om villkoren för mönsterskydd (Betänkande 1983/84:LU12 Lagutskottet)

LU 1983/84:12

Lagutskottets betänkande
1983/84:12

om villkoren för mönsterskydd

Ärendet

I betänkandet behandlas motion 1982/83:231 av Marianne Karlsson (c),
vari tas upp en fråga om det i mönsterskyddslagen föreskrivna villkoret för
registrering av mönster, nämligen att mönstret väsentligt skiljer sig från
tidigare kända. Motionären yrkar att riksdagen beslutar att 2 §
mönsterskyddslagen (1970:485) skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 § Mönster registreringsansökningen.

Väsentlig skillnad skall anses föreligga om mönstret jämfört med det
tidigare kända antingen ger ett nytt helhetsintryck eller eljest uppvisar en
synlig och ur funktionssynpunkt väsentlig skillnad.

Som känt tillgängligt.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från patent- och
registreringsverket, patentbesvärsrätten och Sveriges industriförbund. Ett
yttrande i ärendet har vidare inkommit från Svenska industriens
patentingenjörers förening. En sammanställning av innehållet i yttrandena
finns i bilaga till betänkandet.

Gällande rätt

Mönsterskyddslagen (1970:485) trädde i kraft den 1 oktober 1970. Till
grund för lagstiftningen låg mönsterskyddsutredningens betänkande (SOU
1966:61) Mönsterskydd. Lagstiftningsarbetet hade bedrivits i nära samverkan
med kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Mönsterskyddslagen
överensstämmer i väsentlig mån med motsvarande lagar i dessa länder.

Mönsterskyddslagen är tillämplig inom alla näringsgrenar och på såväl
prydnadsmönster som nyttomönster. Med mönster förstås enligt lagen
förebilden för en varas utseende eller ett ornament. Genom registrering hos
patent- och registreringsverket kan mönsterskaparen få ensamrätt att
yrkesmässigt utnyttja mönstret. Skyddstiden är fem år med möjlighet att
förnya registreringen för ytterligare två femårsperioder. En grundläggande
förutsättning för registrering är, att mönstret är helt nytt och väsentligen
skiljer sig från vad som redan är känt. Registreringsförfarandet är ordnat som
ett förprövningssystem, dvs. registreringsmyndigheten företar en nyhetsgranskning,
vilken kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande.
Lagen ger möjligheter till samtidig registrering av varandra näraliggande
varianter av samma mönster, s.k. variantregistrering. Vidare kan s. k.
samregistrering ske av mönster för olika varor, om varorna hör samman i

1 Riksdagen 1983184. 8 sami. Nr 12

LU 1983/84:12

fråga om tillverkning och bruk.

Mönsterregistrering medför ensamrätt för mönsterhavaren att yrkesmässigt
tillverka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller hyra ut varor som
inte väsentligen skiljer sig från mönstret, men skyddet gäller bara i fråga om
de varor som angetts i ansökningen. Ensamrätten kan inskränkas genom
tillämpning av regler om tvångslicens. Den som uppsåtligen gör intrång i
annans mönsterrätt straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.
Allmänt åtal får väckas bara efter angivelse och om åtal är påkallat ur allmän
synpunkt. Skadeståndsskyldighet inträder-vid mönsterintrång, även om
intrånget skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Genom att mönster beskrivs som en ”förebild” markeras att det inte bara
är den färdigtillverkade varan som kan göras till föremål för mönsterrätt utan
även den ritning, modell eller liknande som skall utgöra förebilden vid
varutillverkningen och som normalt har färdigställts innan tillverkningen tar
sin början. Att mönster utgör förebilden för en varas utseende innebär att
varans utseende måste framgå omedelbart av mönstret. Det fordras således
inte någon beskrivning vid sidan av mönstret för att en komplett förebild skall
föreligga. Mönstret för tillverkningsverktyg, klichéer, gjutformar o. d. utgör
alltid förebilder endast för framställning av dessa föremål och således inte
dessutom för de produkter som skall tillverkas med användande av
föremålen. Med begreppet varor avses i lagen det allmänna språkbrukets
varubegrepp. Mönstervaran måste alltså utgöra en konkret sak som kan
framställas industriellt eller hantverksmässigt och som därvid får sitt
utseende fixerat. Också en del av en vara, t. ex. ett handtag, ett stolsben och
andra halvfabrikat, som kan vara föremål för omsättning, kan i mönsterrättsligt
hänseende anses som en särskild vara.

Det i lagen uppställda kravet på nyhet medför, att mönster som helt
stämmer överens med ett tidigare känt mönster inte kan registreras. Vid
sidan härav uppställs som nämnts ett skillnadskrav som innebär att en viss
utseendemässig distans eller olikhet av inte helt ringa betydelse måste
föreligga mellan det aktuella mönstret och vad som redan är känt. Mönstret
skall väsentligen skilja sig från vad som är känt. Mönsterskyddet är ett rent
utseendeskydd, och skillnadskravet är inte avsett att vara ett kvalitetskrav.
Som en grundläggande regel gäller, att det är mönstrets helhetsutseende som
skall betraktas och jämföras med vad som redan blivit allmänt tillgängligt.
Man får alltså i princip inte bedöma likhet och avvikelser blott i detaljer.

