krav som lämpligen kan
ställas på ett bolag och dess ställföreträdare. Han förordade att förslaget
skulle genomföras. Vidare framhöll han att avsikten med uppgiftsskyldigheten
inte var att belasta patentverket med en kontinuerlig kontroll av att
registret innehåller aktuella uppgifter. Patentverket skulle dock få möjligheter
att göra vissa stickprovskontroller genom att jämföra bolagsregistrets
innehåll med de aktuella förteckningarna. Om det härvid visade sig att
bolagsregistrets innehåll är inaktuellt fick patentverket förelägga bolaget att
för registrering sända in aktuella uppgifter.

Rätten att bilda fåmansbolag (mot. 1S82, yrk. 3)

Gällande ordning

Enligt aktiebolagslagen kan ett aktiebolag bildas av en eller flera personer.
Något krav på spridning av aktierna finns inte utan samtliga aktier kan
innehas av en fysisk eller juridisk person. Däremot uppställer lagen som
tidigare nämnts ett krav på minst tre styrelseledamöter men dessa behöver
inte vara aktieägare.

Motionsmotiv ering

Till stöd för yrkande 6 i motion 1582 (vpk) anför motionärerna
(motiveringen finns i motion 1578) att den verksamhet som drivs av
aktiebolag med endast en eller några få ägare likaväl kan drivas direkt av
ägarna. Vidare framhålls att banker och andra borgenärer vid transaktioner
med fåmansbolag of ta kräver kompletterande säkerhet av bolagets ägare. En
sådan möjlighet saknar emellertid enskilda konsumenter och skattemyndigheterna,
vilket innebär att dessa grupper ofta har svårt att göra sin röst
gällande mot dem som i verkligheten svarar för bolagets verksamhet.
Motionärerna anser det därför befogat att ifrågasätta lämpligheten av att
fåmansföretag får driva verksamhet.

LU 1982/83:16

Ansvarsgenombrott, s. k. haftung och koncernförhållanden (motion 1582
yrk. 2 och 7 delvis, samt motion 1713)

Gällande ordning

De i motionerna 1582 (vpk) och 1713 (s) framförda förslagen beträffande
ansvarsgenombrott, s. k. haftung och koncernförhållanden rör frågan om
betalningsansvaret för ett aktiebolags skulder. Ett utmärkande drag för
verksamhet som bedrivs i aktiebolagsform är att ansvaret för skulder som
uppkommer i verksamheten drabbar bolaget som sådant och att delägarna
svarar endast med sitt insatskapital. Reglerna innebär med andra ord att
borgenärerna är hänvisade till att söka få betalning för sina fordringar ur
bolagets tillgångar och inte kan vända sig mot delägarna personligen vare sig
dessa är fysiska eller juridiska personer. Till skydd för borgenärernas intresse
har uppställts ett omfattande regelsystem som innebär garantier för att en
bolagsförmögenhet verkligen skapas vid bolagets bildande och att detta
bundna kapital inte sedan försvinner under bolagets verksamhet. Det
anförda gäller i huvudsak också ekonomiska föreningar. Även en ekonomisk
förenings borgenärer är således hänvisade till föreningens tillgångar och kan
inte vända sig mot medlemmarna personligen.

Som framgår av det anförda är den personliga ansvarsfriheten för
delägarna eller medlemmarna en grundläggande princip i aktiebolagsrätten
och föreningsrätten. Ansvarsfriheten kan sägas vara en förutsättning för att
aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna skall kunna dra till sig det för
verksamheten nödvändiga kapitalet.

Huvudregeln att endast aktiebolaget som sådant svarar för sina förbindelser
gäller också då bolaget ingår i en koncern. Enligt aktiebolagslagen
föreligger koncernförhållande där ett aktiebolag (moderbolaget) äger, direkt
eller genom dotterföretag, så många aktier eller andelar i ett annat företag att
moderbolaget förfogar över mera än hälften av rösterna i detta företag.
Koncernförhållande föreligger också när ett bolag i annat fall på grund av
aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensamt har ett bestämmande inflytande
över en juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess
verksamhet. Förutom aktiebolag kan också ekonomiska föreningar och
handelsbolag vara moderbolag. Bestämmelser härom finns i lagen
(1951:308) om ekonomiska föreningar och lagen (1980:1103) om årsredovisning
m. m. i vissa företag. För koncerner gäller vissa särskilda regler främst i
fråga om redovisning. I förhållandet till tredje man uppträder varje juridisk
person i en koncern som en självständig enhet och övriga företag i koncernen
- moderbolaget eller andra dotterföretag - svarar i princip inte för det
företagets förbindelser.

Från principen om delägarnas ansvarsfrihet för ett aktiebolags förpliktelser
har i lagstiftningen gjorts vissa avsteg. Sålunda ådrar sig de som före ett
aktiebolags bildande deltar i åtgärd eller beslut på bolagets vägnar ett
solidariskt ansvar för de förpliktelser som ingåtts. Om en aktiebolagsstyrelse

LU 1982/83:16

underlåter att fullgöra sin likvidationsskyldighet när bolaget förlorat mer än
två tredjedelar av aktiekapitalet blir styrelseledamöterna och andra som med
vetskap om obeståndet handlat på bolagets vägnar likaledes solidariskt
ansvariga för uppkomna förpliktelser. Vidare kan skadeståndsskyldighet
uppkomma för stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och aktieägare
som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, aktieägare eller
annan.

Ansvar för en juridisk persons skulder kan vidare uppkomma till följd av
skatterättsliga bestämmelser. Enligt uppbördslagen kan sålunda den som i
egenskap av företrädare för en juridisk person har verkställt källskatteavdrag,
men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala det
innehållna beloppet i rätt tid och ordning, bli solidariskt betalningsskyldig
med den juridiska personen för skattebeloppet jämte restavgift. En
motsvarande ordning gäller enligt särskilda författningar när mervärdeskatt
inte inbetalas samt när arbetsgivaravgifter inte inlevereras i rätt tid och
ordning.

Utöver de lagreglerade fallen av ansvarsgenombrott har i den juridiska
litteraturen och i praxis ansetts att vissa undantag bör ske från principen om
delägares och medlemmars ansvarsfrihet för en juridisk persons skulder. I
litteraturen (se Nial, Svensk associationsrätt i huvuddrag, 2 uppl. 1976 s. 200)
har hävdats att i obligatoriska rättsförhållanden ett moderbolags ansvar för
ett dotterbolags förbindelser, eller annan aktieägares ansvar för bolagets
förbindelser, ibland kan följa av allmänna avtalsrättsliga regler. Ett
moderbolag kan uttryckligen ha påtagit sig sådant ansvar eller genom
konkludenta handlingar givit dotterbolagets avtalskontrahent grundad
anledning tro att moderbolaget skall svara för dotterbolagets avtal.
Moderbolagets ekonomiska intresse i och inflytande över ett dotterbolag kan
också medföra att moderbolaget måste svara för att ett dotterbolag inte
handlar på ett sätt som strider mot moderbolagets egna avtalsförpliktelser.
Att ansvarsgenombrott kan ske inom en koncern bekräftas av ett i år avgjort
ärende (NJA 1982 s. 244). I ärendet, som berörs i motion 1713, förklarade
Högsta domstolen att ett moderbolag förhållit sig så att ett dotterföretags
borgenärer fått uppfattningen att moderbolaget skulle stå för betalning av
vissa leveranser och att moderbolaget därför ansvarade för dotterföretagets
förpliktelser.

I rättspraxis har förutsättningar för ansvarsgenombrott ansetts föreligga i
vissa fall när det gäller enmans- och fåmansföretag (se NJA 1942 s. 473,1947
s. 647 och 1975 s. 45). Gemensamt för de olika rättsfallen kan sägas vara att
företagen haft ett mycket begränsat antal delägare, drivit en verksamhet som
varit osjälvständig i förhållande till delägarnas egen verksamhet och som
syftat till att tillgodose delägarnas direkta intressen mera än att uppnå vinst
inom företaget. Företagens tillgångar har varit obetydliga i förhållande till
storleken av de fordringsanspråk som sannolikt kunde väntas.

I anslutning till den praxis som utvecklats beträffande ansvarsgenombrott

LU 1982/83:16

har hävdats (se Nial i ovan redovisat verk s. 205) att det inte synes osannolikt
att domstolarna kommer att visa sig benägna att, åtminstone när det gäller
helägda dotterbolag och därmed likartade fall, presumera att, om ett
dotterbolag inte kan uppfylla sina förpliktelser, moderbolaget har drivit
dotterbolaget på ett mot borgenärerna illojalt sätt och att alltså moderbolaget
för att ej bli ansvarigt för dotterbolagets förpliktelser måste visa att
dotterbolaget inte fått otillbörligt svaga resurser och inte heller otillbörligt
utsugits av moderbolaget.

Några regler om s. k. haftung finns inte i Sverige. Förslaget i motion 1582
synes närmast ha sin förebild i västtysk rätt. Med haftung avses där dels en
civilrättslig skyldighet att bära ansvar för egen eller annan skuld, dels en
skatterättslig förpliktelse att i vissa fall svara för annan persons skatteskulder.
De civilrättsliga reglerna, som i viss utsträckning har samma tillämpningsområde
som de skatterättsliga, avser i huvudsak handelsbolag och
därmed jämförbara associationer. Därjämte finns en regel om att vid
överlåtelse av en samlad förmögenhetsmassa förvärvaren ansvarar för
överlåtarens alla förbindelser vid tiden för avtalet.

Skatterättslig haftung kan enligt västtysk rätt vara antingen personlig eller
knuten till en sak. Den som har personlig haftung svarar solidariskt med den
skattskyldige för skatteskulden. Personlig haftung gäller för företrädare för
fysiska och juridiska personer och vissa andra särskilt angivna. Förutsättning
för att haftung skall inträda är att företrädaren försummat sina åligganden,
t. ex. inte betalat in skatt. Vid skattebrott är inte bara huvudmannen
betalningsansvarig utan också medhjälpare och medverkande. För koncernförhållanden
finns särskilda regler som bl. a. ger dotterbolag ett ansvar för
moderbolagets skatter. Generellt gäller också att ägare till föremål som inte
tillhör ett företag men används i rörelsen är solidariskt ansvarig för företagets
skatter som hänför sig till driften. En förutsättning är dock att föremålets
ägare direkt eller indirekt är delägare i företaget eller annars har ett
bestämmande inflytande i det. Vidare har den som övertar ett företag eller en
av ett företag självständigt bedriven verksamhet betalningsansvar för
företagets skatter. Sakhaftung kan avse konsumtionsskatter och tullar.
Reglerna innebär att varor som är belagda med sådana skatter eller är
tullpliktiga kan tas i anspråk för det allmännas fordran på skatter som hänför
sig till varorna oavsett tredje mans rätt till varorna. Sakhaftung kan sägas
vara ett slags latent säkerhetsrätt i lös egendom.

I anslutning till det anförda kan framhållas att de svenska reglerna om
återvinning i konkurs i viss utsträckning har samma syfte som de västtyska
bestämmelserna om haftung, nämligen att möjliggöra för borgenärerna att
vid bristande betalningsförmåga hos gäldenären få betalning ur egendom
som gäldenären genom olika transaktioner avhänt sig.

Återvinningsreglerna ger nämligen konkursboet möjlighet att få tillbaka
egendom som gäldenären överlåtit. I 30 § konkurslagen (1921:225) föreskrivs
att återgång skall ske av en rättshandling genom vilken på ett

LU 1982/83:16

otillbörligt sätt en viss borgenär gynnats framför andra eller gäldenärens
egendom undandragits borgenärerna eller gäldenärens skulder ökats. För
återvinning krävs att gäldenären var insolvent eller blev det genom
rättshandlingen samt att medkontrahenten var i ond tro. Har mer än fem år
förflutit mellan dagen för rättshandlingen och tidpunkten för konkursansökan
kan återvinning ske endast när medkontrahenten är en gäldenären
närstående person. Särskilda återvinningsregler finns vidare beträffande
bl. a. gåvor, bodelning samt betalning av skuld och ställande av säkerhet. I
sistnämnda fall är återvinningstiden begränsad till tre månader.

När det gäller att förhindra och uppdaga otillbörliga förfaranden i
samband med konkurs är också bestämmelserna om konkursförvaltning av
betydelse. Dessa regler ändrades i väsentliga avseenden år 1979 (prop.
1978/79:105, LU 1978/79:19). Vidare infördes 1980 (prop. 1979/80:83, LU
1979/80:31) regler i konkurslagen som medger att ställföreträdare för
aktiebolag och vissa andra juridiska personer kan meddelas ett straffsanktionerat
förbud att idka näring.

Motionsmotiveringar

Till stöd för yrkandena 2 och 7 i motion 1582 (vpk) anför motionärerna
(motiveringen finns i motion 1578) att det inte är ovanligt att tillgångarna i ett
aktiebolag överlåts till ett annat bolag med samma delägarkrets. Det första
bolaget har sedan kvar i huvudsak endast skulderna och får gå i konkurs.
Motionärerna anser att en allmän civilrättslig regel bör införas av innebörd
att den som förvärvar verksamheten i ett bolag utan att också överta själva
bolaget skall svara för samma förpliktelser mot det allmänna som åvilat den
juridiska personen. Vidare anförs att mindre nogräknade personer i skydd av
ett aktiebolag kan lura skattemyndigheter och enskilda konsumenter samt att
utsikterna att den verkliga huvudmannen skall kunna nås är små på grund av
utredningssvårigheter. Vidare påpekas att bulvaner ofta anlitas. Motionärerna
anser att frågan om s. k. ansvarsgenombrott bör utredas och att därvid
solidariskt betalningsansvar bör införas för en bulvan och dennes huvudman.

I motion 1713 (s) anförs flera exempel på fall där man inom koncerner låtit
ett bolag stå för tillgångarna och ett annat för skulderna. Enligt motionärerna
beror de problem som uppkommit när det gäller koncerner i hög grad på
brister i lagstiftningen. Sålunda är koncernbegreppet inte enhetligt. Även om
en koncern i princip inte är en juridisk enhet hanteras koncernen ofta på så
sätt att de olika enheterna helt styrs av koncernledningen som formellt sett
inte har något ansvar för dotterbolagen. Motionärerna pekar på att
rättsläget, när det gäller ansvarsgenombrott i koncerner, är oklart. Det
framhålls också att antalet konkurser, där det visat sig att koncerner
utnyttjats för att utarma dotterbolag, är oroväckande högt. Motionärerna
anser att en översyn av lagstiftningen i berörda hänseenden är påkallad.

LU 1982/83:16

Tidigare behandling

Vid 1979/80 års riksmöte väcktes två motioner vari bl. a. framfördes
önskemål om utredning av frågan om införande av regler om ansvarsgenombrott.
Motionerna hänvisades till justitieutskottet och remissbehandlades.
På begäran av justitieutskottet yttrade sig lagutskottet i bl. a. frågan om
ansvarsgenombrott (LU 1980/81:2 y). Lagutskottet framhöll att de gällande
reglerna om ansvarsgenombrott i förening med den rättspraxis som
utvecklats ger möjligheter att ålägga dem som har ett bestämmande
inflytande över en juridisk person ansvar för dennas skulder i sådana fall då
fordringsägarnas intressen klart och illojalt åsidosatts. Utskottet ansåg att
man inom den civilrättsliga lagstiftningen inte utan starka skäl bör urholka
principen om ansvarsfrihet ytterligare. Sådana starka skäl hade inte visats
föreligga. Utskottet erinrade vidare om att omfattande ändringar skett i
konkurslagen och annan lagstiftning som syftar till att sådana förfaranden
som avsågs med motionerna i förevarande del skall kunna förhindras och
uppdagas. Utskottet hänvisade vidare till att under förarbetena till bestämmelserna
om näringsförbud departementschefen uttalat att han inte ansåg
det erforderligt att komplettera straffsanktionen med bestämmelser om
personligt betalningsansvar och framhållit att om erfarenheterna av tillämpningen
av det nya näringsförbudet visade att behov av ett vidgat sanktionssystem
föreligger saken fick tas upp till förnyat övervägande.

Lagutskottet föreslog att motionerna i aktuell del skulle avslås. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/81:21) förklarade sig justitieutskottet
dela lagutskottets uppfattning och hemställde att motionerna skulle
avslås.

Det problem som tagits upp i motion 1713 var också föremål för en fråga till
justitieministern vid 1981/82 års riksmöte. Vid besvarandet av frågan (rd
1981/82:25 s. 28) hänvisade justitieministern till höjningen av minimigränsen
för aktiekapitalet och framhöll att bestämmelserna om aktiekapital avser att
ge bolagets fordringsägare och andra intressenter en viss säkerhet som
ersätter aktieägarnas personliga ansvar för bolagets skulder. Vissa regler i
aktiebolagslagen har - uttalade han vidare - till syfte att garantera att de
tillgångar som skall bindas i bolaget som aktiekapital också verkligen tillförs
bolaget. Ett ganska omfattande regelkomplex i aktiebolagslagen har till
uppgift att förhindra att de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna lämnar
aktiebolaget.

