om upphovsrättsliga frågor (Betänkande 1987/88:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1987/88:9

om upphovsrättsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fem motioner om olika upphovsrättsliga frågor.
Motionerna rör utnyttjande vid vårdinrättningar av inspelade TV-program
(c), upphovsrätten till musikaliska verk (s), ersättning till upphovsmän vid
offentlig visning av konst (vpk), tiden för upphovsrättsligt skydd (m) och
rätten till fotografiska bilder (fp).

Motioner

Motion 1986/87:L802 av Bengt Harding Olson och Ylva Annerstedt (båda
fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skydd av fotografier inom ramen för upphovsrättslagen,

2. att riksdagen — om yrkande 1 ej bifalls — hos regeringen begär förslag
till sådan ändring i lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild som i motionen
anförts om rätten till beställd bild.

Motion 1986/87:L807 av Kersti Johansson och Rune Backlund (båda c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av den upphovsrättsliga
lagstiftningen i syfte att möjliggöra inspelning av TV-program på
ålderdomshem och sjukhem för senare visning på samma villkor som i det
egna hemmet.

Motion 1986/87:L808 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
klarläggande av bl. a. rättighetssituationen inom musikområdet i enlighet
med vad som anges i motionen.

Motion 1986/87:L809 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari — med hänvisning
till vad som anförs i motion 1986/87 :Kr264 — yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att visningsersättningen skall grundas på
upphovsrättsliga principer.

Motion 1986/87:L814 av Lars Ahlmark (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ändring av upphovsrättslagen av innebörd att
upphovsrätten för litterära och konstnärliga verk ges en varaktighet av 70
år.

1987/88:9

1 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 9

Allmän bakgrund

LU 1987/88:9

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och musikaliska verk ger ett
tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk.

Skyddet innebär att den som skapat verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt
och har ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang
det används. Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade
verket har var och en av dem upphovsrätt. Så kan t. ex. vara fallet beträffande
ett filmverk, där upphovsrätten kan tillkomma manusförfattare, regissör,
producent, arkitekter, koreografer m. fl.

Begreppen litterärt och konstnärligt verk i lagen är mycket vidsträckta.

Till litterära verk räknas bl. a. skönlitteratur och beskrivande framställningar
i ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga
verk räknas i princip alla former, där verk skapas i syfte att nå en konstnärlig
verkan, t. ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör bl. a. målningar,
alster av bildhuggarkonst, sceniska verk som teaterpjäser och koreografiska
verk, musikaliska kompositioner både när de framförs och
framträder i notskrift samt filmverk, både spelfilm och under vissa förutsättningar
kortfilmer och journalfilmer.

För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed
komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar
kalla verkshöjd. Samma sak kan också uttryckas så, att en produkt är ett
verk, om den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer
oberoende av varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag
som flera kan tänkas komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga
samtal, enklare nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig eller
alldaglig karaktär.

Ett auktorverk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat
på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte
blott en bok eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse av verket,
utan också en grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv.,

Sorn endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också framträda
i obeständig form, t. ex. i uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke,
i bilden på filmduken eller televisionsskärmen. Alla former vari
verket framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsrätt uppkommer utan några formaliteter, så snart upphovsmannen
har gjort det skapade verket på något sätt tillgängligt för annan. En
sådan uppkommen, ursprunglig upphovsrätt kan endast tillkomma den fysiska
person som skapat verket. En juridisk person, t. ex. ett filmföretag,
kan inte vara upphovsman. Om upphovsmannen är anställd med uppgift
att framställa upphovsrättsligt skyddade verk övergår åtminstone i viss omfattning
upphovsrätten till arbetsgivaren. I vad mån rätten övergår beror på
olika omständigheter, bl. a. innehållet i anställningsavtalet.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en
principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket
tillgängligt för allmänheten, t. ex. genom att framföra eller visa det offentligt
och sprida exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses

bl. a. inspelning av verket på band eller annan anordning från vilket det kan 2

återges.

Att framföra ett verk offentligt betyder att presentera verket för allmän- LU 1987/88:9

heten i obeständig form, att läsa upp en dikt, spela ett musikstycke, visa en
film, utsända ett verk i ljudradio eller televisionen osv. Ett framförande är
offentligt, när det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed
jämställs det fallet att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en
större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s. k. industrimusik).

Upphovsrättslagen innehåller också regler om s. k. närstående rättigheter.
Dessa regler ger musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer
ett rättsligt skydd då de framför litterära eller konstnärliga verk. Sådana
framföranden får inte utan konstnärens samtycke spelas in på film, varmed
jämställs videogram, på fonogram, varmed avses alla upptagningar av ljud
(grammofonskivor, kassettband m. m.) eller på annan anordning genom
vilken de kan återges. De får inte heller utan rättighetshavarens samtycke
sändas ut i bl. a. radio eller TV. Inspelningar av framföranden får mångfaldigas
endast med konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande
konstnärer har rätt till ersättning då ljudinspelningar används vid radio,

TV-sändningar eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte.

Till de närstående rättigheterna räknas även det skydd som fonogramproducenter
samt radio- och TV-företag har enligt upphovsrättslagen. Fonogram
får inte utan producentens samtycke eftergöras eller överföras till
andra anordningar genom vilka de kan återges. Vidare har fonogramproducenten
rätt till ersättning då ljudupptagningen används vid radio- eller
TV-sändning. Beträffande radio- och TV-företagen gäller att deras sändningar
inte utan medgivande får återutsändas eller spelas in på en anordning
genom vilken de kan återges. Gjorda inspelningar får inte överföras till
någon annan sådan anordning såvida inte företaget samtycker.

Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m. fl. är i vissa avseenden
inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän och
andra rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas utge skadestånd.

Fotografers rättigheter till sina bilder regleras inte i upphovsrättslagen
utan i lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild. Skyddet för fotografiska
bilder liknar i sina huvuddrag upphovsrätten.

Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och prestationer.
Genom Sveriges anslutning till olika internationella konventioner
har Sverige förpliktat sig att ge skydd också åt verk och prestationer med
ursprung i ett stort antal andra länder. Den svenska lagstiftningen bygger
liksom motsvarande lagar i andra nordiska länder på innehållet i dessa
konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års
Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk, 1952 års
Världskonvention om upphovsrätt och 1961 års Internationella konvention
om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag
(Romkonventionen). Konventionerna bygger på i huvudsak två principer.
Den ena är att varje konventionsstat skall ge samma skydd åt verk och
prestationer från andra konventionsstater som staten i fråga ger sina nationella
verk och prestationer. Den andra är att en konventionsstat är förpliktad
att garantera de andra konventionsstaternas verk och prestationer visst
minimiskydd. 3

Den svenska upphovsrättslagstiftningen är sedan år 1976 föremål för en LU 1987/88:9

allmän översyn av upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02). Också i övriga
nordiska länder pågår liknande utredningsarbeten.

Upphovsrättsutredningen bedriver sitt arbete i etapper och har tidigare
avlämnat fem förslag som lett helt eller delvis till lagstiftning.

Utnyttjande av inspelade TV-program
Gällande regler

Upphovsrättslagen ger den som skapat ett TV-program en rätt att utnyttja
programmet ekonomiskt under förutsättning att programmet har s. k.
verkshöjd. Har flera — i egenskap av exempelvis manusförfattare, regissör
och tonsättare — medverkat vid tillkomsten har envar av dem en sådan rätt.

Rätten att utnyttja programmet ekonomiskt består i en ensamrätt att göra en
inspelning av programmet på exempelvis videogram, att framställa kopior
av inspelningen och göra programmet tillgängligt för allmänheten genom
att sända ut det i en TV-sändning eller på annat sätt visa det offentligt. Med
offentlig visning jämställs fall då framförandet sker inför en större sluten
krets om framförandet sker i förvärvsverksamhet. I praktiken innebär sistnämnda
regel att i vart fall visningar som anordnas för fler än 50 personer,
exempelvis av en arbetsgivare för sina anställda, faller inom upphovsmännens
rätt. I rättspraxis har framförande av musik som anordnats av ett
landsting för patienter m. fl. inom den slutna vården bedömts vara inte
offentligt. I den del framförandet i fråga också kunde avlyssnas i de anställdas
utrymmen dit allmänheten inte hade tillträde har framförandet bedömts
inte ha skett i förvärvssyfte och därför inte som offentligt. Upphovsmannens
ensamrätt att göra inspelningar omfattar också rätten att spela in
program som sänds ut i TV eller annars visas offentligt. I sistnämnda hänseende
finns det emellertid en viktig begränsning av ensamrätten. Privatpersoner
har nämligen rätt att för sitt enskilda bruk framställa enstaka kopior
av offentliggjorda verk. En enskild person har alltså rätt att spela in ett
program som sänds ut i radio eller TV. I uttrycket enskilt bruk ligger att en
sådan inspelning bara får ske för användning inom den närmaste familjeeller
vänkretsen och inom mindre sammanslutningar av privat eller personlig
karaktär.

Även de utövande konstnärerna som uppträder i ett TV-program samt
TV-företaget har en viss ensamrätt till programmet. Bl. a. får utsända program
inte spelas in utan deras tillstånd. Även här gäller emellertid undantag
då inspelningen sker för enskilt bruk. Vidare skyddas TV-företag mot att
inspelningar av sändningar visas offentligt utan deras tillstånd.

När det gäller dem som medverkar i TV-program som fotografer har de
enligt fotografilagen i princip samma rättigheter som upphovsmännen.

Motionsmotivering

I motion L807 (c) framhålls att många som vistas på sjukhem eller ålderdomshem
av olika skäl inte har möjlighet att följa TV-programmen på

kvällstid. Enligt motionärerna skulle emellertid deras intresse att kunna få LU 1987/88:9
del av TV-utbudet kunna tillgodoses genom att programmen spelades in på
videogram som kunde visas under dagtid. Motionärerna påpekar att upphovsrättslagen
för närvarande lägger hinder i vägen för en sådan service.

Med hänvisning till att ålderdomshem och sjukhem får anses som en ersättning
för det egna hemmet där inspelning av TV-program är tillåten hävdar
motionärerna att upphovsrättslagen bör ändras.

Upphovsrättsutredningen

Sorn inledningsvis berörts ses den upphovsrättsliga lagstiftningen för närvarande
över av upphovsrättsutredningen. Arbetet bedrivs etappvis, och i
den nu pågående etappen övervägs bl. a. frågor om det s. k. halvenskilda
bruket, dvs. sådan inspelning och annan kopiering av upphovsrättsligt
skyddade verk som utförs inom företag, institutioner m. m. för organisationens
räkning. Ett betänkande från utredningen om dessa frågor väntas bli
avlämnat omkring årsskiftet 1987-1988.

Ersättning vid offentlig visning av konst
Gällande ordning

Enligt upphovsrättslagen har den som skapat ett konstnärligt verk, t. ex. en
tavla eller en skulptur, i princip samma rätt som andra upphovsmän att
bestämma huruvida och i vad mån verket skall göras tillgängligt för allmänheten
genom bl. a. offentligt framförande eller visning. Beträffande konstnärliga
verk finns dock bl. a. den begränsningen av ensamrätten att utgivna
eller överlåtna exemplar av konstverk fritt får visas offentligt på annat sätt
än genom film eller i TV.

