om utländska medborgares rätt att förvärva fast egendom m.m. (Betänkande 1981/82:LU1 Lagutskottet)

LU 1981/82

Lagutskottets betänkande
1981/82:1

om utländska medborgares rätt att förvärva fast egendom m. m.
Ärendet

I betänkandet behandlas motionerna 1980/81:1580 av Hadar Cars (fp) och
tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) och 1980/81:1581 av Jens
Eriksson (m).

I samband med ett studiebesök i Växjö har utskottet inhämtat synpunkter
på den lagstiftning som motionerna berör från företrädare för länsstyrelsen i
Kronobergs län.

Motionerna

I motion 1580 lämnas en redogörelse för de olika industriella samarbetsprojekt
mellan Norge och Sverige som aktualiserats under senare år. Att
projekten inte blivit av anser motionärerna delvis bero på psykologiska
faktorer, bl. a. stämningar som kvarlever från unionsupplösningen 1905.
Enligt motionärerna bör Sverige ta första steget till en förändring av
relationerna mellan länderna och därmed visa att vi värdesätter det speciella
förhållandet till Norge. Motionärerna pekar på att Sverige kan vara ett
intressant objekt för norska investeringar. F. n. finns det emellertid
bestämmelser som förbjuder utlänningar att äga fastigheter, aktier m. m. i
Sverige. Motionärerna föreslår att dessa regler ändras så att norrmän och
norska företag jämställs med svenskar och svenska företag. Ett sådant steg
bör leda till att motsvarande restriktioner i Norge undanröjs. Enligt
motionärerna bör den föreslagna förändringen tillsammans med frihandeln
och den gemensamma arbetsmarknaden kunna bidra till att Norge och
Sverige bildar en gemensam hemmamarknad.

På grund av det anförda yrkar motionärerna att riksdagen hemställer att
regeringen låter utreda möjligheterna att undanta norska medborgare och
juridiska personer från de inskränkningar i rätten att äga mark, aktier m. m.
som i Sverige gäller för utlänningar.

I motion 1581 framhålls att allt fler sommarbostäder, markområden och
jordbruk försäljs till personer som inte är svenska medborgare. Enligt
motionären är denna utveckling olycklig och bör hejdas. Motionären anser
att nuvarande regler om utlänningars rätt att förvärva fastigheter i Sverige
förefaller mycket generösa med hänsyn till de många försäljningar som skett.
Motionären yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
det krävs betydligt hårdare regler för prövning av utländska medborgares
förvärv av fast egendom i Sverige.

1 Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 1

LU 1981/82:1

Vissa regler om utlänningars rätt att förvärva fast egendom, m. m.

På olika områden finns bestämmelser som föreskriver att utländska
rättssubjekt eller svenska juridiska personer som står under utländskt
inflytande inte alls eller bara efter tillstånd får förvärva viss egendom, utöva
viss verksamhet, m. m.

En central plats i detta sammanhang intas av lagen (1916:156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Enligt lagen får
utländska medborgare förvärva fast egendom eller gruva eller idka gruvdrift
bara efter särskilt tillstånd som meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer. Med utländska medborgare jämställs utländska
bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser. Inte heller får svenskt
handelsbolag vari finns bolagsman, för vilken de i lagen föreskrivna
inskränkningarna i rätten att förvärva fast egendom gäller, svenskt aktiebolag
vars aktiebrev får ställas till innehavaren eller svensk ekonomisk förening
förvärva fast egendom eller gruva eller idka gruvdrift utan tillstånd i varje
särskilt fall. Detsamma gäller i fråga om svenskt aktiebolag vars aktiebrev
skall ställas till viss man. Sådant bolag kan emellertid undgå tillståndsplikten
genom att visst förbehåll, s. k. utlänningsklausul, tas in i bolagsordningen.
Klausulen skall gå ut på att utländska rättssubjekt eller tillståndspliktiga
svenska rättssubjekt genom teckning eller överlåtelse får förvärva bara en
mindre del av bolagets aktier, nämligen vid varje tidpunkt mindre än 20 % av
röstetalet för bolagets samtliga aktier och mindre än 40 % av bolagets hela
aktiekapital. Aktier som får förvärvas av utländska rättssubjekt brukar kallas
fria aktier och andra aktier bundna aktier.