Justitieministern erinrade också om bestämmelserna i brottsbalken om
gäldenärsbrott samt reglerna i konkurslagen om återvinning och om
näringsförbud. I förarbetena till lagstiftningen om näringsförbud uppmärksammades
enligt justitieministern bl. a. den situationen att maskiner och
andra tillgångar tillförs ett bolag, samtidigt som kostnader styrs till och
samlas hos ett bolag som i stort sett saknar tillgångar. I förarbetena framhölls
att sådana förfaranden bör kunna beaktas vid prövningen av om ett

LU 1982/83:16

näringsförbud skall meddelas. Justitieministern framhöll att frågan är
komplicerad och får övervägas ytterligare. Han pekade på att en arbetsgrupp
inom brottsförebyggande rådet övervägt att föreslå en skärpning av reglerna
om återvinning till konkursbo. Brottsförebyggande rådet hade i det
sammanhanget uppmärksammat olika bolagstransaktioner som kan föregå
en konkurs. Även utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
övervägde enligt vad justitieministern hade erfarit åtgärder som tar sikte
bl. a. på sådana förfaranden som beskrivits av frågeställaren.

Pågående utredningsarbete

Utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
(USS) tillkallades år 1973 för att utreda frågan om regler om kvarstad,
skingringsförbud m. m. i skatteprocessen. Genom tilläggsdirektiv år 1978
fick USS i uppgift att bl. a. även se över reglerna om solidariskt
betalningsansvar på skatte- och avgiftsområdet och att undersöka behovet av
liknande regler på andra områden liksom att modernisera de bestämmelser
som nu gäller. Utredningsarbetet i denna del beräknas vara avslutat vid
årsskiftet 1982-1983.

Förhållandet mellan olika bolag och ansvaret dem emellan berörs av det
utredningsarbete som bedrivs av kommissionslagskommittén (Ju 1979:10).
Enligt direktiven till kommittén som tillkallats för att se över kommissionslagen
skall utredningsarbetet omfatta s. k. kommissionärsbolag och motsvarande.
Därvid anförs bl. a. följande.

I ett typiskt kommissionärsbolagsförhållande driver ett aktiebolag,
kommissionärsbolaget, verksamhet för ett annat företags, huvudföretagets,
räkning. Verksamheten bedrivs visserligen under kommissionärsbolagets
egen firma, men den är av osjälvständig karaktär och behärskas i realiteten
av huvudföretaget. Det typiska kommissionärsbolagsförhållandet företer
betydande avvikelser från vad som regelmässigt präglar ett vanligt kommissionsförhållande
mellan två företag.

En närmare redogörelse för kommissionärsbolagsförhållanden återfinns i
rättsfallet NJA 1975 s. 45. Detta rättsfall illustrerar ett av de problem som
kan uppkomma vid ett sådant sätt att organisera affärsverksamhet, nämligen
huruvida huvudföretaget skall gentemot tredje man åläggas ansvarighet för
förpliktelser som har uppkommit i kommissionärsbolagets verksamhet. Ett
annat problem har tagits upp av Svenska bankföreningen i en skrivelse till
regeringen den 19 september 1978. Enligt bankföreningen kan det vara
osäkert om ett varulager jämte därav uppkommmande kundfordringar som
omfattas av ett kommissionärsbolags verksamhet ägs av huvudföretaget eller
av kommissionärsbolaget i sådana fall då kommissionärsbolaget har förädlat
de i lagret ingående varorna. Denna osäkerhet skapar problem vid
kreditgivning mot företagsinteckning till koncerner med kommissionärsbolag.
Bankföreningen har hemställt att den rådande ovissheten skall
undanröjas genom en lagändring.

Kommissionärsbolagsförhållanden kan alltså dra med sig rättsliga svårigheter,
bl. a. när det gäller förhållandet till tredje man. Samtidigt framgår av

LU 1982/83:16

bl. a. bankföreningens skrivelse att användningen av kommissionärsbolag
torde öka. Det är därför angeläget att förekommande rättsliga problem
kartläggs. I sammanhanget skall nämnas att företagsskatteberedningen (Fi
1970:77) i sitt slutbetänkande (SOU 1977:86-87) Beskattning av företag har
föreslagit ändrade skatteregler för kommissionärsbolag. Även av den
anledningen finns det behov av att närmare undersöka den civilrättsliga
innebörden av kommissionärsbolagsförhållandena. Denna undersökning
bör göras av kommittén, som också bör lägga fram förslag till behövliga
lagstiftningsåtgärder. Kommittén bör inrikta sitt arbete såväl på förhållandet
mellan huvudföretag och kommissionärsbolag som på förhållandet mellan
dessa och tredje man.

Inom ramen för brottsförebyggande rådets översyn av lagstiftning mot
organiserad och ekonomisk brottslighet har en arbetsgrupp sett över reglerna
om återvinning i konkurs. Arbetsgruppen har redovisat resultatet av sitt
arbete i en promemoria vari dras upp riktlinjer för de ändringar som kan
anses motiverade med hänsyn till en gjord undersökning av den praktiska
tillämpningen av reglerna om återvinning i konkurs. Enligt arbetsgruppen
bör de problem som konstaterats i den praktiska tillämpningen kunna lösas i
huvudsak genom utbildning av konkursförvaltare och andra, lindring av
beviskraven för återvinning av otillbörliga transaktioner, anpassning av vissa
återvinningsregler till moderna betalningsrutiner och koncernförhållanden
samt förlängning av fristerna för väckande av återvinningstalan. Några
lagförslag läggs inte fram i promemorian. Styrgruppen för brottsförebyggande
rådets översynsarbete har överlämnat promemorian till regeringen (BRÅ
PM 1982:5 Återvinningsreglerna i konkurs) och därvid framhållit att det är
angeläget att återvinningsinstitutet fyller funktionen att motverka oseriösa
förfaranden i samband med konkurs. Om det brister i detta hänseende är det
befogat att överväga vilka åtgärder som krävs för att tillämpningen av
reglerna skall få åsyftad effekt.

Eftersom några lagförslag inte läggs fram i promemorian har styrgruppen
inte funnit anledning att gå närmare in på de åtgärder som förordats. Det som
genom den företagna undersökningen har kommit fram om den praktiska
tillämpningen av återvinningsreglerna visar dock, anser styrgruppen, att det
på vissa punkter finns ett reformbehov. Enligt styrgruppens mening bör
behovet av ändringar och utbildning bli föremål för fortsatt diskussion. De
överväganden som redovisas i promemorian kan därvid vara en lämplig
utgångspunkt.

Konkurslagstiftningen i sin helhet ses f. n. över i mera tekniskt hänseende
av konkurslagskommittén (Ju 1971:06). Kommittén, som tidigare avlämnat
delbetänkandena (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m., (SOU 1977:29)
Konkursförvaltning och (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring,
beräknas slutföra sitt arbete våren 1983.

År 1982 tillkallades en utredning för att se över frågan om en utvidgning av
möjligheterna att meddela näringsförbud.

LU 1982/83:16

Remissinstansernas inställning i fråga om haftung och koncernförhållanden

Riksåklagaren, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen och
Svenska sparbanksföreningen avstyrker bifall till båda motionsyrkandena.
Sveriges industriförbund avstyrker införandet av en regel om s. k. haftung
och ifrågasätter starkt behovet av en översyn beträffande koncernförhållanden.
Sveriges föreningsbankers förbund och LO avstyrker införandet av en
regel om s. k. haftung. Beträffande en översyn av koncernförhållandena
anser Föreningsbankernas förbund att en utredning bör ske om förutsättningarna
för ansvarsgenombrott men avstyrker en ändrad lagstiftning,
medan LO tillstyrker en översyn. Brottsförebyggande rådet förordar att
pågående arbete inom utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
avvaktas innan frågan om s. k. haftung slutligen prövas samt
tillstyrker en översyn av koncernförhållandena. Riksskatteverket hänvisar
till pågående utredningsarbete. Hovrätten för Västra Sverige har förklarat
sig sakna erfarenhet av de i motionerna påtalade problemen och avstått från
att yttra sig. TCO tillstyrker den översyn som begärs i motion 1713 och
framhåller att frågan om s. k. haftung torde komma att behandlas i samband
med en sådan översyn. Centralorganisationen SACO/SR hänvisar till ett
bifogat yttrande från JUSEK vari organisationen förklarar sig intet ha att
erinra mot en översyn av motionsspörsmålen.

Bulvanskap (mot. 1239 och 1582, yrk. 7 delvis)

Med uttrycket bulvan avses i allmänhet en juridisk person som utåt
uppträder i eget namn men som i själva verket företräder en annan person. I
många avseenden företer bulvanskapet likheter med situationen då en
person uppträder som ombud eller kommissionär. Det utmärkande för en
bulvan anses vara att han handlar för annans räkning och i syfte att
huvudmannen slutligen skall stå för ett avtal, att han handlar i eget namn på
grund av att huvudmannen i eget intresse vill dölja sitt namn samt slutligen att
bulvanen formellt sett innehar samtliga rättsliga befogenheter medan de
faktiska befogenheterna utövas av huvudmannen. Rättshandlingar som
bulvanen företer binder i princip endast honom och inte huvudmannen.

Några allmänna civilrättsliga eller straffrättsliga lagregler om bulvanskap
finns inte. För en bulvan gäller samma regler som för en person som handlar i
eget namn och eget intresse. Detta innebär bl. a. att om en bulvan medverkar
vid brott eller annars förfar brottsligt blir det straffrättsliga regelsystemet
tillämpligt. På vissa områden finns det dock bestämmelser som syftar till att
förhindra att lagbestämmelser kringgås genom anlitande av bulvaner.
Sålunda kompletteras reglerna om förvärvstillstånd beträffande fast egendom
och aktier i 1916 års lag om inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom och de nya lagar som ersätter denna fr. o. m. år 1983 av dels lagen
(1925:221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, dels lagen

LU 1982/83:16

(1934:239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag. Lagen om
bulvanförhållande i fråga om fast egendom utgör också ett komplement till
jordförvärvslagen (1979:230) och lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet
m. m. Enligt den första bulvanlagen kan, om det visar sig att någon
genom anlitande av bulvan kringgått förvärvsförbud beträffande fast
egendom, domstol på talan av allmän åklagare förordna att egendomen skall
försäljas. Försök att kringgå förbudet mot förvärv av vissa aktier genom
anlitande av bulvan kan enligt 1934 års lag medföra straff för bulvaner.
Vidare kan domstol förordna att aktierna skall säljas.

Även bestämmelserna i konkurslagen om näringsförbud riktar sig mot
bulvanförhållanden. Enligt bestämmelserna kan nämligen näringsförbud
meddelas inte bara en legal ställföreträdare för en juridisk person utan också
den som faktiskt handhaft ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Motionsmotiveringar

Till stöd för yrkande 7 i motion 1582 (vpk) anförs (motiveringen finns i
motion 1578) att det för åklagar-, polis-, skatte- och kronofogdemyndigheter
är välkänt att bulvaner ofta anlitas i samband med ekonomisk brottslighet.
Enligt motionärerna är det ofta svårt att binda en bulvan vid svårare brott
eftersom han saknar uppsåt. Härtill kommer att bulvanen i många fall är på
obestånd eller saknar utmätningsbara tillgångar. Vidare framhålls att
åtgärder som exempelvis förvärvstillstånd och näringsförbud inte har någon
effekt när bulvaner anlitas. Motionärerna anser att möjligheten att anlita
bulvaner inte fyller någon seriös funktion och att en generell kriminalisering
av bulvanskap bör genomföras.

I motion 1239 (s) framhålls att användningen av bulvaner är ett inslag i den
ökande ekonomiska brottsligheten, särskilt vid vissa transaktioner, t. ex.
fastighetsaffärer och överlåtelser av restauranger och illegala spelklubbar.
Motionärerna framhåller att det många gånger inträffar att byggnadsnämnder
och hälsovårdsnämnder ger förelägganden med vitén men att dessa blir
verkningslösa eftersom objektet överlåts. Proceduren måste då upprepas.
Ofta har enligt motionärerna den nye innehavaren inga tillgångar och hela
överlåtelsen är egentligen en fingerad affär. Motionärerna anser att regler
om näringsförbud inte är tillräckliga när det gäller bulvaner som anlitas i klart
fingerade rättsförhållanden, varför man måste tillskapa bestämmelser som
förhindrar att samhället står maktlöst.

Pågående utredningsarbete

Som tidigare redovisats utreds f. n. frågan om en utvidgning av möjligheterna
att meddela näringsförbud. I direktiven för utredningsarbetet fram -

LU 1982/83:16

hålls bl. a. att de problem som bulvanförhållanden av olika slag kan erbjuda
måste uppmärksammas.

Inom justitiedepartementet pågår f. n. en översyn av 1925 och 1934 års
bulvanlagar. Arbetet syftar i huvudsak till en modernisering av lagarna.

Remissinstansernas inställning

Riksåklagaren, Svea Hovrätt, Sveriges advokatsamfund. Sveriges industriförbund,
Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges fastighetsägareförbund
och Sveriges hotell- och restaurangförbund ställer sig negativa till
motionsförslagen. En mer allmän översyn av frågor om bulvanskap förordas
av rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, riksskatteverket och Stockholms
kommunstyrelse. TCO, LO, Hyresgästernas riksförbund och Hotelloch
restauranganställdas förbund tillstyrker bifall till motion 1239.

Likvidation (mot. 2014)

Gällande ordning

Ett aktiebolag kan upplösas på flera olika sätt. Normalt sker emellertid en
upplösning genom ett särskilt förfarande som kallas likvidation. Likvidationen
har till syfte att realisera bolagets tillgångar. Skulderna betalas och de
överskjutande tillgångarna fördelas bland aktieägarna. Ett aktiebolag kan
träda i likvidation frivilligt, helt enkelt därför att aktieägarna inte vill
fortsätta verksamheten. I vissa fall föreskrivs emellertid att ett bolag skall
träda i likvidation, oavsett om aktieägarna vill det eller ej. De vanligast
förekommande fallen av tvångslikvidation är att bolaget saknar till bolagsregistret
anmäld behörig styrelse eller att bolaget inte har sänt in
årsredovisning för något av de senaste två räkenskapsåren. Ett annat fall av
tvångslikvidation är att bolagets eget kapital gått förlorat till mer än 2/3.
Normalt ankommer det på bolagsstämman att besluta om likvidation. För att
reglerna om tvångslikvidation skall vara effektiva kan emellertid även rätten
besluta om sådan likvidation på ansökan av exempelvis en aktieägare eller en
borgenär eller efter anmälan av patentverket.

En bolagsstämma eller domstol som beslutar att ett aktiebolag skall träda i
likvidation skall samtidigt utse en eller flera likvidatorer. Under likvidationen
träder likvidatorerna i styrelsens och den verkställande direktörens
ställe. Bolagsstämman fungerar i huvudsak som förut.

Likvidationen avslutas genom att likvidatorerna framlägger slutredovisning.
Om likvidatorerna finner att aktiebolaget är på obestånd och inte kan
betala likvidationskostnaderna är de skyldiga att ansöka om att bolaget
försätts i konkurs.

Reglerna om tvångslikvidation på grund av förlust av aktiekapitalet
innebär i huvudsak följande. Om styrelsen för ett aktiebolag har skäl att anta

2 Riksdagen 1982/83. 8 sami. Nr 16

LU 1982/83:16

att aktiekapitalet gått förlorat till mer än 2/3 är styrelsen skyldig att genast
upprätta en s. k. likvidationsbalansräkning. Visar balansräkningen att
bristen överstiger 2/3 skall styrelsen till bolagsstämman hänskjuta frågan om
bolaget skall gå i likvidation. Om den ordinarie bolagsstämman under
nästföljande räkenskapsår inte godkänner en balansräkning som utvisar att
det egna kapitalet uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet är
styrelsen skyldig att ansöka hos rätten om att bolaget försätts i likvidation.
Ansökningsskyldighet föreligger dock inte om bolagsstämman beslutar om
likvidation. Underlåter styrelsen att ansöka om likvidation när sådan
skyldighet föreligger blir styrelseledamöterna och i viss utsträckning
aktieägarna solidariskt ansvariga för bolagets förpliktelser.

Motionsmotivering

Motionärerna i motion 2014 (s) anför (motiveringen finns i motion
1981/82:2012) att gällande regler om tvångslikvidation vid förlust av
aktiekapitalet innebär en försvagning av borgenärsskyddet i förhållande till
äldre lagstiftning på området. Bl. a. är tidsfristen för bolagsstämman att
besluta om likvidation inte som enligt 1944 års aktiebolagslag fyra månader
utan satt i relation till nästföljande räkenskapsår, vilket i praktiken kan
innebära en frist på mer än ett år. Dessutom räcker det med att halva
aktiekapitalet är täckt.

