om tvångsvård av vuxna missbrukare (prop. 1987/88:147)

Betänkande 1987/88:SoU25

Socialutskottets betänkande
1987/88:25

om tvångsvård av vuxna missbrukare (prop.
1987/88:147)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslagen i proposition 1987/88:147 om tvångsvård
av vuxna missbrukare m.m. jämte de motioner som väckts med anledning
av propositionen. Dessutom behandlas två motioner (fp resp. c) angående
kontraktsvård inom socialtjänsten samt tre motionsyrkanden (m) angående
lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag till lag om vård av
missbrukare i vissa fall och till ändring i socialtjänstlagen och avstyrker
motionsförslag (s resp. vpk) om avslag på propositionen. Utskottet avstyrker
olika motionsförslag som bl.a. gäller grunderna för tvångsvård, vårdtidens
längd och frågan om länsstyrelsen eller socialnämnden skall svara för
utredning och ansökan om vård. Utskottet avstyrker också motionsyrkanden
om att huvudmannaskapet för LVM-vården skall överföras till staten.

Mot utskottets beslut att lägga propositionens förslag till grund för lagstiftning
reserverar sig utskottets vpk-ledamot. Vpk-ledamoten reserverar
sig också mot utskottets beslut angående vissa kriterier för beredande av
vård, reglerna för omedelbart omhändertagande, vårdtidens längd och resurser
till missbrukarvården.

Utskottets borgerliga ledamöter reserverar sig gemensamt för att utredning
och ansökan om vård enligt lagen bör åvila socialnämnden i stället för
länsstyrelsen.

Utskottets m-ledamöter reserverar sig mot utskottets beslut i fråga om
vissa kriterier för beredande av vård, anstånd med verkställighet av beslut
om vård, vårdtidens längd samt huvudmannaskapet för LVM-vården.

Även c-ledamöterna reserverar sig beträffande vissa kriterier för beredande
av vård. M- och c-ledamöterna reserverar sig även gemensamt beträffande
samordning med vård enligt hälso- och sjukvårdslagen samt förebyggande
insatser på missbrukarområdet.

Propositionen

1 proposition 1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare, m.m. har
regeringen (socialdepartementet) föreslagit riksdagen att anta de av lagrådet
granskade förslagen till 1

SoU

1987/88:25

I Riksdagen 1987/88. 12 sami. Nr 25

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall, SoU 1987/88:25

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
med vidtagna ändringar.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.

Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av

dels vad i regeringsprotokoll^ den 11 februari 1988 anförs om

1. behovet av specialisering inom den öppna socialtjänsten (avsnitt 3.2),

2. vården av psykiskt svårt störda missbrukare (avsnitt 3.4),

3. missbrukarna och arbetsmarknaden (avsnitt 3.6),
dels vad i propositionen anförts om

4. det särskilda statsbidraget för vård av narkotikamissbrukare vid hem
för särskilt noggrann tillsyn (avsnitt 4.3).

Motioner

Motioner väckta med anledning av prop. 1987/88:147

1987/88:So12 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts beträffande förebyggande insatser på missbruksområdet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om uppföljningen av vårdinsatserna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om insatser för att samordna vård enligt HSL och LVM,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts beträffande betydelsen av frivilliginsatser och enskilda vårdhem
i missbrukarvården,

5. att riksdagen beslutar att LVM:s tvångsregler skall kunna användas
också till skydd för närboende enligt det anförda,

6. att riksdagen, med avslag på propositionen i motsvarande del, beslutar
att socialnämnden initierar, utreder och ansöker om LVM-vård direkt till
länsrätten.

1987/88:So 13 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1987/88:147,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett ramprogram för socialtjänstens
utveckling, byggt på de humanistiska och demokratiska principer som tidigare
reformarbete utgått från.

