om vård av invandrarbarn m.m. (Betänkande 1982/83:SoU17 Socialutskottet)

SoU 1982/83:17

Socialutskottets betänkande
1982/83:17

om vård av invandrarbarn m. m.

Motionsyrkanden

I motion 1981/82:668 av Birgitta Dahl m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att regeringen bör ta de
initiativ som krävs för att förbättra levnadsvillkoren för de utländska barn
som vistas i Sverige i väntan på beslut om de skall få stanna här samt för att
minska påfrestningarna i samband med verkställighet av beslut om avvisning
eller utvisning.

I motion 1981/82:685 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om en översyn av och åtgärder för att förbättra
behandling av invandrarungdomar inom vårdsektorn.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1981/82:684.

I motion 1981/82:2117 av Margit Odelsparr m. fl. (c) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag innebärande att
fosterhemsplacerade invandrarbarn i största möjliga utsträckning placeras
inom den egna invandrargruppen.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1981/82:2116.

I motion 1982/83:848 av Karin Andersson m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att socialstyrelsen ges i
uppdrag att beakta vad som i motionen anförts om fosterhemsplacering av
barn tillhörande språkliga eller etniska minoriteter (yrkande 2).

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1982/83:847.

Åtgärder till stöd för vissa utländska barn (mot. 1981/82:668)

Motionen

I motion 1981/82:668 (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att regeringen bör ta de initiativ som krävs för att förbättra
levnadsvillkoren för de utländska barn som vistas i Sverige i väntan på beslut
om de skall få stanna här samt för att minska påfrestningarna i samband med
verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning.

Motionärerna anför bl. a. att barn som vistas i Sverige, medan de och deras
familjer väntar på beslut om de skall få stanna i landet resp. på beslut om och
verkställighet av avvisning eller utvisning, ofta lever under svåra förhållanden.

Enligt motionärerna har dessa människor ofta svåra upplevelser bakom sig

1 Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 17

SoU 1982/83:17

innan de kom till Sverige. Det är besvärligt att finna sig till rätta i en ny och
främmande miljö. De långa väntetiderna, den påtvingade sysslolösheten
under tiden, ovissheten om framtiden och rädslan för vad som kan hända om
de skickas tillbaka till de förhållanden de lämnat, innebär svåra påfrestningar
på familjerna. Detta drabbar barnen särskilt hårt. Motionärerna anför vidare
att det varje år förekommer fall då barn sätts i häkte, då familjemedlemmar
åtminstone periodvis skiljs åt, då avvisning eller utvisning verkställs på ett
inhumant sätt. Det förekommer också att barn kommer hit eller lämnas kvar
här ensamma utan någon nära familjeanknytning.

Den situation dessa barn ofta under lång tid lever i är klart olämplig och
innebär risk för bestående skador, fortsätter motionärerna. Den svarar inte
mot de krav som vi eljest ställer på barns och ungdomars uppväxtmiljö,
såsom de uttrycks i svensk lagstiftning eller i FN:s allmänna deklaration om
de mänskliga rättigheterna.

Enligt motionärerna måste man allvarligt pröva vad som kan göras för att
förbättra barnens levnadsvillkor och minska risken för framtida skador.

Motionärerna pekar i motionen på några av de åtgärder som skulle kunna
vidtas för att förbättra dessa utländska barns situation. Sålunda bör
socialnämnden i enlighet med sitt övergripande ansvar ta de initiativ som
krävs för att se till att barnen och deras familjer lever i goda och trygga
förhållanden medan de är här. Genom uppsökande verksamhet och
samarbete mellan socialtjänsten, barnhälsovården, skolan, polisen och
invandrarmyndigheterna kan t. ex. åtgärder vidtas för att underlätta det
dagliga livet och förebygga att svåra situationer uppstår. En förutsättning är
då att polisen och invandrarmyndigheterna alltid underrättar de sociala
myndigheterna när ett utländskt barn eller en utländsk barnfamilj anländer
till kommunen. Genom medverkan från de sociala myndigheterna och
barnhälsovården kan man också enligt motionärerna få fram bättre underlag
för invandrarmyndigheternas beslut. Därigenom borde man också kunna
förebygga krissituationer som skadar barnen, t. ex. att föräldrar i desperation
håller barnen gömda. Likaså torde det underlätta arbetet på att ta fram
alternativ till förvaring i häkte. Slutligen borde man genom medverkan från
sociala myndigheter och barnhälsovården kunna få större säkerhet för att
verkställighet av beslut om avlägsnande genomförs så skonsamt som
möjligt.

Vid sidan av ökade insatser från socialtjänsten och barnhälsovården
behövs också enligt motionärerna särskild vidareutbildning av den personal
inom polisen, advokatkåren och invandrarmyndigheterna, som arbetar med
dessa frågor.

I motion 1981182:669 av samma motionärer, vilken hänvisar till motion
668, begärs åtgärder för att klarlägga ansvaret för omvårdnad och utveckling
av de barn som vistas i Sverige utan att ha familjerättslig anknytning här.
Denna motion behandlas i lagutskottets betänkande LU 1982/83:17. I

SoU 1982/83:17

betänkandet avstyrks motionen med hänvisning till vissa tilläggsdirektiv som
meddelats utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt (se nedan s. 6).

Socialtjänstlagen m. m.

Enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen det yttersta ansvaret
för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra
huvudmän. Någon åtskillnad görs ej mellan utlänningar och andra. Till
socialnämndens uppgifter hör enligt 5 § bl. a. att genom uppsökande
verksamhet och på annat sätt främja förutsättningar för goda levnadsförhållanden
samt att svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och
vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som
behöver det. Enligt 12 § skall socialnämnden vidare verka för att barn och
ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, i nära samarbete
med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam
fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och sörja för att barn och
ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de
behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och
fostran utanför det egna hemmet.

71 § socialtjänstlagen innehåller regler om anmälningsskyldighet till skydd
för barn och ungdom. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom
samt de som är anställda hos sådana myndigheter är enligt nämnda lagrum
skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får
kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd. Med detta avses alla de fall då det kan antas att brister i
omsorgen om en underårig eller något annat förhållande i hemmet medför
fara för den underåriges hälsa eller utveckling och det kan finnas anledning
för socialnämnden att bevaka den unges intressen. Anmälningsskyldigheten
gäller för myndighet vars verksamhet berör barn och ungdom. Härmed avses
främst åklagar- och polismyndigheter, skolmyndigheter, centraler för
psykisk barn- och ungdomsvård, barnavårdscentraler samt de särskilda
organ som kan finnas inrättade för allmän ungdomsvård (prop. 1979/80:1 s.
537).

Enligt 3 § polisinstruktionen (1972:511) åligger det vidare polisen att
fortlöpande samarbeta med social vårdsmyndigheterna och ofördröjligen
underrätta sådan myndighet, när polisen får kännedom om förhållande som
bör föranleda åtgärd av myndigheten.

Inom ramen för utlänningskontrollen får främst invandrarverket och
polismyndigheterna ingående kännedom om utlänningars och deras anhörigas
personliga förhållanden. Beträffande sådana uppgifter i verksamhet för
kontroll gäller enligt 7 kap. 14 § sekretesslagen (1980:100) sekretess om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
närstående lider men. Enligt 14 kap. 1 § kan emellertid uppgift lämnas till

SoU 1982/83:17

annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för socialhjälp till flyktingar
m. fl. - ändrad senast 1981:1233 - utgår statsbidrag till kommunerna för
kostnader avseende hjälp till den som söker uppehållstillstånd (s. k.
UAT-sökande). Ersättningen utgår för ekonomisk hjälp och viss vård som
lämnas till utlänningar under den tid då deras ansökningar om uppehållstillstånd
behandlas.