Att likvidationsplikt inträder först när två tredjedelar av aktiekapitalet
gått förlorat innebär enligt motionärerna att minimigränsen för aktiekapitalet
allvarligt urholkas, eftersom ett 50 000-kronorsbolag kan drivas med ca
17 000 kr. i aktiekapital. Detta är inte en tillfredsställande ordning.
Kvotdelen bör därför höjas till hälften av aktiekapitalet. En sådan ändring
minskar risken att bolag kommer i situationer där bristen i aktiekapitalet
blivit så stor att bolagen inte inom föreskriven tid förmår fylla den.

Motionärerna påpekar vidare att om i aktiebolagslagen fastslagits att
50 000 kr. i aktiekapital är ett minimum som ersättning för aktieägarnas
personliga betalningsansvar bör det inte vara tillåtet att varaktigt driva
aktiebolag med lägre aktiekapital. Hela bristen i aktiekapitalet bör därför
täckas. För att undvika likvidationsskyldighet bör denna åtgärd, i enlighet
med vad som gällde enligt 1910 års aktiebolagslag, vidtas inom tre månader
efter det bolagsstämman erhållit meddelande om bristen.

De aktiebolag som används i den ekonomiska brottsligheten drivs enligt
motionärerna ofta med ett behållet aktiekapital i närheten av den gräns då
likvidationsskyldighet inträder. Bolagen fyller sällan på aktiekapitalet mer
än nödvändigt, dvs. upp till hälften av det formellt föreskrivna beloppet
50 000 kr. De föreslagna ändringarna kan därför utgöra ett verksamt bidrag i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

LU 1982/83:16

Tidigare behandling

Reglerna om tvångslikvidation på grund av förlust av aktiekapitalet fick sin
nuvarande utformning vid aktiebolagslagens tillkomst. År 1980 (prop.
1979/80:143, LU 1980/81:4) skedde en smärre ändring som syftade till att
klarlägga bolagsstyrelsens skyldighet att agera vid befarad förlust av
aktiekapitalet. Till grund för lagändringen låg en promemoria från brottsförebyggande
rådet (BRÅ PM 1979:5) Aktiebolagslagen - förstärkt skydd
för det bundna kapitalet. I promemorian framlades förslag till flera ändringar
i likvidationsreglerna. Sålunda föreslogs en återgång till kravet i 1944 års
aktiebolagslag, nämligen att ett bolag som förlorat mer än 2/3 av aktiekapitalet
inom viss tid måste förete full täckning av aktiekapitalet för att bolaget
skall undgå skyldighet att träda i likvidation. Kravet på full täckning borde
enligt promemorian kunna införas med hänsyn till möjligheterna att göra
aktieägartillskott.

Dessutom framhölls i promemorian att det inte är försvarligt att ett bolag
under en följd av år driver verksamhet med ett aktiekapital som saknar
täckning. I promemorian föreslogs därför att, om bolagsstämman för andra
året i följd fastställer en balansräkning som utvisar att aktiekapitalet har gått
förlorat till 1/3, stämman samtidigt skall pröva frågan om bolaget skall träda i
likvidation. Stannar stämman för att fortsätta verksamheten får bolaget
respit till ordinarie bolagsstämma under nästföljande räkenskapsår. Vid
denna stämma måste full täckning finnas för det registrerade aktiekapitalet
för att bolaget skall undgå likvidationsskyldighet.

I propositionen hänvisade departementschefen till att frågan om täckning
av förlorat aktiekapital prövades vid aktiebolagslagens tillkomst år 1975
(prop. 1975:103 s. 217). Kravet på full täckning bedömdes då som alltför
strängt med hänsyn till främst kapitalproblemen i nystartade företag,
företagens möjligheter att på kort tid få tillgång till nytt riskvilligt kapital och
effekterna för kapitalägare och anställda i företaget.

Mot bakgrund bl. a. av de senaste årens utveckling var det enligt
departementschefen angeläget att man inte försämrar företagens möjligheter
att i ett för företaget besvärligt ekonomiskt läge säkra sysselsättningen för de
anställda. Problemen var här givetvis särskilt framträdande i nystartade
företag och företag som är inne i ett expansivt utbyggnadsskede. En annan
viktig faktor i sammanhanget var den rådande knappa tillgången på riskvilligt
kapital i samhället. Möjligheterna att på kort tid täcka hela bristen i
aktiekapitalet kunde, fortsatte departementschefen, i många fall vara
mycket begränsade. Även i ett längre perspektiv kunde ett absolut krav på
full täckning orsaka svårigheter för den lojala företagsamheten. Detta
innebar att departementschefen i huvudsak delade den bedömning av frågan
om täckning av förlorat aktiekapital som gjorts i 1975 års lagstiftningsärende.
Han var därför inte beredd att tillstyrka promemorieförslaget i den delen.
Han var heller inte beredd, främst av hänsyn till sysselsättningsaspekterna,

LU 1982/83:16

att godta förslaget om en begränsad tidsfrist för fortsatt verksamhet för
företag som inte har full täckning för aktiekapitalet.

Utredningsarbete

År 1981 påbörjades inom bokföringsnämnden ett projekt rörande
likvidationsreglerna i aktiebolagslagen. Avsikten med projektet var att
praktiska anvisningar skulle tas fram för tillämpningen av procedurreglerna
och bestämmelserna om värdering vid upprättande av likvidationsbalansräkning.
Som ett led i projektet utfördes en enkät om erfarenheterna från
tillämpningen av reglerna. I fråga om procedurreglernas ändamålsenlighet
framfördes därvid olika åsikter av de tillfrågade. När det gällde värderingsreglerna
gav enkätsvaren inte underlag för ett antagande att det finns behov
av några anvisningar från bokföringsnämndens sida. (Resultatet av den
genomförda undersökningen har redovisats i en artikel i tidskriften Balans,
nr 8 1982 s. 15.)

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlas tillhopa nio motionsyrkanden, som rör frågor om
aktiers röstvärden, aktiekapitalets storlek, registreringen av aktiebolag,
rätten att bilda fåmansbolag, ansvarsgenombrott, koncernförhållanden,
införande av en regel om s. k. haftung, bulvanskap samt om likvidation av
aktiebolag.

Aktiebolagsrätten har sedan början av 1970-talet varit föremål för ett
omfattande reformarbete. Ett första steg togs år 1973 då betydelsefulla
ändringar skedde i 1944 års aktiebolagslag. Bl. a. höjdes minimigränsen för
aktiekapitalet från 5 000 till 50 000 kr. Bolag som bildats före år 1975 fick
dock anstånd till utgången av år 1978 med att höja aktiekapitalet.
Övergångstiden för äldre aktiebolag har sedermera förlängts till utgången av

1981.

1982. År 1981 ändrades bl. a. likvidationsreglerna så att möjligheterna till
s. k. fattiglikvidation avskaffades. Efter en lagändring 1982 gäller fr. o. m.
den 1 januari 1983 bl. a. krav på kvalificerad revisor i alla nya aktiebolag. För
äldre bolag gäller en femårig övergångstid innan kravet på kvalificerad
revisor slår igenom.

LU 1982/83:16

Röstvärdet för aktier

Enligt aktiebolagslagen gäller som huvudregel att varje aktie har en röst
vid röstning på bolagsstämma. Från huvudregeln får avsteg göras genom
bestämmelse i bolagsordning. Olika röstvärde för aktier i bolaget får dock
inte bestämmas så att röstvärdet för någon aktie överstiger 10 gånger
röstvärdet för annan aktie. Motsvarande regler fanns också i 1944 års
aktiebolagslag. Däremot fanns i ännu äldre lagstiftning inte några regler om
begränsning av röstvärdet. Bolag, vari finns äldre aktier med större differens
i röstvärdet än 1:10, får enligt övergångsbestämmelserna till aktiebolagslagen
utge nya aktier med röstvärden som tillkommer redan utgivna aktier. En
motsvarande bestämmelse fanns i promulgationslagen till 1944 års aktiebolagslag.

I motion 1235 (c) framhålls att det numera saknas anledning att bolag som
bildats före år 1944 skall få ha aktier med andra röstvärden än aktiebolagslagen
tillåter. Motionärerna anser att lagstiftningen snarast bör ändras så att
också dessa bolag efter en lämplig övergångsperiod kommer att omfattas av
reglerna att skillnaden i röstvärde mellan aktierna inte får överstiga
förhållandet 1:10. Motionärerna yrkar att riksdagen skall föreläggas förslag
till ändring av aktiebolagslagen så att också i gamla bolag skillnaden i aktiers
röstvärde får vara högst 1:10.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 3) har bestämmelserna om
röstvärdesdifferens samband med lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom. Enligt lagen får bl. a. svenskt aktiebolag,
vars aktiebrev skall ställas till viss man, inte utan tillstånd förvärva fast
egendom. Sådant bolag kan emellertid undgå tillståndsplikten genom en
klausul i bolagsordningen, s. k. utlänningsklausul. Klausulen skall gå ut på
att utländska rättssubjekt eller tillståndspliktiga svenska rättssubjekt genom
teckning eller överlåtelse får förvärva bara en mindre del av bolagets aktier,
nämligen vid varje tidpunkt mindre än 20 % av röstetalet för bolagets
samtliga aktier och mindre än 40 % av bolagets hela aktiekapital. Aktier som
får förvärvas av utländska rättssubjekt brukar kallas fria aktier och andra
aktier bundna aktier.

1916 års lag har nyligen setts över. Översynsarbetet har resulterat i två nya
lagar som från årsskiftet 1982-1983 skall ersätta 1916 års lag, nämligen lagen
(1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m. och lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. Enligt lagen om
utländska förvärv av svenska företag m. m. får vissa rättssubjekt, s. k.
kontrollsubjekt, inte utan särskilt tillstånd förvärva bl. a. så många aktier i
ett svenskt aktiebolag att förvärvarens andel av bolagets aktiekapital eller
röstetalet för aktierna överstiger vissa gränsvärden. I den andra nya lagen har
de nuvarande reglerna om förvärv av fast egendom tagits in med endast
smärre ändringar. Kontrollsubjekten i båda lagarna är i huvudsak desamma
som omfattas av 1916 års lag. Liksom f. n. finns det möjlighet för svenskt

LU 1982/83:16

aktiebolag att införa utlänningsförbehåll och därmed undgå tillståndsplikten.
De nuvarande gränsvärdena vid utlänningsklausuler har behållits.

Med hänsyn till att sambandet mellan reglerna om skillnaderna i röstvärde
för aktier och tillståndsplikten vid förvärv av fast egendom sålunda nyligen
prövats anser utskottet att motionen inte bör föranleda någon vidare åtgärd
från riksdagens sida. Utskottet vill tillägga att också andra skäl talar mot
motionsförslaget. Bl. a. bör som framhölls redan under förarbetena till 1944
års aktiebolagslag man inte genom ny lagstiftning bryta bolagsordningens
bestämmelser. Utskottet avstyrker således bifall till motion 1235.

Aktiekapitalets storlek

Som inledningsvis berörts höjdes minimigränsen för aktiekapitalet år 1973
från 5 000 till 50 000 kr. Regeln gäller numera alla aktiebolag.

I motion 1582 (vpk) yrkas (yrkande 8) att riksdagen skall ge regeringen till
känna vad motionärerna anför om höjning av aktiekapitalet vid nyetableringar.
Enligt motionärerna finns det ett behov av anpassning av det minsta
godtagbara aktiekapitalet för befintliga och nytillkommande bolag till
inflationen. Förslagsvis kan minimibeloppet för aktiekapitalet i nya bolag
årligen justeras i förhållande till inflationen, medan beträffande befintliga
bolag det skall krävas yttrande från revisorn för att underkapitaliserade bolag
skall få fortsätta sin verksamhet.

I samband med att utskottet två gånger vid 1980/81 års riksmöte
behandlade frågan om särskilda regler för mindre företag prövade utskottet
även med anledning av motioner frågan om en höjning av minimigränsen för
aktiekapitalet (LU 1980/81:4 och 28). På hemställan av utskottet avslog
riksdagen motionerna. Utskottet framhöll då att frågan om minimigränsen
för aktiekapitalet har anknytning till spörsmålet om olika regler för de största
och för de mindre bolagen. Utskottet ansåg att det kan vara motiverat att
man vid en anpassning av aktiebolagslagens regler till verksamheten i de
största aktiebolagen och införandet av särskilda bestämmelser för mindre
företag relativt kraftigt höjer den undre gränsen för aktiekapitalet. Vad
utskottet sålunda anfört äger alltjämt giltighet. Utskottet förutsätter att
regeringen följer utvecklingen och vid en förnyad prövning av frågan om
olika regler för de största och de mindre bolagen överväger spörsmålet om en
höjning av gränsen för aktiekapitalet. Någon form av indexreglering av
aktiekapitalet anser sig utskottet dock inte böra förorda.

På grund av det anförda anser utskottet att något initiativ från riksdagens
sida i saken inte f. n. är påkallat. Motion 1582 yrkande 8 bör således
avslås.

LU 1982/83:16

Registrering av aktiebolag och dess styrelse

Motionärerna i motion 1582 (vpk) framhåller att bolagskonstruktioner
utnyttjas inom den ekonomiska brottsligheten och att de ansvariga för
bolagen ofta byts ut, vilket försvårar för myndigheterna att få tag på de
ansvariga och nå dem för delgivning. Motionärerna anser att en regel bör
införas om att delgivning alltid skall kunna ske med den som är registrerad
som företrädare för bolaget. Underlåtenhet att anmäla utträde ur styrelsen
för registrering bör straffsanktioneras och kunna medföra skyldighet för
vederbörande att solidariskt med bolaget svara för uppkomna förpliktelser.
Motionärerna (yrkande 4) yrkar att vad som anförts om en skärpning av
lagstiftningen skall ges regeringen till känna.

Enligt aktiebolagslagen skall ett aktiebolag ha en styrelse med i princip
minst tre ledamöter. Styrelsen väljs av bolagsstämman. Styrelseledamot kan
när som helst avsäga sig sitt uppdrag. Finns inte någon suppleant för den som
avgår ankommer det i princip på övriga styrelseledamöter att vidta åtgärder
för att en ny ledamot tillsätts. I större aktiebolag skall vidare alltid finnas en
verkställande direktör. I mindre aktiebolag är det däremot valfritt om en
verkställande direktör skall utses eller ej. Det ankommer på styrelsen att
tillsätta verkställande direktör.

Vilka som utsetts till styrelseledamöter, verkställande direktör och
firmatecknare skall anmälas för registrering till patent- och registreringsverket
dels i samband med registreringen av bolaget, dels vid en inträffad
förändring i tidigare registrerade förhållanden. Anmälningsskyldigheten
åvilar bolaget dvs. i praktiken styrelsen och den verkställande direktören.
Även den som anmälningen gäller har rätt att göra anmälan. Bolaget är också
efter en lagändring 1981 skyldigt att årligen skicka in en aktuell förteckning
till patentverket över bl. a. bolagets styrelseledamöter, verkställande
direktör och firmatecknare.

I likhet med motionärerna konstaterar utskottet att förändringar av ett
aktiebolags styrelse ibland ingår som ett led i ekonomisk brottslighet. Inte
sällan ställs också myndigheterna inför problemet att det inte finns någon
som kan företräda aktiebolaget. Som närmare framgår av redogörelsen ovan
(s. 6 och 7) har frågan uppmärksammats i samband med brottsförebyggande

LU 1982/83:16

rådets översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet. I
promemorian (BRÅ PM 1979:5) Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det
bundna kapitalet diskuterades olika lösningar på problemet, bl. a. det av
motionärerna framförda förslaget att styrelseledamot som inte anmäler sitt
utträde ur styrelsen skall bli solidariskt ansvarig för bolagets förpliktelser. En
sådan lösning ansågs dock alltför drastisk och man stannade därför för att
föreslå en skyldighet för bolaget att årligen sända in en aktuell förteckning
över styrelseledamöter m. fl. till patentverket. Som utskottet ovan anfört
vidtogs sedermera på grundval av förslaget en ändring i aktiebolagslagen som
trädde i kraft den 1 juli 1981.

Enligt utskottets mening saknas ännu underlag för en bedömning av
huruvida den nya regeln i aktiebolagslagen innebär en tillfredsställande
lösning av det problem som tagits upp av motionärerna. Ytterligare
erfarenheter bör således avvaktas innan man överväger en skärpning av
lagstiftningen. Motion 1582 yrkande 4 bör därför inte föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

Rätten att bilda fåmansbolag

Enligt aktiebolagslagen kan ett aktiebolag bildas av en eller flera personer.
Något krav på spridning av aktierna finns inte utan samtliga aktier kan
innehas av en fysisk eller juridisk person. Däremot uppställer lagen som
tidigare nämnts ett krav på i princip tre styrelseledamöter men dessa behöver
inte vara aktieägare.

