om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv (prop. 1982/83:54) (Betänkande 1982/83:LU30 Lagutskottet)

LU 1982/83:30

Lagutskottets betänkande
1982/83:30

om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv
(prop. 1982/83:54)

Ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1982/83:54 i vilken regeringen
efter hörande av lagrådet föreslår riksdagen att anta ett i propositionen
framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av
nya jordabalken.

Vidare behandlas två med anledning av propositionen väckta motioner,
1982/83:136 och 1982/83:137. Motionsyrkandena redovisas på s. 2.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över propositionen och motion
137 från justitiekanslern, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, domänverket
och Svenska samernas riksförbund (SSR). Kammarkollegiet har också
yttrat sig över motion 136. En sammanställning av remissyttrandena finns
intagen i en till betänkandet fogad bilaga.

I ärendet har vidare inkommit skrivelser från f. sameombudsmannen
Tomas Cramér.

Företrädare för SSR har inför utskottet framfört ytterligare synpunkter på
propositionen och motion 137.

Lagförslaget
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken

Härigenom föreskrivs att i lagen (1970:995) om införande av nya
jordabalken1 skall införas en ny paragraf, 60a§, av nedan angivna
lydelse.

60 a § Vid tillämpningen av 20 kap. 7 § 2, 21 kap. 2 § första stycket 3, 22 kap.
4 § första stycket 1 och 23 kap. 3 § första stycket 1 nya balken skall den som
inte var skyldig att lagfara sitt förvärv enligt de regler som gällde när
förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Han skall då
också anses ha behörighet som fastighetsägare enligt 22 kap. nya balken, om
inte lagfart har sökts för annan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1 Lagen omtryckt 1971:1210.

1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 30

LU 1982/83:30

Motionerna

I motion 1982183:136 av Paul Lestander m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
uttalar sig för att fastighetsägarens nyttjanderätt till, till fastigheten
anknutna, s. k. ströängar bör kvarstå i enlighet med hävd och tidigare
rättsfall.

I motion 1982183:137 av Rune Ångström (fp) och Tore Nilsson (m) yrkas
att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande kronoparker och kronoöverloppsmarker.

Motionärerna anser att den föreslagna begränsningen i lagfartsplikten ej
bör gälla de s. k. sameallmänningarna, även betecknade kronoparker och
kronoöverloppsmarker, utanför enskild mark ovanför odlingsgränsen i
Norrbottens och Västerbottens län.

Utskottet

Inledning

Det svenska lagfartssystemet har medeltida anor. Först genom 1875 års
lagfartsförordning utsträcktes emellertid skyldigheten att söka lagfart till att
omfatta alla slag av äganderättsförvärv.

I lagfartsförordningen slogs fast principen att den som har förvärvat en
fastighet inte kan få lagfart om inte hans fångesman (dvs. den som han
förvärvat fastigheten från) har lagfart. Enligt 1875 års inteckningsförordning
utgjorde lagfart också en förutsättning för möjligheten att erhålla inteckning
och andra inskrivningar. I såväl lagfartsförordningen som inteckningsförordningen
gjordes undantag från lagfartskravet beträffande förvärv som skett
före förordningarnas ikraftträdande den 1 januari 1876 och som enligt vid
förvärvet gällande regler inte behövde lagfaras. I dessa fall gällde som
legitimation för äganderätten i stället främst redovisningen i jordeböckerna
men också t. ex. avvittringsutslag i Norrland.

I det följande betecknar utskottet sådana förvärv som var undantagna från
lagfartskravet för äldre förvärv. Den viktigaste gruppen av dessa förvärv är
de publika förvärven.

Lagfarts- och inteckningsförordningarnas bestämmelser om krav på
lagfart fördes över till jordabalken (JB) som trädde i kraft den 1 januari 1972.
JB innehåller dock inte någon uttrycklig bestämmelse om undantag från
lagfartskravet beträffande de äldre förvärven.

Förarbetena till JB ger inte något belägg för att avsikten varit att
införandet av JB skulle medföra någon ändring av då gällande ordning
beträffande de äldre förvärven. Såvitt utskottet har sig bekant har
inskrivningsmyndigheterna även efter år 1972 tillämpat undantagsregeln.
Genom rättsfallet NJA 1981 s. 978 har emellertid slagits fast att JB inte
medger något undantag från lagfartskravet.

LU 1982/83:30

Med anledning av 1981 års rättsfall har stiftsnämnden i Linköping i
skrivelse till regeringen hemställt att ett undantag från lagfartskravet för de
äldre förvärven åter bör införas. Kammarkollegiet har därefter i en skrivelse
biträtt stiftsnämndens hemställan. Skrivelserna har remissbehandlats.

