om viss ändring av bestämmelserna om hittegods (Betänkande 1982/83:LU21 Lagutskottet)

LU 1982/83:21

Lagutskottets betänkande
1982/83:21

om viss ändring av bestämmelserna om hittegods
Ärendet

I betänkandet behandlas motion 1982/83:229 av John Johnsson (s) och
Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att
hittegodslagen ändras i enlighet med vad som anförs i motionen. Motionärernas
önskemål avser förfarandet beträffande föremål som upphittas på
järnvägsstationer och andra trafikområden.

Nuvarande ordning

Enligt lagen (1938:121) om hittegods gäller som huvudregel att den som
hittar ett borttappat föremål skall anmäla fyndet hos polismyndigheten utan
oskäligt dröjsmål. Är ägaren till föremålet känd får dock upphittaren
överlämna det direkt till ägaren. Ägaren till hittegodset har rätt att få tillbaka
godset om han betalar polismyndighetens och upphittarens omkostnader
samt skälig hittelön till upphittaren. Om ägaren inte blir känd eller inte hör av
sig inom viss tid tillfaller godset upphittaren under förutsättning att han
betalar polismyndighetens omkostnader. Vill upphittaren inte betala kostnaderna
eller om han på annat sätt kan anses ha givit upp sin rätt tillfaller
godset staten.

Vissa undantag finns från hittegodslagens tillämpningsområde. Bl. a.
tillämpas lagen inte på föremål som är i någons besittning. Besittningsbegreppet
anses i förevarande sammanhang ha en vidare innebörd än vad som i
allmänhet är fallet. Sålunda torde föremål som påträffas i en affär, på ett
postkontor eller på järnvägsområde (stationshus, bangårdar och banvallar)
vara i resp. företags besittning. Också föremål som påträffats på Skansens
område i Stockholm har ansetts vara i institutionens besittning. Är ett
föremål som finns i någons besittning kvarglömt och tas det till vara av
besittningshavaren skall dock hittegodslagen ha motsvarande tillämpning
(6 §). Någon hittelön utgår ej i detta fall och upphittaren, om han är en annan
än besittningshavaren, har ingen rätt till godset. I praktiken innebär detta att
den som hittar ett föremål på t. ex. ett postkontor inte har några rättigheter
enligt hittegodslagen. Det är i stället postverket som har rätten att få det
upphittade föremålet om ägaren inte kräver att få tillbaka det. Det är också
postverket som skall anmäla fyndet till polismyndigheten.

Beträffande föremål som upphittas på fortskaffningsmedel i allmän trafik
eller inom område som tillhör trafikföretaget har genom hittegodslagen
öppnats en möjlighet att införa särskilda bestämmelser. Sådana regler har

1 Riksdagen 1982/83. 8 sami. Nr 21

LU 1982/83:21

tagits in i järnvägstrafikstadgan (1966:202), kungörelsen (1972:18) om
behandling av föremål som upphittats i spårvägs-, tunnelbane- eller
busstrafik samt i kungörelsen (1972:17) om behandling av föremål som
upphittats inom flygplats eller på luftfartyg m. m. Enligt den första
författningen skall den som tar till vara kvarglömd eller förlorad sak i
järnvägs fortskaffningsmedel eller inom järnvägs område överlämna föremålet
till järnvägen (97 §). Järnvägen har rätt att sälja upphittade föremål
som inte tas tillbaka av ägaren. I den andra kungörelsen föreskrivs att
reglerna i järnvägstrafikstadgan skall ha motsvarande tillämpning när det
gäller föremål som glömts kvar i spårvagnar, tunnelbanevagnar eller bussar
m. m. Dessa regler ersätter alltså hittegodslagens bestämmelser om att
fynden skall anmälas till polismyndighet och att staten i vissa fall har rätt tili
hittegods.

Enligt inhämtade upplysningar tillämpas på Stockholms centralstation den
ordningen att alla hittegodsfynd inom stationsområdet anmäls till järnvägen
och detta oavsett om fyndet gjorts på en del av området som utnyttjas av ett
annat företag, t. ex. restauranger och kiosker i stationshallen.

