om vårdnad om barn m.m. (Betänkande 1986/87:LU25 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1986/87:25

om vårdnad om barn m. m.

1986/87:25

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner som på olika sätt anknyter
till frågan om vårdnad och umgänge med barn. I motionerna tas upp frågor
om bl. a. domstolarnas sammansättning i vårdnads- och umgängesmål,
handläggningen av vårdnadsmål, resekostnader vid utövande av umgänge
med barn samt olovligt bortrövande av barn i internationella förhållanden.
Vidare behandlar utskottet en motion angående frågan om faderskapspresumtion
för sambo och en motion som rör frågan om inskrivning av
förmynderskap.

Utskottet har vid ett studiebesök i april 1987 i Visby inhämtat synpunkter
på en av de frågor som behandlas i betänkandet, nämligen den om
samarbetssamtal i vårdnadstvister. Synpunkter har därvid inhämtats från
bl. a. representanter för socialförvaltningen i Gotlands kommun, Gotlands
tingsrätt, länsrätten i Gotlands län liksom från företrädare för advokatkåren.

Utskottet avstyrker bifall till sju av de motioner som anknyter till frågor
om vårdnad och umgänge, bl. a. med hänvisning till pågående utredningsarbete.
Med anledning av den motion som tar upp frågan om samarbetssamtal
vid vårdnadstvister föreslår utskottet att regeringen ges till känna vad
utskottet har anfört härom. Utskottet förutsätter att frågan om inskrivning av
förmynderskap tas upp vid pågående utredningsarbete och avstyrker motionen
därom. Även den motion som tar upp frågan om faderskapspresumtion
för sambo avstyrks av utskottet. Mot utskottets sistnämnda ställningstagande
reserverar sig ledamöterna från folkpartiet.

Motionsyrkanden

Motion 1986/87:L406 av Åke Selberg m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att utredningen för översyn av underhållsbidrag till barn
och bidragsförskott får i uppdrag att utreda frågan om resekostnader vid
utövande av umgängesrätt.

Motion 1986/87:L408 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar
att hos regeringen begära översyn av reglerna om inskrivning av förmynderskap
för barn vars föräldrar utövar förmynderskapet gemensamt, men ej
sammanbor.

1 Riksdagen 1986187.8saml. Nr25

Motion 1986/87:L410 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
angående barnpsykolog eller motsvarande barnexpert vid handläggning av
vårdnads- och umgängesmål.

Motion 1986/87: L411 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder i syfte att öka domstolarnas kunskaper om barn i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Motion 1986/87:L413 av Charlotte Branting och Barbro Sandberg (båda fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bortrövande av barn.

Motion 1986/87:L414 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari - med hänvisning
till vad som anförts i motion 1986/87:A813 — yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den ogifta
pappans ansvar, rättigheter och skyldigheter.

Motion 1986/87 :L415 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för
att säkra föräldrars och barns rätt till umgänge med varandra efter skilsmässa
eller separation.

Motion 1986/87:L416 av Britta Bjelle m. fl. (fp, m, c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att få
till stånd överenskommelser mellan enskilda länder för att förhindra olovligt
bortförande av barn.

Motion 1986/87:L417 av Paul Lestander och Sten-Ove Sundström (vpk, s)
vari yrkas att riksdagen dels som sin mening ger regeringen till känna vad som
motionen anförts om åtgärder för att förhindra olovliga bortrövanden av
barn, dels begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till
åtgärder.

Motion 1986/87:L419 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utredningen
om bidragsförskott och underhållsbidrag bör utreda huruvida frivilligt
ingångna överenskommelser skapar bättre förutsättningar hos föräldrar att
fullfölja det ekonomiska föräldraansvaret än beslut fattade av myndighet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utredningen
om bidragsförskott och underhållsbidrag bör utreda vilka besparingar som
skulle kunna göras om ett större antal vårdnads- och umgängeskonflikter
löstes genom samarbetssamtal i stället för ett juridiskt processande.

Inledning

Den svenska familjerätten är sedan början av 1970-talet föremål för en
fortlöpande reformering. År 1973 ändrades föräldrabalkens (FB) regler om
vårdnad om barn (prop. 1973:32, LU 20, rskr. 256). Reformen innebar bl. a.
att frågan om vem av makarna som bär skulden till söndringen inte får
tillmätas betydelse vid avgörandet av vem av dem som efter skilsmässan skall
få vårdnaden om barnen. Samtidigt med ändringarna i skilsmässoreglerna

LU 1986/87:25

infördes bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjligheter att få
vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra.
Genom bestämmelserna likställs föräldrarna när det gäller rätten att efter
särskild prövning få vårdnaden om sina barn.

Ytterligare ett viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en
möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som skilt sig, att
efter prövning av domstol ha gemensam vårdnad om sina barn. Vidare
utmönstrades termerna ”barn i äktenskap” och ”barn utom äktenskap” ur
lagstiftningen som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för
barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta lagstiftningsärende
begärde riksdagen på hemställan av lagutskottet att förslag till nya regler
om underhållsbidrag skulle läggas fram med förtur (prop. 1975/76:170, LU
33, rskr. 397).

Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en genomgripande
reform av underhållsreglerna i FB som bl. a. innebar att dessa - liksom
bestämmelserna om bidragsförskott — anpassades till de nya vårdnadsreglerna
(prop. 1978/79:12, LU 9, rskr. 99).

I januari år 1983 beslöt riksdagen om ändringar i bl. a. FB:s bestämmelser
om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, LU 1982/83:17, rskr. 131). Ett
av syftena med reglerna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom
lagändringen blev det bl. a. möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut
efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn. Vidare
förenklades förfarandet när ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina
barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna slås
också fast att barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med den andre föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FB:s bestämmelser
om verkställighet av allmän domstols avgöranden om vårdnad eller umgänge
(prop. 1982/83:165, LU 41, rskr. 369). Ändringarna innebär bl. a. att
möjligheterna att besluta om polishämtning av barn begränsats. Vidare ges
allmän domstol en möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad eller
umgänge, i vissa fall förordna om verkställighet.

År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt med uppdrag
att överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning. Utredningen
skall enligt direktiven själv kartlägga problemområdet och ange i vilka
ämnen lagändringar bör komma i fråga (dir. 1977:25). Utredningens första
delbetänkande (SOU 1978:10) Om förbud mot aga resulterade i att det i FB
infördes ett förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU
1979:63) Om föräldraansvar m. m. lade utredningen fram förslag om bl. a.
regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av dessa
förslag låg till grund för de ändringar i FB som genomfördes år 1983.
Betänkandet innehöll också förslag om talerätt och representanter för barn i
mål om vårdnad m. m. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1982:25) fick utredningen
bl. a. i uppdrag att överväga dessa förslag ytterligare. År 1984 begränsades
och preciserades utredningens uppdrag (dir. 1984:34). Enligt dessa direktiv
skulle utredningen bl. a. undersöka om — och i så fall i vilken utsträckning —
barn skall ha talerätt i mål om vårdnad m. m. Utredningen skulle även utreda
frågan om huruvida domstolarna vid handläggningen av dessa mål bör

LU 1986/87:25

1 * Riksdagen 1986/87. 8sami. Nr 25

tillföras barnpsykologisk sakkunskap. Utredningen har för kort tid sedan
avgivit sitt tredje delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i
vårdnadstvister - talerätt för barn m. m., vari bl. a. angivna frågor behandlas.

På begäran av riksdagen (SoU 1985/86:29, rskr. 354) har regeringen
nyligen tillkallat en kommitté med uppgift att göra en översyn av reglerna för
underhållsbidrag och bidragsförskott. Riksdagens begäran föranleddes av
riksdagens revisorers förslag (förs. 1985/86:17) angående statens utgifter för
bidragsförskott m. m. samt motioner angående olika frågor om underhållsbidrag
och bidragsförskott. I förslaget förordade revisorerna bl. a. att en
utredning angående ett helt nytt system för statens stöd till barn som inte
lever tillsammans med båda sina föräldrar kom till stånd samt att därvid vissa
delar av FB sågs över.

I direktiven för översynsarbetet (dir. 1986:30) som hänvisar till socialutskottets
ovan nämnda betänkande (SoU 1985/86:29) liksom till förslaget från
riksdagens revisorer framhålls bl. a. att reglerna om underhållsbidrag och
bidragsförskott har behandlats ingående av två statliga utredningar, familjelagssakkunniga
och ensamförälderkommittén. Endast en begränsad del av
de förslag som avlämnats har dock genomförts. Vidare framhålls i direktiven
att det arbete som utförts av de nämnda kommittéerna och av riksdagens
revisorer ger en god bild av gällande rätt och av de tankar och förslag till
alternativa regelutformningar som finns och funnits på området. Omfattande
faktabeskrivningar finns också. Detta material ger en god grund för den nya
utredningen.

I direktiven ansluter sig departementschefen till socialutskottets uppfattning
att det är angeläget att få en allsidig belysning och diskussion av de
grundläggande frågorna om bidragsförskottets konstruktion och dess anknytning
till föräldrabalkens regler om underhållsbidrag. För detta fordras
ytterligare faktaunderlag om den ekonomiska och sociala situationen för
såväl underhållsskyldiga föräldrar som underhållsberättigade barn och deras
vårdnadshavare. Utifrån det faktamaterial som redan finns och det som
utredningen kan inhämta bör göras noggranna analyser som beaktar faktorer
såsom skillnader i inkomst, familjesituation, bostadssituation m. m. De
sociala konsekvenserna av olika lagregleringar bör särskilt belysas. Det
anges också att resultatet bör läggas till grund för förutsättningslösa
överväganden angående utformningen av samhällets stöd till barn som inte
lever samman med båda sina föräldrar. Även frågor om underhållsbidrag bör
kunna prövas av utredningen.

Kommittén bör vidare, anges det, ha frihet att pröva om de nuvarande
reglerna över huvud taget skall bibehållas eller om underhållsbidrag och/eller
bidragsförskott kan ersättas med andra stödformer och/eller med nya sätt att
uppfylla föräldraförpliktelser. I anslutning härtill erinras i direktiven om att
olika frågor om brister i bidragsförskotts- och underhållsbidragsreglerna
behandlats av revisorerna och i motioner i riksdagen. Enligt direktiven bör
dessa frågor fritt kunna prövas av kommittén.

LU 1986/87:25

Handläggningen av mål rörande vårdnad om barn
och umgängesrätt m. m.

Gällande ordning

I 6 kap. FB regleras vem som skall ha vårdnaden om ett barn samt rätten till
umgänge med barnet. Enligt 6 kap. 3 § FB står ett barn från födelsen under
vårdnad av båda sina föräldrar, om dessa är gifta med varandra, och i annat
fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra står
barnet från den tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Den
gemensamma vårdnaden fortsätter i princip att gälla också efter en äktenskapsskillnad
mellan föräldrarna. Ogifta föräldrar kan genom en anmälan till
pastorsämbetet få gemensam vårdnad om sina barn (6 kap. 4§ FB). I vissa
fall kan den gemensamma vårdnaden upplösas och vårdnaden anförtros
endast den ena av föräldrarna eller en eller två särskilt förordnade
förmyndare. Sålunda kan vårdnaden tilläggas den ena föräldern vid en
skilsmässa eller om den andra föräldern har gjort sig skyldig till missbruk
eller försummelse eller i övrigt brustit i omsorgen om barnet på ett sätt som
medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling (6 kap. 5 och 7 §§
FB). Har endast den ena föräldern vårdnaden om barnet kan vårdnaden i
vissa fall flyttas över till den andra föräldern (6 kap. 6 och 7§§ FB).

6 kap. FB innehåller också bestämmelser som innebär att barnets
vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare blir tillgodosett (6 kap. 15 § FB). Barnet
har också rätt till umgänge med annan som står barnet särskilt nära. I mål om
vårdnad och umgänge är rätten skyldig att se till att vårdnads- och
umgängesfrågorna blir utredda i erforderlig omfattning. Före avgörandet av
saken skall socialnämnden höras eller, om det är tillräckligt, beredas tillfälle
att yttra sig. Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och
det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av det (6 kap. 18 § FB). I dessa
mål kan domstolen också fatta interimistiska beslut (6 kap. 20 § FB).
Domstolen kan i vissa fall kombinera ett avgörande om vårdnad eller
umgänge med ett föreläggande vid vite för motparten att lämna ifrån sig
barnet (6 kap. 21 § FB).

Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden
handläggs av allmän domstol, dvs. i första instans av tingsrätt med möjlighet
för den förlorande parten att överklaga avgörandet till hovrätt och därefter,
under vissa förutsättningar, till högsta domstolen.

I 21 kap. FB finns bestämmelser om verkställighet av allmän domstols
avgöranden om vårdnad och umgänge m. m. Mål om verkställighet handläggs
av de allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. i första instans av länsrätt
vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och därefter, under vissa
förutsättningar, till regeringsrätten. När länsrätten förordnar, om verkställighet
kan den förelägga vite eller, under vissa förutsättningar, besluta om
polishämtning (21 kap. 3§ FB). Länsrätten kan innan den förordnar om
verkställighet uppdra åt lämplig person att verka för ett frivilligt överlämnande.
Uppdraget skall enligt huvudregeln vara slutfört inom två veckor, men
om förutsättningar finns för en frivillig uppgörelse kan länsrätten förlänga

LU 1986/87:25

tiden (21 kap. 2§ FB). Om barnet har fyllt tolv år skall dess vilja beaktas.
Detsamma gäller om barnet inte har fyllt tolv år men nått en sådan mognad
att dess vilja bör beaktas (21 kap. 5 § FB). Länsrätten kan vägra verkställighet
om det är uppenbart att förhållandena har ändrats sedan allmän domstol
fattade sitt avgörande och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att
frågan om vårdnad eller umgänge tas upp på nytt (21 kap. 6§ FB).