När det gäller konstnärliga verk som finns i offentliga institutioners ägo
och som visas för allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt
anvisar staten varje år medel som ersättning åt konstnärerna. Bestämmelser
om visningsersättning finns i förordningen (1982:600) om Sveriges bildkonstnärsförbund.
Ersättningen tillförs Sveriges bildkonstnärsfond som inrättades
år 1982. Frågor rörande fonden handläggs av en styrelse inom
konstnärsnämnden. Ersättning ur fonden kan endast utgå till den som är
svensk medborgare eller som har sin vanliga vistelseort här i landet. Fondmedlen
får användas dels till ändamål som syftar till att ge yrkesverksamma
bild- och formkonstnärer ekonomisk och arbetsmässig trygghet, dels till
andra ändamål som berör verksamhet inom bildkonstens område. Med
fondmedel betalas också viss del av konstnärsnämndens förvaltnings- och
lokalkostnader.

Motionsmotivering

Motiveringen till yrkandet i motion L809 (vpk) finns i motion 1986/

87:Kr264, där motionärerna framhåller att visningsersättningen principiellt
sett är likställd med lön. Enligt motionärerna är det otillfredsställande 5

att ersättningen, såsom för närvarande sker, ensidigt bestäms av staten utan LU 1987/88:9
att förhandlingar dessförinnan genomförts med Konstnärernas riksorganisation.
Motionärerna anser att av principiella skäl visningsersättningen bör
ställas på upphovsrättslig grund.

Tidigare behandling

Ett motionsyrkande med samma syfte som det nu aktuella behandlades av
riksdagen våren 1986. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet
(LU 1985/86:32) avstyrkte utskottet bifall till motionsyrkandet med hänvisning
till att frågan om visningsersättning skulle komma att tas upp av upphovsrättsutredningen.

Upphovsrätten till musikaliska verk
Gällande ordning

Med musikaliska verk avses i upphovsrättslagen musikaliska kompositioner,
och det upphovsrättsliga skyddet för dem omfattar alla de former som
verket kan framträda i, främst då framföranden, inspelningar och notskrift.

Liksom när det gäller andra upphovsrättsligt skyddade verk har upphovsmannen
till ett musikaliskt verk en ensamrätt att framställa exemplar (kopior)
av verket och framföra verket offentligt. Utan upphovsmannens samtycke
får dock privatpersoner framställa enstaka exemplar för enskilt bruk.

Beträffande vad som avses med enskilt bruk hänvisas till framställningen
ovan. Varje nothäfte och inspelning vari verket framträder är ett exemplar
av verket. 1 upphovsmannens rättigheter ingår också en rätt att ensam bestämma
över om och i vilken omfattning exemplar av verket skall spridas
till allmänheten t. ex. genom försäljning, uthyrning eller utlåning. Rätten
att sprida exemplar av verket är emellertid inskränkt i betydelsefulla hänseenden.
Enligt 23 § upphovsrättslagen får sålunda exemplar av litterära och
musikaliska verk sedan de en gång givits ut fritt spridas vidare bland allmänheten.
På grund av denna bestämmelse kan bl. a. utlåning inom ramen
för den offentliga biblioteksverksamheten bedrivas utan upphovsmännens
tillstånd. När det gäller musikaliska verk gäller dock att uthyrning och
därmed jämförlig verksamhet inte får ske utan samtycke från upphovsmannen.

Upphovsmannen kan helt eller delvis överlåta sin rätt att utnyttja verket
ekonomiskt. Sålunda kan genom förlagsavtal en förläggare få rätt att genom
tryck eller på annat liknande sätt mångfaldiga och ge ut exempelvis ett
musikverk.

Motionsmotivering

I motion L808 (s) framhålls att det för ett aktivt musikliv är ett vitalt intresse
att tillgången till noter kan tryggas. Det sagda gäller såväl de stora statsunderstödda
symfoniorkestrarna som de små amatörkörerna. Motionären
hävdar att det i dag finns en mängd förhållanden som utgör hinder för

musiklivet att få tillgång till notmaterial. Dessa hinder beror mera sällan på LU 1987/88:9
tonsättarnas uppträdande. Mera betydelsefulla i åtminstone ekonomiskt
och juridiskt hänseende är förläggare, försäljare, uthyrare och andra som
kan ha rättigheter till musikaliska verk. Enligt motionären kan musiklivets
möjligheter att få tillgång till noter kortsiktigt förbättras genom den moderna
kopieringstekniken, något som i ett annat perspektiv kan leda till en
kulturpolitisk utarmning. Motionären anser att förhållandena på musikområdet
måste klarläggas och att detta uppdrag lämpligen bör anförtros upphovsrättsutredningen.

Tidigare behandling

Regeln i upphovsrättslagen att uthyrning av musikaliska verk kräver samtycke
från upphovsmannen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring
år 1982 (prop. 1982/83:40, LU 11). Tidigare gällde att uthyrning av
noter men inte inspelade verk omfattades av upphovsmannens rättigheter.