Motionsmotivering

I motionen ifrågasätts om rätten till hittelön bör vara beroende av om
hittegodset påträffas på järnvägens område eller någon annan plats.
Motionärerna ifrågasätter också om allmänheten har kännedom om var
gränserna för SJ:s område går. I detta hänseende framhåller motionärerna
att SJ på ett stort antal platser arrenderar ut mark inom stationsområdet till
butiks- och kioskägare och att hittegodslagen i praxis tillämpas på föremål
som påträffas på sådan mark. Däremot anses telefonkiosker tillhöra SJ:s
område och hittegodsfynd i kioskerna följer således inte hittegodslagen.
Motionärerna anser att de nuvarande författningarna på området är oklara
och framhåller angelägenheten av att författningar utformas så att allmänheten
ej skall behöva tveka om deras innebörd. Motionärerna föreslår att
97 § järnvägstrafikstadgan ändras så att reglerna om järnvägens befattning
med hittegods ej blir tillämpliga när det gäller fynd i en byggnad på
järnvägsområdet som allmänheten har tillträde till.

Tidigare behandling

År 1978 tillkallades fyndlagsutredningen för att utreda frågor angående
bl. a. lagstiftningen om hittegods. Utredningen slutförde sitt uppdrag år 1980
genom avlämnande av betänkandet (Ds Ju 1980:11) Hittegods m. m. I
betänkandet framlades förslag till en ny lag om hittegods. Utredningen
behandlade ingående spörsmålet om föremål som finns i någons besittning,
dvs. den fråga som är av grundläggande betydelse för upphittarens
rättigheter när det gäller föremål som hittas i lokaler m. m. dit allmänheten

LU 1982/83:21

har tillträde, s. k. institutionsgods. Utredningen ansåg att den som hittar
insititutionsgods framstod som likställd med den som hittar hittegods på
andra ställen. Enligt utredningen var det emellertid svårt att i lagtext
precisera i vilka fall institutionsgods skulle behandlas som vanligt hittegods.
Utredningen nöjde sig därför med att göra vissa motivuttalanden som borde
leda till en mera nyanserad praxis än den nuvarande.

Utredningen tog också upp specialreglerna beträffande trafikhittegods och
föreslog att trafikföretagen liksom f. n. skulle bli ansvariga för den del av
hittegodsverksamheten som berör företagen.

Sedan betänkandet remissbehandlats tog regeringen i proposition 1982/
83:59 ställning till utredningens förslag. Såvitt gäller frågan om institutionsgods
framhöll departementschefen att, om det nuvarande rättsläget skall
ändras, det ankommer på lagstiftaren att genom klara regler ange hur de
olika fallen skall bedömas. Varken utredningens förslag eller vad som
framkommit under remissbehandlingen utgjorde enligt departementschefen
ett tillräckligt underlag för en sådan reglering. Behovet av en ändring var
enligt hans mening inte heller särskilt påfallande. Det anmärktes att de fall
som framför allt har föranlett kritik mot den nuvarande ordningen, nämligen
då någon hittat föremål på postkontor eller inom Skansen i Stockholm, synes
ha fått en i huvudsak tillfredsställande lösning. Såväl postverket som
stiftelsen Skansen hade nämligen för polisen förklarat att de generellt avstod
från varje anspråk på gods som har hittats inom deras områden. Det innebar
att godset i dessa fall tillfaller upphittaren och inte de nämnda institutionerna,
om ägaren inte hör av sig till polisen inom tre månader.

Departementschefen var därför, i varje fall då, inte beredd att föreslå
några särskilda regler om institutionsgods.

Sammanfattningsvis ansåg departementschefen att de nuvarande reglerna
om hittegods och andra fynd inte i det sammanhanget borde ändras på annat
sätt än att skyldigheten för polisen att kungöra hittegods avskaffas. Förslag
till en sådan ändring i hittegodslagen lades fram i propositionen.

I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1982/83:12 hemställde
utskottet att riksdagen skulle anta ändringen i hittegodslagen.

Utskottet

Enligt lagen om hittegods skall den som hittar ett borttappat föremål
anmäla fyndet till polismyndigheten. Vet upphittaren vem ägaren till
föremålet är får han dock överlämna det till denne. Upphittaren har rätt till
hittelön om ägaren tar tillbaka det upphittade föremålet. Om ägaren inte gör
anspråk på saken tillfaller den upphittaren eller i vissa fall staten.

