om utvidgad skyldighet för kreditupplysningsföretag att lämna beställaruppgift (Betänkande 1984/85:NU5 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande
1984/85:5

om utvidgad skyldighet för kreditupplysningsföretag att lämna beställaruppgift Ärendet I

motion 1983/84:609 av Håkan Stjernlöf (m) hemställs att riksdagen
beslutar att i meddelande om kreditupplysningens innehåll till den som
upplysningen avser också skall ingå uppgift om vem som begärt upplysningen.

Datainspektionen, två kreditupplysningsföretag och tio intresseorganisationer,
huvudsakligen inom näringslivet, har avgivit remissyttranden i
ärendet.

Sammanfattning

Motionens innebörd är att kreditupplysningsföretagen bör vara skyldiga
att lämna uppgift om vem som har beställt en kreditupplysning även när
denna avser en person som är näringsidkare. Efter en omfattande remissbehandling,
där skilda meningar har kommit till uttryck, avstyrker utskottet
detta förslag.

Gällande bestämmelser, m. m.

Kreditupplysningslagen (1973:1173) syftar främst till att hindra att kreditupplysningsverksamhet
leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten
eller till skada genom oriktiga eller missvisande upplysningar. Efterlevnaden
av lagen står under tillsyn av datainspektionen.

Lagen gäller för yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet
(1 §). Med kreditupplysning avses uppgift, omdöme eller råd som lämnas till
ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt
i ekonomiskt hänseende (2 §). En speciell typ av kreditupplysning, för vilken
gäller särskilda skyddsregler, är den s. k. personupplysningen. Med detta
uttryck avses kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande
varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet
att uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa
verksamhetens ekonomiska ställning. En kreditupplysning som inte utgör
personupplysning brukar kallas företagsupplysning.

Kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas så att den inte leder till
otillbörligt intrång i personlig integritet (5 §). Denna allmänna, grundläggande
regel kompletteras i olika hänseenden av mera detaljerade föreskrifter.

1 Riksdagen 1984185.17sami. Nr5

NU 1984/85:5

Dessa innebär bl. a. att den som avses med en kreditupplysning skall av
kreditupplysningsföretaget få meddelande om upplysning som har lämnats
om honom (11 §). När personupplysning lämnas skall den omfrågade
samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftligt meddelande om de
uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller rörande honom
och vem som har begärt upplysningen. När annan kreditupplysning rörande
enskild person lämnas - dvs. företagsupplysning som inte avser juridisk
person - skall den omfrågade på motsvarande sätt få meddelande om de
uppgifter som upplysningen innehåller rörande honom. Den sistnämnda
föreskriften liksom föreskriften att det skall meddelas vem som har begärt
personupplysning tillkom genom en lagändring (1981:737) som trädde i kraft
den 1 januari 1982.

Med näringsidkare skall enligt ett motivuttalande (prop. 1973:155 s. 140) i
kreditupplysningslagen på samma sätt som i vissa andra lagar förstås var och
en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Beträffande de
personer som i lagen likställs med näringsidkare anförs det i motiven:

Till personer med väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet bör till en
början hänföras sådana som har ett väsentligt ekonomiskt intresse i
verksamheten, t. ex. delägare i handelsbolag eller kommanditbolag, aktieägare
i fåmansbolag samt aktieägare som har en större post aktier i annat
aktiebolag. Hit hör också de som har en ledande ställning i ett företag som
styrelseledamot, verkställande direktör eller på annat sätt. I vissa fall kan
också andra personer hänföras till den angivna kategorin, t. ex. den som
lämnat en större kredit till ett företag och därigenom har möjlighet att
påverka företagets verksamhet.

Vissa ytterligare motivuttalanden (s. 140f.) kan också ha intresse i
sammanhanget.

Givetvis kan det förekomma att en person som är näringsidkare eller som
står ett företag nära behöver kredit i egenskap av privatperson. Rent
principiellt borde en kreditupplysning som i sådant fall lämnas om honom
anses som personupplysning och alltså vara underkastad de särskilda
restriktioner i fråga om innehåll m. m. som gäller beträffande personupplysningar.
För kreditupplysningsföretaget torde det dock ofta innebära praktiska
svårigheter att tillämpa olika regler i fråga om en och samma person,
beroende på i vilken egenskap han för tillfället uppträder. Den som är
näringsidkare e. d. torde också normalt få finna sig i att han därmed får ett
sämre integritetsskydd även i de fall då han uppträder som privatperson.
Skulle emellertid kreditupplysningsföretaget, i fall då kreditupplysning
begärs om en person som i och för sig är näringsidkare eller därmed likställd,
få uppgifter som gör det helt klart att den begärda upplysningen inte har
något samband med det företag eller den verksamhet dit personen är knuten,
bör kreditupplysningen behandlas som en personupplysning.

