om våld mot tjänsteman (Betänkande 1984/85:JuU4 Justitieutskottet)

JulJ 1984/85:4

Justitieutskottets betänkande
1984/85:4

om våld mot tjänsteman
Motioner

I motion 1983/84:395 av Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av ämbetsskyddet. Motionären
anför att rättstillämpningen vid våld mot tjänsteman tycks ha utvecklats så att
polismän i realiteten inte har starkare skydd när de utsätts för våld än andra
medborgare; enligt motionären synes det inte finnas någon skillnad i
straffmätningen mellan vanlig misshandel och misshandel som riktas mot
polismän trots att lagstiftningen innebär att strängare straff skall utmätas för
våld mot polismän än för våld som utövas mot medborgare i gemen.

I motion 1983/84:1351 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som
i motionen anförts om polisens arbetssituation (yrkande 1). Motionärerna
framhåller att våldet mot polismän har ökat i en oroande omfattning. Det är
enligt motionärerna angeläget att polismännens arbetsmiljöfrågor uppmärksammas
och att åtgärder vidtas för att underlätta deras arbete. Motionärerna
anför att samhället måste se mycket allvarligt på våldsbrott mot polismän och
beivra sådan brottslighet med kännbara påföljder.

I motion 1983/84:1522 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen beslutar ändra 17 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken i
enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 2 delvis). Motionärerna
betonar att respekten för polisens arbete måste öka. De anför att övergrepp
mot polisman under tjänsteutövning måste resultera i strängare påföljd än
vad som är fallet i dag.

Bakgrund

Gällande regler

117 kap. 1 § brottsbalken (BrB) regleras brotten våld mot tjänsteman och
hot mot tjänsteman. För våld resp. hot mot tjänsteman döms den som med
våld eller hot om våld förgriper sig på någon i hans myndighetsutövning eller
för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd i myndighetsutövningen
eller för att hämnas för en sådan åtgärd. Samma reglering gäller i
fråga om förgripelser mot den som tidigare har utövat myndighet för vad
denne däri gjort eller underlåtit. Straffet är fängelse i högst fyra år eller, om
brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader.

Brottet misshandel (3 kap. 5 § BrB) innebär att någon tillfogar annan

1 Riksdagen 1984185. 7sami. Nr 4

Juli 1984/85:4

person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt
eller annat sådant tillstånd. Straffet är fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, böter. För grov misshandel (3 kap. 6 § BrB) är straffskalan fängelse

1 lägst ett och högst tio år.

Begreppet våld i 17 kap. 1 § BrB omfattar inte bara sådana gärningar som
är att bedöma som misshandel enligt 3 kap. BrB utan därunder ryms mera,
t. ex. även betvingande av person.

Brottet förgripelse mot tjänsteman (17 kap. 2 § BrB) innebär att någon,
på annat sätt än som sägs i 1 §, för att tvinga eller hindra någon i hans
myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd i myndighetsutövningen
otillbörligen företar eller hotar med gärning som medför lidande, skada eller
annan olägenhet. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Är
brottet grovt döms till fängelse i högst fyra år.

Regeln i 17 kap. 1 § BrB om våld eller hot mot tjänsteman har i allt
väsentligt samma utformning som motsvarande bestämmelse i strafflagen
fick genom lagstiftning år 1948. Den skyddade personkretsen beskrivs
numera annorlunda än före den lagändring år 1975 genom vilken det
dittillsvarande ämbetsansvaret avskaffades; förr talades om innehavare av
befattning varmed ämbetsansvar var förenat, nu om någon i hans myndighetsutövning.

Som framgått av den nyss lämnade beskrivningen för brotten våld mot
tjänsteman och misshandel är straffskalan strängare för våld mot tjänsteman
än för misshandel. I förarbetena till lagändringen år 1948 uttalades i det
bakomliggande kommittéförslaget (SOU 1944:69) bl. a. att som försvårande
vid straffmätningen borde vara om våldet uppenbart står i samband med
tjänsteutövning som endast ankommer på högre ämbetsmän eller eljest bör
åtnjuta särskild helgd, exempelvis om någon vid rättegångsförhandling
våldför domaren. Även den omständigheten att den angripne löper särskild
risk för övergrepp från allmänhetens sida, såsom en patrullerande polisman,
förtjänade att beaktas vid straffmätningen, enligt kommitténs uttalande.
Lagrådet yttrade i lagstiftningsärendet bl. a. att skyddet borde, förutom till
vissa andra grupper, i första hand utsträckas till sådan personal som har att i
förhållande till allmänheten sörja för upprätthållande av ordning och
säkerhet (NJA II 1948 s. 304 ff).