I fråga om graden av skillnad gäller som regel att man skall få ett nytt
helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emellertid
inte bara på rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre förändringar
kan i vissa fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan skillnad att
det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt kan även en kvantitativt
betydande förändring vara så banal att det nya mönstret inte förtjänar skydd.
Som exempel på detta kan nämnas att man förser en eljest neutral yta på ett
föremål med en stor röd prick, som uppenbarligen kan ge ett nytt

LU 1983/84:12

helhetsutseende åt varan men som knappast gör det förändrade föremålet
mönsterskyddsvärt. Det sagda innebär att ett mönster i vissa fall kan skilja sig
tydligt från vad som tidigare var känt utan att denna skillnad ändå bedöms
vara så väsentlig att mönstret bör få skydd.

Ett mönster kan också åtnjuta skydd enligt upphovsrättslagen (1960:729).
Till konstnärliga verk enligt upphovsrättslagen räknas nämligen bl. a. alster
av brukskonst, dvs. olika former av konstindustri och konsthantverk. Som
exempel på brukskonst kan nämnas framställning av glas, porslin, keramik,
möbler, juvelerararbeten och smide i olika metaller.

Ett brukskonstverk anses skilja sig från andra industriprodukter genom att
en andligt skapande verksamhet legat bakom tillkomsten av det. För att
upphovsrätt skall inträda krävs att en produkt fått en sådan individuell och
konstnärlig gestaltning att risken för att samma produkt också skall
framkomma genom en annans skapande verksamhet är obefintlig eller i varje
fall mycket ringa. Föreligger upphovsrätt till en produkt har skaparen av den
en principiell ensamrätt att förfoga över den. Skyddstiden upphör 50 år efter
upphovsmannens död.

Vissa uttalanden under förarbetena till mönsterskyddslagen

Under förarbetena till mönsterskyddslagen diskuterades bl. a. frågan
huruvida i Sverige vid sidan av patent och mönsterrätt skulle införas en
särskild skyddsform för enklare konstruktioner av typen nyttighetsmodeller
(prop. 1969:168 s. 60 ff.). En sådan skyddsform, s. k. Gebrauchsmuster,
förekommer på sina håll utomlands, bl. a. i Tyskland. Skyddsformen avser
tekniska idéer till skillnad från mönsterrätten, som gäller en varas form eller
utseende. Man kan därför tala om ett idéskydd eller funktionsskydd - inte
olikt ett patent - i ena fallet och ett formskydd eller utseendeskydd i det
andra. Denna distinktion har viss betydelse för skyddsomfånget i de båda
fallen. Mönsterrätten lämnar skydd endast åt formen, oavsett om denna ger
uttryck åt en teknisk idé, medan Gebrauchsmuster - enligt tysk praxis -lämnar skydd för den tekniska idén utan bundenhet till formen. Intrång i
rätten till Gebrauchsmuster kan således föreligga även då föremålet inte har
samma utseende som det registrerade utan överensstämmer med detta bara i
fråga om den bakomliggande uppfinningstanken, sådan denna kommit till
uttryck i skyddsanspråket.

De nordiska utredningarna fann inte skäl att föreslå en skyddsform av
typen Gebrauchsmuster vid sidan av patent och mönsterrätt. Som ett starkt
skäl mot att införa ensamrätt till enklare konstruktionsidéer åberopades
därvid att man, när det gäller en teknisk idé som ligger under patenterbarhetsgränsen,
principiellt måste utgå från att varje fackman på området är i
stånd att åstadkomma samma sak. Ytterligare ett viktigt skäl var, att ett inte
obetydligt skydd erbjuds genom en mönsterrätt som omfattar även
nyttomönster. Att de nordiska patentlagkommittéerna hade varit negativt

LU 1983/84:12

inställda till saken framstod härjämte för den svenska utredningen som ett
betydelsefullt skäl mot att införa skydd för Gebrauchsmuster hos oss. Den
stora enhetlighet på patenträttens område som uppnåtts skulle nämligen
luckras upp på ett allvarligt sätt om man i Sverige ensidigt införde ett
Gebrauchsmustersystem. Mönsterskyddsutredningens ståndpunkt att inte
föreslå någon särskild skyddsform för nyttighetsmodeller tillstyrktes eller
lämnades utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

Departementschefen å sin sida framhöll bl. a. att vid de nordiska
departementsöverläggningar som skett i lagstiftningsärendet enighet rått om
att en sådan skyddsform då inte borde införas. De skäl som anförts till stöd
för denna ståndpunkt fann departementschefen övertygande. Han beaktade
särskilt, att de ändamål som ett Gebrauchsmusterskydd skulle tjäna i viss
utsträckning tillgodosågs genom skyddet för nyttomönster, låt vara att
skyddet här begränsades till den givna utformningen och inte fick karaktär av
ett idéskydd.

