om vatten- och luftvård (Betänkande 1980/81:JoU14 Jordbruksutskottet)

JoU 1980/81:14

Jordbruksutskottets betänkande
1980/81:14

om vatten- och luftvård

Motionerna m. m.

Yrkanden

I motion 1979/80:214 av Bengt Silfverstrand och Maja Bäckström (båda s)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas mot vattenföroreningarna
i Rönneå i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motion 1979/80:304 av Hagar Normark m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar uttala

1. att användning av kol som energikälla sker på ett sådant sätt att skydd
för människors liv och hälsa garanteras,

2. att forskning och utveckling av reningsmetoder för att uppnå dessa mål
bör befrämjas.

I motion 1979/80:387 av John Johnsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att åtgärder vidtas mot vattenföroreningarna i Klingavälsån
och naturreservatet i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1979/80:940 av Rune Rydén m. fl. (m) yrkas att riksdagen uttalar
sig för att svenska bestämmelser för i första hand fordon harmoniseras med
de bestämmelser som gäller för Västeuropa i övrigt och att Sverige
internationellt skall verka för optimala miljö- och fordonskrav.

I motion 1979/80:1373 av Bonnie Bernström (fp) yrkas att riksdagen
anhåller att regeringen lägger fram förslag om att blyfri regularbensin införs
från och med den 1 januari 1983.

I motion 1979/80:1377 av Märta Fredrikson m. fl. (c) yrkas att riksdagen
beslutar

1. att hos regeringen begära kartläggning av de effekter kärnkraftverkens
utsläpp har på ozonskiktet,

2. att begära regeringens initiativ för att nationellt och internationellt
kraftfullt verka för en snar begränsning av utsläpp som skadar ozonskiktet.

I motion 1979/80:1749 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag till 1981 års riksmöte
om lägre gräns än nu gällande 50 megawatt för koncessionsnämndens
prövning av koleldningsanläggningar.

I motion 1979/80:1760 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 8 och 9), att riksdagen beslutar

8. att hos regeringen begära en tillståndslag för utbyggnad av kolkraftverk,

9. att hos regeringen begära en kartläggning av de utsläpp som kan

1 Riksdagen 1980/81. 16 sami. Nr 14

JoU 1980/81:14

påverka ozonskiktet och klimatet samt anhålla att regeringen aktivt verkar
för att få till stånd en internationell konvention till skydd för ozonskiktet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i skrivelse till utskottet av den 13
februari 1980 lämnat vissa underrättelser med anledning av motion
1979/80:387.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal i januari 1980 väckta
motioner angående vatten- och luftvård. I motionerna behandlas problem
som sammanhänger med vattenföroreningar av vissa åar, miljöstörningar
från koleldning, motorfordonens miljöstörningar och risken för skador på
ozonskiktet i atmosfären.

Vattenföroreningar i vissa åar. Vattenföroreningarna i Rönneå och
Klingavälsån i Skåne behandlas i motionerna 1979/80:214 resp. 1979/80:387.
Enligt förstnämnda motion har vattenkvaliteten i Rönneå successivt
försämrats under flera år. Särskilt märkbar har denna försämring blivit de två
senaste åren. Vattentillströmningen är numera mycket ojämn. Enligt
motionen har ansträngningar hittills för att lösa föroreningsproblemen i
Rönneå varit otillräckliga, splittrade och dragit långt ut på tiden. Motionärerna
föreslår att naturvårdsverket snarast möjligt i samarbete med berörda
länsstyrelser företar en genomgripande undersökning av föroreningsorsakerna
samt upprättar ett åtgärdsprogram. Ett motsvarande yrkande beträffande
Klingavälsån och dess naturreservat framställs i motion 1979/80:387. Enligt
motionen har vattenkvaliteten i Klingavälsån under senare år märkbart
försämrats och då särskilt under sommartid då vattenföringen är låg. Vid
flera tillfällen har dödsfall bland djur på betesgång inträffat, och det har
angivits att trolig dödsorsak är vattnet.

Rönneå avvattnar Ringsjön i Skåne och rinner åtta mil åt nordväst, norr
om Söderåsen, innan den mynnar ut i Skälderviken. Enligt vad utskottet
inhämtat pågår f. n. provningsarbeten i ån i enlighet med ett utarbetat
flerårsprogram. Arbetet bedrivs i samarbete mellan berörda länsstyrelser (i
Malmö och Kristianstad) och kommuner. Hittillsvarande erfarenheter ger
enligt vad utskottet erfarit vid handen att föroreningskällorna i själva åfåran
godtagbart bemästrats. Däremot uppges Ringsjön ge anledning till bekymmer.