Även mål om vård av barn enligt socialtjänstlagen (1980:620) och enligt
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
handläggs av de allmänna förvaltningsdomstolarna.

I motion 1986/87:L410 (fp) anförs att barnens rättsliga ställning i vårdnads-,
umgänges- och omhändertagandemål är alltför svag. Motionären
hänvisar i detta sammanhang till att socialberedningen i sitt betänkande
(SOU 1986:20) Barns behov och föräldrars rätt betonat det angelägna i att
domare och nämndemän får en ökad kunskapsbas om barns behov och
utveckling. Enligt motionärens uppfattning skulle en erfaren barnpsykolog
eller liknande på ett utmärkt sätt kunna fylla funktionen som kunskapsbas.
Utan barnpsykologiska kunskaper kan nämligen domaren knappast avgöra
vad som är förenligt med barnets bästa. Motionären anser att också de
bedömningar av psykologiska utlåtanden som kan förekomma i de aktuella
måltyperna kräver expertmedverkan. Även i de fall barnet skall höras inför
rätten kan det, hävdar motionären, vara lämpligt att en person med
erfarenhet av att tala med barn medverkar. Om domaren under en längre tid
fick samarbeta med en erfaren barnpsykolog skulle, enligt motionären, båda
parter få tillfälle att utvidga sina insikter i behandlingen av barn i krissituationer.
Motionären yrkar att vad som anförts om behovet av barnpsykolog eller
motsvarande barnexpert vid handläggning av vårdnads- och umgängesmål
ges regeringen till känna.

Även i motion 1986/87:L411 (s) påtalas att domstolarna vid handläggningen
av mål om barn måste tillföras kunskaper om barn. Eftersom det,
framhåller motionären, är viktigt att kunskapen finns på ansvarig nivå bör
experter på området medverka vid avgöranden av sådana mål. Motionären
yrkar att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i syfte att öka domstolarnas
kunskaper om barn i enlighet med det anförda.

I motion 1986/87:L415 (m) framhålls att det i många familjer inträffar
tragedier på grund av att en förälder som är fullt lämplig att ta hand om sina
barn vägras umgänge med dem. Så kan, enligt motionären, vara fallet om en
vårdnadsutredning eller en barnpsykiatrisk utredning drar ut på tiden och
den icke vårdnadshavande föräldern tvingas avstå från kontakt med barnet.
Även en utdragen vårdnadsprocess kan enligt motionären leda till att den tid
under vilken en förälder inte får ha kontakt med sitt barn utsträcks.
Sistnämnda förhållande kan, framhåller motionären, utnyttjas som ett
argument mot att den föräldern skall tilldömas vårdnaden. Även efter det att
domstol beslutat om umgängesrätt kan vårdnadshavaren motverka detta
umgänge. Sålunda kan, hävdar motionären, vårdnadshavaren göra sig
oanträffbar eller flytta till avlägsen ort eller ändra tidpunkterna för umgänget.

Visserligen kan, påpekar motionären, begäran om verkställighet framstäl -

LU 1986/87:25

las hos länsrätten, men även en sådan process kan förhalas av vårdnadshavaren
och således dra ut på tiden. Om vårdnadshavaren inte efterkommer
länsrättens beslut om vitesföreläggande måste den umgängesberättigade
återkomma med en ansökan om utdömande av vitet. Om vårdnadshavaren
har dålig ekonomi har vitet inte heller någon effekt. Motionären påpekar att
länsrättens beslut om verkställighet är tidsbegränsade vilket kan leda till att
föräldrar under flera år får komma in med nya ansökningar om verkställighet.
Processerna medför också, framhåller motionären, kostnader som kan
bli betungande för den som söker verkställighet.

De påtalade hindren för en förälder att utöva sin umgängesrätt visar enligt
motionären att åtgärder måste vidtas i syfte att skapa goda förhållanden för
berörda parter efter separationen. Man bör exempelvis enligt motionären ta
större hänsyn till barnens uppfattning. Ett sätt att ta till vara de yngre barnens
intressen skulle, anför motionären, vara att tillsätta en ombudsman för barn
under tolv år, vilken skulle kunna framföra barnens synpunkter vid
vårdnadstvister. Vidare bör, framhåller motionären, domstolarna, vid
bedömning av vårdnadstvister, lägga större vikt än hittills vid att barnen kan
upprätthålla goda relationer till båda föräldrarna. Motionären påtalar också
att de underhållsskyldigas förening krävt att tiden för utredning och
skriftväxling i verkställighetsmål skall begränsas till 60 dagar från det talan
anhängiggjordes, alternativt att, om så ej kan ske, tingsrätts dom om
umgänget skall gälla fram till dess att länsrätten fällt sin dom i målet.

Motionären yrkar att vad som anförts om åtgärder för att säkra föräldrars
och barns rätt till umgänge med varandra efter separation skall ges
regeringen till känna.

Tidigare behandling av frågan om hinder mot utövande av
umgängesrätt

Som inledningsvis nämnts genomfördes år 1983 ändringar i FB:s regler om
vårdnad och umgänge. Med anledning av motioner som syftade till en
förstärkning av umgängesrätten i olika avseenden erinrade utskottet i
lagstiftningsärendet (LU 1982/83:17) om vad utskottet tidigare vid flera
tillfällen framhållit, nämligen att det är viktigt att barnet ges tillfälle till ett väl
tilltaget umgänge med den av föräldrarna som är skild från vårdnaden.
Utskottet underströk att samhället därför måste se allvarligt på åtgärder från
vårdnadshavarens sida som syftar till att omintetgöra eller försvåra för den
umgängesberättigade att träffa barnet. Att en förälder konsekvent vidtar
åtgärder med åsidosättande av barnets intresse i detta hänseende talar för att
hans eller hennes lämplighet som vårdnadshavare kan behöva omprövas.
Umgängesrättens betydelse bör också uppmärksammas vid valet av vårdnadshavare
och domstolen bör, som framhålls i propositionen, om inte andra
omständigheter talar för en annan lösning, till vårdnadshavare förordna den
av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge mellan
barnet och den andra föräldern.

Utskottet ansåg dock på närmare anförda skäl att de då aktuella
motionerna inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

LU 1986/87:25

Utredningsarbete

LU 1986/87:25

År 1977 tillkallades som tidigare nämnts utredningen (Ju 1977:08) om
barnens rätt för att utreda frågan om en förstärkning av barns rättsliga
ställning. Utredningsuppgifterna ansågs inte behöva preciseras närmare.
Utredningen borde enligt direktiven (dir. 1977:25) i en första etapp inrikta
sitt arbete på att mera diskussionsvis presentera olika uppslag och förslag till
lösningar, gärna i form av alternativ.

Utredningen föreslog i sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63) omfattande
ändringar i föräldrabalkens regler om vårdnad, umgänge och överlämnande
av barn. Förslagen lades till grund för ny lagstiftning om vårdnad och
umgänge m. m. (prop. 1981/82:168 och 1982/83:165, LU 1982/83:17 och 41).
Vissa av utredningens förslag ansågs dock behöva övervägas ytterligare. Det
gällde bl. a. frågan om talerätt och representanter för barn i mål om vårdnad
m. m.

I tilläggsdirektiv (dir. 1982:25) gavs utredningen i uppdrag att fullfölja
arbetet med frågan om talerätt och representanter för barn i vårdnadsmål
m. m. Utredningen skulle också överväga hur barns rättsliga ställning kan
stärkas i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU. Vidare lades en
del ytterligare uppgifter på utredningen. Det gällde dels en utvärdering av
1974 års förmynderskapslagstiftning och frågor i övrigt rörande lagstiftningen
om förmynderskap och godmanskap, dels en översyn av lagstiftningen om
adoption, dels vissa frågor om skydd för ofödda och om äktenskap med
minderåriga.

Utredningen fick senare nya tilläggsdirektiv (dir. 1984:34). Enligt dessa
skulle utredningen i fortsättningen överväga frågor om talerätt och representanter
för barn i mål om vårdnad m. m., barns rättsliga ställning enligt
socialtjänstlagen m. m., handläggningen av mål eller ärenden om vårdnad
om eller vård av barn och sekretesskydd för barn. I direktiven angavs
närmare utredningens uppgifter i dessa delar. Dessutom skall utredningen
fullfölja sitt tidigare uppdrag beträffande vissa frågor om adoption.

I direktiven angavs bl. a. att utredningen bör överväga i vad mån man bör
vidta särskilda åtgärder för att tillföra domstolarna barnpsykologisk sakkunskap
vid handläggningen av särskilt komplicerade mål eller ärenden om
vårdnad om eller vård av barn och att utredningen i ovan nämnda frågor
skulle samråda med rättegångsutredningen (Ju 1977:06), som enligt uppgift i
direktiven, i sitt fortsatta arbete torde komma in på närgränsande frågor.

Frågan om expertmedverkan i de allmänna domstolarna har nyligen
övervägts av rättegångsutredningen. I betänkandet (SOU 1987:13) Expertmedverkan
och specialisering föreslår utredningen att tingsrätterna och
hovrätterna skall få en generell möjlighet att förordna en expert som särskild
ledamot i rätten. Reglerna i FB om rättegången i vårdnads- och umgängesmål
föreslås ändrade så att expert kan medverka vid avgörande av sådana
mål. Bestämmelserna om anlitande av sakkunnig berörs inte av rättegångsutredningens
förslag.

Utredningen om barnens rätt har som inledningsvis nämnts för kort tid
sedan avgivit sitt tredje delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Om
barn i vårdnadstvister — talerätt för barn m. m., vari bl. a. läggs fram förslag i

de av utredningen tidigare behandlade frågorna om barn i vårdnadskonflikter
och barns rättsliga ställning i mål som rör barns personliga angelägenheter.
I betänkandet föreslås bl. a. att regler införs om barns talerätt och
ställföreträdare för barn i mål om vårdnad m. m. Vidare avges förslag med
syfte att motverka upprepade och onödigt långdragna vårdnadsprocesser.

Aven spörsmålet om expertmedverkan har tagits upp av utredningen om
barnets rätt i det nämnda betänkandet. I betänkandet hänvisas till rättegångsutredningens
förslag. Enligt utredningen om barnens rätt finns det inte
anledning att nu föra fram tanken på att speciellt för mål om barn införa en
ordning med särskilda barnpsykologiska experter i domstolen. Utredningen
vill inte utesluta att det skulle kunna förekomma sådana mål där det skulle
kunna vara till fördel om det medverkade en expert.

Frågan om det bör öppnas en möjlighet till expertmedverkan bör enligt
utredningen bedömas i samband med rättegångsutredningens förslag. Utredningen
om barnens rätt förordar för sin del att domstolarna i större
omfattning än som nu sker bör förordna att en erfaren barnpsykolog,
barnpsykiatriker eller annan med särskilda kunskaper om barn och barns
behov skall anlitas som sakkunnig vid handläggningen av mål om barn.

Resekostnad vid utövande av umgängesrätt
Gällande ordning

Enligt 6 kap. 15 § FB har barnets vårdnadshavare som tidigare nämnts ett
ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är
vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om den umgängesberättigade
föräldern är bosatt på annan ort än barnet kan ett utövande av umgängesrätten
vara förenat med särskilda kostnader. Någon generell möjlighet för den
umgängesberättigade föräldern att få bidrag till sådana kostnader utöver vad
som följer av den rätt till avdrag på underhållsbidrag som en bidragsskyldig
förälder har i vissa fall enligt 7 kap. 4 § FB då han utövar umgängesrätt, finns
inte.

Motionsmotiveringar

I motion 1986/87:L406 (s) framhålls vikten av att barn vars föräldrar har
separerat kan ha god kontakt med bägge föräldrarna och att detta skall gälla
även de barn som bor långt ifrån den förälder som inte är vårdnadshavare.
För att säkerställa umgängesrätten måste, enligt motionärerna, frågan om
resekostnader lösas, så att inte ekonomiska frågor blir ett hinder för
umgänge. Motionärerna hänvisar till att i samband med behandlingen av
riksdagens revisorers förslag angående statens utgifter för bidragsförskott
m. m. riksdagen behandlade motioner angående resekostnader vid umgänge
varvid framhölls att det skulle stå den kommande utredningen om översyn av
reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott fritt att pröva frågan.

Motionärerna erinrar också om att lagutskottet i sitt yttrande över
revisorernas förslag framhållit att utskottet ansåg det ”lämpligt att frågan om

LU 1986/87:25

resekostnader vid utövande av umgängesrätt i hela sin vidd tas upp till
överväganden vid det föreslagna utredningsarbetet”.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att problemet med resekostnader
vid umgänge inte tas upp särskilt i direktiven för utredningen om översyn av
reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott yrkar motionärerna
att riksdagen hos regeringen begär att utredningen också skall se över
frågan om resekostnader.