Enligt departementschefen innebar det förhållandet att tanken på ett
Gebrauchsmusterskydd avvisades givetvis inte hinder för att frågan kunde
tas upp på nytt sedan patent- och mönsterskyddslagarna varit gällande någon
tid och behovet av en särskild skyddsform av denna typ kunnat bedömas i
belysning av vunna erfarenheter av de nya lagarnas tillämpning.

I fråga 0111 den närmare utformningen av skillnadskravet yppades delade
meningar i mönsterskyddsutredningen. Utredningen föreslog att det skulle
krävas en väsentlig skillnad, medan två reservanter förordade att endast en
tydlig skillnad skulle behöva föreligga. Utredningen (majoriteten) framhöll
bl. a. att sorn en grundläggande regel borde gälla, att det var mönstrets
helhetsutseende sorn skulle betraktas och jämföras med vad sorn redan blivit
allmänt tillgängligt. Det fick alltså i princip inte vara så, att man bedömde
likhet och avvikelser bara i detaljer. I fråga om graden av skillnad borde som
regel gälla att man skulle få ett nytt helhetsintryck av mönstervaran. Detta
kunde dock enligt utredningen leda vilse i vissa speciella situationer. Så t. ex.
kunde en förändring te sig ringa och därmed ha föga verkan på helhetsutseendet
men trots det utgöra resultatet av ett omfattande formgivningsarbete
och därjämte kräva en avsevärd insats i form av verktygsanskaffning och
annat för exploatering av produkten. De utseendemässiga förändringar som
förelåg i sådana fall kunde lätt iakttas av fackmän på området. Det fanns
alltså tillfällen, när det var befogat med skydd mot efterbildande även av
mönster som till synes skiljer sig bara obetydligt från andra mönster.
Exempel på detta kunde hämtas från bestickområdet, där tämligen små
förändringar, som normalt kanske inte omedelbart observeras av allmänheten,
skulle kunna vara tillräckliga för att uppfylla skillnadskravet. I andra fall
kunde en ringa förändring bli mycket framträdande och därigenom få stor
betydelse för helhetsutseendet utan att det för den skull fanns anledning att
ge skydd åt det förändrade mönstret. Gemensamt för båda dessa ytterlighetsfall
var enligt utredningen, att man tagit fasta på om någonting som var

LU 1983/84:12

väsentligt för det skyddsvärda hade inträffat genom förändringen. Detta
borde som regel vara fallet, när helhetsutseendet har förändrats så att de
mönster det gällde tydligt skiljde sig från varandra. Så borde emellertid enligt
utredningen även i övrigt vara fallet, när förändringen var väsentlig. Som
skyddsförutsättning borde alltså gälla - i överensstämmelse med då gällande
rätt - att mönstret väsentligen skiljer sig från vad som redan har blivit allmänt
tillgängligt. Detta uttryckssätt omfattade även nyhetskravet, vilket således
liksom i gällande rätt inte behövde anges särskilt.

Skillnadskravet borde enligt utredningen visserligen ges ett anspråksfullt
innehåll men borde dock inte tillämpas för strängt. Utredningen underströk
att skillnadskravet inte fick uppfattas som ett krav på uppfinningshöjd eller
som ett kvalitetskrav i gängse mening utan endast som ett krav på
utseendemässig distans eller olikhet av inte ringa betydelse.

Också vid remissbehandlingen gick åsikterna isär och åtskilliga remissinstanser
uttalade sig till förmån för reservanternas förslag.

Departementschefen framhöll (prop. 1969:168 s. 73 f.) att mönsterskyddet
var ett rent utseendeskydd. Skillnadskravet borde inte vara ett kvalitetskrav
utan som utredningen framhållit ett krav på utseendemässig distans av inte
ringa betydelse. För att skillnadskravet skall vara uppfyllt borde i regel
fordras att man fick ett nytt helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella
bedömningen grundades emellertid inte bara på rent kvantitativa jämförelser.
Även små yttre förändringar kunde enligt departementschefen i vissa
fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan kvalitativ skillnad att
det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt kunde även en kvantitativt
betydande förändring vara så banal att det nya mönstret inte förtjänade
skydd. Detta medförde, att ett mönster i vissa fall kunde skilja sig tydligt från
vad som tidigare var känt utan att denna skillnad ändå skulle bedömas vara så
väsentlig att mönstret borde få skydd. Redan av detta skäl syntes det
departementschefen att uttrycket ”väsentligen” var att föredra. Den
viktigaste synpunkten hänförde sig emellertid till den praktiska tillämpningen
av skillnadskravet. I då gällande praxis hade tillämpningen tenderat mot
allt större generositet. Den nya mönsterlagen borde medföra en betydande
ändring härvidlag. Skillnadskravet borde tillämpas strängt. Detta framhölls
klarare om man krävde att ett nytt mönster skall skilja sig ”väsentligen” från
tidigare kända mönster än om man valde det svagare ordet ”tydligt” eller
något liknande uttryck.