En särskild Ringsjökommitté har bildats i oktober 1980 i vilken deltar
länsstyrelserna och berörda kommuner med statens naturvårdsverk och
fiskenämnden som adjungerade medlemmar. Sjön som sådan uppges vara
algrik vilket förvärrats under senare år genom föroreningstillförsel. Fisket
har därigenom skadats. I syfte att ge underlag för bedömning av restaureringsåtgärder
torde Ringsjökommittén komma att föranstalta om ett
arbetsprogram som innefattar utredning av föroreningsbelastningen i sjön,

JoU 1980/81:14

recipientkontroll och undersökningar av forskningskaraktär.

Klingavälsån rinner från det sydskånska sjölandskapet, där den har sitt
källflöde, till Kävlingeån med utflöde i Öresund.

Klingavälsåns naturreservat sträcker sig från Sövdemölla till Kävlingeån.
Syftet med reservatet är att bevara den meanderringlande åfåran med
omgivande betade fuktängar som är av stort ornitologiskt värde. Området är
som häcknings- och rastlokal såväl av riks- som internationellt intresse och
har medtagits i den s. k. CW-listan. Målsättningen för vården av reservatet
skall vara att bibehålla områdets vetenskapliga, kulturella och landskapsbildsmässiga
värden samtidigt som förutsättningarna för åkerbruk och
kreatursskötsel bevaras. Härvid uppges betesdriften vara särskilt viktig. Lika
viktigt är att den bedrivs ända ner i åfåran.

Sommaren 1979 inträffade flera dödsfall bland betande djur vid Klingavälsån,
sannolikt till följd av vattenförorening. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har med anledning härav efter samråd med berörda kommuner och
intressenter låtit genomföra ett program med utvidgad kontroll av Klingavälsåns
vattensystem. Preliminära resultat av ifrågavarande kontrollverksamhet
visar att vattnet i ån är förorenat och knappast tjänligt som
dricksvatten. Å andra sidan uppvisar det vid jämförelse med andra åar i länet
klart lägre koncentration av närsalter samt lika eller något bättre förhållanden
vad avser bakterieantal. Inga misstänkta dödsfall bland betesdjuren har
inrapporterats under år 1980. Det utvidgade kontrollprogrammet kommer
enligt uppgift från länsstyrelsen att följas upp inom ramen för Kävlingeåns
vattenvårdsförbund. Särskilda råd och anvisningar kommer att lämnas dem
som enligt inventeringen brustit i avloppsutsläpp.

Utskottet vill för sin del framhålla angelägenheten av att verksamma
åtgärder vidtas mot vattenföroreningar av det slag som det här är fråga om.
Inte minst viktigt är att insatserna inriktas på att angripa föroreningskällorna.
De problem som tas upp i motionerna åligger det emellertid närmast berörda
länsstyrelser och kommunala organ att lösa. Av den ovan lämnade
redogörelsen framgår att vederbörande myndigheter i samråd med statens
naturvårdsverk också vidtagit eller påbörjat åtgärder som är ägnade att
komma till rätta med ifrågavarande föroreningsproblem. Utskottet finner
därför inte att riksdagen nu har anledning ta något särskilt initiativ i frågan.
Motionerna 1979/80:214 och 1979/80:387 avstyrks således.

Koleldningens miljöstörande effekter. Möjligheterna att komma till rätta
med miljöriskerna med kolförbränning är föremål för yrkanden i tre
motioner. I motion 1979/80:304 krävs att kol används som energikälla endast
om skyddet för människors liv och hälsa kan garanteras samt att forskning
och utveckling av reningsmetoder främjas. Enligt motion 1979/80:1749 är
stenkol det bränsle som allmänt sett har den högsta föroreningseffekten.
Beträffande såväl försurningen som de med detta bränsle följande nedfallen
av tungmetaller uppges i motionen att läget i vårt land nu är sådant att varje

1* Riksdagen 1980181. 16 sami. Nr 14

JoU 1980/81:14

ökning av utsläppen kan få åtminstone lokalt katastrofala följder. Det är
därför enligt motionärerna av största vikt, att man får kontroll över
koleldningen, lämpligen genom att koncessionsnämndens tillstånd skall
erfordras, inte som f. n. när panneffekten överskrider 50 megawatt - vilket
blott sker i ett fåtal fall - utan betydligt tidigare.