Föredragande statsrådet uttalade i förarbetena (prop. 1979/80:38) att
tanken varit att kommunerna normalt inte bör vidta åtgärder utöver hjälp till
försörjning för de UAT-sökande under väntetiden och att kommunerna
därför inte heller borde uppmuntras till detta genom statlig ersättning.
Föredraganden anförde vidare (s. 11):

Från invandringspolitiska utgångspunkter kan jag instämma i detta
principiella synsätt. Det finns risk för att sådana åtgärder av den enskilde kan
uppfattas som ett ställningstagande i tillståndsfrågan. Jag anser därför att
statlig ersättning i princip inte skall lämnas för kostnader för de åtgärder,
utöver hjälp till uppehälle och erforderlig vård, som kommunerna kan vidta
för personer som väntar på uppehållstillstånd.

Utskottet (SoU 1979/80:22 s. 5 och 6) anslöt sig helt till de överväganden
som sålunda redovisades i propositionen samt uttalade att vad som bäst
gynnar personer som väntar på uppehållstillstånd är att handläggningstiderna
hos invandrarverket minskar.

Förvarstagande av barn och ungdom enligt utlänningslagstiftningen

Enligt 50 § utlänningslagen (1980:376) får en utlänning tas i förvar om det
föreligger sannolika skäl för avvisning eller utvisning eller om det uppkommer
fråga om verkställighet av en sådan åtgärd. Beslut om förvar får dock
meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden
eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att
hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens
identitet är oklar. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger
avvisnings- eller utvisningsärendet eller verkställighetsärendet. 153 § stadgas
att en utlänning inte utan synnerliga skäl får hållas kvar i förvar längre tid än
två veckor eller, när beslut har meddelats om avvisning eller utvisning, två
månader från det han togs i förvar.

En utlänning som har tagits i förvar skall enligt 81 § utlänningsförordningen
(1980:377) - i dess lydelse från den 1 februari 1982 (1982:22) - tas in i
kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest eller omhändertas på
annat sätt som bedöms lämpligt. Är utlänningen under 16 år, får han dock
inte utan synnerliga skäl tas in i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller
polisarrest. Om utlänningens vårdnadshavare samtidigt hålls i förvar, skall
denne eller om båda hålls i förvar, åtminstone den ene av dem omhändertas
tillsammans med barnet. Beträffande innebörden av uttrycket ”synnerliga

SoU 1982/83:17

skäl” anfördes följande i de av regeringen särskilt meddelade förordningsmotiven
(1982:2).

I fråga om barn under 16 år och en av barnets vårdnadshavare, som
samtidigt hålls i förvar, föreslås nu ett principiellt förbud mot intagning i
kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest. I vissa situationer måste
emellertid den möjligheten stå öppen. Så kan t. ex. vara fallet när en
vidaretransport till andra förvarslokaler skall ske ganska omgående. Även i
fall då verkställigheten är omedelbart förestående kan en sådan ordning bli
nödvändig. I särskilda undantagsfall kan säkerhetsskäl motivera att omhändertagande
sker i t. ex. allmänt häkte. Det kan vara fallet om den
vårdnadshavare som skall omhändertas tillsammans med barnet annars
uppenbarligen inte kan hindras från att rymma.

Vid förvarstagande bör genomgående undvikas att familjen onödigtvis
splittras. Såvitt gäller barnen och den ene av deras vårdnadshavare
garanteras sammanhållningen av den nämnda bestämmelsen. I den mån
hinder inte möter, bör man emellertid även i övrigt försöka hålla familjen
samlad. Särskilt gäller detta i fråga om barnet och dess vårdnadshavare.

I förordningsmotiven framhölls vidare att det ligger i sakens natur att ett
omhändertagande i kriminalvårdsanstalter, häkten eller arrestlokaler av
barn i allmänhet är olämpligt samt att vistelsen av naturliga skäl medför
psykiska påfrestningar för barnet och att särskilt i de fall då barnet är ensamt
risker för bestående men föreligger. Angelägenheten av att samverkan i
planeringsfrågor sker med de sociala myndigheterna i kommunen underströks.

Enligt 83 § utlänningsförordningen är det polismyndigheten som verkställer
beslut om att utlänning skall tas i förvar. Rikspolisstyrelsen har i ett
cirkulärmeddelande (CM 11/82) redovisat vad styrelsen gjort för att anskaffa
lokaler som är lämpliga för förvar av barn. T. v. har rikspolisstyrelsen
beslutat att endast förhyra en lokal för hela rikets behov. Lokalen
(Vistagården), som är belägen i Rosenhills vårdhem för barn, Huddinge, har
plats för ca 13 förvarstagna samtidigt och har varit i bruk sedan den 1 augusti
1982. Uppkommer behov av förvaringslokal för barn under 16 år som inte
kan tillgodoses lokalt, exempelvis i samråd med de sociala myndigheterna,
skall polismyndigheterna anmäla behovet till vakthavande befäl i Huddinge.
Polischefen i Huddinge har utfärdat särskilda tjänsteföreskrifter m. m. i
fråga om behandlingen av utlänningar som hålls i förvar i lokalen i
Rosenhill.

Enligt vad utskottet inhämtat har 21 barn, flertalet i åldrarna 2-10 år,
under tiden den 1 augusti 1982-den 19 januari 1983 förvarats enligt
utlänningslagen på Rosenhill. Förvarstiden har som regel varierat från tre
dagar till en vecka.

Den 1 januari 1983 trädde vissa ändringar i utlänningslagen i kraft (prop.
1981/82:146, AU 1982/83:3, rskr43, SFS 1982:1111). Ändringarna rör bl. a.
frågorna om verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut samt förvarstagande.

1* Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 17

SoU 1982/83:17

Propositionen bygger på utlänningslagkommitténs slutbetänkande
(Ds A 1981:8), Ett särskilt utvisningsförfarande-Verkställighet och förvar -Straff och ansvar. I propositionen upptas bl. a. frågan om behandlingen av
förvarstagna och redovisas ovan nämnda ändringar i utlänningsförordningen.
Beträffande tillskapandet av särskilda förvarslokaler vid förvar över
huvud taget enligt utlänningslagen är detta enligt uttalanden i propositionen
en fråga på längre sikt. Enligt föredraganden är det önskvärt att man på sikt
får till stånd särskilda förvarslokaler i den utsträckning som är möjligt. I
vilken takt detta kan ske beror på bl. a. omfattningen av de kostnader som en
sådan reform kräver. Vilka åtgärder som bör vidtas i detta syfte var
föredraganden inte beredd att närmare ange.

Även i arbetsmarknadsutskottets betänkande (s. 17 och 18) berörs frågan
om behandlingen av förvarstagna. Enligt utskottets uppfattning är det
otillfredsställande att förvaring av utlänningar i stort sett sker i häkten och
arrestlokaler. Utskottet delade utlänningslagkommitténs och föredragandens
uppfattning att en långsiktig lösning på problemet måste innebära
tillskapandet av särskilda förvarslokaler vid förvar enligt utlänningslagen.
Beträffande frågan om förvar av barn och barnfamiljer uttalade arbetsmarknadsutskottet
att det är oacceptabelt att detta sker i arrest- och häktningslokaler.
Utskottet ansåg det mot den bakgrunden vara tillfredsställande att
kunna konstatera att av regeringen vidtagna åtgärder innebär att barn under
16 år inte utan synnerliga skäl får tas om hand på detta sätt.

Frågan om barn i häkte vid förvar enligt utlänningslagen har tidigare
behandlats av utskottet (SoU 1980/81:38). Något riksdagens initiativ ansågs
då inte vara påkallat med anledning av att utlänningslagkommittén inom kort
skulle lägga fram det i det föregående nämnda förslaget om förvaringsformerna
(Ds A 1981:8).

Utredningar m. m.