Propositionen

I propositionen föreslås att undantag från det inskrivningsrättsliga kravet
på lagfart åter skall få göras beträffande de äldre förvärven. En bestämmelse
härom föreslås intagen i JB:s promulgationslag. Bestämmelsen har utformats
så att den som enligt äldre regler inte var skyldig att lagfara sitt förvärv skall
vid tillämpningen av vissa bestämmelser i 20-23 kap. JB anses ha lagfart om
hans äganderätt styrks. Förslaget ger möjlighet för inskrivningsmyndigheterna
att t. ex. bevilja den som har förvärvat en fastighet som av ålder är
allmän egendom lagfart trots att fångesmannen inte har lagfart. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Som utskottet ovan anfört har undantagsregeln störst betydelse för de
publika förvärven. Staten, kyrkan och även vissa kommuner (äldre städer)
innehar ett betydande antal fastigheter som förvärvats före den 1 januari
1876 och som inte är lagfarna. I de fall där det allmännas fastighetsinnehav
grundar sig på ett köp, byte eller gåva och förvärvet inte är av alltför avlägset
datum finns ofta fångeshandlingar tillgängliga. I sådana fall torde möjlighet
finnas för det allmänna att utan alltför stora svårigheter erhålla lagfart på
egendomen. Som framgår av propositionen saknas dock fångeshandlingar
beträffande en betydande del av de äldre förvärven. Det gäller t. ex.
medeltida prästboställen om vars tillkomst uppgifter saknas och det gäller
stora delar av domänverkets fastighetsinnehav i Norrland, framför allt
kronoparker och kronoöverloppsmarker som tillkommit genom avvittringsförordningarna.
Samma är förhållandet beträffande en mängd skär och
holmar i havsbandet till vilka kronan av ålder ansetts vara ägare. Beträffande
denna typ av förvärv, där fångeshandlingar således saknas, skulle ett
upprätthållande av lagfartskravet medföra avsevärda problem för de
förvaltande myndigheterna och i många fall omöjliggöra försäljningar till
men för bl. a. strukturrationaliseringar inom jordbruket.

Enligt utskottets mening talar således starka skäl för ett återinförande av
det undantag från lagfartskravet beträffande de äldre förvärven som gällt till
jordabalkens ikraftträdande den 1 januari 1972 och som även därefter utan
lagstöd har tillämpats av inskrivningsmyndigheterna fram till högsta domstolens
ovannämnda beslut år 1981. Som utskottet ovan påpekat synes inte
heller avsikten ha varit att med införandet av JB upphäva undantagsregeln.
Att i JB inte har tagits in en motsvarande regel torde bero på ett förbiseende i
lagstiftningsärendet.

Under remissbehandlingen av de till grund för propositionen liggande
skrivelserna har flera remissinstanser framhållit betydelsen av att det

LU 1982/83:30

fastighetsinnehav som omfattas av de äldre förvärven inordnas i det allmänna
fastighetsredovisningssystemet. Departementschefen är i och för sig positivt
inställd till en sådan ordning men konstaterar att det föreliggande materialet
inte ger någon ledning när det gäller att bedöma om nyttan av en sådan
reform uppväger de därmed förenade kostnaderna. Han har därför inte
funnit anledning att nu föreslå någon ändring av de regler som gäller för
redovisningen i fastighetsbok av allmän egendom.

Utskottet vill för sin del framhålla att det allmänt sett är otillfredsställande
att fastighetsredovisningssystemet inte omfattar ett så betydande antal
fastigheter som det här är fråga om. Inte minst när fastighetsböckerna nu förs
över till dataregister hade det varit en fördel om en fullständig redovisning
hade kunnat komma till stånd. Uppenbart är emellertid att ett inordnande i
lagfartssystemet av samtliga fastigheter som av ålder är i allmän ägo skulle
kräva ett omfattande utredningsarbete, ta en avsevärd tid och medföra
betydande kostnader för det allmänna. Utskottet delar därför departementschefens
uppfattning att någon ändring inte nu bör göras i reglerna för
redovisning i fastighetsbok och dataregister av allmän egendom. Med hänsyn
till frågans vikt förutsätter utskottet emellertid att regeringen följer
utvecklingen och att frågan om ett fullständigande av registren så småningom
blir föremål för närmare överväganden.

På anförda skäl tillstyrker utskottet propositionens förslag.

Utskottet kommer i det följande att närmare behandla de i motionerna
väckta frågorna om lagförslagets inverkan på de s. k. ströängarna och på
sameallmänningarna. I samband därmed kommer utskottet att något
närmare kommentera tillämpningen av undantagsregeln.