En viktig följd av den skärpning av skillnadskravet som departementschefen
sålunda förordade blev att vad man brukar kalla för banala mönster klart
kom att utestängas från skydd.

Det sagda innebar, att departementschefen inte kunde ansluta sig till
utredningens uttalande att sådana omständigheter som omfattningen av
formgivningsarbetet och av mönsterskaparens insatser i form av verktygsanskaffning
och annat för exploatering av produkter skulle tillerkännas
betydelse vid bedömande av om skillnadskravet är uppfyllt.

LU 1983/84:12

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1980/81 års riksmöte väckte Marianne Karlsson en motion
(1980/81:687) med i allt väsentligt samma syfte som hennes nu aktuella
motion. På hemställan av lagutskottet i betänkandet LU 1981/82:5 avslog
riksdagen motionen. I betänkandet framhöll utskottet att mönsterskyddet är
ett rent utseendeskydd och således inte direkt syftar till att skydda mönster
som fått sin utformning av konstruktionsmässiga eller andra praktiska skäl.
Någon skyddsform liknande patent för enklare konstruktioner av typen
nyttighetsmodeller - s. k. Gebrauchsmuster - finns inte i Norden men
förekommer bl. a. i Förbundsrepubliken Tyskland. I likhet med vad som
framhållits i flera av de remissyttranden som inhämtats över motionen ansåg
utskottet att motionären närmast syntes förorda införandet av ett sådant idéeller
funktionsskydd vid sidan av mönster- och patenträtten.

Utskottet hänvisade till att man under förarbetena till de nordiska lagarna
på mönsterrättens område ingående övervägde frågan om en skyddsform av
typen Gebrauchsmuster skulle införas. De skäl som därvid anfördes mot
skyddsformen gjorde sig enligt utskottets mening alltjämt gällande. Också
intresset av nordisk rättslikhet på området talade mot att man borde
överväga en utvidgning av mönsterskyddet. Härtill korn, enligt vad
patentverket och patentbesvärsrätten uppgivit, att erfarenheterna från
länder som har en skyddsform av typ Gebrauchsmuster inte varit odelat
gynnsamma.

Med hänsyn till det anförda kunde utskottet inte ställa sig bakom
motionärens önkskemål. Utskottet underströk emellertid betydelsen av att
god och kvalificerad formgivning ges ett tillfredsställande mönsterskydd.
Med hänsyn till vad patentverket anfört i sitt remissyttrande utgick utskottet
från att verket vid tillämpningen av mönsterskyddslagen beaktar
mönsterskaparnas intressen och utnyttjar deras erfarenheter.

Motionsmotivering

I motion 231 hänvisar motionären till sin tidigare motion i ämnet vari hon
påpekat en egendomlighet som utvecklats i administrativ praxis, när det
gäller tolkningen av begreppet ”väsentligen skiljer sig” från tidigare kända
mönster. 11981 års motion framhölls att praxis blivit sådan, att bedömningen
vilar helt på synsinnet. En skillnad anses alltså inte väsentlig även om den
t. ex. medför att den nya produkten rent praktiskt är mycket bättre, om
skillnaden, som bevisligen finns, inte är tillräckligt påfallande för den
oinformerade betraktaren.

Sedan 1981 års motion behandlades i riksdagen har enligt motionären de
allmänna domstolarna och de administrativa domstolarna hamnat i motsatta
positioner, när det gäller tolkningen av ordet ”väsentligen” i lagen.

Stockholms tingsrätt uttalade sålunda i dom den 18 september 1981 (DT

LU 1983/84:12

71) gällande intrång i mönsterskydd att man vid bedömning av om ett påstått
intrångsföremål väsentligen skiljer sig från ett mönster som är skyddat eller
ej måste ta stor hänsyn till funktionen. Trots att mycket tydliga skillnader
förelåg fann Stockholms tingsrätt intrång föreligga. Funktionen var identisk.
Svea hovrätt fastställde den 1 oktober 1982 tingsrättens dom.

Enligt dessa domstolar bör man alltså fästa stor vikt vid det funktionella vid
s. k. bruksmönster, när det gäller att avgöra om väsentlig skillnad föreligger.

Motionären anför vidare att regeringsrätten den 23 september 1982 prövat
frågan om registrerbarheten av en jacka avsedd för snickeri och
byggverksamhet och försedd med utanpåliggande fickor avsedda för
arbetsredskap. I beslutet uttalade regeringsrätten följande. ”Av utredningen
i målet framgår icke att dessa fickor anbragts och utformats i syfte att ge
jackan ett karaktäristiskt utseende. Fastmera synes jackans utformning vara i
allt väsentligt betingad av dess funktion som arbetsplagg. Vid angivna
förhållanden saknas förutsättningar att meddela mönsterskydd för jackan.”

Beslutet är enligt motionären utomordentligt tydligt. Man kan inte få
mönsterskydd för en produkt som formgivits med syftet att göra den bra och
funktionell. Av det gynnande av god formgivning som mönsterskyddslagen
enligt lagmotiven skulle ge återstår således bara möjlighet till skydd för
onyttigheter.