I motion 1979/80:1760 yrkande 8 begärs en tillståndslag för utbyggnad av
kolkraftverk. Motionärerna anför som stöd härför att enorma föroreningsmängder
släpps ut från ett koleldat kraftverk. Under ett år uppskattas enligt
motionen utsläppen från ett kolkraftverk på 1000 MW till mellan 10 000 och
30 000 ton svaveldioxid, 1 150 ton stoft, 50 000 ton kväveoxider, 6 300 000
ton koldioxid samt mellan 30 och 300 ton metaller (arsenik, kadmium, krom,
kvicksilver, bly, koppar, nickel, zink och vanadin). Utöver utsläppen
kommer avfallet som på ett år överstiger 750 000 ton. Avfallshögarna
innehåller en rad föroreningar, bl. a. tungmetaller. Dessa löses upp av
regnvatten som tränger genom askan och kan förorena grundvattnet. Enligt
motionen måste en ytterst noggrann prövning och en tillfredsställande
reningsteknik krävas innan tillstånd lämnas för koleldade kraftverk.

Utskottet vill erinra om att hälso- och miljöproblem vid koleldning
regleras med hjälp av miljöskyddslagen. Enligt 2 § miljöskyddskungörelsen
får förbränningsanläggning för en tillförd effekt av mer än 50 MW inte byggas
utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd. Länsstyrelsen får
medge dispens från tillståndstvånget om den tillförda effekten ej överstiger
300 MW. Anmälan skall göras hos länsstyrelsen om effekten överstiger 10
MW. Sistnämnda anmälningstvång har tillkommit i år - av skäl som nära
ansluter till dem som redovisas i motion 1979/80:1749. Enligt det förslag till
ändring av miljöskyddslagen som f. n. prövas i lagrådet kommer detta
anmälningstvång att ersättas av tillståndstvång.

Tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet,
som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi, skall prövas av
regeringen enligt 136 a § byggnadslagen. Sådan prövning skall ske vid
nyanläggning av ångkraftanläggning och annan anläggning för eldning med
fossilt bränsle med tillförd effekt överstigande 500 MW. Utvidgning av sådan
anläggning skall prövas om regeringen i visst fall beslutar härom.

Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete pågår f. n. på koleldningsteknikens
område.

På regeringens uppdrag har vattenfallsverket organiserat ett utredningsprojekt
benämnt Kol - Hälsa - Miljö (KHM). Projektets uppgift är att
allsidigt undersöka kolanvändningens konsekvenser för hälsa och miljö från
det att kolet nått svenskt område till dess det omvandlats till önskad
energiform och avfallet har tagits om hand. Vattenfallsverket är i första hand
ansvarigt för projektet, men i projektstyrelsen är även naturvårdsverket,
kommunerna, nämnden för energiproduktionsforskning, kraftindustrin och
övrig industri representerade. Utredningen skall vara klar den 1 oktober

JoU 1980/81:14

1982, då man räknar med att kunna besvara frågan om en ökad kolanvändning
kan bli miljömässigt acceptabel.

Nämnden för energiproduktionsforskning har av regeringen erhållit
uppdrag att föranstalta om forskning och utveckling rörande sådan för
svenska förhållanden och svenska miljökrav anpassad kolteknik som skulle
kunna utnyttjas främst i tidsperspektivet efter år 1990. Forsknings- och
utredningsuppdragen utförs av vetenskapliga institutioner, forskningsinstitut
och av företag samt konsulter.

I proposition 1979/80:170 om vissa energifrågor framhölls att 10 miljoner
ton kol enligt oljeersättningsdelegationen bör kunna användas i Sverige år
1990 (jämfört med 2 miljoner ton år 1977). Föredragande statsrådet anförde
att kol liksom olja är en icke-förnybar energikälla som vi måste importera. I
propositionen anmäldes att regeringen räknade med att under 1980/81 års
riksmöte lägga fram ett samlat energipolitiskt förslag och att även andra
beslut kunde behöva fattas inom en snar framtid, dvs. redan innan projektet
Kol - Hälsa - Miljö hade slutredovisats. Det var emellertid enligt
energiministern mycket angeläget att introduktionen av kol i Sverige skedde
på ett sådant sätt att väsentliga miljökrav tillgodosågs. Därvid var det viktigt
att man tog till vara möjligheterna att utnyttja kolkvaliteter med låga halter
av svavel och andra miljöskadliga ämnen och att rena utsläppen.

