om utländska förvärv av fast egendom (Betänkande 1985/86:LU17 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

om utländska förvärv av fast egendom

1985/86:17

Sammanfattning

I betänkandet behandlas två motioner om utlänningars rätt att förvärva
fastigheter i Sverige. I den ena motionen (m) begärs skärpning av lagstiftningen
när det gäller förvärv av fritidsfastigheter och i den andra (c) begärs
lättnader i tillståndsplikten då nordiska medborgare förvärvar fastigheter.
Motionerna avstyrks av utskottet.

Motionsyrkanden

Motion 1985/86:L230 av Jens Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om utlänningars
rätt att förvärva fast egendom i Sverige.

Motion 1985/86:L283 av Kjell A. Mattsson och Elving Andersson (båda c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utländska medborgares rätt att förvärva fast egendom.

Gällande ordning

En lagfäst kontroll av utländskt inflytande över mark och naturtillgångar har
funnits i Sverige sedan 1800-talet. En mer ingående reglering tillkom dock
först med 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom m. m. Det grundläggande syftet med lagen var att bevara Sveriges
naturtillgångar i inhemsk ägo och att trygga vår självbestämmanderätt på det
ekonomiska området. Genom lagstiftning år 1975 skärptes bestämmelserna
om utländska medborgares möjligheter att förvärva fritidsfastigheter.

1916 års lag - i de delar den avsåg kontroll över utländska förvärv av fast
egendom och gruvrättigheter - ersattes den 1 januari 1983 av lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. Den nya lagen
innebar att bestämmelserna moderniserades och förenklades. Sakligt sett
infördes emellertid endast smärre ändringar i förhållande till 1916 års lag.

Enligt gällande bestämmelser får andra utländska medborgare än de som
är gifta med svenska medborgare förvärva fast egendom här i landet endast
efter särskilt tillstånd (förvärvstillstånd). Också för andra rättssubjekt - i
lagen benämnda kontrollsubjekt - föreligger tillståndsplikt. Den gäller bl. a.
utländska bolag, svenska aktiebolag som inte har utlänningsförbehåll i
bolagsordningen, svenska handelsbolag, om någon av bolagsmännen är

1 Riksdagen 1985186. 8sami. Nr 17

kontrollsubjekt, och svenska ekonomiska föreningar vars verksamhet regleras
av lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, bostadsrättslagen
(1971:479), lagen (1975:417) om sambruksföreningar eller äldre lagstiftning
som motsvarar lagen om ekonomiska föreningar eller bostadsrättslagen.
Genom 1982 års lagstiftning utökades kretsen tillståndspliktiga med svenska
stiftelser och svenska bostadsrättsföreningar som har till huvudsakligt
ändamål att upplåta fritidsbostäder åt medlemmar.

Tillstånd krävs inte bara för förvärv av fast egendom utan också för förvärv
av tomträtt och bostadsarrende. Fråga om förvärv av fast egendom som är
taxerad som jordbruksfastighet prövas enligt bestämmelser i jordförvärvslagen
(1979:230).

Förutsättningarna för förvärvstillstånd regleras i 1 kap. 8-11 §§ i den nya
lagen. Bestämmelserna har samma principiella innebörd som de bestämmelser
som infördes genom 1975 års reform. Bestämmelserna innebär att
förvärvstillstånd i princip skall meddelas om hinder inte möter med hänsyn
till landets försvar eller säkerhet, egendomens lämplighet för avsett ändamål
eller andra allmänna intressen eller med hänsyn till förvärvarens förhållanden.
För sådana områden av landet där det råder stor efterfrågan på
fritidsbostäder gäller därutöver en särskild bestämmelse. Enligt denna (10 §)
skall förvärvstillstånd vägras om förvärvet avser en fritidsfastighet som är
belägen inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande
att på grund därav risk föreligger för en stegring av fastighetsvärdena.
Förbudet mot förvärvstillstånd gäller dock inte om förvärvaren tidigare varit
svensk medborgare eller på annat sätt har en särskild anknytning till Sverige.

Frågor om förvärvstillstånd prövas av länsstyrelsen och i vissa fall av
regeringen.

Motionsmotiveringar

I motion L230 (m) framhålls att efterfrågan på sommarbostäder i Bohuslän är
stor från bl. a. utländska köpare och att till följd härav priserna på
permanentbostadsfastigheter stiger så att den fasta befolkningen inte har råd
att förvärva fastigheterna. Motionären anser att lagstiftningen om utländska
förvärv av fast egendom bör tillämpas mycket restriktivt och att förvärvstillstånd
över huvud taget inte bör meddelas för köp av fastighet för fritidsändamål
i Bohuslän.