När det gällde upphovsmannens rättigheter vid uthyrning av noter framhölls
i det till grund för upphovsrättslagen liggande betänkandet (SOU
1956:25 Förslag till lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga
verk, m. m.) att inom musikförlagsbranschen uthyrning var en normal form
för distribution av mer omfattande notmaterial, såsom noter till orkesteroch
körverk. De svenska musikförlagen ombesörjde i regel själva spridningen
av sådana noter, varvid dessa i allmänhet uthyrdes mot viss avgift
för varje utförande. Kända svenska köpare brukade dock få förvärva exemplar
med äganderätt. Förlagen hade enligt betänkandet utan stöd av lagbestämmelser
kunnat upprätthålla ett rätt effektivt uthyrningsmonopol, vilket
i de flesta fall var en förutsättning för att verkets utgivning skall kunna
finansieras. Då uthyrning emellertid blivit en normal form att förfoga över
musikverk av detta slag, syntes det riktigast att hänföra uthyrningen till
tonsättarens ensamrätt. Därigenom gav man bl. a. musikförlagen rättslig
möjlighet att inskrida mot uthyrning, som äger rum utan tillstånd. I proposition
1959:17 med förslag till upphovsrättslag anslöt sig departementschefen
till vad som anfördes i betänkandet.

Den år 1982 genomförda lagändringen varigenom upphovsmannens ensamrätt
utvidgades till att avse också uthyrning av inspelningar av musikaliska
verk föranleddes främst av behovet att motverka den skada som uthyrningsverksamhet
av grammofonskivor kunde medföra för upphovsmän
och andra rättighetsinnehavare. I sitt av riksdagen godkända betänkande i
ärendet (LU 1982/83:11) framhöll utskottet att det är en grundläggande
förutsättning för litterär och konstnärlig verksamhet och därmed för kulturlivet
i stort att upphovsmän och andra rättighetsinnehavare tillförsäkras en
rätt till ersättning för sina prestationer. Bland upphovsmännens möjligheter
enligt gällande lagstiftning att utnyttja sina verk ekonomiskt hade rätten
att mångfaldiga verket och sprida exemplaren till allmänheten stor betydelse.
Att bl. a. uthyrning av grammofonskivor vid upphovsrättslagens tillkomst
undantogs från spridningsrätten sammanhängde med att sådan uthyrningsverksamhet
bedömdes inte bli särskilt vanlig eller skadlig för upphovsmännen.
Utskottet påpekade vidare att den tekniska utvecklingen

hade medfört att möjligheterna för privatpersoner att kopiera fonogram LU 1987/88:9
ökat i väsentlig mån och på ett sätt som inte kunde förutses vid upphovsrättslagens
tillkomst. En ökad kopiering ledde till inkomstbortfall för upphovsmännen
och andra rättighetsinnehavare. Även för kulturlivet i stort
uppkom det enligt utskottet negativa konsekvenser. Detta sammanhängde
med att fonogrambolagen i viss utsträckning finansierar utgivningen av
klassisk och nutida seriös musik, jazz och folkmusik med vinsterna från
utgåvor av pop- och dansmusik. Eftersom det var fonogram med den senare
sortens musik som i huvudsak kopierades minskade således det ekonomiska
utrymmet för produktionen av fonogram som inte är direkt lönsamma.

Utskottet erinrade om att riksdagen i början av år 1982 behandlade två
motioner angående åtgärder mot uthyrning av fonogram. I sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1981/82:21 anförde utskottet att uthyrning av
grammofonskivor på kort tid ökat kraftigt. Någon ersättning för uthyrningen
utgick enligt utskottet inte till upphovsmännen och andra rättighetsinnehavare.
Uppenbarligen torde det stora flertalet av dem som hyr grammofonskivor
göra detta i syfte att föra över det inspelade verket till kassettband.
Utskottet framhöll att enbart uthyrningsverksamheten ledde till en
minskning av fonogramförsäljningen. Verksamheten medförde också att
hemkopieringen av musikaliska verk ökar. Sammantaget hade alltså verksamheten
betydande negativa konsekvenser för rättighetsinnehavarna och
kulturlivet i stort. Det fanns därför enligt utskottets mening anledning att i
görligaste mån försöka motverka de skadliga effekterna på verksamheten.

Något initiativ från riksdagens sida ansågs dock inte då erforderligt med
hänsyn till att upphovsrättsutredningen framlagt ett förslag till lagändring
som tillgodosåg motionärernas önskemål.

Enligt utskottets mening hade skälen för en ändrad lagstiftning inte förlorat
i styrka. Utskottet tillstyrkte därför bifall till att upphovsrättslagen
ändrades så att upphovsmännens ensamrätt utvidgas till att också avse uthyrning
av musikaliska verk i allmänhet.

Spörsmålet om musiklivets möjligheter att få tillgång till notmaterial har
nära samband med frågan om kostnaderna för utskrift och utgivning av
noter och eventuella statliga bidrag till täckande av dessa kostnader. 11979
års budgetproposition (prop. 1978/79:100 bil. 12) konstaterades att utgivningen
och distributionen av noter var bristfällig i många avseenden. Nyskrivna
verk trycktes endast i mycket begränsad utsträckning. Även utgivningen
av välkänd och gärna spelad äldre svensk musik hade stora luckor.

Musikalier fanns sällan tillgängliga för utlåning på biblioteken, och på
många håll fanns det också små möjligheter att köpa dem, bl. a. på grund av
de strukturförändringar som hade skett inom musikhandeln. Mot denna
bakgrund föreslogs i propositionen ökade bidrag till dels Musikaliska akademien
för att stimulera utgivningen av noter till äldre svenska tonsättares
verk, dels STIM :s informationscentral för svensk musik (Svensk musik) för
notutgivning till samtida musik. Riksdagen beslöt i enlighet härmed (KrU
1978/79:24, rskr. 234).