Sedermera har regeringen beviljat Södertälje och Västerås kommuner
tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen att uppföra kolvärmeverk. Enligt
tillståndet för sistnämnda anläggning skall den förses med utrustning för
avsvavling eller annan teknik för att nedbringa utsläppen av svavel. Denna
utrustning skall dock inte behöva tas i bruk förrän tre år efter det att
kraftaggregatet har tagits i drift, beroende på att pågående utveckling av
reningsmetoder väntas ge resultat först under de närmaste åren.

Vid miljövårdsberedningens sammanträde den 3 november 1980 lämnades
en bred expertgenomgång av kolproblematiken från främst miljösynpunkt.
Det framhölls därvid att vi i Sverige inte längre har någon större egen
erfarenhet av kolhantering och att vi har ett klimat som kan ge speciella
problem. Inte desto mindre bedömdes från olika håll möjligheten att komma
till rätta med flertalet miljöfarliga ämnen vid kolbränning som tämligen
goda, i vart fall om man inriktar sig på svavelfattigt kol. Risken för långsiktig
klimatpåverkan genom koldioxidutsläppen vid förbränning av fossila bränslen
bedömdes dock betydande från bl. a. meteorologiskt håll.

Utskottet ser för sin del allvarligt på miljöriskerna med koleldningen.
Utskottet vill även peka på de långsiktiga klimatförändringar som koldioxidutsläppen
beräknas medföra och som bedöms vara en ofrånkomlig följd
av all förbränning av fossila bränslen. Som anförts i energipropositionen
våren 1980 innebär oljans ersättande med kol inte att Sverige blir mindre
importberoende för sin energiförsörjning. I avvaktan på att inhemska och
förnyelsebara energikällor utvecklats bör dock kolet enligt utskottets mening
kunna spela en viktig roll som energikälla under en övergångsperiod med

JoU 1980/81:14

minskande oljetillförsel och efter hand avvecklad kärnkraft. Möjligheterna
att bemästra de miljöproblem vid kolbränning som hänger samman med
bl. a. svavel-, kväve- och tungmetallutsläpp bör dock enligt utskottets
mening noga prövas innan tillstånd till mer långtgående utvidgning av antalet
koleldningsanläggningar i Sverige lämnas. Resultaten av de utredningar som
pågår inom bl. a. projektet Kol - Hälsa - Miljö bör enligt utskottets mening
kunna bidra till att ge bättre underlag för myndigheternas bedömning
härvidlag. Med hänsyn till det utredningsarbete som sålunda pågår samt i
avvaktan på de samlade energipolitiska förslag som regeringen aviserat till
våren 1981 finner utskottet inte anledning föreligga för något initiativ från
riksdagens sida i nuvarande läge. Motionerna 1979/80:304 och 1979/80:1760
yrkande 8 avstyrks därför.

Redan genomförda och planerade lagändringar av innebörd att även
förbränningsanläggningar för effekter mellan 10 MW och 50 MW underkastas
granskning enligt miljöskyddslagen är ägnade att tillfredsställa de krav
som rests i motion 1979/80:1749. Motionen bör därför inte föranleda någon
riksdagens ytterligare åtgärd.

Miljöpåverkan från motorfordon. Enligt motion 1979/80:940 bör de
svenska bestämmelserna för motorfordons beskaffenhet harmoniseras med
de bestämmelser som gäller för Västeuropa i övrigt. Det vore enligt
motionen olyckligt om man i Sverige införde specifika krav, vilket aviserats
av tre statliga utredningar. I motion 1979/80:1373 begärs att blyfri
regularbensin införs i Sverige från den 1 januari 1983.

Sedan den 1 januari 1980 gäller att blyhalten i regularbensin är begränsad
till högst 0,15 g/liter. Bensin med ett oktantal av 98 eller högre som
importeras eller tillverkas före den 15 april 1981 får hålla 0,40 g bly per liter.
Efter detta datum begränsas blyhalten även i högoktanig bensin till 0,15
g/liter. För flygbensin gäller högre blandningstal.