Motionärerna i motion L283 (c) anser att det finns skäl för en mindre
restriktiv hållning i frågan om förvärvstillstånd när en medborgare i ett
nordiskt land önskar förvärva en fastighet i gränstrakten till det landet för
fritids- eller permanentboende. Motionärerna framhåller att det inte bara är
Sverige som har krav på förvärvstillstånd och att de nordiska länderna
gemensamt bör se över förvärvsreglerna.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om utländska medborgares rätt att förvärva fritidsfastighet i Sverige
har under senare år prövats åtskilliga gånger av riksdagen med anledning av
motioner om en skärpning av reglerna. Motionerna har avslagits av

LU 1985/86:17

riksdagen (se LU 1975:27,1981/82:1,1983/84:13 och 1985/86:12). Beträffande
riksdagsbehandlingen före år 1985 hänvisas till betänkandena.

I betänkandet LU 1985/86:12 finns redovisat vissa statistiska uppgifter
beträffande utländska fastighetsförvärv i Stockholms, Kalmar, Kronobergs,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus län samt Värmlands län. Vid
behandlingen av den då aktuella motionen framhöll utskottet att de
statistiska uppgifterna gav vid handen att under år 1984 antalet utomlands
bosatta utländska medborgare som fått tillstånd att förvärva fritidsfastigheter
ökat i bl. a. Kalmar och Kronobergs län. I Stockholms, Hallands och
Värmlands län däremot hade någon ökning inte skett, och för Göteborgs och
Bohus län kunde en mindre ökning konstateras.

Utskottet kunde inte dela den uppfattning som framfördes i den då
aktuella motionen om att utvecklingen var oroande och motiverade införandet
av ytterligare restriktioner. Enligt utskottet borde principen i fråga om
utländska förvärv av fastigheter här i landet alltjämt vara att utländska
medborgare skall få förvärva fast egendom om hinder inte möter från
försvarssynpunkt eller liknande (se 1 kap. 8 §). När det gäller utländska
medborgares förvärv av fritidsfastigheter i attraktiva områden var det
motiverat med ett krav på särskild anknytning till Sverige för förvärv av
fastigheter i sådana områden. Enligt utskottets mening gav bestämmelserna i
lagen utrymme för erforderlig restriktivitet beträffande förvärv av fritidsfastigheter
samtidigt som de medger en anpassning till rådande lokala förhållanden.
Utskottet ville i likhet med vad utskottet gjorde år 1984 betona
angelägenheten av en enhetlig praxis vid tolkningen av begreppet särskild
anknytning till Sverige och framhålla vikten av att länsstyrelsernas styrelser
och regeringen med uppmärksamhet följer frågorna om de utländska
förvärven av fastigheter här i landet.

I betänkandet LU 1981/82:1 behandlade utskottet också en motion vari
begärdes att norska medborgare skulle undantas helt från tillståndstvånget.
På hemställan av utskottet avslog riksdagen motionen. Utskottet framhöll
bl. a. att det inte fanns skäl att särbehandla norska medborgare i förhållande
till t. ex. danska och finländska.

Behandling i Nordiska rådet

Efter en rekommendation från Nordiska rådet (rek. nr 23/1980) fick nordiska
ämbetsmannakommittén för industri- och energipolitik år 1981 i uppdrag att
verka för att där så var möjligt lättnader genomförs i gällande bestämmelser i
syfte att ge nordiska industriella projekt bättre förutsättningar när det gällde
bl. a. etablering i de nordiska länderna.

På grundval av en rapport från ämbetsmannakommittén om det dittills
bedrivna arbetet beslöt Nordiska ministerrådet (industriministrarna) i januari
1983 att nordiska medborgare, som flyttar till ett nordiskt land, i princip
bör likställas med landets egna medborgare när det gäller rätten att driva
självständig industri eller hantverksnäring, att förvärva fastighet för eget
bostads- eller för näringsändamål och att stifta, vara verkställande direktör
eller ingå i styrelsen för aktiebolag.

LU 1985/86:17

I Nordiska ministerrådets berättelse rörande det nordiska samarbetet till
Nordiska rådets 33:e session (s. 1130) konstateras att 1983 års beslut innebär
att vissa ändringar är nödvändiga i nationell lagstiftning i Finland, Norge och
Sverige. Det anförs att lagstiftningsarbete pågår i de angivna länderna i syfte
att ändringarna skall kunna genomföras under år 1985. Arbetet avser bl. a.
enskilda personers förvärv av fast egendom för näringsverksamhet.

