om utbyggnad av miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet, m.m. (Betänkande 1983/84:SoU10 Socialutskottet)

SoU 1983/84:10

Socialutskottets betänkande
1983/84:10

om utbyggnad av miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet,
m. m.

Motionsyrkanden

I motion 1982/83:1300 av Ann-Cathrine Haglund (m) och Göte Jonsson
(m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att länsläkarorganisationens
avveckling skall följas upp enligt med vad i motionen anförts.

I motion 1982/83:1625 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande behovet av drogförebyggande arbete inom primärvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande uppbyggnaden av samhällsmedicinska och miljömedicinska
funktioner i syfte att åstadkomma en fortsatt förbättrad folkhälsa.

Sjukvårdshuvudmännens ökade ansvar för förebyggande åtgärder

Den nya hälso- och sjukvårdslagen

Den 1 januari 1983 ersattes sjukvårdslagen (1962:242) av hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), vilken antogs av riksdagen under 1981/82 års
riksmöte (prop. 1981/82:97, SoU 1981/82:51. rskr 1981/82:381). Med hälsooch
sjukvård avses i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) åtgärder för att
medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Det
övergripande målet för hälso- och sjukvården - både den som bedrivs av
offentliga vårdgivare och den som bedrivs av enskilda vårdgivare - skall
enligt HSL vara en god hälsa och en vård på lika villkor för hela
befolkningen.

Landstingskommunerna och kommunerna som inte ingår i en landstingskommun
(sjukvårdshuvudmännen) har i förhållande till tidigare fått ett
vidgat ansvar för befolkningens hälsa. Sjukvårdshuvudmännen åligger
sålunda förutom att erbjuda sjukvård även att förebygga ohälsa hos
befolkningen genom miljöinriktade och individinriktade förebyggande
åtgärder. Sjukvårdshuvudmännen skall planera hälso- och sjukvården med
utgångspunkt i befolkningens behov av hälso- och sjukvård. I planeringen av
hälso- och sjukvården skall sjukvårdshuvudmännen samverka med samhällsorgan,
organisationer och enskilda.

1 Riksdagen 1983/84. 12 sami. Nr 10

SoU 1983/84:10

Individinriktade förebyggande åtgärder

Individinriktade förebyggande insatser har sedan länge ingått som en
naturlig del i sjukvårdshuvudmännens arbete vid sidan av de utredande och
behandlande åtgärderna. De förebyggande åtgärderna har dock som regel
varit koncentrerade till vissa avgränsade, ofta rent medicinska problemområden.

I proposition 1981/82:97 framhålls att sjukvårdshuvudmännens individinriktade
förebyggande åtgärder bör liksom skett på flera håll innefatta (1)
information och hälsoupplysning, (2) åtgärder för att förhindra uppkomsten
av sjukdom, t. ex. genom vaccinering och tillförsel av skyddsläkemedel,
samt (3) uppspårande verksamhet riktad mot sjukdomar eller förstadier till
sådana, dvs. hälsokontroller och hälsoövervakning. Det framhålls vidare att
förebyggande insatser och kurativ vård kan behöva samordnas bättre än som
skett och att de framtida förebyggande insatserna måste utgå från en
helhetssyn på individernas situation och ha en viss kontinuitet.

Hälsoupplysning och annan individinriktad förebyggande vård bör enligt
propositionen främst vara en uppgift för primärvården.

Miljöinriktade förebyggande åtgärder

I proposition 1981/82:97 framhålls vidare att sjukvårdshuvudmännens
insatser när det gäller miljöinriktade insatser bör innefatta insatser i syfte att
fastlägga hur faktorer i den yttre miljön - och därvid inte bara kemiska,
biologiska eller fysiska utan även sociala och psykologiska - samt levnadsvanor
inverkar på befolkningens hälsotillstånd. Sjukvårdshuvudmännen bör
enligt propositionen ta till vara, bearbeta och utnyttja den information om
risker i människornas miljö som observeras i det dagliga hälso- och
sjukvårdsarbetet.

Det påpekas att det är av stor betydelse att förekomsten av sjukdomar och
skador och de förändringar som kan iakttas i dessa hänseenden registreras.
Uppgifterna bör, påpekas det vidare, sammanställas och utnyttjas för att de
sjukdoms- och skadeframkallande faktorerna skall kunna utvärderas. De
kunskaper om olika miljöfaktorers betydelse för människornas hälsa som
framkommer i detta arbete bör enligt propositionen ge underlag för skadeoch
sjukdomsförebyggande åtgärder också inom andra delar av samhället än
hälso- och sjukvården.

För verksamhet med nu nämnd inriktning - som getts olika beteckningar i
olika sammanhang, bl. a. miljömedicin och samhällsmedicin - används i
propositionen beteckningen miljömedicin.

Ett engagemang av sjukvårdshuvudmännen i miljömedicinsk/samhällsmedicinsk
verksamhet har bl. a. varit en av förutsättningarna för avvecklingen
av den statliga länsläkarorganisationen. Nedan lämnas en närmare redogö -

SoU 1983/84:10

reise för denna avveckling och för insatser från Landstingsförbundet för
uppbyggnad av miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen.

Avvecklingen av länsläkarorganisationen och uppbyggnad av miljömedicinsk/samhällsmedicinsk
verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen

Länsläkarorgan isa tionens uppgifter

Riksdagen fattade år 1961 beslut om olika åtgärder för upprustning och
effektivisering av hälsovården och den öppna sjukvården i landstingsområdena
(prop. 1961:181, SU 1961:186, rskr 1961:394). Riksdagen beslutade
sålunda bl. a. att landstingskommunernas ansvar som sjukvårdshuvudmän
skulle utvidgas att i princip omfatta även den öppna sjukvården utanför
sjukhus, att huvudmannaskapet för det dåvarande provinsialläkarväsendet
skulle överföras till landstingskommunerna den 1 juli 1963 samt att en
successiv utbyggnad av en länsläkarinstitution, avsedd att ersätta den
dåvarande förste provinsialläkarinstitutionen, skulle ske fr. o. m. den 1 juli
1962. Det förutsattes att länsläkaren i flertalet län till sin hjälp skulle få en
biträdande länsläkare samt en länshälsovårdskonsulent. Medel för länsläkarorganisationen
anvisades av riksdagen första gången år 1962 (prop. 1962:1
bil. 13 s. 101-105, SU 1962:11 p. 27 och p. 28, rskr 1962:11).

I proposition 1961:181 angavs (s. 158) att länsläkarorganisationen till
huvudsakliga uppgifter skulle ha att (1) medverka i all hälso- och sjukvårdsplanering
inom länet, (2) öva tillsyn på länets hälso- och sjukvårdsförhållanden,
(3) stå länsstyrelsen samt kommunala organ och andra sammanslutningar
till tjänst med råd och upplysningar i frågor, som rör den allmänna
hälsovården, samt (4) ägna särskild uppmärksamhet åt utvecklingen på det
omgivningshygieniska området.