I juni 1980 beslutade regeringen att göra en översyn av frågor rörande
invandringen och invandrarnas situation i Sverige. Den kommitté som
tillsattes antog namnet invandrarpolitiska kommittén (A 1980:4). Enligt
direktiven skall kommittén dels se över 1968 års riktlinjer för den reglerade
invandringen, dels överväga den fortsatta inriktningen av åtgärder för
invandrare och minoriteter i Sverige i anslutning till 1975 års riktlinjer.
Vidare skall kommittén pröva frågan om instansordningen i utlänningsärenden
och därvid särskilt uppmärksamma handläggningstiderna.

Invandrarpolitiska kommittén har avgett delbetänkandet Invandringspolitiken
- Bakgrund (SOU 1982:49). Betänkandet innehåller inga förslag utan
består huvudsakligen av en sammanställning av invandringspolitikens
uppbyggnad och innehåll, både formellt och materiellt. Ett särskilt kapitel i
betänkandet (s. 223-230) behandlar läget för dem som här i landet väntar på
att få tillståndsfrågan prövad (”väntarnas” situation). Kommittén har vidare

SoU 1982/83:17

redovisat i en rapport (Ds A 1982:4) sina överväganden i fråga om
lämpligheten att ändra instansordningen för utlänningsärenden.

Utredningen (1977:08) om barnens rätt har ett allmänt uppdrag att
undersöka i vilka fall och på vilka sätt barns intressen och behov bör
tillgodoses bättre än f. n. genom föreskrifter som särskilt tar sikte på barnens
rätt. Tilläggsdirektiv (Dir. 1982:25) har meddelats i maj 1982. I tilläggsdirektiven
åläggs kommittén att särskilt utreda vissa närmare angivna frågor.
Däribland nämns bl. a. vissa regler rörande adoption. I direktiven anges i
denna del följande. I detta sammanhang bör utredningen även ges i uppdrag
att undersöka om det behövs lagändringar för att stärka den rättsliga
ställningen för barn som utan att adopteras kommer till Sverige och saknar
familjerättslig anknytning här. I direktiven hänvisas dels till ett beslut av JO,
vilket åberopas i motion 1981/82:668, dels till själva motionen jämte
följdmotionen 1981/82:669 (se ovan s. 2).

Inom arbetsmarknadsdepartementet tillsattes i november 1980 en arbetsgrupp
som antog namnet AGFA-gruppen (arbetsgruppen för /lyktingansvar).
Gruppen fick till uppgift att pröva frågan om huvudmannaskap för
överföring och omhändertagande av flyktingar i Sverige. En kartläggning av
ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter för åtgärder i samband
med överföring och omhändertagande av flyktingar och av de resurser som
myndigheter förfogar över för dessa ändamål skulle göras. Därefter skulle
övervägas om den nuvarande ansvarsfördelningen borde ändras. AGFAgruppen
avgav i november 1981 en rapport, Ett lokalt omhändertagande av
flyktingar (Ds A 1981:11). I rapporten lämnas förslag till en ny ordning för
omhändertagande av flyktingar i Sverige m. m. Förslaget innebär bl. a. ett
ökat kommunalt ansvarstagande för flyktningar under den första tiden i
Sverige. Kommuner och staten förutsätts enligt förslaget sluta avtal om att
kommunen skall motta ett visst antal flyktingar per år. En grundtanke i
förslaget är också att det lokala omhändertagandet i resp. kommun skall
inbegripa asylsökande väntare. Arbetsgruppens förslag bereds f. n. inom
regeringskansliet. I samband härmed pågår överläggningar med Svenska
kommunförbundet som syftar till att klargöra förutsättningarna för en ökad
kommunalisering av flyktingverksamheten.

Inom socialdepartementet tillsattes i april 1981 en särskild arbetsgrupp
som fick till uppgift att utvärdera reglerna för ersättning till kommunerna för
hjälp till flyktingar m. fl. Arbetsgruppen avgav i januari 1981 en rapport,
Utvärdering av reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till
flyktingar och utlänningar som väntar på beslut om uppehållstillstånd
(Ds S 1982:1). Även denna arbetsgrupps förslag bereds f. n. inom regeringskansliet.

Regeringen beslutade den 22 december 1982 att arbetsmarknadsstyrelsen
får erbjuda inkvartering i statlig regi under väntetiden åt asylsökande som
kommer till Sigtuna kommun. Sådan inkvartering bör i första hand ske på

SoU 1982/83:17

orter där arbetsmarknadsstyrelsen redan bedriver verksamhet för flyktingar.

I årets budgetproposition (prop. 1982/83:100, bil. 12, arbetsmarknadsdepartementet)
uttalas (s. 167) att situationen beträffande utlänningar vad
gäller ärendebalanser och väntetider förbättrats. De genomsnittliga handläggningstiderna
i avlägsnandeärendena som går genom hela instansordningen
bedöms ha minskat med en fjärdedel. I regeringskansliet har antalet
balanserade icke avgjorda ärenden minskat med hälften. (En utförlig
redogörelse av handläggningstiderna återfinns i föregående års budgetproposition,
prop. 1981/82:100, bil. 15 s. 168-169, och i den tidigare nämnda
rapporten Ds A 1982:4, s. 7-11.)

Remissyttranden m. m.

Över motionen har socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens invandrarverk,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska läkaresällskapet
yttrat sig.

Socialstyrelsen anför att de frågor som motionärerna tagit upp och de
initiativ som föreslagits till viss del avhjälpts. Styrelsen anser att många
initiativ dock behövs även fortsättningsvis för att förbättra samverkan mellan
olika myndigheter både på det centrala och det lokala planet. Vidare
framhåller styrelsen att den kommer att med uppmärksamhet följa den
fortsatta utvecklingen på området.

Socialstyrelsen anser, liksom motionärerna, att ansvaret för att skapa en
god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom i första hand
åvilar socialnämnderna. Socialnämndens vårdansvar kvarstår även om den
unge är föremål för vård eller åtgärd av annan myndighet utanför
socialtjänsten, t. ex. om den unge vårdas på barnpsykiatrisk klinik, är
anhållen eller häktad. Även om socialnämnd i ett sådant fall inte har någon
bestämmanderätt över andra myndigheters åtgärder finns exempelvis
skyldighet för socialnämnden att förbereda för att ge den unge vård inom
socialtjänsten. Det är enligt styrelsen ytterst angeläget att möjligheten till
uppsökande verksamhet tas till vara samt att denna ses som en naturlig och
självklar arbetsmetod. Socialnämnden har ett klart uttalat förstahandsansvar
för att samverkan kommer till stånd.

Rikspolisstyrelsen tar ej direkt ställning till yrkandet i motionen. Styrelsen
framhåller dock att en förutsättning för att barn och barnfamiljer, som blir
föremål för förvarstagande med stöd av bestämmelser i utlänningslagstiftningen,
skall få det stöd och den hjälp som deras situation kräver, är att de
sociala myndigheterna i samråd med polismyndigheterna tar sitt ansvar för
dem. Vidare framhåller styrelsen att för ändamålet lämpade förvarslokaler
måste anskaffas som alternativ till de allmänna häkten och polisarrester som i
stor utsträckning hittills måst anlitas.

Rikspolisstyrelsen anför vidare att den känsla av grusade förhoppningar,

SoU 1982/83:17

maktlöshet och t. o. m. desperation, som så ofta drabbar den som skall
avlägsnas ur landet, framför allt har sin grund i det beslut som föregår
verkställigheten. Påfrestningarna torde därför enligt styrelsen inte gå att
undanröja eller nämnvärt minska i verkställighetsskedet. De åtgärder som
polisen är ålagd att vidta strider ju mot utlänningens intressen och leder mot
hans vilja fram till ett avlägsnande, fortsätter styrelsen.

Beträffande samverkan med de sociala myndigheterna anför styrelsen att
polismyndigheterna inte formellt underrättar sociala myndigheter när ett
utländskt barn eller en utländsk barnfamilj anländer till kommunen.
Däremot uppmanas utlänningen att själv uppsöka de sociala myndigheterna
för att få sina behov tillgodosedda. Beträffande utländska barn som vistas i
Sverige utan att ha sin vårdnadshavare här, har polismyndigheterna i
cirkulärmeddelande den 17 oktober 1978 uppmanats att kontakta den lokala
socialmyndigheten så snart en sådan situation uppstår.