De yrkeskategorier som utsätts för de ifrågavarande brotten är huvudsakligen
poliser, ordningsvakter, väktare och vissa befattningshavare hos sociala
myndigheter.

En gärning som är straffbar enligt 17 kap. 1 eller 2 § BrB är i regel straffbar
även enligt 3 eller 4 kap. BrB. Normalt skall i dessa fall endast 17 kap. 1 eller

2 § med den högre straffskalan tillämpas. Om gärningens svårhet är så
betydande att den får anses överstiga vad som är avsett att straffas genom
tillämpning av straffbud i 17 kap. bör emellertid även ett tillämpligt
straffstadgande i 3 eller 4 kap. BrB komma i fråga; så bör exempelvis
allvarlig misshandel av någon i hans myndighetsutövning bedömas både som

JuU 1984/85:4

grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB och våld mot tjänsteman enligt 17 kap.
1 § BrB och gemensam påföljd enligt 1 kap. 6 § BrB bestämmas.

Rättstillämpningen m. m.

I syfte att bidra till att samhällsskyddets krav tillräckligt beaktades i mål
angående våld mot polis och för att främja jämnhet i rättsutvecklingen
utfärdade riksåklagaren år 1967 vissa föreskrifter för åklagarna i sådana mål
(riksåklagarens cirkulär C 28). Detta cirkulär upphävdes år 1979 sedan
riksåklagaren funnit att rättstillämpningen på området hade utvecklats och
stabiliserats så att särskild tillsyn inte längre var erforderlig. Riksåklagaren
har därefter år 1982, med anledning av dels rapporten (Ds Ju 1980:9)
Straffmätning, dels en sammanfattande promemoria med särskild inriktning
på påföljdspraxis vid våld mot tjänsteman, funnit anledning understryka det
angelägna i att straffmätningen i mål angående våld mot tjänsteman ägnas
särskild uppmärksamhet både i åklagarens löpande arbete och vid statsåklagarnas
tillsyn över åklagarnas verksamhet. Samma uppmärksamhet skall
enligt riksåklagaren i förekommande fall ägnas behovet av fullföljd av talan i
påföljdsdelen i sådana mål.

I den nämnda promemorian med särskild inriktning på påföljdspraxis vid
våld mot tjänsteman har hovrättsrådet Gunnar Grönvall på riksåklagarens
uppdrag sammanfattat dels resultatet av den undersökning av frågan som
Grönvall utfört i rapporten Straffmätning, dels sina egna slutsatser därav.
Undersökningen avser ett urval domar under tiden 1962-1979. Grönvall
uttalade, efter en jämförelse mellan straffmätning vid misshandel och våld
mot tjänsteman, att det är uppenbart att kvalifikationsmomentet, dvs. att
brottet riktat sig mot en av lagstiftaren som särskilt skyddsvärd ansedd
personkrets, inte längre på ett skönjbart sätt beaktas vid straffmätningen.
Han anförde att frihetsstraffen för våld mot tjänsteman, även om man tar
hänsyn till de väsentliga faktorerna skada och våld, i varje fall inte varit
strängare än motsvarande straff för ”normalbrottet” misshandel.

Högsta domstolen har i åtskilliga avgöranden i mål rörande våld eller hot
mot tjänsteman uttalat att allmänpreventiva skäl talar för att frihetsstraff i
regel skall utdömas för sådana brott om brottet inte är ringa och att endast
undantagsvis annan påföljd bör väljas. Även behovet av skydd för utsatta
yrkesgrupper har åberopats (se t. ex. Nytt Juridiskt Arkiv 1966 B 35, 1967
B 27, 1968 B 50 och 1980 s. 421).

I detta sammanhang kan även nämnas att det på uppdrag av rikspolisstyrelsen
år 1980 vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet har
utförts en undersökning av polisanmält våld av och mot polisman i Stockholm
år 1978.