Ströängarna

Genom tillkomsten av 1749 års s. k. lappmarksreglemente kom ett
upptagande av nybyggen på allvar i gång i lappmarkerna i Norrbottens och
Västerbottens län. Nybyggena fick krononatur och innehades av nybyggarna
med i stort sett samma besittningsrätt som tillkom åbo i fråga om
kronohemman. Så småningom blev vissa av nybyggarnas hemman skattlagda.
Sådana hemman som hade boskap kom också att utnyttja höskörden från
vissa på kronoparkerna kringspridda och från bosättningen ofta långt
belägna utängar.

Den slutliga regleringen av hemmanen och nybyggena i lappmarken
skedde genom avvittring under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Med awittringen åsyftades i första hand att från kronans marker bryta ut
anlagda nybyggen och hemman. Det gällde att byta den osäkra rätt
nybyggarna hade mot en äganderätt till särskilda å marken avgränsade
områden. Härvid skulle en slutlig skattläggning fastställas. Nybyggarna
skulle enligt de ursprungliga direktiven inte tilldelas några utängar utan dessa
skulle dras in till kronan.

LU 1982/83:30

Vid den allmänna avvittringen fick hemman och nybyggen dock tills vidare
behålla utängarna. Kungl. Maj:t utfärdade särskilda förklaringar härom
under avvittringens gång. I förklaringarna utsädes att ängslägenheterna inte
fick avskiljas från den omkringliggande kronomarken genom uppdragna
rågångar men att de tills vidare - innan de byttes mot annan mark - skulle
behållas under vederbörande hemman eller nybygge. Ängarna skulle få
brukas för slåtterändamål. Vid avvittringen fick dessa ängslägenheter
benämningen ströängar. De ingick i de vid avvittringen för hemmanen och
nybyggena redovisade arealerna.

Så småningom har det uppkommit två kategorier av ströängar. Den ena
kategorin omfattar sådana ströängar som vid senare förrättningar enligt
kungörelsen (1916:603) om tilläggsavvittring och lagen (1921:378) om
ströängars indragande till kronan fått behållas av de fastigheter som erhållit
ströängarna vid den allmänna avvittringen. Dessa brukar kallas reglerade
ströängar och har kommit att ingå som integrerade delar i fastigheterna och
innehas följaktligen med samma rätt som dessa. Till dessa ströängar har i
rättspraxis ansetts höra vatten och fiske utanför ströängarna oberoende av att
vattenområdena vid den allmänna avvittringen redovisats tillhöra kronan.

Den andra kategorin ströängar, de s. k. oreglerade ströängarna, har inte
berörts av någon förrättning enligt ovannämnda författningar. Med innehavet
av en oreglerad ströäng har i rättspraxis inte ansetts förenade lika
oinskränkta rättigheter som med innehavet av en reglerad ströäng. Bl. a. har
hemmansinnehavarna frånhänts rätt till allt vatten och fiske utanför
ströängarna (NJA 1964 s. 346). Något domstolsavgörande i högre instans
beträffande jakträtten på oreglerad ströäng finns ej. Frågan om jakträtt för
vissa oreglerade ströängar i Arjeplogs kommun är enligt uppgift av
kammarkollegiet f. n. beroende av prövning av hovrätten för Övre Norrland,
sedan Piteå tingsrätt avvisat av byamännen framställda anspråk på jakträtten.
Enligt vad kammarkollegiet vidare uppgivit har numera ett antal
förrättningar för fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen påbörjats
eller slutförts i syfte att införliva ströängarna med omkringliggande mark.

I motion 136 (vpk) tas upp hemmanens innehav av ströängar och de
rättigheter som följer med innehavet. Motionärerna anser att det finns
anledning att från riksdagens sida uttala att den i propositionen föreslagna
regleringen inte skall förändra jordägarnas rätt till ströängarna.

Som framgår av den ovan lämnade redovisningen har ströängsrättigheterna
numera fått en fast anknytning till de olika hemmanena och nybyggena.
Särskilt gäller detta de reglerade ströängarna som ju anses helt införlivade
med de fastigheter vartill de hör. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande
till utskottet framhållit att ströängsrättigheternas anknytning till fastigheterna
är av sådan karaktär att den nu föreslagna lagändringen inte kan påverka
ströängsrättens innehåll eller bestånd. Utskottet delar denna uppfattning.
Motionärernas önskemål är genom detta uttalande tillgodosett.