Datainspektionen har i november 1983 föreskrivit att Upplysningscentralen
UC AB i sitt personregister för kreditupplysningsverksamhet skall
särskilt markera de personposter som avser sådana enskilda personer för
vilka kreditupplysningslagens bestämmelser om personupplysning inte behö -

NU 1984/85:5

ver tillämpas. UC har överklagat detta beslut hos regeringen. Ärendet
bereds f. n. inom justitiedepartementet.

Förarbeten till bestämmelsen om beställaruppgift

I den departementspromemoria (Ds Ju 1979:8) som låg till grund för 1981
års ändring i kreditupplysningslagen föreslogs dels att begreppet personupplysning
skulle utvidgas till att avse alla kreditupplysningar om enskild person,
dels att kreditupplysningsföretagen skulle bli skyldiga att i meddelande om
lämnad kreditupplysning (kreditupplysningskopia) ange för vems räkning
upplysningen begärts. Remissinstansernas reaktion på dessa förslag sammanfattades
i propositionen om lagändringen (prop. 1980/81:10 s.54)
sålunda:

Som har angetts har denna utvidgning mött stark kritik från flera

remissinstanser, bl. a. företrädare för banker och andra kreditgivare, för
kreditupplysningsbranschen och för näringslivet. Dessa remissinstanser är
också negativt inställda till att näringsidkare m.fl. skulle få rätt till
kreditupplysningskopia och till besked om vem som har begärt upplysningen.
Även andra remissinstanser, såsom bankinspektionen, Sveriges advokatsamfund
och TCO, tar avstånd från detta förslag eller ifrågasätter dess
lämplighet. En del företrädare för näringslivet, t. ex. SAF och Sveriges
industriförbund, tillstyrker dock förslaget helt eller delvis.

Innebörden av den kritik som riktades mot förslaget att även en
näringsidkare skulle få uppgift om vem som begärt kreditupplysning om
honom kan belysas med några citat från remissyttrandena (prop. s. 215, 226,
251, 255).

Sveriges grossistförbund anförde:

Det kan i vissa fall vara känsligt om en kreditgivare tar en personupplysning
och personen ifråga får reda på detta. Särskilt gäller detta sådana
situationer, då en näringsidkare anser sig behöva göra en kontroll av ett
existerande kundförhållande på grund av att han befarar att kunden kan ha
svårt att klara sina åtaganden. Även här blir det fråga om en avvägning
mellan olika intressen. Vi menar för vår del att det inte kan vara någon mer
påtaglig nackdel från integritetssynpunkt att uppgift om beställaren av
kreditupplysningen inte lämnas.

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO)-Familjeföretagen yttrande gemensamt följande:

Med hänsyn till att en näringsidkare bör ha möjligheten att inhämta en
kreditupplysning om en tilltänkt affärsförbindelse eller göra fortlöpande
uppföljningar av kreditvärdigheten hos etablerade förbindelser utan att få
relationerna störda i måhända känsliga affärssituationer föreslås att uppgift
om vem som begärt upplysning icke skall behöva tillställas det företag
kreditupplysningen avser. Integritetsskyddet torde bli tillräckligt genom
övriga restriktioner.

NU 1984/85:5

Svenska bankföreningen anförde med instämmande av Post- och Kreditbanken,
PKbanken, samt Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens
förening och Upplysningscentralen UCAB:

Ett särskilt skäl mot en regel, som berättigar näringsidkare att alltid få
kopia av personupplysning om honom och besked vem som beställt
upplysningen, är den sannolika effekten av en sådan regel vid förmedling av
kreditupplysningar om näringsidkare från svenska till utländska banker.
Man måste räkna med att utländska banker och deras kunder med vetskap
om en dylik regel ofta hellre skulle avstå från att begära kreditupplysningar
beträffande en tänkt svensk motpart. För närvarande lämnas i samband med
vår utrikeshandel svenska kreditupplysningar i betydligt större utsträckning
till utlandet än utländska kreditupplysningar lämnas till Sverige. En kreditupplysningsverksamhet
i Sverige, som enligt utlandets mening fungerar
tillfredsställande, är i stor utsträckning en förutsättning för de krediter, som
lämnas vid den svenska importen, och för de förskott, som de svenska
exportörerna ofta erhåller.