I motion 1582 (vpk) framhålls att verksamhet som drivs av aktiebolag med
endast en eller några få ägare likaväl kan drivas direkt av ägarna. Vidare
anförs att banker och andra borgenärer vid transaktioner med fåmansbolag
ofta kräver kompletterande säkerhet av bolagets ägare. En sådan möjlighet
saknar emellertid enskilda konsumenter och skattemyndigheterna, vilket
innebär att dessa grupper ofta har svårt att göra sin rätt gällande mot dem
som i verkligheten svarar för bolagets verksamhet. Motionärerna anser det
därför befogat att ifrågasätta lämpligheten av att fåmansföretag får driva
verksamhet. De yrkar (yrkande 6) att vad som anförts om inskränkningar i
rätten att bilda fåmansbolag skall ges regeringen till känna.

Utskottet vill för sin del framhålla att den nuvarande möjligheten att bilda
aktiebolag med endast en eller ett mycket begränsat antal aktieägare är av
betydelse för nyetableringen av småföretag. Den fyller också en viktig
funktion då befintliga företag vill starta en ny verksamhet, exempelvis då två
bolag tillsammans genom ett hälftenägt dotterbolag vill driva en rörelse. Att
helt avskaffa rätten att bilda fåmansbolag skulle således enligt utskottets
mening innebära väsentliga nackdelar för näringslivet i stort. Samtidigt står
det emellertid klart att bolagsbildningar med endast ett fåtal aktieägare
innebär vissa problem för samhället, de anställda och andra borgenärer. Det
förekommer också att sådana bolagsbildningar utnyttjas i den ekonomiska

LU 1982/83:16

brottsligheten. Genom tillskapandet av särskilda regler beträffande fåmansbolag
har emellertid lagstiftaren sökt lösa problemen. Inte minst på
skattelagstiftningens område har sålunda införts bestämmelser i syfte att
nackdelarna med företagsformen skall elimineras. Utskottet vill också peka
på att - som närmare kommer att behandlas i följande avsnitt - de regler om
s. k. ansvarsgenombrott som utbildats i praxis särskilt tar sikte på enmansoch
fåmansföretag.

På grund av det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom motionärernas
önskemål. Utskottet avstyrker alltså bifall till motion 1582 yrkande 6.

Ansvarsgenombrott, s. k. haftung och koncernförhållanden

I motionerna 1582 (vpk) och 1713 (s) framförs förslag om lagreglering av
ansvarsgenombrott, om införande av civilrättsliga regler om s. k. haftung
samt om översyn av frågor om betalningsansvaret i koncernförhållanden.
Motionsyrkandena rör spörsmålet om ansvaret för ett aktiebolags skulder.

Ett utmärkande drag för verksamhet som bedrivs i aktiebolagsform är att
ansvaret för skulder som uppkommer i verksamheten drabbar bolaget som
sådant och att delägarna svarar endast med sitt insatskapital. Reglerna
innebär med andra ord att borgenärerna är hänvisade till att söka få betalning
för sina fordringar ur bolagets tillgångar och inte kan vända sig mot delägarna
personligen vare sig dessa är fysiska eller juridiska personer. Till skydd för
borgenärernas intresse har uppställts ett omfattande regelsystem som
innebär garantier för att en bolagsförmögenhet verkligen skapas vid bolagets
bildande och att detta bundna kapital inte sedan försvinner under bolagets
verksamhet. Det anförda gäller i huvudsak också ekonomiska föreningar.
Även en ekonomisk förenings borgenärer är således hänvisade till föreningens
tillgångar och kan inte vända sig mot medlemmarna personligen.

Huvudregeln att endast aktiebolaget som sådant svarar för sina förbindelser
gäller också då bolaget ingår i en koncern. Enligt aktiebolagslagen
föreligger koncernförhållande där ett aktiebolag (moderbolaget) äger, direkt
eller genom dotterföretag, så många aktier eller andelar i ett annat företag att
moderbolaget förfogar över mera än hälften av rösterna i detta företag.
Koncernförhållande föreligger också när ett bolag i annat fall på grund av
aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensamt har ett bestämmande inflytande
över en juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess
verksamhet. Förutom aktiebolag kan också bl. a. ekonomiska föreningar
och handelsbolag vara moderföretag i en koncern. Bestämmelser härom
finns i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar och lagen (1980:1103) om
årsredovisning m. m. i vissa företag. För koncerner gäller vissa särskilda
regler främst i fråga om redovisning. I förhållandet till tredje man uppträder
varje juridisk person i en koncern som en självständig enhet och övriga
företag i koncernen - moderföretaget eller andra dotterföretag - svarar i

LU 1982/83:16

princip inte för det företagets förbindelser.

Från principen om delägarnas eller medlemmarnas ansvarsfrihet för ett
aktiebolags förpliktelser har i lagstiftningen gjorts vissa avsteg. Sålunda kan
enligt aktiebolagslagen ansvarsgenombrott ske i vissa fall, dvs. bolagsbildare,
styrelseledamöter, verkställande direktör m. fl. kan göras ansvariga för
bolagets förpliktelser. I den skatterättsliga lagstiftningen finns vidare
bestämmelser om ansvarsgenombrott vid underlåtenhet att betala in
avdragen källskatt samt mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 9 och 10) har i den
juridiska litteraturen och i rättspraxis ansetts att vissa undantag - utöver de
lagreglerade fallen - bör ske från principen om ansvarsfrihet för en juridisk
persons skulder. Förutsättningar för ansvarsgenombrott har främst ansetts
föreligga i koncernförhållanden och i enmans- och fåmansföretag.

Några regler om s. k. haftung finns inte i Sverige. Förslaget i motion 1582
synes närmast ha sin förebild i västtysk rätt. Med haftung avses där dels en
civilrättslig skyldighet att bära ansvar för egen eller annans skuld, dels en
skatterättslig förpliktelse att i vissa fall svara för annan persons skatteskulder.
De civilrättsliga reglerna, som i viss utsträckning har samma tillämpningsområde
som de skatterättsliga, avser i huvudsak handelsbolag och
därmed jämförbara associationer. Därjämte finns en regel om att vid
överlåtelse av en samlad förmögenhetsmassa förvärvaren ansvarar för
överlåtarens alla förbindelser vid tiden för avtalet.

Motionärerna i motion 1582 (vpk) anför att det inte är ovanligt att
tillgångarna i ett aktiebolag överlåts till ett annat bolag med samma
delägarkrets. Det första bolaget har sedan kvar i huvudsak endast skulderna
och får gå i konkurs. Motionärerna anser att en allmän civilrättslig regel bör
införas av innebörd att den som förvärvar verksamheten i ett bolag utan att
också överta själva bolaget skall svara för samma förpliktelser mot det
allmänna som åvilat den juridiska personen. Vidare anförs att mindre
nogräknade personer i skydd av ett aktiebolag kan lura skattemyndigheter
och enskilda konsumenter samt att utsikterna att den verkliga huvudmannen
skall kunna nås är små på grund av utredningssvårigheter. Det påpekas också
att bulvaner ofta anlitas. Motionärerna anser att frågan om s. k. ansvarsgenombrott
bör utredas och att därvid solidariskt betalningsansvar bör införas
för en bulvan och dennes huvudman. Motionärerna yrkar att vad som anförts

LU 1982/83:16

om dels införande av en civilrättslig regel om s. k. haftung, dels reglering av
ansvarsgenombrott skall ges regeringen till känna (yrkande 2 samt 7
delvis).

I motion 1713 (s) anförs flera exempel på fall där man inom koncerner låtit
ett bolag står för tillgångarna och ett annat för skulderna. Enligt motionärerna
beror de problem som uppkommit när det gäller koncerner i hög grad
på brister i lagstiftningen. Sålunda är koncernbegreppet inte enhetligt. Även
om en koncern i princip inte är en juridisk enhet hanteras koncernen ofta på
så sätt att de lika enheterna helt styrs av koncernledningen som formellt sett
inte har något ansvar för dotterbolagen. Motionärerna pekar på att
rättsläget, när det gäller ansvarsgenombrott i koncerner, är oklart. Det
framhålls också att antalet konkurser, där det visat sig att koncerner
utnyttjats för att utarma dotterbolag, är oroväckande högt. Motionärerna
anser att en översyn av lagstiftningen i berörda hänseenden är påkallad och
yrkar att riksdagen hos regeringen begär en översyn av koncernbegreppet
och frågan om ansvarsgenombrott i koncern.

Utskottet vill till en början framhålla att den personliga ansvarsfriheten för
delägarna i aktiebolag eller medlemmarna i en förening är en grundläggande
princip i aktiebolagsrätten och föreningsrätten. Ansvarsfriheten är en
förutsättning för att aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna skall
kunna dra till sig det kapital som behövs för verksamheten och fyller därmed
en viktig funktion i näringslivet. Samtidigt står det emellertid klart att
ansvarsfriheten kan utnyttjas i illojala och brottsliga syften. I olika
sammanhang har sålunda belysts hur bolagskonstruktioner använts i
ekonomisk brottslighet för att huvudmännen inte skall behöva stå det
ekonomiska ansvaret för sina gärningar och hur samhället och borgenärerna
därigenom drabbats av betydande förluster.

Under senare år har statsmakterna vidtagit olika åtgärder för att komma
till rätta med den ekonomiska brottsligheten. Bl. a. har reglerna om
konkursförvaltning ändrats för att man skall få bättre möjligheter att
förhindra och uppdaga otillbörliga förfaranden i samband med konkurs.
Också i aktiebolagslagen har ändringar skett som syftar till att förhindra
ekonomisk brottslighet. Enligt utskottets mening krävs det emellertid
ytterligare åtgärder om man skall lyckas stävja den alltmer ökande
ekonomiska brottsligheten. Härvid kommer bl. a. frågan om det ekonomiska
ansvaret för ett bolags förpliktelser och därmed sammanhängande
spörsmål i blickpunkten. Reglerna om solidariskt betalningsansvar på skatteoch
avgiftsområdet ses f. n. över av utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder
m. m. i skatteprocessen. Enligt vad utskottet inhämtat övervägs
därvid bl. a. införandet av skatterättslig haftung. Vidare har som redovisats
ovan (s. 14) vissa förslag till skärpningar i konkurslagens återvinningsregler
nyligen lagts fram i en promemoria från brottsförebyggande rådet (BRÅ PM
1982:5 Återvinningsreglerna i konkurs).

Enligt utskottets mening är tiden nu mogen för en mera övergripande

LU 1982/83:16

utredning av frågan om betalningsansvaret för en juridisk persons skulder.
Härför talar inte bara behovet av åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten
utan också att, som flera remissinstanser framhållit, rättsläget när det
gäller ansvarsgenombrott är oklart.

Med hänsyn till att en lagreglering av ansvarsgenombrott innebär svåra
awägningsproblem bör vid en sådan utredning en närmare kartläggning ske
av i vilka fall det kan finnas behov av regler om ansvarsgenombrott och en
ingående analys göras av konsekvenserna av en eventuell lagreglering. Inte
bara koncernförhållanden bör uppmärksammas utan också fall då företag
ingår i s. k. sidoordnade koncerner. Även behovet av regler om fysiska
personers ansvar i övrigt för en juridisk persons skulder bör analyseras
liksom frågan om betalningsansvaret i bulvanförhållanden. I sammanhanget
bör betydelsen av återvinningsreglerna och en eventuell skärpning av dem
beaktas. Också resultatet av det arbete som pågår inom utredningen om
säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen bör beaktas.

Utgångspunkten för utredningsarbetet bör vara att man inte genom en
uppluckring av ansvarsfriheten skall hämma eller försvåra seriös näringsverksamhet.
Viktigt är också att man inte sätter sysselsättningspolitiska
intressen på spel. Regler om ansvarsgenombrott bör därför ta sikte på fall då
samhällets och andra borgenärers intressen klart och illojalt har åsidosatts.
Ett införande av generella civilrättsliga regler om s. k. haftung, som
föreslagits i motion 1582, yrkande 2, kan utskottet således inte förorda. Det
bör ankomma på regeringen att bestämma de närmare formerna för
utredningsarbetets bedrivande.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1582, yrkande
7 delvis, och 1713 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet avstyrker bifall till motion 1582 yrkande 2.

Bulvanskap

Med en bulvan avses i allmänhet en fysisk person som utåt uppträder i eget
namn men som i själva verket företräder en annan person. I många
avseenden företer bulvanskapet likheter med situationen då en person
uppträder som ombud eller kommissionär. Rättshandlingar som bulvanen
företar binder i princip endast honom och inte huvudmannen.

LU 1982/83:16

(1925:221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, dels lagen
(1934:239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag. Lagen om
bulvanförhållande i fråga om fast egendom utgör också ett komplement till
jordförvärvslagen (1979:230) och lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet
m. m.

Motionärerna i motion 1582 (vpk) anför att det för åklagar-, polis-, skatteoch
kronofogdemyndigheter är välkänt att bulvaner ofta anlitas i samband
med ekonomisk brottslighet. Enligt motionärerna är det ofta svårt att binda
en bulvan vid svårare brott eftersom han saknar uppsåt. Härtill kommer att
bulvanen i många fall är på obestånd eller saknar utmätningsbara tillgångar.
Vidare framhålls att åtgärder som exempelvis förvärvstillstånd och näringsförbud
inte har någon effekt när bulvaner anlitas. Motionärerna anser att
möjligheten att anlita bulvaner inte fyller någon seriös funktion och att en
generell kriminalisering av bulvanskap bör genomföras. De yrkar att det
anförda skall ges regeringen till känna (yrkande 7 delvis).

Också i motion 1239 (s) framhålls att användningen av bulvaner är ett
inslag i den ökande ekonomiska brottsligheten, särskilt vid vissa transaktioner,
t. ex. fastighetsaffärer och överlåtelser av restauranger och illegala
spelklubbar. Enligt motionärerna används bulvaner i många fall för att
myndigheternas ingripanden skall försvåras eller fördröjas. Motionärerna
anser att regler om näringsförbud inte är tillräckliga när det gäller bulvaner
som anlitas i klart fingerade rättsförhållanden, varför man måste tillskapa
bestämmelser som förhindrar att samhället står maktlöst. De yrkar att
riksdagen skall föreläggas förslag till lag som kan förhindra användandet av
bulvaner.

Som motionärerna framhåller förekommer det i betydande utsträckning
att bulvaner används i samband med ekonomisk brottslighet. Flertalet av de
instanser som yttrat sig över motionerna har också pekat på att bulvanförhållanden
utgör ett stort problem i kampen mot sådan brottslighet. Genom
att bulvaner anlitas sätts olika skydds- och kontrollregler ur spel och
ingripanden från myndigheternas sida försvåras eller omöjliggörs. Ett
allvarligt problem är också att allmänhetens tilltro till myndigheternas
förmåga att förhindra brottsliga eller illojala handlingar minskar. Enligt
utskottets mening finns det således starka skäl som talar för att samhällets
möjligheter att ingripa vid bulvanförhållanden måste ökas. En utredning av
frågan bör därför komma till stånd.

När det gäller den närmare inriktningen av ett utredningsarbete vill
utskottet framhålla att ett generellt förbud mot anlitande av bulvaner inte
synes vara en framkomlig väg. Som påpekats av några remissinstanser

LU 1982/83:16

förekommer det även i seriösa sammanhang att bulvaner används. Svåra
gränsdragningsproblem kan vidare uppstå gentemot kommissionärs- och
fullmaktsförhållanden. Utskottet vill också peka på vad som uttalats i
remissyttrandena från riksskatteverket, advokatsamfundet och LO, nämligen
att problemen med bulvanförhållanden i betydande utsträckning orsakas
av utrednings- och bevissvårigheter. Enligt utskottets mening bör man därför
liksom hittills skett ingripa med lagstiftningsåtgärder på de rättsområden där
behovet av att förhindra bulvanskap är störst. Huruvida regler om
bulvanförhållanden skall ges en straffrättslig eller civilrättslig utformning
anser sig utskottet nu inte böra ta ställning till. Viktigt är emellertid att en
lagreglering tar sikte på huvudmannen snarare än på bulvanen. Eftersom
erfarenheterna visar att närstående till huvudmannen ibland anlitas som
bulvaner bör behovet av särskilda regler för sådana fall övervägas. Utskottet
vill också understryka betydelsen av att utrednings- och bevisproblemen
beträffande bulvanförhållanden uppmärksammas.

Det bör ankomma på regeringen att bestämma de närmare formerna för
utredningsarbetets bedrivande. I sammanhanget vill utskottet emellertid
erinra om det utredningsarbete som pågår beträffande en utvidgning av
möjligheterna att meddela näringsförbud även omfattar bulvanfrågor.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1239 och 1582
yrkande 7 delvis bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Likvidation

Enligt aktiebolagslagen kan ett aktiebolag bli skyldigt att träda i
likvidation då aktiekapitalet delvis gått förlorat. Reglerna härom innebär i
huvudsak följande.