I brottsförebyggande rådets skrift Den svenska våldsbrottsligheten (BRÅ
Rapport 1984:1) redovisas visst material som avser våld och hot mot
tjänsteman (s. 28 f, 193 ff). Där finns även en kriminologisk studie över våld
mot personer under arbete.

1* Riksdagen 1984185. 7samt. Nr 4

JuU 1984/85:4

Här kan också nämnas att frågan om våld mot polisman och om
polispersonalens arbetsmiljö tidigare uppmärksammats i riksdagen. Med
anledning av en motion förklarade utskottet år 1983 att motionsspörsmålet är
en viktig fråga. På angivna skäl påkallades emellertid enligt utskottets
mening då inte någon åtgärd från riksdagens sida (JuU 1982/83:20 s. 25; se
även JuU 1981/82:38 s. 24).

Pågående utredningsarbete

Fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) har till uppgift bl. a. att göra en
allmän översyn av straffskalorna. Översynen skall enligt direktiven ta sikte
på frågan om straffskalorna är anpassade till de värderingar som råder i
dagens samhälle. Kommittén kommer enligt vad utskottet har inhämtat att
ägna uppmärksamhet åt bl. a. frågor som gäller brotten våld och hot mot
tjänsteman och straffmätningen vid dessa brott. Kommittén avser att lämna
sitt betänkande på senhösten 1985.

Vissa statistiska uppgifter

Följande uppgifter har lämnats av statistiska centralbyrån i fråga om dels
antalet anmälda brott enligt 17 kap. 1 § BrB, dels antalet personer som
dömts för brott mot samma lagrum eller godkänt strafföreläggande.

Tabell 1 Anmälda brott enligt 17 kap. 1 § BrB

År	Enbart hot mot Våld mot tjänsteman tjänsteman	Summa
1979	1 015	2 577	3 592
1980	1 055	2 661	3 716
1981	1 279	2 796	4 075
1982	1 442	2 939	4 381
1983	1 362	2 941	4 303
Tabell 2 Anmälda fall av	våld mot tjänsteman, uppdelade på olika yrkesgrupper
År	Poliser	Ordnings- Övriga vakter	Summa
1979	1 099	1 137 341	2 577
1980	1 197	1 lil 353	2 661
1981	1 333	1 052 411	2 796
1982	1 451	1 086 402	2 939
1983	1 458	1 086 397	2 941

Juli 1984/85:4 5

Tabell 3 Anmälda fall av våld mot polis, uppdelade på ringa brott och icke ringa brott

År	Ringa brott	Icke ringa brott	Summa
1979	1 045	54	1 099
1980	1 153	44	1 197
1981	1 274	59	1 333
1982	1 421	30	1 451
1983	1 409	49	1 458
Tabell 4 Antal personer som dömts eller godkänt strafföreläggande avseende brott
	enligt 17 kap. 1 § BrB
År	Antal personer
1975	1 085
1976	1 131
1977	1 198
1978	1 491
1979	1 611
1980	1 399
1981	1 585
1982	1 675
1983	1 810

Till tabell 4 kan anmärkas att beslut om åtalsunderlåtelse årligen meddelas
i ca 5 % av fallen. De angivna persontalen bör alltså räknas upp med ca 5 %
för att även dessa fall skall omfattas av tabellen.

Remissyttranden

Utskottet har låtit remissbehandla motionerna. Remissyttranden har
avgetts av riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, hovrätten
över Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt, överåklagaren i
Stockholms åklagardistrikt, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, polisstyrelsen
i Malmö polisdistrikt och Svenska polisförbundet.

Den allmänna meningen bland remissinstanserna är att lagändringar inte
är påkallade.

Riksåklagaren anför i sitt remissyttrande att de påföljdslatituder som gäller
för de aktuella brottstyperna enligt hans mening väl ger uttryck för den
allvarliga syn som lagstiftaren har haft på brotten, och de ger enligt honom
tillräckligt utrymme för en adekvat påföljdspraxis. Något behov av en
författningsändring anser riksåklagaren inte föreligga.