Frågan om bilavgasernas miljöpåverkan har under en följd av år vid olika
tillfällen uppmärksammats i riksdagen (bl. a. JoU 1976/77:26,1978/79:14 och
22). I dessa sammanhang har utskottet framhållit att föroreningarna från
fordonstrafiken är ett växande miljöproblem som kräver samordnade och
kraftfulla åtgärder. Med anledning av sistnämnda betänkande riktade
riksdagen två tillkännagivanden till regeringen om behovet av snara och
verkningsfulla åtgärder mot bilavgasers hälso- och miljöeffekter samt om
myndighetsansvaret på bilavgasområdet. Utskottet hänvisade i detta sammanhang
till att tre statliga utredningar sysslade med dessa frågor, nämligen
typbesiktningskommittén (K 1977:02), bilavgaskommittén (Jo 1977:08) och
en särskild arbetsgrupp som skulle föreslå åtgärder för att underlätta
införandet av blyfri bensin.

Bilavgaskommittén har sedermera i en lägesrapport (SOU 1979:34)
anmält att den avser framlägga förslag i huvudfrågorna mot slutet av 1981.
Typbesiktningsutredningen har föreslagit ökad kontroll av efterlevnaden av

JoU 1980/81:14

gällande bestämmelser beträffande trafiksäkerhet och miljö för främst nya
bilar. Arbetsgruppen för blyfri bensin (Ds Jo 1979:11) har föreslagit att blyfri
regularbensin införs och att nya bensindrivna bilar fr. o. m. 1983 års modell
skall kunna köras på blyfritt motorbränsle. Fr. o. m. 1985 års modeller bör
nya bilar enligt förslaget kunna drivas med bränslen som innehåller upp till 20
procent metanol eller annan alkohol. Regeringen har i EFTA och enligt
G ATT-överenskommelsen tillkännagett ett införande av sådana bestämmelser
för bensinbilar.

I en interpellationsdebatt i riksdagen den 28 april 1980 framhöll
jordbruksminister Anders Dahlgren att de redan beslutade begränsningarna
av blyhalten i bensin medför en minskning av blyutsläppen med omkring 60
procent. Detta är, sade han, en betydande vinst från hälso- och miljösynpunkt.
Då bly är en tungmetall som lagras upp i naturen och människokroppen
såg han emellertid mycket allvarligt på hälsoriskerna med bly i bensin.
Målsättningen var därför att blyfri bensin skall införas så snart det är möjligt.
Enligt jordbruksministern bör ett införande av blyfri bensin kombineras med
åtgärder för att öka försörjningstryggheten. Regeringen avsåg därför att ta
ställning till tidpunkten för införande av blyfri bensin när de då pågående
utredningarna om möjligheterna att använda metanol och etanol som
oktantalshöjande tillsatser har avslutats.

Olika förslag till åtgärder mot bilavgaser bereds i regeringskansliet.
Regeringens avsikt är att dessa förslag skall bilda underlag för det av
riksdagen begärda åtgärdsprogrammet mot bilavgasutsläppen, sade jordbruksministern.

Under de senaste månaderna har de av jordbruksministern nämnda
utredningarna avlämnat sina betänkanden. I etanolutredningens betänkande
Etanol ur jordbruksprodukter (Ds Jo 1980:7) föreslås en utbyggnad av
etanolproduktionen för att utnyttja ett växande överskott av jordbruksprodukter.
Etanolen bör enligt utredningen i viss utsträckning användas till
inblandning i bensin för att höja oktantalet och underlätta införandet av
blyfri bensin.

Oljeersättningsdelegationen har i betänkandet Introduktion av alternativa
drivmedel (Ds I 1980:19) framhållit att det är väsentligt att statsmakterna
snarast tar ställning till införande av alternativa drivmedel i Sverige.
Introduktionen av alternativa drivmedel bör enligt delegationens uppfattning
inriktas på metanol vilket inledningsvis bör inblandas med 15 procent i
bensin. Delegationen tar inte ställning till frågan om blyhalten i bensin men
framhåller att ett beslut om oblyat drivmedel leder till en situation då
metanolintroduktionen är särskilt gynnsam. Enligt delegationen bör detaljerade
beslut och mer definitiva ställningstaganden till metanolintroduktionen
kunna tas tidigast under år 1981 men mer sannolikt under år 1982. Det
praktiska införandet av metanol i mer omfattande skala bör då vara i gång år
1984-1985.