Om styrelsen för ett aktiebolag har skäl att anta att aktiekapitalet gått
förlorat till mer än 2/3 är styrelsen skyldig att genast upprätta en s. k.
likvidationsbalansräkning. Visar balansräkningen att bristen överstiger 2/3
skall styrelsen till bolagsstämman hänskjuta frågan om bolaget skall gå i
likvidation. Om den ordinarie bolagsstämman under nästföljande räkenskapsår
inte godkänner en balansräkning som avser ställningen vid tiden för
stämman och som utvisar att det egna kapitalet uppgår till hälften av det
registrerade aktiekapitalet är styrelsen skyldig att ansöka hos rätten om att
bolaget försätts i likvidation. Ansökningsskyldighet föreligger dock inte om
bolagsstämman beslutar om likvidation. Underlåter styrelsen att ansöka om
likvidation när sådan skyldighet föreligger blir styrelseledamöterna och i viss
utsträckning aktieägarna solidariskt ansvariga för bolagets förpliktelser.

I motion 2014 (s) framhålls att de nuvarande reglerna om tvångslikvidation
vid förlust av aktiekapitalet innebär en försvagning av borgenärsskyddet i
förhållande till äldre lagstiftning på området. Motionärerna anser det inte
tillfredsställande att ett bolag under längre tid skall kunna drivas med ett
aktiekapital som understiger minimigränsen på 50 000 kr. De anser därför att

LU 1982/83:16

tidsfristen för bolagsstämman att besluta om likvidation bör bestämmas till
fyra månader samt att likvidationsplikten skall inträda redan när halva
aktiekapitalet gått förlorat. Vidare bör den regeln gälla att hela förlusten av
aktiekapitalet skall vara täckt inom tre månader efter det att bolagsstämman
fick besked om förlusten för att likvidationsplikten inte skall inträda.
Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till en
ändring av likvidationsreglerna i enlighet med vad som anförs i motionen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det inte kan anses
försvarligt att ett aktiebolag under en följd av år får driva verksamhet trots att
aktiekapitalet saknar full täckning. Särskilt otillfredsställande framstår
nuvarande reglering i fall när det inte ens finns täckning för ett aktiekapital
som motsvarar den lagstadgade minimigränsen på 50 000 kr. Starka skäl talar
alltså för att en skärpning av likvidationsbestämmelserna bör komma till
stånd. I första hand bör därvid som motionärerna föreslagit reglerna ändras
så att skyldigheten att upprätta likvidationsbalansräkning inträder när mera
än halva aktiekapitalet gått förlorat. Vidare bör tidsfristen för bolagsstämman
att besluta om likvidation förkortas till fyra månader. Tidsfristen synes
lämpligen böra räknas från upprättandet av likvidationsbalansräkningen.

Vad härefter gäller frågan om hur mycket täckning av aktiekapitalet som
bör fordras för att bolaget skall undgå likvidationsplikten och när täckningen
skall ske talar enligt utskottets mening starka skäl för motionärernas
ståndpunkt. Utskottet anser således att inte något bolag bör få fortsätta sin
verksamhet i fall då det egna kapitalet understiger den lagstadgade
minimigränsen för aktiekapitalet. En huvudregel bör därför vara att
likvidationsplikten endast kan undgås om bolagsstämman fastställer en
balansräkning som visar täckning för så mycket av aktiekapitalet som
motsvarar minimigränsen. För aktiebolag med 50 000 kr. eller strax däröver i
aktiekapital innebär detta i princip ett krav på täckning av hela förlusten
inom fyra månader efter det att likvidationsbalansräkningen upprättades.
Även när det gäller bolag med större aktiekapital kan det med fog hävdas att
hela förlusten bör täckas inom en kortare tid. Som närmare utvecklades
under förarbetena till aktiebolagslagen (prop. 1975:103 s. 218) kan emellertid
ett sådant krav vara alltför strängt med hänsyn bl. a. till sysselsättningspolitiska
intressen. Enligt utskottets mening får det ankomma på regeringen
att närmare överväga hur stora krav på täckning av förlusten som bör ställas
och vilka tidsfrister som skall gälla.

Förslag till erforderliga ändringar i likvidationsbestämmelserna bör
snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 2014 bör ges
regeringen till känna.

LU 1982/83:16

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande röstvärdet för aktier att riksdagen avslår motion
1981/82:1235,

2. beträffande aktiekapitalets storlek att riksdagen avslår motion
1981/82:1582 yrkande 8,

3. beträffande registrering av aktiebolags styrelse att riksdagen
avslår motion 1981/82:1582 yrkande 4,

4. beträffande rätten att bilda fåmansbolag att riksdagen avslår
motion 1981/82:1582 yrkande 6,

5. beträffande ansvarsgenombrott m. m. att riksdagen med avslag
på motion 1981/82:1582 yrkande 2 och med anledning av
motion 1981/82:1582 yrkande 7 delvis samt motion 1981/
82:1713 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört angående utredning om lagstiftning rörande ansvarsgenombrott,

6. beträffande bulvanskap att riksdagen med anledning av motion
1981/82:1239 och motion 1981/82:1582 yrkande 7 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående
utredning om lagstiftning mot bulvanförhållanden,

7. beträffande tvångslikvidation att riksdagen med anledning av
motion 1981/82:2014 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om skärpning av likvidationsreglema i
aktiebolagslagen.

Stockholm den 2 december 1982

På lagutskottets vägnar

PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s),
Ingemar Konradsson (s), Mona Saint Cyr (m), Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Allan Ekström (m), Per Israelsson (vpk), Bengt Silfverstrand
(s). Margit Gennser (m) och Kersti Johansson (c).

LU 1982/83:16

Reservationer

1. Aktiekapitalets storlek (morn. 2)

Per Israelsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”1 samband”
och slutar med ”således avslås” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det finns starka skäl som talar
för att minimigränsen för aktiekapitalet bör anpassas till penningvärdeförändringen.
Utskottet vill bl. a. peka på att den nuvarande gränsen på
50 000 kr. kom till 1973. Med hänsyn till den inflation vi haft sedan dess kan
beloppet i dag på intet sätt anses motsvara de krav man bör ha på
aktiekapitalets storlek. En höjning av minimigränsen bör således komma till
stånd. Det bör ankomma på regeringen att närmare överväga hur reglerna
skall utformas. En lämplig lösning synes dock vara att som motionärerna
föreslagit minimibeloppet för nytillkommande aktiebolag årligen justeras i
förhållande till inflationen medan det beträffande befintliga bolag bör krävas
intyg från revisorn för att verksamheten skall få fortsätta med ett aktiekapital
som understiger det uppjusterade. Förslag till erforderliga lagändringar bör
snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 1582 yrkande 8 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande aktiekapitalets storlek att riksdagen med anledning av
motion 1981/82:1582 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om höjning av minimigränsen för aktiekapitalet.

2. Registrering av aktiebolags styrelse (mom. 3)

Per Israelsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”1 likhet och
slutar på s. 24 med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna konstaterar utskottet att förändringar av ett
aktiebolags styrelse ofta ingår som ett led i ekonomisk brottslighet. Inte
sällan förekomer det också att myndigheterna har svårt att nå de ansvariga
för delgivning. Det problemet kan också uppkomma att det över huvud taget
inte finns någon som kan företräda bolaget.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 6 och 7) har frågorna
uppmärksammats i samband med brottsförebyggande rådets översyn av
lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Övervägandena
resulterade i en lagändring år 1981 som innebär att ett bolag årligen skall
skicka in en aktuell förteckning över styrelseledamöter m. fl. till patentverket.

3 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 16

LU 1982/83:16

Enligt utskottets mening har emellertid lagändringen inte löst de problem
som tagits upp av motionärerna. Mera långtgående åtgärder bör därför
vidtas. Utskottet delar motionärernas uppfattning att en regel bör införas om
att delgivning med den som är registrerad som styrelseledamot alltid skall
anses innebära att bolaget delgivits i behörig ordning. Vidare bör införas en
straffsanktionerad skyldighet för ledamot och suppleant i en bolagsstyrelse
att omedelbart anmäla sin avgång från uppdraget för registrering. Underlåtenhet
att anmäla sitt utträde bör också medföra en förpliktelse för
vederbörande att solidariskt ansvara för bolagets skulder. Förslag till
erforderliga lagändringar bör snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 1582 yrkande 4 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande registrering av aktiebolags styrelse att riksdagen med
anledning av motion 1981/82:1582 yrkande 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om ändring av delgivnings- och registreringsbestämmelserna.

3. Rätten att bilda fåmansbolag (mom. 4)

Per Israelsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 24 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 25 med ”yrkande 6” bort ha följande lydelse:

Otvivelaktigt förhåller det sig så att bolagsbildningar med endast en ellei
några få delägare innebär problem för samhället, de anställda och andra
borgenärer. Det är också just sådana bolagsbildningar som utnyttjas i den
ekonomiska brottsligheten. Några bärande skäl för att rätten att bilda
fåmansbolag skall bestå kan utskottet inte finna. Utskottet vill bl. a. hänvisa
till att verksamhet som drivs av sådana bolag i allmänhet lika väl kan kan
drivas av delägarna själva eller i handelsbolagsform.

På grund av det anförda anser utskottet i likhet med motionärerna att
frågan om inskränkningar i rätten att bilda fåmansbolag bör utredas
närmare. Det bör ankomma på regeringen att bestämma formerna för
utredningsarbetets bedrivande.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 1582 yrkande 6 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande rätten att bilda fåmansbolag att riksdagen med anledning av
motion 1981/82:1582 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om inskränkningar i rätten att bilda fåmansbolag.

LU 1982/83:16

4. Ansvarsgenombrott m. m. (mom. 5)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Mona Saint Cyr (m). Marianne
Karlsson (c), Allan Ekström (m), Margit Gennser (m) och Kersti Johansson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 27 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 28 med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att den personliga ansvarsfriheten är en grundläggande
princip i aktiebolagsrätten och föreningsrätten. Ansvarsfriheten är en
förutsättning för att aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna skall
kunna dra till sig det kapital som krävs för verksamheten. Möjligheten att
bedriva näringsverksamhet utan personligt ansvar har utan tvekan varit av
stor betydelse för utvecklingen inom svenskt näringsliv och därmed för vårt
välstånd.

Motionärernas förslag om lagreglering av ansvarsgenombrott i koncernförhållanden
och andra fall och om införande av civilrättsliga regler om s. k.
haftung uppges syfta till att underlätta arbetet mot den ekonomiska
brottsligheten. I själva verket skulle dock en sådan lagreglering i första hand
leda till att seriös näringsverksamhet drabbas. Om man rubbar den
grundläggande principen på aktiebolags- och föreningsrättens område är
risken stor att det uppkommer betydande negativa konsekvenser för vårt
näringsliv. Bl. a. torde företagens möjligeter att dra till sig riskvilligt kapital
minska högst väsentligt. Möjligheterna att nystarta företag skulle försvåras,
en effekt som utskottet finner starkt betänklig. Flertalet av de instanser som
yttrat sig över motionerna har också understrukit att följderna för
näringslivet av en ändrad lagstiftning är svåra att överblicka och har därför
ställt sig negativa till motionsförslagen.

Redan det anförda talar mot att man nu bör överväga införandet av
generella regler om ansvarsgenombrott eller om s. k. haftung. Härtill
kommer att gällande regler på associationsrättens område och skatte- och
avgiftsområdet ger möjligheter att ålägga dem som har ett bestämmande
inflytande över en juridisk person ansvar för dennas skulder i fall då
fordringsägarnas intressen klart och illojalt har åsidosatts. När det gäller
koncernförhållanden kan ansvarsgenombrott ske även i vissa andra situationer.
Som utskottet framhållit, då frågan tidigare varit aktuell (LU
1980/81:2 y), bör man inom den civilrätttsliga lagstiftningen inte utan starka
skäl urholka principen om ansvarsfrihet ytterligare. Sådana starka skäl har
inte visats föreligga. Utskottet vill vidare peka på att en lagreglering om
solidariskt ansvar för en juridisk persons skulder inte i någon nämnvärd grad
skulle förbättra möjligheterna att komma till rätta med den ekonomiska
brottsligheten. Ofta föreligger det nämligen betydande svårigheter att
klarlägga sambandet mellan olika företag och fysiska personer.

Enligt utskottets uppfattning bör man i stället för att överväga generella
regler om ansvarsgenombrott eller liknande försöka komma till rätta med

LU 1982/83:16

den ekonomiska brottsligheten genom andra åtgärder. Omfattande ändringar
har under senare år skett i konkurslagen och i annan lagstiftning som syftar
till att sådana förfaranden som avses i motionerna skall kunna förhindras och
uppdagas. Återvinningsreglerna i konkurslagen har nyligen övervägts i
samband med brottsförebyggande rådets översyn av lagstiftning mot
organiserad och ekonomisk brottslighet. Resultatet av övervägandena har
lagts fram i promemorian (BRÅ PM 1982:5) Återvinningsregler i konkurs.
Reglerna om solidariskt betalningsansvar på skatte- och avgiftsområdet ses
f. n. över av utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i
skatteprocessen. Enligt vad utskottet inhämtat överväger utredningen bl. a.
frågan om införande av skatterättslig s. k. haftung. Också kommissionslagskommittén
(Ju 1979:10) utreder frågor med aknytning till motionsspörsmålen.
Att mot bakgrund av det omfattande utredningsarbete som här pågår nu
begära en ytterligare utredning kan utskottet inte tillstyrka. Till det skall
läggas utskottets principiellt negativa inställning till en lagändring i den
riktning motionärerna förordar.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1582 yrkandena 2 och 7 delvis och 1713.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande ansvarsgenombrott m. m. att riksdagen avslår motion
1981/82:1582 yrkande 2 samt 7 delvis och motion 1981/82:1713.

5. Bulvanskap (mom. 6)

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Allan Ekström och Margit Gennser
(samtliga m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 29 med ”Sorn
motionärerna” och slutar på s. 30 med ”till känna” bort ha följande
lydelse:

Otvivelaktigt förhåller det sig så att bulvaner i viss utsträckning används i
samband med ekonomisk brottslighet. Som framhålls i flera remissyttranden
ger emellertid brottsbalkens bestämmelser redan nu möjligheter till ingripanden
mot en bulvan och dennes huvudman. Enligt utskottet beror
problemen med bulvanförhållanden inte så mycket på brister i lagstiftningen
som på svårigheterna för myndigheterna att bevisa att bulvanskap förekommer.
Dessa svårigheter skulle kvarstå även efter införandet av regler som
generellt förhindrar användningen av bulvaner.

Utskottet vill vidare framhålla att bulvanliknande förhållanden inte bara
förekommer i samband med ekonomisk brottslighet utan också i seriösa
sammanhang, där anlitandet av en bulvan inte syftar till att kringgå regler
utan betingas av rationella affärsmässiga överväganden. Att också i sådana
fall förhindra användningen av bulvaner är inte påkallat. Mot en lagstiftning i
enlighet med motionärernas önskemål talar också att en lagreglering på

LU 1982/83:16

området är förenad med betydande problem. Bl. a. måste man hitta en
tillfredsställande avgränsning mot fullmakts- och kommissionsförhållanden.

Sammanfattningsvis anser utskottet att övervägande skäl talar mot ett
införande av regler som generellt förhindrar användningen av bulvan eller
kriminaliserar bulvanförhållanden. Utskottet vill dock inte utesluta att det på
vissa områden kan finnas behov av nya möjligheter till ingripanden mot
bulvanförhållanden. Utskottet vill härvidlag hänvisa till det utredningsarbete
som pågår beträffande en vidgning av möjligheterna att meddela näringsförbud
och som bl. a. omfattar frågor rörande bulvaner.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1239 och
1582 yrkande 7 delvis.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande bulvanskap att riksdagen avslår motion 1981/82:1239 och
motion 1981/82:1582 yrkande 7 delvis.

6. Tvångslikvidation (mom. 7)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Mona Saint Cyr (m), Marianne
Karlsson (c), Allan Ekström (m), Margit Gennser (m) och Kersti Johansson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 19 och 20) blev utformningen
av reglerna om tvångslikvidation vid förlust av aktiekapitalet föremål
för ingående överväganden både vid aktiebolagslagens tillkomst och då
frågan år 1980 aktualiserades genom ett förslag från brottsförebyggande
rådet. Enligt utskottets mening har de skäl av bl. a. sysselsättningspolitisk
natur som därvid anfördes till stöd för nuvarande ordning inte förlorat sin
bärkraft utan tvärtom tilltagit i styrka. I dag framstår det således som än mer
angeläget att man inte försämras företagens möjligheter att i realiteten kunna
genomföra en rekonstruktion av verksamheten. Utskottet vill understryka
att ett genomförande av motionärens förslag leder till att betydande
kapitaltillskott kan behöva göras för att inte ett företag med kanske tillfälliga
ekonomiska problem skall tvångslikvideras. Också den korta tidsfrist för att
uppnå full kapitaltäckning som motionären föreslår skulle medföra stora
problem. Inte minst för nya företag, där ofta en betydande kapitalförbrukning
initialt sker, kan motionsförslaget leda till betydande svårigheter.
Utskottet är inte berett att på detta sätt motverka nyföretagandet.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 2014.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande tvångslikvidation att riksdagen avslår motion 1981/
82:2014.

