om uthyrning av fonogram (Betänkande 1981/82:LU21 Lagutskottet)

LU 1981/82:21

Lagutskottets betänkande
1981/82:21

om uthyrning av fonogram
Ärendet

I betänkandet behandlas motion 1981/82:1237 av Marianne Karlsson (c)
och motion 1981/82:1708 av Lennart Andersson m. fl. (s).

I motion 1237 yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
verksamheten med uthyrning av grammofonskivor och behovet av ändrade
regler i upphovsrättslagen.

I motion 1708 yrkas att riksdagen hos regeringen begär att upphovsrättsutredningen
får i uppdrag att snarast lägga fram förslag till lösning av de
problem som en ökad uthyrning av grammofonskivor för med sig.

Gällande rätt

Regler om författares, kompositörers och konstnärers rätt till sina verk
finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Upphovsrättslagen bygger liksom motsvarande lagar i Danmark, Finland
och Norge i stor utsträckning på internationella konventioner som syftar till
att ge upphovsmännen skydd oberoende av nationalitetsgränser. Bland dessa
konventioner kan nämnas Bernkonventionen för skydd av litterära och
konstnärliga verk, som tillkom år 1866 och reviderades i Paris år 1971,
Världskonventionen om upphovsrätt från år 1952, reviderad i Paris år 1971,
Romkonventionen för skydd åt utövande konstnärer, framställare av
fonogram samt radioföretag från år 1961 samt en konvention år 1971 rörande
skydd för framställare av fonogram mot olovlig kopiering av deras fonogram.
Med fonogram avses inte bara grammofonskivor utan alla slags ljudupptagningar,
exempelvis bandinspelningar och ljudband till film.

Sverige är anslutet till dessa konventioner, vilket i princip innebär att
svenska verk får skydd i andra konventionsländer och verk från sådana
länder åtnjuter i Sverige samma skydd som upphovsrättslagen ger svenska
verk.

Upphovsrättslagen ger skydd inte bara åt alster av upphovsmannens
ändliga, skapande verksamhet, s. k. egentlig upphovsrätt, utan även åt vissa
rättigheter som står upphovsrätten nära, s. k. närstående rättigheter. Sådana
närstående rättigheter avser bl. a. utövande konstnärers, t. ex. musikers,
skådespelares och fonogramframställares, intressen.

Den egentliga upphovsrätten omfattar enligt 1 § upphovsrättslagen
”litterärt eller konstnärligt verk” (auktorverk). Utöver att vara av litterär
eller konstnärlig art måste ett auktorverk ha uppnått vad man ibland brukar

1 Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 21

LU 1981/82:21

kalla verkshöjd. Samma sak kan också uttryckas så, att en produkt är ett
verk, om den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer
oberoende av varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag (som
flera kan tänkas komma på), vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal,
enklare nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig
karaktär. Vissa auktorverk, bl. a. allmänna handlingar, undantas helt från
upphovsrätt.

Auktorverken indelas i två huvudkategorier, litterärt verk och konstnärligt
verk. Många verk tillhör dock båda grupperna. Ett litterärt verk kan vara
av skönlitterär (och då även av konstnärlig) art, t. ex. roman eller dikt. Det
kan också vara av beskrivande art, såsom en vetenskaplig framställning eller
en kvalificerad teknisk beskrivning.

Ett konstnärligt verk kan vara ett konstverk, dvs. alster av bildkonst
(måleri, konstnärlig teckning, skulptur m. m.), byggnadskonst eller brukskonst.
Det kan också vara ett musikaliskt verk (även när verket framträder i
notskrift) eller ett sceniskt verk i den form verket framträder på scenen. I
skriftform är det dock ett litterärt verk. Filmverk är en särskild kategori av
enbart konstnärligt verk, skilt från sceniskt verk.

Auktorverken kan också indelas i originalverk (enligt 1 §) och bearbetningar
(enligt 4 §). Som exempel på bearbetningar kan nämnas översättningar,
självständiga omarbetningar av en bok, filmatisering av en roman,
arrangerande av ett sångstycke som ett orkesterstycke samt vissa kvalificerade
regiprestationer. Bearbetarens nytillskott till originalverket skall fylla
kraven på ett verk. Dominerar nytillskottet över originalverkets innehåll,
föreligger inte längre en bearbetning utan ett nytt och självständigt verk,
skapat i fri anslutning till originalverket. Det kan nämnas att travestier och
parodier i princip betraktas som nya och självständiga verk.