Länsläkarorganisationen underställdes medicinalstyrelsen - sedermera
socialstyrelsen - som chefsmyndighet. Lokaler och kansliresurser tillhandahölls
av länsstyrelserna.

Länsläkarorganisationens instruktion kom att omfatta en stor mängd
sinsemellan oprioriterade arbetsuppgifter av varierande dignitet och omfattning.
Arbetet kom därför att skifta mycket mellan de olika länen. Viss
osäkerhet om arbetsformerna rådde också.

Efter en utredning inom socialstyrelsen rörande bl. a. inriktningen av
arbetet vid länsläkarorganisationen gjordes en viss prioritering av arbetsuppgifterna.
Inom sjukvårdsområdet ansågs därvid tillsynen över den privat
utövade sjukvården som en mycket angelägen uppgift. Inom den allmänna
hälsovården fick det miljömedicinska området hög prioritet.

Inom länsläkarorganisationen var år 1977 inrättade 25 tjänster som
länsläkare (två i Stockholms län samt en i vart och ett av de övriga länen), 15
tjänster som biträdande länsläkare samt 24 tjänster som länshälsovårdskonsulent
(en i varje län). I vissa län var även länssjuksköterskor anställda.

1 * Riksdagen 1983184.12 sami. Nr 10

SoU 1983/84:10

Beslutet om avveckling av länsläkarorganisationen

I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation,
m. m. föreslogs riksdagen bl. a. godkänna ett i propositionen framlagt
förslag om avveckling av länsläkarorganisationen.

Efter en redovisning av ett flertal utredningar som berörde länsläkarorganisationen
och som pågick eller nyligen avslutats konstaterade föredragande
departementschefen att förutsättningarna för länsläkarorganisationens arbete
under senare år förändrats på ett grundläggande sätt. Utvecklingen i stort
när det gäller den kommunala verksamheten mot större självständighet och
ansvar för huvudmännen medförde enligt föredragande departementschefen
att det inte längre fanns samma behov av en regional statlig organisation
inom området. Han pekade även på den då förebådade och senare lagfästa
utvidgningen av landstingskommunernas ansvar till att även omfatta hälsobefrämjande
och sjukdomsuppspårande åtgärder, för vilka bl. a. behövdes
epidemiologiska studier.

Mot bl. a. denna bakgrund konstaterade föredragande departementschefen
vidare att väsentliga delar av det som då inrymdes i länsläkarfunktionen i
framtiden normalt skulle komma att tillhöra landstingskommunernas arbetsfält
och att många av länsläkarnas uppgifter redan var stadda i kraftig
utveckling inom landstingen. Länsläkarorganisationen borde därför avvecklas
och vissa av dess arbetsuppgifter föras över till landstingskommunerna.

En regional hälsovårdsorganisation inom landstingen borde enligt föredragande
departementschefen sålunda ersätta länsläkarorganisationens expertuppgifter
inom områdena miljömedicin, omgivningshygien, epidemiologi
och smittskydd. Föredragande departementschefen erinrade bl. a. om att
det i en rapport, Hälsopolitik i praktiken - förutsättningar och krav, som
utgivits av Landstingsförbundet till Landstingsförbundets kongress år 1979,
föreslagits att en miljömedicinsk enhet skulle inrättas inom varje landsting
som komplement till sjukvårdens resurser.

Länsläkarorganisationens tillsynsuppgifter föreslogs fördelade mellan
socialstyrelsen, länsstyrelserna och deras sociala enheter samt landstingskommunerna.
Tillsynen över den vård som meddelas vid institutioner som
har en social vårdfunktion borde enligt propositionen utövas av länsstyrelserna
och deras sociala enheter. Tillsynen över privat sjukvård och sjukvård som
bedrivs av annan personal än medicinalpersonal borde tills vidare vara en
statlig uppgift. För denna tillsyn beräknades ett behov av fyra läkartjänster,
som antingen skulle kunna placeras centralt på socialstyrelsen eller på vissa
orter ute i landet. I detta tillsynsarbete borde enligt propositionen också
inordnas den apotekstillsyn som länsläkarna svarade för och som främst
omfattade en uppföljning av förskrivningen av alkoholhaltiga, narkotiska
och andra läkemedel, som var föremål för särskild kontroll för att förhindra
missbruk.

Länsstyrelsernas behov av medicinsk expertis för myndighetsutövning
förutsattes i propositionen kunna tillgodoses på olika sätt.

SoU 1983/84:10

Avvecklingen av länsläkarorganisationen föreslogs ske på sådant sätt att
länsläkarorganisationens kunskaper och erfarenheter togs till vara. I propositionen
förutsattes det att behov av den kompetens, som de enskilda
länsläkarna och biträdande länsläkarna hade, skulle komma att finnas hos
socialstyrelsen, landstingskommunerna och länsstyrelserna.

Länshälsovårdskonsulenterna föreslogs i propositionen övergå till länsstyrelserna.
Föredragande departementschefen framhöll bl. a. att länshälsovårdskonsulenterna
på ett värdefullt sätt kunde komplettera naturvårdsenheterna
som hade en mera teknisk inriktning.

De föreslagna förändringarna förutsattes skola genomföras under 3-årsperioden 1981-1983.

På förslag av socialutskottet i betänkande 1979/80:45 godkände riksdagen
(rskr 1979/80:386) förslaget om avveckling av länsläkarorganisationen.

Åtgärder för avveckling av länsläkarorganisationen

I budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81:100, bilaga 8 s. 96 och 97)
anmäldes att länsläkarorganisationen skulle upphöra den 1 juli 1981. Det
uttalades bl. a. att en stor del av länsläkarorganisationens uppgifter förutsattes
komma att utföras inom ramen för sjukvårdshuvudmännens miljömedicinska
verksamhet.

Frågor om vissa författningsändringar med anledning av länsläkarorganisationens
avveckling m. m. togs upp i proposition 1980/81:177. I enlighet
med vad som anförts i proposition 1979/80:6 föreslogs att de myndighetsutövande
uppgifter på smittskyddets område som åvilade länsläkarorganisationen
skulle överföras till länsstyrelserna. Övriga uppgifter vad gäller smittskydd
föreslogs överförda till sjukvårdshuvudmännen. I propositionen
föreslogs vidare att vissa länsläkares funktioner enligt den dåvarande
hälsovårdsstadgan (1958:663) och stadgan (1970:58) om enskilda vårdhem
m. m. helt skulle övertas av länsstyrelserna. Riksdagen hade inte något att
erinra mot propositionsförslagen (SoU 1980/81:45, rskr 1980/81:410).