Innehåller bolagsordningen utlänningsklausul - eller strängare föreskrifter
- får klausulen inte ändras utan medgivande av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer. Sådant medgivande skall inte lämnas om det
strider mot väsentligt allmänt intresse att bolagets aktier förvärvas av
rättssubjekt för vilket de i lagen föreskrivna inskränkningarna i rätten att
förvärva fast egendom gäller. Förvärv av aktie som sker i strid mot klausulen
är ogiltigt. Särskilt tillstånd krävs om rörelse eller del av rörelse skall övergå
från ett icke tillståndspliktigt till ett tillståndspliktigt rättssubjekt.

I fråga om utländska medborgares förvärv av fastigheter gäller enligt lagen
bl. a. att förvärvstillstånd skall meddelas dels om hinder ej möter med hänsyn
till allmänt intresse eller förvärvarens personliga förhållanden, dels om bl. a.
fastigheten i fråga förvärvas huvudsakligen för bostadsändamål eller för
fritidsändamål. I sistnämnda fall uppställs också vissa krav på att fastigheten
är lämpad för ändamålet samt, att förvärvaren har viss närmare angiven
anknytning till Sverige eller att fastigheten inte är belägen inom område där
efterfrågan på fritidsfastigheter är så stor att det föreligger risk för stegring av
fastighetsvärdena. Också förvärv av bostadsarrenden är underkastade
tillståndsplikt om arrendeupplåtelsen avser rätt att uppföra eller bibehålla
fritidshus.

LU 1981/82:1

Prövningen av tillståndsärenden avseende fritidsfastigheter ankommer i
första hand på länsstyrelsen.

Vissa tillämpningsföreskrifter till lagen finns i kungörelsen (1971:705) om
utredning och tillstånd i ärende enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom m. m.

I aktiebolagslagen (1975:1385) finns bestämmelser som inskränker utlänningars
rätt att vara stiftare av svenska aktiebolag samt inneha uppdrag som
styrelseledamot och verkställande direktör.

Beträffande handelsbolag finns sedan länge regler som begränsar utlännings
rätt att ingå i sådant bolag. Reglerna finns numera i lagen (1968:557)
om vissa inskränkningar i rätten att sluta svenskt handelsbolag m. m.

Enligt lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka
näring här i riket får utlänning i princip idka näring här i landet endast efter
näringstillstånd, som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer (kommerskollegium). Från denna huvudregel finns dock flera
undantag. I lagen regleras också utländskt företags rätt att driva verksamhet
här i landet genom s. k. filial.

Vid sidan av de redovisade lagarna finns det bestämmelser om kontroll av
utländskt inflytande inom speciella näringsgrenar. För bank- och kreditväsendet
finns sådana regler i lagen (1955:183) om bankrörelse och för
försäkringsväsendet i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Andra exempel
på bestämmelser om utlänningars verksamhet här i landet finns i sjölagen
(1891:35 s. 1), luftfartslagen (1957:297) och tryckfrihetsförordningen.

Regler som syftar till att förhindra att gällande förvärvsförbud kringgås
finns i lagen (1925:221) om bulvanförhållanden i fråga om fast egendom och
lagen (1934:239) om bulvanförhållanden i fråga om aktier i vissa bolag.

Av betydelse när det gäller såväl svenskars som utlänningars förvärv av fast
egendom är slutligen jordförvärvslagen (1979:230) och lagen (1975:1132) om
förvärv av hyresfastighet m. m.

Historik

Bestämmelserna i 1916 års lag beträffande utlänningars förvärv av bostadsoch
fritidsfastigheter fick sin nuvarande utformning år 1975 (prop. 1975:65,
LU 1975:27). Tidigare gällde betydligt liberalare regler och i praxis
beviljades nästan alltid tillstånd till utlänningars förvärv av fritidsfastigheter.
Skärpningen av lagstiftningen föranleddes av att utländska medborgare i
ökad omfattning förvärvat fritidsfastigheter i Sverige. Det ansågs att ett ökat
utländskt intresse för fritidsfastigheter kunde antas medföra risk för en
olämplig prisutveckling. I propositionen framhöll det föredragande statsrådet
att de utländska förvärven koncentrerats framför allt till de södra och
västra delarna av landet, nämligen till Jönköpings, Kronobergs, Kalmars,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Flallands, Värmlands samt Göteborgs

1* Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 1

LU 1981/82:1

och Bohus län. Vidare påpekade han att efterfrågan redan då utgjorde ett
problem i vissa områden där konkurrensen om marken var stor. Dessa
problem skulle komma att bli påtagliga också i andra regioner, om den
utländska efterfrågan på fritidsfastigheter fick öka i dittillsvarande takt.