Ett auktorverk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat
på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte
blott en bok eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse av verket,
utan också en grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv.,
som endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också
framträda i obeständig form, t. ex. i uppläsarens ord, i tonerna av ett
musikstycke, i bilden på filmduken eller televisionsskärmen. Alla former vari
verket framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsrätt uppkommer utan några formaliteter, så snart upphovsmannen
har gjort det skapade verket på något sätt tillgängligt för annan. En sådan
uppkommen, ursprunglig upphovsrätt kan endast tillkomma den fysiska
person som skapat verket. En juridisk person, t. ex. ett filmföretag, kan inte
vara upphovsman.

Om inte annat visas får man anse den vara upphovsman som på sedvanligt
sätt, t. ex. på en boks titelblad, har angivits såsom sådan. Är upphovsmannen
anonym, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren,
företräda upphovsmannen, till dess denne träder fram (7 §).

LU 1981/82:21

När ett verk har flera upphovsmän, vilkas bidrag inte utgör självständiga
verk, t. ex. då flera har skrivit en revyvisa, tillkommer upphovsrätten dem
gemensamt, men de kan var för sig beivra intrång i rätten (6§).

Upphovsrättens innehåll består av förfoganderätt, som i huvudsak skyddar
det ekonomiska värdet av verket, och ideell rätt (droit moral), som i
huvudsak skyddar det ideella värdet.

Förfoganderätten innebär enligt 2 § en principiell ensamrätt att utnyttja
verket genom att framställa exemplar av verket (mångfaldiganderätt) och att
göra verket tillgängligt för allmänheten.

Rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten kan uppdelas i två
former. Den första är rätten att framföra verket offentligt (framföranderätten),
den andra kan kallas ”exemplarrätten”.

Att framföra ett verk offentligt betyder att presentera verket för
allmänheten i obeständig form, att läsa upp en dikt, spela ett musikstycke,
visa en film, utsända ett verk i ljudradio eller television osv. Ett framförande
är offentligt, när det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed
jämställs det fall. att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en
större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s. k. industrimusik).

Exemplarrätten är en rätt att förfoga över redan färdiga exemplar genom
att sprida dem till allmänheten, dvs. till någon som inte tillhör den närmaste
familje- eller vänkretsen eller att visa dem offentligt t. ex. i ett skyltfönster
eller på en utställning. Upphovsmannens möjligheter att kontrollera
spridningen av ett verk är emellertid inte obegränsade. Enligt 23 § får
nämligen ett litterärt eller musikaliskt verk sedan det väl utgivits fritt spridas
vidare, exempelvis genom uthyrning. Noter till musikaliskt verk får dock inte
hyras ut till allmänheten utan upphovsmannens samtycke.

Upphovsmännens ensamrätt enligt 2 § är blott en huvudregel som är
inskränkt genom ett antal stadganden i 2 kap. Utformningen av dessa
stadganden grundar sig på en bestämd avvägning mellan upphovsmännens
och samhällets intressen.

Undantagen i 2 kap. är vanligen utformade som ”fria förfoganden", dvs.
verket får utnyttjas utan tillstånd av upphovsmannen och utan ersättning.

Som exempel på sådana undantag kan nämnas att man får för enskilt bruk
framställa enstaka exemplar av offentliggjort verk. Sådana exemplar får inte
användas för annat ändamål.

För tillfälligt bruk får man vidare inom undervisningsverksamhet göra
ljudupptagningar av offentliggjort verk; därvid får dock ej kommersiella
grammofonskivor e. d. eftergöras.

De huvudsakliga reglerna om upphovsmannens ideella rätt (droit moral)
återfinns i 3 §, som behandlar rätten att anges som upphovsman (droit å la
paternité) och rätten att motsätta sig förvanskningar och andra angrepp mot
verkets integritet (droit au respect).

1* Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 21

LU 1981/82:21

Om upphovsrättens övergång finns regler i 3 kap. Alla regler är dispositiva
och gäller därför endast när ej annat avtalats eller får anses avtalat.