Vad beträffar behovet av särskild vidareutbildning av personal inom
polisen som arbetar med utlänningsärenden omnämner styrelsen att en
särskild arbetsgrupp med representanter från rikspolisstyrelsen och statens
invandrarverk gått igenom samtliga läroplaner vid polishögskolorna och
föreslagit förändringar. Förändringarna är genomförda fr. o. m. budgetåret
1981/82 och innebär, utöver ökat tidsutrymme i de flesta kurserna, bl. a. två
nya veckokurser för handläggare av utlänningsärenden. Vidare uppger
styrelsen att statens invandrarverk tillsammans med rikspolisstyrelsen sedan
flera år anordnar tre stycken tredagars seminarier per budgetår. I varje
seminarium deltar ett 30-tal befattningshavare av olika kategorier inom
polisen.

Statens invandrarverk (SIV) delar motionärernas uppfattning att initiativ
bör tas för att förbättra levnadsvillkoren för utländska barn som vistas i
Sverige i väntan på beslut om de skall få stanna här. SIV anser dock att det är
nödvändigt att förbättra den totala familjesituationen. Beträffande frågan
om förvarstagande av barn anser SIV att förvarstagande över huvud taget
skall ske med stor restriktivitet. Riskerna för att vederbörande utlänning
skall hålla sig undan eller på annat sätt försvåra utredning eller verkställighetsbeslut
får inte överdrivas enligt SIV.

SIV uppger i sitt yttrande att SIV i flera tidigare yttranden framhållit de
långa väntetidernas destruktiva roll för asylsökande barnfamiljer. Det bästa
sättet för att minska påfrestningarna för dessa familjer är enligt SIV kraftigt
förkortade väntetider. En del åtgärder har vidtagits och vissa förbättringar
har också uppnåtts. SIV nämner att invandrarpolitiska kommittén bl. a. har
till uppgift att föreslå åtgärder för att ytterligare förkorta väntetiderna. Även
om väntetiderna ytterligare förkortas anser dock SIV att det behövs en klart
utformad politik för asylsökande. SIV ger förtur åt tillståndsfrågor som rör
barnärenden.

SIV anför vidare att ett lokalt omhändertagande av asylsökande enligt
AGFA-gruppens förslag, bl. a. vad avser samhällsinformation, grundläggan -

SoU 1982/83:17

de hälsoundersökning och kurativa insatser, ger goda möjligheter för
kommunens flykting- och asylansvariga att förbereda de väntande på ett
eventuellt avslag på tillståndsansökan. Familjerna, inkl. barn, skulle härvid
ha så god kontakt med kommunens ansvariga att förvarstagande i många fall
skulle kunna undvikas.

Landstingsförbundet stöder motionsyrkandet. Förbundet framhåller vidare,
liksom motionärerna, att alla barn som vistas i Sverige, oberoende av vad
det slutliga beslutet om deras rätt att stanna i landet blir, har samma behov
och rätt till goda och trygga uppväxtvillkor.

Förbundet anför att ansvaret för att vidta de åtgärder som är erforderliga i
första hand åligger den primärkommunala socialtjänsten. Även insatser från
hälso- och sjukvården är i många fall nödvändiga. När det gäller kostnaderna
för stödinsatser för berörda barn konstaterar förbundet att det övergripande
ansvaret för den svenska flykting- och invandrarpolitiken åvilar staten. Detta
förhållande bör enligt förbundet beaktas vid diskussionen om de resurser
som krävs för att komma till rätta med de förhållanden som tas upp i
motionen.

Svenska kommunförbundet anser det angeläget att förbättra de s. k.
spontanflyktingarnas behandling, inte minst för barnens skull.

Kommunförbundet anför vidare att förbundet i princip ställt sig positivt till
AGFA-gruppens förslag om nya former för omhändertagande av flyktingar.
Förbundet hänvisar i sitt yttrande till vad förbundet anfört i remissvar över
AGFA-gruppens förslag. Bl. a. tar förbundet upp AGFA-gruppens förslag
om avtal mellan staten och kommunerna. Förbundet uttalade i sitt remissvar
att, eftersom problemen med omhändertagandet av spontanflyktingar är
störst, man bör inrikta sig på att träffa avtal som rör asylsökande/
spontanflyktingar. Som motiv för att inbegripa även de asylsökande i det
lokala omhändertagandet framhöll förbundet bl. a. svårigheterna att i det
praktiska arbetet göra åtskillnad mellan den som väntar på och den som fått
sitt tillstånd. Förbundet anför att skolgång för barnen, tolkhjälp, information,
hjälp i kontakten med andra myndigheter, socialt stöd, bostad och
uppehälle är något som båda grupperna behöver.

Frågan om hur ett samarbete på lokal nivå bör organiseras och vilka
resurser som kommer att krävas måste enligt förbundet lösas på lokal nivå
och bör inte styras genom centrala direktiv. Rapporteringsskyldighet för
polis och invandrarmyndigheter till socialnämnden bör enligt förbundet
kunna underlätta ett sådant samarbete.

När det gäller barnens situation framhåller förbundet särskilt vikten av att
familjerna hålls samman under väntan på beslut.

Svenska läkaresällskapet ansluter sig i huvudsak till vad som anförts i
motionen. Sällskapet är vidare positivt till att riksdagen uppmärksammas på
de ifrågavarande barnens förhållanden.

Sällskapet anser det viktigt att de aktuella barnen, så långt det är möjligt,
tillförsäkras samma rätt till goda och trygga uppväxtförhållanden som övriga

SoU 1982/83:17

i landet boende barn. Med hänsyn till de svåra förhållanden under vilka
barnen lever måste det fastslås att man bör tillförsäkra dem särskild hjälp för
att förbättra deras villkor.

Svenska läkaresällskapet framhåller vidare behovet av särskilda åtgärder
inte enbart för barnen utan även för familjen. Familjebanden är i många
invandrargrupper betydligt starkare och framför allt vidare än hos oss. Att
brytas loss ur närheten till den närmaste släkten innebär ofta en allvarlig
försvagning av den psykiska motståndskraften hos hela familjen. Hos vuxna
hotas t. ex. funktionerna som förälder och försörjare och för barn och
ungdomar hotas utvecklingen till stabil personlighet och social kompetens.
Otrygghet, misstro och rotlöshet blir lätt följder av tvånget att åter bryta upp
efter en ofta långvarig vistelse i vårt land med mödosam anpassning här.
Svenska myndigheter har enligt sällskapet ofta i bedömningen av enskilda
fall visat en stark undervärdering av riskerna för psykiska skador. Många av
de svåra ångesttillstånd och reaktiva depressioner som beskrivs i intyg i
enskilda fall avgivna av barnpsykiatriker och barnläkare är enligt sällskapet
ingalunda enbart besvikelsereaktioner av ordinära mått utan tecken på en
extrem psykisk påfrestning och likaså signaler på att barnet kommer att
reagera med psykisk insufficiens efter en utvisningssituation.

Svenska läkaresällskapet anser att barnfamiljer under alla omständigheter
bör ges förtur vid prövning av beslut huruvida de skall få stanna i Sverige
resp. beslut om och verkställighet av avvisning eller utvisning. Vänte- och
utredningstider bör vara så korta som möjligt. Enligt sällskapet är det
tveksamt om en lång utredningstid tillför det enskilda fallet så mycket att de
negativa skadeverkningarna av utredningstidens längd i sig uppvägas.

När det gäller barn och barnfamiljers situation kan ett bättre beslutsunderlag
enligt sällskapet uppnås genom medverkan av barnhälsovårdande och
barnpsykiatrisk sakkunskap. Vidare poängterar sällskapet kravet på att
adekvat kompetens för bästa möjliga bedömning knyts till handläggande
myndighet i varje enskilt fall där barn är inblandat.