LU 1982/83:30

Sameallmänningarna

I motion 137 (fp, m) framhålls att samerna har ett äganderättskrav,
alternativt ett krav på ständig besittningsrätt till vad som brukar kallas
sameallmänningen, dvs. ”kronomark” utanför enskild mark ovanför
odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län. Motionärerna yrkar att
den angivna marken, som i fastighetsrättsligt hänseende betecknas som
kronopark eller kronoöverloppsmark, undantas från den föreslagna begränsningen
av lagfartsplikten. Motionärerna understryker att kronan således
måste vid försäljning av mark själv styrka fång och åtkomst och söka lagfart.
Vidare framhålls angelägenheten av att samebyarna underrättas om kronans
lagfartsansökningar så att de blir i tillfälle att åberopa högsta domstolens dom
rörande renbetesfjällen i Jämtlands län (NJA 1981 s. 1) och vidare utredning.
I motionen hänvisas också till ett pågående mål i Piteå tingsrätt, Gautomålet.
Motionärerna anser att bifall till propositionen skulle innebära ett ingrepp
från riksdagens sida i den pågående rättegången. Motionärerna erinrar
slutligen om att en särskild utredning tillsatts för att utreda vissa frågor om
samemas rättsliga ställning. Enligt motionärerna skulle ett antagande av
propositionen leda till att kommitténs arbete förlorar i betydelse.

Utskottet har inhämtat yttrande från Svenska samernas riksförbund över
propositionen och motion 137. I remissyttrande^ kritiseras att remiss inte
skett till samerna av de skrivelser som ligger till grund för propositionen och
att regeringens arbetsgrupp för samefrågor inte tagit upp frågan om en
lagändring till överläggningar med samernas delegation. Förbundet konstaterar
vidare att förslaget innebär en ändring av gällande rätt såsom denna
utformats genom tillkomsten av JB. Förbundet hänvisar till skattefjällsmålet
och till det pågående Gautomålet och framhåller att rättsläget beträffande
äganderätten till de marker som nämns i motionen således inte är klarlagt.
Förbundet anser det orimligt att inskrivningsdomaren i sin summariska
prövning skall kunna ta ställning i en äganderättstvist. Förbundet yrkar
därför att riksdagen skall uttala att den i propositionen föreslagna
undantagsregeln inte skall gälla inom sameallmänningarna annat än om en
lagakraftvunnen dom beträffande äganderätten föreligger. Alternativt yrkas
att lagfart skall - om kronan inte kan styrka sin äganderätt - få beviljas endast
om inskrivningsdomaren efter hörande av berörd sameby konstaterar att
äganderätten inte är ifrågasatt.

Justitiekanslern, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och domänverket
har i avgivna remissyttranden avstyrkt bifall till motionen.

Utskottet vill till en början peka på att det är karakteristiskt för det svenska
lagfartsväsendet att lagfarten inte har betydelse för äganderättsförvärvets
giltighet. Talan om bättre rätt till fast egendom kan riktas även mot den som
fått lagfart på fastigheten. Frågan om en ändring i lagfartsreglerna har
således inte i och för sig någon inverkan på samernas eventuella anspråk på
äganderätt till nu aktuella markområden. Lagfarten anses emellertid
legitimera en person som ägare till fastigheten. En talan om bättre rätt till fast

LU 1982/83:30

egendom skall således riktas mot den som har lagfart på fastigheten. Från
processekonomiska och andra synpunkter kan det därför innebära nackdelar
för samerna om kronan till annan överlåter sådan mark som samerna gör
anspråk på och förvärvaren erhåller lagfart på egendomen.

Som utskottet konstaterat i det föregående avses med propositionen
endast att återställa ett förhållande som varit gällande enligt lag fram till 1972
och som därefter tillämpats i praxis fram till 1981 års dom. En uttrycklig
förutsättning för att ett undantag från lagfartskravet skall kunna medges är
att fångesmannens äganderätt styrks på annat sätt. Med hänsyn härtill kan
det inte anses att propositionen träder samernas rätt för när. Något skäl att
undanta sameallmänningarna från lagförslagets tillämpning finns därför inte.
Utskottet vill också peka på det olämpliga i att låta en lag av det slag som det
nu är fråga om vara försedd med regionala undantag. Utskottet kan därför
inte tillstyrka motionen, såvitt avser yrkandet att lagförslaget inte skall
tillämpas på sameallmänningarna.

Som utskottet ovan anfört ankommer det på den som i ett inskrivningsärende
yrkar tillämpning av undantagsregeln att styrka äganderätten. Som
framhålls i propositionen bör i princip krävas att sökanden visar en
fångeskedja tillbaka till ett förvärv å vilket erhållits lagfart (laga fasta).
Beträffande det stora flertalet av de publika äldre förvärven kan emellertid
ett sådant krav inte upprätthållas. Äganderätten måste därför styrkas på
annat sätt. I propositionen framhålls att det därvid kan vara av värde att visa
hur fastigheten har redovisats i de gamla jordeböckerna. Av betydelse för att
styrka äganderätten är enligt departementschefen även t. ex. en redogörelse
för hur egendomen nyttjats samt en uppgift i frågan om någon annan gör
anspråk på äganderätten. Departementschefen framhåller att det närmast är
den som förvaltar egendomen som har att lämna besked i dessa frågor.
Utskottet vill för sin del generellt stryka under angelägenheten av att det sker
en noggrann prövning av inskrivningsdomaren innan undantagsregeln
tillämpas. Som framhålls i propositionen och även kraftigt understrukits i
högsta domstolens dom i skattefjällsmålet kan enbart den omständigheten
att en fastighet i jordeboken åsatts jordnaturen krono inte utgöra tillräcklig
bevisning om att fastigheten tillhör staten.