Regeringen har uppdragit åt en särskild förhandlare att utarbeta förslag till

JoU 1980/81:14

erforderliga överenskommelser för att möjliggöra uppförande av en försöksanläggning
för produktion av syntetgas och eventuellt - i ett senare skede -framställning av metanol baserad på inhemsk råvara.

I prop. 1980/81:49 om stöd för åtgärder att ersätta olja anmäls att
regeringen avser ta upp frågan om erforderliga styrmedel för en introduktion
av syntetiska bränslen i samband med den energipolitiska proposition som
avses föreläggas riksdagen senare under detta riksmöte.

Utskottet vill för sin del ånyo betona att snara och verkningsfulla åtgärder
bör vidtas mot bilavgasers hälso- och miljöeffekter. Det framgår av den
lämnade redogörelsen av genomförda utredningar, att blyfri bensin bör
kunna införas inom en snar framtid och att dess introduktion kommer att
underlättas om den sammankopplas med att oktanhöjande motoralkohol
införs som tillsats i bensinen. Utskottet tar härvid fasta på jordbruksministerns
uttalande att de förslag till åtgärder mot bilavgaser som bereds i
regeringskansliet skall bilda underlag för det av riksdagen begärda åtgärdsprogrammet
mot bilavgasutsläppen. I detta sammanhang må även uppmärksammas
att regeringen enligt energiministerns uttalande i propositionen om
oljeersättning avser ta upp frågan om erforderliga styrmedel för en
introduktion av syntetiska bränslen i den till våren 1981 aviserade energipropositionen.
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att åtgärderna
för att minska bilavgasernas miljöstörningar genomförs samtidigt med
införandet av alternativa drivmedel och att övergång till oblyad bensin senast
sker i detta sammanhang. Utskottet anser att den tidsplan som arbetsgruppen
för blyfri bensin angett bör vara utgångspunkten för regeringens
bedömning härvidlag. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion
1979/80:1373 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vad utskottet anfört om angelägenheten av åtgärder mot bilavgasers
miljöfarlighet innebär att önskemålet i motion 1979/80:940, att de svenska
bestämmelserna för fordon bör harmoniseras med dem som gäller i
Västeuropa, inte alltid kan tillmötesgås. Av de citerade utredningarna
framgår bl. a. att blott förhållandevis ringa modifikationer av bilmotorer
erfordras för övergång till oblyad bensin vars oktantal höjts genom tillsats av
motoralkohol. Olägenheterna härmed bedöms av utskottet som relativt
obetydliga jämfört med de fördelar som vinns ur miljösynpunkt. Motionen
avstyrks därför.

Skyddet av ozonskiktet kring jorden. Frågan om hur den fortsatta
uttunningen av ozonskiktet kring jorden skall kunna hindras och en farlig
ökning av den ultravioletta strålningen därigenom undvikas tas upp i två
motioner. I dessa yrkas på en kartläggning av de utsläpp som kan påverka
ozonskiktet samt p.. ett kraftfullt svenskt agerande för att få till stånd en
internationell konvention till skydd för ozonskiktet. I motion 1979/80:1760
begärs en särskild utredning om vilka utsläpp som sker i vårt land och som
kan påverka ozonskiktet och klimatet. En särskild utredning behövs i frågan

JoU 1980/81:14

huruvida kärnkraftverkens utsläpp av tritium och framför allt krypton-85 kan
påverka ozonskiktet, påpekas i motion 1979/80:1377. I motionen citeras en
forskningsrapport enligt vilken krypton-85 kan påverka bl. a. förutsättningarna
för åska och dess inverkan på nederbördsförhållandena.

Import och tillverkning av sprayförpackningar med klorfluorkolföreningar,
med gemensam benämning CFC-föreningar eller freoner, som drivmedel
är förbjudet fr. o. m. den 1 juli 1979.

Motioner med krav på åtgärder till skydd för ozonskiktet i stratosfären har
flera gånger behandlats av jordbruksutskottet, senast i betänkande JoU
1979/80:8. Utskottet framhöll därvid bl. a. att olika åtgärder till skydd för
ozonskiktet vidtagits på såväl det nationella som det internationella planet. I
internationellt sammanhang hade frågan om skydd för ozonskiktet aktualiserats
inom OECD och FN:s miljövårdsorgan UNEP. Inom UNEP har
antagits en plan för samordnad forskning, World Action Plan on the Ozone
Layer.