Företrädare för Botkyrka, Sigtuna, Stockholms och Uppsala kommuner
har vid en särskilt anordnad hearing inför utskottet framfört sina synpunkter
beträffade de asylsökande invandrarfamiljernas förhållanden.

Invandrarungdomars behandling inom vårdsektorn (mot. 1981/82:685)

1 motion 1981182:685 (vpk) med hänvisning till motion 1981/82:684 föreslås
en översyn av och åtgärder för att förbättra behandlingen av invandrarungdomar
inom vårdsektorn.

Motionärerna anför i motion 1981/82:684 bl. a. att de flesta invandrarungdomar
inte alls eller i mycket ringa utsträckning fått del av det stöd som nu
håller på att växa fram i form av träning och undervisning i modersmålet eller
andra stödinsatser i skolan. De befinner sig ofta i näst intill olösliga konflikter
mellan föräldrarnas kultur- och moraluppfattning och den svenska kulturen

SoU 1982/83:17

och de svenska ungdomarnas uppfattning. Språksvårigheter kan vidare leda
till misslyckanden i skolan och i det sociala umgänget m. m.

Motionärerna anför vidare att man från barnpsykiatriskt håll i mycket liten
utsträckning uppmärksammat invandrarbarnens problem. Invandrarbarnens
medicinska och sociala problem bör observeras enligt motionärerna,
som därvid stöder sig på en artikel i Läkartidningen. I denna sägs bl. a. att det
inom barnhälsovården och socialvården finns anledning att uppmärksamma
invandrarbarnens medicinska och sociala situation under deras vistelse i
Sverige.

Utredningsverksamhet m. m.

I juni 1980 beslutade regeringen tillsätta en utredning om formerna för den
psykiska barn- och ungdomsvårdens (PBU/BUP) samt den kommunala
familjerådgivningens framtida verksamhet (PBU-utredningen, S 1980:9).
Enligt direktiven för utredningen skall denna undersöka utformningen av de
nuvarande verksamheterna inom PBU/BUP, familjerådgivningen och annan
verksamhet med liknande uppgifter. Vidare skall utredningen analysera
deras roller inbördes och i förhållande till andra verksamheter samt även
ange vilka organisatoriska och andra förbättringar som kan göras. Särskild
uppmärksamhet bör enligt direktiven bl. a. ägnas åt det problem som en
ökande efterfrågan på rådgivande behandling åt invandrargrupper utgör.
Utredningen skall vidare ta fram förslag till lämpliga modeller för den
framtida verksamheten, vilka kan ge berörda huvudmän uppslag och
impulser till förändringar och förbättringar inom ramen för nuvarande eller
ändrat huvudmannaskap. Utredningen beräknar avge betänkande i slutet av
år 1983.

Invandrarpolitiska kommitténs uppgift i fråga om uppdraget att göra en
översyn av invandrares och etniska minoriteters situation i Sverige skall
enligt direktiven för översynsarbetet vara att överväga den fortsatta
inriktningen av åtgärder för invandrare och minoriteter i Sverige i anslutning
till 1975 års riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken samt föreslå de
preciseringar i riktlinjerna som är nödvändiga, främst med hänsyn till
valfrihetsmålet. Kommittén skall vara oförhindrad att efter hand pröva olika
frågor med anknytning till invandrares och etniska minoriteters sociala,
arbetsmarknads-, utbildnings-, kulturella och religiösa situation, i den mån
dessa frågor inte utreds i annan ordning. Kommittén skall särskilt utreda
frågan om samhällets möjligheter på längre sikt att erbjuda språkliga
minoriteter i Sverige utbildning, vård och service på deras språk.

Regeringen gav i mars 1980 statens invandrarverk (SIV) i uppdrag att
kartlägga samhällets insatser för invandrarungdomar, såväl vad gäller deras
sociala förhållanden som deras arbetsmarknads- och utbildningssituation. På
grundval av kartläggningen skulle invandrarverket föreslå effektiviseringar
och samordningsvinster. I januari 1981 överlämnade SIV rapporten Invand -

SoU 1982/83:17

rarungdom, Kartläggning av samhällets insatser för invandrarungdom och
förslag till åtgärder. En sammanfattning av rapporten har tagits in i
proposition 1981/82:100 bil. 15.

I rapporten uttalas bl. a. att det är angeläget att kommunerna och
landstingen i ökad grad anställer personal inom vårdsektorn som har den
språk- och kulturkompetens som erfordas för verksamhet för invandrare.
Det föreslås att i varje region via länsstyrelsernas socialkonsulter byggs upp
en ”resursbank” av sådana personer. Invandrarkunskap bör bli ett stående
inslag i såväl grundutbildning som fortbildning inom vårdsektorn.

SIV har vidare utkommit med rapporten Flerspråkig samhällsservice, ett
faktamaterial (nr 6/1982). Rapporten är enligt sitt förord utgiven i
förhoppning om att kunna användas inom t. ex. kommuner och landsting när
frågor om flerspråkig service behandlas och att de som verkar för
förbättringar skall ha stöd av de fakta som redovisas.

Till följd av ett riksdagsuttalande år 1981 (se SoU 1980/81:2 s. 28 f.) fick
socialstyrelsen år 1981 i uppdrag att inventera och utvärdera pågående
försöksverksamheter hos sjukvårdshuvudmännen angående psykisk vård för
invandrare och att därefter föreslå nya försöksverksamheter inom området.
En rapport överlämnades i mars 1982 med förslag om att två olika
försöksverksamheter skulle erhålla stöd, nämligen dels en allmänpsykiatrisk
i Göteborgs kommun, dels en inom Stockholms läns landsting planerad
verksamhet inom den psykiatriska barna- och ungdomsvården. Enligt
uppgift avser socialstyrelsen att aktivt följa erfarenheterna av planerade
försöksverksamheter men även att följa andra initiativ som tas för att
tillgodose detta problemområde.

Socialstyrelsen tar vidare under temat Ungdom i riskzon fram kunskapsoch
planeringsunderlag för att underlätta kommunernas arbete. I boken
Identitetsutveckling behandlas i ett särskilt kapitel invandrarungdom.

Vidare kan nämnas att socialstyrelsen tillsammans med Sveriges psykologförbund
har givit ut en förteckning över medlemmar i föreningen Sveriges
invandrarpsykologer.

Inom arbetsmarknadsdepartementet har en särskilt tillsatt arbetsgrupp
gjort en kartläggning av möjligheterna att ge tvåspråkighet ett meritvärde vid
statlig anställning samt vid antagning till viss utbildning. Resultatet har
redovisats i en rapport, Tvåspråkighet som merit vid anställning och
utbildning (Ds A 1982:9). Vidare åtgärder beträffande rapporten övervägs
f. n. inom regeringskansliet.

Efter gemensamma överläggningar mellan representanter för det svenska
socialdepartementet och det finska social- och hälsovårdsministeriet tillsattes
hösten 1979 en svensk-finsk arbetsgrupp med syfte att belysa möjligheterna
att förbättra de finskspråkiga invandrarnas situation inom den svenska hälsooch
sjukvården samt socialvården.

Arbetsgruppen, som benämns Arbetsgruppen rörande de finskspråkiga

SoU 1982/83:17

invandrarnas situation inom den svenska hälso- och socialvården, består av
representanter för socialdepartementet och socialstyrelsen, för motsvarande
finska organ samt för vårdhuvudmän i Sverige och Finland.

Enligt arbetsgruppens mandat, som fastställts av de finska och svenska
regeringarna hösten 1979 skall arbetsgruppen kartlägga de faktiska problem
som invandrarna, främst på grund av språksvårigheter, kan ställas inför inom
dessa sektorer. Arbetsgruppen skall även kartlägga de eventuella problem
inom hälso- och socialvårdssektorn som återvändande finska medborgare
kan ställas inför i Finland.

