om vårdnad om barn m.m. (Betänkande 1987/88:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1987/88:33

om vårdnad om barn m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet nio motioner som på olika sätt anknyter
till frågan om vårdnad och umgänge med barn. I motionerna tas upp frågor
om bl. a. förbud mot vårdnad och umgänge i vissa fall, domstols sammansättning
i mål om vårdnad och umgänge och juridiskt biträde åt barnet i
sådana mål samt vidare spörsmål om interimistiska beslut, vårdnadsutredningar,
samarbetssamtal, handläggningen av verkställighetsfrågor och
resekostnader m.m. vid utövande av umgänge med barn. Två av motionerna
berör också reglerna om underhållsbidrag och i en av motionerna tas upp
problemet med olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden.
Vidare behandlar utskottet en motion om situationen för ensamstående
män.

Utskottet har i april 1988 i Linköping hållit en hearing med anledning av
de frågor som behandlas i motionerna. Synpunkter har därvid inhämtats
från bl. a. representanter från socialförvaltningarna i Linköping och Norrköping,
tingsrätterna i Linköping och Norrköping, länsrätten i Östergötlands
län liksom från företrädare för advokatkåren.

Utskottet förordar att motionen om ensamstående mäns situation och de
motioner som rör resekostnader vid utövande av umgänge i dessa delar
överlämnas till kommittén (S 1986:05) för översyn av reglerna för underhållsbidrag
till barn och bidragsförskott. Övriga motionsyrkanden avstyrks
av utskottet, bl. a. med hänvisning till de beredningsarbeten som för närvarande
pågår inom justitiedepartementet och till pågående utredningsarbete.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer. En reservation (fp, c)
avser frågan om förutsättningarna för utövande av umgänge med barn. I tre
reservationer (fp) yrkas bifall till motionskrav rörande expertmedverkan,
interimistiska vårdnadsbeslut och verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden.
Vidare har ett särskilt yttrande (fp) fogats till betänkandet.

Motionerna

1987/88:L402 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att föräldrabalken skall ändras så att en far
som sexuellt utnyttjat sitt barn aldrig kan få vårdnaden om detsamma.

1987/88: L410 av Kaj Larsson och Ulla-Britt Åbark (båda s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

1987/88:33

1 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 33

anförts om behovet av lagstiftning som innebär att vårdnadsutredningar LLJ 1987/88:33
skall vara avslutade inom tre månader,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lagstiftning som innebär att föräldrar skall åläggas att
hos socialförvaltningen diskutera vårdnadsfrågan innan den avgörs,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av skärpta regler för att tillförsäkra en förälder med
umgängesrätt möjligheten att faktiskt utöva umgänget,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning som innebär att barn i vårdnadstvister får rätt till
eget juridiskt ombud,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning som innebär att samhället skall bidra med ekonomiskt
stöd för resekostnader i vissa umgängessituationer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning som innebär att föräldrar vid äventyr av vite skall
kunna åläggas att inställa sig hos socialmyndigheterna för samtal i sådana
fall där rätten till umgänge inte fungerar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning som innebär att i tvistiga fall skyldigheten att betala
underhållsbidrag alltjämt skall bestämmas av domstol men att fastställandet
av bidragsbeloppets storlek skall ankomma på försäkringskassan.

1987/88:L412 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari med hänvisning till vad
som anförts i motion 1987/88:So236 yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i föräldrabalken
angående vårdnad och umgänge som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bortförande av barn,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnpsykolog eller motsvarande barnexpert vid handläggning av
vårdnads- och umgängesmål.

1987/88:L414 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn
av reglerna för handläggning av mål rörande barn i syfte att åstadkomma
bättre samordning och undvika många och långa processer.

1987/88:L415 av Margit Gennser (mjvari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nya regler vid indexuppräkningen
av underhållsbidrag till barn i enlighet med motionen,

2. att riksdagen beslutar att kostnader för resor m.m. i samband med
utnyttjandet av umgängesrätten med barn i skilsmässoförhållanden skall
göras avdragsgilla.

1987/88:L416 av Per Stenmarck och Ewy Möller (båda m) vari yrkas att
riksdagen beslutar om ett tillägg till föräldrabalkens 6 kap. 15 § av innebörd
att kostnaderna för umgängesrätt med barn skall delas lika mellan föräldrarna,
om ej annat avtalats.

1987/88:L419 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som sin LU 1987/88:33
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att
säkra föräldrars och barns rätt till umgänge med varandra efter skilsmässa
eller separation.

1987/88:L420 av Jan Hyttring och Börje Hörnlund (båda c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för att stärka de ensamstående männens situation.

1987/88:L421 av Maria Leissner (fp) vari med hänvisning till vad som
anförts i motion 1987/88:So504 yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om konstruktiva separationer.

1987/88:L422 av Nils Carlshamre m. fl. (m) vari med hänvisning till vad som
anförts i motion 1987/88:So642 yrkas att riksdagen hos regeringen begär
utredning och förslag om de underhållsskyldiga föräldrarnas rätt att utöva
umgängesrätten.

Inledning

Den svenska familjerätten har sedan början av 1970-talet varit föremål för
en fortlöpande reformering. År 1973 ändrades föräldrabalkens (FB) regler
om vårdnad om barn (prop. 1973:32, LU 20). Reformen innebar bl. a. att
frågan om vem av makarna som bär skulden till söndringen inte får tillmätas
betydelse vid avgörandet av vem av dem som efter skilsmässan skall få
vårdnaden om barnen. Samtidigt med ändringarna i skilsmässoreglerna
infördes bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjligheter att få
vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra.

Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs när det gäller rätten att
efter särskild prövning få vårdnaden om sina barn.

Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en
möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt
sig, att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn.

Vidare utmönstrades termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap
ur lagstiftningen som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för
barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta lagstiftningsärende
begärde riksdagen på hemställan av lagutskottet att förslag till nya
regler om underhållsbidrag skulle läggas fram med förtur (prop.

1975/76:170, LU 33).

Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en genomgripande
reform av underhållsreglerna i FB som bl. a. innebar att dessa - liksom
bestämmelserna om bidragsförskott - anpassades till de nya vårdnadsreglerna
(prop. 1978/79:12, LU 9).

I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i bl. a. FB:s
bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168,

LU 1982/83:17). Ett av syftena med lagändringarna var att stärka barnens
rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det bl. a. möjligt för makar
att utan särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden
om sina barn. Vidare förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar 3

som bor tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I LU 1987/88:33
de ändrade bestämmelserna slås också fast att barnets vårdnadshavare har
ansvar för att barnets behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FB:s bestämmelser
om verkställighet av allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge
(prop. 1982/83:165, LU 41). Ändringarna innebär bl. a. att möjligheterna
att besluta om polishämtning av barn begränsats och att länsrättens befogenhet
att vägra verkställighet i viss mån utökats. Vidare ges allmän
domstol möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad eller umgänge,
i vissa fall förordna om verkställighet.

År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt med uppdrag
att överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning. Utredningen
skulle enligt direktiven själv kartlägga problemområdet och ange
i vilka ämnen lagändringar borde komma i fråga. Utredningens första
delbetänkande (SOU 1978:10) Om förbud mot aga resulterade i att det i FB
infördes förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63)

Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag om bl. a. regler om
vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av förslagen kom att
ligga till grund för de ändringar i FB som genomfördes år 1983. Betänkandet
innehöll också förslag om talerätt och representation för barn i
mål om vårdnad m.m. År 1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för
sitt arbete. Sålunda skulle utredningen bl. a. undersöka om — och i så fall i
vilken utsträckning - barn skall ha talerätt i mål om vårdnad m.m. Utredningen
skulle även utreda huruvida domstolarna vid handläggningen av
sådana mål bör tillföras barnpsykologisk sakkunskap. Utredningen, vars
återstående uppgifter numera överförts till förmynderskapsutredningen (Ju
1984:07), avgav i början av år 1987 sitt tredje och sista delbetänkande (SOU
1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister — talerätt för barn m.m.,
vari bl. a. de nyss angivna frågorna behandlas. Betänkandet har remissbehandlats
och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

På begäran av riksdagen (SoU 1985/86:29) tillkallade regeringen under
våren 1987 en kommitté med uppgift att göra en översyn av reglerna för
underhållsbidrag och bidragsförskott. Riksdagens begäran föranleddes av
riksdagens revisorers förslag (förs. 1985/86:17) angående statens utgifter för
bidragsförskott m.m. samt motioner angående olika frågor om underhållsbidrag
och bidragsförskott. I förslaget förordade revisorerna bl. a. att en
utredning angående ett helt nytt system för statens stöd till barn som inte
lever tillsammans med båda sina föräldrar kom till stånd samt att därvid
vissa delar av FB sågs över.

I direktiven för översynsarbetet (dir. 1986:30) som hänvisar till socialutskottets
ovan nämnda betänkande (SoU 1985/86:29) liksom till förslaget
från riksdagens revisorer framhålls bl. a. att reglerna om underhållsbidrag
och bidragsförskott har behandlats ingående av två statliga utredningar,
familjelagssakkunniga och ensamförälderkommittén. Endast en begränsad
del av de förslag som avlämnats har kunnat genomföras, vilket enligt
direktiven visar hur komplicerat området är. I direktiven framhålls dock att
det arbete som utförts av de nämnda kommittéerna och av riksdagens 4

revisorer ger en god bild av de tankar och förslag till alternativa regelut- LU 1987/88:33
formningar som finns och funnits på området samt att materialet ger en god
grund för den nya utredningen.

1 direktiven ansluter sig departementschefen till socialutskottets uppfattning
att det är angeläget att få en allsidig belysning och diskussion av de
grundläggande frågorna om bidragsförskottets konstruktion och dess anknytning
till FB:s regler om underhållsbidrag. För detta ändamål fordras
ytterligare faktaunderlag om den ekonomiska och sociala situationen för
såväl underhållsskyldiga som för underhållsberättigade barn och deras vårdnadshavare.
Utifrån det faktamaterial som redan finns och det som utredningen
kan inhämta bör göras noggranna analyser som beaktar faktorer
såsom skillnader i inkomst, familjesituation, bostadssituation m.m. De sociala
konsekvenserna av olika lagregleringar bör särskilt belysas. Det anges
också att resultatet bör läggas till grund för förutsättningslösa överväganden
angående utformningen av samhällets stöd till barn som inte lever samman
med båda sina föräldrar. Även frågor om underhållsbidrag bör kunna
prövas.

Kommittén bör vidare, anges det, ha frihet att pröva om de nuvarande
reglerna över huvud taget bör bibehållas eller om underhållsbidrag och/eller
bidragsförskott kan ersättas med andra stödformer och/eller med nya sätt
att uppfylla föräldraförpliktelser. I anslutning härtill erinras i direktiven om
att olika frågor om brister i bidragsförskotts- och underhållsbidragsreglerna
behandlats av revisorerna och i motioner i riksdagen. Enligt direktiven bör
dessa frågor fritt kunna prövas av kommittén.

Frågor om vårdnad och umgänge m.m.

Gällande ordning

I 6 kap. FB regleras vem som skall ha vårdnaden om ett barn samt frågor om
barnets umgänge med annan än vårdnadshavaren. Den grundläggande regeln
om vem som skall ha vårdnaden finns i 6 kap. 3 § FB. Där anges att
barnet från födelsen står under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är
gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna
senare äktenskap med varandra står barnet från den tidpunkten under
vårdnad av båda föräldrarna. Den gemensamma vårdnaden fortsätter i
princip att gälla också efter en äktenskapsskillnad mellan föräldrarna. Ogifta
föräldrar kan — om inte domstol tidigare beslutat i vårdnadsfrågan -genom en anmälan till pastorsämbetet få gemensam vårdnad om sina barn
(6 kap. 4 § FB). Om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet skall
rätten på begäran av någon av föräldrarna besluta att vårdnaden skall
anförtros endast en av dem efter vad som är bäst för barnet. Inom ramen för
ett äktenskapsskillnadsmål kan rätten fatta ett sådant beslut även utan
yrkande om gemensam vårdnad uppenbart är oförenligt med barnets bästa
(6 kap. 5 § FB). Har endast den ena föräldern vårdnaden om barnet kan
vårdnaden överflyttas till den andra om detta är bäst för barnet (6 kap. 6 §

FB).

Om någon av föräldrarna vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till 5

missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorg om barnet på ett
sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling skall rätten
besluta om ändring i vårdnaden. Är båda föräldrarna på angivet sätt olämpliga
som vårdnadshavare skall vårdnaden överflyttas till en eller två särskilt
förordnade förmyndare (6 kap. 7 § FB).

FB innehåller också bestämmelser om att barnets vårdnadshavare har
ansvar för att barnets behov av umgänge me d en förälder som inte är
vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses (6 kap. 15 § FB). Barnet har
dessutom rätt till umgänge med annan som står barnet särskilt nära. Om
barnets vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder
som inte är vårdnadshavare, skall rätten på begäran av den föräldern
besluta i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet.

I 6 kap. 20 § FB stadgas att rätten i mål eller ärenden om vårdnad eller
umgänge, för tiden till dess att ett lagakraftvunnet avgörande föreligger, får
besluta om vårdnad eller umgänge efter vad rätten finner skäligt. Innan ett
sådant interimistiskt beslut får meddelas skall motparten ha haft tillfälle att
yttra sig. Rätten kan också inhämta upplysningar i frågan från socialnämnden.
Ett interimistiskt beslut får verkställas på samma sätt som en dom
som har vunnit laga kraft men kan när som helst ändras av rätten.

I mål om vårdnad och umgänge är rätten skyldig att se till att vårdnadsoch
umgängesfrågorna blir utredda i erforderlig omfattning. Före avgörandet
av saken skall socialnämnden höras eller, om det är tillräckligt, beredas
tillfälle att yttra sig. Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för
det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av det (6 kap. 18 §
FB). Domstolen kan förklara ett mål om vårdnad eller umgänge vilande om
samtal i syfte att nå enighet i frågan har inletts mellan parterna genom
socialnämndens eller något annat organs försorg (6 kap. 19 § FB). I vissa
fall kan domstolen, på yrkande av part, kombinera ett avgörande om
vårdnad eller umgänge med ett föreläggande vid vite för motparten att
lämna ifrån sig barnet (6 kap. 21 § FB).

Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden
handläggs av allmän domstol, dvs. i första instans av tingsrätt med möjlighet
för den förlorande parten att överklaga avgörandet till hovrätt och därefter,
under vissa förutsättningar, till högsta domstolen.

I 21 kap. FB finns bestämmelser om verkställighet av allmän domstols
avgöranden om vårdnad och umgänge m.m. Mål om verkställighet handläggs
av de allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. i första instans av länsrätt
vars avgöranden kan överklagas till kammarrätt och därefter, under
vissa förutsättningar, till regeringsrätten. När länsrätten förordnar om verkställighet
kan den förelägga vite eller, under särskilda förutsättningar, besluta
om polishämtning (21 kap. 3 § FB). Länsrätten får innan den förordnar
om verkställighet uppdra åt en lämplig person att verka för ett
frivilligt överlämnande. Uppdraget skall enligt huvudregeln vara slutfört
inom två veckor, men om förutsättningar finns för en frivillig uppgörelse får
länsrätten förlänga tiden (21 kap. 2 § FB). Om barnet har fyllt tolv år skall
dess vilja beaktas i verkställighetsmålet. Detsamma gäller om barnet inte
har fyllt tolv år men nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas (21 kap.
5 § FB). Länsrätten kan vägra verkställighet om det är uppenbart att för -

hållandena har ändrats sedan allmän domstol fattade sitt beslut och det av LU 1987/88:33

hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad eller umgänge tas

upp på nytt. Om länsrätten på nu angivna skäl vägrar verkställighet skall

vårdnads- eller umgängesfrågan tas upp av allmän domstol om den som har

sökt verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör ansökan härom

(21 kap. 6 § FB). Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken prövas

i allmän domstol.

Även i andra fall kan länsrätten vägra verkställighet, nämligen om det
finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa
skadas (21 kap. 6 § FB).

Allmän förvaltningsdomstol handlägger också mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU). I dessa mål skall domstolens bedömning avse bl. a. frågan om
det föreligger risk som inte är ringa för att ett barns kroppsliga eller själsliga
hälsa skadas i vissa angivna situationer.

I samtliga nu angivna måltyper har domstolen möjlighet att förordna
sakkunnig att avge yttrande. En sakkunnig ingår inte i domstolen utan utgör
blott ett bevismedel.

Motionsmotiveringar

I motion L402 (c) anförs att det förekommit fall då en man dömts till
fängelse för sexuellt utnyttjande av sitt barn men trots detta av domstol
tillerkänts umgängesrätt med barnet. Med hänvisning härtill yrkar motionären
att föräldrabalken ändras så att en far som sexuellt utnyttjat sitt
barn aldrig kan få vårdnaden om barnet.

I motion L410 (s) föreslås att reglerna om vårdnad och umgänge ändras i
flera olika hänseenden. Motionärerna framhåller inledningsvis att en skilsmässa
är en uppslitande process för alla parter och att det i många fall är
barnen som far mest illa. Om föräldrarna inte kan komma överens om
vårdnaden meddelar tingsrätten först ett interimistiskt förordnande om
vårdnaden. Det interimistiska beslutet blir, enligt vad motionärerna framhåller,
i de flesta fall avgörande också för vem som slutligt får vårdnaden.

Anledningen härtill är i regel att de sociala myndigheterna påbörjar vårdnadsutredningen
för sent och inte färdigställer den inom rimlig tid. Motionärerna
anser att det bör åligga de sociala myndigheterna att se till att
vårdnadsutredningen är klar inom tre månader efter det interimistiska
beslutet om vårdnaden. För att underlätta en uppgörelse i godo mellan de
tvistande föräldrarna bör vidare en regel införas om obligatoriska informations-
och samarbetssamtal under förmedling av socialförvaltningen innan
rätten slutligt avgör vårdnadsfrågan.