I proposition 1980/81:187 redovisades bl. a. en överenskommelse i mars
1981 mellan statens förhandlingsnämnd och företrädare för Landstingsförbundet
om frågor i samband med länsläkarorganisationens avveckling.
Överenskommelsen innebar att Landstingsförbundet skulle rekommendera
sjukvårdshuvudmännen att fr. o. m. den 1 juli 1981 genom miljömedicinska
enheter eller på annat sätt dels tillgodose länsstyrelsernas behov av medicinsk
expertis, dels samverka med statliga organ om hälso- och miljömässiga
och andra därmed sammanhängande frågor. Landstingsförbundet skulle
vidare rekommendera sjukvårdshuvudmännen att erbjuda länsläkare, biträdande
länsläkare och länssjuksköterskor anställning fr. o. m. den 1 juli 1981
hos sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen hade inte något att erinra (SoU
1980/81:43, rskr 1980/81:403).

SoU 1983/84:10

Uppbyggnad av miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet
hos sjukvårdshuvudmännen

Vid Landstingsförbundets kongress år 1979 presenterades, som nämnts i
det föregående, en inom Landstingsförbundet utarbetad skrift, Hälsopolitik i
praktiken -förutsättningar och krav. I skriften framhölls bl. a. att utöver vad
som då ansågs ingå i hälso- och sjukvårdens arbetsuppgifter det borde
ankomma på hälso- och sjukvården att registrera fakta om skeenden i miljön,
i det sociala livet och i folkhälsan på ett sådant sätt att oroande trender kunde
upptäckas och förebyggande åtgärder vidtas. Det föreslogs bl. a. att som
komplement till sjukvårdens resurser ett regionalt hälsovårdsorgan - en
miljömedicinsk enhet - skulle inrättas på central nivå inom landstingen.

Inom Landstingsförbundet togs år 1980 initiativ till fortsatt arbete med de
hälsopolitiska frågorna i syfte att ge ett underlag för planering och praktiskt
inriktad verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen. Arbetet utfördes av en
arbetsgrupp med representanter för Landstingsförbundet, socialstyrelsen
samt Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri). En referensgrupp med representanter för sjukvårdshuvudmännen,
länsläkarorganisationen, länsstyrelserna och Svenska kommunförbundet var
knuten till arbetet. Resultatet av arbetet redovisades i rapporten Landstingen
och hälsopolitiken - underlag för sanihällsmedicinsk verksamhet. Rapporten
överlämnades våren 1981 till sjukvårdshuvudmännen som information
och arbetsunderlag.

I rapporten anfördes bl. a. att metoderna för att skaffa sig ett bättre
kunskapsunderlag som rör befolkningens hälsa och för att göra hälsoinriktade
insatser ännu i stor utsträckning var oprövade. För att landstingen skall
kunna ta till sig och analysera viktig kunskap och också bättre utvärdera
hälso- och sjukvårdens effekter måste någon ta ett samlat grepp på dessa
frågor, anfördes det vidare. Att inrätta en samhällsmedicinsk funktion kunde
då enligt arbetsgruppen vara en väg att öka den samlade kunskapen och ge
politiker, planerare och sjukvårdspersonal ett bättre och mer fördjupat
beslutsunderlag. Arbetsgruppen, som använde beteckningen samhällsmedicinsk
verksamhet för sådant hälsopolitiskt arbete som avsågs i rapporten,
ansåg att den samhällsmedicinska verksamheten hos landstingen borde
bedrivas inom en särskild enhet eller genom att funktionen fördelades på
befintliga organ. Inom den samhällsmedicinska verksamheten skulle man
enligt arbetsgruppen observera, dokumentera, initiera och påverka frågor
som rörde ett offensivt hälsoarbete. Arbetet borde till stor del bestå av lokalt
förankrat kartläggnings- och utvecklingsarbete. Analyserna av det förbättrade
kunskapsunderlaget borde, sades det i rapporten, kunna leda fram till
fördjupade hälsoupplysningsinsatser, nya preventiva inslag i vårdprogram
och resursomfördelning inom befintliga verksamheter samt ge underlag för
beslut i skilda sammanhang. Service till länsstyrelse och primärkommuner

SoU 1983/84:10

och andra typer av ärendehandläggning skulle också komma att vara aktuell,
anfördes det vidare.

Det påpekades att personal med erforderlig kompetens för den samhällsmedicinska
verksamheten i begränsad utsträckning fanns hos landstingen
men att visst tillskott skulle komma att ske från den avvecklade länsläkarorganisationen.
Tillgången på kvalificerad personal som det kunde bli nödvändigt
att rekrytera - exempelvis statistiker, epidemiologer och sociologer -skulle dock komma att vara mycket begränsad under överskådlig tid,
påpekades det vidare.

På grundval av ovannämnda rapport om landstingen och hälsopolitiken
utarbetades inom Landstingsförbundet en debattskrift, Hälsopolitiken i
landstingen - behov av hälsopolitiskt programarbete, som förelädes Landstingsförbundets
kongress år 1981.1 skriften anfördes bl. a att organisationen
för hälsopolitiskt programarbete borde byggas upp successivt och ta på sig
uppgifter efter hand. Det är lämpligt, anfördes det vidare, att i första hand
börja med uppgiften som ”kunskapsinsamlare” i hälsopolitiska frågor. Det
måste få ta en viss tid att bygga upp den egna kompetensen, påpekades det.

Kongressen beslutade att skriften samt de synpunker som framkommit
under debatten i anslutning till framläggandet av skriften skulle bilda
underlag för Landstingsförbundets fortsatta arbete med de hälsopolitiska
frågorna.

Drogförebyggande arbete inom primärvården

Motionsmotivering

I motion 1982/83:1625 (c) anförs som motivering till yrkande 1 i motionen
bl. a. att det är angeläget att den öppna hälso- och sjukvården - primärvården
- får huvudansvaret för det förebyggande arbetet. En sådan utveckling
pågår f. n. runt om i Sverige, anförs det vidare, men den är företrädesvis
inriktad på aktiv rådgivning beträffande kost och motion samt tobak medan
det drogförebyggande arbetet i stort sett saknas inom primärvården. Detta
och det förhållandet att individuell rådgivning beträffande alkohol och
narkotika bedrivs i alkoholpolikliniker och motsvarande medför enligt
motionärerna att man ofta får en alltför sen medicinsk rådgivning till
människor som befinner sig i riskzonen för att bli missbrukare.

Motionärerna framhåller att det är angeläget att utveckla formerna för ett
drogförebyggande arbete inom vårdcentralernas ansvarsområde i det fortsatta
utvecklingsarbetet för primärvården, bl. a. inom ramen för pågående
utredningsarbete om ett principprogram för den framtida hälso- och
sjukvården med sikte på åren 1990-2000 (HS 90-projektet).