När det gäller frågan om den närmare tillämpningen av undantagsregeln
vid inskrivningsåtgärder på mark som ingår i sameallmänningarna vill
utskottet till en början peka på att det såvitt gäller sådan mark som omfattas
av det pågående Gautomålet inte föreligger några problem. Enligt 19 kap.
20 § JB skall, om talan väcks om bättre rätt till fast egendom, anteckning
härom göras i fastighetsboken. Inkommer därefter en ansökan om lagfart
skall lagfartsansökan förklaras vilande (20 kap. 7 § JB). På motsvarande sätt
skall en ansökan om inteckning eller om andra inskrivningar förklaras
vilande om en rättegång om äganderätten pågår. Motionärernas påstående
att det nu föreliggande lagförslaget skulle innebära ett ingrepp i det pågående
Gautomålet saknar således fog för sig.

LU 1982/83:30

Genom högsta domstolens dom i skattefjällsmålet har rättskraftigt
avgjorts att staten är ägare framför samerna till de s. k. skattefjällen i norra
Jämtland. Beträffande dessa områden saknar således undantagsregeln helt
betydelse för samernas rätt.

Högsta domstolen (HD) fastslår i domen att det i princip varit möjligt att i
fråga om herrelös mark förvärva en motsvarighet till skattemannarätt genom
att bruka marken för renbete, jakt och fiske utan att uppodla den. HD har
emellertid inte funnit att samerna förvärvat en sådan rätt till de i målet
aktuella markområdena. HD betonar att domstolens ställningstaganden till
äganderättsfrågan endast avser de skattefjäll som det fullföljda målet rör och
att det inte är möjligt att på grundval av utredningen i målet ta ställning till
rättsläget beträffande fjällområdena utanför Jämtlands län. Utgången i
skattefjällsmålet utesluter således inte möjligheten att samerna kan ha
äganderätt till andra delar av sameallmänningarna.

Det nu anförda innebär att det får ankomma på inskrivningsdomaren att
iaktta särskild försiktighet vid prövningen av om undantagsregeln skall
kunna tillämpas i fråga om inskrivningsåtgärder på sådana områden av
sameallmänningarna där äganderättsfrågan inte prövats. Som framhålls i
propositionen skall vid bedömandet av om äganderätten skall anses styrkt
hänsyn tas bl. a. till om någon annan än sökanden gör anspråk på
äganderätten. Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till bestämmelsen i
19 kap. 10 § JB vari föreskrivs att om det på grund av särskild omständighet
finns anledning anta att den sökta åtgärden skulle kränka annans rätt, den
vars rätt berörs skall beredas tillfälle att yttra sig. Det kan således i många fall
bli aktuellt för inskrivningsdomaren att i ärendet infordra vederbörande
samebys yttrande. Någon sådan särskild föreskrift om kommunikation med
samebyn i inskrivningsärenden, som motionärerna yrkat, är enligt utskottets
mening inte erforderlig.

Avslutningsvis vill utskottet peka på vad flera remissinstanser framhållit,
nämligen att staten varit restriktiv med försäljning av mark ovanför
odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län och att sådana försäljningar
i praktiken alltid prövats av regeringen efter att bl. a. berörd sameby
blivit hörd och rennäringsdelegationen vid vederbörande lantbruksnämnd
yttrat sig. Utskottet finner det angeläget, att även i fortsättningen försäljningsärendena
prövas av regeringen, och utskottet förutsätter att berörd
sameby blir hörd i ärendet. Med hänsyn till vad Samernas riksförbund anfört
inför utskottet om att i flera fall samebyn hörts först sedan försäljningen i
praktiken avslutats vill utskottet stryka under vikten av att samebyn kopplas
in i ärendet på ett tidigt stadium och inte först när erforderliga köpehandlingar
upprättats.