Motionärerna anför vidare att de flesta skilsmässor för närvarande slutar
med att föräldrarna inte kan enas om gemensam vårdnad och att i stället en
av dem får vårdnaden och den andra rätt till umgänge. I många fall fungerar
dock inte umgänget. Vårdnadshavaren kan försvåra eller rent av sabotera
umgänget på många sätt. Enligt motionärerna är det ej minst med hänsyn
till barnet angeläget att skärpa de regler som skall tillförsäkra den förälder
som inte har vårdnaden möjlighet att faktiskt utöva umgänget. 7

I de fall då tvist pågår om umgänget har enligt motionärerna den ena LU 1987/88:33
föräldern oftast ingen kontakt med barnet. Motionärerna hävdar att en
process i sådana fall oftast inte är ett juridiskt utan ett socialt problem, som
bör lösas genom att rätten vid vite förelägger parten att närvara vid samarbetssamtal.
Ett annat fall då domstol vid vite bör kunna förelägga en part
att inställa sig för samtal är att parten avbrutit umgänget med barnet och
inte frivilligt ställer upp för samtal kring frågan varför umgänget avbrutits.

Vidare framhålls i motionen att barnet måste skyddas från att utsättas för
alltför stor psykisk press i vårdnads- och umgängestvister. Motionärerna
yrkar i det sammanhanget på lagstiftning som innebär att barn i sådana
tvister får rätt till eget juridiskt ombud. I motionen tas också upp frågor om
ekonomiska bidrag till resekostnader i vissa umgängessituationer. Dessa
frågor behandlas i ett senare avsnitt av betänkandet.

Motiveringen till yrkandena i motion L412 (fp) återfinns i motion So236
om barns livsvillkor. I sistnämnda motion anförs att reglerna om vårdnad
och umgängesrätt i vissa avseenden är bristfälliga. Ett problem är, framhåller
motionärerna, att vid en skilsmässa domstolens interimistiska förordnande
om vårdnaden måste beslutas på inget eller ringa beslutsunderlag
samtidigt som ett sådant förordnande ofta blir styrande för den slutliga
domen. Ett sätt att komma till rätta med detta förhållande skulle enligt
motionärerna vara att båda föräldrarna får behålla den rättsliga vårdnaden,
såvida detta inte — efter viss social snabbutredning — befinns oförenligt med
barnets bästa. Den faktiska vårdnaden, dvs. hos vem barnet skall bo och få
sin dagliga omsorg, skulle däremot — om föräldrarna inte kan enas — kunna
tillerkännas en av föräldrarna genom ett tillfälligt förordnande.

I motionen kritiseras vidare reglerna om umgänge med barn i 6 kap. 15 §

FB. Enligt motionärerna är reglerna bristfälliga därutinnan att de dels leder
till alltför kategoriska beslut om umgänge i enskilda fall, dels inte lyfter fram
hänsynen till barnets bästa tillräckligt tydligt. Som exempel på att rättspraxis
blivit för mekanisk återges ett fall, snarlikt det som omnämnts i motivering
till motion L402 ovan, där en fader efter att ha dömts för sexuella
övergrepp mot sin fyraåriga dotter likväl tilldömts umgänge. Ett sätt att
förbättra reglerna skulle enligt motionärerna vara att i paragrafens första
stycke ersätta formuleringen om att barnets behov av umgänge skall ”så
långt möjligt tillgodoses” med uttrycket ”tillgodoses efter vad som är bäst
för barnet”. I ett nytt fjärde stycke skulle en precisering kunna ske av olika
omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av vad som är bäst för
barnet. Det skulle då främst gälla barnets ålder och mognadsgrad, den
känslomässiga anknytningen mellan barnet och umgängesrättsföräldern,
barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes förhållande.

1 motionen görs också gällande att länsrättens möjligheter att vägra
verkställighet av vårdnads- och umgängesdomar borde utökas i fall då
verkställigheten medför risk för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Verkställigheten borde kunna vägras i samtliga fall då verkställighet inte är
förenlig med barnets bästa. Länsrätten borde vidare ha möjlighet att med
bindande verkan återförvisa vårdnads- och umgängesfrågor till allmän domstol
för omprövning.

Ett annat förslag som framförs i motionen är att rätten vid behov skall *

kunna utökas med en ledamot som har ingående kunskaper om barns LU 1987/88:33

utveckling och behov. Enligt motionärerna kunde denna möjlighet bli till

stort gagn i mål där sådan kunskap erfordras, t. ex. i vårdnads-, placerings och

omhändertagandemäl. Motionärerna tar också upp problemet med

bortförande av barn i internationella förhållanden. Motionsmotiveringen i

den delen återges i ett följande avsnitt av betänkandet.

I motion L414 (s) påpekas att mål om vårdnad och umgänge avgörs av
allmän domstol medan frågor om verkställighet av dessa avgöranden samt
mål om tillämpningen av socialtjänstlagstiftningen prövas av förvaltningsdomstol.
Detta system sägs leda till bristande samordning och till osäkerhet
och förvirring hos alla inblandade. Sålunda kan ett ärende rörande ett barn
prövas av olika instanser och med tillämpning av skiftande regler. Flera
processer kan också pågå samtidigt. Enligt motionärerna behövs en bättre
samordning och en begränsning av antalet processer. En ordning bör tillskapas
som ger möjlighet att på ett mera definitivt sätt avgöra frågan om var
ett barn skall vistas med hänsyn tagen till samtliga omständigheter, i motionen
framhålls att det inte finns någon enkel eller självklar lösning på
problemet och att det krävs en genomgripande översyn av de processrättsliga
och administrativa förutsättningarna för en samordnad prövning.

I motion L419 (m) framhålls att det i många familjer inträffar tragedier på
grund av att en förälder som är fullt lämplig att ta hand om sina barn vägras
umgänge med dem. Så kan, enligt motionären, vara fallet om en vårdnadsutredning
eller en barnpsykiatrisk utredning drar ut på tiden och den icke
vårdnadshavande föräldern tvingas avstå från kontakt med barnet. Även en
utdragen vårdnadsprocess kan enligt motionären leda till att den tid under
vilken en förälder inte får ha kontakt med sitt barn utsträcks. Sistnämnda
förhållande kan, framhåller motionären, utnyttjas som ett argument mot att
den föräldern skall tilldömas vårdnaden. Även efter det att domstol beslutat
om umgänge kan vårdnadshavaren motverka detta umgänge. Sålunda kan
vårdnadshavaren göra sig oanträffbar eller flytta till avlägsen ort eller ändra
tidpunkterna för umgänget.

Visserligen kan, påpekar motionären, begäran om verkställighet framställas
hos länsrätten, men även en sådan process kan förhalas av vårdnadshavaren
och således dra ut på tiden. Om vårdnadshavaren inte efterkommer
länsrättens beslut om vitesföreläggande måste den umgängesberättigade
återkomma med en ansökan om utdömande av vitet. Om vårdnadshavaren
har dålig ekonomi har vitet heller inte någon effekt. Motionären påpekar att
länsrättens beslut om verkställighet är tidsbegränsade vilket kan leda till att
föräldrar under flera år får komma in med nya ansökningar om verkställighet.
Processerna medför också kostnader som kan bli betungande för den
som söker verkställighet.

De påtalade hindren för en förälder att utöva sin umgängesrätt visar
enligt motionären att åtgärder måste vidtas i syfte att skapa goda förhållanden
för berörda parter efter separationen. Man bör exempelvis ta
större hänsyn till barnens uppfattning. Ett sätt att ta till vara de yngre
barnens intressen skulle vara att tillsätta en ombudsman för barn under tolv
år, vilken skulle kunna framföra barnens synpunkter vid vårdnadstvister.

Vidare bör domstolarna, vid bedömning av vårdnadstvister, lägga större 9

vikt än hittills vid att barnen kan upprätthålla goda relationer till båda LU 1987/88:33
föräldrarna. Motionären påtalar också att de underhållsskyldigas förening
krävt att tiden för utredning och skriftväxling i verkställighetsmål skall
begränsas till 60 dagar från det talan anhängiggjordes, alternativt att, om så
ej kan ske, tingsrätts dom om umgänget skall gälla fram till dess att länsrätten
fällt sin dom i målet.

Motionären yrkar att vad som anförts om åtgärder för att säkra föräldrars
och barns rätt till umgänge med varandra efter separation skall ges regeringen
till känna.

I motion So504, som innehåller motiveringen till yrkandet i motion
L42I(fp), anförs att det måste bli mer naturligt f ör män att fortsätta att vara
”nära pappor” även efter en separation. Motionären framhåller att många
separationer urartar i svåra vårdnadstvister, där mannen till slut ändå drar
det kortaste strået. Motionären hänvisar till att det i andra länder, bl. a.

Storbritannien, fordras att makarna är överens om hur vårdnaden om
barnet skall ordnas innan de kan ta ut skilsmässa. Enligt motionären skapar
en sådan lagregel förutsättningar för samarbete, och det bör övervägas att
införa en liknande regel för svenskt vidkommande. Motionären yrkar att
vad hon i motionen anfört om konstruktiva separationer skall ges regeringen
till känna.

Motiveringen till motion L422 (m) återfinns i motion So642 angående
familjepolitiken. I sistnämnda motion framhålls att de problem som i många
fall vidlåder de underhållsskyldiga föräldrarnas möjlighet att ha umgänge
med sina barn måste lösas. Motionärerna begär att regeringen ges i uppdrag
att utreda denna fråga och lägga fram förslag till riksdagen.

Frågornas tidigare behandling i riksdagen

Sorn inledningsvis nämnts genomfördes år 1983 ändringar i FB:s regler om
vårdnad och umgänge. Med anledning av motioner som syftade till en
förstärkning av umgängesmöjligheterna i olika avseenden erinrade utskottet
i lagstiftningsärendet (prop. 1981/82:168, LU 1982/83:17) om vad utskottet
tidigare vid flera tillfällen framhållit, nämligen att det är viktigt att barnet
ges tillfälle till ett väl tilltaget umgänge med den av föräldrarna som är skild
från vårdnaden. Utskottet underströk att samhället därför måste se allvarligt
på åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att omintetgöra
eller försvåra för den umgängesberättigade att träffa barnet. Att en förälder
konsekvent vidtar åtgärder med åsidosättande av barnets intresse i detta
hänseende talade enligt utskottet för att hans eller hennes lämplighet som
vårdnadshavare kan behöva omprövas. Umgängets betydelse borde, fortsatte
utskottet, uppmärksammas vid valet av vårdnadshavare, och domstolen
borde, såsom också hade framhållits i propositionen, till vårdnadshavare
förordna den av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och
gott umgänge mellan barnet och den andra föräldern, såvida inte andra
omständigheter talar för en annan lösning. Utskottet ansåg dock på närmare
anförda skäl att de då aktuella motionerna inte borde föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

1 lagstiftningsärendet hade utskottet att ta ställning också till en i pro- *

positionen föreslagen ändring beträffande reglerna om interimistiska beslut i LU 1987/88:33

vårdnads- och umgängesmål. I syfte att bredda underlaget för domstolens
interimistiska beslut hade sålunda i propositionen föreslagits att det i 6 kap.

20 § FB togs in en bestämmelse av innebörd att domstol innan sådant beslut
meddelas kan inhämta upplysningar från vederbörande socialnämnd. Enligt
departementschefen var tanken bakom förslaget inte att socialnämnden på
detta stadium skulle göra någon mera omfattande utredning, utan yttrandet
fick oftast inskränka sig till upplysningar om sakförhållanden. Tiden för
lämnande av upplysningar borde enligt propositionen kunna begränsas till
ett par veckor.

I sitt nämnda betänkande erinrade lagutskottet om att underlaget för
domstolens interimistiska beslut i vårdnads- och umgängesmål som regel var
magert. Oftast hade domstolen inga andra uppgifter än de som parterna
själva lämnat. På grund av vårdnadsutredning m.m. kunde det sedan förflyta
lång tid innan ett slutligt avgörande kom till stånd. Erfarenhetsmässigt
stämde det slutliga avgörandet oftast överens med det interimistiska beslutet.
Enligt utskottet var det obestridligt att föräldrar som skilts från
vårdnaden genom ett interimistiskt beslut ofta ansåg sig ha ett sämre utgångsläge
inför det slutliga avgörandet av vårdnadsfrågan än den förälder
som förordnats som vårdnadshavare. De kände sig också många gånger
utpekade som olämpliga som vårdnadshavare. I sammanhanget anmärkte
utskottet att utredningen om barnens rätt hade föreslagit att domstolen
skulle få möjlighet att besluta interimistiskt enbart om bostaden för barnet
och därmed inte behöva avskära någon av föräldrarna från vårdnaden.

Förslaget hade dock avvisats i propositionen med hänvisning bl. a. till att
om föräldrarna inte kan enas i frågan om var barnet skall bo, det knappast
är troligt att de efter ett sådant beslut kan samarbeta i övriga frågor som rör
vårdnaden.

Utskottet framhöll vidare i betänkandet att det var angeläget att domstolens
bedömning grundas på ett så fylligt underlag som möjligt. Utskottet
såg därför med tillfredsställelse att möjlighet öppnades att inhämta snabbyttrande
från socialnämnden. Även efter ett sådant yttrande kan dock,
framhöll utskottet, domstolens underlag vara bristfälligt. En möjlighet för
domstolen att inskränka det interimistiska beslutet till att avse enbart barnets
bostad skulle därför kunna vara av värde. Genom ett sådant beslut
skulle det gå att undvika ett mer eller mindre prejudicerande beslut i
vårdnadsfrågan i ett stadium då utredningen ännu är ofullständig. Enligt
utskottets mening borde man inte heller bortse från att ett sådant begränsat
beslut kanske också kan öka möjligheten för parterna att bli ense om hur
vårdnaden om barnet skall ordnas. Utskottet ansåg därför att frågan om att
på angivet eller på annat motsvarande sätt begränsa det interimistiska
beslutet förtjänade att övervägas ytterligare. Utskottet förklarade sig förutsätta
att så skulle komma att ske inom utredningen om barnens rätt och i
regeringens kansli.

I betänkandet behandlade utskottet också den mera allmänna frågan om
möjligheten att genom stöd- och hjälpinsatser av olika slag åstadkomma
samförståndslösningar mellan parterna i vårdnads- och umgängestvister.

Utskottet konstaterade därvid att en äktenskapsskillnad endast undantags- 11

vis torde kunna genomföras i samförstånd och helt utan svårigheter för LU 1987/88:33
föräldrarna och barnen. Många gånger är konflikterna mellan föräldrarna
djupa och uppslitande, något som påverkar också barnen negativt. Detsamma
torde gälla vid en separation mellan ogifta föräldrar med gemensam
vårdnad. Föräldrar och barn i konflikt- eller problemsituationer kan emellertid
erbjudas betydelsefulla stöd- och hjälpinsatser. I första hand nämnde
utskottet socialnämndernas ansvar enligt socialtjänstlagen för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Utskottet
hänvisade till vad som i propositionen anförts om att en kontaktperson
enligt socialtjänstlagen kan utses t. ex. då en vårdnadshavare begär att få
hjälp vid utövandet av vårdnaden. Flera kommuner drev enligt utskottet
försöksverksamhet med samarbetssamtal för att vid skilsmässokonflikter
och i liknande situationer hjälpa föräldrarna att bearbeta sina konflikter och
i samförstånd söka lösningar för framtiden. Utskottet framhöll vidare att
betydelsefulla insatser också gjordes vid bl. a. familjerådgivningsbyråerna
och av den psykiska barn- och ungdomsvården samt att även t. ex. medlare,
läkare, advokater, kyrkliga företrädare och privata organisationer utförde
betydelsefulla uppgifter på området.

Som ovan nämnts antog riksdagen under våren 1983 ändringar också i
FB:s bestämmelser om verkställighet av allmän domstol s avgörande angående
vårdnad eller umgänge (prop. 1982/83:165, LU 41). I propositionen
föreslogs att verkställighetsmålen även i fortsättningen skulle handhas av
länsrätten. Propositionen gick härutinnan emot ett av utredningen om barnens
rätt framlagt förslag (SOU 1979:63) om att dessa mål skulle flyttas från
länsrätterna till de allmänna domstolarna. Enligt utredningen skulle fördelarna
med en sådan ordning vara bl. a. att domstolen självmant skulle
kunna ta upp frågan om vårdnad eller umgänge och att muntlig förhandling
regelmässigt skulle kunna förekomma i målen.

I anslutning till propositionens förslag i den nu berörda frågan framhöll
lagutskottet att vissa fördelar skulle kunna uppnås om verkställighetsfrågorna
handlades av allmän domstol. Bl.a. skulle muntlig förhandling som regel
förekomma. Utskottet erinrade vidare om att utskottet tidigare vid flera
tillfällen hade uttalat att umgängessabotage från vårdnadshavarens sida kan
visa att denne är olämplig som vårdnadshavare och att en omprövning av
vårdnaden därför kan vara påkallad. Mot en överflyttning talade emellertid
att det förelåg en risk för att verkställighetsmålen skulle kompliceras och
försenas om samtidigt med verkställighetsfrågan själva frågan om vårdnaden
och umgänget på nytt skulle prövas. Det hade också visat sig att det i
det stora flertalet mål om verkställighet inte var påkallat att allmän domstol
omprövade det tidigare avgörandet om vårdnad eller umgänge. Att det i
vissa fall kunde finnas ett behov av omprövning utgjorde enligt utskottets
mening inte vägande skäl för att också verkställighetsmålen bör prövas av
allmän domstol. Av stor betydelse var vidare det faktum att länsrätterna
sedan länge hade erfarenhet av såväl verkställighetsmålen som närliggande
mål rörande sociala frågor. Länsrätternas organisation var dessutom, vilket
även utredningen om barnens rätt hade framhållit, väl anpassad för praktiska
verkställighetsfrågor och för en skyndsam handläggning. Härtill kunde

enligt utskottet läggas att behovet av muntliga förhandlingar i verkställig- 12

hetsmålen tillgodosågs genom en i propositionen föreslagen regel om att LU 1987/88:33
länsrätterna skall hålla sådana förhandlingar om det inte är uppenbart
obehövligt. Sammanfattningsvis ansåg utskottet att övertygande skäl anförts
för ståndpunkten att verkställighetsmålen alltjämt borde handläggas av
länsrätterna.

Beträffande propositionens förslag i övrigt framhöll utskottet vikten av
att man i verkställighetsmålen i första hand strävar efter att få till stånd ett
frivilligt överlämnande av barnet och att, om tvångsmedel måste användas,
vitesföreläggande bör vara det huvudsakliga tvångsmedlet. De i propositionen
föreslagna inskränkningarna av möjligheterna till polishämtning innebar
enligt utskottet att verkställighetsreglerna skulle komma att få en väl
avvägd utformning. 1 sammanhanget underströk utskottet vikten av att
beslut om hämtning, sedan möjligheterna till frivillig fullgörelse uttömts,
verkställs så snart som möjligt. Fördröjningar av själva verkställigheten på
kanske flera månader måste nämligen vara synnerligen påfrestande både för
parterna i ärendet och, inte minst, för barnet. Utskottet framhöll slutligen
att de nya reglerna om förfarandet i länsrätten gav goda förutsättningar för
att barnet frivilligt överlämnas men att samtidigt risken kunde öka för långt
utdragna verkställighetsförfaranden. Utskottet förklarade sig förutsätta att
regeringen med uppmärksamhet följde tillämpningen av förfarandereglerna
och tog de initiativ som kunde visa sig erforderliga.