Inte heller rikspolisstyrelsen anser det påkallat med skärpning av straffskalan
i 17 kap. 1 § BrB. Styrelsen anför dock att rapporten Straffmätning ger
underlag för slutsatsen att domstolarna inte lever upp till lagstiftarens
intentioner att ge våldshandlingar som riktas mot tjänstemän ett högre
straffvärde. Styrelsen framhåller att det är en rättstillämpningsfråga att få

JuU 1984/85:4

fram en tydlig skillnad vad gäller påföljden för vanlig misshandel å ena och
våld mot tjänsteman å andra sidan. Styrelsen ifrågasätter om det inte är
motiverat att ändra det aktuella lagrummet i något redaktionellt avseende för
att de lagstiftande organen därigenom skall få tillfälle att göra motivuttalanden
som klargör lagstiftningens syfte. Riksdagen bör enligt styrelsen ge
regeringen till känna att behov föreligger av en sådan åtgärd.

Brottsförebyggande rådet betonar vikten av att lagstiftarens intentioner
upprättshålls beträffande skyddet för den personkrets som avses i 17 kap. 1 §
BrB. Rådet framhåller samtidigt att problemen kring de aktuella straffmätningsfrågorna
måste ses i sammanhang med frågor om straffmätning och
riktlinjer för straffmätning över huvud taget och då särskilt vad gäller brotten
i 3 och 4 kap. BrB. Överväganden beträffande principer för påföljdsval och
straffmätning behandlas f. n. av fängelsestraffkommittén, och rådet anser
inte att det finns anledning att bryta ut det ifrågavarande området ur det
sammanhanget. Kommitténs förslag i fråga om principer för påföljdsval,
straffskalor och straffmätning bör därför enligt rådets mening avvaktas innan
ställning tas till frågan om straffmätning för brott mot polismän. Rådet
uttalar vidare att även om det finns tendenser till en utslätning i straffmätningen
vid en jämförelse mellan misshandelsbrott och våld mot tjänsteman är
frågan dock knappast tillräckligt analyserad och läget knappast så alarmerande
att omedelbara åtgärder är påkallade. Rådet förordar dock att frågan
ägnas fortsatt uppmärksamhet och att en kompletterande studie görs
beträffande de senaste årens utveckling.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar sig dela uppfattningen att den
i jämförelse med misshandel högre straffskalan för våld mot tjänsteman skall
ha ett genomslag i straffmätningen. Hovrätten ser det som värdefullt att den
aktualiserade påföljdsfrågan behandlas i det större sammanhang som
fängelsestraffkommitténs arbete avser och anser inte att det finns skäl att
särskilt föranstalta om en översyn av brotten i 17 kap. 1 och 2 §§ BrB.

Göteborgs tingsrätt anför i sitt yttrande att tingsrätten saknar underlag för
att göra en bedömning av riktigheten av påståendet att rättstillämpningen har
utvecklats så att polismän inte skulle ha bättre skydd än andra medborgare
när de utsätts för våld; enligt tingsrättens mening förhåller det sig dock
fortfarande så att domstolarna regelmässigt ser strängare på våld mot
polismän än på våld mot andra medborgare. Tingsrätten uttalar vidare att det
torde vara vanligare med fängelse som påföljd i de fall våldet riktas mot en
polisman än i de fall det riktas mot någon annan. Tingsrätten anser att
gällande utformning av 17 kap. 1 och 2 §§ BrB ger domstolarna tillräckliga
möjligheter att på ett adekvat och tillräckligt ingripande sätt reagera mot
sådana brott, och tingsrätten finner inte skäl för en översyn av lagstiftningen.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt delar motionärernas uppfattning
att övergrepp mot polismän blivit allt vanligare. Denna tendens mot
ökande våld är inte isolerad, utan den torde enligt överåklagaren motsvaras
av en liknande utveckling på andra områden av samhällslivet; polismän