Motorbranschens riksförbund var kritiskt mot förslaget att näringsidkare
bl. a. när det gällde beställaruppgift skulle jämställas med privatpersoner:

Även om det innebär svårigheter att i kreditupplysningssammanhang
definiera en näringsidkare, bör detta icke vara skäl nog för att jämställa
honom med en privatperson. I stället borde man försöka finna en metod,
efter vilken man kan bedöma om en person är näringsidkare eller ej.
Näringsidkarens intresse av integritetsskydd torde mer än väl uppvägas av
kreditgivarnas (inklusive samhällets) intresse av så fullödig information som
möjligt av näringsidkarens tidigare, fastslagna betalningsförsummelser.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anförde:

Kreditupplysningar inhämtas ofta i samband med att en arbetstagare söker
anställning. I en sådan situation är det mindre önskvärt, sett ur arbetstagarens
synpunkt, att kreditupplysningsinstitutet skall behöva lämna ut hans
namn till en presumtiv arbetsgivare. Det kan också ifrågasättas om inte
kreditgivningen försvåras för personer med inregistrerad firma om en
begränsning görs i möjligheterna att erhålla kreditupplysning.

Regeringen - med justitieminister Flåkan Winberg som föredragande -gick emot förslaget om en utvidgning av begreppet personupplysning. Den
anslöt sig inte heller till förslaget om beställaruppgift till enskilda näringsidkare.
Flärom anfördes i propositionen (s. 56f.):

Vad härefter angår frågan huruvida enskilda näringsidkare m. fl. bör ges
rätt till besked också om vem som har begärt en kreditupplysning synes det
vara klart att redan rätten till kreditupplysningskopia i många fall kommer att
innebära att vederbörande kan sluta sig till vem som har begärt upplysningen.
Detta torde i allmänhet inte medföra några negativa effekter. Att
kreditgivare och andra som avser att träda i ekonomisk förbindelse med en
näringsidkare inhämtar kreditupplysning om denne måste framstå som en
helt naturlig åtgärd, som näringsidkare lika väl som andra har anledning att
räkna med. Det kan emellertid inte bortses från att en rätt till beställaruppgift
på detta område i en del fall kan medföra olägenheter. Oftast torde det då

NU 1984/85:5

också vara fråga om situationer där den omfrågade inte redan på grund av att
han erhåller en kreditupplysningskopia kan sluta sig till vem som har beställt
upplysningen. Jag tänker exempelvis på fall där någon begär kreditupplysning
om ett företag i syfte att undersöka om det kan vara intressant att söka
förvärva dess rörelse eller där någon som avser att söka anställning hos ett
företag själv eller genom sin fackliga organisation begär upplysningar om
detta. En skyldighet för kreditupplysningsföretag m.fl. att ta reda på och
uppge vem som har begärt en kreditupplysning om näringsidkare m. fl. kan
också vålla vissa problem när beställaren finns i utlandet.

Motionen

I motionen anförs att kreditupplysningsföretagen bör åläggas skyldighet
att meddela näringsidkare vem eller vilka som har begärt soliditetsupplysning
om vederbörande. En bestämmelse härom bör införas i kreditupplysningslagen,
säger motionären.

Tidigare behandling

År 1983 väcktes en motion (c) med samma syfte som den nu aktuella. Den
avslogs av riksdagen sedan den avstyrkts av näringsutskottet (NU 1983/84:1)
med följande motivering:

Motionären hävdar att det bland småföretagare råder stort missnöje med
att de inte har rätt att få beställaruppgift. Både datainspektionen - som är
tillsynsmyndighet enligt kreditupplysningslagen - och kreditupplysningsföretagen
själva får, hävdar motionären, ett stort antal förfrågningar om vem
som beställt och fått en kreditupplysning varom föreskrivet meddelande har
lämnats.

Datainspektionen har under hand vitsordat att många har gjort sådana
förfrågningar. Antalet hänvändelser av detta slag har emellertid numera
minskat, sedan man från inspektionens och kreditupplysningsföretagens sida
har sökt sprida kännedom om gällande bestämmelser och motiven för dem.

Den nuvarande regleringen på den punkt som här är aktuell trädde i kraft
vid 1982 års början. Den svarar, såsom framgår av redogörelsen i det
föregående, mot de önskemål som representativa småföretagarorganisationer
framförde i samband med den översyn av kreditupplysningslagen som
gjordes dessförinnan. Utskottet finner mot den bakgrund som har angivits
inte skäl för en sådan lagändring som motionären föreslår.

Remissbehandling av motionen

Remissyttranden över motionen har avgivits av datainspektionen. Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund, Finansbolagens förening, Upplysningscentralen UC AB, Soliditet
AB, Sveriges advokatsamfund, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Motorbranschens riksförbund och
TCO.

NU 1984/85:5

PKbanken har deltagit i Bankföreningens handläggning av remissärendet
och instämt i föreningens yttrande.

Organisationer som vid remissbehandlingen av departementspromemorian
(Ds Ju 1979:8) Kreditupplysning och inkasso tillstyrkte en sådan ordning
som nu föreslås i motionen (se prop. 1980/81:10 s. 212, 249 f.) har inte
tillfrågats på nytt.