Vid 1984/85 års riksmöte behandlade utskottet en motion med liknande
syften som den nu aktuella motionen L414. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (LU 1984/85:5) erinrade utskottet om att det under förarbetena
till den år 1983 införda lagstiftningen om vårdnad och umgänge samt om
verkställighet av sådana avgöranden befunnits föreligga övervägande skäl
för att verkställighetsmålen också i fortsättningen borde handläggas av
förvaltningsdomstol. Utskottet pekade vidare på att man måste skilja den
rättsliga vårdnaden om ett barn från den faktiska vården av barnet. Inget
hindrar att den faktiska vården utövas av annan än vårdnadshavaren. Denne
kan exempelvis överlämna den faktiska vården till fosterföräldrar utan
att det härigenom sker någon ändring i hans eller hennes rättsliga vårdnad. I
socialtjänstlagen, som i princip bygger på frivillighet, regleras bl. a. förfarandena
i samband med att ett barn tas emot och vårdas i ett annat hem än
vårdnadshavarens. Ett barn kan också utan vårdnadshavarens samtycke
beredas vård utanför det egna hemmet, om det brister i omsorgen om
barnet.

I anslutning till vad som hade anförts i motionen framhöll utskottet att
både bestämmelserna i FB om vårdnad m.m. och reglerna i socialtjänstlagstiftningen
om vård kan bli aktuella beträffande ett och samma barn.

Utskottet delade uppfattningen att systemet kunde verka förvirrande och
skapa osäkerhet hos inblandade parter. Systemet kunde också missbrukas
av t. ex. föräldrar som är oense i vårdnadsfrågan. Det saknades uppgifter
om hur pass vanligt det var att processer rörande ett barn drevs genom
instansordningarna enligt ett lagkomplex eller parallellt med varandra enligt
de båda lagkomplexen. Enligt utskottets uppfattning lät sig emellertid parterna
i övervägande antalet fall nöjas med tingsrättens resp. länsrättens
avgörande. Detta hindrade dock inte att utskottet såg allvarligt på sådana 13

fall där systemet uppenbart missbrukas genom att man i strid mot barnets LU 1987/88:33

intressen överklagar eller begär omprövning i mål om vårdnad om eller vård

av barn. Utskottet förklarade sig därför ha förståelse för syftet bakom

motionen. Med hänvisning till det arbete som bedrevs av utredningen om

barnens rätt och de tilläggsdirektiv som utredningen erhållit samt under

uttalande att resultatet av utredningens arbete borde avvaktas avstyrkte

dock utskottet bifall till motionen.

I april 1987 behandlade utskottet ett flertal motioner som på olika sätt
anknöt till frågor om vårdnad och umgänge med barn. i motionerna togs
upp jämte annat frågor om handläggningen av mål rörande vårdnad och
umgänge samt om samarbetssamtal vid vårdnadstvister.

I två av de nämnda motionerna restes krav på medverkan av bl. a.
barnpsykiatrisk expertis vid handläggningen av vårdnads - och umgängesmål.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1986/87:25) erinrade
utskottet i det sammanhanget om de förslag som lagts fram av rättegångsutredningen
i betänkandet (SOU 1987:13) Expertmedverkan och specialisering
samt av utredningen om barnens rätt i betänkandet SOU 1987:7. Enligt
vad lagutskottet uttalade i sitt betänkande borde regeringens ställningstagande
till de båda nu nämnda utredningsförslagen och vad som kunde
framkomma vid remissbehandlingen av dem inte föregripas genom något
uttalande från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionerna.

I betänkandet behandlade lagutskottet också en motion med samma
innehåll som den nu väckta motionen L419 angående föräldrars och barns
möjligheter till umgänge med varandra efter skilsmässa och separation.

Utskottet framhöll att det för att ett barn skall få en trygg uppväxt och en
god utveckling är av väsentlig betydelse att barnet har nära och goda
relationer med båda sina föräldrar. Det sagda gällde inte minst barn till
föräldrar som inte bor tillsammans. Det ligger således helt i barnets intresse,
framhöll utskottet, att dess behov av kontakt med båda föräldrarna kan
tillgodoses. Samhället måste därför se allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens
sida som syftar till att omintetgöra elier försvåra för den umgängesberättigade
att träffa barnet. Utskottet hänvisade till att i FB intagits
en uttrycklig bestämmelse om vårdnadshavarens ansvar för att barnets
behov av umgänge tillgodoses och erinrade om vad utskottet tidigare framhållit
i frågan (LU 1982/83:17). Utskottet förklarade sig ha stor förståelse
för syftet med motionen men ansåg att motionärens önskemål vad gällde
umgängets betydelse för avgöranden i vårdnadsfrågor torde vara tillgodosett
genom gällande regler. Däremot var det otvivelaktigt så att de processuella
reglerna kan missbrukas av föräldrar som är oense i vårdnads- och
umgängesfrågan genom att de i strid med barnets intressen t. ex. förhalar
och fördröjer avgörandet i vårdnads- eller umgängesmål samt i verkställighetsärenden.
Utskottet hänvisade i det sammanhanget till de förslag till
regeländringar som framlagts av utredningen om barnens rätt i dess betänkande
SOU 1987:7. Enligt utskottets mening fick utredningens förslag
anses i väsentlig mån tillgodose motionärens önskemål. Eftersom regeringens
ställningstagande till förslagen inte borde föregripas borde motionen i

förevarande del inte föranleda någon riksdagens åtgärd. 14

I en annan motion, som behandlades av utskottet i samma betänkande, LU 1987/88:33
hade begärts utredning dels huruvida frivilligt ingångna överenskommelser
skapar bättre förutsättningar hos föräldrar att fullfölja det ekonomiska
föräldraansvaret än beslut fattade av myndighet, dels vilka besparingar som
skulle kunna göras om ett större antal vårdnads- och umgängeskonflikter
löstes genom samarbetssamtal i stället för juridiskt processande. Mot bakgrund
av bl. a. vad utskottet tidigare anfört om betydelsen av samförståndslösningar
fann utskottet att det skulle vara av värde om en sådan
utvärdering som hade begärts i motionen kom till stånd. I sammanhanget
ville utskottet hänvisa till att utredningen om barnens rätt i sitt nyssnämnda
betänkande åter tagit upp frågor om samarbetssamtal och förslagit att
sådana samtal, i de fall där förutsättningar finns för det, normalt skall föregå
domstolshandläggningen av vårdnads- och umgängestvister samt att domstolen
skall ges rätt att initiera samarbetssamtal. Även med hänsyn till det
sålunda framlagda förslaget framstod den av motionärerna begärda utvärderingen
som befogad och utskottet ansåg regeringen borde ges i uppdrag
att genomföra den. Vad utskottet anfört med anledning av motionen
gavs regeringen till känna.

Pågående arbete

Frågan om expertmedverkan i de allmänna domstolarna har övervägts av
rättegångsutredningen. I betänkandet (SOU 1987:13) Expertmedverkan
och specialisering föreslår utredningen att tingsrätterna och hovrätterna
skall få en generell möjlighet att förordna en expert som särskild ledamot i
rätten. Reglerna i FB om rättegången i vårdnads- och umgängesmål föreslås
ändrade så att expert kan medverka vid avgörande av sådana mål. Rättegångsutredningens
förslag har remissbehandlats och övervägs för närvarande
inom justitiedepartementet.

Utredningen om barnens rätt föreslog i sitt andra delbetänkande (SOU
1979:63) omfattande ändringar i föräldrabalkens regler om vårdnad, umgänge
och överlämnande av barn. Förslagen lades till grund för ny lagstiftning
om vårdnad och umgänge m.m. (prop. 1981/82:168 och 1982/83:165,

LU 1982/83:17 och 41). Vissa av utredningens förslag ansågs dock böra
övervägas ytterligare. Det gällde bl. a. frågan om talerätt och representanter
för barn i mål om vårdnad m.m.

I tilläggsdirektiv år 1982 gavs utredningen i uppdrag att fullfölja arbetet
med frågan om talerätt och representanter för barn i vårdnadsmål m.m.

Utredningen skulle också överväga hur barns rättsliga ställning kan stärkas i
mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU. Vidare lades en del
ytterligare uppgifter på utredningen. Det gällde dels en utvärdering av 1974
års förmynderskapslagstiftning och frågor i övrigt rörande lagstiftningen om
förmynderskap och godmanskap, dels en översyn av lagstiftningen om
adoption, dels vissa frågor om skydd för ofödda och om äktenskap med
minderåriga.

Utredningen fick år 1984 nya tilläggsdirektiv. Enligt dessa skulle utredningen
i fortsättningen överväga frågor om talerätt och representation

för barn i mål om vårdnad m.m., barns rättsliga ställning enligt social- LU 1987/88:33

tjänstlagen m.m., handläggningen av mål eller ärenden om vårdnad om

eller vård av barn och sekretesskydd för barn. I direktiven angavs närmare

utredningens uppgifter i dessa delar. Dessutom skulle utredningen fullfölja

sitt tidigare uppdrag beträffande vissa frågor om adoption.

I tilläggsdirektiven angavs bl. a. att utredningen borde överväga i vad
mån man bör vidta särskilda åtgärder för att tillföra domstolarna barnpsykologisk
sakkunskap vid handläggningen av särskilt komplicerade mål eller
ärenden om vårdnad om eller vård av barn och att utredningen i nämnda
frågor skulle samråda med rättegångsutredningen, som enligt uppgift i
direktiven, i sitt fortsatta arbete torde komma in på närgränsande frågor.

Utredningen om barnens rätt avgav som inledningsvis nämnts i januari
1987 sitt tredje delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i
vårdnadstvister — talerätt för barn m.m., vari bl. a. läggs fram förslag i de
av utredningen tidigare behandlade frågorna om barn i vårdnadskonflikter
och barns rättsliga ställning i mål som rör barns personliga angelägenheter. I
betänkandet föreslås bl. a. att barnet får talerätt i mål om vårdnad och
umgänge, dvs. blir en med föräldrarna i princip likvärdig part i sådana mål,
att barnet fr. o. m. tolv års ålder får rätt att självt föra sin talan, att barn
under tolv år skall kunna få ett offentligt biträde som i egenskap av dess
särskilda ställföreträdare får föra barnets talan inför domstolar och andra
myndigheter samt att också barn över tolv års ålder skall ha möjlighet att få
stöd och hjälp av ett offentligt biträde. Vidare föreslås att det sekretesskydd
som rättsordningen tillförsäkrar varje medborgare i fråga om barn skall
gälla också i förhållande till vårdnadshavaren i vissa fall och att barn under
tolv år under vissa förutsättningar skall ha möjlighet att få socialt bistånd
även om vårdnadshavaren inte samtycker till det.

Utredningen uppmärksammar också frågan om de interimistiska beslutens
styrande inverkan på de slutliga avgörandena i vårdnadstvister. För att
motverka sådana effekter föreslår utredningen att domstolen så långt det är
möjligt försöker undvika att meddela interimistiska beslut om vårdnad. Om
det trots allt blir nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut skall domstolen
i första hand tillgripa en av utredningen föreslagen ny möjlighet att bestämma
endast var barnet skall bo under tiden fram till dess vårdnadsfrågan
slutligt avgörs.

I utredningens betänkande föreslås vidare att åtgärder vidtas med syfte
att motverka upprepade och onödigt långdragna vårdnadsprocesser. Som
ett led i denna strävan föreslås att socialnämnden inte längre skall yttra sig i
vårdnads- och umgängesprocesser. Härigenom skulle de rättegångsliknande
förfaranden som ibland förekommer hos socialnämnden kunna undvikas.

Domstolen föreslås få ökade styrfunktioner genom att vårdnadsutredningens
omfattning och inriktning skall bestämmas i samråd med utredaren och
genom att domstolen skall kunna fastställa en tid inom vilken utredningen
skall vara slutförd. I fall då den som förlorat en vårdnads- eller umgängesprocess
inom kort tid därefter på nytt väcker talan inför domstol föreslår
utredningen att domstolen under vissa förutsättningar skall kunna meddela
dom på handlingarna och utan att stämning utfärdas.

Även spörsmålet om expertmedverkan har tagits upp av utredningen om 16

barnens rätt. I betänkandet hänvisas till rättegångsutredningens ovan nämn- LU 1987/88:33

da förslag. Enligt utredningen om barnens rätt finns det inte anledning att

för närvarande föra fram tanken på att speciellt för mål om barn införa en

ordning med särskilda barnpsykologiska experter i domstolen. Utredningen

vill dock inte utesluta att det kan förekomma mål där det skulle kunna vara

till fördel om det medverkade en expert.

Frågan om det bör öppnas en möjlighet till expertmedverkan bör enligt
utredningen bedömas i samband med rättegångsutredningens förslag. Utredningen
om barnens rätt förordar för sin del att domstolarna i ökad
omfattning bör förordna att en erfaren barnpsykolog, barnpsykiatriker eller
annan med särskilda kunskaper om barn och barns behov skall anlitas som
sakkunnig vid handläggningen av mål om barn.

Det av utredningen om barnens rätt i januari 1987 överlämnade betänkandet
har remissbehandlats och förslagen övervägs nu inom justitiedepartementet.
Bl.a. som ett led i departementets beredningsarbete inbjöd
departementet i mars 1988 ett stort antal myndigheter och organisationer till
överläggningar rörande reglerna om vårdnad om och umgänge med barn.

Vid överläggningarna förekom ingående diskussioner av frågor med anknytning
såväl till utredningens förslag som till flertalet av de i förevarande
betänkande behandlade motionsyrkandena.

Genom regeringsbeslut i november 1987 har utredningen om barnens rätt
lagts ned. De delar av utredningens uppdrag som då inte hade slutförts —
vissa frågor om adoption m.m. — har förts över till förmynderskapsutredningen
(Ju 1984:07).

Som ovan redovisats har riksdagen på lagutskottets initiativ (LU
1986/87:25) givit regeringen i uppdrag att företa en utvärdering av verksamheten
med samarbetssamtal m.m. i vårdnads- och umgängeskonflikter.

Regeringen (socialdepartementet) har i beslut den 14 januari 1988 uppdragit
åt socialstyrelsen att företa den av riksdagen begärda utvärderingen
samt att undersöka hur verksamheten med familjerådgivning skall kunna
tryggas. I uppdraget ingår även att utreda i vilken utsträckning samarbetssamtal
förekommer för närvarande, hur dessa leds och vilka kvalifikationer
som fordras hos samtalsledarna. Vidare ingår att utvärdera i vilken mån
sådana samtal leder till att föräldrarna blir överens om hur vårdnads- och
umgängesfrågorna skall lösas vid separationen samt i vilken utsträckning
enigheten består i tiden efter separationen.

Uttalande av justitieombudsmannen

Justitieombudsmannen (JO) har i sin vid riksmötet 1982/83 avgivna ämbetsberättelse
gjort vissa uttalanden rörande handläggningstider i vårdnadsärenden
(s. 189 ff). Sålunda bör enligt vad JO uttalade en vårdnadsutredning,
om samarbetssamtal inte äger rum och speciella förhållanden inte
föranleder annat, kunna slutföras inom sådan tid att socialnämndens yttrande
är domstolen till handa inom tre eller högst fyra månader från det
begäran om yttrande inkom till socialförvaltningen. I den utsträckning som
samarbetssamtal förekommer måste emellertid godtas att längre tid för -

2 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 33

flyter, innan domstolen kan få yttrandet. Även i dessa senare fall bör dock LU 1987/88:33

tillses att längre tid inte anslås än som är nödvändigt för att uppnå ändamålet
med samtalen eller för att konstatera att man inte uppnår syftet med
dem. Detta bör i flertalet fall kunna ske inom loppet av tre eller högst fyra
månader. Även om både samarbetssamtal äger rum och vårdnadsutredning
sker, bör alltså yttrandet kunna vara domstolen till handa inom sju eller
högst åtta månader.

Visst uttalande i riksdagen

I svar på en i riksdagen ställd fråga (1986/87:595). vari hade hänvisats till ett
rättsfall där en fader dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot sin
fyraåriga dotter men trots detta tilldömts umgängesrätt med dottern, framhöll
dåvarande justitieministern den 22 maj 1987 (rd 1986/87:129) att reglerna
om umgänge med barn ändrades den 1 juli 1983. Lagändringarna innebar
enligt justitieministern att rätten, vid prövning av frågan om barnets umgänge
med den förälder som inte är vårdnadshavare, har att avgöra umgängesfrågan
uteslutande med utgångspunkt i vad som är bra och lämpligt
för barnet. Justitieministern påpekade att det i förarbetena till den nu
gällande regeln särskilt framhålls att umgänge inte bör komma till stånd, om
det kan befaras att barnet kan ta fysisk eller psykisk skada vid umgänget.

För sin del ansåg justitieministern att en allmänt hållen regel som den
nuvarande ger domstolarna utrymme att döma så att något olämpligt umgänge
inte kommer till stånd. Däremot skulle en detaljreglering i lag beträffande
umgänget leda till att domstolarna snärjdes in på ett sådant sätt att
de inte skulle kunna behandla det enskilda fallet efter egna meriter och så
bra som möjligt.

Underhållsbidrag till barn, kostnad för umgänge med
barn, m.m.

Gällande ordning

Sorn framgår av vad utskottet inledningsvis anfört tillkom år 1978 genomgripande
förändringar i FB:s regler om underhållsbidrag till barn. Nu gällande
bestämmelser innebär i huvudsak följande.

Föräldrarnas underhållsskyldighet gäller i princip till dess barnet fyller 18
år men kan i vissa fall utsträckas till dess barnet blir 21 år. Underhållsplikten
är numera aldrig ovillkorlig utan beror av föräldrarnas ekonomiska förmåga
och barnets behov. Föräldrarna skall sinsemellan ta del i kostnaderna för
barnets underhåll efter vars och ens förmåga. En förälder har rätt att
förbehålla sig ett belopp för sitt eget underhåll när underhållsbidrag skall
bestämmas till ett barn. Förbehåll får också ske för skälig bostadskostnad. 1
vissa fall kan den underhållsskyldige förbehållas även belopp för hemmavarande
makes eller samboendes underhåll. Också försörjningsskyldighet
mot egna barn som vistas hemma beaktas när bidraget skall beräknas.

Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin underhållsskyldighet
genom att betala underhållsbidrag till barnet om föräldern inte har vårdna- 18

den om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet. Om LU 1987/88:33

föräldrarna har gemensam vårdnad föreligger skyldighet för förälder att

utge underhållsbidrag om barnet varaktigt bor tillsammans med endast den

andra föräldern. Underhållsbidraget skall vanligtvis betalas förskottsvis för

kalendermånad till vårdnadshavaren eller vid gemensam vårdnad till den

förälder som bor tillsammans med barnet.

En förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag har enligt 7 kap.

4 § FB rätt till avdrag på bidraget, om han eller hon har haft barnet hos sig
under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn. Avdraget är en
fyrtiondel av underhållsbidraget för varje helt dygn som barnet vistas hos
föräldern. Varar vistelsen en hel månad, blir avdraget alltså tre fjärdedelar
av det månatliga underhållsbidraget. Om det finns särskilda skäl kan domstol
bestämma andra villkor för denna avdragsrätt. Föräldrarna kan också
själva avtala om andra villkor. Om det redan vid underhållsbidragets fastställande
tagits hänsyn till att den bidragsskyldige föräldern i väsentlig mån
fullgör sin underhållsskyldighet genom att ha barnet hos sig (s. k. nettoavtal)
föreligger inte någon rätt till avdrag.

Om den icke vårdnadshavande föräldern är bosatt på annan ort kan
utövandet av den förälderns umgänge med barnet vara förenat med särskilda
kostnader. Någon generell möjlighet för den föräldern att, utöver vad
som följer av de nyssnämnda reglerna i 7 kap. 4 § FB, få ersättning för
sådana kostnader finns inte.

Underhållsbidrag fastställs genom avtal eller av allmän domstol genom
dom. I princip har föräldrarna full frihet att träffa avtal om underhållsbidrag.
Dom eller avtal om underhållsbidrag kan jämkas, bl. a. om ändring i
förhållandena föranleder det. Vidare kan ett löpande underhållsbidrag
omprövas efter sex år utan att någon ändring i förhållandena inträtt.

Underhållsbidrag till bl. a. barn är indexreglerade genom att de enligt
lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag skall justeras varje år
i förhållande till penningvärdets förändring. Anpassningen av bidragets
storlek följer ändringarna i basbeloppet. Ändringen av underhållsbidraget
till barn var tidigare begränsad till sju tiondelar av det procenttal med vilket
basbeloppet ändrats, och ändring skulle ske först om basbeloppet ändrats
med minst 5 %. Efter lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1987 följer
ändringen av underhållsbidraget helt ändringarna av basbeloppet. Fordran
på obetalda underhållsbidrag preskriberas efter tre år.

Nära samband med reglerna om underhållsbidrag har bestämmelserna i
lagen (1964:143) om bidragsförskott. Bidragsförskott får lämnas när barnet
är bosatt i Sverige. Är barnet inte svensk medborgare krävs att vårdnadshavaren
är bosatt här och att denne eller barnet vistats här sedan minst sex
månader. Bidragsförskott utgår i princip när ingendera eller bara den ena
föräldern har vårdnaden om barnet. Bor barnet tillsammans med en förälder
som inte är vårdnadshavare utgår dock inte förmånen. Har båda
föräldrarna vårdnaden gemensamt kan bidragsförskott utgå om den ene
föräldern inte varaktigt bor tillsammans med barnet. Bidragsförskott lämnas
inte om vårdnadshavaren uppenbarligen utan giltigt skäl underlåter att
bidra eller att medverka till att få underhållsbidrag eller faderskap till
barnet fastställt. Även i vissa andra fall kan bidragsförskott vägras, bl. a.

om fastställt underhållsbidrag betalas i vederbörlig ordning och bidraget LU 1987/88:33
inte understiger vad som kan utgå i bidragsförskott.

Bidragsförskott utgår normalt längst till dess barnet fyller 18 år och i regel
— efter lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1987 - med 40 % av
basbeloppet per år. Om den underhållsskyldige betalar det fastställda underhållsbidraget
och detta är lägre än vad som kan utgå i form av bidragsförskott,
utgör bidragsförskottet skillnaden mellan underhållsbidraget och
40 % av basbeloppet. Något återkrav riktas i dessa fall inte mot den underhållsskyldige.
Vidare gäller att om ett fastställt underhållsbidrag uppenbarligen
understiger vad den underhållsskyldige bör betala i bidrag, utgår
bidragsförskottet inte med högre belopp än underhållsbidraget.

När en underhållsskyldig har delgivits beslut om att bidragsförskott har
beviljats, skall inbetalningarna av underhållsbidraget upp till bidragsförskottsnivån
i fortsättningen göras till försäkringskassan. Utgivna bidragsförskott
skall i princip återbetalas av den bidragsskyldige föräldern. Den ovan
redovisade rätten till avdrag på underhållsbidrag föreligger också då bidragsförskott
utgår. Om den underhållsskyldige har rätt att göra avdrag
minskas utgående bidragsförskott i motsvarande mån.

För en utförligare redogörelse för bestämmelserna om underhållsbidrag
och bidragsförskott hänvisas till lagutskottets yttranden LU 1985/86:2 y och
LU 1986/87:3 y samt till socialutskottets betänkanden SoU 1985/86:29 och
SoU 1986/87:10.

Motionsmotiveringar

I ovan nämnda motion L410 (s) anförs att orsaken till att e n del skilsmässobarn
inte har något egentligt umgänge med den ena föräldern kan vara
geografiska avstånd i förening med brist på ekonomiska resurser. För att
stödja dessa barn borde, framhåller motionärerna, samhället ge bidrag till
ett visst antal resor per år. Dessutom bör de föräldrar som av skilda
anledningar inte vill ha umgänge med sina barn betala ett högre underhållsbidrag
för att kompensera vårdnadshavaren för dennes merutgifter till följd
av det uteblivna umgänget. Motionärerna kritiserar vidare reglerna för
fastställande och utbetalning av underhållsbidrag. Enligt motionärerna är
reglerna krångliga och bidrar till att konflikter uppkommer mellan parterna.
Motionärerna anser att underhållsbidragets storlek skall fastställas av
försäkringskassan och inte som i dag av domstol. Domstolens uppgift bör
inskränkas till att, i tvistiga fall, avgöra om underhållsskyldighet alls föreligger.
Försäkringskassans beslut om storleken av underhållsbidraget skall
vara baserat på inkomst och det antal barn som den bidragsskyldige har
försörjningsplikt för. Besluten skall kunna överprövas av en särskild försäkringsnämnd,
vars beslut skall kunna överklagas hos domstol. Motionärerna
yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

I motion L415 (m) anförs att de nuvarande reglerna om automatisk
indexuppräkning av fastställda underhållsbidrag kan skapa betydande svårigheter
för bidragsgivaren, eftersom dennes nominella löneökningar i regel
inte räcker för att kompensera indexuppräkningen av bidraget. Effekten

härav förstärks av de skattekonsekvenser som inträder vid inkomstökning. 20

Med tiden kan det uppstå en betydande skevhet i de ekonomiska relationer- LU 1987/88:33
na mellan bidragsgivaren och bidragstagaren. Enligt motionären finns det
ingen självklar lösning på detta problem, men en möjlighet kan vara att
anpassa indexhöjningen så att den inte överstiger de genomsnittliga reallönehöjningarna
under året.

I samma motion tas också upp en fråga om resekostnad vid utövande av
umgänge med barn. Enligt motionären kan en frånskild make som inte har
vårdnaden om barnen men som vill utnyttja sin umgängesrätt ofta ådra sig
betydande kostnader för resor. För att skilsmässor i sådana situationer inte
skall leda till att kontakten mellan den maken och barnen bryts bör resekostnaderna
göras avdragsgilla vid inkomstbeskattningen, på liknande sätt
som är möjligt beträffande kostnad för dubbel bosättning. Motionären
yrkar att riksdagen beslutar om sådan avdragsrätt i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Motionärerna i motion L416 (m) framhåller att ett hinder för ett väl
fungerande umgänge kan vara att föräldrarna inte kommit överens om
fördelningen av den kostnad som umgänget medför. Motionärerna hävdar
att det t.o.m. förekommer att en vårdnadshavare flyttar långt från den
andre föräldern för att på så vis försvåra eller omöjliggöra umgänget. Långa
resor kan i sådana fall innebära dryga kostnader för den förälder som inte
har vårdnaden. Med hänsyn härtill och under anförande att det är av största
vikt för barnet att det har fortlöpande kontakt med båda föräldrarna yrkas i
motionen att 6 kap. 15 § FB förses med ett tillägg av innebörd att kostnaderna
för umgänget skall delas lika mellan föräldrarna, om ej annat avtalats.
Motionärerna hänvisar därvid till att lagutskottet tidigare (LU
1977/78:23) framhållit att det kan finnas skäl att undanröja hinder för
utövandet av umgänget i fall då föräldrarna bor långt ifrån varandra och
anser att det bör ankomma på utskottet att utarbeta förslag till erforderlig
lagtext.

Även i ovan nämnda motion L419 (m) betonas vikten av att barn och
föräldrar kan behålla kontakten efter det att föräldrarna separerat. Ett sätt
att underlätta att så sker är att, i de fall vårdnadshavarens flyttning orsakar
utgifter för den andre föräldern vid utövande av umgänge med barnet, låta
föräldrarna solidariskt svara för dessa merkostnader. Motionären yrkar att
det anförda ges regeringen till känna.

1 motion L420 (c) hävdas att männen ofta blir orättvist behandlade vid en
separation. De kan, framhåller motionärerna, hamna i situationer där de
mer eller mindre tvångsmässigt förlorar möjlighet till fördjupade och utvecklande
kontakter med sina barn. Samtidigt tvingas männen betala dryga
underhåll, varigenom de förlorar ekonomiska möjligheter att bygga upp ett
eget positivt liv — ett liv som också skulle kunna inrymma goda relationer
med barnen. Särskilt besvärlig blir situationen för dem som inte har sina
barn boende på samma ort eller ens i samma landsdel. Enligt motionärerna
måste det skapas garantier för att männen får en rättvis behandling i de
angivna situationerna. Motionärerna yrkar att vad de i motionen anfört om
behovet av att stärka de ensamstående männens situation ges regeringen till
känna.

Frågornas tidigare behandling

LU 1987/88:33

I regeringens proposition 1986/87:35 föreslogs jämte annat ändringar i då
gällande regler beträffande indexuppräkning av underhållsbidrag till barn.
Propositionsförslaget innebar att den årliga uppräkningen av dessa underhållsbidrag,
som sedan år 1979 hade skett med endast sju tiondelar av
basbeloppsändringen och företagits först om basbeloppet ändrats med
minst 5 %, i fortsättningen helt skulle följa basbeloppsutvecklingen. Enligt
vad som angavs i propositionen var bakgrunden till den då rådande begränsningen
av uppräkningen av underhållsbidragen att den basbeloppsanknutna
indexuppräkningen före år 1979 ansågs ha medfört kännbara
påfrestningar för många underhållsskyldiga vilkas inkomster inte hade ökat
i samma takt. Höjningarna åren 1975—1978 hade uppgått till resp. 11, 11, 7
och 14 %. Mellan åren 1983 och 1985 hade emellertid den reala timlönen i
stort sett varit oförändrad eller förbättrats. Att under dessa förhållanden ha
kvar en regel om begränsad uppräkning av underhållsbidragen till barn
skulle enligt propositionen gynna den bidragsskyldige på bekostnad av det
allmänna eller vårdnadshavaren.

Vid riksdagsbehandlingen (SoU 1986/87:10) av propositionen avgav lagutskottet
yttrande i ärendet. I yttrandet konstaterade lagutskottet (LU
1986/87:3 y) att en av orsakerna till de ökande kostnaderna för bidragsförskottssystemet
var att underhållsbidrag till barn och därmed återbetalningsskyldighet
för utgivna bidragsförskott endast i begränsad utsträckning räknats
upp i förhållande till basbeloppsförändringarna medan bidragsförskottsbeloppet
följt dessa förändringar fullt ut. Lagutskottet framhöll att de
skäl som en gång motiverat denna ordning inte längre förelåg, bl. a. eftersom
förändringarna i penningvärdet de senaste åren varit mindre kraftiga.
Det borde också beaktas att det rådande systemet innebar att barn som fått
sitt behov av underhåll tillgodosett inom ramen för bidragsförskottssystemet
fått full kompensation för basbeloppsförändringarna medan de barn
som uppburit bidrag från den underhållsskyldige kompenserats endast i
begränsad utsträckning. En sådan ordning borde enligt lagutskottets uppfattning
inte bibehållas när det av hänsyn till den underhållsskyldiges intressen
inte längre fanns behov av den. På anförda skäl förklarade sig
lagutskottet inte ha något att erinra mot propositionens förslag i angivet
hänseende. Lagutskottet tilläde att regeländringarna fick ses som ett provisorium
i avvaktan på resultatet av det då nyligen beslutade utredningsarbetet
beträffande översyn av reglerna för underhållsbidrag till barn och
bidragsförskott (dir. 1986:30).

I sitt, av riksdagen godkända, betänkande förklarade sig socialutskottet
dela lagutskottets uppfattning. Socialutskottet ville för sin del särskilt peka
på att det finns ett stort antal barn som står utanför bidragsförskottssystemet.
I dessa fall innebar den dåvarande ofullständiga uppräkningen av
underhållsbidraget att vårdnadshavaren automatiskt fick svara för en allt
större andel av kostnaderna för barnet. Socialutskottet tillstyrkte således
propositionens lagförslag i förevarande del.

Frågan om kostnader för umgängesresor har riksdagen med anledning av
motionsyrkanden behandlat vid flera tillfällen tidigare. Sålunda prövades

frågan vid riksmötet 1985/86 med anledning av förslaget från riksdagens LU 1987/88:33
revisorer (förs. 1985/86:17) angående statens utgifter för bidragsförskott,
m.m. I yttrande till socialutskottet över förslaget och motioner i olika frågor
framhöll lagutskottet (LU 1985/86:2 y) att det är olyckligt om ekonomiska
omständigheter lägger hinder i vägen för ett utövande av umgänget. Lagutskottet
kunde därför ansluta sig till den ståndpunkten att båda föräldrarna
i görligaste mån skall dela på det ekonomiska ansvaret. Lagutskottet erinrade
om att utskottet tidigare även ställt sig positivt till att statsmakterna
söker undanröja hinder för utövandet av umgängesrätten i fall då barnet och
den umgängesberättigade föräldern inte bor i närheten av varandra och att
utskottet då förutsatt att ensamförälderkommittén skulle ta upp spörsmålet.

I sitt yttrande påpekade lagutskottet vidare att ensamförälderkommittén i
sitt betänkande hade föreslagit att ett stöd i form av kontant resebidrag
skulle kunna utgå vid umgänge inom landet. Lagutskottet erinrade därvid
om att utskottet hösten 1985 (LU 1985/86:1) ansett att något slutligt ställningstagande
till önskemålet om en ändring i FB inte borde göras innan
resultatet förelåg av det då pågående beredningsarbetet beträffande ensamförälderkommitténs
förslag.

Sammanfattningsvis ansåg utskottet att en utredning om samhällets stöd
till barn som inte lever tillsammans med sina föräldrar borde komma till
stånd och att även frågor om underhållsbidrag borde kunna prövas vid
utredningsarbetet. Lagutskottet som bl. a. framhöll att riksdagen inte genom
några uttalanden om revisorernas och motionärernas förslag borde
binda utredningens arbete förordade, såvitt då var i fråga, att vad lagutskottet
hade anfört med anledning av motionsyrkandet om resekostnader vid
utövandet av umgänget gavs regeringen till känna.

I socialutskottets av riksdagen godkända betänkande (SoU 1985/86:29)
förordades på närmare angivna skäl bl. a. att en utredning om bidragsförskottssystemet
borde komma till stånd. Med anledning av motioner i olika
frågor, bl. a. spörsmålet om resekostnader, anförde socialutskottet att utredningen
fritt borde kunna pröva de synpunkter och förslag som hade
framförts. Vad socialutskottet sålunda anfört med anledning av revisorernas
förslag och motionerna gavs regeringen till känna. Något särskilt tillkännagivande
om lämpligheten av att frågan om resekostnader vid utövande av
umgänget togs upp till övervägande av den föreslagna utredningen, i enlighet
med vad lagutskottet hade förordat, gjordes således inte.

Frågan om resekostnader vid utövande av umgänge behandlades våren
1987 ånyo av riksdagen med anledning av motioner, däribland en motion
med samma syfte som den nu aktuella motionen L419. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (LU 1986/87:25) anmärkte lagutskottet att den av
riksdagen tidigare begärda utredningen kommit till stånd och att utredningen
enligt direktiven fritt bör kunna pröva de olika frågor som hade
tagits upp i de tidigare nämnda riksdagsmotionerna i ämnet. Med hänsyn till
vad lagutskottet anfört i sitt yttrande (LU 1985/86:2 y) till socialutskottet
förutsatte lagutskottet att utredningen skulle komma att ta upp frågan om
resekostnader vid utövandet av umgänge i hela dess vidd. Något särskilt
tillkännagivande i saken från riksdagens sida kunde därför inte anses erforderligt,
i följd varav utskottet avstyrkte bifall till motionsyrkandena.

Pågående utredning

LU 1987/88:33

Sorn utskottet i det föregående angivit tillkallade regeringen våren 1987 en
kommitté med uppgift att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag
och bidragsförskott. Kommittén skall enligt sina direktiv bl. a. förutsättningslöst
se över reglerna om underhållsbidrag, bidragsförskott och andra
system som påverkar särlevande föräldrars ekonomi. En närmare redogörelse
för de uppgifter som anförtrotts kommittén har lämnats i betänkandets
inledande avsnitt (s. 4 f.), vartill hänvisas. Utredningens arbete beräknas
vara avslutat under år 1989.