Statens kulturråd överlämnade i augusti 1985 i anslutning till sin anslagsframställning
för budgetåret 1986/87 en rapport om utgivning och distribution
av noter. 1 rapporten gavs en utförlig beskrivning av notområdet. För- 8

slag lämnades även till ett treårigt åtgärdsprogram för statliga insatser på LU 1987/88:9
området. Förslagen avsåg statligt stöd till utskrift och utgivning av notmaterial
till såväl klassisk som samtida svensk musik samt statsbidrag till folkbibliotekens
notbestånd.

Kulturrådets förslag ledde till att förbudgetåret 1986/87 anvisades medel
för ett ökat bidrag till Musikaliska akademiens arbete med notutgåvor av
klassiska verk.

För innevarande budgetår har det statliga bidraget till STI M/Svensk
musik för notutgivning ökats med 724 000 kr. (prop. 1986/87:100 bil. 10
s. 447, KrU 1986/87:17). 1 propositionen framhöll föredragande statsrådet
att det enligt hans mening var angeläget att den nya svenska musiken kan bli
tillgänglig i form av notutgåvor. Produktion av notmaterial är kostnadskrävande
samtidigt sorn försäljning av notutgåvor sällan är lönsam, mest beroende
på en omfattande privatkopiering av noter. Statsrådet delade därför
kulturrådets bedömning att ett ökat bidrag för notutskrifter och notutgivning
bör ges hög prioritet.

Spörsmålet om tillgången till notmaterial har också aktualiserats i Nordiska
rådet genom ett medlemsförslag (A 796/k) om ett nordiskt notbibliotek.
Medlemsförslaget har remissbehandlats. Nordiska rådets kulturutskott
har i ett nyligen avgivet betänkande föreslagit att medlemsförslaget inte
skall föranleda någon åtgärd från Nordiska rådets sida.

Tiden för upphovsrättsligt skydd
Gällande ordning

Den rätt som upphovsrättslagen ger den som skapat ett litterärt eller konstnärligt
verk gäller under en tid av 50 år räknat från det år upphovsmannen
dog. Har verket flera upphovsmän räknas tiden från det år den sist avlidne
upphovsmannen dog. När det gäller verk som utgivits anonymt eller under
en inte allmänt känd pseudonym eller signatur räknas skyddstiden från det
år verket offentliggjordes.

Den i Sverige gällande skyddstiden överensstämmer med vad som föreskrivs
i Bernkonventionen. Konventionens föreskrift i detta avseende är en
minimiregel, och konventionsstaterna är oförhindrade att införa mera
långtgående regler.

Sedan skyddstiden för ett verk gått ut får verket fritt utnyttjas av envar.

En viss inskränkning i det fria utnyttjandet finns dock. Enligt 51 § upphovsrättslagen
kan nämligen allmän domstol meddela förbud vid vite mot återgivande
av ett litterärt eller konstnärligt verk på ett sätt som kränker den
andliga odlingens intressen. Talan om vitesförbud får väckas av Svenska
akademien, Musikaliska akademien och Akademien för de fria konsterna.

Som exempel på tillämpningen av denna skyddsregel kan nämnas att
man i Finland fällt ett förlag som gett ut Alice i underlandet, Den siste
mohikanen och Tom Sawyer i förkortade bearbetningar utan att ange att
det inte rörde sig om originalversionerna. 1 Norge har det sätt på vilket

Griegs musik återgivits i filmen Song of Norway ansetts falla under bestäm- 9

melsén. I Sverige har en tillämpning av bestämmelsen ifrågasatts när det
gällde användningen av Michelangelos fresk Skapelsen i reklam för jeans.

Motionsmotivering

LU 1987/88:9

I motion L814 (m) framhålls att den nuvarande skyddstiden för litterära och
konstnärliga verk är för kort och att en förlängning till 70 år framstår som
önskvärd. Som stöd för en förlängning åberopar motionären att det på sina
håll saknas känsla för hur viktigt det är att litterära och konstnärliga verk
inte skadas genom olika förändringar.

Motionären nämner som exempel härpå de diskussioner som förts kring
psalmen Fädernas kyrka i samband med införandet av nya psalmboken.
Psalmen i fråga hade enligt motionären utsatts för en pietetslös bearbetning
som helt ändrat psalmens karaktär och gjort den onjutbar. Upphovsrättshavarna
vägrade att acceptera ingreppet, och 1986 års kyrkomöte beslöt därför
att psalmen ej skulle medtas i den nya psalmboken. I anslutning till den
diskussion som följde uttalades att redan inom några få år när upphovsrätten
löpt ut skulle man kunna ändra som man ville i psalmen.

Författaren till psalmen J. A. Eklund avled 1945. Hans psalm Fädernas
kyrka, tillkommen 1909, är enligt motionären alltjämt levande. Motionären
anser att det är stötande att skyddet för detta verk i en snar framtid skall
kunna genombrytas.

Rätten till fotografiska bilder
Gällande ordning

Fotografilagen reglerar fotografers rätt till sina bilder. Liksom upphovsrättslagen
har den nuvarande fotografilagen tillkommit i samarbete med
Danmark, Finland och Norge och bygger på internationella konventioner.
De nämnda lagarna har gjorts tillämpliga med avseende på andra länder
som tillträtt konventionerna.

Enligt huvudregeln i fotografilagen har den som framställt en fotografisk
bild uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat förfarande
framställa exemplar av bilden liksom att visa den offentligt. Fotografen
har således en förfoganderätt över bilden, något som i huvudsak skyddar
det ekonomiska värdet av bilden. Fotografilagen innehåller också regler
om ett ideellt skydd av bilden.