I en promemoria som bifogades vid remissen av motionen anfördes bl. a.
följande:

Efter hänvisning från datainspektionen har flera personer per telefon vänt
sig till näringsutskottets kansli med synpunkter i ämnet. De har framfört
kritik mot den nuvarande begränsningen av skyldigheten att lämna beställaruppgift.
Två av dessa reaktioner kan nämnas. Innehavaren av en mindre
mekanisk verkstad misstänkte att ett större konkurrentföretag försökte ta
reda på hans ekonomiska ställning i syfte att kunna motarbeta honom. En
arbetstagare som var styrelseledamot i ett litet familjeföretag uppgav att
kreditupplysningar avseende honom och hans hustru till följd av detta
uppdrag icke klassificerades som personupplysningar.

Datainspektionens yttrande har tillställts de övriga remissinstanserna och *
kommit alla utom Motorbranschens riksförbund till handa innan de avgav
sina egna yttranden.

Datainspektionen erinrar i sitt yttrande om den tidigare remissbehandlingen.
Motionen tillstyrks av inspektionen med utförlig motivering. Yttrandet
återges som bilaga till detta betänkande (s. 12).

Med ändring av sitt ställningstagande vid föregående tillfälle tillstyrker
även Sveriges köpmannaförbund motionen:

Under det senaste decenniet har kraven på insyn och öppenhet gjort sig allt
mer gällande. Samtidigt har förbättrade regler och kontrollmöjligheter
införts för register av olika slag. Inte minst införandet av datalagen och
datainspektionen har medfört mer balanserade värderingar av registerfrågor.
Detta har lett fram till, att anonymitetsskyddet för upplysningsbeställare
enligt vår uppfattning kan upphävas.

Svenska bankföreningen, i vars yttrande förutom PKbanken även Sveriges
föreningsbankers förbund och Upplysningscentralen UC AB instämmer,
anser i första hand att man borde återgå till den ordning som gällde före år
1982, dvs. upphäva kravet på beställaruppgift beträffande personupplysningar.
Skulle detta inte ske anser föreningen i andra hand att motionen bör
bifallas. I yttrandet anförs:

Den situation som nu råder, där enskilda personer om vilka företagsupplysningar
lämnas får kopia på upplysningen men inte besked om frågeställaren,
är från flera utgångspunkter olycklig. Så exempelvis leder kännedom om
att en upplysning begärts men ovissheten om vem som begärt den inte sällan
till irritation. I rådande läge - och om en återgång till tidigare ordning inte
kan göras - vore det därför enligt bankföreningens uppfattning bättre om den
omfrågade också fick besked om vem som är frågeställare.

NU 1984/85:5

Finansbolagens förening menar också att det vore önskvärt med en
återgång till den ordning som gällde före år 1982. Som en teoretisk möjlighet
anger föreningen att beställaruppgift skulle få lämnas om beställaren har
medgivit detta. Föreningen motiverar sin uppfattning sålunda:

Finansbolagen är i sin dagliga verksamhet beroende av att fortlöpande
kunna kontrollera kreditvärdigheten hos säljföretag och kunder, etablerade
eller presumtiva. Det är väsentligt att detta informationsinhämtande kan
bedrivas på ett sådant sätt att relationerna till de omfrågade företagen inte
störs. Möjligheten att inhämta kreditinformation under sekretess är därvid
av stor betydelse. Det nu anförda gäller i viss utsträckning även i fråga om
banker och andra kreditinstitut men det bör observeras att finansbolag inte
har samma möjligheter som banker att kontrollera förekomsten av banktillgodohavanden
och andra tillgångar.

Vid den typ av affärsmässiga relationer som det här är tal om framstår det
inte heller som särskilt angeläget från integritetssynpunkt att kopia av
personupplysning jämte beställaruppgift lämnas till näringsidkaren i fråga.

Vad föreningen nu anfört leder till slutsatsen att man egentligen borde
överväga en återgång till de förhållanden beträffande företagsupplysningar
som gällde före 1982 års ändringar i kreditupplysningslagen och det är
föreningens uppfattning att detta vore att föredraga.

Den nuvarande ordningen innebär en halvmesyr och föreningen har
förståelse för att den upplevs som irriterande av en del näringsidkare, liksom
att den medför en viss arbetsbelastning för kreditupplysningsorganen och för
datainspektionen. En i teorien tilltalande lösning vore måhända att tillåta
kreditupplysningsföretagen att lämna beställaruppgift om en sådan begärs
och om beställaren har medgivit att uppjgift härom får lämnas. Administrativa
komplikationer kan dock förutses.

Föreningen vill till sist påpeka att regel om skyldighet att lämna beställaruppgift
antagligen skulle uppmuntra till kringgåenden, exempelvis på det
sättet att det företag som önskar en företagsupplysning inhämtar upplysningen
via ett tredje företag, som därmed kommer att stå som beställare.

De övriga remissinstanserna avstyrker motionen.