Arbetsgruppen avgav i oktober 1981 en rapport över de två första
verksamhetsåren. I detta första skede har arbetsgruppen koncentrerat sina
genomgångar till att avse främst förhållandena i Sverige. Förhållandena i
Finland avser arbetsgruppen att ta upp i sitt fortsatta arbete.

De allmänna frågor som gruppen diskuterar i rapporten är språkfrågan,
behovet av en utbyggd information, av ytterligare utrednings- och kartläggningsarbete
inom vissa områden, av seminarier för berörda personalkategorier
och av tjänstemannautbyte mellan länderna. Vidare tas upp frågor som
gäller vissa särskilda persongrupper. Det gäller barn och ungdom, åldringar,
missbrukare samt patienter inom den psykiatriska vården.

F. n. arbetar gruppen främst med att utarbeta allmänna råd beträffande
samarbete mellan sociala myndigheter i vissa frågor i de två länderna.

Fritidsverksamhet för barn och ungdom är betydelsefull när det gäller att
förebygga olika sociala problem. Bidrag har därför lämnats från allmänna
arvsfonden till ett stort antal projekt inom barn- och ungdomsområdet. Som
exempel nämns i budgetpropositionen (prop. 1982/83:100, bil. 7) att statens
ungdomsråd erhållit medel för att under en fyraårsperiod genomföra flera
projekt med och bland invandrarungdom. Vidare har tre invandrartäta
kommuner erhållit medel för att utveckla metoder för förebyggande arbete
med invandrarungdom. Verksamheten har utarbetats av statens invandrarverk
i samråd med kommunerna.

Fosterhemsplacering av invandrarbarn (mot. 1981/82:2117 och 1982/
83:848)

I motion 1981/82:2117 (c) hemställs med hänvisning till motion 1981/
82:2116 att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att fosterhemsplacerade
invandrarbarn i största möjliga utsträckning placeras inom
den egna invandrargruppen.

I motion 1981/82:2116 anförs att de kulturkonflikter som invandrarna lever
i särskilt drabbar barnen. De normer och värderingar barnen möter bland
kamrater i skola och daghem kan dramatiskt skilja sig från vad som gäller i
hemmen. Särskilt akuta kan sådana konfliktsituationer bli i de fall barnen
måste fosterhemsplaceras. Principen bör enligt motionärernas mening vara
att fosterhemsplacering så långt det är möjligt skall ske inom den grupp de

SoU 1982/83:17

själva tillhör. Om detta ej är möjligt bör strävan vara att de placeras i miljöer
där de kan hålla kontakt med och utveckla sin kultur. Åtgärder bör vidtas för
att ge invandrarbarnen en starkare ställning.

I motion 1982/83:848 (c) hemställs med hänvisning till motion 1982/83:847
att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen ges i uppdrag att beakta
vad som i motionen anförts om fosterhemsplacering av barn tillhörande
språkliga eller etniska minoriteter. Motionärerna anför att för familjer ur
språkliga och etniska minoriteter kan t. ex. omhändertagande av barn för
placering i annat hem medföra problem som kräver särskild hänsyn. Det är
lätt att föreställa sig den tragedi det innebär att ett barn, sedan det
överlämnats till främmande föräldrar, successivt glömmer sitt språk, sitt
ursprung, sig själv och förlorar den språkliga kontaktmöjligheten med sina
föräldrar. Invandrarbarnen bör, så långt möjligt, tillförsäkras rätten att få
växa upp inom ramen för sin egen språkliga och etniska identitet, och
socialstyrelsen bör enligt motionärerna ges i uppdrag att ta upp upp dessa
frågor.

Bestämmelser m. m.

I och med att socialtjänstlagen trädde i kraft den 1 januari 1982 avskaffades
det tidigare använda begreppet fosterbarn och därmed sammanhängande
uttryck. Vård i familjehem är den nya sammanfattande beteckningen för
sådan vård som anordnas genom socialnämnden. De principer som skall gälla
för alla insatser enligt socialtjänstlagen och därmed även vid placering i
familjehem är helhetssyn, frivillighet och självbestämmande, normalisering,
kontinuitet, flexibilitet, närhet samt individens eget ansvar.

Socialstyrelsen har i serien Allmänna råd från socialstyrelsen utgivit en
skrift, Familjehem - Annat enskilt hem för privat placerade barn - Särskilda
regler till skydd för underåriga (1982:2). I skriften behandlas tillämpningen
av den nya socialtjänstlagen och bl. a. redovisas särskilda överväganden om
invandrarbarn. Råden har tillkommit i nära samarbete med Svenska
kommunförbundet och efter samråd med representanter för socialkonsulenter
och socialarbetare. Enligt förordet till skriften är det socialstyrelsens
förhoppning att råden skall kunna utgöra den vägledning för handläggare och
beslutsfattare som förutsätts i förarbetena till socialtjänstlagen.

I samarbete med statens invandrarverk har socialstyrelsen vidare utarbetat
en broschyr som har till syfte att väcka intresse för dessa frågor och på så sätt
göra det möjligt att hitta lämpliga familjehem inom olika invandrargrupper.
Broschyren som utkom i mars 1981 vänder sig direkt till invandrare och finns
översatt till finska, serbokroatiska, spanska, polska, turkiska och grekiska.

SoU 1982/83:17

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet har tidigare behandlat den aktuella frågan. I sitt av
riksdagen godkända betänkande SoU 1979/80:4 behandlade utskottet en
motion med yrkande om att en parlamentarisk beredning skulle tillsättas i
syfte att utarbeta regler vid placering av invandrarbarn i fosterhem.
Yttranden över motionen inhämtades från socialstyrelsen, statens invandrarverk
och Svenska kommunförbundet.

Utskottet som beslutade avstyrka motionen, anförde bl. a. (s. 4-6).

Frågan om fosterhemsplacering av invandrarbarn bör ses mot bakgrund av
att den svenska barnavårdslagstiftningen i vissa hänseenden kan vara svår att
tillämpa konsekvent i fråga om barn från olika invandrargrupper. Socialarbetare
är ofta osäkra om sin roll i förhållande till invandrarfamiljerna. Man
kan t. ex. tveka om hur man skall reagera inför barnuppfostringsmetoder
som man i Sverige brukar bedöma som hårda eller på annat sätt mindre
lämpliga men som allmänt accepteras inom den aktuella invandrargruppen.
Det kan också vara svårt att diskutera sådana frågor med invandrare som har
annorlunda kulturell bakgrund och synsätt. Därtill kommer att språksvårigheter
kan finnas. Av de yttranden utskottet inhämtat framgår att socialarbetarnas
osäkerhet kommer till synes också i handläggningen av enskilda
ärenden och ibland leder till att man i fråga om barn från invandrarfamiljer
tvekar för länge om i vad mån det finns skäl för åtgärder och även om val av
åtgärder. Resultatet kan bli att familjens situation kompliceras ytterligare
och att det slutligen inte återstår andra alternativ än att placera barnet utom
hemmet. Underlåtenhet att ingripa i tid kan dessutom medföra att barnet får
svårigheter som ställer särskilda krav på ett tilltänkt fosterhem, något som
ytterligare försvårar anskaffandet av ett lämpligt hem.