I987/88:SoI4 av Nils Carlshamre m.fl. (m) vari yrkas

I. att riksdagen beslutar anta följande förslag till lydelse av 4 § i lagen om
vård av missbrukare i vissa fall:

4 § Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk
av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård
för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till följd
av missbruket

1) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eiler om miss- SoU 1987/88:25
bruket annars medför allvarliga sociala skadeverkningar för missbrukaren

själv eller dennes anhöriga,

2) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller

3) kan befaras att allvarligt skada någon annan.

Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, hindrar detta inte ett beslut
om tvångsvård enligt denna lag.

2. att riksdagen beslutar anta följande förslag till lydelse av 20 § i lagen
om vård av missbrukare i vissa fall:

20 § Tvångsvården skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast när vården har pågått i tolv månader (vårdtid). Vården skall
anses påbörjad när missbrukaren på grund av beslut om omedelbart omhändertagande
eller tvångsvård inställt sig vid eller förts till ett hem som
avses i 22 § eller ett sjukhus. Vården upphör genom beslut om utskrivning
enligt 25 §.

3. att riksdagen beslutar att en sådan bestämmelse införs i lagen om vård
av missbrukare i vissa fall som ger socialnämnden möjlighet till anstånd
med verkställighet av LVM-beslut i enlighet med de i motionen anförda
riktlinjerna,

4. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag innebärande att
huvudmannaskapet för LVM-vården återförs till staten,

5. att riksdagen beslutar att socialnämnderna, liksom redan gäller i fråga
om vård enligt lagen om vård av unga (LVU), beträffande även LVM-vård
skall svara för såväl utredning som ansökan till länsrätten.

1987/88:Sol5 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om utredningsansvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om tvångsvårdens längd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om möjligheter till frivillig vård,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgodohavande av tid inom kriminal- resp. sjukvård.

1987/88:Sol6 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen beslutar
att inte genomföra de föreliggande förändringarna i lagen om tvångsvård
av vuxna missbrukare i enlighet med vad som anförts i motionen.

1987/88:Sol7 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att icke genomföra regeringens förslag om förlängning
av tvångsvården och det skärpta rekvisitet för tvångsvård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrade resurser till LVM-vården och den frivilliga vården.

1987/88:Sol8 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om tvångsvård av vuxna
missbrukare.

3

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag som bygger på att SoU 1987/88:25
tvångsåtgärder mot missbrukare endast skall vidtas i akuta situationer, avse
avgiftning och insatser för att motivera för frivillig vård, med placering
utanför socialtjänsten.

I987/88:So19 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att icke genomföra propositionens förslag om
förlängning av tvångsvården och det skärpta rekvisitet för tvångsvård,

2. att riksdagen ej antar 13 § i lagförslaget,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrade resurser till LVM-vården och den frivilliga vården.

1987/88:So20 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att socialnämnden skall ha ansvar för såväl utredning
som ansökan till länsrätten enligt LVM,

2. att riksdagen beslutar att även enskilt drivna vårdinstitutioner skall få
ha ansvar för LVM-vård.

Motion väckt med anledning av proposition 1987/88:79
om åtgärder mot AIDS

1987/88:So4 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas, såvitt här är i fråga (yrkandena
15-17),

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den maximala
tiden för vård enligt LVM bör förlängas till ett år,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att huvudmannaskapet
för LVM-vården bör överföras till staten,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att indikationerna
i 3 § LVM utvidgas till att gälla även fara för annan person.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1988

1987/88 :So237 av Bengt
(yrkande 7), att riksdagen hos regeringen begär förslag till kontraktsvård
som ett frivilligt alternativ till tvångsvård.

1987/88:So260 av Alf Svensson (c) vari yrkas, såvitt här är i fråga (yrkande
1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att s.k. kontraktsvård
skall införas, vilket innebär att om inte vårdprogrammet fullföljs, ersätts
det automatiskt med sluten vård
Motiveringen återfinns i motion Ju619.