I Sverige har lagändringar genomförts i fråga om nordiska medborgares
rätt att vara styrelseledamot och verkställande direktör i aktiebolag (prop.
1983/84:184, LU 1983/84:34 och 1984/85:8). Några lättnader när det gäller
nordiska medborgares förvärv av fast egendom har däremot inte genomförts,
och något lagstiftningsarbete på området pågår inte enligt vad som upplysts
från justitiedepartementet.

Frågan om nordiska medborgares rätt att fritt förvärva fast egendom har
också aktualiserats inom Nordiska rådets social- och miljöutskott med
anledning av ett medlemsförslag (A 699/s) som väckts av bl. a. Rune
Gustavsson (c), Elver Jonsson (fp), Gunnel Jonäng (c) och Karin Söder (c). I
förslaget hemställs att Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet
att inom ramen för arbetet med nordiskt medborgarskap snabbutreda
frågan om utvidgade rättigheter och förenklingar för nordiska medborgare
vid flyttning inom Norden beträffande bl. a. likställighet för i nordiskt
grannland bosatta nordbor med inflyttningslandets egna medborgare vad
beträffar förvärv av fast egendom i form av permanent- eller fritidsbostad.

I ett betänkande år 1986 över medlemsförslaget framlägger social- och
miljöutskottet ett förslag av innebörd att Nordiska rådet rekommenderar
Nordiska ministerrådet att bl. a. utreda möjligheterna att ge nordbor
möjlighet att fritt förvärva fast egendom för bostadsändamål i hela Norden.

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner angående utländska medborgares rätt
att förvärva fast egendom i Sverige.

Enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m. får utländska
medborgare förvärva fast egendom här i landet endast efter särskilt tillstånd
(förvärvstillstånd). Också för andra rättssubjekt - i lagen benämnda
kontrollsubjekt - föreligger tillståndsplikt. Tillstånd krävs inte bara för
förvärv av fast egendom utan också för förvärv av tomträtt och bostadsarrende.
Vissa undantag från tillståndsplikten finns. Bl. a. behövs inte tillstånd för
förvärv som sker genom bodelning, arv eller testamente. Sedan den 1 januari
1986 krävs inte heller tillstånd när förvärvaren är gift med en svensk
medborgare.

Förutsättningarna för förvärvstillstånd regleras i 1 kap. 8-11 §§. Bestämmelserna
innebär att förvärvstillstånd i princip skall meddelas om hinder inte
möter med hänsyn till landets försvar eller säkerhet, egendomens lämplighet
för avsett ändamål eller andra allmänna intressen eller med hänsyn till
förvärvarens förhållanden. För sådana områden av landet där det råder stor
efterfrågan på fritidsbostäder gäller därutöver en särskild bestämmelse.
Enligt denna (10 §) skall förvärvstillstånd vägras om förvärvet avser en

LU 1985/86:17

fritidsfastighet som är belägen inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter
är så betydande att på grund därav risk föreligger för en stegring av
fastighetsvärdena. Förbudet mot förvärvstillstånd gäller dock inte om
förvärvaren tidigare varit svensk medborgare eller på annat sätt har en
särskild anknytning till Sverige.

Frågor om förvärvstillstånd prövas av länsstyrelsen och i vissa fall av
regeringen.

I motion 1985/86:L230 (m) framhålls att efterfrågan på sommarbostäder i
Bohuslän är stor från bl. a. utländska köpare och att till följd härav priserna
på permanentbostadsfastigheter stiger så att den fasta befolkningen inte har
råd att förvärva fastigheterna. Motionären anser att lagstiftningen om
utländska förvärv av fast egendom bör tillämpas mycket restriktivt och att
förvärvstillstånd över huvud taget inte bör meddelas i fråga om fastigheter för
fritidsändamål i Bohuslän. Motionären yrkar att det anförda skall ges
regeringen till känna.

Motionärerna i motion 1985/86:L283 (c) anser att det finns skäl för en
mindre restriktiv hållning i frågan om förvärvstillstånd när en medborgare i
ett nordiskt land önskar förvärva en fastighet i gränstrakten till det landet för
fritids- eller permanentboende. Motionärerna framhåller att det inte bara är
Sverige som har krav på förvärvstillstånd och att de nordiska länderna
gemensamt bör se över förvärvsreglerna. I motionen yrkas att det anförda
skall ges regeringen till känna.