Det är således viktigt att allmänt förbättra förståelsen mellan invandrarna
och svenska myndigheter, i förevarande sammanhang främst den kommunala
socialvården. Många invandrare behöver i dessa avseenden information
bl. a. om hur man i Sverige ser på frågor om barns rättigheter och behov.
Socialarbetarna behöver å sin sida djupare insikt i de särskilda problem som
kan drabba invandrarfamiljer och deras barn. Det behövs också information
om olika nationaliteters och gruppers uppfattning om barn och barnuppfostran
och om konsekvenserna i vissa fall av att ett barn skiljs från sin familj och
släkt. De olika synpunkter som bör beaktas vid fosterhemsplacering av
invandrarbarn behöver också behandlas.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att man självfallet måste
tillämpa samma principiella kriterier för åtgärder enligt barnavårdslagen när
det gäller invandrarbarn som när det gäller svenska barn. Hänsyn till
invandrarnas särart måste visserligen beaktas i det sociala arbetet, lika väl
som på andra områden. Om olika uppfattningar gör sig gällande bör man
sålunda i första hand söka nå resultat genom personligt samtal och genom att
lämna saklig information om svenska förhållanden och om den svenska synen
på uppfostringsmetoder som t. ex. aga. En sådan mjuk tillämpning får dock
inte leda till att det grundläggande skydd som barnavårdslagstiftningen är
avsedd att ge urholkas i fråga om invandrarbarnen. Den osäkerhet som
många socialarbetare känner i förhållande till invandrarna är inget godtagbart
skäl för att ingripa mindre beslutsamt när det gäller att hjälpa barn från
invandrarfamiljer. Man måste i stället försöka komma till rätta med

SoU 1982/83:17

osäkerheten som sådan. Förbättrad information till socialarbetarna är därför
nödvändig.

Vad gäller den särskilda frågan om fosterhemsplaceringar av invandrarbarn
bör man enligt utskottets uppfattning i första hand sträva efter att öka
medvetenheten om och förståelsen för den viktiga roll barnens språkliga och
kulturella bakgrund spelar och om att man bör undvika att bryta sådana för
barnets utveckling viktiga samband. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad
vid mera tillfälliga eller kortvariga placeringar. Det är å andra sidan inte alltid
möjligt att finna fosterhem som uppfyller såväl dessa krav som de övriga krav
man måste uppställa. Som framhållits av remissinstanserna måste dessutom
fosterhemmen ofta vara kvalificerade nog att tillgodose också andra viktiga
behov hos barnet. Särskilt om barnet har mera djupgående problem kan det
vara svårt att över huvud taget finna ett tillräckligt kvalificerat fosterhem. Att
under sådana omständigheter uppställa krav på placering hos barnets
landsmän förefaller utskottet orealistiskt. En sådan princip kan leda till att
omhändertagna invandrarbarn och invandrarungdomar blir ytterligare
svårplacerade och därigenom i än större utsträckning måste kvarstanna i
olika former av institutioner. En sådan utveckling ter sig mycket olycklig.
Som socialstyrelsen framhåller kan ett krav på att fosterhemmet måste vara
av barnets egen nationalitet också alltför mycket begränsa urvalet av
fosterhem. Resultatet kan sålunda bli att man för invandrarbarnens del ser
sig tvingad att godta fosterhem som inte skulle ha godkänts för placering av
svenska barn. En sådan skillnad i behandlingen av barn från olika etniska
grupper är inte godtagbar. Den enda framkomliga vägen synes därför vara att
genom aktiv information göra svenska socialarbetare mera medvetna om
vikten av att barn inte berövas kontakten med sitt språk och sin kultur och om
att man vid valet av fosterhem bör ta hänsyn till sådana faktorer. Utskottet
kan således inte ansluta sig till motionärernas förslag att en parlamentarisk
utredning skall få i uppdrag att utarbeta särskilda regler för placering av
invandrarbarn.

Vid riksdagens behandling av propositionen om socialtjänsten var frågan
om invandrarbarn också aktuell (SoU 1979/80:44). Utskottet erinrade då om
vad som anförts i det ovan nämnda betänkandet och tilläde vidare följande

(••77).

Dessa uttalanden ligger väl i linje med socialtjänstreformens helhetssyn
och krav på individuellt och flexibelt utformade insatser. Utskottet avvisar
således tanken på särskilda regler rörande invandrarbarn. Det är å andra
sidan självklart att barnets språk och kultur måste tillmätas stor betydelse vid
valet av fosterhem. Som framgår av utskottets överväganden ovan kan
emellertid dessa faktorer inte generellt tillmätas större vikt än andra behov
hos barnet. Insatserna måste således även beträffande invandrarbarnen
utformas efter en helhetsbedömning i varje enskilt fall.

Även våren 1981 behandlades en motion om placering av invandrarbarn i
fosterhem. Utskottet avstyrkte därvid motionen i sitt av riksdagen godkända
betänkande SoU 1980/81:26 och uttalade att det saknades anledning att inta
en annan ståndpunkt då det gäller placering i fosterhem av invandrarbarn, än
den som redovisats i de två ovan nämnda betänkandena. Utskottet hänvisade
vidare till att ett arbete då inletts för att förbättra rekryteringen av
familjehem i invandrarfamiljer.

SoU 1982/83:17

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande aktualiseras olika
vårdfrågor rörande invandrarbarn och invandrarungdom.

I motion 1981/82:668 (s) anförs att initiativ bör tas för att förbättra
levnadsvillkoren för de utländska barn som väntar på beslut om rätt att få
stanna i Sverige samt för att minska påfrestningarna i samband med
verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning.

Utskottet har med anledning av motionen anordnat en hearing med
företrädare för Botkyrka, Sigtuna, Stockholms och Uppsala kommuner,
vilka redogjort för sina erfarenheter beträffande stöd och hjälp åt väntande
barnfamiljer. Därvid har framför allt framhållits angelägenheten av att de
långa väntetiderna förkortas. Barnen löper trots insatser från socialtjänstens
sida stor risk att fara illa under den tid familjen väntar på beslut om rätt att få
stanna i landet. En annan synpunkt som framförts är att dessa familjers
situation i grunden är negativ och ägnad att skapa inte minst psykiska
problem. Detta kan egentligen inte lösas genom vårdinsatser. Socialtjänsten
kan emellertid genom olika former av insatser - t. ex. erbjudande om
barnomsorg - underlätta väntetiden och därigenom förebygga mera allvarliga
skador.

Som motionärerna anfört lever barn som vistas här, medan de och deras
familjer väntar på beslut om de får stanna i Sverige, ofta under svåra
förhållanden. Familjerna har också ofta svåra upplevelser i hemlandet
bakom sig. Det kan vara besvärligt för dem att finna sig till rätt i en ny och
främmande miljö. De långa väntetiderna och sysslolösheten samt ovissheten
och känslan av främlingskap innebär svåra påfrestningar. Därtill bidrar också
i många fall den rådande bristen på bostäder, särskilt i storstadsregionerna,
vilken kan få till följd att en familj kan tvingas flytta upprepade gånger under
väntetiden.

Speciellt barnen far illa under sådana förhållanden. Svenska läkaresällskapet
har i sitt remissvar över motionen pekat på de extrema psykiska
påfrestningar som barnen kan vara utsatta för under väntetiden. För vissa av
barnen kan detta t. o. m. innebära risk för bestående skador. Det är därför
angeläget att socialtjänsten ägnar särskild uppmärksamhet åt dessa problem
och vid behov förmedlar t. ex. barnpsykiatrisk hjälp. Utskottet vill i det
sammanhanget understryka att socialtjänsten självfallet har samma ansvar
för dessa familjer som för andra som vistas i kommunen, även om
möjligheterna till mera långsiktiga insatser är begränsade innan man fått
besked om huruvida uppehållstillstånd kommer att lämnas. Socialtjänsten
har vidare en viktig funktion för att försöka minska påfrestningarna i
samband med verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning.

Utskottet vill emellertid framhålla att den viktigaste insats som kan göras
från samhällets sida för att underlätta dessa familjers situation är att se till att
väntetiderna blir så korta som möjligt. En del åtgärder i detta syfte har redan
vidtagits och vissa förbättringar har, såsom redovisats i budgetpropositionen

SoU 1982/83:17

(prop. 1982/83:100, bil. 12 s. 167), uppnåtts. Det är viktigt att fortsatta
ansträngningar görs i dessa hänseenden.