Även i motion 1986/87:L415 (m) betonas vikten av att barn och föräldrar
kan behålla kontakten även efter det att föräldrarna separerat. Ett sätt att
underlätta att så sker är att, i de fall vårdnadshavarens flyttning orsakar
utgifter för den andre föräldern vid utövande av umgänge med barnet, låta
föräldrarna solidariskt svara för dessa merkostnader. Motionären yrkar att
det anförda ges regeringen till känna.

Tidigare behandling

Riksdagen har med anledning av motionsyrkanden vid flera tillfällen tidigare
behandlat frågan om kostnader för umgängesresor, senast i samband med
behandlingen av förslaget från riksdagens revisorer (förs. 1985/86:17)
angående statens utgifter för bidragsförskott, m. m. I yttrande till socialutskottet
över förslaget och motioner i olika frågor framhöll lagutskottet (LU
1985/86:2 y) att det är olyckligt om ekonomiska omständigheter lägger
hinder i vägen för ett utövande av umgängesrätten. Lagutskottet kunde
därför ansluta sig till den ståndpunkten att båda föräldrarna i görligaste mån
skall dela på det ekonomiska ansvaret. Lagutskottet erinrade om att
utskottet tidigare även ställt sig positivt till att statsmakterna söker undanröja
hinder för utövandet av umgängesrätten i fall då barnet och den umgängesberättigade
föräldern inte bor i närheten av varandra och att utskottet då
förutsatt att ensamförälderkommittén skulle ta upp spörsmålet.

I sitt yttrande påpekade lagutskottet vidare att ensamförälderkommittén i
sitt betänkande hade föreslagit att ett stöd i form av kontant resebidrag skulle
kunna utgå vid umgänge inom landet. Lagutskottet erinrade därvid om att
utskottet hösten 1985 (LU 1985/86:1) ansett att något slutligt ställningstagande
till önskemålet om en ändring i FB inte borde göras innan resultatet
förelåg av det då pågående beredningsarbetet beträffande ensamförälderkommitténs
förslag.

Lagutskottet framhöll också att det syntes lämpligt att frågan om
resekostnader vid utövande av umgängesrätt i hela sin vidd tas upp till
överväganden vid det föreslagna utredningsarbetet beträffande statens stöd
till barn som inte lever tillsammans med båda sina föräldrar.

Sammanfattningsvis ansåg lagutskottet att en utredning om samhällets
stöd till barn som inte lever tillsammans med sina föräldrar borde komma till
stånd och att även frågor om underhållsbidrag borde kunna prövas vid
utredningsarbetet. Lagutskottet som bl. a. framhöll att riksdagen inte genom
några uttalanden om revisorernas och motionärernas förslag borde binda
utredningens arbete förordade, såvitt nu är i fråga, att vad lagutskottet hade
anfört med anledning av motionsyrkandet angående resekostnader vid
utövande av umgängesrätt gavs regeringen till känna.

LU 1986/87:25

I socialutskottets av riksdagen godkända betänkande förordades på
närmare angivna skäl bl. a. att en utredning om bidragsförskottssystemet
borde komma till stånd. Med anledning av motioner i olika frågor, bl. a.
spörsmålet om resekostnader, anförde socialutskottet att utredningen fritt
borde kunna pröva de synpunkter och förslag som hade framförts. Vad
socialutskottet sålunda anfört med anledning av revisorernas förslag och
motionerna gavs regeringen till känna. Något särskilt tillkännagivande om
lämpligheten av att frågan om resekostnader vid utövande av umgängesrätt
togs upp till övervägande av den föreslagna utredningen, i enlighet med vad
lagutskottet hade förordat, gjordes således inte.

Som framgår av de inledningsvis redovisade direktiven för översynen av
reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott (se ovan s. 4)
berörs frågan om resekostnaderna vid utövande av umgängesrätt inte
närmare i direktiven.

Samarbetssamtal vid vårdnadstvister
Gällande ordning

Enligt 6 kap. 19 § FB kan allmän domstol förklara ett mål om vårdnad eller
umgänge vilande om samtal i syfte att nå enighet i frågan har inletts mellan
parterna genom socialnämndens eller något annat organs försorg. I mål om
verkställighet kan länsrätten enligt 21 kap. 2§ FB uppdra åt lämplig person
att verka för ett frivilligt överlämnande av barnet.

Motionsmotiveringar

I motion 1986/87 :L419 (s) hävdas att mer än hälften av alla skilsmässobarn
efter något år förlorat kontakten med en av föräldrarna. Enligt motionärerna
visar modern skilsmässoforskning att avgörande för både föräldrarnas
fortsatta liv och barnens utveckling inte är skilsmässan i sig, utan hur
skilsmässan genomförs.

Motionärerna påpekar att utredningen om barnens rätt i sitt delbetänkande
(SOU 1979:63) Om föräldraansvar m.m. föreslog att alla kommuner i
princip skulle vara skyldiga att erbjuda s. k. samarbetssamtal till de föräldrar
som i domstol begärt upplösning av den gemensamma vårdnaden och som
tvistade om vårdnaden om och/eller umgänget med barnet. Kommunerna
skulle dessutom rekommenderas att erbjuda samarbetssamtal till föräldrar
vilkas konflikter ännu inte kommit inför domstol. Samtalen skulle vara hjälp
åt föräldrar att gemensamt och i samråd själva ta ansvar för beslut
beträffande vårdnads- och umgängesfrågan. Samtalen skulle vara frivilliga,
omfattas av samma sekretessbestämmelser som gäller för den kommunala
familjerådgivningen och ledas av personer med erfarenhet av relationsbehandling
av vuxna och med särskilda kunskaper om barn och barns behov.

Motionärerna påpekar också att propositionen Vårdnad och umgänge
(prop. 1981/82:168) anslöt sig beträffande målsättning och utformning av
samarbetssamtal till utredningens förslag, men att det förslag som förelädes

LU 1986/87:25

1** Riksdagen 1986187. 8sami. Nr25

riksdagen inskränkte sig till att ge domstolen möjlighet att vilandeförklara
mål i avvaktan på att samarbetssamtal slutförs.

Enligt motionärerna pekar de hittillsvarande erfarenheterna av samarbetssamtal
mot utvecklingsmöjligheter under förutsättning att samtalen leds av
professionell och välutbildad personal. Motionärerna yrkar mot bakgrund av
det anförda (yrkandena 1 och 2) att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att utredningen om bidragsförskott och underhållsbidrag bör
utreda dels huruvida frivilligt ingångna överenskommelser skapar bättre
förutsättningar hos föräldrar att fullfölja det ekonomiska föräldraansvaret än
beslut fattade av myndighet, dels vilka besparingar som skulle kunna göras
om ett större antal vårdnads- och umgängeskonflikter löstes genom samarbetssamtal
i stället för ett juridiskt processande.

Tidigare behandling

I samband med 1983 års ändringar av reglerna om vårdnad och umgänge
övervägdes frågan om kommunernas medverkan vid samarbetssamtal (prop.
1981/82:168). Utredningen om barnens rätt hade i sitt delbetänkande (SOU
1979:63) Om föräldraansvar m. m. föreslagit att kommunerna skulle åläggas
en skyldighet att erbjuda samarbetssamtal. I propositionen avvisades tanken
på att ålägga kommunerna en sådan skyldighet bl. a. mot bakgrund av att en
sådan styrning av kommunernas resursanvändning skulle avvika från den
princip som regeringen tidigare hade anslutit sig till (se prop. 1980/81:150)
om att kommunerna borde få en ökad frihet att disponera sina resurser. Ett
annat skäl som då talade mot en reglering av samarbetssamtalen var att
huvudmannaskapet för och samordningen av de uppgifter som fullgörs inom
familjerådgivningen och den psykiska barn- och ungdomsvården var föremål
för översyn av Barn- och ungdomspsykiatri- samt Familjerådgivningsutredningen
1981 (BFU-81).

I propositionen framhölls att vissa kommuner bedrev försöksverksamhet
med samarbetssamtal i syfte att lösa de konflikter som finns mellan
föräldrarna efter en separation och att erfarenheterna av denna verksamhet
varit positiva. I sammanhanget anförde departementschefen bl. a. att även
om kommunerna inte ålades en laglig skyldighet att erbjuda föräldrar
samarbetssamtal så torde det emellertid på sikt bli mindre kostsamt för
kommunerna att lägga ned resurser på att genom samarbetssamtal lösa
konflikter mellan föräldrarna redan innan ett akut krisläge har uppkommit
än att behöva göra tidsödande och för både familjen och vederbörande
socialtjänstemän påfrestande vårdnadsutredningar sedan familjen väl har
splittrats. Sådana samtal kan också minska behovet av de särskilda insatser i
övrigt som många gånger måste göras inom socialtjänsten för att hjälpa
föräldrar och barn som har fått sociala problem till följd av en upplösning av
familjen.

Departementschefen anförde vidare att värdet av samarbetssamtal och
andra former av konfliktbearbetning, som förut nämnts, kan antas vara störst
om föräldrarna använder sig av denna hjälp redan innan de vänder sig till
domstol. En erinran om det stöd och den hjälp som socialnämnderna kan ge
föräldrar och barn i vårdnads- och umgängeskonflikter och om den hjälp som

LU 1986/87:25

genom nämndernas förmedling kan erhållas från andra hjälporgan borde tas
in i föräldrabalken. Enligt departementschefen borde i de fall samarbetssamtal
eller annan konfliktbearbetning har inletts genom socialnämndens eller
annat organs försorg under en rättegång rimlig tid ges för att slutföra
ansträngningarna att nå en samförståndslösning. Domstolen borde därför,
om någon av föräldrarna begär det och det kan antas vara till nytta att
samtalen fortsätter, kunna förklara målet vilande.

I propositionen förordades därför att en sådan regel skulle tas in i FB.

Lagutskottet (LU 1982/83:17), som inte närmare berörde frågan om
huruvida kommunerna skulle åläggas skyldighet att erbjuda samarbetssamtal,
erinrade om de problem vid gemensam vårdnad efter äktenskapsskillnad
som har sin orsak i att föräldrarna inte förmått lösa sina konflikter. I
betänkandet anfördes bl. a. att gemensam vårdnad för frånskilda föräldrar
har störst förutsättningar att fungera väl om föräldrarna nått samförstånd och
några mer betydande konflikter inte kvarstår olösta. En äktenskapsskillnad
torde dock, framhöll utskottet, endast undantagsvis kunna genomföras i
samförstånd och helt utan svårigheter för föräldrarna och barnen. Många
gånger är konflikterna mellan föräldrarna djupa och uppslitande, något som
påverkar också barnen negativt. Detsamma torde gälla vid en separation
mellan ogifta föräldrar med gemensam vårdnad. Föräldrar och barn i
konflikt- eller problemsituationer kan emellertid, fortsatte utskottet, erbjudas
betydelsefulla stöd- och hjälpinsatser. 1 första hand nämndes socialnämndernas
ansvar enligt socialtjänstlagen för att de som vistas i kommunen får
det stöd och den hjälp som de behöver. I propositionen pekades det bl. a. på
att en kontaktperson enligt socialtjänstlagen kan utses t. ex. då en vårdnadshavare
begär att få hjälp vid utövandet av vårdnaden. Flera kommuner drev
enligt utskottet försöksverksamhet med samarbetssamtal för att vid skilsmässokonflikter
och i liknande situationer hjälpa föräldrarna att bearbeta sina
konflikter och i samförstånd söka lösningar för framtiden. Viktiga insatser
gjordes också vid bl. a. familjerådgivningsbyråerna och av den psykiska
barn- och ungdomsvården. Betydelsefulla uppgifter på området utfördes
även av t. ex. medlare, läkare, advokater, kyrkliga företrädare och privata
organisationer.

I sitt delbetänkande (Ds 1983:8) Familjerådgivning, verksamhet och
organisation förordade BFU-81 bl. a. att dåvarande huvudmannaskap med
såväl en primärkommunal som en landstingskommunal familjerådgivning
skulle bibehållas.

Olovligt bortförande av barn i internationella
förhållanden

Gällande ordning

LU 1986/87:25

som meddelats i annat nordiskt land eller Schweiz. Lagstiftningen har
föranletts av överenskommelser som Sverige träffat med de nämnda
länderna varigenom varje land åtagit sig att erkänna giltigheten av avgöranden
som meddelats i något av de andra länderna. I övrigt har Sverige inte
ingått några internationella överenskommelser om erkännande av vårdnadsoch
umgängesavgöranden. En följd av det anförda är att det i regel saknas
möjlighet att få svenska avgöranden om vårdnad eller umgänge genomdrivna
i andra länder än de nämnda.

Den förälder som är vårdnadshavare och har blivit fråntagen sitt barn,
genom att den andre föräldern obehörigen har tagit med sig barnet till ett
annat land eller olovligen håller det kvar där, kan vända sig till utrikesdepartementet
för att få hjälp att få tillbaka sitt barn. I avsaknad av internationella
överenskommelser har emellertid departementet begränsade möjligheter att
lämna biträde i dessa fall.