Utskottet
Allmänt om förslaget

Lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) trädde i kraft
den I januari 1982 samtidigt med socialtjänstlagen (1980:620) och lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Den nu framlagda propositionen bygger på ett av den parlamentariskt SoU 1987/88:25
sammansatta socialberedningen (S 1980:07) avgivet förslag, Missbrukarna,

Socialtjänsten, Tvånget (SOU 1987:22). Förslaget innebär en reviderad lagstiftning
beträffande tvångsvård av vuxna missbrukare. I betänkandet redovisas
också en rad överväganden och förslag som syftar till en förstärkning
av i första hand socialtjänstens frivilliga insatser för de vuxna missbrukarna.

I propositionen föreslås att en ny lag med samma namn skall ersätta
nuvarande LVM. Den nya lagen avses omfatta missbrukare av alkohol,
narkotika och flyktiga lösningsmedel. Tvångsvård skall syfta till att motivera
missbrukaren så att han kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till
fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk. Vissa
jämkningar föreslås i förhållande till gällande lag vad avser villkoren för att
vård skall få beslutas. Tvångsvård skall kunna ges på ett tidigare stadium av
missbruket och i mindre akuta skeden än vad som sker nu. För att betona
detta föreslås att det inte längre skall krävas att behovet av vård för att
komma ifrån missbruket skall vara trängande. Vidare föreslås att även uppenbara
sociala skadeverkningar av missbruket skall beaktas vid bedömningen
av om vård skall beslutas. Ändringarna tar främst sikte på de yngre
vuxna missbrukarna. Den nya lagen föreslås bli obligatoriskt tillämplig, om
förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. Den längsta vårdtiden föreslås
utökad från högst fyra till högst sex månader. Vidare föreslås att även
socialnämnden, och inte som nu endast polismyndigheten, ges befogenhet
att besluta om ett omedelbart omhändertagande.

Vissa ändringar föreslås i socialtjänstlagen (1980:620) bl.a. i syfte att betona
socialnämndens ansvar för att en missbrukare får den hjälp och vård
som han behöver.

Frågan om avslag på propositionens förslag och begäran
om nytt förslag

1 motion Sol3 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas avslag på motionen i dess
helhet (yrkande 1) och begärs ett ramprogram för socialtjänstens utveckling,
byggt på de humanistiska och demokratiska principer som tidigare
reformarbete utgått från (yrkande 2). Enligt motionärerna måste propositionen
i sin helhet förkastas såsom helt stridande mot arbetarrörelsens och
socialismens människosyn.

I motion SolS av Lena (Uhrsvik m.fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar
avslå regeringens förslag om tvångsvård av vuxna missbrukare (yrkande I)
och att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag som bygger på att
tvångsåtgärder mot missbrukare endast skall vidtas i akuta situationer, avse
avgiftning och insatser för att motivera för frivillig vård, med placering
utanför socialtjänsten (yrkande 2). Motionärerna anser att förslaget allvarligt
strider mot den anda och inriktning som präglar socialtjänstlagstiftningen
i övrigt.

I motion Solö av Hans Göran Franck (s) hemställs att riksdagen beslutar
att inte genomföra de föreliggande förändringarna i lagen om tvångsvård

av vuxna missbrukare i enlighet med vad som anförts i motionen. Enligt 5

motionären tyder förslagen på att lagen i första hand skall avse samhälls- SoU 1987/88:25
skyddet och i andra hand den enskildes vårdbehov.

Utskottet gör följande överväganden.

I propositionen lämnas en redovisning av missbrukets utveckling och missbrukarnas
levnadsförhållanden. Redovisningen bygger på socialberedningens
uppgifter, som av en överväldigande majoritet av remissinstanserna
bekräftats såsom i allt väsentligt överensstämmande med erfarenheterna
från fältet. Av dessa uppgifter framgår bl.a. att överdödligheten bland de
tunga missbrukarna ökat kraftigt under de senaste decennierna. Även om
den totala alkoholkonsumtionen minskat tyder uppgifterna på en fortsatt
hög alkoholkonsumtion bland de socialt utslagna missbrukargrupperna.

Det tunga missbruket av narkotika ligger sannolikt på en något högre nivå i
dag än i slutet av 1970-talet, då de tunga narkotikamissbrukarna uppskattades
till mellan 10 000 och 14 000. Till bilden hör ett ökat biandmissbruk och
att det numera finns fler yngre och kvinnor bland de tunga missbrukarna.