En första förutsättning för att socialtjänsten skall kunna hjälpa barnen och
deras familjer är vidare att socialtjänsten får kännedom om barnets och
familjens situation. Utskottet vill därför särskilt framhålla vikten av att
berörda myndigheter fullgör sin anmälningsskyldighet till socialnämnden
enligt 71 § socialtjänstlagen. Anmälningsplikten förutsätter inte, som
utskottet tidigare uttalat (SoU 1979/80:44 s. 113), att det är klarlagt att
socialnämnden behöver ingripa. Det ankommer på socialnämnden att utreda
det eventuella behovet av åtgärder.

Även i andra fall är det emellertid angeläget att socialnämnden så snart
som möjligt får kännedom om att en asylsökande barnfamilj anlänt till
kommunen. Socialtjänstens insatser för barnen bör kunna sättas in så snart
som möjligt. Enligt utskottets mening bör därför vederbörande polismyndighet
regelmässigt underrätta socialtjänsten när ett barn eller en barnfamilj
anländer utan tillstånd. I de flesta sådana fall behöver barnet eller familjen
bistånd av socialtjänsten. En sådan underrättelse från polisens sida ligger i
allmänhet i den enskildes intresse och överensstämmer med hans önskemål.

Utskottet anser sålunda att berörda myndigheter bör ta upp frågan om en
rutin för att polisen som ett led i handläggningen av tillståndsärenden skall
underrätta socialtjänsten om underåriga som vid ankomsten till Sverige inte
har ordnade förhållanden här och som därför kan bli i behov av snabba
sociala insatser. Underrättelsen bör lämnas så snart som möjligt efter
ankomsten.

Utskottet vill vidare i sammanhanget erinra om att vid förvar enligt
utlänningslagen barn under 16 år numera inte utan synnerliga skäl får tas om
hand i kriminalvårdsanstalter, häkten och arrestlokaler. En för ändamålet
mera lämplig lokal har genom rikspolisstyrelsens försorg ställts till förfogande
i Rosenhills vårdhem för barn.

Enligt utskottets mening får syftet med motionen anses i huvudsak
tillgodosett genom de uppgifter utskottet inhämtat och genom de uttalanden
som dessa föranlett från utskottets sida. Utskottet vill vidare erinra om det
fortsatta översynsarbetet på invandrarpolitikens område (se s. 6 och 7),
vilket i sinom tid kan leda till ändrade förutsättningar för det lokala
omhändertagandet av familjerna. Utskottet anser med hänsyn till det
anförda att motion 1981/82:668 inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

I motion 1981/82:685 (vpk) begärs en översyn av och åtgärder för att
förbättra behandlingen av invandrarungdom inom vårdsektorn.

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver och dessutom
särskilda förpliktelser vad gäller omsorger om barn och ungdom. Socialnämnden
skall sålunda verka för att barn och ungdom växer upp under trygga
och goda förhållanden, i nära samarbete med hemmen främja en allsidig

SoU 1982/83:17

personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn
och ungdom och sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas
ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den
unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Nu
angivna skyldigheter är tillämpliga även vad angår invandrarungdomars
behandling.

Invandrarpolitiska kommittén har i uppdrag bl. a. att göra en översyn av
invandrares och etniska minoriteters situation i Sverige samt föreslå de
preciseringar i 1975 års riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som
är nödvändiga. Utskottet har vidare i det föregående (s. 12-14) redovisat
annan pågående utredningsverksamhet av betydelse för de frågor som tas
upp i motionen. Bl. a. har PBU-utredningen fått i uppdrag att ägna särskild
uppmärksamhet åt det problem som en ökad efterfrågan på rådgivande
behandling åt invandrargrupper utgör. Vidare kan nämnas de olika initiativ
som tagits av statens invandrarverk och av socialstyrelsen i syfte att öka
medvetenheten om invandrarungdomarnas speciella problem.

Med hänsyn till det anförda finns enligt utskottets mening inte anledning
för någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1981/82:685.
Motionen avstyrks således.

I motionerna 1981/82:2117 (c) och 1982/83:848 (c) anförs, såvitt nu är i
fråga, att fosterhemsplacerade invandrarbarn i största möjliga utsträckning
bör placeras inom den egna invandrargruppen och att de så långt möjligt bör
tillförsäkras rätten att få växa upp inom ramen för sin egen språkliga och
etniska identitet.

Frågan om hur man skall kunna tillgodose invandrarbarns speciella behov i
samband med placeringar utom det egna hemmet har tidigare vid flera
tillfällen behandlats av riksdagen (se s. 16 och 17). Utskottet har därvid i
likhet med motionärerna betonat vikten av att ta hänsyn till barnens behov av
att få hålla kontakt med sitt språk och sin kultur. Samtidigt påpekade
emellertid utskottet att det kan vara svårt att finna lämpliga familjehem, inte
minst för barn med mera djupgående problem. Familjehemmen måste vara
kvalificerade nog att möta även andra behov hos barnet. Utskottet ansåg
bl. a. därför att man inte generellt kan ge företräde åt en placering inom den
egna språkgruppen. Vilken placering som bör väljas måste enligt utskottet
avgöras efter en helhetsbedömning i varje enskilt fall. varvid emellertid
barnets språk och kultur självklart måste tillmätas stor betydelse. Riksdagen
anslöt sig till utskottets bedömning.

Enligt utskottets mening har ingenting framkommit som motiverar ett
ändrat ställningstagande i denna fråga. Utskottet vill emellertid med
anledning av de båda nu aktuella motionerna framhålla vikten av att
placering av invandrarbarn föregås av överväganden om hur barnet skall
kunna få sitt behov av kontakt med sin egen etniska eller språkliga grupp
tillgodosett. Om placering måste ske i ett hem där man inte talar barnets
språk och inte har samma kulturella bakgrund som barnet måste socialnämn -

SoU 1982/83:17

den se till att barnet på annat sätt ges tillfälle att hålla kontakt med sin kultur
och utveckla sitt modersmål, t. ex. genom en utvidgad hemspråksundervisning,
kontaktperson från den egna etniska gruppen m. m. Sådana åtgärder
kan underlätta en svår omställnings- och anpassningsprocess hos barnet,
både i samband med själva placeringen och i samband med en senare
återplacering i föräldrahemmet. Även i socialstyrelsens allmänna råd om
familjehem (1982:2, s. 38) betonas vikten av att ta hänsyn till barnets behov
av kontakt med det egna språket och kulturen. Styrelsen har vidare utarbetat
en broschyr, vilken översatts till flera invandrarspråk, i syfte att underlätta
rekrytering av lämpliga familjehem inom olika invandrargrupper.

Motionerna 1981/82:2117 och 1982/83:848 yrkande 2 får anses besvarade
genom vad utskottet nu anfört och bör inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärder till stöd för vissa utländska barn
att riksdagen avslår motion 1981/82:668,

2. beträffande invandrarungdomars behandling inom vårdsektorn att

riksdagen avslår motion 1981/82:685,

3. beträffande fosterhemsplacering av invandrarbarn

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:2117 och 1982/83:848
yrkande 2.

Stockholm den 15 februari 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine
Haglund (m), Ulla Tillander (c), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s),
Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Göran Ericsson (m), Rosa Östh (c)
och Yvonne Sandberg-Fries (s).

SoU 1982/83:17

Reservation

Inga Lantz (vpk) har reserverat sig beträffande invandrarungdomars
behandling inom vårdsektorn (mom. 2 i hemställan).

Reservanten anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Med
hänsyn till” och som slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

De åtgärder som nu nämnts är emellertid inte tillräckliga. Många
utredningar visar att invandrarungdomar har särskilda problem, bl. a. på
grund av kulturkonflikter. Som anförs i motion 1981/82:685 behövs därför en
samlad översyn av hur de behandlas inom vårdsektorn och av vilka åtgärder
som kan vidtas för att förbättra invandrarungdomarnas situation. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande invandrarungdomars behandling inom vårdsektorn att

riksdagen med anledning av motion 1981/82:685 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,