Olovligt bortförande av barn i internationella
förhållanden

Gällande ordning

Domar och beslut som meddelas i Sverige beträffande frågor om vårdnad
och umgänge kan i princip endast verkställas i Sverige. I fråga om verkningar
i Sverige av utländska avgöranden i sådana frågor saknas generella
regler. Genom särskilda författningar har emellertid införts regler om verkställighet
i Sverige av avgöranden i vårdnads- och umgängesfrågor som
meddelats i annat nordiskt land eller Schweiz. Lagstiftningen har föranletts
av överenskommelser som Sverige träffat med de nämnda länderna varigenom
varje land åtagit sig att erkänna giltigheten av avgöranden som
meddelats i något av de andra länderna. I övrigt har Sverige inte ingått
några internationella överenskommelser om erkännande av vårdnads- och
umgängesavgöranden. En följd av det anförda är att det i regel saknas
möjlighet att få svenska avgöranden om vårdnad eller umgänge genomdrivna
i andra länder än de nämnda.

Den förälder som är vårdnadshavare och har blivit fråntagen sitt barn,
genom att den andre föräldern obehörigen har tagit med sig barnet till ett
annat land eller olovligen hållit det kvar där, kan vända sig till utrikesdepartementet
för att få hjälp att få tillbaka sitt barn. I avsaknad av
internationella överenskommelser har emellertid departementet begränsade
möjligheter att lämna biträde i dessa fall.

Motionsmotivering

I motion L412 (fp) påtalas, utöver vad som återgivits i föregående delar av
betänkandet, att det ökande antalet fall av olovligt bortförande av barn
utgör ett tilltagande problem i internationella rättsförhållanden. Problemet
består främst i att en förälder utan lov för med sig barnet till ett annat land
för att undanhålla den andra föräldern vårdnaden om barnet. Hit hör
emellertid också fall då en förälder håller kvar barnet i ett annat land efter
umgängestidens utgång eller efter det att domstol har anförtrott vårdnaden
åt den andra föräldern.

Motionärerna framhåller att den ökade rörligheten över gränserna medför
ett allt större behov av en internationell reglering på området och att det

är särskilt viktigt att få till stånd ett samarbete mellan länder. Det är LU 1987/88:33
emellertid så, konstaterar motionärerna, att anslutning till internationella
konventioner i dessa frågor inte föreligger från de stater med vilka de största
problemen föreligger. Det är därför angeläget att Sverige verkar för bilaterala
avtal med dessa länder.

Enligt motionärerna är det också angeläget att internationella organ som
är verksamma i det land dit barnet bortförts, exempelvis Rädda barnen och
Röda korset, automatiskt kopplas in för att i görligaste mån ge hjälp och
stöd samt kontrollera t. ex. barnets hälsotillstånd. Motionärerna anser att
det är mycket viktigt att dessa organ upprättar kontakt med den i Sverige
kvarvarande föräldern, så att dennes känsla av övergivenhet minskar och
barnets återflyttning till Sverige underlättas.

Motionärerna yrkar (yrkande 2) att vad i motionen anförts om bortförande
av barn ges regeringen till känna.

Pågående arbete

Frågor om olovligt bortförande av barn behandlas i en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria (Ds Ju 1986:7) Olovligt bortförande av barn i
internationella förhållanden.

I promemorian föreslås att Sverige ansluter sig dels till Europarådskonventionen
den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn, dels
till Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på
internationella bortföranden av barn. Genom att ansluta sig till dessa konventioner
kan Sverige komma med i ett internationellt samarbete som syftar
till att motverka olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden.

En anslutning till Europarådskonventionen skulle innebära att sådana
avgöranden rörande vårdnaden om och umgänge med barn eller rätten att
ta vård om barn som har meddelats i en konventionsstat kan erkännas och
verkställas i Sverige. På samma sätt kan avgöranden av detta slag som har
meddelats här i landet få verkan i de andra konventionsstaterna. Även i de
fall en förälder har vårdnaden om sitt barn direkt på grund av lag och barnet
olagligen förts bort till en annan konventionsstat kan överflyttning från
denna stat komma i fråga.

En anslutning till Haagkonventionen skulle innebära att det blir möjligt
konventionsstaterna emellan att få överflyttat ett barn som olovligen har
förts bort från den stat där barnet hade sitt hemvist vid bortförandet eller
som olovligen hålls kvar i en annan konventionsstat.

Promemorians förslag innebär att konventionerna införlivas med svensk
rätt genom att bestämmelserna i konventionerna tas in i en ny lag om
erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och
om överflyttning av barn. En proposition på grundval av promemorian
beräknas bli avlämnad till riksdagen hösten 1988.

Tidigare riksdagsbehandling

LU 1987/88:33

Motioner med liknande syfte som den nu väckta behandlades av riksdagen
våren 1987. I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av
motionerna framhöll lagutskottet (LU 1986/87:25) att s. k. internationella
barnarov utgjorde ett synnerligen allvarligt samhällsproblem. När ett barn
olovligen bortförs eller kvarhålls utomlands får det oftast tragiska konsekvenser
för både barnet och den kvarvarande föräldern. Den ovisshet om
t.ex hur och när den ofrivilliga separationen skall upphöra, som såväl barnet
som föräldern tvingas leva i, medför vidare stora påfrestningar för dem.
Eftersom möjligheterna att återföra ett barn som bortförts till eller kvarhålls
i ett annat land, i avsaknad av internationella överenskommelser, är starkt
begränsade kan föräldern inte heller påräkna någon effektiv hjälp från vare
sig svenska eller utländska myndigheter. Det sagda gäller i vart fall när
kvarhållandet inte direkt strider mot det landets lagstiftning. Visserligen
kan, fortsatte utskottet, en vårdnadshavare vars barn olovligen hålls kvar i
ett annat land vända sig till utrikesdepartementet för att få hjälp med att få
tillbaka sitt barn. Antalet framställningar till utrikesdepartementet hade
dock enligt utskottet fortlöpande sjunkit, troligen till följd av departementets
begränsade möjligheter att lämna biträde i dessa fall.

Enligt utskottets mening var det angeläget att man från svensk sida
kraftfullt engagerade sig i kampen mot det problem som de internationella
barnaroven utgör. Utskottet noterade med tillfredsställelse att frågan om
Sveriges tillträde till Europarådskonventionen och Haagkonventionen övervägdes
inom regeringskansliet. Utan att vilja föregripa ett ställningstagande
i tillträdesfrågan kunde utskottet dock konstatera att en svensk anslutning
till konventionerna innebar en lösning endast i förhållande till de övriga
konventionsstaterna. Som hade framhållits i departementspromemorian i
ämnet var det inte realistiskt att räkna med att konventionerna skulle få
någon större anslutning från de stater i förhållande till vilka problemet är
störst. Utskottet ville därför understryka det angelägna i att Sverige tog upp
förhandlingar med dessa länder i syfte att få till stånd överenskommelser
som kunde motverka internationella barnarov. Med hänsyn till att det i
många fall kunde visa sig svårt att nå en tillfredsställande lösning förhandlingsvägen
var det viktigt att man också prövade andra vägar. Möjligheterna
för Sverige att inom olika internationella organisationer verka för
att olovligt bortförda barn återförs till sina föräldrar borde sålunda uppmärksammas
och prövas. Utskottet underströk vidare vikten av att svenska
myndigheter genom diplomatiska kanaler eller på annat sätt i största möjliga
utsträckning försöker bistå vårdnadshavarna i deras strävan att återfå
sina barn. Exempelvis borde vårdnadshavaren få hjälp med att anskaffa
advokat och annat bistånd som kan behövas för att vidta rättsliga åtgärder.

Med hänsyn till frågans stora betydelse förklarade sig utskottet utgå från
att regeringen skulle ta de initiativ som var påkallade för att problemet med
de internationella barnaroven skulle kunna undanröjas eller i vart fall minskas.
Något särskilt uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna
ansåg utskottet därför inte vara erforderligt.

Vissa uttalanden i riksdagen

LU 1987/88:33

Justitieministern har nyligen i riksdagen besvarat en interpellation om rättsskyddet
för barn i äktenskap mellan svenskar och invandrare (rd
1987/88:103). I sitt svar hänvisar justitieministern till att regeringen under
maj månad 1988 kommer att till lagrådet remittera det ovan nämnda förslaget
om Sveriges anslutning till Europaråds- och Haagkonventionen. Om
förslaget genomförs skulle enligt justitieministern möjligheterna att förhindra
olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden öka.
Vissa stater, bl. a. en del av de stater med vilka Sverige har de största
problemen, kommer dock att stå utanför det internationella samarbetet.
Enligt justitieministern arbetar regeringen med att få till stånd lösningar
också i dessa fall. I sitt svar framhöll justitieministern vidare att det för att
hindra olovliga bortföranden självfallet var viktigt att det också fanns tillräckligt
effektiva straffbestämmelser. I samband med en inom justitiedepartementet
pågående allmän översyn av straffskalorna för olika brott kommer
även straffskalan för brottet egenmäktighet med barn att övervägas. I
anslutning härtill förklarade justitieministern, med hänvisning till några
aktuella domstolsavgöranden, att det för närvarande inte fanns behov av
nya straffregler för det fall att den som fört bort barnet inte medverkar till
att barnet förs tillbaka. Justitieministern försäkrade att hon såg mycket
allvarligt på sistnämnda problem och att hon, om den nuvarande lagstiftningen
skulle visa sig otillräcklig, givetvis var beredd att ta upp saken på
nytt.

Helt nyligen har utrikesministern i riksdagen besvarat en fråga om förhandlingar
om återförande av barn som olovligen bortförts till Tunisien (rd
1987/88:111). I svaret konstaterade utrikesministern att det inte beror på
brist på agerande från utrikesdepartementets eller den svenska ambassadens
i Tunisien sida att de ifrågavarande vårdnadsärendena inte kunnat
lösas. Problemet låg enligt utrikesministern i olikheterna i rättsuppfattning
mellan Tunisien och Sverige. Utrikesministern framhöll att en grundregel i
den tunisiska lagstiftningen är att fadern ensam har den juridiska vårdnaden
om barnen. Det förhållandet att Tunisiens president i två vårdnadsärenden
tagit direkt kontakt med de svenska kvinnorna visade emellertid att de
internationella vårdnadsfrågorna fått uppmärksamhet i landets regering.
Utrikesministern framhöll att man från utrikesdepartementets sida givetvis
skulle fortsätta att följa frågan främst genom ambassaden i Tunis, som sedan
länge var engagerad i dessa ärenden. Han hoppades vidare att de internationella
konventioner om olovliga bortföranden av barn m.m., som regeringen
inom kort kommer att föreslå att Sverige ansluter sig till, vinner en
bred internationell anslutning och gör det möjligt att undvika vårdnadstvister
mellan länderna. För närvarande var, förklarade utrikesministern,
departementets möjligheter att bistå i rättsligt hänseende begränsade till att
föreslå en lämplig advokat som ombud på platsen. Utrikesministern förklarade
vidare att man självfallet också kunde verka på diplomatisk väg,
men att man då skulle komma ihåg att barnet oftast är medborgare i det
andra landet och att ett sådant agerande kan uppfattas som en inblandning i
de nationella domstolarnas handläggning. En motsvarande inblandning

skulle inte accepteras från svensk sida. Slutligen framhöll utrikesministern LU 1987/88:33

att han hade stor förståelse för den oerhört svåra situation som de drabbade

mödrarna befinner sig i samt att frågorna tyvärr var mycket komplicerade

allra helst som ländernas rättssystem av bl. a. kulturella, religiösa och

historiska skäl är så olikartade.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet nio motioner som på olika sätt berör
förhållandet mellan särboende föräldrar och deras barn. I motionerna tas
upp frågor om bl. a. förutsättningarna för vårdnad och umgänge i vissa fall,
domstols sammansättning i mål om vårdnad och umgänge och juridiskt
biträde åt barnet i sådana mål samt vidare spörsmål om interimistiska
beslut, vårdnadsutredningar, samarbetssamtal och handläggningen av verkställighetsfrågor
ävensom om resekostnader m.m. vid utövande av umgänge
med barn. Två av motionerna berör också reglerna om underhållsbidrag och
i en av motionerna tas upp problemet med olovliga bortföranden av barn i
internationella förhållanden. Vidare behandlar utskottet en motion om
situationen för ensamstående män.

Som en allmän bakgrund till motionsyrkandena vill utskottet erinra om
att den svenska familjerätten sedan början av 1970-talet har varit föremål
för en fortlöpande reformering. År 1973 ändrades föräldrabalkens (FB)
regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32, LU 20). Reformen innebar
bl. a. att frågan om vem av makarna som bär skulden till en skilsmässa inte
får tillmätas betydelse vid avgörandet av vem av dem som skall få vårdnaden
om barnen. Samtidigt ändrades reglerna om vårdnad av barn till ogifta
föräldrar så att föräldrarna likställdes när det gäller möjligheten att efter
särskild prövning få vårdnaden om barn. Ett annat viktigt steg i reformarbetet
togs år 1976 (prop. 1975/76:170, LU 33) då det infördes en möjlighet
för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt sig, att efter
prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn.

År 1978 företogs en genomgripande reform av underhållsreglerna i FB
som bl. a. innebar att dessa — liksom bestämmelserna om bidragsförskott —
anpassades till de nya vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, LU 9).

I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i bl. a. FB:s
bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168,

LU 1982/83:17). Genom lagändringarna blev det bl. a. möjligt för makar att
efter skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn utan särskilt
domstolsbeslut. Vidare förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar som
bor tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FB:s bestämmelser
om verkställighet av allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge
(prop. 1982/83:165, LU 41). Ändringarna innebar bl. a. att möjligheterna
att besluta om polishämtning av barn begränsades och att länsrättens befogenhet
att vägra verkställighet i viss mån utökades.

År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt med uppdrag 28

alt överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning. Ut- LU 1987/88:33

redningen skulle enligt direktiven själv kartlägga problemområdet och ange

i vilka ämnen lagändringar borde komma i fråga. I delbetänkandet (SOU

1979:63) Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag om bl. a.

regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av förslagen

kom att ligga till grund för de ändringar i FB som genomfördes år 1983.

Betänkandet innehöll också förslag om talerätt och representation för barn i
mål om vårdnad m.m. År 1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för
sitt arbete. Sålunda skulle utredningen bl. a. undersöka om - och i så fall i
vilken utsträckning — barn skall ha talerätt i mål om vårdnad m.m. Utredningen
skulle även utreda huruvida domstolarna vid handläggningen av
sådana mål bör tillföras barnpsykologisk sakkunskap. Utredningen, vars
återstående uppgifter numera överförts till förmynderskapsutredningen (Ju
1984:07), avgav i början av år 1987 sitt tredje och sista delbetänkande (SOU
1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn m.m.,
vari bl. a. de nyss angivna frågorna behandlas. Betänkandet har remissbehandlats
och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

Justitiedepartementet anordnade i mars 1988 en hearing om vårdnadsoch
umgängesfrågor. Syftet med hearingen var enligt vad utskottet inhämtat
att departementet skulle få underlag för en bedömning av hur vårdnads- och
umgängeslagstiftningen fungerar och om några ändringar i denna lagstiftning
behövs.

På begäran av riksdagen (SoU 1985/86:29) tillkallade regeringen under
våren 1987 en kommitté med uppgift att göra en översyn av reglerna för
underhållsbidrag och bidragsförskott. Riksdagens begäran föranleddes av
riksdagens revisorers förslag (förs. 1985/86:17) angående statens utgifter för
bidragsförskott m.m. samt motioner angående olika frågor om underhållsbidrag
och bidragsförskott. En närmare redovisning av direktiven för översynsarbetet
har lämnats ovan (s. 4 f.).

Frågor om vårdnad och umgänge m.m.

Regler om vem som skall ha vårdnaden om ett barn finns i 6 kap. FB. Den
grundläggande bestämmelsen är att barnet från födelsen står under vårdnad
av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av
modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra står
barnet från den tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Den gemensamma
vårdnaden fortsätter i princip att gälla också efter äktenskapsskillnad
mellan föräldrarna. Ogifta föräldrar kan - om inte domstol tidigare
beslutat i vårdnadsfrågan - genom en anmälan till pastorsämbetet få gemensam
vårdnad om sina barn. Om föräldrarna har gemensam vårdnad om
barnet skall rätten på begäran av någon av föräldrarna besluta att vårdnaden
skall anförtros endast en av dem efter vad som är bäst för barnet. Inom
ramen för ett äktenskapsskillnadsmål kan rätten fatta ett sådant beslut även
utan yrkande, om gemensam vårdnad uppenbart är oförenligt med barnets
bästa. Har endast den ena föräldern vårdnaden om barnet kan vårdnaden
överflyttas till den andra om detta är bäst för barnet. Om någon av föräldrarna
vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller

försummelse eller i övrigt brister i omsorg om barnet på ett sätt som medför LU 1987/88:33

bestående fara för barnets hälsa eller utveckling skall rätten besluta om
ändring i vårdnaden. Är båda föräldrarna på angivet sätt olämpliga som
vårdnadshavare skall vårdnaden överflyttas till en eller två särskilt förordnade
förmyndare.

FB innehåller också bestämmelser om att barnets vårdnadshavare har
ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är
vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om barnets vårdnadshavare
motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare,
skall rätten på begäran av den föräldern besluta i umgängesfrågan
efter vad som är bäst för barnet.

I mål om vårdnad eller umgänge får rätten, för tiden till dess att ett
lagakraftvunnet avgörande föreligger, besluta om vårdnad eller umgänge
efter vad rätten finner skäligt. Innan ett sådant interimistiskt beslut får
meddelas skall motparten ha haft tillfälle att yttra sig. Rätten kan också
inhämta upplysningar i frågan från socialnämnden. Ett interimistiskt beslut
får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men kan
när som helst ändras av rätten.

Rätten är skyldig att se till att vårdnads- och umgängesfrågorna blir
utredda i erforderlig omfattning. Före det slutliga avgörandet av saken skall
socialnämnden höras eller, om det är tillräckligt, beredas tillfälle att yttra
sig. Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av det. Vidare kan domstolen
förklara ett mål om vårdnad eller umgänge vilande om samtal i syfte att nå
enighet i frågan har inletts mellan parterna genom socialnämndens eller
något annat organs försorg.

Mål om vårdnad och umgänge handläggs av allmän domstol, dvs. i första
instans av tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga
avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till högsta
domstolen. I vissa fall kan allmän domstol, på yrkande av part, kombinera
ett avgörande om vårdnad eller umgänge med ett föreläggande vid vite för
motparten att lämna ifrån sig barnet.