De tunga missbrukarnas levnadsförhållanden har försämrats i flera avseenden
de senaste decennierna. De har i stigande utsträckning slagits ut från
arbetsmarknaden. Flertalet får sin försörjning genom socialbidrag eller förtidspension.
När det gäller narkotikamissbrukarna har HIV-epidemin fogat
nya hot mot deras livssituation. En nyligen genomförd epidemiologisk
undersökning vid allmänna häktet i Stockholm visar att drygt 60% av de
undersökta heroinmissbrukarna nu är HIV-positiva.

Enligt propositionen utgör den mycket allvarliga situationen förde tunga
missbrukarna ett utomordentligt starkt motiv för ett aktivare förhållningssätt
inom socialtjänsten. Utskottet delar den uppfattningen. Utskottet vill
understryka att åtgärder som kan motverka social utslagning och förbättra
levnadsförhållandena för den som blivit utslagen måste ges en ökad prioritet
inom socialtjänsten.

1 propositionen framhålls att grundlinjen inom missbrukarvården även i
framtiden självfallet bör vara frivillighet. Principen att tvångsvård inte skall
komma i fråga om vårdbehoven kan tillgodoses genom frivilliga åtgärder är
i sig självklar. Många tunga missbrukare avvisar emellertid alla erbjudanden
om vård i frivilliga former. Det handlar då följaktligen inte om ett val
mellan tvångsvård och frivillig vård, utan mellan tvångsvård och ingen
vård alls, dvs. som regel ett fortsatt tungt missbruk med de risker i olika
avseenden som detta innebär. Departementschefen anser, i likhet med socialberedningen
och flertalet remissinstanser, att situationen för de tunga
missbrukarna är så allvarlig att den motiverar en utvidgad användning av
tvångsvård, främst när det gäller missbrukare i åldrarna närmast över 20 år.

För en del av de unga missbrukarna är tvångsvård det enda alternativet till
total utslagning och för tidig död.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att den nuvarande lagens
syfte bör ligga fast. Grundtanken måste alltjämt vara att det är den enskildes
behov av vård som är avgörande. Tvångsvården skall syfta till att ge den
enskilde motivation till fortsatt behandling i frivilliga former. Tvångsvården
skall, som framhålls i propositionen, ses som ett led i en längre tids 6

behandling där huvuddelen av insatserna sker inom ramen för frivillig SoU 1987/88:25
vård.

Utskottet ansluter sig också till vad som anförs i propositionen om en
utvidgad användning av tvångsvård. Utvecklingen på missbrukarområdet
är så oroande att åtgärder måste vidtas för att rädda tunga missbrukare som
avvisar alla erbjudanden om vård från att få sitt liv helt förstört. Enligt
utskottets mening kan t.ex. inte unga missbrukare ostört få fortsätta med
tungt missbruk till dess de fått obotliga medicinska skador. Insatserna från
samhällets sida måste, som föreslås i propositionen, sättas in tidigare och i
mindre akuta situationer än för närvarande. Det är också viktigt att man vid
bedömningen av den enskildes vårdbehov tar hänsyn till hans eller hennes
totala livssituation. Det är enligt utskottets mening inte rimligt att enbart
beakta risken för missbrukarens hälsa i strikt medicinsk mening. Även andra
konsekvenser av ett tungt missbruk måste beaktas.

Utskottet anser således att propositionsförslaget kan läggas till grund för
lagstiftning. Utskottet noterar också, mot bakgrund av vad som anförts i
motionerna Sol3 (vpk) och Solö (s), att förslaget kunnat godtas från de
aspekter — bl.a. i fråga om grundlagsenligheten — som lagrådet har att
beakta.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna Sol3
(vpk). Solö (s) och S0I8 (s).

Utskottet återkommer i det följande till vissa frågor som aktualiseras
genom motioner och som berör det närmare innehållet i lagförslagen.