LU 1982/83:16

Bilaga 1

Sammanställning av remissyttranden över motionerna 1981/82:1239, 1981/
82:1582, yrkandena 2 och 7, och 1981/82:1713

S. k. haftung och koncernförhållanden (mot. 1582 yrk. 2 och mot. 1713)

Riksåklagaren, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen och
Svenska sparbanksföreningen avstyrker bifall till båda motionsyrkandena.
Sveriges industriförbund avstyrker införandet av en regel om s. k. haftung
och ifrågasätter starkt behovet av en översyn beträffande koncernförhållanden.
Sveriges föreningsbankers förbund och LO avstyrker införandet av en
regel om s. k. haftung. Beträffande en översyn av koncernförhållandena
anser Föreningsbankernas förbund att en utredning bör ske om förutsättningarna
för ansvarsgenombrott men avstyrker en ändrad lagstiftning,
medan LO tillstyrker en översyn. Brottsförebyggande rådet förordar att
pågående arbete inom utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
avvaktas innan frågan om s. k. haftung slutligen prövas samt
tillstyrker en översyn av koncernförhållandena. Riksskatteverket hänvisar
till pågående utredningsarbete. Hovrätten för Västra Sverige har förklarat
sig sakna erfarenhet av de i motionerna påtalade problemen och avstått från
att yttra sig. TCO tillstyrker den översyn som begärs i motion 1713 och
framhåller att frågan om s. k. haftung torde komma att behandlas i samband
med en sådan översyn. Centralorganisationen SACO/SR hänvisar till ett
bifogat yttrande från JUSEK, vari organisationen förklarar sig intet ha att
erinra mot en översyn av motionsspörsmålen.

Riksåklagaren (RÅ) framhåller inledningsvis att man självfallet bör
eftersträva att den civilrättsliga lagstiftningen blir så utformad att den i
möjligaste mån är ägnad att försvåra uppkomsten av brottsligt eller eljest
oacceptabelt beteende från medborgarnas sida. Att lagstiftningen är
utformad på detta sätt är särskilt angeläget när det gäller sådana former av
kriminalitet som är frekvent, av stor omfattning och som är särskilt svår att
uppdaga och beivra. Den ekonomiska brottslighet som sker medelst
utnyttjande av aktiebolagsformen tillhör enligt RÅ otvivelaktigt detta
område. Motionärernas målsättning att lagstiftningsvägen söka förebygga
missbruk av aktiebolagsformen framstår mot denna bakgrund som i hög grad
angelägen. Uppgiften är emellertid förenad med betydande awägningsproblem
eftersom den associationsrättsliga lagstiftningen i huvudsak bärs upp av
helt andra syften än de intressen motionärerna förespråkar. Det gäller, anser
RÅ, alltså att noga väga intresset av att vidta lagändringar som kan vara
motiverade från brottsbekämpningssynpunkt mot de av lagstiftaren utstakade
rättsliga förutsättningarna för omsättningslivet och den ekonomiska
verksamheten i stort.

Efter en redogörelse för gällande rätt framhåller RÅ att någon klar och

LU 1982/83:16

entydig linje i fråga om ansvarsgenombrott utan stöd av avtalsrättsliga
principer inte föreligger i svensk rätt. Klart synes emellertid vara att redan
enligt nu gällande rätt möjligheter finns att ålägga dem som har ett
bestämmande inflytande över en juridisk person ansvar för dennas skulder i
vart fall i de situationer som aktualiseras i motionerna, nämligen då
fordringsägarnas intressen klart och illojalt åsidosatts. Med hänsyn härtill
och med beaktande av styrkan i de avvägningar som ligger till grund för den
associationsrättsliga ansvarsfördelningen föreligger enligt RÅ:s mening inte
tillräcklig anledning att av skäl som anförts i motionerna ytterligare luckra
upp den i aktiebolagslagen och föreningslagen grundläggande huvudregeln
om ansvarsfrihet för delägarna och medlemmarna.

Under hänvisning till vad som anförts avstyrker RÅ bifall till motionerna
vad avser frågan om ansvarsgenombrott.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) framhåller till en början att frågorna om
s. k. haftung och koncernförhållanden har samband med spörsmål om
bulvanskap. Enligt BRÅ är det väl känt att den ekonomiska brottsligheten
orsakar samhället mycket omfattande och allvarliga skador. Skadorna
begränsar sig inte bara till skadeverkningar för enskilda och för det allmänna.
De sociala skadeverkningarna är också betydande. De kvalificerade
ekonomiska brotten utgör vidare en fara för laglydnaden och samhällsmoralen
i stort. Om omfattande oegentligheter kan passera opåtalade eller med
föga ingripande påföljder skapas en grogrund för synsätt enligt vilka fusk av
olika slag inte anses klandervärt.

Vad gäller motionsförslaget om s. k. haftung anser BRÅ det mer
ändamålsenligt med en skatterättslig regel än en allmän civilrättslig.
Begränsas regeln till skatterätten blir konsekvenserna lättare att överblicka.
Liknande bestämmelser om solidariskt ansvar för skatter finns redan i svensk
rätt (t. ex. ställföreträdares ansvar). Enligt BRÅ:s mening är en skatterättslig
”haftung” tillräcklig för att lösa det problem motionärerna skisserat.

Enligt vad BRÅ känner till har utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder
m. m. i skatteprocessen (USS) frågan om s. k. haftung under
övervägande. Förslag kan förväntas inom ett halvår. BRÅ förordar därför att
utredningens ställningstagande avvaktas.

I frågan om koncernförhållandena framhåller BRÅ att det torde vara
allmänt känt att aktiebolag ofta utnyttjas som verktyg vid ekonomisk
brottslighet. Det kan gälla transaktioner mellan två eller flera aktiebolag i
koncern (moder-dotterbolag) eller, vanligare, s. k. oäkta koncerner, dvs.
sådana företagskonstellationer där flera bolag ägs av samma fysiska person
eller begränsade personkrets.

BRÅ pekar på att svensk rätt arbetar med ett koncernbegrepp som endast
är tillämpligt om moderföretaget är ett aktiebolag, ekonomisk förening eller
handelsbolag som är bildat enligt svensk lag. Det innebär att alla andra
konstellationer av företag, exempelvis med utländskt moderbolag eller de
oäkta koncernerna, faller utanför de speciella bestämmelser som finns för

LU 1982/83:16

koncerner. Det gör det också relativt enkelt att, för den som så önskar, se till
att bestämmelserna inte blir tillämpliga. Från de synpunkter BRÅ har att
företräda är detta olyckligt.

När det gäller ansvaret för en juridisk persons skulder är rättsläget oklart
enligt BRÅ. En utveckling mot ett ökat ansvar för bolags skulder finns
emellertid redan inom skatterätten. Ekonomisk brottslighet syftar också ofta
till att göra vinster på det allmännas bekostnad varför behovet av skydd varit
speciellt uttalat. Enligt BRÅ:s mening är det i och för sig rimligt att företag
som har ett avgörande inflytande över ett bolag och drar ekonomisk nytta av
detta också ytterst bör vara ansvarigt för bolagets skulder. En sådan ordning
skulle emellertid förutsätta en delvis annan syn på rättsförhållandet mellan
moderbolag och dotterbolag eftersom det senare f. n. fungerar som en
självständig juridisk person. Det är också svårt att överblicka vilka
konsekvenser en ändrad lagstiftning skulle få. För att inte helt bryta upp
aktiebolagsrätten måste enligt BRÅ en princip om ansvarsgenombrott
formuleras mycket restriktivt och begränsas till sådana fall där arrangemanget
med dotterbolag framstår som ett klart mot fordringsägarna riktat illojalt
missbruk. Det torde också överensstämma med internationell praxis där
missbrukssynpunkten kan betecknas som ledande.

Sammanfattningsvis anser BRÅ att relationen mellan moderbolag och
dotterbolag samt förhållandena i s. k. oäkta koncerner är av sådant intresse
att frågorna bör bli föremål för närmare studier och överväganden.

Riksskatteverket framhåller att verket under hand inhämtat att utredningen
om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen behandlar frågan om
införande av ”haftung” i sitt arbete med utformningen av en lag om
skatteansvar. Utredningen torde även ta upp frågan om ansvarsgenombrott
för koncerner.

Sveriges advokatsamfund framhåller att det i motion 1582 beskrivna
förfarandet då en juridisk person överlåter sin verksamhet till en annan inte
är ovanligt och att det, under förutsättning av att tillgångarna överlåts till
rätta värden, har påtagliga fördelar. Den i företaget bedrivna verksamheten
kan fortsättas ostörd. Anställd personal kan utan uppsägningsförfarande
övergå direkt i det nya företaget. Säkerheter i form av pantbrev och
företagsinteckningar kan följa överlåten egendom. Inte minst för det
allmänna har tillvägagångssättet fördelar, framför allt genom att lönegarantin
ej i någon större omfattning belastas.

Tidigare har det enligt advokatsamfundet med all säkerhet ofta förekommit
att överlåtelser av beskrivet slag skett till uppenbara underpriser.
Möjligheterna härtill har emellertid starkt reducerats genom de nya reglerna
för konkursförfarandet. Förvaltaren i ett bolagskonkursbo, vars inkråm strax
före konkursen avyttrats, har alltid skyldighet att undersöka huruvida
överlåtelsen varit sådan eller skett på sådana villkor att en återvinningstalan
skulle vara motiverad. Skulle inkråmet ha sålts till underpris kan det

LU 1982/83:16

återvinnas till konkursboet, om förvaltaren menar sig kunna få ut ett bättre
pris på annat sätt. Alternativt kan genom förhandlingar överlåtelsepriset
höjas till undvikande av återvinningsförfarande. Möjligheterna att ”tjäna
pengar på konkursbolag” på av motionärerna beskrivet sätt får därför
numera anses vara i görligaste mån beskurna.

Advokatsamfundet framhåller att motionärernas förslag i själva verket
innebär ett förstärkande av det allmännas förmånsrätt på ett sätt som kan
komma att gå ut över andra fordringsägare. Advokatsamfundet, som i ett
yttrande den 17 november 1981 till lagutskottet över motion 1980/81:686 på
anförda grunder som sin mening uttalat, att förmånsrätt för skatter och
avgifter inte skall förekomma, finner inte skäl föreligga att på nu föreslaget
sätt stärka det allmännas fordringsrätter.

Beträffande koncernförhållanden framhåller advokatsamfundet att principen
om ansvarsfrihet för aktieägarna, som i västerländskt näringsliv anses
oundgänglig för investeringar och företagande i industri och handel, inte kan
inskränkas så generellt och för så många olika situationer som motionärerna i
motion 1713 har i tankarna utan att det blir till skada för lojala näringsidkare.
Även om en inskränkning skedde skulle sannolikt många avarter och illojala
beteenden slinka igenom och skadan därigenom bli avsevärt större än nyttan.
Ansvarsgenombrott bör dock kunna förekomma. Det är enligt advokatsamfundet
en vanlig iakttagelse bland jurister att vår svenska rättspraxis på
bolagsrättens område är begränsad i förhållande till praxis i USA och
Västtyskland. Att rättspraxis i dessa länder är mer utvecklad sammanhänger
med att man där har ett vida mer omfattande näringsliv och en större
benägenhet att hänskjuta tvister till rättslig prövning. Bristen på rättspraxis i
en fråga som denna kan emellertid enligt samfundets mening inte botas med
lagstiftning. Här som i de nämnda länderna bör en utveckling av rättspraxis
avvaktas. För denna utveckling kan rättspraxis utomlands via rättsteoretiker
få betydelse och påskynda utvecklingen.

Advokatsamfundet anser att koncernbegreppet inte torde vara lämpat
som instrument för ansvarsgenombrott. Förfarande av det slag som
motionärerna beskriver torde förekomma också mellan två och flera bolag
som är systerbolag med en och samma fysiska person som ägare. Vidare
torde bollande med tillgångar och skulder förekomma mellan bolag som,
såvitt kan utredas, har helt olika ägare även om det på goda grunder kan
misstänkas att en och samma person ”står bakom” samtliga bolag. Dessa och
många andra former av kringgående av lagar och bestämmelser skulle aldrig
kunna täckas av ett koncernbegrepp som också fyller de funktioner
aktiebolagslagen åsyftar.

Samfundet vill därför, med beklagande av svårigheterna att finna lämpliga
former för att ingripa mot de problem motionärerna påpekar, avstyrka
motion 1713.

4 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 16

LU 1982/83:16

Sveriges industriförbund påpekar inledningsvis att det uppkommer svåra
awägningsproblem när man lagstiftningsvägen vill komma till rätta med
missbruk av aktiebolagsformen. För att lagstiftningen skall få önskvärd
effekt krävs ofta att den ges en sådan utformning att även förfaranden som
normalt inte kan sägas vara otillbörliga eller skadliga kommer att omfattas.
Lagstiftningen får dock inte utformas med primärt sikte på undantagssituationer
så att därigenom lojalt bedriven affärsverksamhet försvåras eller
omöjliggörs och negativa näringspolitiska effekter uppkommer, som vida
kan överstiga de fördelar som kan uppnås med lagstiftningen. De berörda
problemen gör sig naturligtvis med ytterligare styrka gällande när ingrepp
åsyftas i grundläggande principer.

Enligt Industriförbundet innebär den regel om haftung som föreslås av
motionärerna ett långtgående ingrepp i grundläggande associationsrättsliga
principer och synes även kunna ge utrymme för rent obilliga resultat.
Dessutom torde de situationer som primärt synes åsyftade redan vara täckta
av konkurslagens återvinningsregler eller av såväl aktiebolagslagens regler
om skyddet för ett aktiebolags kapital som brottsbalkens regelsystem.

Mot bakgrund av det sagda avstyrker förbundet motionsyrkandet om
haftung.

Vad härefter gäller önskemålet om en översyn av koncernbegreppet vill
Industriförbundet framhålla att detta begrepp nyligen varit föremål för
utredning inom 1974 års bolagskommitté och lett till ändrad lagstiftning i
aktiebolagslagen. Den utformning koncernbegreppet därvid fått i aktiebolagslagen
är enligt förbundets mening tillfredsställande.

Beträffande en översyn av frågan om ansvarsgenombrott i koncern anför
Industriförbundet att aktiebolaget är den dominerande organisationsformen
för näringslivet i hela industrivärlden. De grundläggande principerna för
aktiebolag har varit väsentliga för utvecklingskraften i de västerländska
marknadsekonomierna. Med några nationella variationer bygger aktiebolagsformen
på att den som satsar riskkapital begränsar sin insats till det
kapital han sätter in i bolaget. Vid en eventuell konkurs är aktieägaren den
som sist får ut något av det som blivit över i konkursen. Kompensationen för
denna risk är inflytande över bolaget och rätt till vinsten. Andra fordringsägare
- vars rätt går före vid fallissemang - skyddas genom insynsregler och
skadeståndsregler som slår till mot aktieägarna när de missbrukat sitt
inflytande.

Principen om personlig ansvarsfrihet för delägare i aktiebolag är enligt
Industriförbundet en grundläggande förutsättning för att aktiebolagens
kapitalbehov skall kunna tillfredsställas. Mot bakgrund av de senaste årens
djupa industriella kris och med hänsyn till den låga soliditeten som generellt
sett råder i svensk industri framstår en regel om ansvarsgenombrott som
synnerligen äventyrlig från närings- och sysselsättningspolitiska utgångspunkter.
Möjligheterna att driva vidare företag som befinner sig i en
besvärlig ekonomisk situation skulle väsentligt försvåras om delägarna skulle

LU 1982/83:16

riskera att bli personligt ansvariga för skulderna. Resultatet kan, som det
senare visar sig, bli onödiga nedläggningar av företag med åtföljande
friställningar av personal.

Räddningsaktioner av nedläggningshotade företag kan, fortsätter Industriförbundet,
i vissa fall bestå i förvärv av eller delägarskap i det
krisdrabbade företaget. I sådana akuta situationer kan inte undvikas att
beslut om förvärvet måste fattas mycket snabbt. Eftersom snabba operationer
inte sällan måste ske på ofullständigt beslutsunderlag och de överraskningar
som ett krisföretag kan bjuda snarare är negativa än positiva, har de
företag som tar på sig ägaransvaret ett starkt behov av att kunna överblicka
och precisera sitt åtagande. Utan ansvarsbegränsningar i det nya ägarengagemanget
skulle det friska företagets ledning uppträda utan att se till sitt
ansvar gentemot det egna företagets intressenter. Kan ansvarsbegränsningar
inte åstadkommas uppstår oöverstigliga risker för privata företag att gå in i
räddningsprojekt. I nu nämnda fall men även i andra strukturomvandlingssituationer
där beslutsprocessen kan vara längre är det också med hänsyn till
koncernens soliditet ett samhällsintresse att förvärvarens kalkylerade risk
ytterst är begränsad till kapitalinsatsen.

Redan i dag intar rättspraxis enligt Industriförbundet den ståndpunkten att
där någon på ett stötande sätt använt bolagsformen för att minimera sin egen
ersättningsskyldighet och där bolaget utrustats med helt otillräckliga
kapitalresurser kan personlig ansvarighet uppkomma. Förbundet vill understryka
vikten av att ansvarsgenombrott får förekomma endast i uppenbara
fall av missbruk och således endast i sådana undantagsfall som man normalt
inte har att räkna med i näringsverksamhet.