Motionsmotiveringar

I motion 1986/87:L413 (fp) påtalas att flera kvinnojourer i landet har
erfarenheter av mödrar som tillsammans med sina barn sökt skydd med
anledning av att barnens fäder hotat eller på annat sätt försökt skilja barnen
från deras svenska mödrar. Det förekommer också att fäderna lyckas föra
barnet ur landet eftersom de ofta har dubbel passuppsättning. Motionärerna
understryker det allvarliga i att svenska medborgerliga rättigheter kan
missbrukas av människor i syfte att fysiskt och psykiskt skada andra
människor vid exempelvis vårdnadstvister. Enligt motionärerna bör den
svenska regeringen genom lämpligt organ kraftfullt verka för att återföra
svenska barn som olagligt bortförs av förälder eller annan person i anledning
av föräldrarnas separation, vårdnadstvist e.d. Motionärerna anser att
internationella organ som Röda korset, Rädda barnen eller annan lämplig
organisation som är verksam i det land som mottar barn som är bortförda från
Sverige automatiskt bör kopplas in för att i görligaste mån hjälpa, stödja och
kontrollera t. ex. barnens hälsotillstånd. Dessa organisationer bör också,
enligt motionärerna, upprätta kontakt med den i Sverige kvarvarande
föräldern. Motionärerna yrkar att vad som anförs i motionen om bortrövande
av barn ges regeringen till känna.

I motion 1986/87:L416 (fp, m, c) påtalas att det internationellrättsliga
problemet med det ökande antalet fall av olovligt bortförande av barn har
tilldragit sig allt större uppmärksamhet under senare tid. Det sagda gäller
främst då en förälder utan lov för med sig sitt barn till ett annat land i syfte att
undanhålla den andra föräldern vårdnaden om barnet. Hit hör emellertid
också fall då en förälder håller kvar barnet i ett annat land efter utgången av
en umgängestid eller efter det domstol har anförtrott vårdnaden om barnet åt
den andra föräldern.

Enligt motionärerna har den ökande rörligheten över gränserna medfört
ett allt större behov av en internationell reglering på området. Särskilt
angeläget är att få till stånd ett samarbete mellan länder. Motionärerna, som
erinrar om att såväl Europarådet som Haagkonferensen antagit konventioner
rörande internationella bortrövanden av barn m. m., framhåller att det

LU 1986/87:25

inte är realistiskt att räkna med någon större anslutning från de stater i
förhållande till vilka de största problemen föreligger i detta avseende.

Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna att det är angeläget att
Sverige arbetar för att få till stånd överenskommelser med de enskilda länder
som föranleder de största problemen och som förmodligen inte kommer att
ansluta sig till de tidigare nämnda konventionerna. Motionärerna yrkar att
det anförda ges regeringen till känna.

Även i motion 1986/87:L417 (vpk och s) påtalas problemen med internationella
barnarov. Motionärerna framhåller bl. a. att den svenska kvinnans
starka rättsliga ställning kan medföra svåra omställningsproblem för en
invandrarman med en annan kultursyn. Motionärerna understryker att de
allra flesta invandrarmän anpassar sin moral- och rättsuppfattning till den
svenska synen på samlevnaden. Emellertid förekommer det, anför motionärerna,
att invandrare inte kan acceptera det svenska synsättet.

För dessa män från länder med en kultursyn på kvinnor och barn som
innebär mannens fullständiga bestämmanderätt uppstår självklart en kulturchock
när myndighetssynen på dessa problem präglas av principen jämlikhet
mellan kvinna och man och ingen med hedern i behåll kan hjälpa den
invandrare som på fullt allvar hävdar mannens ensidiga bestämmanderätt
över kvinna och barn. Efter slitningar och konflikter, ibland separation och
skilsmässa, kan enligt motionärerna ytterligare mycket svåra problem
uppstå. Således kan tvister om vårdnaden om de gemensamma barnen och
svårigheter med umgängesrätt uppstå och detta kan leda till att mannen till
sist på ett mycket allvarligt sätt bryter mot svensk lag och bortför barnen till
sitt hemland.

Enligt motionärerna måste åtgärder vidtas för att förhindra sådana olaga
bortföranden t. ex. genom att Sverige ingår bilaterala avtal härom. Motionärerna
yrkar att vad som anförts om åtgärder för att förhindra olovliga
bortrövanden av barn ges regeringen till känna samt att riksdagen skall
begära att regeringen återkommer med förslag till åtgärder.

Utredningsarbete

Frågor om olovligt bortförande av barn behandlas i en promemoria (Ds Ju
1986:7) Olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden, vilken
för närvarande är föremål för remissbehandling.

I promemorian föreslås att Sverige ansluter sig dels till Europarådskonventionen
den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn, dels till
Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på
internationella bortföranden av barn. Genom att ansluta sig till dessa
konventioner kan Sverige komma med i ett internationellt samarbete som
syftar till att motverka olovliga bortföranden av barn i internationella
förhållanden.

En anslutning till Europarådskonventionen skulle innebära att sådana
avgöranden rörande vårdnaden om och umgänge med barn eller rätten att ta
vård om barn som har meddelats i en konventionsstat kan erkännas och
verkställas i Sverige. På samma sätt kan avgöranden av detta slag som har

LU 1986/87:25

meddelats här i landet få verkan i de andra konventionsstaterna. Även i de
fall en förälder har vårdnaden om sitt barn direkt på grund av lag och barnet
olagligen förs bort till en annan konventionsstat kan överflyttning från denna
stat komma i fråga.

En anslutning till Haagkonventionen skulle innebära att det blir möjligt
konventionsstaterna emellan att få överflyttat ett barn som olovligen har
förts bort från den stat där barnet hade sitt hemvist vid bortförandet eller som
olovligen hålls kvar i en annan konventionsstat.

Promemorians förslag innebär att konventionerna införlivas med svensk
rätt genom att bestämmelserna i konventionerna tas in i en ny lag om
erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m. m. och
om överflyttning av barn.

Fastställande av faderskap

De grundläggande reglerna rörande faderskapet till barn återfinns i 1 kap.
FB. Är vid barns födelse modern gift skall enligt lkap. 1§ FB mannen i
äktenskapet anses som barnets far (den s. k. faderskapspresumtionen).
Detsamma gäller om modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter
mannens död att det kan vara avlat dessförinnan.

Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol, som i vissa i lagen
angivna fall kan förklara att mannen i äktenskapet inte skall anses vara far till
barnet. Ett sådant fall föreligger när det är utrett att modern haft samlag med
annan än maken under den tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn
till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av den andre.
Presumtionen kan hävas även genom att annan man erkänner faderskapet till
barnet. Erkännandet, som skall ske skriftligen, måste för att få rättslig
verkan godkännas av både modern och mannen i äktenskapet samt av
socialnämnden.

Är situationen vid barnets födelse den att det inte finns någon faderskapspresumtion,
skall faderskapet fastställas genom erkännande eller dom.
Detsamma gäller om domstol förklarar att mannen i äktenskapet inte skall
anses som far till barnet. Erkännandet, som är en formbunden rättshandling,
skall ske skriftligen och vara bevittnat av två personer. Dessutom skall
erkännandet godkännas av socialnämnden och av modern. Fastställs faderskapet
genom dom, skall rätten på talan av barnet förklara en man vara far till
barnet, om det är utrett att han har haft samlag med barnets moder under
barnets konceptionstid och det med hänsyn till samtliga omständigheter är
sannolikt att barnet avlats av honom.

2 kap. FB innehåller vissa bestämmelser om socialnämnds medverkan vid
fastställande av faderskap. Bl. a. föreskrivs att, om inte någon viss man enligt
1 kap. 1 § FB anses som barnets far, det åligger socialnämnden att försöka
utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs. Om
socialnämnden efter sin utredning anser sig kunna bedöma faderskapsfrågan
med tillräcklig säkerhet, skall nämnden bereda den presumtive fadern
tillfälle att erkänna faderskapet.

Det är viktigt att socialnämnden gör den utredning i ett ärende som är
erforderlig för att konstatera att verkligen rätt man skriver på erkännandet.

LU 1986/87:25

Socialnämnden har nämligen en allmän skyldighet att se till att verkligen den
rätte mannen och ingen annan åtar sig faderskapet. Samtidigt är det med
hänsyn till parternas rätt till integritet viktigt att en faderskapsutredning inte
görs mer omfattande än vad som oundgängligen erfordras för att nämnden
med tillräcklig grad av säkerhet skall kunna fastställa att mannen är barnets
far. Om den som kan vara far begär en blodundersökning eller om anledning
finns till antagande att modern haft samlag med mer än en man under den tid
barnet kan vara avlat bör enligt 2 kap. 2 § FB socialnämnden verka för att
blodundersökning äger rum beträffande modern, barnet och den presumtive
fadern. Vid socialnämnden skall föras protokoll över vad som förekommer
vid utredningen av betydelse för faderskapsfrågan. Nämndens utredning bör
bedrivas skyndsamt. Utredningen skall enligt 2 kap. 8 § FB vara slutförd
inom ett år från barnets födelse om inte särskilda skäl föranleder annat.
Nämnden får lägga ned en påbörjad utredning, bl. a. om det visar sig omöjligt
att få fram erforderliga upplysningar för bedömning av faderskapsfrågan och
om det beträffande barn som fötts utom äktenskapet framstår som utsiktslöst
att få faderskapet fastställt av domstol.

Motionsmotivering

Motiveringen till motionsyrkandet i motion 1986/87:L414 (fp) återfinns i
motion 1986/87:A813.1 sistnämnda motion, som behandlar olika frågor om
jämställdhet, anförs bl. a. (s. 18) att det är nödvändigt att männen får
möjlighet att ta ansvar för sina barn. Den ogifta pappan måste enligt
motionärerna i dag anmäla sig som vårdnadshavare till sitt eget barn medan
den ogifta mammans vårdnadskap erkänns automatiskt. I motionen hänvisas
vidare till ett i massmedia för några år sedan uppmärksammat fall där en ogift
moder hade uppmanats stämma fadern till sitt barn för att han inte ville fylla i
en integritetskränkande blankett om faderskapet, något som ansetts nödvändigt
trots att såväl modern som fadern varit helt överens om faderskapet.
Motionärerna anser att det är väsentligt att stärka den ogifta faderns ansvar,
skyldigheter och rättigheter gentemot sina barn. Exempelvis bör man pröva
möjligheten att införa faderskapspresumtion för en man som är sammanboende
med barnets moder. Förslag härom bör föreläggas riksdagen.

Tidigare behandling

I samband med att utskottet år 1976 hade att ta ställning till de nu gällande
reglerna om fastställande av faderskap (prop. 1975/76:170) behandlade
utskottet (LU 1975/76:33 s. 77—78) även frågan om hur ingående barnavårdsnämndens
(numera socialnämndens) utredning skall vara, när modern
och den uppgivne fadern lever samman i en stadigvarande förbindelse. Efter
en redogörelse för socialstyrelsens anvisningar i frågan uttalade utskottet
följande.

Utskottet vill peka på att det självklart är viktigt att nämnden har
tillräckligt underlag för sin bedömning av faderskapsfrågan, eftersom ett
felaktigt erkännande senare kan få olyckliga konsekvenser för parterna. I
sammanboendefallen bör utredningen emellertid kunna göras mycket enkel
och i många fall torde den kunna inskränka sig till ett konstaterande av att

LU 1986/87:25

modern och den uppgivne fadern levt samman under konceptionstiden.
Uppenbart har det förekommit att faderskapsutredningar i sammanboendefallen
handhafts på sådant sätt att parterna känt sig kränkta av de frågor som
ställts till dem. Utskottet vill därför stryka under vad departementschefen
anför om att det får förutsättas att utredningen görs med den respekt för de
inblandades integritet som ämnet kräver. Utskottet utgår från att detta
uttalande kommer att beaktas i socialstyrelsens vidare anvisningar för
barnavårdsnämnds förfarande i nu angivna fall.

Vid 1985/86 års riksmöte behandlade utskottet två motioner om ordningen
för fastställande av faderskap då föräldrarna är sambor, varav den ena hade
liknande syfte som den nu aktuella motionen. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (LU 1985/86:28), vari utskottet avstyrkte bifall till motionerna,
erinrade utskottet om vad som hade uttalats om integritetsfrågorna i
samband med att gällande regler om faderskap antogs.

Utskottet framhöll sammanfattningsvis att reglerna i FB ger ogifta
föräldrar och särskilt då de sammanboende möjlighet att få faderskapet och
mannens vårdnad om barnet fastställt på ett enkelt, smidigt och snabbt sätt.
Rutinerna för handläggningen av faderskapsärendena var också enligt
utskottet sådana att inga parter behövde utsättas för integritetskränkande
frågor. Utskottet ansåg dock att det självfallet inte går att helt utesluta att en
socialsekreterare någon gång ställer en fråga som kan uppfattas som
kränkande. Utskottet underströk därför angelägenheten av att vederbörande
handläggare uppmärksammas på att det är viktigt att man tar hänsyn till
parternas integritet.

Utskottet kunde i och för sig förstå att en ogift far till ett barn också ville bli
”rättslig” far i anslutning till barnets födelse. Enligt utskottets mening kunde
emellertid ett sådant önskemål tillgodoses — om föräldrarna inte väljer att
ingå äktenskap - endast genom att man inför någon form av faderskapspresumtion
för ogift fader som sammanbor med barnets moder eller ger
socialnämnden en möjlighet att redan innan barnet föds godkänna ett
faderskapserkännande, som därefter skulle kunna upphävas om anledning
till tvekan om faderskapet uppstår vid födelsen. Utskottet hade dock svårt att
se hur något av dessa alternativ skulle vara möjligt att genomföra.