SoU 1983/84:10

Hälsoupplysning i primärvården

I ovannämnda proposition 1981/82:97 (om hälso- och sjukvårdslag, m. m.)
framhålls bl. a. att i hälsoupplysning - som tillsammans med annan
individinriktad förebyggande vård enligt propositionen främst bör vara en
uppgift för primärvården - bl. a. aktiviteter av typen friskvård kan integreras,
dvs. sådana aktiviteter vilka är inriktade på att vidmakthålla en god hälsa
genom en hälsosam livsföring och till vilka bl. a. hör upplysning om lämplig
kost och motion samt om tobakens och alkoholens skadeverkningar. Det
påpekas att det gäller att få de enskilda människorna att känna ansvar för sin
hälsa och att själva ompröva och eventuellt ändra sin livsföring.

I juni 1982 anordnade socialdepartementet och Spri en konferens för
företrädare för sjukvårdshuvudmännen m. fl. kring temat ”Primärvård -förhoppningar och realiteter”. Generaldirektören för socialstyrelsen Barbro
Westerholm underströk i ett anförande om primärvårdens hälsoansvar
primärvårdens betydelse som grund för hälsoarbetet. Hon anförde bl. a. att
primärvårdens personal skall kunna informera individer och grupper om
riskförhållanden med avseende på levnadsvanor och miljöförhållanden.
Hälsoupplysning bör, framhöll hon, bedrivas i den dagliga kontakten med
patienter och enskilda och rutiner bör finnas för användning av skriftligt
material som patientinformation och som hälsoupplysning. Om möjligt bör
primärvården planera en brett upplagd hälsoupplysningsverksamhet för
allmänheten i kommunen för att kunskaper i hälsofrågor successivt skall
föras ut, framhöll hon vidare.

Vissa riktlinjer för det fortsatta arbetet med HS 90-projektet

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutade år 1978 att ett nytt
principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren
1990-2000 skulle upprättas. Principprogrammet skall belysa hälso- och
sjukvårdens lämpliga framtida omfattning, inriktning, struktur och resurskrav.
I en första etapp av utredningsarbetet, i vilket socialstyrelsen medverkar,
har man tagit fram en rad underlagsstudier.

En av de generella utgångspunkterna för den andra etappen i utredningsarbetet,
vilken beräknas komma att redovisas under år 1984, skall vara att
hälso- och sjukvårdens verksamhet måste utgå från ett offensivt hälsopolitiskt
synsätt. Inom ramen härför skall man bl. a. på grundval av sjukdomars
omfattning, fördelning inom befolkningen samt svårighetsgrad m. m. konkretisera
översiktliga handlingsprogram såväl när det gäller individuellt
inriktade som samhällspåverkande åtgärder. Handlingsprogrammen förutsätts
bli utformade så att de kan utgöra underlag för samhällets insatser att
reducera hälsorisker. Enligt riktlinjerna bör HS 90-arbetet inriktas på att ta
fram handlingsprogram för bl. a. alkohol-, narkotika- och tobaksrelaterade
sjukdomar.

Soll 1983/84:10

Det kan här nämnas att inom ramen för HS 90-arbetet följande skrifter
innehållande kunskapsöversikter presenterats i början av innevarande år,
nämligen Alkohol och ohälsa, Narkotika och ohälsa samt Tobak och ohälsa.

Miljöniedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen

Motionsmotiveringar

I motion 1982183:1300 (m) anförs, såvitt nu är i fråga, bl. a. att beslutet om
avveckling av länsläkarorganisationen förutsatte en successiv avveckling av
denna och en uppbyggnad av en organisation som skulle ta över länsläkarens
uppgifter men att det av en mängd uppgifter framgår att denna organisationsuppbyggnad
inte ägt rum som förutsatts. Miljömedicinska enheter finns ej
överallt, påpekas det.

Motionärerna framhåller att det finns många skäl till att noga följa upp
riksdagens beslut om länsläkarorganisationens avveckling för att utröna om
den organisationsuppbyggnad som beslutet förutsatt har ägt rum.

I motion 1982183:1625 (c) anförs som motivering till yrkande 2 i motionen
bl. a. att uppbyggnaden pågår i flera landsting av samhällsmedicinska eller
miljömedicinska funktioner som centralt inom varje landstingsområde skall
ha ansvaret för det förebyggande arbetet och kontakterna med andra
myndigheter och institutioner utanför hälso- och sjukvårdssektorn i hithörande
frågor. Denna utveckling bör enligt motionärerna påskyndas för att
avsikterna med den nya hälso- och sjukvårdslagen skall kunna förverkligas
och grunden därmed läggas för en förbättrad folkhälsa.

Vissa uppgifter lämnade av företrädare för socialstyrelsen

Socialutskottet anordnade den 15 februari i år ett sammanträde med
företrädare för socialstyrelsen om frågor rörande genomförandet av socialstyrelsens
omorganisation m. m. Om uppbyggnaden av miljömedicinsk/
samhällsmedicinsk verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen upplyste företrädarna
för socialstyrelsen bl. a. följande.

Landstingen har utsett smittskyddsläkare. Beredskapen mot smittsamma
sjukdomar och den dagliga verksamheten inom smittskyddsområdet måste
bedömas såsom tillfredsställande.

Landstingens uppbyggnad av miljömedicinska enheter eller motsvarande
har emellertid inte ägt rum i den takt som förutsattes i samband med
riksdagens beslut om avveckling av länsläkarorganisationen.

Socialstyrelsen har på olika sätt försökt stödja landstingen i deras arbete
med att bygga upp miljömedicinsk verksamhet.

Socialstyrelsen har sålunda anordnat regionala konferenser med deltagare
från landstingen och länsstyrelserna där inriktningen av miljömedicinsk

SoU 1983/84:10

verksamhet diskuterats. Landstingen har fått tillfälle att presentera sina
behov av stöd och andra åtgärder från socialstyrelsen, statens miljömedicinska
laboratorium och statens institut för psykosocial miljömedicin.

Socialstyrelsen har vidare tagit initiativ till att utbildning inom det
miljömedicinska området kommit till stånd vid statens miljömedicinska
laboratorium.

För att få till stånd en viss samordning mellan olika miljömedicinska
insatser och utredningar inom landstingen liksom ett erfarenhetsutbyte
mellan landstingen har socialstyrelsen i en särskild skrift låtit sammanställa
uppgifter om utredningar, projekt m. m. som bedrivs inom landstingens
miljömedicinska verksamhet.

Socialstyrelsen och statens miljömedicinska laboratorium lämnar också
stöd vid uppläggning av undersökningar, utvärdering m. m. till landstingens
miljömedicinska enheter eller motsvarande.

Socialstyrelsen kommer även fortsättningsvis att stödja landstingen i deras
miljömedicinska verksamhet genom att anordna kurser och konferenser
samt genom att årligen publicera uppgifter om vilken verksamhet som
bedrivs inom respektive landsting i miljömedicinskt avseende. Stödet till
utredningsverksamhet m. m. kommer också att fortsätta.