Utskottet vill också peka på att justitiekanslern ifrågasatt ett lagfästande
av gällande praxis rörande regeringens tillståndsgivning för att ge samerna
bättre garantier mot för dem menliga försäljningar och att även kammarkollegiet
tagit upp frågan om införande av en bestämmelse i förordningen

LU 1982/83:30

(1971:727) om försäljning av staten tillhörig egendom m. m. Utskottet
förutsätter att regeringen kommer att utan särskilt tillkännagivande från
riksdagens sida överväga denna fråga.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att propositionens lagförslag
inte innebär att samernas intressen träds för när. Genom utskottets
uttalanden om lagens tillämpning och om handläggningen av försäljning av
berörd mark får samernas önskemål anses ha blivit i möjligaste mån
tillgodosedda. Utskottet vill också erinra om att en särskild utredning tillsatts
nyligen för att pröva frågor om samernas rättsliga ställning. Utredningen har,
om detta skulle befinnas erforderligt, möjlighet att ta upp frågor som rör
handläggningen av ärenden om försäljning av mark på sameallmänningarna.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall i alla delar till motion 137.
Ikraftträdande

Genom att handläggningen av propositionen uppskjutits till vårriksdagen
måste en ny ikraftträdandetidpunkt fastställas. Med hänsyn till angelägenheten
av att lagändringen träder i kraft så snart som möjligt förordar
utskottet att lagen skall träda i kraft två veckor efter den dag då lagen enligt
uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslaget

att riksdagen antar det i proposition 1982/83:54 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av
nya jordabalken med den ändringen såvitt avser ikraftträdandetidpunkten
att lagen träder i kraft två veckor efter den dag då
lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk
författningssamling,

2. beträffande ströängarna

att riksdagen godkänner vad utskottet med anledning av motion
1982/83:136 anfört,

3. beträffande sameallmänningarna

att riksdagen avslår motion 1982/83:137.

Stockholm den 24 mars 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

LU 1982/83:30

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Martin
Olsson (c), Elvy Nilsson (s). Arne Andersson i Gamleby (s). Mona Saint Cyr
(m), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Sigvard Persson (c), Per
Israelsson (vpk), Margit Gennser (m), Kersti Johansson (c), Inga-Britt
Johansson (s) , Inger Koch (m) och Ulla-Britt Carlsson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1982/83:30

Bilaga

Sammanställning av remissyttrandena

Justitiekanslern, kammarkollegiet, domänverket och lantbruksstyrelsen
tillstyrker bifall till propositionen och avslag på motion 137. Svenska
samernas riksförbund (SSR) föreslår att motion 137 bifalls på det sättet att
riksdagen ger regeringen till känna att undantag från lagfartskravet inte skall
gälla inom sameallmänningen, alternativt att lagfart inte kan beviljas med
mindre än att inskrivningsmyndighet efter kommunikation med berörd
sameby konstaterar att äganderätten inte är ifrågasatt.

Motion 136 ger enligt kammarkollegiet inte anledning till annat än ett
uttalande att lagförslaget inte medför någon ändring av rätten till ströängarna.

Justitiekanslern (JK) hänvisar till att innan den nya jordabalken trädde i
kraft den 1 januari 1972 var den publika egendomen undantagen från
lagfartsplikt. Såsom legitimation för statens äganderätt gällde i stället främst
redovisningen i jordeböckerna men också t. ex. awittringsutslag i Norrland.
Emellertid utformades övergångsbestämmelserna i jordabalken på sådant
sätt att lagfartsplikten även kom att avse den fasta egendom till vilken staten
anses vara ägare före ikraftträdandet av 1875 års lagfarts- och inteckningsförordningar.
Såsom framgår av yttranden bifogade propositionen skulle
stora problem uppstå för staten vid överlåtelser av sådan mark, eftersom
staten sällan kan styrka sin åtkomst genom egentliga fångeshandlingar. Det
synes JK vara av väsentlig betydelse att man kan undanröja de svårigheter
som nu visat sig uppstå. Den i propositionen föreslagna lagändringen skulle
icke innebära annan förändring än att man återgår till det rättsläge och den
praxis som gällde före 1972.

JK framhåller att motionärerna gör en felaktig tolkning av domen i
skattefjällsmålet. HD uttalar att det inte är möjligt i det målet att ta ställning
till rättsläget beträffande fjällområdena utanför Jämtlands län. JK erinrar
vidare om att, när staten har avyttrat mark ovanför odlingsgränsen i
Lappland, försäljningen har i praktiken alltid prövats av regeringen. Vid
ärendets handläggning har berörd sameby blivit hörd och rennäringsdelegationen
vid vederbörande lantbruksnämnd har yttrat sig. Staten har varit
restriktiv med försäljning av denna mark och anledning saknas tro att staten
skulle förfara på annat sätt i framtiden. Såvitt JK kan finna kommer samernas
intressen ej att trädas för nära vid bifall till propositionen. Tänkas kan dock
att lagfästa gällande praxis rörande regeringens tillståndsgivning för att
därigenom ge samerna bättre garantier mot för dem menlig försäljning av
mark ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län.