Utskottet erinrar om att frågan om en skärpning av reglerna för utländska
förvärv av fritidsfastigheter behandlats av riksdagen åtskilliga gånger under
senare år med anledning av motioner. På hemställan av lagutskottet har
motionerna avslagits. Senast prövades frågan i november 1985 (se LU
1985/86:12). Utskottet framhöll då att inhämtade statistiska uppgifter gav vid
handen att under år 1984 antalet utomlands bosatta utländska medborgare
som fått tillstånd att förvärva fritidsfastigheter ökat i bl. a. Kalmar och
Kronobergs län. I Stockholms, Hallands och Värmlands län däremot hade
någon ökning inte skett och för Göteborgs och Bohus län kunde en mindre
ökning konstateras. Utskottet kunde inte dela den uppfattning som framfördes
i den då aktuella motionen om att utvecklingen var oroande och
motiverade införandet av ytterligare restriktioner. Enligt utskottet borde
principen i fråga om utländska förvärv av fastigheter här i landet alltjämt vara
att utländska medborgare skall få förvärva fast egendom om hinder inte
möter från försvarssynpunkt eller liknande. När det gäller utländska
medborgares förvärv av fritidsfastigheter i attraktiva områden var det
motiverat med ett krav på särskild anknytning till Sverige för förvärv av
fastigheter i sådana områden. Enligt utskottet gav bestämmelserna i lagen
utrymme för erforderlig restriktivitet beträffande förvärv av fritidsfastigheter
samtidigt som de medgav en anpassning till rådande lokala förhållanden.

Enligt utskottets mening äger det anförda alltjämt giltighet och några nya
omständigheter som bör föranleda ett ändrat ställningstagande från riksdagens
sida har inte framkommit. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
230.

Vad härefter angår frågan om lättnader i tillståndsplikten för nordiska
medborgare har som närmare redovisats ovan (s. 3 och 4) spörsmålet

LU 1985/86:17

aktualiserats inom Nordiska rådet i olika sammanhang. Bl. a. har Nordiska
rådets social- och miljöutskott nyligen behandlat frågan med anledning av ett
medlemsförslag om utvidgade rättigheter för nordiska medborgare vid
flyttning eller resa inom Norden. I sitt betänkande över förslaget föreslår
social- och miljöutskottet att Nordiska rådet rekommenderar Nordiska
ministerrådet att bl. a. utreda möjligheterna att ge nordbor möjlighet att fritt
förvärva fast egendom för bostadsändamål i hela Norden.

Enligt utskottets mening bör Nordiska rådets ställningstagande till betänkandet
avvaktas. Skulle Nordiska rådet bifalla betänkandet förutsätter
utskottet att en sådan översyn som begärs i motion 283 kommer till stånd.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen är inte erforderlig.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1985/86:L230 och motion 1985/86:L283.

Stockholm den 11 mars 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger
Hestvik (s), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Ewy Möller (m) och Kjell-Arne Welin (fp).

Särskilt yttrande

Allan Ekström (m) anför:

Motionären har i sin motion L230 - under hänvisning främst till situationen i
norra Bohuslän - åberopat att ”Sverige skall ägas av svenskar och att vårt
land inte får säljas bit för bit” samt att ”det är skrämmande när det aviseras
lättnader för utländska medborgare att få förvärva fritidsbostäder i Bohuslän,
som i högsta grad utgör ett område där efterfrågan på fritidshus är så stor
att priserna stegras”.

Uppfattningen att Sverige skall ägas av svenskar ligger helt i linje med vad
som uttalats i den av riksdagen bifallna propositionen 1981/82:135 s. 49 om
att ”det fortfarande finns ett skyddsbehov när det gäller fast egendom och
gruvrättigheter” och att ”sorn grundläggande princip alltså bör gälla att
kontrollsubjekt (utlänning) inte utan tillstånd får förvärva fast egendom här i
landet”. (Jfr rd. 1985/86:43 s. 57.)

Rädslan för att utlänningar har rätt att fritt förvärva fritidsfastigheter i
Bohuslän synes överdriven om hänsyn tas till departementschefens uttalande
i proposition 1975:65 s. 9, till vilken ovannämnda proposition om fastighetsförvärvslag
syftar, av följande innehåll: ”Effekten av den föreslagna regeln
(1 kap. 10 § fastighetsförvärvslagen) blir i fråga om utländska medborgare

LU 1985/86:17

utan särskild anknytning till vårt land att de i stor utsträckning hänvisas till
inköp av fritidsfastigheter i områden där stort efterfrågetryck inte råder.
Regeln innebär vidare att personer, som är bosatta i landet, inte behöver
konkurrera med utomlands bosatta utländska medborgare vid förvärv av
fritidsfastigheter i särskilt attraktiva områden.” Av denna anledning har jag
ansett mig kunna biträda utskottets ståndpunkt att gällande lag ger utrymme
för erforderlig restriktivitet.

LU 1985/86:17

gotab Stockholm 1986 10364