Upphovsrätt kan, med undantag för droit moral enligt 3 §, helt eller delvis
överlåtas. Överlåtelse av exemplar innebär i och för sig inte överlåtelse av
upphovsrätt; den som äger ett konstverk innehar därför inte reproduktionsrätten
till verket. Den till vilken upphovsrätt överlåtits får inte överlåta rätten
vidare utom för det fall att rätten ingår i en rörelse och överlåts i samband
med denna. Härvid svarar dock överlåtaren fortfarande för avtalets
fullgörande (28 §).

Efter upphovsmannens död äger reglerna om giftorätt, arv och testamente
tillämpning på upphovsrätten, dvs. både förfoganderätten och droit moral
övergår på arvingarna.

Skyddstiden för auktorverk är 50 år efter året för upphovsmannens död.
För verk med gemensamt utövad upphovsrätt enligt 6 §, t. ex. ett filmverk,
beräknas skyddstiden med utgångspunkt från den sist avlidne upphovsmannens
död. Skyddstiden för anonyma och pseudonyma verk är i princip 50 år
efter året för offentliggörandet (44 §).

Efter skyddstidens utgång är verken fria med undantag för att reglerna om
skydd för klassiska verk i 51-52 §§ måste iakttas.

De s. k. närstående rättigheterna omfattar som ovan berörts bl. a. de
rättigheter som tillkommer utövande konstnärer och fonogramframställare.

Med ”utövande konstnär” avses en person som tolkar och levandegör ett
verk, t. ex. musiker, sångare, skådespelare, uppläsare och dirigenter.
Skyddet enligt lagen omfattar bara framföranden av litterära eller konstnärliga
verk. Detta betyder att t. ex. imitatörer, akrobater och trollerikonstnärer
i regel blir utan skydd eftersom de inte framför verk.

Reglerna om de utövande konstnärernas skydd finns i 45 § upphovsrättslagen.
Skyddet har tre former, nämligen inspelningsskydd, utsändningsskydd
och kopieringsskydd. Dessutom finns skydd för den utövande
konstnärens ideella intressen.

Inspelningsskyddet innebär att man inte utan den utövande konstnärens
samtycke får spela in hans framförande på grammofonskiva, film eller annan
anordning genom vilken framförandet kan återges.

Utsändningsskyddet innebär att den utövande konstnärens framförande
inte utan hans samtycke får sändas ut i ljudradio eller TV. Däremot är det
fullt tillåtet att återge utsändningen via högtalare e. d. till allmänheten, t. ex.
i restauranger. Skydd finns vidare mot direkt överföring vilket innebär att
man inte utan den utövande konstnärens samtycke till allmänheten får
förmedla ett framförande från den lokal där det sker till en annan lokal.
Sådan överföring kan t. ex. ske genom kabel till allmänhet i den andra
lokalen.

Kopieringsskyddet betyder att framförande som upptagits på grammofonskiva
eller annan anordning genom vilken det kan återges inte utan den

LU 1981/82:21

utövande konstnärens samtycke får överföras till annan sådan anordning.
Detta skydd varar i 25 år från det år när upptagningen gjordes.

Regler om skydd för fonogramframställare finns i 46 § upphovsrättslagen.
Skyddet innebär att fonogrammet inte får kopieras utan samtycke av den som
har framställt det. Det spelar ingen roll hur kopieringen sker, t. ex. genom
avgjutning av en grammofonskiva eller genom överföring av ljuden på
elektromagnetisk väg. Förbudet mot kopiering gäller under 25 år från det år
när upptagningen gjordes. I likhet med utövande konstnärer har fonogramframställare
vidare rätt till ersättning vid s. k. sekundärt bruk i radio- eller
televisionssändning.

Liksom beträffande den egentliga upphovsrätten är det skydd upphovsrättslagen
ger de närstående rättigheterna i vissa avseenden inskränkt.
Sålunda får exempelvis inspelningar och kopieringar ske för enskilt bruk eller
för undervisningsändamål.