Enligt statsrådet medförde en större efterfrågan självfallet att priserna på
de efterfrågade fastigheterna kom att stiga. Man kunde förmoda att i
utlandet bosatta utländska köpare ofta var kapitalstarka och villiga att betala
ett högre pris än vad som normalt kunde erhållas på marknaden. En sådan
utveckling ledde till att här bosatta personers möjligheter att förvärva
fritidshus försämras. I sammanhanget påpekades att det övervägande antalet
hushåll här i landet saknade eget fritidshus samtidigt som efterfrågan på
fritidshus var ganska stor. För dem som var bosatta inom de mest attraktiva
områdena kunde det bli svårt att över huvud taget förvärva ett fritidshus på
rimligt avstånd från bostadsorten.

På grund av det anförda ansåg statsrådet att länsstyrelsernas tillståndsgivning
måste bli mer restriktiv samt att den mera restriktiva tillståndsgivningen
borde ta sikte på utländska medborgare utan särskild anknytning till Sverige.
Förelåg däremot särskild anknytning till vårt land borde den liberala
tillståndsgivningen fortsätta.

I propositionen slogs fast att det inte kunde bli fråga om att utesluta
utländska medborgare, som är bosatta utomlands, från att förvärva fritidshus
i vårt land. Det kunde nämligen vara till fördel att utlänningar söker sig till
Sverige på sin fritid. Utländska förvärv av fritidsfastigheter kunde i vissa
delar av landet innebära ett önskvärt tillskott till bebyggelsen som kunde
bidra till att landskapet hålls öppet, att möjligheterna att upprätthålla vissa
former av samhällsservice ökar och att befintliga men outnyttjade byggnader
används på ett nyttigt sätt. I andra delar av landet, där konkurrensen om
fritidsbebyggelsen är hård, ansågs läget däremot vara ett annat. Det var i
sådana områden som möjligheterna till förvärv av fritidshus borde inskränkas.

Enligt statsrådet borde tillståndsprövningen lämpligen inriktas på en
utredning av huruvida en stor efterfrågan råder eller inte. Den restriktivitet
vid tillståndsgivningen som borde åstadkommas borde därför enligt hans
mening göras beroende av huruvida stor efterfrågan på fritidsfastigheter
råder inom det område som tillståndsansökan avser. Vidare framhölls att
effekten av den nya regeln skulle - i fråga om utländska medborgare utan
särskild anknytning till vårt land - bli att de i stor utsträckning hänvisades till
inköp av fritidsfastigheter i områden där stort efterfrågetryck inte råder.
Regeln innebar vidare att personer, som är bosatta i landet, inte skulle
behöva konkurrera med utomlands bosatta utländska medborgare vid
förvärv av fritidsfastigheter i särskilt attraktiva områden.

I propositionen uttalades att uttrycket område borde ges en vidsträckt
innebörd och kunna avse en längre kuststräcka, ett skärgårdsområde, ett
område vid en större insjö etc. Med den överblick länsstyrelsen i egenskap av

LU 1981/82:1

planmyndighet har över bebyggelsen i länet torde den ha goda möjligheter
att kunna bilda sig en uppfattning om i vilka områden av länet efterfrågan på
fritidsfastigheter är särskilt stor. I tveksamma fall fanns alltid den möjligheten
att genom remiss till byggnadsnämnden få ett gott underlag för
bedömningen av frågan huruvida stor efterfrågan föreligger eller inte.

I fråga om normerna för länsstyrelsernas tillståndsprövning framhöll
lagutskottet - med anledning av ett motionsförslag om att länsstyrelsen
genom ett generellt beslut borde kunna göra förvärvsförbudet tillämpligt på
länet i dess helhet - bl. a. följande.