Motionären anser att förarbetena till mönsterskyddslagen ger stöd för att
skillnadskravet bör tolkas så att man skall ta hänsyn till förståndsresonemang
och inte bara till yttre, klart urskiljbara avvikelser. Enligt motionären har
praxis när det gäller skillnadskravet för mönster utvecklats så att det
motiverar ett ingripande från riksdagens sida. Att de allmänna domstolarna
och regeringsrätten synes vara på motsatta linjer gör ett dylikt ingripande så
mycket nödvändigare.

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion om översyn av mönsterskyddslagen
(1970:485). Mönsterskyddslagen trädde i kraft den 1 oktober 1970. Lagen
överensstämmer i väsentlig mån med motsvarande lagar i Danmark, Finland
och Norge.

Mönsterskyddslagen är tillämplig på såväl prydnadsmönster som
nyttomönster. Med mönster förstås enligt lagen förebilden för en varas
utseende eller ett ornament. Genom registrering hos patent- och
registreringsverket kan mönsterskaparen få ensamrätt att yrkesmässigt
utnyttja mönstret. Patentverkets beslut i registreringsärende kan överklagas
till patentbesvärsrätten, mot vars utslag talan kan föras i regeringsrätten.
Skyddstiden för ett mönster är fem år men registreringen kan förnyas för
ytterligare två femårsperioder. Uppsåtligt intrång i mönsterrätten är
straffbelagt. Vidare gäller att intrång i mönsterrätten medför skadeståndsskyldighet
även om intrånget skett utan uppsåt eller oaktsamhet. Mål om

LU 1983/84:12

intrång i mönsterrätt handläggs av de allmänna domstolarna.

En förutsättning för att ett mönster skall registreras är att mönstret är helt
nytt och väsentligt skiljer sig från vad som redan är känt (2 §).
Mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd och skillnadskravet är inte avsett
att vara ett kvalitetskrav. Som en grundläggande regel gäller, att det är
mönstrets helhetsutseende som skall betraktas och jämföras med vad som
redan blivit allmänt tillgängligt. Man får alltså i princip inte bedöma likheter
och avvikelser blott i detaljer.

I fråga om graden av skillnad gäller att man skall få ett nytt helhetsintryck
av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emellertid inte bara på
rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre förändringar kan i vissa fall
medföra en sådan skillnad att det nya mönstret bör tillerkännas skydd.
Omvänt kan även en kvantitativt betydande förändring vara så banal att det
nya mönstret inte förtjänar skydd.

I motion 1982/83:231 kritiseras den praxis som utvecklats i patentverket
och förvaltningsdomstolarna när det gäller tolkningen av skillnadskravet.
Enligt motionären är praxis numera sådan att bedömningen helt vilar på
synsinnet. Ett mönster anses sålunda inte väsentligt skilja sig från ett annat
om skillnaden - trots att den innebär att varan faktiskt är bättre än den andra
- inte är utseendemässigt tillräckligt påfallande. Motionären framhåller
vidare att de allmänna domstolarna tillmäter varans funktion stor betydelse
vid bedömningen av om skillnadskravet är uppfyllt. Regeringsrätten
däremot har i ett avgörande från år 1982 gjort uttalanden som tyder på att
mönsterskydd inte kan erhållas för produkter som formgivits i syfte att de
skall vara bra och funktionella. Enligt motionen ger förarbetena till
mönsterskyddslagen stöd för att skillnadskravet skall tolkas så att man skall
ta hänsyn inte bara till yttre, klart urskiljbara avvikelser utan också till syftet
med en formgivning. Den praxis som utvecklats och i synnerhet den
omständigheten att de allmänna domstolarna och regeringsrätten har intagit
olika ståndpunkter motiverar därför en lagändring. Motionären yrkar att 2 §
mönsterskyddslagen kompletteras med en bestämmelse av innehåll att
väsentlig skillnad skall anses föreligga om mönstret jämfört med det tidigare
kända antingen ger ett nytt helhetsintryck eller eljest uppvisar en synlig och
ur funktionssynpunkt väsentlig skillnad.

Utskottet vill framhålla att både patentverket och patentbesvärsrätten i
remissyttranden över den nu aktuella motionen uttalat att motionären dragit
alltför långtgående slutsatser av de föreliggande domstolsavgörandena.
Såväl avgörandena i de allmänna domstolarna som i regeringsrätten ligger
enligt remissyttrandena i linje med uttalandena under lagstiftningens
förarbeten och ger inte uttryck för några principiella olikheter i
bedömningen. Utskottet saknar anledning att ifrågasätta riktigheten av vad
patentverket och patentbesvärsrätten sålunda anfört. Tillämpningen av
mönsterskyddslagen i de allmänna domstolarna och regeringsrätten
motiverar således inte i och för sig någon lagändring.