Förbundet vill mot bakgrund av det sagda starkt ifrågasätta behovet av en
översyn av koncernbegreppet och frågan om ansvarsgenombrott i koncern.

Svenska Bankföreningen anser att samhället med kraft bör verka för att de
av motionärerna påtalade oegentligheterna beivras men avvisar tanken på att
genom lagstiftning på föreslaget sätt komma till rätta med dessa. Det
associationsrättsliga regelsystemet har successivt byggts upp i avsikt att skapa
de bästa möjligheterna för ett effektivt näringsliv. Grundläggande är därvid
bl. a. att aktiebolagsformen medför ett ansvar för aktieägaren begränsat till
hans insats av aktiekapital. Om man genom lagändringar rubbar de rättsliga
förutsättningarna för ett fungerande näringsliv, är enligt Bankföreningen
risken stor att de negativa effekterna för näringslivet i stort vida överstiger de
vinster man eventuellt kan få i enskilda fall. Härtill kommer att det inte är
säkert att lagändringar skulle förbättra möjligheterna att komma till rätta
med eventuella oegentligheter. Det torde nämligen vara så att sådana
oegentligheter som kan förutses kan angripas redan med gällande rättsregler.
De brister som kan finnas torde sålunda snarast bestå i för små resurser hos
de rättsvårdande myndigheterna. Detta kan i sin tur antas delvis hänga

LU 1982/83:16

samman med de många krav som i olika hänseenden ställs på allmänheten
inräknat företagen och vilka måste följas upp med myndighetskontroll. Det
vore definitivt att föredra att de byråkratiska kraven på allmänheten lättades
och samhällets resurser i högre grad utnyttjades för mer angelägna
uppgifter.

Enligt Bankföreningens mening finns ingen anledning att på sätt motionärerna
föreslagit genom regler om haftung göra ett mot grundläggande
associationsrättsliga principer långtgående ingrepp. En eventuell skuldsättning
beaktas normalt vid en affärsöverlåtelse och påverkar självfallet priset.
Vidare torde konkurslagens bestämmelser om återvinning kunna tillämpas.
Dessutom torde såväl aktiebolagslagens regler om otillåten vinstutdelning
som brottsbalkens regelsystem vara tillämpliga. Bankföreningen avstyrker
med hänvisning till det anförda yrkandet i motion 1582.

Även yrkandet om en översyn av koncernbegreppet utgår enligt Bankföreningen
från att särskilt i konkurssituationer ett bolags tillgångar tillförs ett
annat bolag medan det förra bolagets kostnader och skulder överförs till
återigen ett annat bolag som emellertid saknar tillgångar.

Bankföreningen hänvisar till att föreningen i yttrande till Högsta
Domstolen i målet angående Byggma Syd-konkursen anfört att utomordentligt
starka skäl måste föreligga för att över huvud taget överväga ett
ansvarsgenombrott i koncern. Skälen för en så restriktiv inställning är
uppenbara. Aktiebolagsrätten grundas på den förutsättningen att varje
företag är en ekonomisk, fristående enhet, vari ansvaret är begränsat till
aktiekapitalet. Det skulle leda till stora svårigheter för näringslivet, främst
med tanke på osäkerheten om faktiska förhållanden, om en grundläggande
princip skulle brytas och ett ansvar för de andra företagen i en koncern skulle
slås fast. En sådan ordning skulle, anser Bankföreningen, medföra en
hämsko på näringslivets utveckling genom att benägenheten att bidra till
behovet av riskvilligt kapital skulle minska avsevärt. Det kan inte minst
förutses stora problem att tillföra företag i ekonomiska svårigheter eget
kapital.

Även om det inte finns någon klar linje för hur ansvarsgenombrott bör
uppfattas enligt svensk praxis, finns det emellertid enligt Bankföreningens
mening anledning att understryka att sådant genombrott får förekomma
endast i uppenbara fall av missbruk och således endast i sådana undantagsfall
som man normalt inte har att räkna med i näringsverksamhet.

Inte heller i övrigt synes behov föreligga att överväga förändringar av
koncernbegreppets innebörd.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts anser Bankföreningen skäl inte
föreligga för att nu närmare se över lagstiftningen med det syfte motionärerna
har.

Svenska sparbanksföreningen ställer sig tveksam till en så långtgående
åtgärd som införande av regler om ansvarsgenombrott i koncerner. Riskerna

LU 1982/83:16

för ett moderbolags missbruk av sitt inflytande över ett dotterbolag får inte
överdrivas. Det övervägande antalet koncernledningar känner ett starkt
ansvar för hela koncernens verksamhet. En regel om ansvarsgenombrott
skulle kunna förhindra erforderliga rationaliseringsåtgärder och andra
nödvändiga affärstransaktioner mellan bolag i samma koncern. Koncernbidrag
av skattemässigt värde för koncernen som helhet eller för dess
konsolidering kunde också motverkas med en sådan regel.

Det synes enligt föreningen även svårt att precisera och avgränsa rekvisitet
för ansvarighetens inträde, särskilt med tanke på att obeståndet kan ha sin
grund i många samverkande åtgärder som var för sig tett sig företagsmässigt
sunda vid åtgärdernas genomförande men som senare visar sig mindre
välbetänkta. Härtill kommer att minoriteter i icke helägda dotterföretag kan
motsätta sig nödvändiga kapitaltillskott och därigenom förhindra moderbolagets
försök att rädda sitt dotterföretag.

Beträffande önskemålet i motion 1582 framhåller föreningen att det synes
bygga på ett missförstånd. Om ett bolag säljer inkråm i sin rörelse, måste
bolaget rimligen erhålla ett vederlag i någon form. En annan sak är att
inkråmsöverlåtelser ofta sker till bokförda värden för undvikande av
inkomstskattekonsekvenser i det säljande bolaget. Härtill kommer att det i
kommunalskattelagen finns regler om t. ex. felaktig prissättning och s. k.
vinstbolagstransaktioner.

På grund av det anförda avstyrker Sparbanksföreningen lagstiftning om
såväl ansvarsgenombrott som s. k. haftung.

Sveriges föreningsbankers förbund framhåller beträffande s. k. haftung att
konkurslagens regler om återvinning syftar till att motverka transaktioner av
det slag som avses i motion 1582 samt att när en sådan transaktion ändå ägt
rum ge konkursboet möjlighet att vinna rättelse i vad som skett.

Förbundet anser att oegentligheter av angivet slag bör kunna åtgärdas
inom ramen för gällande lagstiftning. Införandet av en särskild regel om s. k.
haftung avstyrks. En sådan regel skulle för övrigt mycket lätt kunna kringgås
genom att inte alla tillgångarna i en näringsverksamhet överlåts utan endast
de som är av större värde.

När det gäller ansvaret inom koncerner framhåller förbundet att det ej är
möjligt att av rättspraxis dra några allmänna slutsatser om när frågan om
ansvarsgenombrott skulle kunna aktualiseras. Klart är att en tillämpning
måste vara synnerligen restriktiv. Huvudprincipen om att ett moderbolag
endast ansvarar inom ramen för sitt aktiekapital bör således kunna
genombrytas endast i sällsynta undantagsfall. Om en annan ordning
etablerades skulle grundvalarna för associationsrätten undanröjas.

Förbundet anser emellertid att det, med hänsyn till den osäkerhet som
råder, vore värdefullt om en utredning tillsattes som närmare utredde
förutsättningarna för att ansvarsgenombrott skall kunna komma i fråga.
Någon särskild lagstiftning i frågan är däremot inte påkallad. Förbundet vill

LU 1982/83:16

bestämt avstyrka att en utredning tillsätts med uppgift att framlägga förslag
om lagstiftning syftande till ett vidare tillämpningsområde för s. k. ansvarsgenombrott
än som finns i dag.

Inte heller kan förbundet finna att de skäl som motionärerna framfört
påkallar en översyn av lagstiftningen om koncernbegreppet.

LO framhåller flera olika åtgärder som måste vidtas om den ekonomiska
brottsligheten skall kunna förhindras. Vad gäller förslaget i motion 1713
anser LO att alla möjligheter, som syftar till att få rätsida på den mycket
allvarliga utvecklingen, bör tas till vara. LO instämmer med motionärernas
krav om en översyn av koncernbegreppet och frågan om ansvarsgenombrott i
koncerner. I den förra frågan finns goda skäl att inbegripa styrelseproblematiken
för vissa bolagskonstruktioner utan styrelser och därmed också
sämre insyn och inflytande för de anställda.

Önskemålet om införande av en s. k. haftungregel handlar enligt LO om
något väsentligt annat än direkt ekonomisk brottslighet. I och för sig är köp
och försäljning en del av det ekonomiska livet. De flesta köp och
försäljningar får även utifrån samhällets, andra näringsidkares och anställdas
synvinkel betraktas som positiva. Försäljning av delar av en rörelse,
inventarier och andra värden som panträtter, varumärken etc. kan vara led i
en också från samhällets sida önskvärd strukturell förändring. Det innebär
dock inte att missbruk inte har förekommit och förekommer. Återvinningsreglerna
i konkurslagen är ett medel mot sådant missbruk.

Ett problem med haftungregeln ligger enligt LO i att det många gånger är
svårt att identifiera skulderna i förhållande till de olika substansvärdena. Det
problemet blir större ju äldre substansen och skulderna är. Ett annat problem
ligger i att skulder kan ha erhållits genom upptagande av kredit i viss substans
tillhörande företaget. Om krediten utnyttjas till förvärv av inventarier,
råvaror, insatskomponenter, ideella rättigheter osv. blir det svårt att
överföra skulderna till de köpta varorna vid en eventuell försäljning.
Kreditgivaren är säkert inte beredd att försämra sin säkerhet. Däremot blir
också vanliga och önskvärda försäljningar av del av företag avsevärt
försvårade till ett pris som knappast är försvarbart. LO ser därför inte någon
möjlighet att införa en haftungregel och avvisar därför motionens förslag i
detta avseende.

TCO anser att det nu är nödvändigt med en översyn av koncernbegreppet i
enlighet med de förslag som framläggs i motion 1713. Det specialproblem
med s. k. haftung som behandlas i motion 1582 torde även komma att
behandlas i en sådan översyn.

JUSEK, vartill SACO/SR hänvisar, framhåller att vad som anförs i
motionerna överensstämmer med erfarenheterna om utvecklingen av
näringslivet och den ekonomiska brottsligheten. Det är också riktigt att
begreppet koncern är olika i olika lagar och att enhetliga regler alternativt

LU 1982/83:16

fast praxis saknas om ansvarsgenombrott. En översyn av dessa frågor är
därför påkallad. Frågan finns visserligen berörd i den arbetande kommissionsanslagsutredningens
direktiv, men den är möjligen så omfattande att
den förtjänar brytas ut till en särskild utredning.

JUSEK har inget att erinra mot förslagen om att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av koncernbegreppet och frågan om ansvarighet.

Bulvanskap (mot. 1239 och 1582 yrk. 7 delvis)

Riksåklagaren, Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund. Sveriges industriförbund,
Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges fastighetsägareförbund
och Sveriges hotell- och restaurangförbund ställer sig negativa till motionsförslagen.
En mer allmän översyn av frågor om bulvanskap förordas av
rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, riksskatteverket och Stockholms
kommunstyrelse. TCO, LO, Hyresgästernas riksförbund och Hotelloch
restauranganställdas förbund tillstyrker bifall till motion 1239.

Riksåklagaren hänvisar till att de frågor som tagits upp i motionerna
kommer att i allt väsentligt behandlas vid utredningen om vidgade
möjligheter att meddela näringsförbud.

Rikspolisstyrelsen (RPS) anser mot bakgrund av omfattningen av bulvaner
i oseriösa eller rent kriminella sammanhang det vara värdefullt med en
översyn av nuvarande bestämmelser och näringslivsnormer beträffande
bulvaner. Vid en sådan översyn bör enligt RPS dock beaktas att en
lagstiftning som förhindrar användande av bulvaner och motsvarande
ställföreträdare eller en generell kriminalisering av bulvanskapet i vid
bemärkelse av rent civilrättsliga skäl kan vara svår att genomföra.
Svårigheterna sammanhänger med att bulvanliknande konstruktioner kan
vara ett sätt att driva näring.

Om man, i stället för genom en generell lag, skall kunna komma till rätta
med avarterna vid bruk av bulvaner i vid bemärkelse synes enligt RPS två
lösningar på problemet föreligga. En möjlighet är en lagstiftning riktad mot
de bulvanförhållanden som lagstiftaren vill förhindra eller skapa restriktioner
för. En annan lösning är ett utökat straffansvar - eget ansvar eller
medverkansansvar- för bulvaner (liknande) som begår oegentligheter. Den
första lösningen skulle kunna innebära att bulvanförhållanden inom vissa
ägande/förfogandeförhållanden inte accepteras. Ett exempel är att förbjuda
utlandsboende svenskar att med bulvans hjälp driva näring i Sverige. Ett
annat är att förbjuda bruket av bulvan i affärstransaktioner, där bulvaners
enda prestation är att fungera som offentlig motpart. Ett tredje är att
begränsa möjligheten att använda bulvaner vid handel med värdepapper.

När det gäller ett förändrat straffansvar konstaterar RPS att bulvaner inte
sällan döms för de kriminella gärningar de har begått (dvs. för eget brott).
Det är ofta en straffmätningsfråga om allmänpreventionen skall ha en
begränsande effekt på de illegala eller oseriösa bulvanskapen. I fråga om

LU 1982/83:16

fastighetsaffärer är bulvanen ansvarsskyldig så snart han är lagfaren ägare till
fastigheten. En liknande regel skulle enligt RPS kunna tänkas även på andra
områden, exempelvis inom värdepappershanteringen och drivandet av
företag. En registrering som fastställer de formella rättsförhållandena skulle
givetvis ha en klart hämmande effekt på bruket av bulvaner eftersom den
rätte ägaren ej skulle kunna lita på bulvanen. Beträffande förändrat
medverkansansvar är att märka att ett vidgat medverkansansvar för bulvaner
inte kan tillskapas utan att en sådan lagstiftning får effekter i andra
medverkanssituationer.

En eventuell utredning bör därför enligt RPS också få direktiv om att
överväga riktade åtgärder mot oönskade bulvanliknande förhållanden.
Bl. a. bör utredas möjligheten att genom en effektiv registrering kunna
uppdaga bulvaner. Kontrollaspekten är nämligen viktig om ett förbud mot
bulvaner skall införas.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anför att bulvanskapet är en mycket
gammal rättsfigur och i stort sett oreglerat. BRÅ anser att vid bekämpande
av ekonomisk brottslighet svårigheterna med bulvanförhållanden har blivit
allt mer påtagliga. Olika skydds- och kontrollregler sätts ur spel. Än
allvarligare är att tilltron till myndigheternas förmåga att förhindra vissa
personers framfart undergrävs genom lättheten att agera genom bulvan.
Möjligheten att verka genom bulvan synes inte heller vara något som
förtjänar rättsordningens stöd. BRÅ anser därför att tiden nu är mogen att
överväga möjligheterna att förhindra användningen av bulvaner i vissa fall.
Frågan är emellertid komplicerad. Speciellt de civilrättsliga verkningarna är
svåröverskådliga.

BRÅ betonar i sammanhanget vikten av väl utbyggda register över
företag. Exempel på sådana register är aktiebolagsregistret och basregistret
över företag och organisationer (BASUN). För att kunna fungera som
effektiva hjälpmedel vid bekämpning av ekonomisk brottslighet är det enligt
BRÅ nödvändigt att registren ger möjlighet att efterforska olika företrädare
för företag via sökning på person, exempelvis för att kartlägga oäkta
koncerner eller spåra användandet av bulvaner.

BRÅ anser att bulvanproblematiken med nödvändighet måste behandlas
av näringsförbudsutredningen under dess arbete med ett utvidgat näringsförbud.
BRÅ vill därför ifrågasätta om det inte kunde vara lämpligt att ge
utredningen tilläggsdirektiv att i en vidare mening studera bulvanförhållanden
och remedier mot sådana. Å andra sidan är det möjligt att ett sådant
utredningsuppdrag måste bedömas som så omfattande att näringsförbudsutredningens
huvudarbete skulle avsevärt fördröjas. Under sådana omständigheter
torde en särskild kommitté vara att föredra.

När det gäller yrkandet om en generell kriminalisering av bulvanskap vill
BRÅ tillägga att olika civilrättsliga regler, exempelvis att rättshandlingar
företagna av bulvan blir ogiltiga, eller olika fall av betalningsansvarighet för

LU 1982/83:16

bulvaner kan vara väl så effektiva sorn en kriminalisering. Ett fördjupat
studium av problemen torde bli nödvändigt. Det är också betydelsefullt att
man söker ta ett samlat grepp över såväl det civilrättsliga som det
straffrättsliga området.