Utskottet tilläde att utskottet hade förståelse för att terminologin ”faderskapserkännande”
i dag kan te sig svårförståelig för många fäder och kan
upplevas som kränkande. Utskottet förutsatte att regeringen i lämpligt
sammanhang närmare undersöker om inte någon annan benämning kan
införas för faderns medverkan vid fastställandet av faderskapet.

Regeringen (justitiedepartementet) avslog den 30 januari 1986, dnr
1987-85, en framställning från Örebro kommun om att inom ramen för
stat-kommunberedningens arbete med frikommunsförsöket förenkla handläggningen
av ärenden om fastställande av faderskap. Kommunen hade
föreslagit att det skulle vara tillräckligt med en anmälan till pastorsämbetet
för att få faderskapet fastställt om föräldrarna hade varit sambor under ett år
fram till barnets födelse och var överens om faderskapet.

I en promemoria som upprättades i anslutning till ärendet anförs bl. a.
följande:

LU 1986/87:25

Föreskrifter om föräldraskap får meddelas endast genom lag (regeringsformen
8 kap. 2 § 2). Om undantag skall göras från FB :s regler i enlighet med det
önskemål som Örebro kommun fört fram, måste detta alltså ske genom en
lag. Lagen bör i så fall göra undantag från reglerna om socialnämndens
godkännande av faderskapserkännandet och innebära att dessa regler i
sambofallen ersätts med regler om registrering hos pastorsämbetet.

Det synes uppenbart att pastorsämbetet inte skall behöva gå in på någon
materiell prövning av faderskapet. En möjlighet är därför att pastorsämbetet
utan vidare kontroll registrerar sambornas uppgift om faderskapet. Att
uteslutande lita till dessa uppgifter innebär emellertid ökade risker för att det
blir en annan man än den biologiskt riktige fadern som fastställs som barnets
far. Socialnämndens nuvarande prövning kan nämligen ibland leda till att det
behövs en utredning av faderskapsfrågan som inte enbart bygger på vad
samborna är överens om.

Att helt släppa den prövning som görs av socialnämnden i dag kan därför
ses som ett avsteg från den inom familjerätten grundläggande principen att
det är det biologiskt riktiga faderskapet som skall fastställas. Det skulle också
innebära att samhället avhänder sig sitt ansvar mot barnet för att rätt man
fastställs som dess far.

För barnet är fastställandet av faderskapet en statusfråga. Ett felaktigt
faderskap kan, utöver de konsekvenser som en felaktig status kan få,
medföra ekonomiska konsekvenser för barnet. Dessa konsekvenser kan
ibland vara fördelaktiga, men kan ibland också vara ofördelaktiga. Ett
felaktigt faderskap kan också lätt leda till processer i ett senare skede. Om
samborna separerar kan det hända att mannen inleder rättegång för att få
fastställt att han inte är far. Det är därvid att märka att det för att häva ett
faderskapserkännande krävs full bevisning om att den som har lämnat
erkännandet inte är far.

En annan lösning, som också Örebro kommun har varit inne på, är i stället
att pastorsämbetet registrerar endast sådana faderskap beträffande vilka det
inte finns lika stora risker för att de är felaktiga.

För att faderskapet till ett barn som har fötts i ett samboförhållande skall
kunna registreras hos pastorsämbetet bör av detta skäl krävas, förutom att
samborna uppger att de är sambor, att de är kyrkobokförda på samma
fastighet. Samboendet bör anknytas till konceptionstiden, som medicinskt
beräknas uppgå till mellan 180 och 310 dagar före födelsen. För att vara på
den säkra sidan kan man, som Örebro kommun har föreslagit, kräva att
samboendet vid födelsen har varat minst ett år. Om samborna inte anmäler
faderskapet till pastorsämbetet inom viss tid, måste socialnämnden kunna ta
upp faderskapsfrågan.

Inte heller denna lösning är emellertid invändningsfri. Genom att kräva
kyrkobokfört samboende under ett helt år kommer antagligen en del av de
sambor som får sitt första gemensamma barn inte att kunna använda sig av
registrering hos pastorsämbetet. Däremot torde flertalet av de sambor som
fortsätter att få barn tillsammans utan att gifta sig kunna vända sig till
pastorsämbetet.

Även med denna lösning kvarstår de olägenheter som uppstår när
registrering sker av ett felaktigt faderskap. Om denna lösning väljs, bör man
därför överväga, om det också bör införas särskilda regler om talan om
ogiltigförklaring av faderskapserkännande för sambofall för att underlätta
möjligheterna att rätta till felaktigt fastställda faderskap.

Någon större skillnad för föräldrarna torde en registrering hos pastorsämbetet
jämfört med det nuvarande förenklade förfarandet hos socialnämnden
knappast innebära. Däremot innebär denna lösning en viss lättnad i arbetet
hos socialnämnden samtidigt som en ny arbetsuppgift läggs på pastorsämbetena.

LU 1986/87:25

Inskrivning av förmynderskap

LU 1986/87:25

Gällande ordning

För barn som står under vårdnad av bägge föräldrarna är föräldrarna
förmyndare (11 kap. 1§ FB). Enligt 12 kap. 1 § FB skall förmynderskap
inskrivas hos rätten när särskild förmyndare förordnas. Inskrivning av
förmynderskapet skall också ske om den underårige på annat sätt än genom
lån har förvärvat egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning och
som till sitt värde överstiger två gånger det gällande basbeloppet enligt lagen
(1962:281) om allmän försäkring eller om rätten av särskild anledning finner
att inskrivning skall ske. Inskrivningen skall ske hos rätten i den ort där den
som utövar förmynderskapet har sitt hemvist. Om föräldrar som utövar
förmynderskapet gemensamt har skilda hemvist, skall inskrivningen ske hos
rätten i den ort där fadern har sitt hemvist.

Reglerna i 12 kap. 1 § FB om inskrivning av förmynderskap fick sin
nuvarande utformning i samband med 1976 års reform av FB varigenom
reglerna om gemensam vårdnad för ogifta och frånskilda föräldrar infördes.
Den nya regeln i 12 kap. 1 § FB utformades efter mönster av vad som hade
gällt för föräldrar till barn i äktenskap vilka utövade förmynderskapet
gemensamt men hade skilda hemvist och kommenterades inte närmare i
lagstiftningsärendet (prop. 1975/76:170, LU 33).

Motionsmotivering

I motion 1986/87:L408 (c) påtalas att regeln om att inskrivning av förmynderskap
skall ske där fadern har sitt hemvist kan leda till att förmynderskapet
skrivs in hos rätten i en ort där barnet inte bor. Härigenom kommer inte
heller tillsynen av förmynderskapet att utövas av överförmyndaren i den ort
där barnet bor. I de fall fadern och barnet bor på långt avstånd från varandra
och barnets tillgång, exempelvis en fastighet, finns där barnet och modern
bor synes, enligt motionären, regeln om att faderns hemvist skall vara
avgörande för var inskrivning och tillsyn skall ske, föga praktisk. Enligt
motionären är gemensam vårdnad numera huvudregel även när föräldrarna
inte sammanbor och det kan därför förekomma åtskilliga fall i vilka det
angivna exemplet har giltighet.

Motionären anser att det inte förefaller finnas några rationella skäl för den
aktuella regeln. Enligt motionären skulle den mest praktiska lösningen vara,
i fråga om vårdnadshavare med skilda hemvist, att inskrivning av förmynderskapet
fick ske hos rätten i den ort där barnet bor och är mantalsskrivet.
Därmed skulle också överförmyndaren i den kommun där barnet bor ha att
utöva tillsyn av förmynderskapet.

Motionären anser att regeringen vid lämpligt tillfälle bör göra en översyn
av reglerna om vid vilken domstol förmynderskap för barn skall skrivas in i de
fall barnets föräldrar utövar förmynderskapet gemensamt utan att sammanbo.
Motionären yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

Utredningsarbete

LU 1986/87:25

Genom tilläggsdirektiv år 1982 (dir. 1982:25) fick utredningen (Ju 1977:08)
om barnens rätt i uppdrag att se över lagstiftningen om förmynderskap och
godmanskap. År 1984 fördes denna del av utredningens uppdrag över till en
särskild utredare (dir. 1984:35).

Enligt 1982 och 1984 års direktiv åligger det utredningen att utvärdera
gällande regler om omyndighetsförklaring, utseende av god man och arvode
till förmyndare och gode män. Vidare har utredningen enligt dessa direktiv
till uppgift att bl. a. överväga förenklingar i regelsystemet när det gäller
förmyndares rättigheter och skyldigheter. Slutligen har utredningen enligt
ursprungsdirektiven att undersöka möjligheterna att rationalisera handläggningen
av ärenden hos domstolarna och överförmyndarna.

Genom tilläggsdirektiv (dir. 1985:55) den 19 december 1985 fick utredningen
som uppgift att med förtur undersöka om institutet omyndighetsförklaring
kan avskaffas.

Utredningen avlämnade i december 1986 delbetänkandet (SOU 1986:50)
God man och förvaltare, i vilket föreslås bl. a. att FB:s regler om omyndighetsförklaring
skall upphävas och ersättas med ett system med förvaltarskap.

I betänkandet anges att utredningen i en första etapp av sitt arbete försökt
kartlägga effekterna av 1974 års reform, främst när det gäller instituten
omyndighetsförklaring och god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken (FB).

Övriga frågor som omfattas av utredningens uppdrag, bl. a. FB:s och
övriga författningars regler om förvaltning och redovisning, avser utredningen
att undersöka och behandla i ett senare skede av utredningsarbetet.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner som på olika sätt anknyter
till reglerna om vårdnad och umgänge med barn. I motionerna tas upp frågor
om bl. a. domstolarnas sammansättning i vårdnads- och umgängesmål,
handläggningen av vårdnadsmål, resekostnader vid utövande av umgängesrätt
med barn samt olovligt bortrövande av barn i internationella förhållanden.
Vidare behandlar utskottet en motion angående frågan om faderskapspresumtion
för sambo och en motion som rör inskrivning av förmynderskap.

Som en allmän bakgrund till motionsyrkandena vill utskottet erinra om att
den svenska familjerätten sedan början av 1970-talet har varit föremål för en
fortlöpande reformering. År 1973 ändrades föräldrabalkens (FB) regler om
vårdnad om barn (prop. 1973:32, LU 20, rskr. 256). Reformen innebar bl. a.
att frågan om vem av makarna som bär skulden till söndringen dem emellan
inte får tillmätas betydelse vid avgörandet av vem som efter skilsmässan skall
få vårdnaden om barnen. Samtidigt med ändringarna i skilsmässoreglerna
infördes bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjligheter att få
vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra.
Föräldrarna likställs numera när det gäller rätten att efter särskild prövning
få vårdnaden om sina barn.

Ytterligare ett viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en
möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt sig,
att efter prövning av domstol ha gemensam vårdnad om sina barn.

År 1978 företogs en genomgripande reform av underhållsreglerna i FB
som bl. a. innebar att dessa — liksom bestämmelserna om bidragsförskott —
anpassades till de nya vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, LU 9, rskr. 99).

I januari 1983 beslöt riksdagen ånyo om ändringari bl. a. FB:s bestämmelserom
vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, LU 1982/83:17, rskr. 131).
Ett av syftena med dessa ändringar var att stärka barnens rättsliga ställning.
Genom lagändringarna blev det bl. a. möjligt för makar att utan särskilt
domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina
barn. Vidare förenklades förfarandet när ogifta föräldrar som bor tillsammans
med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade
bestämmelserna slås också fast att barnets vårdnadshavare har ett ansvar för
att barnets behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FB:s bestämmelser
om verkställighet av allmän domstols avgöranden om vårdnad eller umgänge
(prop. 1982/83:41, LU 41, rskr. 369). Ändringarna innebär bl. a. att
möjligheterna att besluta om polishämtning av barn begränsats. Vidare ges
allmän domstol en möjlighet att, i samband med ett avgörande om vårdnad
eller umgänge, i vissa fall förordna om verkställighet.

År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt med uppdrag
att överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning. Utredningen
skulle enligt direktiven själv kartlägga problemområdet och ange i vilka
ämnen lagändringar borde komma i fråga (dir. 1977:25). Utredningens första
delbetänkande (SOU 1978:10) Om förbud mot aga resulterade i att det i FB
infördes ett förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU
1979:63) Om föräldraansvar m. m. lade utredningen fram förslag om bl. a.
regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av dessa
förslag låg till grund för de nyssnämnda ändringarna i FB som genomfördes
år 1983. Betänkandet innehöll också förslag om talerätt och representanter
för barn i mål om vårdnad m. m. Dessa förslag fick utredningen genom
tilläggsdirektiv (dir. 1982:25) i uppdrag att överväga ytterligare. År 1984
begränsades och preciserades utredningens uppdrag (dir. 1984:34). Utredningen
har för kort tid sedan avgivit sitt tredje delbetänkande (SOU 1987:7)
Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister — talerätt för barn m. m., vari bl. a.
läggs fram förslag i de av utredningen tidigare behandlade frågorna om barn i
vårdnadskonflikter och barns rättsliga ställning i mål som rör barns personliga
angelägenheter. I betänkandet föreslås bl. a. att regler införs om barns
talerätt och ställföreträdare för barn i mål om vårdnad m. m. Vidare avges
förslag med syfte att motverka upprepade och onödigt långdragna vårdnadsprocesser.