Soliditet AB bekräftar inledningsvis att efter den tidigare lagändringen ett
stort antal näringsidkare vände sig till bolaget med irritation och missnöje
över det anonymitetsskydd som föreligger beträffande beställaruppgift i det
sammanhang som nu berörs. Sedan lagen fått verka och såväl datainspektionen
som branschen fått tillfälle att förklara innehållet i lagen har emellertid
denna kritik från företagarhåll minskat avsevärt, säger bolaget. Enligt dess
uppfattning föreligger i dag på företagarhåll inget påtagligt missnöje med
lagens utformning. I yttrandet anförs vidare:

Enligt bolagets mening är den ordning som gäller f. n. fullt tillfredsställande.
Konsekvenserna av det förslag som nu utreds skulle i stor utsträckning
kunna bli att affärsidkare underlåter inhämta kreditupplysning beträffande
tilltänkta affärsförbindelser. Detta skulle i sin tur motverka syftet med
kreditupplysningslagen och inte gagna affärslivet. Integritetsskyddet torde
bli tillräckligt genom övriga restriktioner.

Införande av skyldighet att lämna beställaruppgift även i näringsidkarrelationer
skulle, säger SHIO-Familjeföretagen, ha både för- och nackdelar:

NU 1984/85:5

Bland fördelarna är att det ökar integritetsskyddet, att en omfrågad
näringsidkare kan få tillfälle att korrigera eller kommentera den uppgift
frågaren erhållit, att näringsidkaren får kunskap om vilket företag eller
vilken person som är intresserad av hans rörelse och att kreditupplysningsföretagen
slipper göra en bedömning om vem som är näringsidkare eller inte.

Bland nackdelarna märks att frågaren ofta kan ha goda grunder för att vilja
vara anonym, exempelvis av konkurrensskäl eller för att frågaren inte vill
äventyra sina relationer med näringsidkaren enbart på grund av kreditupplysningen.

Under den tid som har gått sedan nuvarande bestämmelser infördes har
organisationen inte från sina medlemmar kunnat notera krav på ändringar
enligt motionärens förslag, heter det i yttrandet. Exemplen i den promemoria
som åtföljde remissen talar inte för att någon ändring behöver göras.
Konklusionen blir följande:

SHIO-Famil jeföretagen anser därför - även om vi har stor förståelse för de
synpunkter som ligger bakom förslaget - att motionen bör avslås.

Exemplen i promemorian kommenteras även av Sveriges advokatsamfund,
som anför:

De skäl som bär upp nu gällande ordning beträffande beställaruppgift för
kreditupplysning rörande enskild person, gäller fortfarande. Förhållandena
inom närings- och kreditlivet i detta hänseende har inte på senare år
genomgått sådana förändringar att en ändring är påkallad. De problem, som
i enstaka fall har uppstått, äger inte sådan tyngd att den grundläggande
principen bör rubbas.

Utskottet har i en till remissen bifogad promemoria angivit två fall i vilka
kritik riktats mot begränsningen av skyldighet att lämna beställaruppgift.
Det första gäller misstanke om konkurrenters intresse i verksamheten, ett
enligt samfundet i och för sig legitimt marknadsekonomiskt intresse. Bortsett
från denna principiella uppfattning är det dock möjligt att, även efter en
tilltänkt lagändring i denna del, dölja sig bakom beställningar som sker i
annans namn. Det andra fallet torde vara av praktisk betydelse endast vid ett
fåtal tillfällen. Enligt samfundets mening föreligger ej tillräckliga skäl att i nu
ifrågavarande avseende särbehandla styrelseledamöter när uppgift om deras
ekonomi lämnas i anledning av styrelseuppdraget.

Sveriges grossistförbund anför:

Vi har för vår del i tidigare yttrande påpekat att det kan vara känsligt omen
kreditgivare tar en upplysning på en näringsidkare och denne får besked om
vem som beställt uppgiften. Detta gäller särskilt sådana situationer, då en
näringsidkare anser sig behöva göra en kontroll av ett existerande kundförhållande
på grund av att han befarar att kunden kan ha svårt att klara sina
åtaganden.

Det har enligt vår mening inte anförts tillräckliga skäl för att vi skulle ha
anledning att ändra denna uppfattning. Det är visserligen så, som datainspektionen
framhåller, att en ökad öppenhet ligger i tiden. Å andra sidan kan
de integritetsaspekter som gäller privatpersoner inte i samma mån gälla
näringsidkare. Den som bedriver näringsverksamhet, med de redovisningsoch
uppgiftskrav som därav följer, måste rimligen acceptera att uppgift om

NU 1984/85:5

hans ekonomiska status kan inhämtas utan att han får besked om vern som
beställt uppgiften. Det bör särskilt påpekas att kravet på ökad öppenhet inte
ställts på grund av påstådda missbruk. Det tycks i stället röra sig om en allmän
olust över att inte få veta vem beställaren är.