Kriterier för beredande av vård

En förutsättning för vård enligt nuvarande LVM är att missbrukaren till
följd av ett fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande
behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och att hans vårdbehov inte
kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller någon annan lag (2 §). Vidare
krävs att den enskilde till följd av missbruket antingen utsätter sin fysiska
eller psykiska hälsa för allvarlig fara (3 § a) eller han befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon närstående (3 § b).

Trängande vårdbehov

Enligt propositionen skall tvångsvård kunna ges på ett tidigare stadium av
missbruket och i mindre akuta skeden än vad som sker nu. För att betona
detta skall för sådan vård inte längre krävas att behovet av vård för att
komma ifrån missbruket skall vara trängande.

1 motion Sol 7av UUa-Britt Åbark m.jl. (s) yrkande / och i motion Sol9 av
Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkande / hemställs att riksdagen beslutar att inte
genomföra propositionens förslag om det skärpta rekvisitet för tvångsvård
(yrkandena delvis). Motionärerna anser bl.a. att det även i fortsättningen
skall krävas ett trängande vårdbehov.

Vid tillkomsten av LVM betonade departementschefen (prop. 1981/82:8
s. 44) — mot bakgrund av tveksamhet hos vissa remissinstanser — att kravet
på trängande behov av vård inte skulle uppfattas så snävt som remissinstan -

serna befarat, nämligen att det uttryckte ett krav på ett akut behov av avgift- SoU 1987/88:25
ning. Ordet trängande behölls därför i lagtexten.

I nu förevarande proposition (s. 45) framhålls att LVM borde möjliggöra
ett tidigare ingripande än vad man utgått från i den praktiska tillämpningen
i många fall, särskilt vid ett allvarligt missbruk hos de yngre av de vuxna
missbrukarna. Erfarenheterna från tillämpningen av LVM visar emellertid
att myndigheterna i många fall tolkat lagen så, att förutsättningarna för
tvångsvård inte är uppfyllda förrän missbrukaren har fått en allvarlig skada.
De allvarliga skador det rör sig om är obotliga skador på lever, hjärna
eller andra livsviktiga organ. Med hänsyn härtill talar, enligt propositionen,
starka skäl för att utmönstra rekvisitet trängande behov ur lagen.

Det är uppenbart att farhågorna vid tillkomsten av LVM har besannats.

De skäl som anförts i propositionen för att utmönstra kravet på att vårdbehovet
skall vara trängande är därför enligt utskottets mening övertygande.

Det måste vara möjligt att avbryta ett destruktivt missbruksbeteende innan
allvarliga medicinska skador har uppstått.

Utskottet avstyrker därför motion So 17 (s) yrkande I och motion So 19 (s)
yrkande I i här aktuella delar.

En social indikation för tvångsvård

Enligt propositionen skall även uppenbara sociala skadeverkningar av
missbruket beaktas vid bedömningen av om vård skall beslutas. Detta formuleras
i den föreslagna lagtexten så att missbrukaren till följd av missbruket
”löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv.”

I den ovannämnda motionen Sol7(s)yrkande I (delvis) vari yrkas att det
skärpta rekvisitet för tvångsvård inte skall genomföras, anförs även att indikationen
”löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv” skall utgå. I motion
So/9 (s)yrkande / delvis framställs samma yrkande.

I propositionen (s. 46) framhålls att det inte är möjligt att vid bedömningen
av om en missbrukare utsätter sin hälsa för en allvarlig fara göra någon
klar skillnad mellan skadeverkningar av social och av medicinsk natur. När
det gäller de yngre missbrukarna har konstaterats att den sociala utslagningen
är hårdare än förr och att den drabbar många redan innan de fyllt
30 år. Dessa missbrukare har i allmänhet inte fått något fäste på arbetsmarknaden.
De försörjer sig på kriminalitet och bidrag. Enligt departementschefen
måste LVM i sådana fall kunna användas i ett skede då det
ännu är möjligt att bryta den destruktiva utvecklingen. De sociala konsekvenserna
av en livsföring som är helt ägnad åt missbruk är så förödande
för en ung person att vård med tvång är befogad, om hans framtida utveckling
står på spel. I propositionen görs jämförelsen mellan missbrukaren
under 20 år som kan få vård enligt LVU när det är fråga om sociala skadeverkningar,
medan man beträffande den som fyllt 21 år för närvarande
endast beaktar de medicinska skadeverkningarna. Mot denna bakgrund
föreslås i propositionen att grunderna för att kunna bereda en missbrukare
tvångsvård skall kompletteras med en bestämmelse som tar sikte på missbrukets
sociala skadeverkningar, nämligen att vård enligt LVM skall kunna