På begäran av riksdagen (SoU 1985/86:29, rskr. 354) har regeringen
nyligen tillkallat en kommitté med uppgift att se över reglerna om underhållsbidrag
och bidragsförskott (dir. 1986:30). Till grund för riksdagens begäran
låg bl. a. ett förslag av riksdagens revisorer (förs. 1985/86:17) angående
statens utgifter för bidragsförskott m. m. I förslaget förordade revisorerna
bl. a. att en utredning angående ett helt nytt system för statens stöd till barn

LU 1986/87:25

som inte lever tillsammans med båda sina föräldrar kom till stånd samt att
därvid vissa delar av FB sågs över.

I direktiven för översynsarbetet, vilka hänvisar till socialutskottets ovan
nämnda betänkande liksom till förslaget från riksdagens revisorer, ansluter
sig departementschefen till socialutskottets uppfattning att det är angeläget
att få en allsidig belysning och diskussion av de grundläggande frågorna om
bidragsförskottets konstruktion och dess anknytning till FB:s regler om
underhållsbidrag. Departementschefen erinrar bl. a. om att olika frågor om
brister i bidragsförskotts- och underhållsreglerna behandlats av revisorerna
och i motioner i riksdagen. Enligt direktiven bör dessa frågor fritt kunna
prövas av kommittén.

Vissa frågor beträffande handläggningen av mål rörande
vårdnad om barn och umgängesrätt

Mål om vårdnad om och rätt till umgänge med barn handläggs av allmän
domstol, dvs. i första instans av tingsrätt med möjlighet för den förlorande att
överklaga avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar,
till högsta domstolen.

Mål om verkställighet av sådana avgöranden av allmän domstol som rör
vårdnad och umgänge handläggs av allmän förvaltningsdomstol, dvs. i första
instans av länsrätt, vars avgörande kan överklagas till kammarrätt, och
därefter, under vissa förutsättningar, till regeringsrätten. När länsrätten
förordnar om verkställighet kan den förelägga vite eller, under vissa
förutsättningar, besluta om polishämtning.

I mål om vårdnad om barn skall domstolen besluta efter vad som är bäst för
barnet. Även när det gäller den ej vårdnadshavande förälderns rätt till
umgänge med barnet skall domstolen besluta efter vad som är bäst för
barnet. I mål om vårdnad och umgänge är domstolen skyldig att se till att
vårdnads- och umgängesfrågorna blir utredda i erforderlig omfattning. Före
avgörandet av saken skall socialnämnden höras eller, om det är tillräckligt,
beredas tillfälle att yttra sig. Barnet får höras inför domstol om särskilda skäl
talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av det.

Barnets bästa skall också vara utgångspunkten för bedömningen i ärenden
om verkställighet av avgöranden i vårdnads- och umgängesmål. Sålunda skall
verkställighet vägras om det är uppenbart att förhållandena ändrats efter den
allmänna domstolens avgörande och det med hänsyn till barnets bästa är
påkallat att frågan om vårdnad och umgänge prövas på nytt. Även i andra fall
kan länsrätten vägra verkställighet, nämligen om det finns risk som inte är
ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas. I mål om
verkställighet skall barnets vilja beaktas om barnet fyllt tolv år. Detsamma
gäller om barnet inte fyllt tolv år men har nått en sådan mognad att dess vilja
bör beaktas.

Allmän förvaltningsdomstol handlägger också mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU). I dessa mål skall domstolens bedömning avse bl. a. frågan om

LU 1986/87:25

det föreligger risk som inte är ringa för att ett barns kroppsliga eller själsliga
hälsa skadas i vissa angivna situationer.

I samtliga nu angivna måltyper har domstolarna möjlighet att förordna
sakkunnig att avge yttrande. En sakkunnig ingår inte i domstolen utan utgör
blott ett bevismedel.

I motion 1986/87:L410 (fp) anförs att domstolarna vid handläggningen av
vårdnads-, umgänges- och omhändertagandemål måste tillföras kunskaper i
form av expertmedverkan. Utan barnpsykologiska kunskaper kan det, anför
motionären, knappast vara möjligt för en domstol att bedöma vad som är
förenligt med barnets bästa. Expertmedverkan krävs också vid bedömningen
av de psykologiska utlåtanden som kan förekomma i de aktuella målen.
Enligt motionären är det vidare lämpligt att en på området erfaren person
medverkar i de fall barn skall höras inför rätten. Motionären yrkar att det
anförda ges regeringen till känna.

Även i motion 1986/87:L411 (s) påtalas att domstolarna måste tillföras
särskilda kunskaper om barn. Eftersom det är viktigt att kunskaper finns på
ansvarig nivå bör experter på området medverka vid avgöranden av sådana
mål. I motionen yrkas därför att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i
syfte att öka domstolarnas kunskaper om barn i enlighet med det anförda.

Spörsmålet om expertmedverkan har också tagits upp av utredningen om
barnens rätt i det tidigare omnämnda betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt

3. Om barn i vårdnadstvister-talerätt för barn m. m. I betänkandet hänvisas
till rättegångsutredningens förslag. Enligt utredningen om barnens rätt finns
det inte anledning att nu föra fram tanken på att speciellt för mål om barn
införa en ordning med särskilda barnpsykologiska experter i domstolen.
Utredningen vill inte utesluta att det skulle kunna förekomma sådana mål där
det skulle kunna vara till fördel om det medverkade en expert.

Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstaganden till de båda
utredningarnas förslag och till de synpunkter som kan framkomma vid
remissbehandlingen av dem inte föregripas genom något uttalande från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L410 och
L411.

I motion 1986/87: L415 (m) anförs att en förälder som är fullt lämplig att ta
hand om sina barn ändå kan förhindras träffa dem. Som exempel pekar

LU 1986/87:25

motionären på att t. ex. utdragna vårdnadsutredningar och vårdnadsprocesser
kan leda till att den icke vårdnadshavande föräldern under lång tid kan
tvingas avstå från umgänge. Även om domstolen beslutar om rätt till
umgänge kan den vårdnadshavande föräldern på olika sätt motverka detta
umgänge genom att exempelvis göra sig oanträffbar, flytta eller ändra tiderna
för umgänget. Motionären påpekar också att begäran om verkställighet
visserligen kan framställas hos länsrätten, men att en sådan process kan dra
ut på tiden och dessutom bli kostsam. Eftersom giltigheten av länsrättens
beslut är tidsbegränsad måste en förälder kanske flera gånger återkomma
med nya ansökningar om verkställighet. Enligt motionärens uppfattning kan
det också ifrågasättas om ett vitesföreläggande har någon effekt, särskilt i de
fall vårdnadshavaren har dålig ekonomi.

I motionen anförs att åtgärder måste vidtas i syfte att motverka de påtalade
hindren för en förälder att utöva umgänge med barnet. För att de yngre
barnens intressen bättre skall kunna tas till vara bör man sålunda tillsätta en
ombudsman för barn under tolv år, vilken skulle kunna framföra barnens
synpunkter vid vårdnadstvister. Vidare bör domstolarna i större utsträckning
än hittills lägga vikt vid att barnen kan upprätthålla goda relationer till båda
föräldrarna. En annan åtgärd som enligt motionären borde övervägas är att
beträffande länsrättens handläggning av verkställighetsmål begränsa tiden
för utredning och skriftväxling till 60 dagar från det talan anhängiggjordes.

För att ett barn skall få en trygg uppväxt och en god utveckling är det enligt
utskottets mening av väsentlig betydelse att barnet har nära och goda
relationer med båda sina föräldrar. Detta gäller inte minst barn vars föräldrar
inte bor tillsammans. Det ligger således helt i barnets intresse att dess behov
av kontakt med båda föräldrarna kan tillgodoses. Utskottet har också vid
flera tillfällen givit uttryck för uppfattningen att det är viktigt att barnet ges
tillfälle till ett väl tilltaget umgänge med den av föräldrarna som är skild från
vårdnaden. Samhället måste därför se allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens
sida som syftar till att omintetgöra eller försvåra för den umgängesberättigade
att träffa barnet. I FB har även genom en uttrycklig bestämmelse
slagits fast att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare så långt möjligt
tillgodoses. Då den nämnda bestämmelsen infördes år 1983 (se LU 1982/
83:17) uttalade utskottet — i linje med utskottets allmänna inställning till
umgängesrättens betydelse - att den omständigheten att en vårdnadshavare
konsekvent vidtar åtgärder för att försvåra utövandet av umgängesrätten
talar för att hans eller hennes lämplighet som vårdnadshavare kan behöva
omprövas. Enligt vad utskottet vidare framhöll bör umgängesrättens betydelse
också uppmärksammas vid valet av vårdnadshavare och domstolen
bör, om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, till vårdnadshavare
förordna den av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och
gott umgänge mellan barnet och den andra föräldern.

Mot bakgrund av det anförda har utskottet stor förståelse för syftet med
motionen. Som framgått torde emellertid motionärens önskemål vad gäller
umgängesrättens betydelse för avgöranden i vårdnadsfrågor vara tillgodosett
genom redan gällande regler. Däremot är det otvivelaktigt så att de
processuella reglerna kan missbrukas av föräldrar som är oense i vårdnads -

LU 1986/87:25

och umgängesfrågan genom att de i strid med barnets intressen t. ex. förhalar
eller fördröjer avgörandet i vårdnads- eller umgängesmål samt i verkställighetsärenden.
Spörsmålet har tagits upp av utredningen om barnens rätt i dess
nyligen avgivna betänkande (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i
vårdnadstvister — talerätt för barn m. m. I betänkandet läggs fram flera
förslag som syftar till att förkorta och effektivisera handläggningen av
vårdnads- och umgängesfrågor. Bl. a. föreslås att domstol skall få vidgade
beslutsfunktioner när det gäller vårdnadsutredningar och bl. a. kunna
fastställa den tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Nya regler
förordas också i fråga om verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden.

I betänkandet tar utredningen om barnens rätt även upp en annan fråga
med anknytning till motionärens önskemål. Sålunda föreslår utredningen att
barnet får talerätt i mål om vårdnad och umgänge, att barn under tolv år alltid
skall företrädas av en särskild ställföreträdare i tvistiga vårdnads- och
umgängesmål samt att barn över tolv år i sådana mål skall ha rätt till offentligt
biträde.

Enligt utskottets mening får de förslag som framlagts av utredningen om
barnens rätt anses i väsentlig mån tillgodose motionärens önskemål.
Regeringens ställningstagande till förslagen bör inte föregripas. Motion L415
i förevarande del bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Resekostnader vid utövande av umgängesrätt

Sorn tidigare nämnts har barnets vårdnadshavare ett ansvar för att barnets
behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare så långt
möjligt tillgodoses. Om den umgängesberättigade föräldern är bosatt på
annan ort än barnet kan ett utövande av umgänget vara förenat med särskilda
kostnader. Någon generell möjlighet för den umgängesberättigade att få
bidrag till dessa kostnader föreligger i princip inte.

I motion 1986/87:L406 (s) framhålls vikten av att barn vars föräldrar har
separerat kan ha god kontakt med båda föräldrarna även för det fall
föräldrarna bor långt ifrån varandra. För att säkerställa ett sådant umgänge
måste enligt motionärerna åtgärder vidtas så att inte kostnadsfrågan blir ett
hinder för umgänge. Motionärerna yrkar att frågan skall övervägas av den
utredning som ser över reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott.

Även i motion 1986/87:L415 (m) betonas vikten av att barn kan behålla
kontakten med båda föräldrarna även efter det att föräldrarna separerat och
bosatt sig på skilda orter. Ett sätt att skapa ökade kontaktmöjligheter vore,
enligt motionären, att för det fall vårdnadshavarens flyttning orsakar
merutgifter för den andre föräldern vid utövandet av umgängesrätten låta
föräldrarna solidariskt svara för merkostnaderna.

Riksdagen har vid flera tillfällen tidigare med anledning av motionsyrkanden
behandlat frågan om kostnader för umgängesresor, senast i samband
med behandlingen av det tidigare nämnda förslaget från riksdagens revisorer
(förs. 1985/86:17) angående statens utgifter för bidragsförskott, m.m. I
yttrande till socialutskottet över förslaget och ett antal motioner i olika frågor

LU 1986/87:25

— bl. a. spörsmålet om resekostnader — framhöll lagutskottet (LU 1985/
86:2 y) att det är olyckligt om ekonomiska omständigheter lägger hinder i
vägen för ett utövande av umgängesrätten. Lagutskottet kunde därför
ansluta sig till den ståndpunkten att båda föräldrarna i görligaste mån skall
dela på det ekonomiska ansvaret. Lagutskottet erinrade om att utskottet
tidigare även ställt sig positivt till att statsmakterna söker undanröja hinder
för utövandet av umgängesrätten i fall då barnet och den umgängesberättigade
föräldern inte bor i närheten av varandra och att utskottet då förutsatt att
ensamförälderkommittén skulle ta upp spörsmålet.