Vi menar för vår del att det finns situationer då kreditupplysning behöver
inhämtas utan att beställarens namn bör avslöjas. För exempelvis partihandelsföretag,
som av naturliga skäl har en omfattande kreditgivning till sina
kunder, kan beställaruppgiften innebära en klar olägenhet i ett känsligt
affärsläge. Vid avvägningen mellan detta intresse och integritetsintresset
måste enligt vår mening integritetsintresset vika.

Motorbranschens riksförbund åberopar sitt avstyrkande yttrande över
förslaget i departementspromemorian och meddelar att förbundet inte finner
anledning att frångå sin tidigare redovisade uppfattning i frågan.

Svenska sparbanksföreningen hänvisar likaså till att föreningen i sitt
yttrande över departementspromemorian ställde sig negativ till att kreditupplysningslagen
skulle ändras på det sätt som nu är aktuellt. Därvid anförde
föreningen att konsekvenserna av en lagändring skulle allvarligt kunna skada
svenska företags exporthandel och förbindelser med utländska banker.
Föreningen förklarar nu att den har oförändrad inställning i frågan och
ansluter sig till de övriga skäl som i proposition 1980/81:10 anfördes mot den i
promemorian föreslagna lagändringen.

TCO citerar vad organisationen anförde i sitt yttrande över departementspromemorian
(se s. 4). Motionen avstyrks med uttalandet att TCO inte
finner någon anledning att nu inta en annan ståndpunkt än tidigare.

Utskottet

Ett huvudsyfte med kreditupplysningslagen (1973:1173) är att skydda mot
kränkningar av enskildas integritet i samband med kreditupplysningsverksamhet.
Enligt en bestämmelse i lagen skall den som avses med en
personupplysning utan anfordran få underrättelse om vem som har begärt
upplysningen och om vilka uppgifter, omdömen och råd som denna
innehåller. Ifall en omfrågad är näringsidkare rör det sig inte om en
personupplysning utan om en s.k. företagsupplysning. Flan skall då få
meddelande om de uppgifter som upplysningen innehåller om honom.
Uppgift om beställaren är kreditupplysningsföretaget däremot inte ålagt att
lämna. Med näringsidkare likställs i detta sammanhang andra personer med
väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet.

I motion 1983/84:609 (m) begärs, liksom i en liknande motion (c) vid
riksmötet 1982/83, att kravet på beställaruppgift skall utvidgas till att också
gälla upplysningar om näringsidkare. Sitt avstyrkande av den tidigare
motionen grundade näringsutskottet huvudsakligen på de överväganden som
föregick de nuvarande bestämmelsernas tillkomst år 1981. Den nya motionen
har gjorts till föremål för en omfattande remissbehandling. Därvid har
olika meningar kommit till uttryck.

NU 1984/85:5

Datainspektionen, som är tillsynsmyndighet enligt kreditupplysningslagen,
pläderar utförligt för en lagändring i enlighet med motionärens
önskemål. Inspektionen uppger att den nästan dagligen får reaktioner från
företagare som anser det orimligt att lagstiftaren skyddar upplysningsbeställarens
anonymitet. Den förespråkade lagändringen skulle, menar datainspektionen,
inte bara förbättra integritetsskyddet för de omfrågade personerna
utan också kunna medföra att kreditbedömningsunderlaget får högre
kvalitet. Sveriges köpmannaförbund, som tidigare har varit negativt till att
näringsidkare skulle få beställaruppgift, anser nu att kravet på öppenhet gör
sig mera gällande, så att anonymitetsskyddet för upplysningsbeställare bör
upphävas. Det kan noteras att ett par centrala organisationer inom näringslivet,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, redan
inför 1981 års lagändring tillstyrkte att så skulle ske. De har därför inte
tillfrågats vid detta tillfälle.

Från affärsbankernas och föreningsbankernas sida hävdar man - med
instämmande av den bankägda Upplysningscentralen UC AB - att den
nuvarande ordningen är olycklig. Ovissheten om vem som har begärt en
upplysning leder inte sällan till irritation, uppges det. Helst skulle man därför
se att riksdagen beslutade om en återgång till den ordning utan krav på några
beställaruppgifter som gällde före år 1982. Om en sådan återgång inte är
möjlig borde det emellertid föreskrivas att alla enskilda personer skall få
besked om vem som är frågeställare. Som en halvmesyr betecknas den
nuvarande ordningen av Finansbolagens förening, vars slutsats också är att
en återgång till förhållandena före år 1982 vore att föredra.