Mål om verkställighet av sådana avgöranden av allmän domstol som rör
vårdnad och umgänge handläggs av allmän förvaltningsdomstol, dvs. i
första instans av länsrätt, vars avgöranden kan överklagas till kammarrätt,
och därefter, under vissa förutsättningar, till regeringsrätten. När förvaltningsdomstolen
förordnar om verkställighet kan den förelägga vite eller,
under särskilda förutsättningar, besluta om polishämtning. Länsrätten får
innan den förordnar om verkställighet uppdra åt en lämplig person att verka
för ett frivilligt överlämnande. Om barnet har fyllt tolv år skall dess vilja
beaktas i verkställighetsmålet. Detsamma gäller om barnet inte har fyllt tolv
år men nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas.

Länsrätten kan vägra verkställighet om det är uppenbart att förhållandena
har ändrats sedan allmän domstol fattade sitt beslut och det av hänsyn till
barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad eller umgänge tas upp på
nytt. Om länsrätten på nu angivna skäl vägrar verkställighet skall vårdnadseller
umgängesfrågan tas upp av allmän domstol om den som har sökt
verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör ansökan härom. 30

Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken prövas i allmän domstol. LU 1987/88:33
Även i andra fall kan länsrätten vägra verkställighet, nämligen om det finns
risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.

I samtliga nu angivna måltyper har domstolarna möjlighet att förordna
sakkunnig att avge yttrande. Den som förordnats som sakkunnig kan också
höras inför rätten. En sakkunnig ingår inte i domstolen utan utgör blott ett
bevismedel.

1 motionerna L402 (c) och L412 (fp) tas upp vissa frågor om förutsättningarna
för vårdnad och umgänge.

I motion L402 anförs att det förekommit fall då en man dömt s till
fängelse för sexuellt utnyttjande av sitt barn men trots detta av domstol
tillerkänts umgänge med barnet. Med hänvisning härtill yrkar motionären
att föräldrabalken ändras så att en far som sexuellt utnyttjat sitt barn aldrig
kan få vårdnaden om barnet.

I motion L412, vari hänvisas till motiveringen i motion So236 om barns
livsvillkor, kritiseras reglerna om umgänge med barn. Enligt motionärerna
leder reglerna till en alltför schematisk rättstillämpning och till alltför kategoriska
beslut om umgänge i enskilda fall. Motionärerna hänvisar bl. a. till
det i motion L402 nämnda rättsfallet. Ett sätt att förbättra reglerna skulle
enligt motionärerna vara att ersätta formuleringen i 6 kap. 15 § FB om att
barnets behov av umgänge skall ”så långt möjligt tillgodoses” med uttrycket
”tillgodoses efter vad som är bäst för barnet”. I lagrummet skulle vidare en
precisering kunna ske av olika omständigheter som skall beaktas vid bedömningen
av vad som är bäst för barnet. Det skulle då främst gälla barnets
ålder och mognadsgrad, den känslomässiga anknytningen mellan barnet
och umgängesrättsföräldern, barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes
förhållande. Motionärerna yrkar att förslag till ändring av FB föreläggs
riksdagen (yrkande 1 delvis).

Även i motion L410 (s) kritiseras tillämpningen av umgängesreglerna som
varande alltför schematiska dock utan att något yrkande i saken framställs.

Utskottet erinrar om att de ändringar i FB som trädde i kraft den 1 juli
1983 (prop. 1981/82:168, LU 1982/83:17) gav uttryck för en i väsentliga
avseenden ny syn på frågan om umgänge med barn. Umgänget mellan
barnet och den förälder som inte har vårdnaden om barnet hade dittills
betraktats som en rättighet för föräldern men blev genom lagändringen
betecknat såsom i första hand ett behov för barnet, som det ankommer på
vårdnadshavaren att tillgodose så långt det är möjligt. I den nya lagstiftningen
framhävs barnets intresse också på det sättet, att vid tvist rörande
umgänget rätten har att besluta i frågan efter vad som är bäst för barnet.

Enligt utskottets mening får umgängesreglerna i sig anses ha en i väsentliga
avseenden lämplig utformning. Den kritik mot reglerna som framförs i
motionerna riktar sig också främst mot den praktiska tillämpningen av
bestämmelserna. Synpunkter liknande motionärernas framkom även då

utskottet i samband med ett studiebesök i Linköping i april 1988 samman- LU 1987/88:33
träffade med företrädare för tingsrätterna i Linköping och Norrköping,
länsrätten i Östergötlands län och socialförvaltningarna i de båda kommunerna.
Utskottet kan ha förståelse för att schablonmässiga umgängesbeslut
av innebörd exempelvis att barnet skall umgås med den inte vårdnadshavande
föräldern vartannat veckoslut, viss angiven period under sommaren
och vid större helger kan orsaka svårigheter då umgänget skall utövas i
praktiken, detta särskilt med hänsyn till att besluten ofta gäller för lång tid.

Stereotypa beslut av denna art medger sålunda inte att umgänget anpassas
till parternas under åren växlande förhållanden. Inte heller kan de anses
tillgodose barnets intresse av att någorlunda regelbundet få tillfälle till en
längre tids umgänge med den förälder som barnet inte normalt bor hos. Det
finns också en risk för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor
leder till att umgänge någon gång tillerkänns en förälder trots att något
umgänge över huvud taget inte bör förekomma med hänsyn till barnets
bästa. Utskottet kan därför instämma i uppfattningen att en större flexibilitet
och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet är önskvärd vid
avgörande av umgängesfrågor. Något uttryckligt förbud mot umgänge i fall
då en förälder gjort sig skyldig till ett allvarligt brott mot barnet — något
som motionären i motion L402 närmast synes åsyfta — kan utskottet i linje
med det sagda inte förorda. En sådan regel skulle innebära att barnet under
hela sin uppväxttid betogs möjligheten till umgänge med föräldern. Även i
dessa fall måste det finnas utrymme för en individuell bedömning av umgängesfrågan,
låt vara att umgänget kanske inte blir aktuellt förrän barnet
nått mogen ålder.

Enligt vad utskottet inhämtat har det ovan behandlade spörsmålet om
tillämpningen av umgängesreglerna aktualiserats i samband med justitiedepartementets
hearing i mars 1988 (se ovan s. 17). Eftersom frågan således
kommer att övervägas inom departementet är någon riksdagens åtgärd med
anledning av motion L412 i denna del (yrkande 1 delvis) inte påkallad.

Vad gäller det i motion L402 framställda yrkandet om ändring av reglerna
om vårdnad vill utskottet hänvisa till att, som tidigare redovisats, FB innehåller
bestämmelser som medger att domstol i det enskilda fallet kan
besluta att en förälder som förfarit brottsligt mot sitt barn inte skall få
vårdnaden om barnet eller att vårdnaden skall fråntas honom eller henne.

Att som motionären begär helt utestänga föräldern från möjligheten att vara
vårdnadshavare skulle föra för långt. Vårdnadsfrågor bör på samma sätt
som umgängesfrågor kunna bedömas med utgångspunkt i omständigheterna
i det enskilda fallet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L402.

1 motion L410 (s) yrkas (yrkande 2) att informations- och samarbetssamtal
under medverkan av socialförvaltningen bör vara obligatoriska då vårdnadstvister
uppkommer. Enligt motionären kan sådana samtal underlätta
för föräldrarna att i godo komma överens om hur vårdnadsfrågan skall
lösas. Motionären i motion L421 (fp) uppger att det i vissa andra länder
fordras att makarna är överens om vårdnaden innan de kan ta ut skilsmässa.

I motionen anförs att en sådan regel skapar förutsättningar för samarbete
och att införandet av en liknande regel bör övervägas för svenskt vidkommande.
“

Som utskottet framhållit då vårdnadsfrågor tidigare behandlats i riks -

dagen (se senast LU 1986/87:25) har barn behov av nära och goda relationer LU 1987/88:33
med båda sina föräldrar även om föräldrarna flyttat isär. Det ligger i sakens
natur att sådana relationer bäst främjas om föräldrarna inför en separation
kan komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågorna skall kunna
lösas så att inte dessa frågor måste bli föremål för en utdragen och upprivande
process. Att samförståndslösningar kan uppnås är också betydelsefullt
när det gäller att förhindra för barnet negativa följder av föräldrarnas
separation och skapa förutsättningar för ett fortsatt samarbete mellan föräldrarna
i viktigare frågor som rör barnet. Även om sammanlevnaden
mellan föräldrarna upphört har de nämligen fortfarande kvar sitt ansvar
gentemot barnet. Det sagda gäller givetvis särskilt när föräldrarna skall ha
gemensam vårdnad. Men också då blott den ena föräldern skall ha vårdnaden
finns det ett behov av en möjlighet för dem att kunna samråda i mer
betydelsefulla frågor rörande barnets utveckling. Det torde emellertid förhålla
sig så att en separation endast undantagsvis kan genomföras i fullt
samförstånd och helt utan svårigheter för föräldrarna och barnen. Många
gånger är konflikterna djupa och uppslitande, något som påverkar barnen
negativt och gör det svårt för föräldrarna att upprätthålla någon som helst
form av samarbete i framtiden.

Vid konflikter mellan föräldrarna av angiven art kan enligt utskottets
mening samarbetssamtal ofta utgöra ett viktigt instrument för att uppnå
samförståndslösningar eller att tona ned motsättningarna mellan föräldrar.

Verksamhet med sådana samtal bedrivs i dag av socialnämnderna i åtskilliga
kommuner och en fortsatt utbyggnad av verksamheten är angelägen. Utskottets
positiva inställning till samarbetssamtal föranledde att riksdagen
våren 1987 (LU 1986/87:25) hos regeringen begärde en utvärdering av
verksamheten. Regeringen har sedermera uppdragit åt socialstyrelsen att
företa den begärda utvärderingen. Frågan om samarbetssamtal har också
tagits upp av utredningen om barnens rätt i det tidigare nämnda tredje
delbetänkandet. Utredningen föreslår att samarbetssamtal, i de fall då
förutsättningar finns för det, normalt skall föregå domstolshandläggningen i
vårdnads- och umgängestvister samt att domstolen i vissa fall skall ha rätt att
ta initiativ till sådana samtal. Resultatet av den pågående utvärderingen av
verksamheten med samarbetssamtal och regeringens ställningstagande till
förslaget från utredningen om barnens rätt bör inte föregripas genom några
uttalanden från riksdagens sida med anledning av motionerna. Utskottet vill
dock understryka att det bör ankomma på kommunerna att inom ramen för
sina resurser själva bestämma i vilken utsträckning samarbetssamtal skall
erbjudas. Någon skyldighet för kommunerna att medverka med samarbetssamtal
bör därför inte införas. Inte heller kan det anses lämpligt att ställa
upp krav på att föräldrar som inte är överens i frågor rörande sina barn
alltid skall vara skyldiga att delta i samarbetssamtal. Sådana samtal måste
bygga på frivillig medverkan från föräldrarnas sida om de skall bli meningsfulla
och kunna leda till på längre sikt hållbara lösningar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L410 yrkande 2
och L421.

I flera motioner tas upp frågor om ombud för barnet och expertmedverkan
i vårdnads- och umgängesmäl. 33

3 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 33

I motion L410 (s) framhålls att barnet måste skyddas från att utsättas för LU 1987/88:33
alltför stor psykisk press i vårdnads- och umgängestvister. Motionärerna
yrkar (yrkande 4) på lagstiftning som innebär att barn i sådana tvister får
rätt till eget juridiskt ombud. I motion L419 (m) anförs att ett sätt att ta till
vara de yngre barnens intressen kunde vara att tillsätta en ombudsman för
barn under tolv år, vilken skulle kunna framföra deras synpunkter vid
vårdnadstvister. I motion L412 (fp) föreslås (yrkande 3) att rätten vid
handläggning av mål om bl. a. vårdnad och umgänge skall kunna utökas
med en ledamot som har ingående kunskaper om barns utveckling och
behov.

Frågor om möjligheten och behovet av att ge barnet ett offentligt biträde i
mål om vårdnad och i andra konflikter som rör relationen mellan barnet och
dess föräldrar har behandlats av utredningen om barnets rätt i det tidigare
omnämnda betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister
— talerätt för barn m.m. I betänkandet föreslår utredningen bl. a. att
barn under tolv år skall kunna få ett offentligt biträde som i egenskap av
dess särskilda ställföreträdare får föra barnets talan inför domstolar och
andra myndigheter samt att även barn över tolv år skall ha möjlighet att få
stöd och hjälp av ett offentligt biträde.

Också spörsmålet om expertmedverkan har tagits upp i det nämnda
betänkandet. Enligt utredningen finns det inte anledning att nu föra fram
tanken på att speciellt för mål om barn införa en ordning med särskilda
barnpsykologiska experter i domstolen. Däremot förordar utredningen att
domstolarna i större omfattning än som nu sker bör anlita en erfaren
barnpsykolog, barnpsykiatriker eller annan med särskilda kunskaper om
barn och barns behov som sakkunnig vid handläggningen av mål som rör
barn.

Frågan om expertmedverkan har i ett vidare sammanhang övervägts
också av rättegångsutredningen. I betänkandet (SOU 1987:13) föreslår
utredningen att de allmänna domstolarna skall få en generell möjlighet att
förordna en expert som särskild ledamot av rätten. Reglerna i FB om
rättegången i vårdnads- och umgängesmål föreslås ändrade så att expert kan
medverka vid avgörande av sådana mål. Reglerna om anlitande av sakkunnig
berörs inte av rättegångsutredningens förslag. Betänkandet har remissbehandlats
och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

Utskottet vill för sin del erinra om att mål om vårdnad och umgänge är av
indispositiv karaktär. I sådana mål skall rätten tillse att ett fullgott underlag
ligger till grund för dess avgöranden. En uttrycklig föreskrift med denna
innebörd finns också intagen i FB. Om i ett mål om vårdnad eller umgänge
det bedöms att anlitandet av en barnpsykiatriker eller annan person såsom
sakkunnig skulle vara av värde för rättens bedömning har rätten således inte
bara möjlighet utan också skyldighet att föranstalta om det.

I likhet med motionärerna i motion L412 anser utskottet att det i mål som
rör barn ofta finns behov av särskild sakkunskap i fråga om barns förhållanden.
Även om gällande regler medger att en expert anlitas av domstolen
som sakkunnig finns det anledning att överväga om inte expertis bör
kunna utnyttjas i större utsträckning än vad som sker i dag. En utbyggnad av
sakkunnigsinstitutet kan härvidlag vara en framkomlig väg. Enligt utskot- 34

tets mening bör dock inte riksdagen nu genom några uttalanden om hur LU 1987/88:33
frågan skall lösas föregripa regeringens ställningstaganden till förslagen från
utredningen om barnens rätt och rättegångsutredningen. Utskottet avstyrker
således bifall till motion L412 yrkande 3.

I avvaktan på regeringens ställningstagande till det förslag om offentligt
biträde åt barn i vårdnadsmål m.m. som framlagts av utredningen om
barnens rätt bör inte heller motionerna L410 yrkande 4 och L419 i denna del
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

1 motionerna L410 (s), L412 (fp) och L419 (m) tas upp frågor om handläggningen
av vårdnadstvister och dess inverkan på avgörandet av vem av
föräldrarna som skall ha vårdnaden om barnet.

Motionärerna i motion L410 framhåller att den förälder som genom ett
interimistiskt beslut tillerkänns vårdnaden i de flesta fall också vid det
slutliga avgörandet får vårdnaden om barnet. Att de interimistiska besluten
som enbart grundas på föräldrarnas egna uppgifter har denna styrande
effekt beror enligt motionärerna nästan uteslutande på att socialnämnderna
påbörjar vårdnadsutredningarna för sent och inte slutför dem inom rimlig
tid. Motionärerna yrkar (yrkande 1) att regler införs om att vårdnadsutredningar
skall slutföras inom tre månader från det interimistiska beslutet.

I motion L419 framhålls att den förälder som inte interimistiskt får
vårdnaden om sitt barn ofta förvägras kontakt med barnet under den tid
vårdnadsutredningen och vårdnadsprocessen pågår. På grund av att vårdnadsutredningarna
tar lång tid och att det dröjer avsevärt innan vårdnadsfrågan
slutligen avgörs av domstol kan det enligt motionären hända att en
förälder under flera år inte får träffa sitt barn, en omständighet som är till
nackdel när det gäller den förälderns möjligheter att slutligen få vårdnaden.

Även i motion L412 framhålls den styrande effekt som de interimistiska
besluten har på det slutliga avgörandet av vårdnadsfrågan trots att beslutsunderlaget
är bristfälligt. Enligt motionärerna kan problemet lösas
genom att föräldrarna får fortsätta att ha gemensam rättslig vårdnad såvida
inte det är oförenligt med barnets bästa samt att interimistiskt beslut fattas
endast om den faktiska vården, dvs. om vilken förälder som skall svara för
den dagliga omsorgen och ha barnet boende hos sig. Motionärerna yrkar
(yrkande 1 delvis) att FB skall ändras i enlighet härmed.

Otvivelaktigt är det, som motionärerna framhåller, så att det ofta förflyter
avsevärd tid från det att ett interimistiskt beslut om vårdnad meddelats till
dess att vårdnadsfrågan avgjorts genom en lagakraftägande dom. Tidsutdräkten
kan i många fall ha sin orsak i parternas agerande men den beror
även på den tid som de sociala myndigheterna tar i anspråk för att slutföra
vårdnadsutredningen. Erfarenheten visar vidare att det slutliga avgörandet
av ett vårdnadsmål ofta stämmer överens med det interimistiska beslutet.

Ett problem i sammanhanget är också att de interimistiska besluten i allmänhet
grundas på ett bristfälligt utredningsmaterial. Genom de ändringar
av FB som genomfördes år 1983 har domstolen visserligen fått möjlighet att
inhämta s. k. snabbyttranden från socialnämnderna innan interimistiska
beslut fattades. Enligt vad som upplystes utskottet vid studiebesöket i
Linköping grundas emellertid sådana yttranden oftast på enbart föräldrar- 35

nas egna uppgifter och på det material i övrigt som händelsevis kan finnas LU 1987/88:33
hos nämnden.

Enligt utskottets mening medför långa handläggningstider för vårdnadsmål
problem av skilda slag. Barnet tvingas sålunda att under lång tid leva i
ovisshet om var det skall bo och i en miljö som präglas av föräldrarnas
oenighet. Det kan också vara så som påpekas i motion L419 att barnet
under vårdnadsprocessen helt tappar kontakten med ene föräldern. Även
för föräldrarna kan en långvarig vårdnadsprocess innebära stora påfrestningar,
något som kan göra det svårt för dem att i framtiden samarbeta när
det gäller barnets umgänge med den ene av dem och andra frågor som rör
barnet. Den förälder som skilts från vårdnaden genom ett interimistiskt
beslut upplever också att hans utgångsläge inför det slutliga avgörandet blir
allt sämre ju längre vårdnadsprocessen pågår. Utskottet anser därför i likhet
med motionärerna att det är angeläget att man i görlig mån försöker
motverka att vårdnadsmål drar ut på tiden och att de i realiteten avgörs
redan genom ett på bristfälligt underlag fattat interimistiskt beslut.