JuU 1984/85:4

drabbas dock särskilt hårt när benägenheten att ta till våld ökar bland
människor i gemen. Överåklagaren anser att de särskilda bestämmelserna i
17 kap. 1 och 2 §§ BrB om straff för olika former av övergrepp mot bl. a.
polismän är tillräckliga vad angår såväl det kriminaliserade området som
straffskalornas längd. I fråga om rättstillämpningen uttalar överåklagaren att
frågan är vansklig att bedöma men att hans eget intryck dock är att
rättstillämpningen under senare år synes ha mjukats upp i den meningen att
gränsen mellan s. k. normalbrott och ringa brott förskjutits. Om en
gränsförskjutning verkligen ägt rum kan den enligt överåklagaren förklaras
med att bedömningen av brotten i 17 kap. 1 och 2 §§ BrB kommit att
påverkas av de närmast motsvarande brottsbeskrivningarna i 3 och 4 kap.
samma balk, något som skulle innebära ett klart försvagande av det
straffrättsliga skyddet för den som är i myndighetsutövning. En förskjutning
av gränsen mellan normalbrott och ringa brott måste enligt överåklagaren ha
medfört att en del gärningar som enligt tidigare praxis regelmässigt ledde till
fängelse nu i stället bestraffas med böter. När däremot gärningen i ett visst
fall bedöms som ett normalbrott uttalar han att han inte har något intryck av
att påföljdsvalet förändrats. Överåklagaren anser inte att det föreligger
någon påtaglig brist på vägledande uttalanden från högsta domstolen, som
inte ändrat sin praxis. Bilden av rättsläget kan enligt hans mening sägas vara
motsägelsefull.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anser inte att det f. n. finns behov
av en särskild utredning om rättstillämpningen vid våld mot tjänsteman.
Styrelsen uttalar som sin mening att nuvarande lagstiftning ger tillräckligt
utrymme för att döma till strängare straff för våld mot tjänsteman än mot
annan. Om den som åtalats för våld mot tjänsteman samtidigt döms för andra
brott bör enligt styrelsen särskild uppmärksamhet ägnas åt att det sammanlagda
straffet inte får bli så lågt att lagstiftarens intentioner frångås vad gäller
straffmätningen för våld mot tjänsteman.

Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt uttalar att reglerna i 17 kap. BrB är väl
avpassade beträffande straffsatserna. Svårigheterna att få en kraftigare
reaktion vid övergrepp mot bl. a. polismän hänför sig i stället till domstolarnas
rättstillämpning som enligt styrelsen i en del fall inneburit att domstolarna
inte med tillräcklig kraft markerar samhällets avståndstagande från allt
våld mot polismän och ordningsvakter. Styrelsen anser inte att en allmän
översyn av regelsystemet i 17 kap. BrB nu är påkallad och anser heller inte att
någon höjning av maximistraffen är nödvändig. Styrelsen framhåller de
skilda svårigheter som polisen möter i sitt arbete men anför samtidigt att det
statistiskt sett inte kan göras gällande att antalet övergrepp mot polismän och
ordningsvakter i samband med ordningshållning skulle ha ökat i någon större
omfattning. Antalet fall av våld mot polisman i Malmö polisdistrikt under
åren 1981,1982 och 1983 uppgick enligt styrelsen till 56,73 och 69. Styrelsen
uttalar en förhoppning om att de förändringar som ligger i polisväsendets
reformering kommer att medföra ett mer aktivt stöd för polisarbetet.

JuU 1984/85:4

Svenska polisförbundet uttalar sig för en ändring av den ifrågavarande
lagstiftningen, föregången av en utredning som belyser alla frågor i sammanhanget.
Förbundet anför att den nuvarande regleringen egentligen borde
vara tillräcklig men att en lagändring förefaller nödvändig för att förändra
rättstillämpningen. Förbundet framhåller vidare i sitt yttrande vikten av att
polismännen får erfara stöd från samhället i sitt arbete och får erforderligt
skydd mot våld och hotelser som kan riktas mot dem i ett många gånger hårt
arbetsklimat.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet motionsyrkanden om våld mot
tjänsteman, särskilt våldsanvändning mot poliser. Motionärerna anför att
våldet mot polismän har ökat samtidigt som rättstillämpningen i domstolarna
kommit att leda till en alltför mild påföljdspraxis i sådana brottmål. I
motionerna efterlyses en strängare syn på brott som innebär våld eller hot
mot tjänsteman.

Brotten våld mot tjänsteman och hot mot tjänsteman innebär i sina
huvudformer att någon med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i
hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom
från åtgärd i myndighetsutövningen eller för att hämnas för en sådan åtgärd.
Straffet är fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter eller
fängelse i högst sex månader (17 kap. 1 § brottsbalken, BrB).