De övriga remissinstanserna vill alla slå vakt om de bestämmelser som nu
gäller. Hit hör flera organisationer som företräder små och medelstora
företag - SHIO-Familjeföretagen, Motorbranschens riksförbund och Sveriges
grossistförbund - och vidare bl. a. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
advokatsamfund och TCO. En rad argument framförs för deras
ståndpunkt. Många näringsidkare har ett legitimt intresse av att kunna
inhämta kreditupplysningar utan att deras namn röjs, menar man. Beställaruppgifter
skulle kunna skapa olägenheter i känsliga affärssituationer. Ett
upphävande av anonymitetsskyddet skulle därför kunna leda till att näringsidkare
avstår från att skaffa kreditupplysningar, fastän sådana är till gagn för
deras affärsverksamhet. Riskerna för att svenska företags exporthandel och
förbindelser med utländska banker skall skadas framhävs också. TCO uttalar
ånyo att en anställningssökande anonymt bör kunna skaffa sig upplysningar
om en presumtiv arbetsgivare. Kritiken från företagarhåll mot den ordning
som nu gäller har minskat avsevärt sedan datainspektionen och branschen
har fått förklara lagens innehåll, hävdar kreditupplysningsföretaget Soliditet
AB. Och SHIO-Familjeföretagen upplyser om att organisationen inte har
kunnat notera krav från sina medlemmar på en lagändring enligt motionärens
förslag.

Utskottet konstaterar att två vart för sig legitima intressen står mot

NU 1984/85:5

varandra i sådana fall som här avses. Det gäller å ena sidan att skydda
enskilda personers integritet mot otillbörligt intrång, å andra sidan att värna
om möjligheterna till en effektiv kreditupplysningsverksamhet som kan
förebygga en missriktad kreditgivning och andra icke önskvärda dispositioner.
Den nuvarande ordningen representerar enligt utskottets mening en
rimlig avvägning mellan dessa två intressen. Det synes skäligt att den som är
näringsidkare eller som åtar sig sådana uppdrag eller ikläder sig sådana
engagemang att han blir att jämställa med en näringsidkare får acceptera att
andra utan att röja sig för honom kan skaffa sig upplysningar om hans
vederhäftighet i ekonomiskt hänseende. Även detta synes f. ö. kunna
betraktas som en form av integritetsskydd.

Remissyttrandena över motionen har styrkt utskottet i dess här redovisade
uppfattning. Särskilt fäster utskottet vikt vid SHIO-Familjeföretagens utsaga
att organisationens medlemmar tycks godta den nuvarande ordningen i vad
gäller beställaruppgifter.

Utskottet avstyrker sålunda motionen. Härvid förutsätter utskottet att
regeringen med bistånd av datainspektionen uppmärksamt följer kreditupplysningsverksamhetens
fortsatta utveckling.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1983/84:609.

Stockholm den 22 november 1984

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Gunnar Nilsson i
Stockholm (s), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson
(m), Olof Johansson (c), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp), Jörn Svensson (vpk), Bo Finnkvist (s), Lars Ahlström (m),
Sylvia Pettersson (s) och Lars Andersson (s).

NU 1984/85:5

Bilaga

DATAINSPEKTIONEN 1984-10-04

Riksdagens näringsutskott

Motion 1983/84:609

Näringsutskottet har anhållit att inspektionen avger yttrande över motionen.

Datainspektionen får anföra följande.

Det som motionären vill ändra på kan illustreras av följande situation. En
småföretagare har, efter kontakt med kreditupplysningsföretaget som tillställt
honom upplysningskopia enligt 11 § 2 st kreditupplysningslagen (således
utan beställaruppgift) blivit hänvisad till datainspektionen, och ifrågasätter
vid sin kontakt med datainspektionen det rimliga i att en okänd
kreditupplysningsbeställare har laglig rätt att vara anonym gentemot den
omfrågade som själv känner sig tämligen genomlyst genom de uppgifter om
hans privata förhållanden och ekonomi som lämnas i upplysningen.

Antalet sådana samtal har troligen minskat sedan ”företagarekopian”
infördes 1982, då såväl kreditupplysningsföretagen som datainspektionen
dagligen fick åtskilliga samtal från arga företagare, men alltfort kommer
praktiskt taget dagligen sådana förfrågningar per brev och telefon till
inspektionen.

De flesta företagarna anser det vara helt godtagbart att utomstående tar
upplysningar om honom och hans företag - det gör han ju själv i sin tur - men
anser det vara helt orimligt att upplysningsbeställarens anonymitet skall
skyddas av lagstiftaren.

Datainspektionen har därutöver funnit att det inte sällan inträffar att
upplysningsmottagaren inte helt har förstått innebörden i lämnad upplysning.
Sålunda medför nu tillämpade rutiner i kreditupplysningsverksamhet
att t. ex. en notering om restförd skatt för viss uppbördstermin ser likadan ut
oavsett om den skattskyldige av förbiseende betalat skatten en vecka för sent
eller om den fortfarande är obetald två år senare. (Noteringen säger således
att skatten/avgiften enligt myndighets notering var obetald förfallodagen.)
Det kan vara värdefullt för kreditgivaren att få närmare information t. ex. i
ett sådant läge - och den uppgiften kan lämnas av den omfrågade direkt - om
han får veta vem som fått upplysningen.