För beställt fotografi gäller särskilda regler. Enligt 14 § fotografilagen
tillkommer rätten till sådan bild beställaren, om inte annat uttryckligen har
avtalats. Fotografen får dock på sedvanligt sätt ställa ut bilden i reklamsyfte,
om inte beställaren förbjuder det. Även om fotografen har förbehållit sig
rätten till ett beställt porträtt får beställaren låta ta in porträttet i tidning
eller tidskrift eller i skrift med biografiskt innehåll, förutsatt att fotografen
inte har gjort särskilt förbehåll mot det.

Genom rättsfallet NJA 1982, s. 23 har fastslagits att rätten till fotografisk
bild enligt fotografilagen inte avser äganderätten till negativet. En beställare
av ett fotografi har således inte utan särskild överenskommelse härom
med fotografen rätt att få ut negativet.

Det upphovsrättsliga skyddet är enligt fotografilagen i regel 25 år från det LU 1987/88:9
år då bilden framställdes. Om fotografiet har ett konstnärligt eller vetenskapligt
värde gäller skyddet under samma tid som enligt upphovsrättslagen,
dvs. under fotografens livstid och 50 år därefter.

I sammanhanget kan nämnas att upphovsrätten till litterära och konstnärliga
verk enligt upphovsrättslagen från början alltid tillhör den som har
skapat verket. Detta gäller såväl den ekonomiska rätten att mångfaldiga
verket m. m. som den ideella rätten. Den ekonomiska rätten kan emellertid
enligt 27 § upphovsrättslagen överlåtas till annan. I fråga om beställd porträttbild
gäller dock att upphovsmannen inte får överlåta rätten till bilden
utan tillstånd av beställaren eller dennes arvingar. Att exemplar av ett verk
överlåts innebär inte att upphovsrätten överlåts.

Motionsmotivering

1 motion L802 (fp) framhålls att principiella skäl talar för att upphovsrättslagen
bör ge skydd också åt fotografiska verk. En lämplig ordning synes
motionärerna vara att sådana verk ges ett fullständigt skydd om de har s. k.
verkshöjd och ett mera begränsat skydd om de inte fyller kvalitetskravet.

Motionärerna framhåller att en förändring i enlighet med det anförda kräver
en omarbetning av upphovsrättslagen och fotografilagen vilken lämpligen
bör göras av upphovsrättsutredningen.

Motionärerna tar också upp frågan om rätten till beställd fotografisk
bild. Motionärerna anser att rätten till beställt fotografiskt porträtt bör tillkomma
beställaren medan rätten till andra beställda bilder bör förbehållas
fotografen. Denna huvudregel bör kunna frångås genom avtal. Om inte
uttrycklig överenskommelse träffats bör dock beställare av porträttbild alltid
ha rätt att använda bilden för biografiskt ändamål och fotografen få
utnyttja andra beställningsverk än porträtt i reklamsyfte. Enligt motionärerna
bör en sådan ändring genomföras i samband med den begärda översynen
av upphovsrättslagen och fotografilagen. Om en översyn ej kommer
till stånd bör en ändring ske i fotografilagen.

Tidigare behandling

Frågan om rätten till beställd fotografisk bild övervägdes ingående vid tillkomsten
av fotografilagen (prop. 1960:17, 1LU 41). Beträffande skälen för
den valda lösningen kan hänvisas till den redovisning som finns intagen i
betänkandet LU 1981/82:22.

Vid riksmötet 1981/82 aktualiserades åter frågan genom fyra motioner i
vilka framfördes önskemål om en ändring av fotografilagen i syfte att ge
fotografen en starkare ställning. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande i
ärendet (LU 1981/82:22) framhöll utskottet att det fanns starka skäl för att
fotografers rättigheter i förhållande till beställare av bilder borde förstärkas.
Utskottet delade därför motionärernas uppfattning att fotografilagens
bestämmelser i aktuellt hänseende borde bli föremål för en översyn. Enligt
vad utskottet då inhämtat hade ordförandena i de nordiska upphovsrättsutredningarna
beslutat att med förtur behandla spörsmålet om fotografers
rätt till sina bilder, och några tilläggsdirektiv till den svenska utredningen
eller särskilda uttalanden från riksdagens sida var därför inte erforderliga.

Utskottet ansåg det dock lämpligt att motionerna jämte utskottets betän- LU 1987/88:9

kande överlämnades till utredningen för att tas i beaktande under utredningsarbetet.
Utskottet hemställde att riksdagen hos regeringen skulle begära
att så också skedde.

Utskottet

I betänkandet behandlas fem motioner angående olika upphovsrättsliga
frågor.

1 motion L807 (c) tas upp frågan om rätt att göra inspelningar av TVprogram
för visning på vårdinrättningar. Enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk har de som skapat ett TV-program
en rätt att utnyttja programmet ekonomiskt under förutsättning att det
har s. k. verkshöjd. Denna rätt innefattar bl. a. en ensamrätt att göra inspelningar
av programmet på exempelvis videogram och att framställa kopior
av inspelningen. Ensamrätten är emellertid begränsad genom olika undantagsbestämmelser.
Enligt en sådan undantagsregel får för enskilt bruk
framställas enstaka exemplar av offentliggjorda verk. Med stöd av regeln
kan exempelvis en enskild person spela in program som sänds ut i TV. I
uttrycket enskilt bruk ligger att en sådan inspelning bara får ske för användning
inom den närmaste familje- eller vänkretsen och inom mindre sammanslutningar
av privat eller personlig karaktär.

När det gäller dem som medverkar i TV-program som fotografer har de
enligt lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild i princip samma rättigheter
som upphovsmännen.