Brottet misshandel innebär att någon tillfogar annan person kroppsskada,
sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant
tillstånd. Straffet är fängelse i högst två år eller, vid ringa brott, böter (3 kap.
5 § BrB). Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst ett och högst tio år (3
kap. 6 § BrB).

En gärning som är straffbar som våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 §
BrB är i regel straffbar även som misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB. Normalt
skall i sådana fall endast 17 kap. 1 § BrB, som ju innehåller den strängare
straffskalan, tillämpas. Om emellertid brottet innefattar allvarlig misshandel
av någon i hans myndighetsutövning bör gärningen bedömas både som grov
misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB och våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 §
BrB och gemensam påföljd bestämmas för brotten.

Straffbestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman fick i allt väsentligt
sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1948.1 förarbetena uttalades
bl. a. att det särskilda skyddet borde, förutom till dem som fullgör för det
allmänna viktiga funktioner, i första hand utsträckas till sådan personal som
har att i förhållande till allmänheten sörja för upprätthållande av ordning och
säkerhet. Det uttalades också att såsom försvårande vid straffmätningen
borde beaktas bl. a. den omständigheten att den angripne - t. ex. en
patrullerande polisman - löper särskild risk för övergrepp från allmänhetens
sida.

JuU 1984/85:4

Högsta domstolen har i avgöranden i mål rörande våld eller hot mot
tjänsteman upprepade gånger uttalat att allmänpreventiva skäl talar för att
frihetsstraff i regel skall utdömas för sådana brott, som inte är ringa, och att
endast undantagsvis annan påföljd bör väljas. Domstolen har också uttalat
att behovet av skydd för en utsatt yrkesgrupp förstärker de allmänpreventiva
skäl som talar för frihetsstraff.

I syfte att bidra till att samhällsskyddets krav tillräckligt beaktades i mål
angående våld mot polis och för att främja jämnhet i rättstillämpningen
utfärdade riksåklagaren år 1967 vissa föreskrifter för åklagarna i sådana mål
(riksåklagarens cirkulär C 28). Sedan riksåklagaren funnit att rättstillämpningen
på området hade utvecklats och stabiliserats så att särskild tillsyn inte
längre var erforderlig upphävdes cirkuläret år 1979. En undersökning av
straffmätningen i mål angående våld mot tjänsteman har därefter utförts av
hovrättsrådet Gunnar Grönvall (rapporten Ds Ju 1980:9 Straffmätning).
Han har därefter på riksåklagarens uppdrag i en särskild promemoria
sammanfattat resultatet av undersökningen och sina egna slutsatser därav.
Han anförde där bl. a. att enligt undersökningen frihetsstraffen för våld mot
tjänsteman i varje fall inte varit strängare än motsvarande straff för
”normalbrottet” misshandel. Vad som framkommit gav riksåklagaren
anledning att år 1982 understryka det angelägna i att straffmätningen i mål
angående våld mot tjänsteman ägnas särskild uppmärksamhet både i
åklagarnas löpande arbete och vid statsåklagarnas tillsyn över åklagarnas
verksamhet. Detsamma gäller behovet av fullföljd av talan i påföljdsdelen i
sådana mål.

Motionerna har remissbehandlats av utskottet. Remissinstanserna anser
överlag att den lagstiftning som finns på området är lämpligt utformad. De
flesta remissinstanserna anser också att rättstillämpningen är i stort sett
nöjaktig och att ingen åtgärd från riksdagens sida är påkallad. Det har
emellertid också yppats kritik mot domstolarnas påföljdsval i de aktuella
målen, och det har även ifrågasatts någon form av lagstiftning för att ge
tillfälle till motivuttalanden i skärpande riktning.