Sistnämnda spörsmål uppmärksammades av utskottet i samband med
riksdagsbehandlingen av 1983 års ändringar i FB. Utskottet framhöll då
(LU 1982/83:17 s. 32) att även efter snabbyttrande från socialnämnden
kunde domstolens underlag för ett interimistiskt beslut vara bristfälligt. En
möjlighet för domstolen att inskränka det interimistiska beslutet till att avse
enbart barnets bostad skulle därför kunna vara av värde. Genom ett sådant
beslut skulle enligt utskottet kunna undvikas ett mer eller mindre prejudicerande
beslut i vårdnadsfrågan i ett stadium då utredningen ännu är ofullständig.
Man borde inte heller bortse från att ett sådant begränsat beslut
kanske också kunde öka möjligheten för parterna att bli ense om hur
vårdnaden om barnet skall ordnas. Utskottet ansåg därför att frågan om att
begränsa det interimistiska beslutet på nu angivna sätt eller på annat motsvarande
sätt förtjänade att övervägas ytterligare. Utskottet förutsatte att så
skulle ske inom utredningen om barnets rätt och i regeringens kansli.

Spörsmålet har också övervägts av utredningen, som i sitt tredje delbetänkande
föreslår att domstolen så långt som möjligt försöker undvika att
meddela interimistiska vårdnadsbeslut. Om interimistiska beslut måste
meddelas förordar utredningen att de i första hand begränsas till ett beslut
om var barnet skall bo.

Regeringens ställningstagande till förslaget bör inte föregripas, och utskottet
avstyrker därför bifall till motion L412 yrkande 1 i denna del.

Av särskild betydelse är att tidsåtgången för vårdnadsutredningarna kan
nedbringas. Önskvärdheten av att vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt
måste dock vägas mot intresset av att de håller en kvalitativt godtagbar nivå.

Eftersom möjligheterna att åstadkomma en tillfredsställande utredning kan
variera från fall till fall torde någon strikt tidsgräns för slutförandet av
utredningen inte kunna uppställas. Det bör också beaktas att det måste
finnas utrymme för samarbetssamtal innan en vårdnadsutredning inleds.

Enligt utskottets mening får det alltså även i framtiden accepteras att
vårdnadsutredningar tar olika lång tid att slutföra. Det av JO ovan redovisade
uttalandet (se s. 17 f.) om handläggningstiderna bör enligt utskottets
mening vara ett riktmärke för vad som kan anses rimligt. Utskottet ser 36

således inte uppställandet av en fast tidsgräns som en lösning på problemet LU 1987/88:33
med långdragna vårdnadsutredningar. Andra åtgärder måste därför övervägas.
Utredningen om barnens rätt framlägger i 1987 års betänkande flera
förslag som syftar till att åstadkomma ett snabbare och effektivare utredningsförfarande
i vårdnadstvister (se ovan s. 16). Utan att vilja föregripa
regeringens ställningstagande till förslagen anser utskottet att de utgör en
tänkbar lösning av ifrågavarande problem.

På grund av det anförda bör motionerna L410 yrkande 1 och L419 i denna
del inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Frågor om s. k. umgängessabotage och andra hinder mot att ett barn får
umgås med sin förälder tas upp i motionerna L410 (s), L419 (m) och L422
(m).

Motionärerna i motion L410 framhåller att en vårdnadshavare kan försvåra
eller sabotera den andre förälderns umgänge med barnet och de begär
(yrkande 3) en skärpning av gällande regler i syfte att tillförsäkra den
föräldern möjligheter att faktiskt umgås med barnet. Vidare påpekar motionärerna
att barnets möjligheter att få träffa den föräldern som inte är
vårdnadshavare kan försvåras eller omintetgöras på grund av den förälderns
inställning till umgänget. I sådana fall bör de sociala myndigheterna ingripa
med stöd åt barnet för att umgänget skall fungera. Motionärerna yrkar
(yrkande 6) att en förälder som inte frivilligt medverkar vid samtal om
orsakerna till det bristfälliga umgänget av domstol skall kunna föreläggas
att vid vite inställa sig för samarbetssamtal.

Motionären i motion L419 lämnar flera exempel på åtgärder från vårdnadshavarens
sida som syftar till att försvåra eller omöjliggöra för den andre
föräldern att umgås med barnet. I motionen framhålls att det är angeläget
att åtgärder vidtas i syfte att domstolarna vid bedömningen av vårdnadstvister
i större utsträckning än för närvarande skall ta hänsyn till vikten av
att barnet kan upprätthålla goda relationer till båda sina föräldrar.

I motion L422 begärs att regeringen skall låta utreda frågan om de
underhållsskyldiga föräldrarnas umgängesmöjligheter och framlägga förslag
till åtgärder som löser nuvarande problem på området.

För att ett barn skall få en trygg uppväxt och en god utveckling är det,
som utskottet tidigare vid åtskilliga tillfällen (se senast LU 1986/87:25) har
understrukit, av väsentlig betydelse att barnet har nära och goda relationer
med båda sina föräldrar. Detta gäller inte minst barn vars föräldrar inte bor
tillsammans. Det ligger således helt i barnets intresse att dess behov av
kontakt med båda föräldrarna kan tillgodoses. I enlighet härmed har utskottet
också upprepade gånger givit uttryck åt uppfattningen att det är
viktigt att barnet ges tillfälle till ett väl tilltaget umgänge med den av
föräldrarna som är skild från vårdnaden. I FB har även genom en uttrycklig
bestämmelse slagits fast att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets
behov av umgänge med den föräldern som inte är vårdnadshavare så långt
möjligt tillgodoses. Då den nämnda bestämmelsen infördes år 1983 (se LU
1982/83:17) uttalade utskottet — i linje med utskottets allmänna inställning
till umgängets betydelse — att den omständigheten att en vårdnadshavare
konsekvent vidtar åtgärder för att försvåra utövandet av umgänget talar för
att hans eller hennes lämplighet som vårdnadshavare kan behöva omprövas.

4 Riksdagen /987/88. 8 sami. Nr 33

Utskottet framhöll vidare att umgängets betydelse också bör uppmärk- LU 1987/88:33
sammas vid valet av vårdnadshavare och att domstolen bör, om inte andra
omständigheter talar för en annan lösning, till vårdnadshavare förordna den
av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge mellan
barnet och den andra föräldern.

Med hänsyn till den betydelse umgänget har för barnet kan det enligt
utskottets mening inte accepteras att en vårdnadshavare genom olika åtgärder
försvårar eller omöjliggör för barnet att få träffa den andre föräldern.
Vad som anförs i motionerna och vad som framkom vid utskottets
besök i Linköping ger belägg för att nuvarande regler i FB — trots utskottets
ovan angivna uttalanden - inte kan anses vara i tillräcklig utsträckning
ägnade att motverka umgängessabotage. Vårdnadshavarens ansvar för att
barnet får umgås med den andre föräldern behöver tydligen betonas ytterligare
genom att exempelvis umgängesfrågornas betydelse vid bedömningen
av vem som skall anförtros vårdnaden kommer till klarare uttryck. Också
andra åtgärder kan vara erforderliga. I sammanhanget vill utskottet dock
understryka att föräldrars motstånd mot att låta barn få utöva umgänge
regelmässigt torde ha sin förklaring i de konflikter som uppstod i samband
med att deras sammanlevnad upphörde och som föräldrarna inte förmått
lösa. Också de långdragna vårdnads- och umgängesprocesser som förekommer
bottnar i föräldrarnas konflikter sinsemellan. Eftersom det här
främst är fråga om ett socialt problem är den familjerättsliga lagstiftningen
ett trubbigt instrument för att åstadkomma bättre förhållanden. Vad som
framför allt krävs är att föräldrarna får hjälp och stöd med att bearbeta sina
konflikter så att de i framtiden kan samarbeta i frågor som rör barnet.

Behovet av bistånd till föräldrarna när umgänget inte fungerar har uppmärksammats
av utredningen om barnens rätt som föreslår att i socialtjänstlagen
förs in en erinran om att socialnämnden särskilt bör beakta det
behov av stöd och hjälp som kan finnas efter det att en tvist om vårdnad
eller umgänge har avgjorts. Tanken med bestämmelsen är att socialnämnden
som huvudregel skall erbjuda föräldrarna stöd i form av t. ex. en
kontaktperson för att uppkommande konflikter i bl. a. umgängesfrågor
skall kunna biläggas. Inom ramen för olika stödåtgärder till föräldrarna har
enligt utskottets mening också samarbetssamtal i umgängesfrågor sin givna
betydelse. Utskottet vill påpeka att stödåtgärder i form av kontaktperson
och samarbetssamtal inte bara kan vara till gagn vid umgängessabotage utan
även i fall då en förälder av olika skäl inte vill träffa sitt barn. Liksom vid
vårdnadstvister måste emellertid samarbetssamtal vid umgängessvårigheter
bygga på frivillig medverkan från föräldrarna, och utskottet kan därför inte
ansluta sig till tanken i motion L410 på att föräldrarna genom vitesföreläggande
skall kunna tvingas delta i samarbetssamtal.

Med hänsyn till umgängesfrågornas betydelse utgår utskottet från att
regeringen utan något tillkännagivande i saken från riksdagens sida noga
överväger behovet av åtgärder för att stärka barnets möjligheter till umgänge.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna L410 yrkandena
3 och 6, L419 i denna del och L422 är således inte erforderlig.

Den ovan redovisade (s. 30 f.) ordningen för prövningen av mål om bl. a.
vårdnad och mål om verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. tas upp i 3

motionerna L412 (fp), L414 (s) och L419 (m). LU 1987/88:33

I motion L412 anförs att länsrättens möjligheter att vägra verkställighet
av vårdnads- och umgängesdomar bör utökas i fall då verkställigheten
medför risk för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Enligt motionärerna
bör verkställighet kunna vägras i samtliga fall då verkställighet inte är
förenlig med barnets bästa och vidare bör länsrätten ha möjlighet att med
bindande verkan återförvisa vårdnads- och umgängesfrågor till allmän domstol
för omprövning. Motionärerna yrkar (yrkande 1 delvis) att FB skall
ändras i enlighet med det sagda.

I motion L414 påpekas att mål om vårdnad och umgänge avgörs av
allmän domstol medan frågor om verkställighet av dessa avgöranden samt
mål om tillämpningen av socialtjänstlagstiftningen prövas av förvaltningsdomstol.
Detta system innebär att ett ärende rörande ett barn prövas av
olika instanser och med tillämpning av skiftande regler, vilket leder till
osäkerhet och förvirring. Flera processer kan dessutom pågå samtidigt.

Enligt motionärerna behövs en bättre samordning och en begränsning av
antalet processer. En ordning bör tillskapas som ger möjlighet att på ett
mera definitivt sätt avgöra frågan om var ett barn skall vistas. I motionen
begärs en genomgripande översyn av de processrättsliga och administrativa
förutsättningarna för en samordnad prövning.

Motionären i motion L419 påpekar att det vid umgängessabotage i och
för sig finns möjlighet för en förälder att begära verkställighet av umgängesavgörandet
hos länsrätten, men att en sådan process kan dra ut på
tiden och dessutom bli kostsam. Eftersom giltigheten av länsrättens beslut
är tidsbegränsad måste en förälder kanske flera gånger återkomma med nya
ansökningar om verkställighet. Enligt motionärens uppfattning kan det
också ifrågasättas om ett vitesföreläggande har någon effekt, särskilt i de fall
vårdnadshavaren har dålig ekonomi. I motionen anförs att åtgärder måste
vidtas i syfte att motverka de påtalade hindren för en förälder att utöva
umgänge med barnet. En sådan åtgärd, som enligt motionären bör övervägas,
är att beträffande länsrättens handläggning av verkställighetsmål
begränsa tiden för utredning och skriftväxling till 60 dagar från det talan
anhängiggjordes.

De av motionärerna påtalade problemen med den nuvarande handläggningsordningen
har behandlats av utredningen om barnens rätt i 1987 års
delbetänkande. I syfte att förhindra att en förälder som förlorat ett vårdnads-
eller umgängesmål omgående öppnar en ny process i saken föreslår
utredningen att domstolen under vissa förutsättningar genast skall få meddela
dom i målet och utan att stämning har utfärdats. Vidare lägger utredningen
fram en skiss till en annan ordning för handläggningen av frågor
om verkställighet av domar och beslut angående vårdnad och umgänge.

Även förutsättningarna för verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden
berörs i skissen. Syftet med den nya ordningen är att man skall
komma till rätta med det dubbla processandet som i dag kan förekomma.

I avvaktan på regeringens ställningstagande till utredningens förslag bör
motionerna L412 yrkande 1 i denna del, L414 och L419 i denna del inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Underhållsbidrag till barn och kostnader för umgänge med
barn, m.m.

LU 1987/88:33

Nu gällande bestämmelser om underhållsbidrag till barn innebär i huvudsak
följande. Föräldrars underhållsskyldighet gäller i princip fram till dess barnet
fyller 18 år. Underhållspliktens omfattning beror av föräldrarnas ekonomiska
förmåga och barnets behov. En förälder har rätt att förbehålla sig ett
belopp för sitt eget underhåll när underhållsbidrag skall bestämmas till ett
barn. Förbehåll får också ske för skälig bostadskostnad. I vissa fall kan den
underhållsskyldige förbehållas även belopp för hemmavarande makes eller
samboendes underhåll. Också försörjningsskyldighet mot egna barn som
vistas hemma beaktas när bidraget skall beräknas. Den förälder som inte
har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med
barnet har att fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag
till barnet. Om föräldrarna har gemensam vårdnad föreligger skyldighet
för förälder att utge underhållsbidrag om barnet varaktigt bor tillsammans
med endast den andra föräldern.

En förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag har rätt till avdrag
på bidraget, om han eller hon har haft barnet hos sig under en sammanhängande
tid av minst fem hela dygn. Avdraget är en fyrtiondel av underhållsbidraget
för varje helt dygn som barnet vistas hos föräldern. Om det
finns särskilda skäl kan domstol bestämma andra villkor för denna avdragsrätt.
Föräldrarna kan också själva avtala om andra villkor.

Underhållsbidrag till barn är indexreglerade genom att de enligt lagen
(1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag skall justeras varje år i
förhållande till penningvärdets förändring. Efter lagändring som trädde i
kraft den 1 januari 1987 följer ändringen av underhållsbidraget helt ändringarna
av basbeloppet.

Nära samband med reglerna om underhållsbidrag har bestämmelserna i
lagen (1964:143) om bidragsförskott. Bidragsförskott utgår i princip när
ingendera eller bara den ena föräldern har vårdnaden om barnet. Normalt
utgår bidragsförskott med 40 % av basbeloppet per år. När en underhållsskyldig
har delgivits beslut om att bidragsförskott har beviljats, skall
inbetalningarna av underhållsbidraget upp till bidragsförskottsnivån i fortsättningen
göras till försäkringskassan. Utgivna bidragsförskott skall i princip
återbetalas av den bidragsskyldige föräldern. Den ovan redovisade
rätten till avdrag på underhållsbidrag föreligger också då bidragsförskott
utgår. Om den underhållsskyldige har rätt att göra avdrag minskas utgående
bidragsförskott i motsvarande mån.

I motion L410 (s) anförs att reglerna för fastställande och utbetalning av
underhållsbidrag är krångliga och bidrar till att konflikter uppkommer
mellan parterna. Motionärerna anser att underhållsbidragets storlek skall
fastställas av försäkringskassan och inte som i dag av domstol. Domstolens

uppgift bör inskränkas till att, i tvistiga fall, avgöra om underhållsskyldighet LU 1987/88:33
alls föreligger. Motionärerna yrkar (yrkande 7) att det anförda ges regeringen
till känna.

Motionärerna framhåller vidare att i de fall föräldrarna bor på skilda orter
barnet ofta inte har något egentligt umgänge med den förälder som barnet
inte bor hos på grund av brist på ekonomiska resurser. Motionärerna anser
att samhället bör stödja dessa barn genom att lämna bidrag till ett visst antal
umgängesresor per år. Motionärerna yrkar (yrkande 5) att det anförda ges
regeringen till känna.

I motion L415 (m) anförs att de nuvarande reglerna om indexuppräkning
av underhållsbidrag kan skapa betydande svårigheter för den underhållsskyldige,
eftersom dennes nominella löneökningar i regel inte räcker för att
kompensera bidragsuppräkningen. Effekten härav förstärks av de skattekonsekvenser
som inträder vid inkomstökning. Med tiden kan det uppstå en
betydande skevhet i de ekonomiska relationerna mellan bidragsgivaren och
bidragstagaren. Motionären begär (yrkande 1) att regeringen skall lämna
förslag till nya regler för bidragsuppräkningen samt anför att en lösning på
problemet kan vara att anpassa indexhöjningen så att den inte överstiger de
genomsnittliga reallönehöjningarna under året.

Vidare framhåller motionären att en frånskild make som inte har vårdnaden
om barnen men som vill utnyttja sin umgängesrätt ofta ådrar sig
betydande kostnader för resor. För att skilsmässor i sådana situationer inte
skall leda till att kontakten mellan den maken och barnen bryts bör enligt
motionären resekostnaderna göras avdragsgilla vid inkomstbeskattningen.

Motionären yrkar (yrkande 2) att riksdagen beslutar om sådan avdragsrätt.

Motionärerna i motion L416 (m) framhåller att ett hinder för ett väl
fungerande umgänge kan vara att föräldrarna inte kommit överens om
fördelningen av den kostnad som umgänget medför. Om den förälder som
har vårdnaden om barnet flyttar långt från den andra föräldern kan denne
få vidkännas dryga kostnader för utövandet av umgänget. Med hänsyn
härtill och till att det är av största vikt för barnet att det har fortlöpande
kontakt med båda föräldrarna yrkas i motionen att regler införs om att
kostnaderna för umgänget skall delas lika mellan föräldrarna, såvida inte
annat avtalats.