I motion L807 (c) framhålls att många som vistas på sjukhem eller ålderdomshem
av olika skäl inte har möjlighet att följa TV-programmen under
kvällstid. Enligt motionärerna skulle emellertid deras intresse att kunna få
del av TV-utbudet kunna tillgodoses genom att programmen spelades in på
videogram som kunde visas under dagtid. Motionärerna påpekar att upphovsrättslagen
för närvarande lägger hinder i vägen för en sådan service.

Som framgår av redogörelsen ovan får vårdinrättningar inte utan tillstånd
från de olika rättighetshavarna spela in TV-program i syfte att senare
visa programmen för patienterna. 1 praktiken torde det vara omöjligt för
vårdinrättningarna att för varje enskilt program som avses bli inspelat införskaffa
sådant samtycke, och upphovsrättslagen utgör därför hinder för
att vårdinrättningarna kan ge patienterna del av TV-utbudet under annan
tid än ordinarie sändningstid. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att det är angeläget att detta hinder undanröjs. Enligt vad utskottet inhämtat
väntas upphovsrättsutredningen vid årsskiftet 1987-1988 framlägga ett del- 12

betänkande vari bl. a. det genom motionen aktualiserade spörsmålet liksom LU 1987/88:9
andra frågor om det s. k. halvenskilda bruket kommer att behandlas. Någon
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion L807 är därför inte
påkallad.

I motion L809 (vpk) framförs önskemål om att ersättning för visning av
konst skall utgå enligt upphovsrättsliga principer.

Upphovsrättslagen ger den som skapat ett konstnärligt verk en rätt att
ensam bestämma huruvida och i vilken mån verket skall göras tillgängligt
för allmänheten genom bl. a. offentligt framförande eller visning. Ensamrätten
är dock begränsad genom att utgivna eller överlåtna exemplar av
konstverk fritt får visas offentligt på annat sätt än genom film eller i TV.

När det gäller konstnärliga verk som finns i offentliga institutioners ägo
och som visas för allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt
anvisar staten varje år medel som ersättning åt konstnärerna. Ersättningen
tillförs Sveriges bildkonstnärsfond som inrättades år 1982. Ur fonden utgår
medel till yrkesverksamma bild- och formkonstnärer.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer upphovsrättsutredningen att i
samband med frågor om ersättning vid utlåning från offentliga bibliotek av
litterära och musikaliska verk också ta upp spörsmålet om visningsersättning.
Ett betänkande som rör dessa frågor väntas bli avlämnat vid årsskiftet
1987-1988. Utredningens överväganden bör inte föregripas, och utskottet
avstyrker därför bifall till motion L809.

Motionären i motion L808 (s) framhåller att många olika förhållanden
utgör hinder för musiklivet att få tillgång till notmaterial. Hindren beror
enligt motionären mera sällan på tonsättarna utan främst på andra rättighetshavare
som t. ex. förläggare och uthyrare. Motionären anser att upphovsrättsutredningen
bör få i uppdrag att klarlägga förhållandena på musikområdet.

Enligt utskottets mening får motionärens önskemål ses mot bakgrund av
att orkestrar, körer m. m. i stor utsträckning är hänvisade till att hyra de
noter som behövs och att hyreskostnaderna i många fall kan vara höga.

Endast i begränsad mån finns noter tillgängliga för utlåning eller för försäljning.
Till bilden hör också att handel och uthyrningsverksamhet med
noter för vissa typer av musik inte är ekonomiskt bärkraftig.

Liksom när det gäller andra upphovsrättsligt skyddade verk har upphovsmannen
till ett musikaliskt verk en ensamrätt att framställa exemplar
av verket t. ex. i notskrift. Den allmänna regeln om kopiering för enskilt
bruk gäller emellertid också musikaliska verk. Upphovsmannen har vidare
rätt att bestämma huruvida och i vilken omfattning exemplar av verket skall
spridas till allmänheten genom exempelvis försäljning eller uthyrning. I
detta hänseende skiljer sig ensamrätten till musikaliska verk från vad som
gäller beträffande litterära verk. Sedan litterära verk givits ut får de nämligen
fritt spridas bland allmänheten. Att uthyrning av musikaliska verk innefattats
i ensamrätten sammanhänger med att som närmare redovisats ovan
(s. 7) uthyrning är den normala distributionsformen för mer omfattande
notmaterial såsom noter till kör- och orkesterverk.

Upphovsmannen kan helt eller delvis överlåta sin rätt att utnyttja verket
ekonomiskt. Sålunda kan genom förlagsavtal en förläggare få rätt att ge- 13

nom tryck eller på annat liknande sätt mångfaldiga och ge ut ett musikaliskt LU 1987/88:9
verk.

I likhet med motionären anser utskottet att det är en grundläggande förutsättning
för musiklivet att utbudet av notmaterial är brett och allsidigt. Att
noter finns tillgängliga på marknaden är också av stor betydelse för tonsättarna
eftersom deras möjligheter att få sina verk spelade då ökar. Som
närmare belysts i en rapport från statens kulturråd år 1985 är emellertid
både utgivningen och distributionen av noter bristfällig i många avseenden.