LU 1982/83:21

postkontor eller på järnvägsområde (stationshus, bangårdar och banvallar)
vara i resp. företags besittning. Är ett föremål som finns i någons besittning
kvarglömt och tas det till vara av besittningshavaren, skall dock hittegodslagen
ha motsvarande tillämpning (6 §). Någon hittelön utgår ej i sådana fall
och upphittaren, om han är en annan än besittningshavaren, har ingen rätt till
godset.

Beträffande föremål som upphittas på fortskaffningsmedel i allmän trafik
eller inom område som tillhör trafikföretaget, s. k. trafikhittegods, har
genom hittegodslagen öppnats en möjlighet att införa särskilda bestämmelser.
Sådana regler har tagits in i bl. a. järnvägstrafikstadgan och kungörelsen
om behandling av föremål som upphittats i spårvägs-, tunnelbane- eller
busstrafik. Enligt den första författningen skall den som tar till vara
kvarglömd eller förlorad sak i järnvägs fortskaffningsmedel eller inom
järnvägs område överlämna föremålet till järnvägen (97 §). Järnvägen har
rätt att sälja upphittade föremål som inte tas tillbaka av ägaren. I den andra
kungörelsen föreskrivs att reglerna i järnvägstrafikstadgan skall ha motsvarande
tillämpning när det gäller föremål som glömts kvar i spårvagnar,
tunnelbanevagnar eller bussar m. m.

I motionen ifrågasätts om rätten till hittelön bör vara beroende av om
hittegodset påträffas på järnvägens område eller någon annan plats.
Motionärerna framhåller också att allmänheten inte torde ha kännedom om
var gränserna för SJ:s område går. Motionärerna anför att SJ på ett stort
antal platser arrenderar ut mark inom stationsområdet till butiks- och
kioskägare och att hittegodslagen i praxis tillämpas på föremål som påträffas
på sådan mark. Däremot anses telefonkiosker tillhöra SJ:s område och
hittegodsfynd i kioskerna följer således inte hittegodslagen. Motionärerna
anser att de nuvarande författningarna på området är oklara och framhåller
angelägenheten av att författningar utformas så att allmänheten ej skall
behöva tveka om deras innebörd. Motionärerna föreslår att 97 § järnvägstrafikstadgan
ändras så att reglerna om järnvägens befattning med hittegods
ej blir tillämpliga när det gäller fynd i en byggnad på järnvägsområdet som
allmänheten har tillträde till. Motionärerna yrkar att riksdagen hos
regeringen skall begära en författningsändring i enlighet med det anförda.

Utskottet kan i och för sig dela motionärernas uppfattning att de
nuvarande reglerna beträffande trafikhittegods kan te sig svårförståeliga.
Utskottet vill emellertid stryka under att de särskilda bestämmelserna om
föremål som hittas på SJ:s och andra trafikföretags områden i huvudsak
endast innebär avvikelser från hittegodslagens regler om skyldighet att
anmäla hittegodsfynd till polisen och om statens rättigheter till godset. För
den som gör fynd av trafikhittegods gäller däremot samma regel som för den
som annars hittar ett borttappat föremål, nämligen att rätten till hittelön och
andra rättigheter inte föreligger om föremålet finns i någons besittning.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 2 och 3) har specialreglerna

LU 1982/83:21

om trafikhittegods liksom den mera övergripande frågan om upphittarens
rättigheter när det gäller föremål som påträffas på järnvägsstationer och
andra lokaler, dit allmänheten har tillträde, nyligen övervägts av statsmakterna
med anledning av fyndlagsutredningens betänkande (Ds Ju 1980:11)
Hittegods. Någon ändring av nuvarande ordning har därvid inte funnits
påkallad. Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att nu
frångå detta ställningstagande. Motionen bör därför inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:229.

Stockholm den 1 mars 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s)*, Martin Olsson (c). Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s),
Ingemar Konradsson (s)*, Mona Saint Cyr (m), Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Allan Ekström (m)*, Sigvard Persson (c), Per Israelsson
(vpk)*, Inga-Britt Johansson (s) och Sten Andersson i Malmö (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

minab/gotab Stockholm 1983 73676