LU 1983/84:12

Vad härefter gäller motionärens uppfattning att skillnadskravet bör anses
uppfyllt när en avvikelse som är mindre framträdande har betingats av
funktionella skäl vill utskottet framhålla följande. Som ovan berörts är
mönsterskyddet ett rent utseendeskydd och syftar således inte direkt till att
skydda mönster som fått sin utformning av konstruktionsmässiga eller andra
praktiska skäl. I likhet med samtliga de instanser som yttrat sig över
motionen anser utskottet att motionärens förslag till ändring i mönsterskyddslagen
inte står i överensstämmelse med uppbyggnaden av
mönsterskyddet. Om man i likhet med motionären önskar ge ett visst skydd
också för idén som ligger bakom utformningen av ett mönster torde man
därför böra överväga en ny skyddsform som liknar patent. En sådan
skyddsform för enklare konstruktioner av typen nyttighetsmodeller - s. k.
Gebrauchsmuster - finns inte i Norden men förekommer bl. a. i
Förbundsrepubliken Tyskland. Som utskottet framhöll år 1981 (LU
1981/82:5) vid behandlingen av en motion med i allt väsentligt samma syfte
som den nu aktuella gör sig de skäl som under förarbetena till
mönsterskyddslagen anfördes mot införandet av en skyddsform av typen
Gebrauchsmuster alltjämt gällande. Också intresset av nordisk rättslikhet på
området talar mot att vi i Sverige nu bör överväga en utvidgning av
mönsterskyddet. Skulle det emellertid visa sig att det från de övriga nordiska
ländernas sida finns ett intresse för en skyddsform för nyttighetsmodeller får
frågan övervägas på nytt.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:231.

Stockholm den 21 februari 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m)*, Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Arne
Andersson i Gamleby (s)*, Allan Ekström (m), Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk),
Inga-Britt Johansson (s) och Ulla-Britt Carlsson (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1983/84:12

Särskilt yttrande

Marianne Karlsson (c) anför:

Enligt min mening ger mönsterskyddslagen inte det skydd för
nyttighetsmönster som enligt uttalandena under förarbetena egentligen var
avsett med lagen. Jag vill också peka på att vi på grund av våra internationella
förpliktelser är skyldiga att skydda industriella modeller. Redan på grund av
det anförda anser jag det motiverat med en ändring av lagen. Härtill kommer
som jag närmare utvecklat i motionen att praxis på området inte är entydig.

På mönsterskyddsområdet råder nordisk rättslikhet. Sverige kan därför
inte ensamt genomföra en ändring. Med hänsyn härtill har jag avstått från att
reservera mig. Jag vill emellertid framhålla att regeringen bör ta upp
överläggningar med de andra nordiska länderna i syfte att åstadkomma en
ändring av rättsläget.

LU 1983/84:12

Bilaga

Sammanställning av yttranden över motion 1982/83:231

Patent- och registeringsverket, Sveriges industriförbund och Svenska
industriens patentingenjörers förening avstyrker att mönsterskyddslagen
ändras i enlighet med motionärens önskemål medan patentbesvärsrätten inte
motsätter sig en utredning.

Patentverket påpekar att motionären drar den slutsatsen att de allmänna
domstolarna fäster stor vikt vid det funktionella vid bedömningen av
nyttomönster medan regeringsrätten skulle vara av den meningen att
mönsterskydd inte kan ges för en produkt som formgivits med syfte att göra
den bra och funktionell.

En granskning av de åberopade domstolsavgörandena ger enligt
patentverkets mening inte stöd för de långtgående slutsatser som förs fram i
motionen. Båda domarna får anses ge uttryck för bedömningar som ligger
inom ramen för gällande lagstiftning jämte förarbeten. Även om det av
motionären citerade regeringsrättsavgörandet kan ge anledning till olika
uttolkning, saknas tillräckliga skäl för att med utgångspunkt enbart från detta
hävda att avsteg gjorts från motivuttalandena vid mönsterskyddslagens
tillblivelse.

Någon domstolspraxis som kan läggas till grund för en lagändring i den
riktning motionären yrkar finns följaktligen inte. Patentverket ser heller inte
i sin registreringsverksamhet någon anledning att frångå hittillsvarande
praxis som innebär att mönsterskydd meddelas såväl för prydnadsmönster
som för nyttomönster. Lagstiftningen syftar enligt patentverket till att gynna
god formgivning och detta syfte omfattar också produkter vilka formgivits
med ändamålet att göra dem bra och funktionella. Väsentligt är att
mönsterskyddet inte är ett idéskydd utan ett formskydd. Mönsterskyddet
skall inte vara ett skydd för funktionen eller konstruktionen utan ett rent
utseendeskydd där mönstrets helhetsutseende skall betraktas och jämföras.
Patentverkets praxis synes sålunda tillgodose synpunkten att mönsterskyddslagen
skall ge skydd också för nyttomönster.