Riksskatteverket (RSV) anför inledningsvis att inom skatterätten finns
vissa regler och praxis när det gäller bulvanförhållanden. Enligt RSV:s
mening torde gällande materiella bestämmelser ge möjlighet att åsätta
huvudmannen taxering i de fall denne kunnat disponera över inkomsterna av
bulvanens verksamhet. I praktiken har svårigheterna för det allmännas
representant i stället legat i att skaffa fram bevisning i de fall bulvan använts i
illojalt syfte. I sådana fall ingår utnyttjandet av bulvan i ett planerat
skatteundandragande, varvid vissa transaktioner mellan huvudman och
bulvan noga döljs för utomstående. Syftet därmed är, fortsätter RSV, att få
bulvanen att framstå som en självständigt agerande person och inte som ett
redskap för huvudmannen. Bevisproblemen är naturligtvis särskilt stora när,
som ofta är fallet, en svensk huvudman har ett bolag eller en person i utlandet
som bulvan och då speciellt när bulvanen har sitt hemvist i något land, där
lagstiftningen i praktiken inte medger någon insyn i företagens ekonomiska
förhållanden. Svårigheterna för det allmännas representant att klarlägga om
ett bulvanförhållande över huvud taget föreligger är i sådana fall mycket
stora. Än svårare är det enligt RSV naturligtvis att beloppsmässigt precisera
och inför domstol förete tillräcklig bevisning om de verkliga ekonomiska
transaktioner som förekommit. Även i de fall bulvanen har hemvist här i
riket kan möjligheterna att ta fram erforderlig bevisning vara små i de fall
transaktionerna mellan bulvan och huvudman antingen dolts eller getts en
felaktig rubricering.

RSV framhåller att utredningar som endast medför att bulvanen påförs
skatt i vissa fall ter sig meningslösa. Det har förekommit fall där medellösa
personer med stora skatteskulder bedrivit relativt omfattande rörelse och
avsiktligen underlåtit att redovisa och betala de skatter och avgifter som följt
av verksamheten. Större delen av verksamhetsöverskottet har tillfallit en
annan person, som kan misstänkas vara huvudmannen, t. ex. på så sätt att
denne köper utställda fakturor till rabatterat pris eller på annat sätt
finansierar rörelsen. Ett näringsförbud för bulvanen medför endast att denne
utbyts mot en annan person i samma situation.

Enligt RSV:s mening bör en lagstiftning mot bulvanskap innefatta regler
som underlättar utredning och bevisning. RSV hänvisar till att BRÅ i
promemorian Utlandsbeskattning I (PM 1980:3) bl. a. föreslagit bevisregler
som syftar till att underlätta för det allmännas representant att föra talan i
skattemål rörande transaktioner med utländska kontrahenter.

Enligt RSV bör det övervägas att även i andra fall än vid utlandsaffärer
omfördela bevisbördan. När det t. ex. gäller prövning av en bulvans solvens
åläggs det allmännas representant stora beviskrav i skattedomstolarna trots

LU 1982/83:16

att kontroll av kreditvärdighet är ett normalt inslag vid affärstransaktioner av
någon omfattning. Större krav torde ställas på huvudmannen när det gäller
att prestera bevisning.

Sammanfattningsvis ställer sig RSV tveksamt till om förbud mot bulvanskap
är ett effektivt medel att komma till rätta med det påtalade missbruket.
De illojala verksamheter som beskrivs i motionerna torde i de flesta fall
redan bedrivas på sådant sätt att bulvanskapet måste döljas. Ett förbud torde
i sådana fall inte ha någon större verkan. Däremot bör utredas om regler kan
införas som underlättar undersökningar rörande bulvanförhållanden och
som anpassar beviskraven i här aktuella mål till vad som är rimligt mot
bakgrunden av hur seriösa affärstransaktioner går till.

Svea hovrätt påpekar inledningsvis att användandet av bulvaner är vanligt
vid många olika former av ekonomisk verksamhet. Om ett bulvanförhållande
verkligen föreligger kan emellertid enligt hovrätten ofta vara vanskligt att
avgöra och svårt att upptäcka. Hovrätten anser det angeläget att man tar till
vara alla möjligheter att ingripa mot ekonomisk brottslighet. Bulvanskap är
emellertid inte ett helt entydigt begrepp och förekommer dessutom i många
olika former. Hovrätten vill därför ifrågasätta om den rätta vägen är att
införa ett generellt förbud mot användningen av bulvaner och om åsyftad
verkan uppnås med ett sådant förbud. Redan nu finns möjligheter att med
tillämpning av brottsbalkens regler om medverkansansvar i en ej oväsentlig
utsträckning komma till rätta med det i motionerna åsyftade problemet.
Hovrätten hänvisar också till det utredningsarbete som pågår beträffande
utvidgade regler om näringsförbud.

Under hänvisning till det anförda avstyrker hovrätten förslaget om en
särskild utredning för att överväga generella regler mot användandet av
bulvaner.

Stockholms kommunstyrelse framhåller att det finns starka skäl för att
förstärka samhällets möjligheter till ingripanden mot bulvaner och ansluter
sig därför till förslaget i motion 1239. Däremot saknas enligt kommunstyrelsen
underlag för ett ställningstagande till förslaget i motion 1582.

En minoritet inom kommunstyrelsen har i två avvikande meningar (m
resp. fp) ansett att någon utredning i frågan inte är påkallad.

Sveriges advokatsamfund framhåller att det otvivelaktigt är riktigt, som
påtalas i motionerna, att bulvan används i samband med ekonomisk
brottslighet och att det föreligger behov av att kunna vidta åtgärder mot
huvudmannen i sådana bulvanförhållanden både straffrättsligt och civilrättsligt.
Enligt advokatsamfundet är det dock osäkert om det behövs sådana
generella regler som förespråkas i motionerna. I straffrättsligt hänseende ger
medverkansbestämmelserna i brottsbalken möjlighet att straffa huvudmannen
i ett bulvanförhållande med brottslig anknytning. Något behov av att
införa en särskild straffrättslig bulvanregel som kvalificerar huvudmannen

LU 1982/83:16

såsom gärningsman föreligger därför enligt samfundets mening inte.
Bulvanskap är alltså i huvudsak ett civilrättsligt problem. I betydande
utsträckning råder enligt samfundet osäkerhet om bulvanskapets rättsverkningar.
En lagreglering på detta område kan därför framstå som motiverad.
Emellertid måste observeras att en sådan lagstiftning skulle komma att gripa
in på kommissionsrättens och fullmaktsrättens områden. Samfundet ifrågasätter
därför om ett lagstiftningsuppdrag med så vittgående konsekvenser för
centrala delar av civilrätten bör meddelas i förevarande sammanhang.

Samfundet har vidare den uppfattningen att de i motionerna påtalade
missförhållandena inte framför allt beror på brister i lagstiftningen utan på
svårigheter att bevisa att bulvaner, som ju uppträder i eget namn, i själva
verket handlar för annans, huvudmannens, räkning. Detta problem skulle
kvarstå även vid en utvidgad lagstiftning om bulvanförhållanden och kan
endast lösas genom att de brottsbekämpande myndigheterna tillförs ökade
resurser.

Sveriges industriförbund anför att förbudsregler och krav på tillstånd kan
kringgås genom att den person som är den verklige intressenten döljer sig
bakom en annan person, vilken då utåt agerar i eget namn. Samtidigt
konstaterar Industriförbundet att ställföreträdarskap förekommer i många
former, där de flesta inte alls innebär ett kringgående av en regel utan är en
helt legitim åtgärd betingad av rationella affärsmässiga överväganden.

Enligt Industriförbundet har begreppet bulvan i dag inga skarpa konturer
och saknar en allmänt vedertagen innebörd. Frågan om bulvanskapets
civilrättsliga verkningar har också i doktrinen skjutits i bakgrunden.
Åtskilliga gränsdragningsproblem uppstår när man behandlar bulvanskapet.
Detta är av stor betydelse då man, som i motionerna, överväger en
kriminalisering. En sådan åtgärd kräver nämligen att man finner exakta
gränser för vad som anses vara illojala förfaranden.

Industriförbundet anser att det torde vara mycket svårt att hitta en
allmängiltig avgränsning gentemot det näraliggande kommissionsförhållandet.
Tillämpningsproblem uppkommer över huvud taget när en juridisk
person skjuts in mellan huvudmannen och en medkontrahent, därför att alla
kollektiva enheter har till syfte att verka för sina delägares intresse. Det
gäller sålunda att från de fall, där intressenterna på ett lojalt sätt använder
bolagsformen, skilja fall av illojal karaktär. Här måste också beaktas att
rättsordningen tillhandahåller flera associationstyper i bl. a. avsikten att
möjliggöra en ansvarsbegränsning för företagarna.

Att ett företag stått under ledning av någon annan än den formella
bolagsledningen torde ofta förekomma utan att det rör sig om ett
bulvanförhållande. Det kan exempelvis röra sig om en person som lånat
bolaget rörelsekapital och vill kontrollera verksamheten. En sådan ambition
kan naturligtvis mer eller mindre förenas med en strävan att helt behärska
företaget, utan att det finns något oegentligt i detta.

LU 1982/83:16

Det torde således finnas begränsade möjligheter att hitta en allmängiltig
och precis definition av illojala bulvanskap som samtidigt fyller kraven på
skäliga rättssäkerhetsgarantier. Utan en sådan snäv definition finns också
enligt Industriförbundet risker för att även sådana förfaranden fångas in som
är grundade på rationella affärsmässiga överväganden. Frågan om ett
bulvanförhållande har existerat eller inte är dessutom förknippad med stora
bevissvårigheter. Inte annat än i begränsade undantagssituationer torde det
kunna klarläggas om ett bulvanförhållande har förelegat eller ej. En
kriminalisering av bulvanskap i allmänhet riskerar därför att få rent skadliga
effekter i vissa fall och vara verkningslös i de fall lagstiftningen ytterst syftar
till att åtkomma.

Mot bakgrund av vad som nu anförts anser Industriförbundet det inte
ändamålsenligt att genomföra en generell kriminalisering av bulvanförhållanden.
I den mån empiriska analyser visar att regler uppenbarligen kringgås
genom användande av bulvaner får i stället åtgärder vidtas på resp.
regelområde.

TCO uttalar att svårigheterna med bulvanförhållanden har blivit alltmer
påtagliga när det gäller ekonomisk brottslighet. Olika kontrollregler sätts på
detta sätt ur spel. Även allmänhetens tilltro till myndigheternas möjligheter
att komma till rätta med ekonomisk brottslighet undergrävs på ett allvarligt
sätt på grund av att det är så enkelt att använda sig av bulvaner i olika
sammanhang. Det är därför enligt TCO:s mening angeläget att en utredning i
enlighet med kraven i motion 1239 tillsätts. De specialproblem som
behandlas i motion 1582 torde även komma att inrymmas i en sådan
utredning.

LO framhåller att det för att man skall komma till rätta med användandet
av bulvaner, i syfte att vilseleda myndigheter och samhället i övrigt, krävs
dels ökade utredningsresurser för fastställande av att ett bulvanförhållande
föreligger, dels ändrade rättsregler som medför ansvar för huvudmannen.

Vad gäller utredningssidan bör enligt LO berörda myndigheter, skattemyndigheter,
kronofogdemyndigheter och polis, få ökade resurser för att
upptäcka och avslöj a bulvanförhållanden. Dessa resurser kan frigöras genom
omprioriteringar och omdispositioner av berörda myndigheters verksamheter.

LO anser att de regler som i dag i vissa fall kan förhindra användandet av
bulvaner, reglerna om betalningsansvar för vissa skatter och vissa avgifter
och återvinningsreglerna vid konkurs, dels kan användas effektivare om
bulvanskap upptäcks, dels förändras så att effekterna för huvudmannen blir
större än i dag. Ett bättre utnyttjande av återvinningsreglerna vid konkurs
där staten är borgenär är angeläget. Detta kan bl. a. ske genom ett bättre och
effektivare informationsutbyte mellan myndigheter och konkursförvaltare.
När det gäller betalningsansvar för skatter och avgifter bör ansvaret
utsträckas till bulvanens huvudman. Betalningsansvar för enbart bulvanen är

LU 1982/83:16

oftast ett ineffektivt hinder mot bulvanskap, då bulvanen oftast saknar
tillgångar. Skulle däremot bulvanens huvudman riskera ett betalningsansvar
är fördelen med ett bulvanförhållande inte lika stor.

LO är inte övertygad om att en generell kriminalisering av bulvanskap som
föreslås i motion 1582 har några preventiva effekter i sig. Enligt LO bör i
stället bulvanens huvudman solidariskt med bulvanen bära ansvaret. Detta
bör medföra att intresset av att använda bulvaner bör bli mindre, framför allt
om risken för avslöjande ökar.

LO påpekar vidare att reglerna om näringsförbud bör ändras så att
användandet av bulvaner försvåras. Näringsförbudet avser inte själva
aktieägandet. En oseriös person kan genom bolagsstämman i praktiken
fortsätta med näringsverksamhet så länge man inte kan visa att bolagsstämman
sätter otillbörliga gränser för den verkställande ledningens verksamhet.
Därför bör näringsförbudet utökas med förbud att inneha aktier som svarar
mot en väsentlig andel i företaget.

Det krävs enligt LO såväl ökade resurser för att utreda förekomsten av
bulvanförhållandena som förändrad lagstiftning. LO tillstyrker således
förslaget i motion 1239.

SACO/SR hänvisar till ett yttrande från JUSEK, vari framhålls att det är
angeläget att man kommer till rätta med de missförhållanden som
bulvanskap kan innebära. JUSEK pekar på utredningsarbetet beträffande en
vidgning av möjligheterna att meddela näringsförbud och anför att även
andra bulvanproblem såsom skenöverlåtelser i syfte att förhindra verkställighet
avseende fast egendom eller missbruk av kommissionärsbolagskonstruktioner
kan förtjäna att utredas. JUSEK är emellertid tveksam till om det
är lämpligt att försöka åstadkomma en lag som generellt kriminaliserar
användande av bulvaner. Slutligen vill JUSEK framhålla att, oavsett om
bulvanförhållanden regleras i lagstiftningen eller inte, den ekonomiska
brottsligheten kan bekämpas effektivt endast om rättsväsendet tillförs
erforderliga förstärkningar.

Sveriges fastighetsägareförbund finner inte skäl tala för införandet av en
lagstiftning som allmänt förhindrar användandet av bulvaner eller en
generell kriminalisering av bulvanskap. Det kan nämligen finnas skäl för att
en huvudman i vissa situationer vill dölja sin identitet. Önskemålet att
förhindra ett kringgående av lagstiftningen och att komma till rätta med
missbruket att använda bulvaner nås enligt förbundets uppfattning främst
liksom hittills genom införande av bestämmelser i varje särskild lag där
behovet av förbud kan anses vara motiverat.

Med anledning av uttalandet i motion 1239 att vitesförelägganden i vissa
situationer inte är meningsfulla på grund av att den som förelagts
föreläggande överlåter objektet, pekar förbundet på att under senare år
lagstiftaren på olika områden inom hyres- och fastighetsrätten har infört
bestämmelser som innebär att beslut från viss myndighets sida att utföra viss

LU 1982/83:16

prestation på äganderättsobjektet skall gälla även gentemot ny ägare av
objektet. Exempel härpå finns intagna i lagen om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande och bostadssaneringslagen.

Sammanfattningsvis delar förbundet inte motionärernas uppfattning om
införande av en generell lagstiftning mot eller kriminalisering av bulvanskap.
Förbundet förespråkar i stället att särskilda förbud mot bulvaner införs
direkt i den lagstiftning där missbruk kan bedömas förekommas.

Hyresgästernas riksförbund anför att det på hyresområdet redan finns vissa
regler som förhindrar bulvanförhållanden och att hyresrättsutredningen i
betänkandet (SOU 1981:77) Hyresrätt 3 lagt fram förslag till ytterligare
sådana regler. Enligt riksförbundet finns det emellertid många andra
situationer där bulvaner används och där det kanske är svårt att skapa
liknande bestämmelser. Förbundet tillstyrker därför att ett förslag till lag
som kan förhindra användandet av bulvaner tas fram.

Hotell- och restauranganställdas förbund delar motionärernas oro beträffande
användningen av bulvaner och anser att det krävs såväl förändrad
lagstiftning som ökade resurser till myndigheter och polisen för att utreda
förekomsten av bulvanförhållandena. Enligt förbundets mening är det också
angeläget att förbättra informationsutbytet mellan myndigheter och konkursförvaltare
och andra instanser som handlägger frågor som rör uppbördslagstiftning
och inlevererandet av arbetsgivaravgifter och sociala avgifter.

Sveriges hotell- och restaurangförbund framhåller att det pågår ett
omfattande arbete med att komma till rätta med oegentligheterna inom
restaurangbranschen. De syften som motionärerna eftersträvar kommer
enligt förbundets mening därigenom att nås. Motionärernas krav bör på
grund härav i vad avser restaurangbranschen avslås.