De redovisade reglerna i upphovsrättslagen innebär bl. a. att exempelvis
en olovlig kopiering av en grammofonskiva kan innebära en kränkning av
flera olika intressen. Kopieringen kan sålunda kränka de rättigheter som
tillkommer dels sångtextens författare och kompositören, dels eventuella
förläggare, dels ock sångaren, musikerna och skivfabrikanten.

I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om straff och skadeståndsskyldighet
för den som i olika avseenden åsidosätter upphovsmannens
rättigheter eller de närstående rättigheterna.

Uppsåtligt eller grovt oaktsamt intrång i upphovsrätten straffas med böter
eller fängelse i högst sex månader (53 §). Även vid obehörig import kan straff
följa. För straffbart intrång samt för intrång genom oaktsamhet som inte är
grov skall vidare skäligt vederlag för nyttjandet utgå, dvs. i regel normalt
honorar betalas, samt övrig ekonomisk eller ideell skada ersättas. Flar
intrånget skett i god tro, skall skäligt vederlag utgå (54 §). Brott som avses i
lagen kan åtalas av allmän åklagare efter angivelse av målsäganden
(59 §).

Vissa utredningar

Upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02)

År 1970 tillsattes en samnordisk utredning med sakkunniga från Danmark,
Finland, Norge och Sverige för att göra en allmän översyn av den
upphovsrättsliga lagstiftningen, den s. k. nordiska upphovsrättskommittén.
Kommittén avgav år 1974 ett delbetänkande med förslag till lagreglering av
bl. a. fotokopiering och bandinspelning inom undervisningsverksamhet.
Kommitténs förslag ledde för svensk del inte till någon lagstiftning. Nordiska
upphovsrättskommittén upplöstes år 1976. I stället tillsattes åren 1976-77 i
samtliga nordiska länder utom Island nationella utredningar för översyn av
den upphovsrättsliga lagstiftningen.

LU 1981/82:21

Med stöd av regeringens bemyndigande den 4 mars 1976 tillkallades för
svenskt vidkommande tre sakkunniga med uppdrag att se över upphovsrättslagstiftningen
m. m. Genom beslut vid regeringssammanträde den 24
februari 1977 erhöll utredningen tilläggsdirektiv. Samtidigt utökades antalet
sakkunniga till fem.

De direktiv upphovsrättsutredningen fick år 1976 byggde i huvudsak på
riktlinjer som Nordiska ministerrådet antagit år 1975 för en översyn av den
nordiska upphovsrättslagstiftningen. I riktlinjerna pekades på att den
tekniska utvecklingen ständigt frambringar nya former för utnyttjande av
upphovsrättsligt skyddade verk och att det var angeläget att de nya
möjligheterna härvidlag togs till vara. Samtidigt framhölls att utvecklingen
medfört att det blivit svårare för upphovsmännen att hävda sina rättigheter.
Det uttalades att en allmän översyn av upphovsrätten borde göras. Vidare
framhölls att det var rimligt att regelsystemet utformades på ett sätt som
beaktade samhällets intressen av att upphovsrätten inte lade hinder i vägen
för en önskvärd tillgång till upphovsrättsligt skyddade verk. Översynen
borde avse inte bara upphovsmännens rättigheter utan också de s. k.
närstående rättigheterna.

I direktiven till den svenska utredningen återgavs ministerrådets riktlinjer.
Vidare framhölls bl. a. att riktlinjerna inte innebär några begränsningar
såvitt avser de frågor som kan tas upp under utredningsarbetet samt att
riktlinjerna är öppna och inte innebär att några vägar avvisas för att nå de
syften som avses.

I tilläggsdirektiven år 1977 görs vissa förtydligande uttalanden till ledning
för det fortsatta utredningsarbetet. Uttalandena hänför sig i huvudsak till vad
som anförts i riktlinjerna om vilka lösningar som bör sökas för att man skall
komma till rätta med de svårigheter och nackdelar som nuvarande regler
skapar. Vidare understryks betydelsen av en fortsatt nordisk rättslikhet på
området.