Anm. Socialstyrelsen har i juni 1983 publicerat en andra reviderad upplaga
av skriften Information om miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet i
landstingen (PM 51/83).

För att stödja landstingen i deras miljömedicinska verksamhet föreslog
socialstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1983/84 att medel skulle
anvisas för efterutbildning av läkare i samhälls/miljömedicin.

Anm. Av de medel som riksdagen (prop. 1982/83:100, bilaga 7, s. 141-143,
SoU 1982/83:24 p. 4, rskr 1982/83:251) för budgetåret 1983/84 anvisat under
anslaget Vidareutbildning av läkare avser socialstyrelsen att bekosta vissa
kurser för läkare i samhälls/miljömedicin.

Företrädarna för socialstyrelsen framhöll att socialstyrelsen fortlöpande
följde verksamheten inom de olika landstingen och hade - bl. a. i samband
med en nyligen avhållen överläggning mellan ledningen för socialstyrelsen
och ledningen för Landstingsförbundet - framhållit att uppbyggnaden av
miljömedicinsk verksamhet i landstingen inte skedde så snabbt som är
önskvärt.

Avslutningsvis framhölls det att det är angeläget att utbyggnaden av
miljömedicinsk verksamhet intensifieras inom landstingen för att de skall
leva upp till sitt ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen men det påpekades
att en expansion inom det miljömedicinska området bl. a. begränsades av
tillgången på utbildad personal inom miljömedicin och epidemiologi.

SoU 1983/84:10

Nuläget beträffande miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen Enligt

en inom socialstyrelsen i början av oktober i år upprättad
redogörelse är nuläget beträffande miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet
hos sjukvårdshuvudmännen följande.

Miljömedicinska/samhällsmedicinska utredningar och/eller aktiviteter pågår
i varierande omfattning inom samtliga landsting. Drygt hälften av
landstingen har inrättat miljömedicinska enheter eller råd. I övriga landsting
pågår i allmänhet en utredning om miljömedicinsk verksamhet, i några fall
kombinerad med en viss miljömedicinsk aktivitet. I ett fåtal landsting kan
skönjas en viss tveksamhet inför uppgiften att organisera en sådan funktion.

De landsting som har inrättat enheter visar en provkarta på olika sätt att se
på miljömedicinsk verksamhet. Alla betonar dock miljöaspekterna i sin
verksamhet och beskriver sin huvuduppgift i termer som ”att observera och
identifiera riskfaktorer i den fysikaliska, kemiska, biologiska och psykosociala
miljön för att undanröja eller minska negativ påverkan på befolkningens
hälsa”. Att ge miljömedicinsk service till länsstyrelse och primärkommuner
anges också som en viktig uppgift för enheten. Smittskydd ingår vanligen
liksom hälsoupplysning.

De organisatoriska lösningarna skiftar. I den södra sjukvårdsregionen har
flera landsting valt att inrätta miljömedicinska råd. som består av personer i
länet med kompetens inom primärvård, socialmedicin, epidemiologi, yrkesmedicin
m. m., tillsammans med en kanslifunktion. Till rådet adjungeras
ytterligare expertis vid behov. I de övriga landstingen har i allmänhet
inrättats mera självständiga enheter, oftast i anslutning till hälso- och
sjukvårdsavdelningen.

Tillsynen över privat sjukvård m. m.

M otionsrnotivering

I motion 1982/83:1300 (m) anförs, såvitt nu är i fråga, bl. a. att endast en av
de fyra förutskickade tjänsterna för tillsyn över privat sjukvård m. m. har
inrättats och att det från många håll uppges att tillsynen inte är tillfredsställande.

Motionärerna anser att det i samband med den uppföljning som motionärerna
efterlyser beträffande uppbyggnaden av miljömedicinsk verksamhet
finns anledning att pröva om tillsynen över privat sjukvård m. m. är
utformad på ett sätt som kan anses tillfredsställande.

Organisationskommitténs för socialstyrelsen överväganden

Organisationskommittén för socialstyrelsen, som tillkallades med stöd av
ett regeringens bemyndigande år 1979 för att utarbeta underlag för statsmak -

SoU 1983/84:10

ternas närmare beslut om socialstyrelsens uppgifter, resurser och organisation,
presenterade i en skrift i november 1980 sina förslag till ny organisation
för socialstyrelsen m. m. I ett särskilt avsnitt redovisades övervägandena
beträffande socialstyrelsens framtida tillsyn över den privata sjukvården och
sjukvård som bedrivs av annan än medicinalpersonal samt över
förskrivningskontrollen av läkemedel.

I skriften angavs hur ansvaret för här aktuell tillsyn skulle bli förankrat i de
olika fackenheterna i socialstyrelsens nya organisation. Det påpekades, mot
bakgrund av att det centrala tillsynsansvaret skulle bli förankrat i sex olika
byråer/enheter, att resurserna för de aktuella tillsynsuppgifterna måste
kunna användas flexibelt och fördelas mellan byråerna/enheterna med
hänsyn till aktuella behov. Det framhölls bl. a. att genom en flexibel
resursanvändning olika organisatoriska former kan utnyttjas från tid till
annan och medge att den för tillsynen i ett konkret fall bäst lämpade experten
kan utnyttjas oberoende av om denne finns inom eller utanför socialstyrelsens
organisation. En extern resurs bör en kortare eller längre period kunna
knytas till den byrå som har det centrala tillsynsansvaret för ett visst område,
och en internt rekryterad expert bör under tillsynsarbetet kunna få en
ersättare så att de löpande ärendena inte blir liggande, framhölls det vidare.

Mot denna bakgrund ansåg organisationskommittén att i första hand
medel motsvarande fyra läkartjänster skulle ställas till socialstyrelsens
förfogande för att årligen planeras in och fördelas mellan aktuella tillsynsuppgifter.
En läkartjänst ansågs dock böra varaktigt placeras vid socialstyrelsens
läkemedelsavdelning i Uppsala för tillsynen över apoteksverksamheten.

Vissa uppgifter lämnade av företrädare för socialstyrelsen, m. m.

Vid utskottets ovannämnda sammanträde den 15 februari i år med
företrädare för socialstyrelsen upplystes bl. a. att de till socialstyrelsen
anvisade medlen för de fyra läkartjänsterna för tillsyn skulle användas så att
en läkare anställs på en tjänst medan medel för de övriga tjänsterna skall
användas för att med arvode knyta läkare ”på fältet” till socialstyrelsen för
tillsynsuppgifter.