Utskottet vill emellertid betona att risken för att den utländska efterfrågan
får en allmänt prisuppdrivande effekt på utbudet av fritidsfastigheter är
inskränkt till regioner, där det till följd av efterfrågeöverskott råder
konkurrens om den tillgängliga sommarhusbebyggelsen. Inom områden, där
någon uttalad konkurrenssituation inte föreligger, kan enstaka utländska
förvärv inte innebära någon egentlig försvagning av de inhemska köparnas
ställning på marknaden. Inte heller kan tillfälliga överpris i samband med
dylika förvärv befaras leda till en allmän höjning av prisnivån inom området i
fråga.

Med hänsyn härtill finner utskottet det nödvändigt att den förordade
restriktiviteten i tillståndsgivningen grundas på en regional bedömning av
efterfrågetrycket, så att man söker urskilja inom vilka områden en mera
betydande efterfrågan gör sig gällande. Utskottet ansluter sig därför till
propositionens förslag om att man bör behålla det nuvarande systemet med
en decentraliserad handläggning av dessa tillståndsärenden och att uppgiften
att vara tillståndsgivande myndighet även i fortsättningen bör anförtros
länsstyrelserna.

Utskottet anförde vidare att motionsförslaget kunde bereda väg för en
onödigt stor restriktivitet när det gällde utländska medborgares möjligheter
att få tillstånd att köpa fritidshus i vårt land. Som framhållits i propositionen
kunde det på olika sätt vara till fördel att utlänningar söker sig till Sverige på
sin fritid. Utländska förvärv av fritidsfastigheter kunde enligt utskottet i vissa
trakter innebära ett önskvärt tillskott till bebyggelsen, som kunde bidra till
att landskapet hålls öppet, att möjligheterna att upprätthålla vissa former av
samhällsservice ökar och att befintliga men outnyttjade byggnader kommer
till användning på ett nyttigt sätt. Det var enligt utskottets mening angeläget
att lagstiftningen öppnar möjlighet att ta till vara fördelar av detta slag även
inom län, där konkurrensen om sommarhusbebyggelsen i allmänhet är hård.
Förhållandena i det enskilda länet torde alltid vara så varierande, att det inte
kunde uteslutas att det finns enskilda objekt vilka med hänsyn till sitt läge bör
kunna få inköpas eller arrenderas av utländska medborgare utan att
marknadsmässiga olägenheter behöver befaras uppstå. Enligt utskottets
mening var länsstyrelserna väl skickade att i samarbete med berörda
kommuner förverkliga intentionerna om en sådan nyanserad och flexibel
bedömning av hur efterfrågetrycket fördelar sig på olika delar av länet.
Utskottet nämnde också att den i motionen förordade lösningen kunde
innebära nackdelar så till vida att den möjligen kan tas till intäkt för att man i

LU 1981/82:1

utländsk lagstiftning ytterligare inskränker möjligheterna för svenska
medborgare att köpa eller arrendera fritidshus utom riket, t. ex. i våra
nordiska grannländer.

Avslutningsvis uttalade utskottet följande.

Med anledning av motionen vill utskottet understryka vikten av att den
föreslagna förbudsregeln inte ges en alltför stel innebörd i den praktiska
tillämpningen. Ibland torde det inte vara praktiskt möjligt att fastslå några
absolut fixa gränser för sådana områden inom vilka ett starkt efterfrågetryck
kan anses föreligga. Man torde då i stället ha anledning att - i enlighet med
tankegångarna i motionen - i viss mån utgå från en bedömning av
förhållandena i länet i dess helhet och inom ramen för en sådan helhetsbedömning
tillämpa förbudsregeln med ett betydande inslag av elasticitet.
Självfallet kan också utvecklingen gå därhän att ett område, där vid en viss
tidpunkt fritidsfastigheter inte efterfrågats i större utsträckning, senare blir
föremål för stark konkurrens. I ett sådant fall får tillståndspraxis anpassas till
marknadskrafternas förändringar. Prövningsorganen får vidare räkna med
att en mera restriktiv tillståndsgivning inom sådana områden som f. n.
tilldrar sig den utländska fritidsmarknadens intresse kan leda till att de
utländska köparnas uppmärksamhet överflyttas till områden som inte
tidigare tillhört deras omedelbara intressesfär. Utskottet vill slutligen
framhålla att man inom vissa regioner har anledning att uppmärksamma att
endast begränsade arealer står till förfogande för fritidsändamål. Detta gäller
bl. a. delar av södra Sverige där det på sikt kan bli fråga om brist på lämplig
mark. Inom sådana regioner måste tillståndsgivningen ske mot bakgrund av
att sommarhustomterna i första rummet bör förbehållas regionens egna
inbyggare, så att dessa får möjlighet att förvärva fritidshus på ett rimligt
avstånd från bostaden. Med den överblick länsstyrelsen i egenskap av
planmyndighet har över bebyggelsen i länet torde den emellertid enligt
utskottets uppfattning ha goda möjligheter att kunna låta även sådana
faktorer väga med vid tillståndsprövningen.