Upphovsrättsutredningen avlämnade år 1981 en promemoria (Ds Ju
1981:7) Skärpta åtgärder mot upphovsrättsintrång. I promemorian framläggs
förslag till skärpningar av sanktionssystemet vid upphovsrättsintrång. Enligt
promemorian motiveras ändringarna av den ökade framställningen och
distributionen av olovligt tillverkade ljudinspelningar och videogram. På
grundval av promemorian har regeringen i januari 1982 beslutat om en
lagrådsremiss med förslag till skärpta åtgärder mot upphovsrättsintrång. En
proposition i ämnet avses bli förelagd riksdagen under våren 1982.

I en skrivelse till upphovsrättsutredningen den 27 januari 1982 har STIM,
Svenska tonsättares internationella musikbyrå, samt Svenska musikerförbundet
och Svenska gruppen av International Federation of Producers of
Phonograms and Videograms (IFPI) hemställt att utredningen med förtur
utreder frågan om åtgärder mot uthyrning av fonogram. I skrivelsen
framhålls att uthyrning beträffande grammofonskivor under senaste tiden
ökat snabbt och att de som hyr skivorna bara har för avsikt att kopiera dem.
Enligt organisationerna kommer uthyrningsverksamheten att leda till

LU 1981/82:21

negativa konsekvenser, särskilt när det gäller den s. k. smalare produktionen.
Den redan nu dåliga situationen för inhemska kompositörer och
utövande konstnärer m. fl. kommer härigenom att bli värre.

Mot bakgrund av bl. a. organisationernas framställning har upphovsrättsutredningen
med förtur tagit upp frågan om de verkningar som uthyrningsverksamheten
kan ha för rättighetsinnehavarna på det upphovsrättsliga
området. Resultaten av övervägandena har redovisats i en promemoria, som
genom en skrivelse den 2 mars 1982 överlämnats till regeringen.

I promemorian framhåller utredningen att det är ett viktigt samhälleligt
intresse att rättighetshavargrupperna på musikområdet - som redan hårt har
drabbats av hemkopieringens verkningar - inte drabbas av ytterligare
ekonomiska skadeverkningar på grund av en okontrollerad uthyrningsverksamhet.

Enligt utredningen kan självfallet uthyrningsverksamheten också ha vissa
positiva effekter genom att den kan öka tillgängligheten av musiken, bredda
musikintresset m. m. Dessa positiva effekter kan på inget sätt uppväga de
skadeverkningar som upphovsmannasidan, fonogramproducenterna och
musikergrupperna lider genom verksamheten. Därtill kommer, fortsätter
utredningen, att en ökande uthyrning kan medföra att priset på skivorna på
sikt måste höjas för att utgivning över huvud taget skall vara ekonomiskt
försvarbar, vilket självfallet är negativt även för konsumenterna. Utredningen
har därför kommit till slutsatsen att rätten till fri uthyrning av exemplar av
musikaliska verk bör inskränkas i jämförelse med vad som nu gäller. Enligt
utredningens uppfattning är denna fråga så viktig att ställning bör tas till den
så snart som möjligt och utan att man avvaktar övrigt pågående arbete inom
utredningen.

I promemorian föreslås att upphovsrättslagen ändras så att exemplar av
musikaliska verk inte utan upphovsmannens samtycke får tillhandahållas
allmänheten genom uthyrning eller därmed jämförlig rättshandling. Utredningen
framhåller att syftet med ändringen är att upphovsmännen skall få
kontroll och inflytande över den uthyrningsverksamhet som nu har tagit eller
kan komma att ta en sådan omfattning att den kan skada rättighetshavarna
och därmed också viktiga kulturpolitiska intressen. Genom ändringen ges
möjlighet att genom avtal mellan rättighetshavare och uthyrare skapa en
lämplig balans mellan allmänhetens behov av tillgång till musik och
rättighetshavarnas berättigade krav på sin andel av intäkterna från uthyrningsverksamhet.
En sådan reglering torde enligt utredningen också vara till
fördel för den seriösa musikhandelns intressen.