Kammarkollegiet anför beträffande propositionen att före den nuvarande

LU 1982/83:30

jordabalkens ikraftträdande den 1 januari 1972 gällde enligt 1875 års lagfartsoch
inteckningsförordningar att de s. k. äldre fången, dvs. sådana fång till
publik egendom varmed man enligt äldre lag inte var skyldig att lagfara, inte
omfattades av kravet på lagfart som förutsättning för senare förvärvares
lagfart eller för inteckning. För sådan publik egendom som tillhörde staten
eller kyrkligt rättssubjekt gällde i stället som legitimation egendomens
redovisning i jordeböckerna med jordnaturen Krono under allmän disposition.
Övergångsbestämmelserna till den nya jordabalken kom emellertid att
utformas på sådant sätt att lagfartskravet enligt ett avgörande av högsta
domstolen utsträcktes till att omfatta de s. k. äldre fången. Härigenom har
enligt kollegiet uppkommit en ohållbar situation, eftersom berörda rättssubjekt
- staten, städerna och kyrkorna - normalt inte kan styrka sin åtkomst till
egendomen genom en fångeshandling i egentlig mening. Statens innehav av
t. ex. kronoöverloppsmarkerna i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
grundar sig sålunda inte på något förvärv i jordabalkens mening utan
i sista hand på awittringarnas genomförande i dessa trakter. Med propositionen
har uppenbarligen inte avsetts annat än att återställa den ordning som
gällde enligt 1875 års förordningar. I fråga om den bevisning som krävs för att
äganderätten skall anses styrkt bör därför enligt kollegiet vid riksdagsbehandlingen
av lagförslaget understrykas att meningen inte är att i praxis ställa
upp strängare beviskrav än som gällde enligt lagfarts- och inteckningsförordningarna.

När det gäller motion 136 erinrar kollegiet om att ströängsrättigheterna har
blivit konstituerade genom särskilda avvittringsåtgärder, grundade på beslut
av Kungl. Maj:t. Den fasta anknytning till de olika hemmanen och
nybyggena som ströängsrätten därigenom erhållit är uppenbarligen av en
sådan karaktär att den nu föreslagna lagändringen inte kan påverka denna
rätts innehåll eller bestånd. Beträffande de ströängar som bibehållits till sina
fastigheter vid förrättningar enligt kungörelsen (1916:603) om tilläggsavvittring
eller lagen (1921:378) om ströängars indragande till kronan (s. k.
reglerade ströängar) tillkommer att dessa ströängar är att anse såsom helt
införlivade med de fastigheter vartill de hör. Kollegiet anser att motionen
inte ger anledning till annat än ett uttalande att lagförslaget inte medför
någon ändring av rätten till ströängarna.

Beträffande slutligen motion 137 hänvisar kollegiet till att i motionen talas
om mark ”sorn samerna nu betraktar som sin med stöd av högsta domstolens
dom”. Åberopandet av högsta domstolen är enligt kollegiet inte korrekt. I
domen sägs i sakfrågan endast att det inte är möjligt att på grundval av
utredningen i målet ta ställning till rättsläget beträffande fjällområdena
utanför Jämtlands län (NJA 1981 s. 227). I motionen uttrycks vidare farhågor
för att staten vid bifall till propositionen skulle kunna sälja mycket stora
områden. Det finns enligt kollegiet ingen anledning att tro annat än att
nuvarande mycket restriktiva försäljningspolitik beträffande renskötselområdena
kommer att bestå i framtiden. Uppkommer fråga om försäljning av

LU 1982/83:30

statsägd mark ovan odlingsgränsen eller av renbetesfjällen, hörs alltid berörd
sameby. Vidare föreligger yttranden av lantbruksnämndens rennäringsdelegation
- med företrädare för samerna - lantbruksstyrelsen, domänverket och
kammarkollegiet innan ärendet överlämnas till regeringen för avgörande.
Det är således sörjt för att försäljningsfrågan är allsidigt belyst innan beslut
fattas. Att märka är att försäljning av kronomark ovan odlingsgränsen i
Västerbottens och Norrbottens län och av mark ingående i renbetesfjällen i
Jämtlands län alltid prövas av regeringen, oberoende av vad som i övrigt
gäller om försäljning av staten tillhörig egendom. Detta torde inte vara direkt
utsagt i författning men följer indirekt av- rennäringslagens bestämmelser om
upphävande av renskötselrätt. En erinran om detta kan vid tillfälle införas i
förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig egendom,
m. m.

Enligt vad kollegiet förstår skulle ett bifall till propositionen inte komma
att förnärma samernas intressen eller på annat sätt försvåra deras möjligheter
att bevaka sin rätt till renbetesmarkerna. Ett bifall till motionen -innebärande att kronomarkerna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och
Norrbottens län inte skulle omfattas av lagen - skulle å andra sidan inte på
något vis föra frågan om samernas anspråk på äganderätt till dessa marker
närmare en lösning. Däremot skulle ett sådant beslut skapa svårlösta
problem för den statliga fjällförvaltningen. Kollegiet föreslår därför att
riksdagen avslår motionen och bifaller propositionen.