I ett samhälle som i övrigt präglas av öppenhet, bl. a. genom handlingsoffentligheten
enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen och rätten till registerbesked
enligt datalagen, synes anonymitetsskydd för upplysningsbeställare
inte förenligt med gällande värderingar. Det är i och för sig knappast något
att skämmas för att man tar en upplysning - inte ens efter ett långvarigt
kundförhållande. Den som vill ha en upplysning innefattande uppgifter om
näringsidkarens och övriga företagsanknutna personers personliga ekonomi
bör givetvis alltfort kunna få det utan angivande av något särskilt skäl eller
behov (jämför 9 § kreditupplysningslagen, vilken bestämmelse enbart berör
personupplysningar). Men beställaren bör rimligen kunna stå för sin
beställning gentemot den omfrågade. Beställaren behöver ju inte i något

NU 1984/85:5

sammanhang vare sig vid beställningen eller senare på fråga från den
omfrågade ange sitt motiv för att beställa upplysningen.

Vid de samtal med näringsidkare som förts har från datainspektionens sida
påpekats att många av näringslivets organisationer motsatt sig att beställaruppgift
skulle lämnas. Beskedet har förvånat de flesta företagare inspektionen
varit i kontakt med.

Datainspektionen vill också erinra om att såväl Svenska Arbetsgivareföreningen
som Sveriges Industriförbund i sina remissyttranden ställde sig
positiva till att skyldighet att lämna beställaruppgift lagstadgades.

En tidsenlig syn på problemet måste enligt datainspektionens uppfattning
präglas av större öppenhet än den nuvarande regleringen gör.

Vid underhandskontakter med undersökare och andra handläggare hos
kreditupplysningsföretag har datainspektionen erfarit att många upplysningsbeställare
numera inte har något emot att stå för sin beställning om den
omfrågade hör av sig till kreditupplysningsföretaget.

Eftersom alltjämt vissa beställare likväl vill förbli anonyma kan kreditupplysningsföretagen
av konkurrensskäl inte genomföra att beställaruppgift
lämnas i alla upplysningar om personer utan att ha en lagstadgad sådan
skyldighet.

Om vissa upplysningsbeställare skulle avstå från att inhämta upplysningar
om beställaruppgift lagstadgades, skulle detta, enligt datainspektionens
uppfattning, knappast negativt påverka kreditgivningen.

Vad gäller förfrågningar från utlandet - som påtalats i remissyttrandena -är situationen ofta den att det är tämligen klart för den omfrågade vem som
beställt upplysningar om han får veta till vilket land de lämnats. F. ö. sker
upplysningslämnandet avseende svenska företag och företagare till utlandet
vanligtvis från svenskt upplysningsföretag till den utländske kreditgivaren via
ett kreditupplysningsföretag eller en bank i kreditgivarens hemland.

Datainspektionen har, med hänsyn till att frågan så entydigt avgjorts vid
översynen av kreditupplysningslagen (propositionen 1980/81:10) inte ansett
sig kunna föreskriftsvis reglera frågan i strid med vad statsmakterna bestämt.
Inspektionen har undersökt andra möjligheter att komma till rätta med
problemet, t. ex. en ytterligare avgränsning av den krets som skall jämställas
med näringsidkare (jämför uttalanden härom av föredragande statsråd i
prop. 1973:155 sid. 40) och en tvåstegsbeställning i vissa fall. Ingen av dessa
idéer har hittills genomförts eftersom de inte kan lösa problemet i sin helhet.

Datainspektionen får med hänvisning till vad som ovan anförts tillstyrka
bifall till motionen - i första hand för att förbättra integritetsskyddet för här
berörda omfrågade personer och i andra hand för den förbättring av
kreditbedömningsunderlaget en lagändring i enlighet med motionen synes
kunna medföra.

Datainspektionen finner dessutom anledning peka på att ett för inspektionen
alltjämt resurskrävande arbetsmoment skulle minska om lagen ändrades
enligt motionärens yrkande.

Lagändringen kan praktiskt genomföras genom ett tillägg till 11 § andra
stycket kreditupplysningslagen. Däremot behöver inte definitionen av
"personupplysning” ändras och inte heller "beställarbehörighetsregeln" i
9 §.

Detta yttrande har beslutats av datainspektionens styrelse. I styrelsens
sammanträde deltog generaldirektören Freese, ordförande, samt ledamöter -

NU 1984/85:5

na Böttiger, Nilsson, Pernelid, Polstam och Vinge samt ersättarna Andersson,
Ekström och Nordström och t. f. byråchefen Westman, föredragande.

Jan Freese

G. A. Westman