Utredningsarbete

År 1973 tillkallades utredningen om utländska övertaganden av svenska
företag för att göra en översyn av 1916 års lag. Utredningen hade i uppdrag
att i första hand få fram instrument som sätter samhället i stånd att utöva
kontroll över dels utländska uppköp av svenska företag, dels utlandsägda
företags verksamhet i Sverige. Utredningen slutförde sitt uppdrag år 1978
genom avlämnande av betänkandet (SOU 1978:73) Kontroll av utländsk
företagsetablering i Sverige m. m. Utredningen, som inte kunnat enas om ett
gemensamt förslag, har i betänkandet framlagt tre förslag till kontroll av
utländsk företagsetablering. När det gäller utlänningars förvärv av fritidsfastigheter
föreslås inte några mer betydelsefulla sakliga ändringar av
gällande rätt.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

Fritidsboendekommittén (Bo 1978:01) tillkallades 1978 för att utreda
frågan om fritidsboendets framtida utveckling. Utgångspunkten för arbetet

LU 1981/82:1

är enligt direktiven att olika samhällsgrupper skall ha frihet att välja mellan
olika sätt att utnyttja fritiden. I direktiven nämns en rad frågor som närmare
bör övervägas. Bl. a. skall kommittén analysera hur önskemålen om olika
former för fritidsboende kan komma att utvecklas mot bakgrund av
bedömningar av demografiska förändringar, förändringar i arbetstiden och i
utländska medborgares efterfrågan på fritidshus. En annan uppgift för
kommittén är att föreslå åtgärder för att motverka spekulation i mark som är
attraktiv för utbyggnad av fritidsbostäder.

Vissa statistiska uppgifter

Nedan redovisas vissa statistiska uppgifter rörande utländska medborgares
förvärv av fritidsfastigheter i Sverige åren 1975-1978. Uppgifterna har
inhämtats från fritidsboendeutredningen.

Omfattningen av utländska medborgares förvärv av fritidsfastigheter i Sverige
1975-1978

	Antal förvärv		1975	År 1976	1977	1978	Totalt
(1)	Antalet till länsstyrelserna ingivna ansökn.	1 329	1 054	825	1 006	4 214
(2)	Antalet bifallna ansökn.	abs. % av (1)	1 292 97,2	1005 95,4	807 97,8	977 97,1	4 081 96,8
(3)	Antal förvärvare	abs.	695	776	571	632	2 674
	med hemvist i Sv.	% av (2)	53,8	77,2	70,8	64,7	65,6
(4)	Antal förvärvare	abs.	615	247	240	356	1 458
	med hemvist i uti.	% av (2)	47,6	24,6	29,7	36,4	35,7

LU 1981/82:1

Antalet fritidshus år 1975 efter län och antalet förvärv under perioden 1975-1978 av
utländska medborgare bosatta i och utanför Sverige