Problemen på området beror i viss mån på att produktionen av notmaterial
är kostsam. En starkt bidragande orsak är också enligt rapporten att rätten
att framställa kopior av noter för enskilt bruk i stor utsträckning utnyttjas
på ett inte tillåtet sätt och att denna privatkopiering gjort handeln med noter
olönsam. För att öka tillgången på noter har riksdagen på förslag av regeringen
under senare år beviljat särskilda medel för bidrag till notutskrifter
och notutgivning. Enligt utskottets mening kan emellertid problemen på
området inte lösas enbart genom statliga bidrag. Också utformningen av det
upphovsrättsliga regelsystemet måste övervägas. Som tidigare redovisats är
upphovsrättslagen för närvarande föremål för en allmän översyn. I den nu
pågående etappen av översynen kommer utredningen enligt vad utskottet
inhämtat att behandla frågor om det enskilda bruket och det s. k. halvenskilda
bruket, dvs. sådan kopiering som sker inom olika organisationer för
organisationens räkning. Utredningens förslag i dessa frågor väntas föreligga
vid årsskiftet 1987-1988 och kan enligt utskottets mening få betydelse på
notområdet. Utskottet utgår från att utredningen också i sitt fortsatta arbete
uppmärksammar de upphovsrättsliga spörsmål som har samband med utgivning
och distribution av noter.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt uttalande
från riksdagens sida med anledning av motion L808 inte är påkallat.

I motion L814 (m) framförs önskemål om att liden för det skydd som
upphovsrällslagen ger skall förlängas från nuvarande 50 till 70 år. Med utgångspunkt
i diskussioner som förts angående omarbetning av psalmen
Fädernas kyrka framhåller motionären att det på sina håll saknas känsla för
hur viktigt det är att litterära och konstnärliga verk inte skadas genom olika
förändringar.

Utskottet vill för sin del framhålla att skyddstiden för litterära och konstnärliga
verk måste bestämmas efter en avvägning mellan å ena sidan upphovsmannens
intresse av att tillförsäkras en bestämmanderätt över sitt alster
under en tillräckligt lång tid och å andra sidan allmänhetens intresse av
att från början skyddade verk efter en tid kan fritt utnyttjas. Enligt utskottets
mening får den nuvarande skyddstiden på 50 år, vilken i princip räknas
från upphovsmannens död, anses innebära en rimlig avvägning mellan
dessa båda motstridiga intressen. Den i Sverige gällande skyddstiden överensstämmer
också med den minimitid som föreskrivs i Bernkonventionen
för skydd för litterära och konstnärliga verk och med vad som gäller i
många andra länder.

Vad som anförs i motionen ger utskottet vidare anledning att understryka
att det förhållandet att skyddstiden för ett verk löpt ut inte innebär att verket

får förvanskas eller eljest utnyttjas utan några begränsningar. Enligt upp- 14

hovsrättslagen kan nämligen domstol meddela förbud vid vite mot återgi- LU 1987/88:9

vande av ett litterärt eller konstnärligt verk på ett sätt som kränker den

andliga odlingens intressen. Syftet med bestämmelsen är att ge möjligheter

till ingripanden mot bearbetningar som innebär en grov vandalisering av

verket och därför ter sig grovt stötande för den litterärt eller konstnärligt

intresserade allmänheten. I våra nordiska grannländer har motsvarande

regel tillämpats i fråga om vissa bearbetningar av klassisk litteratur och av

klassiska musikaliska verk.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L814.

1 motion L802 (fp) framförs önskemål om att upphovsrättslagen skall bli
tillämplig på fotografiska bilder. Vidare begärs att de nuvarande reglerna
om rätt till beställd fotografisk bild ändras så att fotografen förbehålls rätten
till beställda bilder med undantag för beställt porträttfotografi.

Som tidigare nämnts regleras fotografers rätt till sina bilder i fotografilagen.
Enligt huvudregeln i fotografilagen har den som framställt en fotografisk
bild ensamrätt att framställa exemplar av bilden liksom att visa den
offentligt. För beställt fotografi gäller särskilda regler. Rätten till sådan bild
tillkommer beställaren, om inte annat uttryckligen har avtalats. Fotografen
får dock på sedvanligt sätt ställa ut bilden i reklamsyfte, om inte beställaren
förbjuder det. Även om fotografen har förbehållit sig rätten till ett beställt
porträtt får beställaren låta ta in porträttet i tidning eller tidskrift eller i
skrift med biografiskt innehåll, förutsatt att fotografen inte har gjort särskilt
förbehåll mot det.

Skyddet enligt fotografilagen är i regel 25 år räknat från det år då bilden
framställdes. Om fotografiet har ett konstnärligt eller vetenskapligt värde
gäller skyddet under samma tid som enligt upphovsrättslagen, dvs. under
fotografens livstid och 50 år därefter.

Den översyn av det upphovsrättsliga regelsystemet som för närvarande
pågår inom upphovsrättsutredningen omfattar också bestämmelserna om
rätt till fotografisk bild. Enligt vad utskottet inhämtat kommer utredningen
under en senare etapp av utredningsarbetet att överväga frågan om en integrering
av fotografireglerna i upphovsrättslagen. Det av motionärerna aktualiserade
spörsmålet om rätt till beställt fotografi kommer utredningen att
ta upp i det delbetänkande som väntas föreligga vid årsskiftet 1987-1988.

Med hänsyn till att motionärens båda önskemål således kommer att prövas
av upphovsrättsutredningen är någon riksdagens åtgärd i saken inte
påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L802.

Utskottet hemställer

1. beträffande inspelning av TV-program
att riksdagen avslår motion 1986/87:L807,

2. beträffande visningsersättning

att riksdagen avslår motion 1986/87:L809,

3. beträffande upphovsrätt till noter

att riksdagen avslår motion 1986/87:L808,

4. beträffande tiden för upphovsrättsligt skydd
att riksdagen avslår motion 1986/87:L814,

5. beträffande fotografisk bild LU 1987/88:9

att riksdagen avslår motion 1986/87 :L802.

Stockholm den 17 november 1987

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson
(s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt Harding Olson (fp),
Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa
Hedkvist Petersen (s), Håkan Stjernlöf (m) och Barbro Sandberg (fp).

Svenskt Tryck Stockholm 1987