Patentverket framhåller vidare att motionens författningsförslag synes gå
betydligt längre än vad motiveringen ger vid handen. Enligt det föreslagna
nya stycket till 2 § mönsterskyddslagen skall väsentlig skillnad anses föreligga
om mönstret jämfört med det tidigare kända antingen ger ett nytt
helhetsintryck eller eljest uppvisar en synlig och ur funktionssynpunkt
väsentlig skillnad. Med denna lydelse skulle mönsterskyddslagens
skillnadskrav komma att tillämpas mindre strängt när det gäller ett
nyttomönster som också innefattar en funktionsmässig förändring än i fråga
om andra nytto- och prydnadsmönster. Att sålunda acceptera en lägre
”mönsterhöjd” så snart en ur funktionssynpunkt väsentlig skillnad föreligger
förefaller egendomligt redan med hänsyn till att mönsterskyddslagen just är

LU 1983/84:12

avsedd att ge skydd för en varas form. Resultatet blir att mönster med enkla,
rentav banala, konstruktionsmässiga förändringar - vilka självfallet likväl
kan vara väsentliga - gör mönster skyddsvärda på bekostnad av högvärdiga
mönsterformer som lagstiftaren haft i särskild åtanke med mönsterskyddslagen.
En originell och kvalificerad mönsterskapelse skulle följaktligen kunna
efterapas om efterapningen uppvisar ur funktionssynpunkt väsentliga
skillnader, t. ex. uppstyvningar eller andra förstärkningar.

Patentverket vill bestämt motsätta sig en lagändring med denna inriktning
som enligt verkets mening skulle allvarligt motverka strävandena att främja
kvalificerad formgivning i vårt land. Patentverket ställer sig också avvisande
till en ny skyddsform av typen Gebrauchsmuster.

Patentbesvärsrätten framhåller att praxis i mönsterskyddsärenden numera
stabiliserats och ställer större krav än tidigare när det gäller skillnaden mellan
mönster. Ett tecken på att läget stabiliserats och att det administrativa
förfarandet fungerar i stort sett friktionsfritt synes vara att antalet besvär
över patentverkets beslut i mönsterregistreringsärenden legat tämligen
konstant under de senaste åren på en mycket måttlig nivå av 50-60 per år,
vilket skall ses mot bakgrunden av att antalet ansökningar om registrering
under nämnda period legat runt 3000 om året.

Enligt patentbesvärsrättens bedömning torde knappast finnas fog för
antagandet att det, på sätt motionären synes mena, skulle råda någon
principiell - eller annan märkbar - olikhet i bedömningen av skillnadskravet
mellan de allmänna domstolarna och de administrativa domstolarna. En
analys av den i och för sig sparsamma praxis som föreligger särskilt från de
allmänna domstolarna synes snarare bekräfta att bedömningarna grundas på
ett i huvudsak gemensamt synsätt.

Patentbesvärsrätten anmärker att högsta domstolen avslagit en ansökan
om prövningstillstånd i det av motionären åberopade målet från Stockholms
tingsrätt rörande mönsterintrång. Enligt patentbesvärsrätten synes motionären
ha missuppfattat innebörden av tingsrättens och hovrättens domar.
Tvärtemot vad motionären anför fann tingsrätten - vars bedömning
hovrätten anslöt sig till - att de skillnader som förelåg mellan det registrerade
mönstret och intrångsföremålet till övervägande del var sådana, att de
varken var för sig eller sammantagna nämnvärt påverkade utseendet eller
gav ett nytt helhetsintryck åt intrångsföremålet. Funktionen tillmättes
således ingen avgörande betydelse vid bedömningen av intrångsfrågan.

Beträffande det av motionären åberopade avgörandet av regeringsrätten
(se RÅ 1982 s. 435-437) anmärker patentbesvärsrätten att detta avgörande
står i samklang med en rad tidigare avgöranden av regeringsrätten (se
tidskriften Nordiskt immateriellt rättsskydd, NIR, 1981 s. 417-421 och 1982
s. 487-489).

I samtliga av de nyss berörda fallen har, som framgår av referaten,
patentbesvärsrätten och regeringsrätten kommit till samma slut, nämligen att
registrering ej kunnat tillåtas. Regeringsrätten har dock motiverat sina

LU 1983/84:12

ställningstaganden på ett delvis annorlunda sätt än patentbesvärsrätten och
synes ha velat betona kravet på mönsterskapande insats också i fråga om
mönsterskydd av nyttoföremål starkare. Den genom regeringsrättens
avgöranden i nämnda fall skapade praxis torde enligt patentbesvärsrättens
mening vara att uppfatta som ett led i den allmänna skärpning av
förutsättningarna för mönsterskydd som under senare år i olika sammanhang
ansetts påkallad. I sammanhanget måste även hållas i minnet önskvärdheten
av att skyddsomfånget för registrerade mönster ej blir alltför snävt. Släpper
man på kravet på utseendemässig distans som förutsättning för
mönsterskydd, är risken påtaglig att man hamnar i mycket besvärliga
situationer i den praktiska tillämpningen av olika frågor rörande innehållet i
skyddet.