Utredning av statens kulturråd

År 1979 slutförde statens kulturråd en kartläggning av fonogramområdet
och framlade förslag till ökat statligt stöd till fonogramverksamheten.
Kartläggningen och förslagen publicerades i en rapport från kulturrådet

LU 1981/82:21

(1979:1) Fonogrammen i kulturpolitiken. I rapporten behandlas bl. a.
kopieringen av fonogram för enskilt bruk. Kulturrådet framhåller härvidlag
att under de senaste åren lyssnande på ljudkassetter har tilltagit särskilt bland
ungdomen. I denna grupp är lyssningen i dag mer omfattande än lyssningen
på grammofonskivor. Kassetternas genombrott har enligt kulturrådet också
gjort det lättare att kopiera fonogram för privat bruk. Denna kopiering är
fullt legal, vilket den bör vara även i framtiden. Den för bl. a. med sig större
möjligheter för individerna att sammanställa sina egna fonogram utifrån
egna behov och önskemål. Den ökade kopieringen får emellertid, fortsätter
kulturrådet, från fonogrampolitiska synpunkter negativa verkningar. I de fall
kopiering ersätter ett inköp av fonogram sker ett inkomstbortfall för
upphovsrättsinnehavare och fonogrambolag. Frågan om ersättning för detta
bortfall förutsätter kulturrådet att upphovsrättsutredningen tar upp.

Kulturrådet konstaterar att en stagnation i fonogramförsäljningen inträtt
åren 1977-1978, som till stor del kan förklaras med en intensifierad
kopieringsverksamhet. Om möjligheterna att låna fonogram på biblioteken
byggs ut kommer möjligheterna till kopiering att bli större än i dag med ett
ökat inkomstbortfall för upphovsrättsinnehavare och fonogrambolag som
följd. Detta kommer för fonogrambolagens del, framhåller kulturrådet, att
innebära att allt fler produktioner inte bär sina egna kostnader, vilket medför
ett minskat utbud. Denna minskning kommer att drabba den svenska
produktionen i första hand eftersom denna utgivning i allmänhet enbart har
Sverige eller Norden som marknad. Minskningen kommer också enligt
kulturrådet att innebära att färre fonogram importeras. Det är sannolikt att
minskningen i hög grad drabbar kulturpolitiskt angelägen produktion, vilket
kommer att ställa stora krav på stöd från samhället.

Kulturrådet anser att det i princip är rimligt att de som kopierar fonogram
privat får betala för samhällets stöd till upprätthållande av en mångsidig
fonogramproduktion. Det är också i princip rimligt att upphovsmän och
musiker får ersättning för det ekonomiska avbräck som vållas genom
kopieringen. I vilka former detta skall ske bör klarläggas av upphovsrättsutredningen.

Vid sidan av en eventuell upphovsrättslig ersättning bör enligt kulturrådet
en särskild avgift tas ut. Storleken och formerna för denna avgift bör i första
hand fastställas i samordning med de förslag som väntas från upphovsrättsutredningen.
Skulle en sådan samordning inte vara möjlig föreslår kulturrådet
att en avgift på 2 öre per spelminut på oinspelade kassetter införs från 1
juli 1980, dvs. en avgift på 1:20 på den vanligaste typen av kassetter med 60
minuters speltid. Avgiften bör tas ut i grossistledet på sådana kassetter som
levereras till detaljhandeln. En sådan avgift beräknas budgetåret 1980/81
inbringa bortemot 30 milj. kr.

Rapporten har överlämnats till utbildningsdepartementet och därefter
remissbehandlats, varvid bl. a. upphovsrättsutredningen yttrat sig. Utredningen
har i sitt remissyttrande betonat vikten av att rättighetsinnehavarna

LU 1981/82:21

får kompensation för konsekvenserna av hemkopieringen samt framhållit att
utredningen med prioritet diskuterat frågan om införande av en upphovsrättsligt
motiverad avgift på tomkassetter. Utredningen har vidare understrukit
betydelsen av en samordning vid genomförandet av kulturrådets
förslag och ett väntat förslag från utredningen.

Enligt propositionsförteckningen för våren 1982 avses en proposition med
förslag om skatt på kassettband bli förelagd riksdagen.

I budgetpropositionen (1981/82:100 bil. 12, s. 152) anför utbildningsministern
att en del av de intäkter som en sådan skatt kan ge bör användas för att
finansiera ersättningar av olika slag med syfte att kompensera de negativa
verkningarna av hemkopieringen. Han avser därför att i anslutning till den
aviserade propositionen lägga fram förslag om dels direkt ekonomisk
ersättning till grupper av rättighetsinnehavare, dels insatser av annat slag på
bl. a. musikområdet.