I ett av socialstyrelsen i november 1982 fastställt ”Verksledningens
policydokument för budgetåren 1983/84-1984/85” anges att fortsatt arbete
med att utveckla formerna för och innehållet i tillsynen inom hälso- och
sjukvården skall vara en av uppgifterna som skall prioriteras i verksamheten
vid socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsavdelning under nämnda budgetår
samt att inom primärvårdsområdet bl. a. utbyggnad av tillsynen av hälso- och
sjukvården utanför sjukhus - såsom privatläkares verksamhet, verksamheten
vid hälsohem, inortodoxa behandlingsmetoder m. m. - skall prioriteras.

SoU 1983/84:10

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor som har sin
grund i avvecklingen av den statliga länsläkarorganisationen och det ökade
ansvar för sjukdomsförebyggande åtgärder som landstingskommunerna och
kommunerna som inte ingår i landstingskommun (sjukvårdshuvudmännen)
fått bl. a. som en följd av avvecklingen av länsläkarorganisationen.

Som bakgrund till behandlingen av motionerna får utskottet redovisa
följande. Närmare uppgifter om den utveckling som beskrivs finns i ett
föregående avsnitt i betänkandet (s. 1-7).

Genom hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), som trädde i kraft den 1
januari i år och då ersatte sjukvårdslagen (1962:242), har emellertid
sjukvårdshuvudmännens ansvar vidgats så att det numera åligger dem -förutom att erbjuda sjukvård - även att förebygga ohälsa hos befolkningen
genom miljöinriktade och individinriktade förebyggande åtgärder.

I proposition 1981/82:97, som låg till grund för den nya hälso- och
sjukvårdslagen m. m., framhölls bl. a. att sjukvårdshuvudmännens individinriktade
förebyggande åtgärder borde, liksom skett på flera håll, innefatta
(1) information och hälsoupplysning, (2) åtgärder för att förhindra uppkomsten
av sjukdom, t. ex. genom vaccinering och tillförsel av skyddsläkemedel,
samt (3) uppspårande verksamhet riktad mot sjukdomar eller förstadier till
sådana, dvs. hälsokontroll och hälsoövervakning. Hälsoupplysning och
annan individinriktad förebyggande vård borde främst vara en uppgift för
primärvården.

Sjukvårdshuvudmännens verksamhet borde när det gäller miljöinriktade
insatser innefatta insatser i syfte att fastlägga hur faktorer i den yttre miljön -och därvid inte bara kemiska, biologiska eller fysiska utan även sociala och
psykologiska faktorer - samt levnadsvanor inverkar på befolkningens
hälsotillstånd. Sjukvårdshuvudmännen borde därvid ta till vara, bearbeta
och utnyttja den information om risker i människornas miljö som observeras
i det dagliga hälso- och sjukvårdsarbetet. De kunskaper om olika miljöfaktorers
betydelse för människornas hälsa som framkommer borde enligt
propositionen ge underlag för skade- och sjukdomsförebyggande åtgärder
inte bara inom hälso- och sjukvården utan även inom andra delar av
samhället. Ett engagemang av sjukvårdshuvudmännen i verksamhet med nu
nämnd inriktning - som getts olika beteckningar i olika sammanhang, bl. a.
miljömedicin och samhällsmedicin - var bl. a. en av förutsättningarna för
avvecklingen av den statliga länsläkarorganisationen.

SoU 1983/84:10

I samband med att riksdagen år 1961 fattade beslut om olika åtgärder för
upprustning och effektivisering av hälsovården och den öppna sjukvården i
landstingsområdena (prop. 1961:181, SU 1961:186, rskr 1961:394) beslutade
riksdagen bl. a. att en successiv utbyggnad skulle ske fr. o. m. den 1 juli 1962
av en länsläkarorganisation, som skulle ersätta den dåvarande förste
provinsialläkarinstitutionen.

I proposition 1961:181 angavs att länsläkarorganisationen till huvudsakliga
uppgifter skulle ha att (1) medverka i all hälso- och sjukvårdsplanering inom
länet, (2) öva tillsyn över länets hälso- och sjuk vårdsförhållanden, (3) stå
länsstyrelsen samt kommunala organ och andra sammanslutningar till tjänst
med råd och upplysningar i frågor som rör den allmänna hälsovården samt (4)
ägna särskild uppmärksamhet åt utvecklingen på det omgivningshygieniska
området.

Läkarorganisationen, som kom att omfatta en länsläkare och en länshälsovårdskonsulent
i varje län - i Stockholms län dock två länsläkare - samt i vissa
län härjämte biträdande länsläkare och länssjuksköterska, fick enligt sin
instruktion en stor mängd sinsemellan oprioriterade arbetsuppgifter av
varierande dignitet och omfattning. Efter en utredning inom socialstyrelsen
prioriterades inom sjukvårdsområdet tillsynen över den privat utövade
sjukvården och inom den allmänna hälsovården det miljömedicinska arbetsområdet.

I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation,
m. m., i vilken bl. a. föreslogs att länsläkarorganisationen skulle avvecklas,
konstaterades bl. a. att väsentliga delar av det som då inrymdes i länsläkarfunktionen
i framtiden normalt skulle komma att tillhöra landstingskommunernas
arbetsfält och att många av länsläkarnas arbetsuppgifter redan var
stadda i kraftig utveckling inom landstingen. Länsläkarorganisationen borde
därför avvecklas och vissa av dess arbetsuppgifter föras över till landstingskommunerna.
En regional hälsovårdsorganisation inom landstingen borde
ersätta länsläkarorganisationens expertuppgifter inom områdena miljömedicin,
omgivningshygien, epidemiologi och smittskydd. Det påpekades i
propositionen att förslag framförts inom Landstingsförbundet om att en
miljömedicinsk enhet skulle inrättas inom varje landsting som komplement
till sjukvårdens resurser. Länsläkarorganisationens tillsynsuppgifter föreslogs
i propositionen fördelade mellan socialstyrelsen, länsstyrelserna och
deras sociala enheter samt landstingskommunerna. Bl. a. tillsynen över
privat sjukvård och sjukvård som bedrivs av annan personal än medicinalpersonal
samt den apotekstillsyn som länsläkarna svarade för och som främst
omfattade en uppföljning av förskrivningen av alkoholhaltiga, narkotiska
och andra läkemedel, som är föremål för särskild kontroll för att förhindra
missbruk, skulle vara statlig. För nu nämnda tillsynsuppgifter beräknades ett
behov av fyra läkartjänster. Länsstyrelsernas behov av medicinsk expertis för
myndighetsutövning förutsattes i propositionen kunna tillgodoses på olika
sätt.

SoU 1983/84:10

Riksdagen (SoU 1979/80:45, rskr 1979/80:386) godkände förslaget om
avveckling av länsläkarorganisationen, som man förutsatte skulle genomföras
under treårsperioden 1981-1983.