Sammanfattningsvis anser patentbesvärsrätten - i motsats till motionären
- att det sätt på vilket praxis utvecklats när det gäller skillnadskravet för
mönster i beviljandeförfarandet inte i och för sig motiverar en lagändring. I
fråga om den föreslagna ändrade lydelsen av 2§ mönsterskyddslagen vill
patentbesvärsrätten fästa uppmärksamheten på de svårigheter som kan
befaras uppkomma vid tillämpningen av rekvisitet "eller eljest uppvisar en
synlig och ur funktionssynpunkt väsentlig skillnad". Det skulle här bli fråga
om en vansklig bedömning av delvis teknisk natur som faller utanför ramen
för den nuvarande mönsterskyddslagen.

Om man önskar gå längre än till att ge ett rent utseendeskydd och bereda
visst skydd också för den bakom ett mönsters utformning liggande tekniska
idén, torde man enligt patentbesvärsrätten få överväga att införa en för
Sverige ny skyddsform som svarar mot vad som förekommer i exempelvis
Förbundsrepubliken Tyskland under beteckningen Gebrauchsmuster.
Innebörden härav är i huvudsak att den bakom mönstrets utformning
liggande tekniska idén skyddas i viss utsträckning oberoende av den
presenterade utföringsformen. Skyddet kan därmed typiskt sett sägas ligga
mellan det vanliga mönsterskyddet och patentskyddet.

Patentbesvärsrätten förklarade i sitt yttrande över motion 1980/81:687 att
rätten inte motsatte sig att frågan om införande av ett skydd av nyssnämnda
typ vid sidan av patent- och mönsterskydd togs upp till förnyat övervägande.
Patentbesvärsrätten intar alltjämt samma hållning i denna fråga men anser
sig inte för egen del vilja förorda en sådan åtgärd. Möjligen kan dock nu sägas
att frågan fått ökad aktualitet dels genom att betydande erfarenhet numera
vunnits rörande de praktiska tillämpningsproblemen på mönsterområdet,
dels på grund av den kapacitetsökning som rimligen successivt måste antas
uppkomma i det svenska patentverket i takt med överströmningen av vanliga
patentansökningar till det europeiska patentverket.

Sveriges industriförbund framhåller att genom den i motionen föreslagna
ändringen skulle mönsterskyddslagens utseendeskydd kombineras med ett
idéskydd, genom att det funktionella elementet får en direkt avgörande
betydelse. Härigenom torde man närma sig ett skydd för nyttighetsmodeller,

LU 1983/84:12

en form av idéskydd, som således skulle införas bakvägen.

Sveriges industriförbund finner inte att det framkommit skäl som talar för
att frångå principen att mönsterrätten skall bygga på endast ett
utseendeskydd. Förbundet avstyrker därför motionärens förslag till ändring i
mönsterskyddslagen.

Om man trots förbundets inställning skulle anse att det finns anledning att
överväga införandet av ett skydd för nyttighetsmodeller utgår förbundet från
att man först gör en ordentlig utredning om bl. a. behov och önskemål av ett
sådant skydd. Det har kommit till förbundets kännedom att Danmark f. n.
överväger om man skall utforma en lag om skydd för bruksmönster efter tysk
förebild. En eventuell utredning härom bör därför bedrivas på nordisk basis.

Industriförbundet påpekar att motionären fäster uppmärksamheten på ett
betydelsefullt problem som ofta diskuteras i berörda kretsar, nämligen
konkurrenters kopierande, utan risk för rättsliga sanktioner, av attraktiva
varor, som inte har rättsskydd enligt immaterialrättslagstiftningen. Här är
emellertid att märka att det föreligger ett visst skydd mot otillbörlig
efterbildning enligt marknadsföringslagen. Dessutom vill förbundet erinra
om att den i Sverige pågående utredningen om företagshemligheter påbörjat
en undersökning av behovet av ett förstärkt skydd mot otillbörlig
efterbildning, grundat på intresset av att motverka illojal konkurrens, och
eventuellt föreslå regler om detta. De problem som motionären pekar på
torde ha beröringspunkter med det arbete som nämnda utredning bedriver.
Vid frågans behandling bör därför hänsyn tas till detta utredningsarbete. Ett
förbättrat skydd mot slavisk efterbildning torde delvis kunna lösa det
problem som berörts i motionen.

Svenska industriens patentingenjörers förening kan inte ansluta sig till
motionärens uppfattning att praxis i mönsterskyddsärenden strider mot
förarbetena. Inte heller anser föreningen att förarbetena ger belägg för att
skillnadskravet avser mer än helhetsintrycket av mönstret, alltså att själva
idén eller tanken bakom mönstret skall skyddas. Föreningen påpekar att
mönsterskyddslagen innebär ett allmänt utseendeskydd, där begreppet
utseende avser effekter som kan förnimmas visuellt och där skyddet omfattar
också mönster som inte väsentligt skiljer sig från det registrerade mönstret.

Motionärens förslag skulle innebära avvikelse från dessa principer.
Föreningen ställer sig därför avvisande till förslaget.