Lagutskottet ansåg i yttrandet att en utredning om samhällets stöd till barn
som inte lever tillsammans med sina föräldrar borde komma till stånd och
framhöll att det syntes lämpligt att frågan om resekostnader vid utövande av
umgängesrätt i hela sin vidd togs upp till överväganden i det föreslagna
utredningsarbetet. Lagutskottet uttalade att riksdagen inte genom några
uttalanden om de olika förslagen borde binda utredningens arbete och
förordade att vad lagutskottet hade anfört med anledning av revisorernas
förslag och motionerna gavs regeringen till känna.

Socialutskottet förordade i sitt betänkande (SoU 1985/86:29) att en
utredning om bidragsförskottssystemet borde komma till stånd. Med anledning
av de föreliggande motionerna anförde socialutskottet att utredningen
fritt borde kunna pröva de synpunkter och förslag som hade framförts. Vad
socialutskottet sålunda anfört med anledning av revisorernas förslag och
motionerna gav riksdagen som sin mening regeringen till känna. Som
inledningsvis redovisats har den av riksdagen begärda utredningen numera
tillkallats. Enligt direktiven bör utredningen fritt kunna pröva de olika frågor
som togs upp i riksdagsmotionerna. Med hänsyn till vad lagutskottet anförde
i sitt yttrande till socialutskottet förutsätter lagutskottet att utredningen
kommer att ta upp frågan om resekostnader vid utövande av umgängesrätt i
hela sin vidd. Något särskilt tillkännagivande i saken från riksdagens sida kan
därför inte anses erforderligt, och utskottet avstyrker därför bifall till motion
L406 och motion L415 i denna del.

Samarbetssamtal vid vårdnadstvister

I mål om vårdnad och umgänge kan allmän domstol förklara ett mål vilande
om samtal i syfte att nå enighet i frågan har inletts mellan parterna genom
socialnämndens eller annat organs försorg. Denna möjlighet till vilandeförklaring
infördes i samband med de tidigare nämnda ändringarna år 1983 av
reglerna om vårdnad och umgänge. Till grund för lagstiftningen låg de förslag
som utredningen om barnens rätt framlagt i betänkandet (SOU 1979:63) Om
föräldraansvar m. m. I detta lagstiftningsärende övervägdes också frågan om
kommunernas medverkan vid samarbetssamtal. Utredningen om barnens
rätt hade föreslagit att kommunerna skulle åläggas en skyldighet att erbjuda
samarbetssamtal. Syftet med samarbetssamtalen skulle enligt utredningen
vara att ge föräldrarna hjälp att gemensamt och i samförstånd själva ta ansvar
för beslut beträffande vårdnads- och umgängesfrågan. I propositionen (prop.
1981/82:168) avvisades denna tanke bl. a. mot bakgrund av att en sådan
skyldighet skulle innebära en alltför långtgående styrning av kommunernas

LU 1986/87:25

resurser. Det framhölls dock att vissa kommuner bedrev försöksverksamhet
med samarbetssamtal i syfte att lösa de konflikter som finns mellan
föräldrarna efter en separation och att erfarenheterna av denna verksamhet
varit positiva. I sammanhanget anförde departementschefen att även om
kommunerna inte ålades en laglig skyldighet att erbjuda föräldrar samarbetssamtal
så torde det emellertid på sikt bli mindre kostsamt för kommunerna
att lägga ned resurser på att genom samarbetssamtal lösa konflikter mellan
föräldrarna redan innan ett akut krisläge har uppkommit. Vidare framhölls
att, i de fall samarbetssamtal eller annan konfliktbearbetning hade inletts
genom socialnämndens eller annat organs försorg under en rättegång, rimlig
tid borde ges för att slutföra ansträngningarna att nå en samförståndslösning.
Domstolen borde därför, om någon av föräldrarna begär det och det kan
antas vara till nytta att samtalen fortsätter, kunna förklara målet vilande.

I motion 1986/87:L419 (s) erinras om det nyssnämnda förslaget angående
samarbetssamtal från utredningen om barnens rätt. Enligt motionärerna har
mer än hälften av alla skilsmässobarn efter något år förlorat kontakten med
en av föräldrarna. Senare tids skilsmässoforskning visar, anförs det i
motionen, att avgörande för både föräldrarnas fortsatta liv och barnens
utveckling inte är skilsmässan i sig utan hur skilsmässan genomförs.

Enligt motionärerna har intresset för samarbetssamtal ökat, och de
hittillsvarande erfarenheterna visar på utvecklingsmöjligheter under förutsättning
att samtalen leds av professionell och välutbildad personal. Motionärerna
anser därför (yrkandena 1 och 2) att utredningen om bidragsförskott
och underhållsbidrag bör utreda dels huruvida frivilligt ingångna överenskommelser
skapar bättre förutsättningar hos föräldrar att fullfölja det
ekonomiska föräldraansvaret än beslut fattade av myndighet, dels vilka
besparingar som skulle kunna göras om ett större antal vårdnads- och
umgängeskonflikter löstes genom samarbetssamtal i stället för ett juridiskt
processande.

Som utskottet tidigare understrukit har barn behov av nära och goda
relationer med båda sina föräldrar även om föräldrarna flyttat isär. Det ligger
i sakens natur att sådana relationer bäst främjas om föräldrarna inför en
separation kan komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågorna
skall kunna lösas så inte dessa frågor måste bli föremål för en utdragen och
upprivande process. Att samförståndslösningar kan uppnås är också betydelsefullt
när det gäller att förhindra för barnet negativa följder av föräldrarnas
separation och skapa förutsättningar för ett fortsatt samarbete mellan
föräldrarna i viktigare frågor som rör barnet. Även om sammanlevnaden
mellan föräldrarna upphört har de fortfarande kvar sitt ansvar gentemot
barnet. Det sagda gäller givetvis särskilt när föräldrarna skall ha gemensam
vårdnad.

Men också i de fall blott den ena föräldern skall ha vårdnaden finns det ett
behov av en möjlighet för dem att kunna samråda i mer betydelsefulla frågor
rörande barnets utveckling. Det torde emellertid förhålla sig så att en
separation endast undantagsvis kan genomföras i samförstånd och helt utan
svårigheter för föräldrarna och barnen. Många gånger är konflikterna djupa
och uppslitande, något som påverkar barnen negativt och gör det svårt för
föräldrarna att upprätthålla någon som helst form av samarbete i framtiden.

LU 1986/87:25

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det skulle vara av värde
om en sådan utvärdering som begärs i motionen kom till stånd. I sammanhanget
vill utskottet hänvisa till att utredningen om barnens rätt i sitt nyligen
avgivna betänkande (SOU 1987:7) åter tagit upp frågan om samarbetssamtal
och föreslår att sådana samtal, i de fall där förutsättningar finns för det,
normalt skall föregå domstolshandläggningen av vårdnads- och umgängestvister
samt att domstolen skall ges rätt att initiera samarbetssamtal. Även
med hänsyn till det sålunda framlagda förslaget framstår den av motionärerna
begärda utvärderingen som befogad. Den börsåledes genomföras. Det får
ankomma på regeringen att bestämma de närmare formerna under vilka
utvärderingen skall bedömas. Vad utskottet anfört med anledning av motion
L419 bör ges regeringen till känna.

Olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden

Domar och beslut som meddelas i Sverige beträffande frågor om vårdnad om
barn och rätt till umgänge kan i princip endast verkställas i Sverige. I fråga om
verkningarna i Sverige av utländska avgöranden i sådana frågor saknas
generella regler. Genom särskilda författningar har emellertid införts regler
om verkställighet i Sverige av avgöranden i vårdnads- och umgängesfrågor
som meddelats i annat nordiskt land eller Schweiz. Lagstiftningen har
föranletts av överenskommelser som Sverige träffat med de nämnda
länderna varigenom varje land åtagit sig att erkänna giltigheten av avgöranden
som meddelats i något av de andra länderna. I övrigt har Sverige inte
ingått några internationella överenskommelser om erkännande av vårdnadsoch
umgängesavgöranden. En följd av det anförda är att det i regel saknas
möjlighet att få svenska avgöranden om vårdnad eller umgänge genomdrivna
i andra länder än de nämnda.

I syfte att ett internationellt samarbete skall komma till stånd för att
motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i internationella
förhållanden antog Europarådet år 1980 en konvention om erkännande och
verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande
av vård av barn. Samma år tillkom ytterligare en konvention i ämnet då
Haagkonferensen för internationell privaträtt antog en konvention om de
civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

Ett flertal stater, huvudsakligen i Västeuropa, har ratificerat eller undertecknat
den ena eller båda konventionerna. Frågan om Sveriges tillträde till
konventionerna övervägs för närvarande inom justitiedepartementet. I en
departementspromemoria (Ds Ju 1986:7) föreslås att Sverige ansluter sig till
båda konventionerna.

Remissbehandlingen av promemorian har nyligen avslutats. Remissinstanserna
ställer sig överlag positiva till förslagen i promemorian.

I tre motioner aktualiseras problemet med olovligt bortförande resp.
kvarhållande av barn i internationella förhållanden.

I motion 1986/87:L413 (fp) föreslås att regeringen genom lämpligt organ
kraftfullt bör verka för att återföra svenska barn som olagligen bortförts till
ett annat land. Enligt motionärerna bör Röda korset, Rädda barnen eller
annan lämplig organisation som är verksam i det land som har mottagit ett

LU 1986/87:25

barn som är bortfört från Sverige automatiskt kopplas in för att i görligaste
mån hjälpa, stödja och kontrollera t. ex. barnens hälsotillstånd. Dessa
organisationer bör också, framhålls det i motionen, upprätta kontakt med
den i Sverige kvarvarande föräldern.

I motion 1986/87:L416 (fp, m, c) anförs att den ökande rörligheten över
gränserna medfört ett allt större behov av en internationell reglering när det
gäller olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn. Särskilt angeläget är
att få till stånd ett samarbete mellan länderna. Motionärerna framhåller att
det inte är realistiskt att räkna med någon större anslutning till de båda
befintliga konventionerna från de stater i förhållande till vilka de största
problemen föreligger i detta avseende. Motionärerna anser därför att det är
angeläget att Sverige arbetar för att få till stånd överenskommelser med de
enskilda länderna som föranleder de största problemen och som förmodligen
inte kommer att ansluta sig till de nämnda konventionerna. Motionärerna
yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

Även i motion 1986/87:L417 (vpk, s) begärs att åtgärder skall vidtas för att
förhindra olaga bortföranden av barn och att detta bör ske exempelvis genom
att Sverige ingår bilaterala avtal härom.

Som motionärerna framhåller har det under senare år blivit allt vanligare
att en förälder utan lov tar med sig sitt barn till ett annat land för att
undanhålla den andra föräldern vårdnad om barnet. Det förekommer också
att en förälder olovligen håller kvar barnet i annat land efter utgången av en
umgängesperiod eller efter det att domstol har anförtrott vårdnaden åt den
andra föräldern. Enligt utskottets mening utgör dessa s. k. internationella
barnarov ett synnerligen allvarligt samhällsproblem. När ett barn olovligen
bortförs eller kvarhålls utomlands får det oftast tragiska konsekvenser för
både barnet och den kvarvarande föräldern. Den ovisshet om t. ex. hur och
när den ofrivilliga separationen skall upphöra, som såväl barnet som
föräldern tvingas leva i, medför vidare stora påfrestningar för dem. Eftersom
möjligheterna att återföra ett barn som bortförts till eller kvarhålls i ett annat
land, i avsaknad av internationella överenskommelser, är starkt begränsade
kan föräldern inte heller påräkna någon effektiv hjälp från vare sig svenska
eller utländska myndigheter. Det sagda gäller i vart fall när kvarhållandet
inte direkt strider mot det landets lagstiftning. Visserligen kan en vårdnadshavare
vars barn olovligen hålls kvar i ett annat land vända sig till
utrikesdepartementet för att få hjälp med att få tillbaka sitt barn. Antalet
framställningar till utrikesdepartementet om sådan hjälp har dock fortlöpande
sjunkit, från 35 år 1982 till 13 år 1985, och en trolig förklaring till detta är
att departementet har begränsade möjligheter att lämna biträde i dessa fall.

Enligt utskottets mening är det angeläget att man från svensk sida kraftfullt
engagerar sig i kampen mot det problem som de internationella barnaroven
utgör. Utskottet noterar med tillfredsställelse att frågan om Sveriges tillträde
till Europarådskonventionen och Haagkonventionen nu övervägs inom
regeringskansliet. Utan att föregripa ett ställningstagande i tillträdesfrågan
kan utskottet dock konstatera att en svensk anslutning till konventionerna
innebär en lösning av problemet endast i förhållande till de övriga konventionsstaterna.
Som framhålls i den nämnda departementspromemorian är
det inte realistiskt att räkna med att konventionerna kommer att få någon

LU 1986/87:25

större anslutning från de stater i förhållande till vilka problemet är störst.
Utskottet vill därför understryka det angelägna i att Sverige tar upp
förhandlingar med dessa länder i syfte att få till stånd överenskommelser som
kan motverka internationella barnarov. Med hänsyn till att det i många fall
kan visa sig svårt att nå en tillfredsställande lösning förhandlingsvägen är det
viktigt att man också prövar andra vägar. Möjligheterna för Sverige att inom
olika internationella organisationer verka för att olovligt bortförda barn kan
återföras till sina föräldrar bör sålunda uppmärksammas och prövas.
Utskottet vill vidare understryka vikten av att svenska myndigheter genom
diplomatiska kanaler eller på annat sätt i största möjliga utsträckning
försöker bistå vårdnadshavarna i deras strävan att återfå sina barn. Exempelvis
bör vårdnadshavaren få hjälp med att anskaffa advokat och annat bistånd
som kan behövas för att vidta rättsliga åtgärder.