Riksdagen godkände under 1980/81 års riksmöte vissa författningsändringar
m. m. med anledning av länsläkarorganisationens avveckling avseende
bl. a. överflyttning av länsläkarorganisationens uppgifter på smittskyddsområdet
till länsstyrelserna och sjukvårdshuvudmännen. Under samma riksmöte
redovisades för riksdagen en överenskommelse mellan företrädare för
statens förhandlingsnämnd och Landstingsförbundet som bl. a. innebar att
Landstingsförbundet skulle rekommendera sjukvårdshuvudmännen att
fr. o. m. den 1 juli 1981 genom miljömedicinska enheter eller på annat sätt
bl. a. samverka med statliga organ om hälso- och miljömässiga och andra
därmed sammanhängande frågor.

Inom Landstingsförbundet har frågan om miljömedicinsk/samhällsmedicinsk
verksamhet beretts i olika sammanhang och redovisats i olika skrifter
m. m., för vilka redogörelser lämnats i det föregående (s. 6 och 7). I en
rapport kallad Landstingen och hälsopolitiken - underlag för samhällsmedicinsk
verksamhet, vilken Landstingsförbundet våren 1981 överlämnade till
sjukvårdshuvudmännen som information och arbetsunderlag, förordades
upprättandet av en samhällsmedicinsk funktion - antingen i form av en
särskild enhet eller fördelad på befintliga organ - med uppgift att observera,
dokumentera, initiera och påverka frågor som rörde ett offensivt hälsoarbete.
Arbetet borde enligt rapporten till stor del bestå av lokalt förankrat
kartläggnings- och utvecklingsarbete. Analyserna av den kunskap man erhöll
borde kunna leda fram till fördjupade hälsoupplysningsinsatser, nya preventiva
inslag i vårdprogram och resursomfördelning inom befintliga verksamheter
samt ge underlag för beslut i skilda sammanhang.

I en senare under år 1981 utarbetad debattskrift Hälsopolitiken i landstingen
- behov av hälsopolitiskt programarbete, vilken förelädes Landstingsförbundets
kongress samma år, framhölls bl. a. att organisationen för hälsopolitiskt
programarbete borde byggas upp successivt och ta på sig uppgifter efter
hand, då det måste få ta en viss tid att bygga upp kompetensen på området.

Drogförebyggande arbete inom primärvården

I motion 1982/83:1625 av Rune Gustavsson m. fl. (c) anförs, såvitt nu är i
fråga, bl. a. att det förebyggande arbetet inom primärvården företrädesvis är
inriktat på aktiv rådgivning beträffande kost och motion samt tobaksbruket
medan det drogförebyggande arbetet i stort sett saknas inom primärvården.
Detta förhållande och det förhållandet att individuell rådgivning beträffande
bruket av alkohol och narkotika bedrivs i alkoholpolikliniker, som huvudsakligen
är primärkommunala, medför enligt motionärerna att man ofta får
en alltför sen medicinsk rådgivning till människor som befinner sig i

SoU 1983/84:10

riskzonen för att bli missbrukare. Motionärerna begär i yrkande 1 i motionen
att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att det är
angeläget att utveckla formerna för ett drogförebyggande arbete inom
vårdcentralernas ansvarsområde i det fortsatta utvecklingsarbetet för primärvården,
bl. a. inom ramen för pågående utredningsarbete om ett
principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren
1990-2000 (HS 90-projektet). Detta utredningsarbete initierades år 1978 av
socialdepartementets dåvarande sjukvårdsdelegation och bedrivs av socialstyrelsen.

I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation,
m. m. togs det första steget mot att lägga ett allt större ansvar för
hälsoupplysning på sjukvårdshuvudmännen. Bakgrunden var att i det
utredningsbetänkande som senare lades till grund för proposition 1981/82:97
om hälso- och sjukvårdslag, m. m. det hade föreslagits att sjukvårdshuvudmännen
skulle åläggas ett lagstadgat ansvar även för förebyggande vård,
innefattande bl. a. hälsoupplysning och hälsorådgivning till enskilda individer
och bestämda målgrupper i samhället. I proposition 1979/80:6 framhölls
med hänvisning till detta utredningsförslag bl. a. att hälsoupplysning och
hälsorådgivning till enskilda individer och till bestämda målgrupper är en allt
viktigare uppgift för sjukvårdshuvudmännen som ett led i en utåtriktad
offensiv sjukvårdspolitik. Det är också sjukvårdshuvudmännen som har
resurserna och kompetensen att föra hälsoupplysningen ut på fältet, och
kanalerna - sjukvårdspersonal i olika funktioner och personal i olika
förebyggande aktiviteter - är självfallna, påpekades det.

Socialstyrelsens uppgifter beträffande hälsoupplysning begränsas genom
propositionen till i huvudsak vissa övergripande och samordnande uppgifter.
Socialstyrelsens uppgift skulle i framtiden bl. a. vara att på grundval av
myndighetens verksamhet samt nationella och internationella rön om
hälsorisker och hälsofrämjande åtgärder prioritera viktiga områden för
hälsoupplysningsarbetet och förse sjukvårdshuvudmännen med visst underlag
för deras hälsoupplysning. Socialstyrelsen skulle vidare stimulera sjukvårdshuvudmännens
hälsoupplysningsverksamhet och verka för att innehållet
uppfyller sakliga krav.

Utskottet har förståelse för att det kan ta viss tid innan sjukvårdshuvdmännen
i handling förverkligar det ansvar för hälsoupplysning och andra
förebyggande åtgärder som numera åvilar dem. Detta ansvar är emellertid
entydigt och innefattar självfallet ansvar för information om skadeverkningarna
av alkohol- och narkotikamissbruk samt andra åtgärder som riktar sig
mot missbruk av alkohol och narkotika. Utskottet vill i överensstämmelse
med syftet med motion 1982/83:1625 (c) i här aktuell del understryka
angelägenheten av att information och andra åtgärder som riktar sig mot
missbruk av alkohol och narkotika snarast kommer till stånd i anslutning till
verksamheten vid vårdcentraler m. m. inom primärvården. Det är också
viktigt att socialstyrelsen i överensstämmelse med vad som förutsatts i

SoU 1983/84:10

proposition 1979/80:6 stimulerar sjukvårdshuvudmännens hälsoupplysningsverksamhet
på det här aktuella området.

Med hänsyn till det anförda och till att arbetet inom HS 90-projektet - som
närmare redovisats i det föregående (s. 8 och 9) - bl. a. inriktas på att man
skall ta fram handlingsprogram för såväl individuellt inriktade som samhällspåverkande
åtgärder mot hälsorisker som sammanhänger med bl. a. bruk av
alkohol, narkotika och tobak torde något initiativ av riksdagen med
anledning av motion 1982/83:1625 (c) i här aktuell del (yrkande 1) inte vara
erforderligt. Motionen avstyrks således i denna del.