Även i motion L4I9 (m) betonas vikten av att barn och föräldrar kan
behålla kontakten efter det att föräldrarna separerat. Ett sätt att underlätta
att så sker sägs vara att, i de fall vårdnadshavarens flyttning orsakar utgifter
för den andre föräldern vid utövande av umgänge med barnet, låta föräldrarna
solidariskt svara för dessa merkostnader.

I motion L420 (c) hävdas bl. a. att männen ofta blir orättvist behandlade
vid en separation. De kan, framhåller motionärerna, hamna i situationer
där de mer eller mindre tvångsmässigt förlorar möjlighet till fördjupade och
utvecklande kontakter med sina barn. Samtidigt tvingas männen betala
dryga underhåll, varigenom de förlorar ekonomiska möjligheter att bygga
upp ett eget positivt liv inräknat goda relationer med barnen. Särskilt
besvärlig blir situationen för dem som har sina barn boende på avlägset håll.

Motionärerna yrkar att vad de i motionen anfört om behovet av att stärka

de ensamstående männens situation ges regeringen till känna. 41

Utskottet erinrar om att regeringen våren 1987 tillkallade en kommitté (S LU 1987/88:33
1986:05) med uppgift att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag
till barn och bidragsförskott. Kommittén skall som närmare redovisats ovan
(s. 4 f.) enligt sina direktiv bl. a. förutsättningslöst se över bestämmelserna
om underhållsbidrag, bidragsförskott och andra regelsystem som påverkar
särlevande föräldrars ekonomi.

Med hänsyn till det utredningsarbete som sålunda pågår bör motionerna
L410 yrkande 7 och L415 yrkande 1 inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

Vad härefter angår frågan om resekostnader vid utövande av umgänge
med barn vill utskottet — i linje med vad utskottet uttalat då spörsmålet
tidigare aktualiserats i riksdagen (se senast LU 1986/87:25) — stryka under
att det är olyckligt om ekonomiska omständigheter lägger hinder i vägen för
barnets umgänge med den ene av sina föräldrar. Mot bakgrund av vad
utskottet framhållit i det föregående om barnets behov av goda och nära
relationer till båda sina föräldrar är det enligt utskottets mening angeläget
att problemet med resekostnaderna får en lösning. Utskottet har också
tidigare (se LU 1985/86:2 y och 1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet
i hela sin vidd tas upp till överväganden i samband med den nu
pågående översynen av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott.

Utan att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas anser utskottet att
motionerna L410 yrkande 5, L415 yrkande 2, L416 samt L419 i denna del,
bör jämte utskottets betänkande i ärendet överlämnas till kommittén för
översyn av reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott för att
tas i beaktande vid utredningsarbetet.

Enligt utskottets mening bör även vad som anförs i motion L420 beaktas
vid den pågående översynen. Också den motionen bör således överlämnas
till kommittén.

Olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden

i syfte att ett internationellt samarbete skall komma till stånd för att
motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i internationella
förhållanden antog Europarådet år 1980 en konvention om erkännande och
verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om åter- 4

ställande av vård om barn. Samma år tillkom ytterligare en konvention i LU 1987/88:33
ämnet då Haagkonferensen för internationell privaträtt antog en konvention
om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

Ett flertal stater, huvudsakligen i Västeuropa, har ratificerat eller undertecknat
den ena eller båda konventionerna. Frågan om Sveriges tillträde till
konventionerna övervägs för närvarande inom justitiedepartementet. I en
departementspromemoria (Ds Ju 1986:7) föreslås att Sverige ansluter sig till
båda konventionerna. Promemorians förslag innebär att konventionerna
införlivas med svensk rätt genom att bestämmelserna i konventionen tas in i
en ny lag om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av barn. En proposition på grundval
av promemorian beräknas bli avlämnad till riksdagen hösten 1988.

I motion L412 (fp) påtalas att det ökande antalet fall av olovligt bortförande
av barn utgör ett tilltagande problem i internationella rättsförhållanden.

Som olovliga bortföranden räknas inte bara fall då en förälder utan lov för
med sig barnet till ett annat land för att undanhålla den andra föräldern
vårdnaden om barnet utan även när en förälder håller kvar barnet i ett
annat land efter umgängestidens utgång eller efter det domstol har anförtrott
vårdnaden åt den andra föräldern. Motionärerna framhåller att det
behövs en internationell reglering på området. Samtidigt konstaterar motionärerna
att de stater med vilka de största problemen föreligger inte är
anslutna till några internationella konventioner. Det är därför angeläget att
Sverige verkar för bilaterala avtal med dessa länder. Enligt motionärerna är
det också angeläget att internationella organ som är verksamma i det land
dit barnet bortförts, exempelvis Rädda barnen och Röda korset, automatiskt
kopplas in för att i görligaste mån ge hjälp och stöd samt kontrollera
t. ex. barnets hälsotillstånd. Motionärerna anser att det är mycket viktigt att
dessa organ upprättar kontakt med den i Sverige kvarvarande föräldern, så
att dennes känsla av övergivenhet minskar och barnets återflyttning till
Sverige underlättas. Motionärerna yrkar (yrkande 2) att vad i motionen
anförts om bortförande av barn ges regeringen till känna.

Som utskottet underströk våren 1987 vid behandlingen av motioner med
samma syfte som den nu aktuella utgör de s. k. internationella barnaroven
ett synnerligen allvarligt samhällsproblem. När ett barn olovligen bortförs
eller kvarhålls utomlands får det oftast tragiska konsekvenser för både
barnet och den kvarvarande föräldern. Den ovisshet om t. ex. hur och när
den ofrivilliga separationen skall upphöra, som såväl barnet som föräldern
tvingas leva i, medför vidare stora påfrestningar för dem. Eftersom möjligheterna
att återföra ett barn, som bortförts till eller kvarhålls i ett annat
land, i avsaknad av internationella överenskommelser är starkt begränsade
kan föräldern inte heller påräkna någon effektiv hjälp från vare sig svenska
eller utländska myndigheter. Det sagda gäller i vart fall när kvarhållandet
inte direkt strider mot det landets lagstiftning. Visserligen kan en vårdnadshavare
vars barn olovligen hålls kvar i ett annat land vända sig till utrikesdepartementet
för att få hjälp med att få tillbaka barnet. Antalet framställningar
till utrikesdepartementet om sådan hjälp är dock inte särskilt
stort. En trolig förklaring härtill är att departementet har begränsade möjligheter
att lämna biträde i dessa fall.

Då spörsmålet nu åter aktualiserats vill utskottet än en gång framhålla det LU 1987/88:33

angelägna i att man från svensk sida kraftfullt engagerar sig i kampen mot
det problem som de internationella barnaroven utgör. Utskottet vidhåller
sin uppfattning att det är tillfredsställande att en proposition om Sveriges
tillträde till Europarådskonventionen och Haagkonventionen förbereds inom
justitiedepartementet men måste i likhet med vad som uttalades våren
1987 konstatera att en svensk anslutning till konventionen inte innebär
någon lösning av frågan i förhållandet till de stater med vilka problemet är
störst. En angelägen uppgift för regeringen är därför att försöka få till stånd
överenskommelser med dessa länder i syfte att motverka internationella
barnarov. Fördelarna med sådana överenskommelser måste dock alltid
vägas mot de skyldigheter som vi genom överenskommelserna ikläder oss
gentemot andra länder. Eftersom det i många fall kan visa sig svårt att få till
stånd en godtagbar lösning förhandlingsvägen måste man också pröva andra
vägar. Utskottet vill härvidlag hänvisa till vad utskottet uttalade år 1987 om
möjligheterna för Sverige att verka inom de internationella organisationerna
och betona att man från svensk sida även i övrigt bör ta till vara den hjälp
som organisationerna kan erbjuda i enskilda fall. Viktigt är också att svenska
myndigheter på olika sätt bistår vårdnadshavarna i deras strävan att
återfå sina barn.

I anslutning till det anförda vill utskottet erinra om att justitieministern
nyligen (rd 1987/88:103) besvarade en interpellation om rättsskyddet för
barn i äktenskap mellan svenskar och invandrare och därvid bl. a. framhöll
att regeringen arbetade med att få till stånd lösningar av frågan om internationella
barnarov i förhållande till de stater med vilka vi har de största
problemen. I svaret tog justitieministern också upp de straffrättsliga aspekterna
och förklarade att hon såg mycket allvarligt på frågorna och att hon
om den nuvarande lagstiftningen skulle visa sig otillräcklig var beredd att ta
upp saken på nytt.

Helt nyligen har också utrikesministern som närmare redovisats ovan
(s. 27 f.) besvarat en fråga om förhandlingar om återförande av barn som
olovligen bortförts till Tunisien (rd 1987/88:111).

Mot bakgrund av vad de båda departementscheferna anfört utgår utskottet
från att regeringen fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt problemet
med de internationella barnaroven och tar de initiativ som är påkallade
både för att få till stånd internationella överenskommelser och för att
åstadkomma positiva lösningar i enskilda fall. Något särskilt uttalande från
riksdagens sida med anledning av motion L412 yrkande 2 är därför inte
erforderligt.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utformningen av vårdnads- och umgängesreglerna
att riksdagen avslår motion 1987/88:L402 och motion 1987/88:L412
yrkande 1 i denna del,

2. beträffande obligatoriska samarbetssamtal vid vårdnadstvister LU 1987/88:33
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L410 yrkande 2 och

1987/88: L421,

3. beträffande expertmedverkan

att riksdagen avslår motion 1987/88:L412 yrkande 3,

4. beträffande juridiskt biträde till barn

att riksdagen avslår motion 1987/88:L410 yrkande 4 och motion
1987/88:L419 i denna del,

5. beträffande interimistiska vårdnadsbeslut

att riksdagen avslår motion 1987/88:L412 yrkande 1 i denna del,

6. beträffande vårdnads utredningar

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L410 yrkande 1 och
1987/88:L419 i denna del,

7. beträffande umgängessabotage m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L410 yrkandena 3 och 6,

1987/88:L419 i denna del och 1987/88:L422,

8. beträffande verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden att

riksdagen avslår motion 1987/88:L412 yrkande 1 i denna del,

9. beträffande handläggningen av mål rörande barn

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L414 och 1987/88:L419 i
denna del.

10. beträffande underhållsbidrag

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L410 yrkande 7 och
1987/88:L415 yrkande 1,

11. beträffande resekostnader vid utövande av umgänge, m.m.

att riksdagen hos regeringen begär att motionerna 1987/88:L410 yrkande
5, 1987/88:L415 yrkande 2, 1987/88:L416, 1987/88:L419 i denna
del och 1987/88:L420 jämte utskottets betänkande i motsvarande
del överlämnas till kommittén (S 1986:05) för översyn av reglerna för
underhållsbidrag till barn och bidragsförskott,

12. beträffande internationella barnarov

att riksdagen avslår motion 1987/88:L412 yrkande 2.

Stockholm den 5 maj 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),

Allan Ekström (m). Bengt Kronblad (s). Inger Hestvik (s). Bengt Harding
Olson (fp). Gunnar Thollander (s). Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s). Ewa Hedkvist Petersen (s) och Håkan Stjernlöf (m).

Reservationer

LU 1987/88:33

1. Utformningen av vårdnads- om umgängesreglerna
(mom. 1)

Ulla Orring (fp). Martin Oisson (c), Bengt Harding Oison (fp) och Marianne
Karlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 31 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 32 med ”motion L402” bort ha följande lydelse:

De nuvarande reglerna om umgänge med barn är enligt utskottets mening
i vissa avseenden bristfälliga. Kritik kan riktas inte bara mot reglernas
utformning utan även mot bestämmelsernas praktiska tillämpning. En
grundläggande brist i regelsystemet är att hänsynen till vad som är bäst för
barnet inte lyfts fram tillräckligt tydligt. Som framgår av motion L402 och av
motiveringen till motion L412 har det också förekommit fall där umgänge
tillerkänts en förälder trots att detta uppenbarligen inte varit förenligt med
barnets bästa, något som givetvis är i hög grad olyckligt. Bristerna i reglernas
nuvarande utformning blev belysta även då utskottet i samband med ett
studiebesök i Linköping i april 1988 sammanträffade med företrädare för
tingsrätterna i Linköping och Norrköping, länsrätten i Östergötlands län
och socialförvaltningarna i de båda kommunerna.

Även i de fall då umgänge i och för sig ligger i barnets intresse kan
schablonmässiga umgängesbeslut av innebörd exempelvis att barnet skall
umgås med den inte vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut, viss
angiven period under sommaren och vid större helger orsaka svårigheter då
umgänget skall utövas i praktiken, detta särskilt med hänsyn till att besluten
ofta gäller för lång tid. Stereotypa beslut av detta slag medger sålunda inte
att umgänget anpassas till parternas och barnets under åren växlande förhållanden.
Inte heller kan de anses tillgodose barnets intresse av att någorlunda
regelbundet få tillfälle till en längre tids umgänge med den förälder
som barnet inte normalt bor hos. I de fall då, till följd av brottslig handling
riktad mot barnet eller av annan orsak, något umgänge över huvud taget
inte bör förekomma med hänsyn till barnets bästa finns det vidare risk för
att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågorna leder till att ett för
barnet skadligt umgänge trots allt kommer till stånd.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det är nödvändigt med
en större flexibilitet och en bättre anpassning till förhållandena i det enskilda
fallet vid avgörande av umgängesfrågor. För att få till stånd en mindre
kategorisk rättstillämpning vid tillerkännande av umgänge skulle, såsom
anges i av motionärerna i motion L412, vissa ändringar kunna göras i FB.
Sålunda skulle formuleringen i 6 kap. 15 § FB om att barnets behov av
umgänge skall ”så långt möjligt tillgodoses” kunna ersättas med uttrycket
”tillgodoses efter vad som är bäst för barnet”. Paragrafen skulle vidare
kunna kompletteras med ett nytt fjärde stycke, som skulle innehålla en
precisering av vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen av vad som
är bäst för barnet. Det skulle då främst gälla barnets ålder och mognadsgrad,
känslomässig anknytning mellan barn och umgängesförälder, barnets
egen inställning samt föräldrarnas inbördes förhållande.

I enlighet med vad utskottet nu anfört bör det ankomma på regeringen att LU 1987/88:33
lägga fram förslag till lagstiftning som leder till en mindre schablonmässig
och till omständigheterna i det särskilda fallet bättre anpassad rättstillämpning
i umgängesfrågor. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L412
yrkande i i denna del. Syftet med motion L402 får härigenom anses i
huvudsak tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utformningen av vårdnads- och umgängesreglerna
att riksdagen med bifall till motion 1987/88.L412 yrkande 1 i denna
del och med anledning av motion 1987/88:L402 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Expertmedverkan (mom. 3)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 34 med ”1 likhet” och
slutar på s. 35 med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

1 likhet med motionärerna i motion L412 anser utskottet att det i mål som
rör barn ofta finns behov av särskild sakkunskap i fråga om barns förhållanden.
Utan barnpsykologiska kunskaper kan det många gånger vara i
det närmaste omöjligt att rätt bedöma vilken lösning som är bäst för barnet i
mål om vårdnad och umgänge. Det är inte realistiskt att förutsätta att de
domare och nämndemän som har att ta befattning med mål av denna
karaktär själva skall besitta sådan kunskap. Inte heller är det alltid tillräckligt
att domstolen föranstaltar om utlåtanden av eller förhör med särskilt
utsedda sakkunniga. Enligt utskottets mening bör det därför finnas en
möjlighet att vid behov utöka rätten med en ledamot som har ingående
kunskaper om barns utveckling och behov. En sådan möjlighet, som också
ligger helt i linje med rättegångsutredningens förslag, skulle kunna bli till
stort gagn för barn i sådana mål där det fordras särskilda kunskaper om
barns utvecklingsgång och behov.

Vad utskottet sålunda anfört om möjligheten att anlita barnpsykolog eller
motsvarande barnexpert vid handläggningen av vårdnads- och umgängesmål
bör, med bifall till motion L412 yrkande 3, ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande expertmedverkan
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:L412 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Interimistiska vårdnadsbeslut (mom. 5) LU 1987/88:33

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 sorn börjar med ”Regeringens
ställningstagande” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del, med instämmande i vad motionärerna i motion
L412 anfört och i linje med vad utskottet tidigare uttalat i denna fråga,
framhålla det angelägna i att det tillskapas en möjlighet att i vårdnadstvister
interimistiskt förordna om vem av föräldrarna som skall handha den faktiska
vården av barnet utan att någon ändring i rättsligt hänseende görs
beträffande föräldrarnas gemensamma vårdnad. Det förslag härom som
framlagts av utredningen om barnens rätt bör alltså enligt utskottets mening
genomföras. Vad utskottet anfört bör med bifall till motion L412 yrkande 1 i
denna del ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande interimistiska vårdnadsbeslut
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:L412 yrkande 1 i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden
(mom. 8)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”1 avvaktan”
och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

I avvaktan på regeringens ställningstagande till utredningens förslag bör
motionerna L414 och L419 i denna del inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

Vad gäller yrkandet i motion L412 i denna del anser utskottet i likhet med
motionärerna att möjligheterna vägra verkställighet av vårdnads- och umgängesdomar
bör utökas i fall då verkställighet skulle medföra risk för
barnets kroppsliga och själsliga hälsa. Verkställighet bör kunna vägras i
samtliga fall då verkställighet inte är förenlig med barnets bästa. Vidare bör
i verkställighetsärenden vårdnads- och umgängesfrågan med bindande verkan
kunna återförvisas till allmän domstol för omprövning. Vad utskottet
sålunda anfört bör med bifall till motion L412 yrkande 1 i denna del ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden att

riksdagen med bifall till motion 1987/88:L412 yrkande 1 i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande LU 1987/88:33

Resekostnader vid utövande av umgänge, m.m. (mom. 11)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Familjesplittring i form av skilsmässa eller separation har blivit allt vanligare
i dagens samhälle. Därvid är barnen hårt drabbade. Men sådan
splittring medför också många och stora problem för övriga berörda parter.

En särskilt utsatt grupp är de ensamstående fäderna. Efter separation
hamnar de lätt i en riskzon, där ekonomiska och sociala problem av olika
slag är alltför vanliga. Ofta råkar dessa män in i missbrukssituationer, som i
sin tur kan leda till ohälsa och kriminalitet.

Mot denna bakgrund hade det varit till fördel om utskottet hade ställt sig
bakom tanken att de ensamstående fädernas situation allsidigt och skyndsamt
utreds. Vi har dock av formella skäl inte kunnat reservera oss på denna
punkt och yrka på en sådan utredning.