Utskottet framhöll vidare att det internationella arbetet rörande ozonproblemet
inriktats på två huvudfrågor, dels begränsning av användningen av
CFC-föreningar, dels främjande av samarbetet på forskningsområdet.
Allmän enighet torde numera råda om att CFC-föreningar tillhör de ämnen
som påverkar ozonskiktet. Mot den bakgrunden fördes internationella
diskussioner om begränsning av användningen av CFC-föreningar. I dessa
sammanhang spelade Sverige en aktiv roll. Flera andra industriländer hade i
likhet med Sverige vidtagit åtgärder i form av förbud och restriktioner mot
användning av ifrågavarande ämnen. Beträffande andra ämnens verkan på
ozonskiktet torde det krävas fortsatta insatser inom forskningen innan några
säkra slutsatser kan dras, framhöll utskottet.

Under det senaste året har ozonfrågan förts vidare framåt såväl inom den
nordiska kretsen som internationellt. I en rapport till den nordiska
ämbetsmannakommittén för miljöfrågor från april 1980 lämnades en
redogörelse för forskningens nuvarande ståndpunkt i frågan. Av rapporten
framgår att medan kväveoxidernas effekt på ozonskiktet nu anses vara
avsevärt mindre än man tidigare misstänkt, uppskattas CFC-föreningarnas
ozonreducerande effekt vara mer än dubbelt så stor som man tidigare trott. I
rapporten lämnas även en redogörelse för de åtgärder som vidtagits i andra
länder för att begränsa utsläpp av CFC-föreningar och andra ämnen som
riskerar påverka ozonskiktet.

Regeringen har, enligt vad utskottet erfarit, i samråd med andra länder
tagit vissa initiativ för att föreslå utarbetandet av en internationell
konvention till skydd för ozonlagret. Efter olika internationella kontakter,
bl. a. vid ett av norska regeringen anordnat möte om utsläpp av CFCföreningar,
framlade jordbruksminister Anders Dahlgren vid FN:s miljöstyrelse
UNEP:s möte i Nairobi i april 1980 ett förslag om att förhandlingar
inom UNEP:s hägn snarast inleds om en global internationell konvention till

JoU 1980/81:14

skydd för ozonlagret. Sverige har även gått in som medlem av UNEP:s
kommitté för samordning av forskning och åtgärder kring ozonskiktet.

Utskottet har anledning upprepa sin tftiigare framförda mening att skyddet
av ozonskiktet är en ytterst betydelsefull fråga. Det internationella
samarbetet är av avgörande vikt för möjligheten att åstadkomma en
kartläggning av problemen och att vidta effektiva åtgärder på global nivå.
Utskottet vill därför uttala sin tillfredsställelse över att man från svensk sida
nu synes inta en framskjuten ställning i det internationella arbetet på att
åstadkomma en konvention på området. Det är betydelsefullt att Sverige nu
kommer att aktivt delta i samordningskommittén för den internationella
ozonforskningen. Utskottet finner syftet med motionerna 1979/80:1377 och
1979/80:1760 yrkande 9 i allt väsentligt tillgodosett genom de sålunda
redovisade åtgärderna. Motionerna bör därför inte föranleda någon riksdagens
ytterligare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vattenföroreningar i vissa åar

att riksdagen avslår motionerna 1979/80:214 och 1979/80:387,

2. beträffande koleldningens miljöstörande effekter

a) att riksdagen avslår motionerna 1979/80:304 och 1979/
80:1760 yrkande 8,

b) att riksdagen lämnar motion 1979/80:1749 utan ytterligare
åtgärd,

3. beträffande miljöpåverkan från motorfordon

a) att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1373 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om övergång till
oblyad bensin,

b) att riksdagen avslår motion 1979/80:940,

4. beträffande skyddet av ozonskiktet

att riksdagen lämnar motionerna 1979/80:1377 och 1979/
80:1760 yrkande 9 utan ytterligare åtgärd.