Län	Antal fri-tidshus 1975 (1)	Ansökan om för-värv från utländs-ka medborgare 1975-1978 (2) % av abs. (1)	Beviljade förvärv under 1975-1978 därav
	utländska med-borgare bosatta Sverige (3) % av abs. (1)	utländska med-i borgare bosatta utomlands (4) % av abs. (1)
Stockholm	95 200	944	9,9	913	9,6	21	0,2
Uppsala	18 300	161	8,7	156	8,5	4	0,0
Södermanland	22 800	334	14,6	329	14,4	5	0,2
Östergötland	25 700	156	6,0	142	5,5	7	0,3
Jönköping	13 400	103	7,6	20	1,5	83	6,2
Kalmar	10 600	115	10,8	43	4,1	62	5,8
Kronoberg	21 600	362	16,8	5	0,2	357	16,5
Gotland	7 400	20	2,7	10	1,4	10	1,4
Blekinge	10 800	68	6,3	10	0,9	58	5,4
Kristianstad	17 500	354	20,2	75	4,2	240	13,7
Malmöhus	22 800	106	4,6	67	2,9	37	1.6
Halland	26 500	277	10,5	58	2,2	210	7,9
Göteborgs och Bohus län	43 000	230	5,3	159	3,7	59	1,4
Älvsborg	25 600	213	8,3	166	6,5	47	1,8
Skaraborg	12 900	77	6,0	52	4,0	25	1,9
Värmland	21 700	209	9,6	42	1,9	167	7,7
Örebro	16 600	47	2,8	43	2,6	4	0,2
Västmanland	14 600	113	7,7	112	7,7	1	0,0
Kopparberg	38 300	80	2,0	55	1,4	25	0,7
Gävleborg	24 600	61	2,5	62	2,5	8	0,3
Västernorrland	22 000	50	2,3	50	2,3	0	0,0
Jämtland	24 200	60	2,5	43	1,8	16	0,7
Västerbotten	26 300	23	0,9	15	0,6	8	0,3
Norrbotten	25 700	51	2,0	47	1,8	4	0,2

Summa

588 100 4 214

7,2 2 674 4,5 1 458 2,5

LU 1981/82:1

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner beträffande utländska medborgares
rätt att förvärva fast egendom m. m. i Sverige.

En central plats i detta sammanhang intar lagen (1916:156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Enligt lagen får
utländska medborgare förvärva fast egendom eller gruva eller idka gruvdrift
bara efter särskilt tillstånd som meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer. Med utländska medborgare jämställs utländska
bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser. Inte heller får svenskt
handelsbolag vari finns utländsk bolagsman, svenskt aktiebolag vars
aktiebrev får ställas till innehavaren eller svensk ekonomisk förening
förvärva fast egendom eller gruva eller idka gruvdrift utan tillstånd i varje
särskilt fall. Detsamma gäller i princip beträffande svenskt aktiebolag, vars
aktiebrev skall ställas till viss man. Sådant bolag kan emellertid undgå
tillståndsplikten genom att visst förbehåll, s. k. utlänningsklausul, tas in i
bolagsordningen. Klausulen skall gå ut på att utländska rättssubjekt eller
tillståndspliktiga svenska rättssubjekt får förvärva bara en viss mindre del av
bolagets aktier. Innehåller bolagsordningen utlänningsklausul får klausulen
inte ändras utan medgivande av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.

I fråga om utländska medborgares förvärv av fastigheter gäller enligt lagen
bl. a. att förvärvstillstånd skall meddelas dels om hinder ej möter med hänsyn
till allmänt intresse eller förvärvarens personliga förhållanden, dels om
fastigheten i fråga förvärvas huvudsakligen för bostadsändamål eller för
fritidsändamål. Beträffande fritidsfastigheter gäller härutöver att fastigheten
skall vara lämpad för ändamålet samt dessutom att förvärvaren skall ha viss
närmare i lagen angiven anknytning till Sverige eller att fastigheten inte är
belägen inom område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så stor att det
föreligger risk för stegring av fastighetsvärdena. Också förvärv av bostadsarrenden
är underkastade tillståndsplikt, om arrendeupplåtelsen avser rätt
att uppföra eller bibehålla fritidshus.

Prövningen av tillståndsärenden avseende fritidsfastigheter ankommer i
första hand på länsstyrelsen.

I motion 1980/81:1581 framhålls att allt fler sommarbostäder, markområden
och jordbruk försäljs till personer som inte är svenska medborgare.
Enligt motionären är denna utveckling olycklig och bör hejdas. Motionären
anser att nuvarande regler om utlänningars rätt att förvärva fastigheter i
Sverige förefaller mycket generösa med hänsyn till de många försäljningar
som skett. Motionären yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen till

LU 1981/82:1

känna att det krävs betydligt hårdare regler för prövning av uländska
medborgares förvärv av fast egendom i Sverige.