Vissa riksdagsuttalanden

Vid 1980/81 års riksmöte behandlade utskottet motioner, vari dels
begärdes åtgärder mot olovlig kopiering av fonogram, dels togs upp frågor
om kompensation för hemkopieringen till upphovsmän m. fl. och till
kulturlivet i stort. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1980/81:3)
hänvisade utskottet till att upphovsrättsutredningen med förtur skulle
komma att behandla frågan om den olovliga kopieringsverksamheten och
hemställde att den aktuella motionen jämte utskottets betänkande i den
delen skulle överlämnas till upphovsrättsutredningen. Beträffande spörsmålet
om kompensation för hemkopieringen framhöll utskottet att den
tilltagande hemkopieringen av fonogram leder till negativa konsekvenser
såväl för upphovsmän och andra rättighetsinnehavare som för kulturlivet i
stort. Enligt utskottets mening var det därför angeläget att åtgärder vidtogs i
syfte att motverka de negativa följderna av hemkopieringen. Utskottet
hänvisade till den utredning som gjorts av kulturrådet och som då var föremål
för överväganden inom utbildningsdepartementet och förutsatte att det
spörsmål som aktualiserats genom motionerna skulle få en tillfredsställande
lösning som tillgodoser såväl de rent upphovsrättsliga intressena som de mera
allmänt kulturpolitiska intressena. Något initiativ från riksdagens sida ansåg
utskottet inte erforderligt och hemställde att motionerna skulle avslås.

Frågan om avgift på tomkassetter behandlades vid riksmötet 1980/81 också
av skatteutskottet med anledning av motioner (SkU 1980/81:43).

Motionsmotiveringar

I motion 1237 framhålls att det genom tidningsartiklar kommit fram att
några skivaffärer under den senaste tiden börjat hyra ut grammofonskivor.
Verksamheten synes redan ha fått stor omfattning. Bl. a. uppgav en firma att

LU 1981/82:21

man på tio dagar hyrt ut mellan 300 och 500 skivor.

Eftersom hemkopiering är tillåtet och det är lätt att spela över musken på
tomkassetter är risken stor enligt motionären för att en ökad uthyrning av
grammofonskivor kommer att leda till en kraftig minskning av försäljningen
av fonogram. Detta kommer självfallet att få svåra konsekvenser för
skivhandlarna, men även upphovsmännen kommer att drabbas hårt.
Motionären anser att en försälj ningsminskning också kan leda till att
skivbolagen inte vågar ge ut andra än kända namn och populära musikstycken,
något som skulle vara negativt för hela vårt kulturliv.

Det är därför viktigt enligt motionären att denna nya verksamhet snarast
möjligt blir föremål för översyn. En sådan översyn bör ske i upphovsrättsutredningen.

I motion 1708 hänvisas till riksdagsuttalandena i fråga om olovlig kopiering
av fonogram och om hemkopiering. Motionärerna påpekar att det under den
senaste tiden har dykt upp en ny verksamhet, som tidigare förekommit bl. a. i
Japan och där vållat stora problem, nämligen uthyrning av grammofonskivor.
Av tidningsartiklar framgår att de butiker som börjat med denna
verksamhet fått en snabb expansion. Motionärerna anser att den som hyr en
grammofonskiva lätt kan spela in musikverket på tomkassett och sedan
vidarekopiera detta. En ökning av uthyrningsverksamheten kan därför enligt
motionärerna få till följd en kraftig nedgång i försäljningen av grammofonskivor,
vilket i sin tur torde leda till att skivbolagen inte vågar satsa på mindre
kända artister och musikverk. Om verksamheten får fortsätta i ohämmad
utsträckning får den således allvarliga konsekvenser för såväl upphovsmännen
som för kulturlivet i stort.

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner om uthyrning av grammofonskivor.