Stockholm den 3 december 1980

På jordbruksutskottets vägnar
SVANTE LUNDKVIST

JoU 1980/81:14

Närvarande: Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i Ljung (m). Börje
Stensson (fp), Hans Wachtmeister (m), Sven Lindberg (s)*, Filip Johansson
(c), Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s), Esse
Petersson (fp), Lennart Brunander (c), Maja Ohlin (s)*, Jan Fransson (s),
Arne Svensson (m) och Anita Modin (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

Koleldningens miljöstörande effekter (mom. 2)

Svante Lundkvist, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg,
Maja Ohlin, Jan Fransson och Anita Modin (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”Sorn anförts i
energipropositionen våren 1980” och som på s. 6 slutar med ”avstyrks
därför” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets uppfattning nödvändigt att kraftfulla åtgärder sätts
in för att minska de föroreningar som är en följd av förbränningen av fossila
bränslen. Självfallet kan ett omfattande energisparande eller utnyttjande av
andra energislag medverka till att minska behovet av dessa bränslen. Det är
emellertid nödvändigt att genom olika åtgärder snarast minska de föroreningar
som blir en följd av den förbränning som likväl behövs. Den
handlingsförlamning som karaktäriserat den borgerliga regeringens energipolitik
har skapat stor osäkerhet hos såväl statliga verk och myndigheter med
ansvar för vår energiförsörjning som hos kommunerna. Betydande risk
föreligger att en ur miljösynpunkt framsynt planering av vår energiförsörjning
får stå tillbaka för behovet att till varje pris finna ett alternativ till
oljan.

På olika håll tas sålunda nu initiativ för att anlägga koleldade kraft- och
värmeverk. Av den ovan lämnade redovisningen framgår att tillstånd i år
beviljats för två sådana enligt 136 a § byggnadslagen. Det är mot bakgrund av
de stora miljöproblem som blir följden om kolet börjar användas som
energikälla av större omfattning i vårt land nödvändigt att omgärda
användning av kol med hårda regler.

Riksdagen uttalade sig i anslutning till behandlingen av energifrågan 1979
för stränga krav i fråga om både reningen av utsläppen och hanteringen av
avfallet. Som framhållits i motion 1760 pågår forskning och utvecklingsarbete
runt om i världen för att få fram den teknik som behövs för att klara
kolets miljöproblem. Ingen kan dock nu säga när detta arbete ger
resultat.

Mot bakgrund av angelägenheten att motverka de miljörisker som för
landet totalt är förknippade med förbränningen av kol anser utskottet att det
slutgiltiga avgörandet när det gäller anläggningar med koleldning skall ligga
hos regeringen. Det bör ankomma på regeringen att föreslå sådana åtgärder i

JoU 1980/81:14

lagstiftningen att detta krav kan tillgodoses. I linje härmed ansluter sig även
utskottet till de krav som rests i motion 1979/80:304 om forskning och
utveckling av reningsmetoder samt om att hänsynen till människors hälsa
respekteras vid användning av kol som energikälla. Vad utskottet här anfört
med anledning av motionerna 1979/80:304 och 1979/80:1760 yrkande 8 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 a) bort ha följande lydelse:

2 a) beträffande koleldningens miljöstörande effekter

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motionerna 1979/80:304 och
1979/80:1760 yrkande 8,

Särskilt yttrande

Vattenföroreningar i vissa åar (mom. 1)

Svante Lundkvist, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg,
Maja Ohlin, Jan Fransson och Anita Modin (alla s) anför:

Enligt vår mening är det nödvändigt att de åtgärder som vidtagits för att
komma till rätta med de allvarliga miljöolägenheter som påtalats i
motionerna 1979/80:214 och 1979/80:387 särskilt inriktas mot vilken roll
jordbruksdriften spelar i sammanhanget. Inte minst gäller det den kraftiga
handelsgödselanvändningen i området. Andra föroreningar bör i hög grad
kunna motverkas med en bättre reningsteknik vid föroreningskällan. För
jordbrukets vidkommande aktualiseras åtgärder som ingriper mera direkt i
produktionen.

Då kemikalieanvändningen i jordbruket kan misstänkas vara en av
orsakerna till de svåra miljöproblem som uppstått vid våra vatten även i
andra delar av landet bör varje tillfälle utnyttjas för att klarlägga den roll
kemikalieanvändningen i jordbruket spelar.

Då utskottets borgerliga majoritet avvisat vårt önskemål om att denna
synpunkt borde understrykas i utskottets utlåtande vill vi med detta särskilda
yttrande fästa riksdagens och de berörda länsstyrelsernas uppmärksamhet på
frågan.

GOTAB 65999 Stockholm 1980