Utskottet erinrar om att reglerna i 1916 års lag beträffande förvärv av
fritidsfastigheter fick sin nuvarande utformning 1975. Tidigare gällde
betydligt liberalare bestämmelser på området. Syftet med 1975 års lagstiftning
var att tillståndsgivningen skulle bli mera restriktiv när det gäller
utländska medborgare utan särskild anknytning till Sverige. Däremot ansågs
någon ändring av tillståndsgivningen inte böra ske i fråga om utlänningar
med särskild anknytning till vårt land.

Enligt utskottets mening får det alltjämt anses motiverat med en liberal
tillståndsgivning i fall då utländska medborgare, som är bosatta här eller
eljest har särskild anknytning till Sverige, önskar förvärva fritidsfastigheter. I
fråga om andra utlänningars förvärv av fritidsfastigheter ger gällande regler
utrymme för den restriktivitet i tillståndsgivningen som kan anses erforderlig.
Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till den ovan (s. 7 och 8)
redovisade statistiken för åren 1975-1978. Av statistiken framgår att antalet
fritidsfastigheter, som utländska medborgare utan särskild anknytning till
Sverige önskat förvärva, är förhållandevis litet. Endast i vissa län, främst
Kronobergs, Kristianstads och Hallands län, förekommer det i någon mer
betydande utsträckning att sådana utländska medborgare förvärvar fritidsfastigheter.
Vad särskilt gäller förhållandena i Kronobergs län har företrädare
för länsstyrelsen inför utskottet upplyst att det helt övervägande antalet
förvärv gjorts av danska medborgare.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet inte att motion 1581 bör
föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens sida. Skulle utvecklingen visa
att reglerna i 1916 års lag behöver skärpas ytterligare, förutsätter utskottet att
regeringen tar de erforderliga initiativen.

I motion 1980/81:1580 hänvisas till de olika industriella samarbetsprojekt
mellan Norge och Sverige som aktualiserats under senare år. Att projekten
inte blivit av anser motionärerna delvis bero på psykologiska faktorer, bl. a.
stämningar som kvarlever från unionsupplösningen 1905. Enligt motionärerna
bör Sverige ta första steget till en förändring av relationerna mellan
länderna och därmed visa att vi värdesätter det speciella förhållandet till
Norge. Motionärerna pekar på att Sverige kan vara ett intressant objekt för
norska investeringar. Motionärerna föreslår att de bestämmelser som
förbjuder utlänningar att äga fastigheter, aktier m. m. i Sverige ändras, så att
norrmän och norska företag jämställs med svenskar och svenska företag.
Enligt motionärerna bör en sådan ändring i kombination med frihandeln och
den gemensamma arbetsmarknaden kunna bidra till att Norge och Sverige
bildar en gemensam hemmamarknad.

LU 1981/82:1

som i Sverige gäller för utlänningar.

Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning att norska medborgare
och norska juridiska personer generellt bör undantas från tillämpningsområdet
för 1916 års lag och andra författningar som förbjuder utlänningar att
förvärva fastigheter och aktier samt idka näring m. m. i Sverige eller som
inskränker deras möjligheter härvidlag. Skäl saknas för att i förevarande
sammanhang behandla norska medborgare annorlunda än exempelvis
danska och finska. Liksom hittills får det i stället avgöras från fall till fall, om
utländska medborgare skall tillåtas att köpa fastigheter, vissa aktier m. m. i
vårt land. I den mån det på speciella områden finns anledning att göra
undantag förutsätter utskottet att regeringen tar initiativ till erforderliga
lagstiftningsåtgärder.

Utskottet avstyrker således bifall till motion 1580.

Utskottet hemställer

1. beträffande undantag för norska medborgare
att riksdagen avslår motion 1980/81:1580,

2. beträffande utlänningars fastighetsförvärv
att riksdagen avslår motion 1980/81:1581.

Stockholm den 22 september 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s) , Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist
(m), Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m),
Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s),
Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt
Silfverstrand (s) och Margot Håkansson (fp).