Regler om författares, kompositörers och konstnärers rätt till sina verk
finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Enligt lagen har den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk en rätt att
förfoga över verket. Som litterärt verk räknas exempelvis texten till en visa.
Till gruppen konstnärliga verk hör bl. a. musikaliska verk. Förfoganderätten
innebär bl. a. att upphovsmannen ensam har rätt att utnyttja verket
ekonomiskt genom att framställa exempelar av det, t. ex. grammofonskivor,
och sprida exemplaren bland allmänheten. Ensamrätten är emellertid
inskränkt i vissa avseenden. Sålunda är det bl. a. tillåtligt att framställa
enstaka exemplar av ett offentliggjort verk för enskilt bruk. Som exempel
härpå kan nämnas att en upptagning på en grammofonskiva förs över till ett
kassettband för att användas hemma, s. k. hemkopiering. En annan
inskränkning är att litterära och musikaliska verk som utgivits fritt får spridas

LU 1981/82:21

vidare exempelvis genom uthyrning. Noter till musikaliska verk får dock inte
hyras ut utan upphovsmannens tillstånd.

I båda motionerna framhålls att några butiker nyligen börjat hyra ut
grammofonskivor samt att de som hyr skivorna uteslutande gör detta i avsikt
att spela över musiken på egna kassettband. Enligt motionärerna kan
uthyrningsverksamheten komma att öka och medföra att försäljningen av
grammofonskivor och inspelade kassettband minskar. En försäljningsminskning
leder inte bara till förluster för upphovsmän och andra rättighetsinnehavare
utan drabbar också kulturlivet i stort. I motion 1981/82:1237 yrkas att
verksamheten med uthyrning av grammofonskivor och behovet av ändrade
regler i upphovsrättslagen skall utredas. I motion 1981/82:1708 yrkas att
upphovsrättsutredningen skall få i uppdrag att snarast lägga fram förslag till
lösning av de problem som uthyrningsverksamheten för med sig.

Utskottet vill för sin del framhålla att den tekniska utvecklingen medfört
att möjligheterna för privatpersoner att kopiera fonogram hemma ökat i
väsentlig mån och på ett sätt som inte kunde förutses vid upphovsrättslagens
tillkomst. En ökad kopiering leder till inkomstbortfall för upphovsmän och
andra rättighetsinnehavare, bl. a. musiker, sångartister och fonogramproducenter.
Aven för kulturlivet i stort uppkommer det negativa konsekvenser,
bl. a. genom att det ekonomiska utrymmet för produktion av fonogram med
vissa typer av musik minskar.

■ Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att uthyrning av
grammofonskivor på kort tid ökat kraftigt. Det finns i dag ca 30
uthyrningsbutiker i Sverige och samtliga har tillkommit under de senaste
månaderna. Någon ersättning för uthyrningen utgår inte till upphovsmännen
och andra rättighetsinnehavare. Uppenbarligen torde det stora flertalet av
dem som hyr grammofonskivor göra detta i syfte att föra över det inspelade
verket till kassettband. Som motionärerna framhåller leder enbart uthyrningsverksamheten
till en minskning av fonogramförsäljningen. Verksamheten
medför också att hemkopieringen av musikaliska verk ökar. Sammantaget
får alltså verksamheten betydande negativa konsekvenser för rättighetsinnehavarna
och kulturlivet i stort. Det finns därför enligt utskottets
mening anledning att i görligaste mån försöka motverka de skadliga
effekterna av verksamheten.

Som framgår av redogörelsen ovan har sedan motionerna väcktes STIM
och vissa andra organisationer på det upphovsrättsliga området i en skrivelse
den 27 januari 1982 till upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02) begärt att
åtgärder vidtas mot uthyrningsverksamheten. Utredningen har i en skrivelse
den 2 mars 1982 till regeringen föreslagit att upphovsrättslagen ändras så att
uthyrning av musikaliska verk och därmed jämförbara förfaranden inte får
ske utan samtycke av upphovsmännen. Enligt utskottets mening är
motionärernas önskemål tillgodosedda genom det förslag som sålunda
framlagts. Utskottets vill understryka betydelsen av att proposition på
grundval av förslaget snarast föreläggs riksdagen.

LU 1981/82:21

Med hänsyn till det anförda bör motionerna inte föranleda något initiativ
från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:1237 och motion 1981/
82:1708.

Stockholm den 9 mars 1982
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Ivan Svanström (c), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m),
Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot
Håkansson (fp) och Ingrid Segerström (s).

GOTAB 70557 Stockholm 1982