Med hänsyn till frågans stora betydelse utgår utskottet från att regeringen
tar de initiativ som är påkallade för att problemet med de internationella
barnaroven skall kunna undanröjas eller i vart fall minskas. Något särskilt
uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna är därför inte
erforderligt.

Fastställande av faderskap

Om vid ett barns födelse modern är gift skall enligt gällande regler mannen i
äktenskapet anses som barnets far. Denna presumtion av faderskapet kan
brytas av domstol eller upphävas genom att en annan man skriftligen
erkänner faderskapet. För att erkännandet skall få rättslig verkan krävs att
det godkänts av modern, mannen i äktenskapet och socialnämnden.

Är modern vid barnets födelse ogift skall faderskapet fastställas genom
erkännande eller dom. Erkännandet skall vara skriftligt och bevittnas av två
personer samt skall godkännas av modern och av socialnämnden. Det åligger
socialnämnden att utreda vem som är far till ett barn vars moder är ogift och
att tillse att faderskapet fastställs. Om socialnämnden efter sin utredning
anser sig kunna bedöma faderskapsfrågan med tillräcklig säkerhet skall
nämnden bereda den presumtive fadern tillfälle att erkänna faderskapet.
Kan erkännande inte erhållas får talan om fastställande av faderskapet föras
vid domstol.

Barnet står från födseln under vårdnad av båda föräldrarna om dessa är
gifta med varandra och i annat fall av modern ensam. Om det döms till
äktenskapsskillnad mellan föräldrarna fortsätter barnet att stå under båda
föräldrarnas vårdnad om inte den gemensamma vårdnaden upplöses.

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill föräldrarna
ha gemensam vårdnad kan de numera som huvudregel få vårdnaden
registrerad genom en enkel anmälan till pastorsämbetet under förutsättning
att såväl föräldrarna som barnet är svenska medborgare.

I motion 1986/87:L414 (fp) hänvisas till motiveringen i motion 1986/
87:A813 i vilken behandlas olika frågor om jämställdhet. Motionärerna
anför att det är väsentligt att stärka den ogifte faderns ansvar, skyldigheter
och rättigheter gentemot sina barn. Motionärerna kritiserar förhållandet att
en ogift pappa måste anmäla sig som vårdnadshavare medan moderns

LU 1986/87:25

vårdnadsskap erkänns automatiskt. Vidare hävdas att den ogifte fadern
måste fylla i en integritetskränkande blankett för att få faderskapet fastställt.
Därför anser motionärerna att man bör pröva möjligheten att införa en
faderskapspresumtion också för en man som är samboende med barnets
moder. Motionärerna yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet vill stryka under att reglerna om fastställande av faderskap och
vårdnad av barn som utgångspunkt måste ha omtanken om barnets bästa.
Även om utskottet kan instämma med motionärerna att det är viktigt att den
ogifte faderns ansvar och skyldigheter gentemot sina barn stärks får reglerna
inte utformas på ett sådant sätt att risker kan uppkomma för att barnets
rättigheter på något sätt blir åsidosatta. Det är därför viktigt att det verkligen
är fadern och inte någon annan som skriver på ett faderskapserkännande,
eftersom ett felaktigt faderskapserkännande senare kan få mycket olyckliga
konsekvenser för barnet.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen i början av år 1986 avslog en
ansökan från Örebro kommunstyrelse om att driva försöksverksamhet med
en förenklad handläggning av faderskapserkännanden. Kommunstyrelsen
hade föreslagit att det skulle vara tillräckligt med en anmälan till pastorsämbetet
för att få faderskapet fastställt om föräldrarna hade varit sambor under
ett år fram till barnets födelse och de var överens om faderskapet. I den till
grund för regeringens beslut liggande promemorian framhålls bl. a. att
hänsynen till barnets rätt att få det biologiskt riktiga faderskapet fastställt
medförde att man inte helt kunde släppa socialnämndens prövning.

Det av motionärerna upptagna spörsmålet behandlades ingående av
utskottet våren 1986 med anledning av bl. a. en motion med samma syfte som
den nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU
1985/86:28) konstaterade utskottet sammanfattningsvis att de nuvarande
reglerna ger ogifta föräldrar och särskilt då de samboende möjlighet att få
faderskapet och mannens vårdnad om barnet avgjorda på ett enkelt sätt. Som
framhölls av utskottet förelåg inte något hinder mot att påbörja en
faderskapsutredning innan barnet var fött. Rutinerna för handläggningen av
faderskapsärenden var också sådana att inga parter behövde utsättas för
integritetskränkande frågor. Självfallet gick det enligt utskottet dock inte att
helt utesluta att någon gång en fråga ställs som kan uppfattas som kränkande.
Utskottet strök därför under angelägenheten av att berörda myndigheter såg
till att de som handlägger dessa ärenden uppmärksammas på att det är viktigt
att man tar hänsyn till parternas integritet. Enligt utskottets mening äger det
anförda fortfarande giltighet.

I sammanhanget kan påpekas att socialstyrelsen för närvarande gör en
översyn av såväl sina allmänna råd som de formulär som används vid
fastställande av faderskap.

Utskottet kan i och för sig väl förstå att en ogift far i direkt anslutning till
barnets födelse också i rättslig bemärkelse vill bli far till sitt barn. Att i
enlighet med motionärernas önskemål införa en faderskapspresumtion för
en samboende låter sig emellertid som utskottet tidigare påpekat svårligen
göras. Att riksdagen nyligen antagit en lag om sambors gemensamma hem
(prop. 1986/87:1, LU 18, rskr. 159) kan inte föranleda någon annan
bedömning. Denna lag (sambolagen) har begränsad räckvidd och tillhanda -

LU 1986/87:25

håller juridiska lösningar endast på ekonomiska problem. I lagstiftningsärendet
underströks att man inte bör skapa så utförliga regler för sambor att man
därigenom åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som ett äktenskapsliknande
system av lägre dignitet. De som vill att ett mer heltäckande
juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnadsform får därför även i
fortsättningen ingå äktenskap. Antagandet av sambolagen kan således inte
anses ha bidragit till att förutsättningarna för reglerna om fastställande av
faderskap ändrats.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion L414.

Utskottet anser sig avslutningsvis inte kunna undgå att erinra om vad
utskottet tidigare uttalat, nämligen att terminologin ”faderskapserkännande”
i dag kan te sig svårförståelig för många fäder och ibland t. o. m. upplevas
som kränkande. Enligt utskottets mening bör regeringen i lämpligt sammanhang
överväga om inte en annan benämning kan införas för faderns
medverkan vid fastställandet av ett faderskap.

Inskrivning av förmynderskap

För barn som står under vårdnad av bägge föräldrarna är föräldrarna
automatiskt förmyndare. Om den underårige på annat sätt än genom lån har
förvärvat egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning och som till
sitt värde överstiger två gånger gällande basbelopp skall förmynderskapet
inskrivas hos rätten. Detsamma gäller bl. a. om rätten av särskild anledning
finner att inskrivning skall ske. Inskrivningen skall ske hos rätten i den ort där
den som utövar förmynderskapet har sitt hemvist. Om föräldrar som utövar
förmynderskapet gemensamt har skilda hemvist, skall inskrivningen ske hos
rätten i den ort där fadern har sitt hemvist. Förmynderskapet står under
tillsyn av överförmyndaren i kommunen.

I motion 1986/87:L408 (c) påtalas att i de fall föräldrar med gemensam
vårdnad inte bor tillsammans nuvarande regler kan leda till att förmynderskapet
skrivs in hos rätten i en ort där barnet inte bor. Härigenom kommer
inte heller tillsynen av förmynderskapet att utövas av överförmyndaren i
barnets hemort. Denna ordning är enligt motionären föga praktisk, och
rationella skäl för den aktuella regeln saknas. I stället skulle den mest
praktiska lösningen i fråga om vårdnadshavare med skilda hemvist vara att
inskrivning av förmynderskapet fick ske hos rätten i den ort där barnet bor
och är mantalsskrivet. Därmed skulle också överförmyndaren i den kommun
där barnet bor utöva tillsyn av förmynderskapet.

Motionären yrkar att en översyn bör ske av reglerna om vid vilken domstol
förmynderskap för barn skall skrivas in i de fall barnets föräldrar utövar
förmynderskapet gemensamt utan att sambo.

Utskottet erinrar om att bestämmelserna om inskrivning av förmynderskap
fick sin nuvarande lydelse i samband med 1976 års reform av FB,
varigenom regler om gemensam vårdnad för ogifta och frånskilda föräldrar
infördes. Bestämmelserna utformades efter mönster av vad som hade gällt
för föräldrar till barn i äktenskap vilka utövade förmynderskapet gemensamt
men hade skilda hemvist och kommenterades inte närmare i lagstiftningsärendet
(prop. 1975/76:170, LU 33, rskr. 397).

LU 1986/87:25

Som motionären framhåller synes det inte vara ändamålsenligt att i de fall
föräldrar med gemensam vårdnad har skilda hemvist faderns hemvist skall
vara avgörande för vid vilken domstol förmynderskapet skall skrivas in och
därmed också för vilken överförmyndare som skall utöva tillsynen. Enligt
utskottets mening talar övervägande skäl för att man i stället bör införa den
av motionären förordade ordningen. Reglerna om förmynderskap ses för
närvarande över av förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07). Utskottet
utgår från att förmynderskapsutredningen även utan något särskilt uttalande
i saken från riksdagens sida kommer att ta upp det genom motionen
aktualiserade spörsmålet. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av
motion L408 är därför inte erforderlig.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande handläggningen av mål rörande vårdnad om barn och
umgängesrätt

att riksdagen avslår motion 1986/87:L410, motion 1986/87:L411 och
motion 1986/87:L415 i denna del,

2. beträffande resekostnader vid utövande av umgängesrätt

att riksdagen avslår motion 1986/87:L406 och motion 1986/87:L415 i
denna del,

3. beträffande samarbetssamtal vid vårdnads tv ister

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:L419 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden att

riksdagen avslår motionerna 1986/87:L413, 1986/87:L416 och
1986/87:L417,

5. beträffande fastställande av faderskap
att riksdagen avslår motion 1986/87:L414,

6. beträffande inskrivning av förmynderskap
att riksdagen avslår motion 1986/87:L408.

Stockholm den 28 april 1987
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding
Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Ewa Hedkvist Petersen (s) och Ewy Möller (m).

LU 1986/87:25

Reservation

LU 1986/87:25

Fastställande av faderskap (mom. 5)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 32 med ”Utskottet
kan” och slutar på s. 33 med ”motion L414” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att man på olika sätt
ytterligare söker stärka den ogifte faderns rätt. Det kan nämligen inte
uteslutas att det finns ett samband mellan det alltför låga engagemang som en
del av dessa fäder visar för sina barn och den undanskymda roll som
lagstiftningen ger den ogifte fadern jämfört med den gifte fadern. Ett
stärkande av den ogifte faderns ansvar, rättigheter och skyldigheter borde
därför vara till gagn även för barnet.

Utskottet vill också erinra om att riksdagen nyligen infört en rättslig
reglering av samboförhållanden genom antagandet av lagen (1987:000) om
sambors gemensamma hem (prop. 1986/87:1, LU 18, rskr. 159). Någon form
av faderskapspresumtion för fader som är sambo med barnets moder ligger
klart i linje med den genomförda lagstiftningen. Dessutom skulle en sådan
presumtion tillgodose behovet av ett särskilt skydd för gemensamma barn i
samboförhållanden något som kraftigt betonats i nämnda utskottsbetänkande
under reservation nr 8.

Utskottet anser att en faderskapspresumtion kan tillskapas på olika sätt.
En väg är att införa en lagregel om direkt faderskapspresumtion som
motsvarar regeln för gift fader. Ett annat sätt är att inte bara påbörja utan
även avsluta nuvarande faderskapsutredning redan före barnets födelse. I
dessa fall skulle - under förutsättning av att parterna är överens - fadern
direkt vid barnets födelse anses vara rättslig fader till barnet. För att bryta en
sådan faderskapspresumtion skulle samma regler som gäller i fråga om barn
som föds i äktenskap kunna tillämpas.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet det angeläget att reglerna i
FB om fastställande av faderskap och om vårdnad blir föremål för översyn i
syfte att stärka den ogifte faderns ställning till gagn även för barnet. Vad
utskottet anfört bör med bifall till motion L414 ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 5 bort hemställa:

5. beträffande fastställande av faderskap
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L414 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av föräldrabalkens
regler om fastställande av faderskap och om vårdnad i syfte att
stärka den ogifte faderns ställning,

,35

gotab Stockholm 1987 12861