beredas den som till följd av missbruket löper en uppenbar risk att förstöra ®

sitt liv. Det förutsätts naturligtvis också att övriga förutsättningar för SoU 1987/88:25
tvångsvård är uppfyllda.

Utskottet vill, i likhet med departementschefen, erinra om att det är den
enskildes behov av vård som skall vara avgörande. Vid en sådan bedömning
är det varken möjligt eller lämpligt att bortse från den enskildes totala
livssituation. Enligt utskottets mening ter det sig närmast inhumant att avstå
från tvångsvård under åberopande av att medicinska skador ännu inte uppstått,
när det är fråga om en ung människa som på grund av missbruket
håller på att näst intill omintetgöra sina möjligheter att under lång tid framöver
leva ett människovärdigt liv. Om missbrukaren i ett sådant fall inte kan
förmås till frivillig vård måste, enligt utskottets mening, tvångsvård kunna
komma i fråga.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet propositionsförslaget
och avstyrker motionerna So 17 och So 19 (båda s) såvitt nu är i fråga.

Skyddet för missbrukarens omgivning

I propositionen (s. 48) föreslås att den nuvarande bestämmelsen om skyddet
för närstående behålls oförändrad. Tillämpningsområdet utvidgas inte
till andra än närstående och inte heller för att skydda omgivningen mot
HIV-smittade missbrukare.

I motion Sol2av Karin Israelsson m.fl. (cjhemställs att riksdagen beslutar
att LVM :s tvångsregler skall kunna användas också till skydd för närboende
enligt det anförda (yrkande 5). Enligt motionärerna kan inte alltid ett
kraftigt störande beteende mot närboende från en missbrukare preciseras
så att det blir möjligt med polisskydd. LVM bör därför kompletteras så att
skyddet också inbegriper närboende.

I motion So4 av Carl Bildt m.fl. fm) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att indikationerna i 3 § LVM utvidgas till att
gälla även fara för annan person (yrkande 17).

I motion Sol4 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar
om en utvidgning av LVM till att omfatta även fall då missbrukaren kan
befaras att allvarligt skada någon annan (yrkande 1. delvis).

Enligt propositionen (s. 50) finns det inte tillräckliga skäl för att vidga
skyddet för närstående till att omfatta även andra. Visserligen utsätter
många missbrukare även andra i sin omgivning för våld, hot om våld eller
annan fara. Dessa utomstående befinner sig emellertid som regel i en avsevärt
mindre utsatt situation i förhållande till missbrukaren än vad hans
närmaste gör. Möjligheterna till straffrättsligt ingripande med stöd av bl.a.
bestämmelserna i brottsbalken om olaga hot får här anses tillräckliga. Dessutom,
framhåller departementschefen, skulle en vidgning från den begränsade
personkrets som missbrukarens familj utgör till i princip alla i hans
omgivning, innebära ett betydande avsteg från principen om LVM som en
vårdlagstiftning.

Utskottet vill understryka att LVM är en vårdlagstiftning. Grundtanken
att det är den enskildes behov av vård som skall vara avgörande ligger fast.