Domänverket ser ingen anledning att i detta sammanhang gå in på frågan
om samernas rätt till marken ovan odlingsgränsen. Det är däremot viktigt att
samernas ställning genom lagändringen inte försämras. Av författningstexten
och uttalanden i propositionen framgår emellertid klart att syftet med
ändringen endast är att återställa de förhållanden som gällde före jordabalkens
ikraftträdande 1972. Domänverket stryker under att lagförslaget inte -såsom samerna tycks befara - innebär några förändringar då det gäller
statens möjligheter att sälja mark ovan odlingsgränsen. Ärende rörande
försäljning av mark ovan odlingsgränsen avgörs av regeringen efter yttrande
från domänverket, kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen pekar på att förslaget i propositionen innebär att
rättsläget blir detsamma som före 1972. Samernas situation blir alltså inte på
något sätt försämrad i förhållande till vad som gällt tidigare. Att staten i
första hand själv skulle vara tvingad i detta fall att ”styrka fång och åtkomst
och skaffa sig lagfart” som anförs i motionen är enligt styrelsen i praktiken
inte genomförbart. Ett sådant krav skulle innebära att man ställer strängare
krav på bevisning än vad som gällde före 1972. Annorlunda förhåller det sig i
de fall en process om rätten till marken rent faktiskt pågår. Enligt 19 kap. 20 §
jordabalken skall anteckning om detta göras i fastighetsboken, och den som
förvärvar t. ex. ett område från sådan mark kan endast få vilande lagfart (20

LU 1982/83:30

kap. 7 § p. 3 jordabalken). På detta sätt kan alltså samernas intressen beaktas
t. ex. i fråga om mark som berörs av Gautomålet.

Svenska samernas riksförbund (SSR) konstaterar att frågan om ifrågasatt
ändring av nu gällande undantag från ”lagfartskravet beträffande vissa äldre
förvärv” inte varit föremål för prövning i förhållande till samernas rätt till
land och vatten. Med hänsyn till denna samernas rätt framstår det som i
högsta grad anmärkningsvärt att propositionen och tidigare lagrådsremissen
inte tagits upp till överläggningar med samernas delegation av regeringens
arbetsgrupp för samefrågor. Detta förhållande måste föranleda överväganden
inom regeringskansliet om ändrade instruktioner, m. m. för ärendebehandlingen
för det fall att arbetsgruppens överläggningar med samernas
delegation skall framstå som trovärdiga.

SSR framhåller vidare att det i och för sig är så att försäljning av mark inte i
sig regleras av de förhållanden som anges i propositionen. Detta hindrar dock
inte att förslagen i propositionen som sådana föranleder avgörande
principiella erinringar. Härtill kommer också de förhållanden som berörs
beträffande försäljning av ”staten tillhörig egendom” som anges i finansutskottets
betänkande 1982/83:12.

Vad gäller den föreslagna lagändringen kan enligt SSR konstateras att det
är fråga om just en ändring av gällande rätt. Utgångspunkten skall sålunda
tas i jordabalkens bestämmelser. Härvid skall som bestämmande förhållanden
utgångspunkten vidare tas i det förhållandet att samerna hävdar bättre
rätt än staten till land och vatten i sameområdet. Detta anspråk är föremål för
rättslig prövning bl. a. i det hos Piteå tingsrätt instämda Gautomålet, där
samerna yrkar bättre rätt än staten till land och vatten. Samerna kan här
åberopa högsta domstolens dom i skattefjällsmålet till stöd för sin talan.
Utöver det att rättsläget inte är klarlagt och för övrigt, på ovan angivet sätt,
ifrågasatt gäller att regeringen beslutat tillsätta en utredning för att bl. a.
klarlägga de rättsförhållanden som berörs av propositionens förslag,
geografiskt, m. m.

Ett bifall till propositionen skulle enligt SSR:s mening kunna uppfattas
som ett ingrepp i pågående rättegång även om det i och för sig är så att staten
(kyrkan) helt klart har bevisbördan för påstådd äganderätt. Härutöver skulle
ett bifall till propositionen föregripa pågående utredning. SSR anser att det
mot här angiven bakgrund skulle framstå som en orimlig uppgift att
inskrivningsdomaren skulle ta ställning till en äganderättstvist. Riksdagen
måste därför uttala att den i propositionen föreslagna regeln inte skall gälla
inom sameallmänningen för det fall att lagakraftvunnen dom inte föreligger.

minab/gotab Stockholm 1983 75088