Utskottet vill till en början understryka - liksom utskottet också tidigare
gjort - att motionsspörsmålen om våld mot polisman och om polispersonalens
arbetsmiljö gäller en viktig fråga. Det är ett väsentligt samhällsintresse
att polisen får skydd och stöd i sitt många gånger utsatta arbete. Att samhället
ser speciellt allvarligt på våldshandlingar som riktas mot poliser och andra
offentliga befattningshavare framgår av att sådana gärningar getts ett högre
straffvärde än motsvarande gärningar som riktar sig mot personer utanför
den skyddade personkretsen; sålunda föreskrivs det en avsevärt strängare
straffskala för brottet våld mot tjänsteman än för misshandelsbrott som inte
är grovt. Också av uttalanden vid tillkomsten av lagreglerna om våld och hot
mot tjänsteman framgår det klart att avsikten varit att bereda personer i
utsatt ställning, t. ex. polismän, särskilt skydd mot våldshandlingar. Utskottet
vill framhålla att den allvarliga syn på detta slags brottslighet som

JuU 1984/85:4

lagstiftningen ger uttryck för självfallet alltjämt är fullt aktuell, och utskottet
anser sig kunna utgå ifrån att denna inställning omfattas av de rättstillämpande
myndigheterna. Det är också av största vikt att en sådan grundsyn är
förhärskande bland allmänheten och dominerar attityderna i samhället i
dessa frågor.

Utskottet finner det vanskligt att göra några säkra bedömningar av den
motionsvägen framförda uppfattningen att rättstillämpningen vid våldsbrott
mot tjänstemän kommit att bli allt mildare. Vissa tecken kan tyda på sådana
förändringar. Bilden är emellertid inte entydig, och det finns inte någon helt
aktuell undersökning av frågan.

Det utredningsarbete som fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) bedriver
rörande bl. a. en allmän översyn av straffskalorna kommer att avse även
brotten våld och hot mot tjänsteman. Resultatet av arbetet är aviserat till
slutet av år 1985. Det kan förväntas att de i detta betänkande aktuella
frågorna om straffmätningen i sådana mål och förhållandet till misshandelsbrottet
kommer att bli närmare penetrerade av kommittén. Det är enligt
utskottets mening lämpligt att frågorna blir belysta i detta större sammanhang.

Vad nu har sagts leder utskottet till uppfattningen att några särskilda
åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade med anledning av motionsyrkandena.
Utskottet vill emellertid samtidigt understryka vikten av att
rättstillämpningen i mål om våldsbrottslighet mot tjänstemän står i samklang
med den princip om ett särskilt straffrättsligt skydd som bär upp lagstiftningen.
Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1983/84:395, motion 1983/84:1351 i denna
del (yrkande 1) och motion 1983/84:1522 i denna del (yrkande 2
delvis).

Stockholm den 20 november 1984

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén
(s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt
(s), Inger Wickzén (m) och Göran Ericsson (m).

JuU 1984/85:4

Särskilt yttrande

Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Inger Wickzén (m) och Göran Ericsson (m)
anför:

Polispersonalen har en utsatt position i samhället med ett ansvarsfullt och
många gånger svårt arbete. Det är av vital betydelse för ett rättssamhälle att
ha en väl fungerande och stabil poliskår; den svenska polisen fyller de högsta
krav i dessa avseenden. För att man skall kunna räkna med att den goda
standarden består även framdeles måste emellertid polisen i sitt krävande
arbete få känna stöd från samhällets sida. Det är därför nödvändigt att ägna
stor uppmärksamhet åt polisens arbetsmiljö. Hit hör som en mycket viktig
del att det allmänna med kraft skyddar poliser i tjänstevärv och klart och
otvetydigt tar avstånd från övergrepp mot poliser. Vi vill särskilt framhålla
betydelsen av att lagstiftningen - som ger ett extra högt straffvärde för våld
som riktar sig mot tjänsteman - tillämpas på det sätt som avsågs vid dess
tillkomst.

Vi utgår från att fängelsestraffkommittén i sitt betänkande med översyn av
straffskalorna kommer att belysa rättstillämpningen i fråga om bl. a. våld mot
tjänsteman och därvid också föreslå de ändringar som kan visa sig vara
befogade för att vidmakthålla den allvarliga synen på denna typ av
brottslighet. Bl. a. med hänsyn till att fängelsestraffkommitténs betänkande
är att vänta inom ett år avstår vi från att nu kräva ytterligare kartläggning av
rättspraxis och därav eventuellt föranledda lagändringar.

mlnab/gotab Stockholm 1984 79098