Uppbyggnad av samhällsmedicinsklmiljömedicinsk verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen I

motion 1982/83:1300 av Ann-Cathrine Haglund (m) och Göte Jonsson
(m) erinras, såvitt här är i fråga, om att riksdagens beslut om avveckling av
länsläkarorganisationen bl. a. förutsatte en successiv uppbyggnad av miljömedicinska
enheter hos sjukvårdshuvudmännen som skulle ta över vissa av
länsläkarorganisationens uppgifter. Motionärerna framhåller bl. a. attdetav
en mängd uppgifter framgår att den förutsatta orgnisationsuppbyggnaden
inte har ägt rum. Motionärerna anser att riksdagens beslut om länsläkarorganisationens
avveckling bör följas upp noga för att man skall utröna om den
organisationsuppbyggnad av miljömedicinsk verksamhet som beslutet har
förutsatt har ägt rum.

I motion 1982/83:1625 av Rune Gustavsson m. fl. (c) begärs i yrkande 2 att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att uppbyggnaden av
miljömedicinska och samhällsmedicinska funktioner inom varje landstingsområde
bör påskyndas i syfte att åstadkomma en fortsatt förbättrad
folkhälsa.

Enligt en inom socialstyrelsen i början av oktober i år upprättad
redogörelse för miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet i landstingen
pågår miljömedicinska/samhällsmedicinska utredningar och aktiviteter i
varierande omfattning inom samtliga landsting. Drygt hälften av landstingen
har inrättat miljömedicinska enheter eller råd. I övriga landsting pågår i
allmänhet en utredning om miljömedicinsk verksamhet, i några fall kombinerad
med en viss miljömedicinsk aktivitet. I ett fåtal landsting kan det enligt
rapporten skönjas en viss tveksamhet inför uppgiften att organisera en
miljömedicinsk funktion.

Avgörande förbättringar av folkhälsan förutsätter att orsaker till ohälsa
kan reduceras eller elimineras. Med denna utgångspunkt betonas allt
starkare hälso- och sjukvårdens insatser för att förebygga ohälsa, vilket också
uttrycks så att hälso- och sjukvårdens verksamhet måste utgå från ett
offensivt hälsopolitiskt synsätt. Detta innebär bl. a. att hälso- och sjukvården
bör registrera fakta om skeenden i miljön, i det sociala livet och i folkhälsan
på ett sådant sätt att oroande trender kan upptäckas och förebyggande

SoU 1983/84:10

åtgärder vidtas. Utskottet vill därför med kraft understryka betydelsen av en
fungerande miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen.

Vid ett sammanträde som utskottet anordnade med företrädare för
socialstyrelsen i februari i år informerade dessa bl. a. om de åtgärder som
socialstyrelsen vidtagit för att stimulera uppbyggnad av miljömedicinsk/
samhällsmedicinsk verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen. En rad initiativ
och åtgärder av socialstyrelsen redovisades, för vilka en närmare redogörelse
lämnats i det föregående (s. 9 och 10). Företrädarna för socialstyrelsen
framhöll avslutningsvis att socialstyrelsen fortlöpande följer upp frågan om
uppbyggnad av miljömedicinsk/samhällsmedicinsk verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen.
Detta torde i huvudsak tillgodose syftet med motionerna.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:1300 (m) i
här aktuell del samt motion 1982/83:1625 (c) yrkande 2.

Tillsyn över privat sjukvård m. m.

I motion 1982/83:1300 av Ann-Cathrine Haglund (m) och Göte Jonsson
(m) påpekas vidare att endast en läkartjänst inrättats av de fyra läkartjänster
som enligt proposition 1979/80:6 beräknades vara behövliga för den tillsyn
över den privata sjukvården och sjukvård som bedrivs av annan än
medicinalpersonal samt över den förskrivningskontroll av läkemedel som
länsläkarna svarat för. Motionärerna påpekar också att det från många håll
uppges att tillsynen inte är tillfredsställande. Motionärerna begär, såvitt här
är i fråga, en uppföljning av utbyggnaden av här aktuell tillsyn med prövning
av frågan om tillsynen är utformad på ett sätt som kan anses tillfredsställande.

Enligt organisationskommittén för socialstyrelsen - som hade i uppdrag att
utarbeta underlag för närmare beslut om socialstyrelsens framtida uppgifter,
resurser och organisation - skulle den här aktuella tillsynen komma att bli
förankrad inom sex olika byråer/enheter i socialstyrelsens nya organisation.
Resurserna för tillsynsuppgifterna måste därför enligt organisationskommittén
kunna användas flexibelt och fördelas mellan byråerna/enheterna efter
aktuella behov, dock att för förskrivningskontrollen beräknades behov av en
tjänst vid socialstyrelsens läkemedelsavdelning (i Uppsala).

Företrädarna för socialstyrelsen upplyste vid ovannämnda sammanträde
att socialstyrelsen använder de för de fyra tjänsterna anvisade medlen så att
en läkare anställts på en tjänst vid läkemedelsavdelningen medan medlen för
de övriga tjänsterna används för att på konsultbasis anlita läkare ”på fältet”
för olika tillsynsuppgifter.

Utskottet har förståelse för att resurserna för tillsynen måste användas
flexibelt med hänsyn till tillsynsuppgifternas anknytning till olika byråer/
enheter i socialstyrelsens organisation. Utskottet vill emellertid understryka

SoU 1983/84:10

angelägenheten av att den statliga tillsynen över den privata sjukvården
m. m. inte försummas som följd av den nya organisationen. Det är särskilt
viktigt att socialstyrelsen fortlöpande följer utvecklingen och ser till så att
inte tillsynen begränsas enbart till ett fåtal större frågor.

Socialstyrelsen har i ”Verksledningens policydokument för budgetåren
1983/84—1984/85” bl. a. angett att utbyggnad av tillsynen av hälso- och
sjukvården utanför sjukhus - såsom privatläkares verksamhet, verksamheten
vid hälsohem, inortodoxa behandlingsmetoder m. m. - skall prioriteras.
Med hänvisning härtill och till vad utskottet ovan anfört avstyrker utskottet
motion 1982/83:1300 (m) i här aktuell del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande drogförebyggande arbete inom primärvården
att riksdagen avslår motion 1982/83:1625 yrkande 1,

2. beträffande uppbyggnad av miljömedicinsk/samhällsmedicinsk
verksamhet

att riksdagen avslår motion 1982/83:1300 i motsvarande del och
motion 1982/83:1625 yrkande 2,

3. beträffande tillsynen över privat sjukvård m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:1300 i motsvarande del.

Stockholm den 22 november 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s),Göte Jonsson (m),
Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander (c), Maria Lagergren (s),
Anita Persson (s). Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Bengt Lindqvist
(s) och Yvonne Sandberg-Fries (s).

minab/gotab Stockholm 1983 77037