Det avsteg som gjorts för att skydda en nära anhörig som kan befaras att

allvarligt skadas av missbrukaren måste dock accepteras med hänsyn till de 9

anhörigas utsatta situation. När det gäller utomstående är situationen en SoU 1987/88:25

annan. Våld mot utomstående äger oftast rum på platser där polis eller
annan har ett ansvar för ordningen. Våldet mot anhöriga sker oftast i hemmet
där hjälp utifrån inte kan påräknas. Den utomstående har vidare inte
den känslomässiga bundenhet till missbrukaren som kan hindra en anhörig
från att söka hjälp av polis. Utskottet delar därför uppfattningen i propositionen
att möjligheterna till straffrättsligt ingripande får anses tillräckliga
när det gäller utomstående.

Även när det gäller frågan om det finns behov av att utvidga LVM:s
tillämpningsområde för att skydda omgivningen mot HIV-smittade narkotikamissbrukare,
delar utskottet propositionens bedömning. Smittskyddet
måste primärt tillgodoses genom smittskyddslagstiftningen. Att uttryckligen
bygga in smittskyddsfunktionen i LVM:s rekvisit skulle innebära att
LVM:s karaktär av vårdlag till skydd för människor med svåra missbruksproblem
till en del skulle gå förlorad.

Utskottet är således inte berett att utvidga det personliga skyddet för
människor i missbrukarens omgivning till andra än närstående.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Sol4 (m) yrkande
I delvis och motion So4(m) yrkande 17.

Utskottet är inte heller berett att tillstyrka utvidgade möjligheter till
tvångsvård på grund av att en missbrukare uppträder på ett för närboende
kraftigt störande sätt. Utskottet avstyrker alltså även motion So 12 (c) yrkande
5.

I motion So 14yrkande / (delvis) av Nils Carlshamre m.fl. fm)hemställs att 4 §

LVM skall ges en sådan utformning att tvångsvård skall kunna beslutas om
missbruket medför allvarliga sociala skadeverkningar för missbrukaren eller
dennes anhöriga. Enligt motionärerna måste LVM medge möjlighet till
ingripande då missbruket innebär påtagliga och allvarliga sociala skadeverkningar
inte bara för missbrukaren själv, utan även för anhöriga.

Skyddet för närstående i LVM — vilket i propositionen föreslås oförändrat
— gäller risken att allvarligt skadas av missbrukaren. Med skada avses
därvid inte bara fysisk skada (prop. 1981/82:8 s. 76). Även sådana psykiska
lidanden som kanske främst narkomaners familjer ibland utsätts för genom
ett hotfullt, pockande eller hänsynslöst uppträdande kan utgöra grund för
ingripande, enligt förarbetena till LVM.

Enligt utskottets mening är det angeläget att LVM kan användas för att
skydda anhöriga från allvarligt fysiskt eller psykiskt våld av missbrukaren. I
sådana fall, i vilka konsekvenserna av våldet kan bli lika tragiska för missbrukaren
som för offret, ter det sig naturligt med möjligheten till LVM-vård
för missbrukaren. Utskottet kan emellertid inte förorda en sådan utvidgning
av närståendeskyddet som föreslås i motionen. Det förhållandet att
missbrukarens familj drabbas av sociala skadeverkningar till följd av missbruket
måste lindras på annat sätt, t.ex. genom bistånd enligt socialtjänstlagen.
Utskottet vill i sammanhanget dock erinra om att tvångsvård enligt
förslaget i propositionen skall kunna beslutas om missbrukaren löper en
uppenbar risk att förstöra sitt liv. Härmed avses bl.a. sådana fall där LVM vården

kvarstår som en sista utväg för att rädda det som finns kvar av 10

anknytning till bostad, arbetsmarknad och normala relationer till anhöriga SoU 1987/88:25
(prop. s. 47). Vid den helhetsbedömning som i det fallet måste ske finns det
enligt utskottets mening visst utrymme för att beakta även de anhörigas
situation.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion SoU (m) yrkande
I i här aktuell del.

Obligatorisk tillämpning

Enligt förslaget i propositionen (s. 52) blir LVM, till skillnad från nu, obligatoriskt
tillämplig om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. Enligt
departementschefen (s. 53) måste det framgå klart av lagen att samhället
har en skyldighet att ingripa om missbrukaren eller hans närstående befinner
sig i en så utsatt situation som lagen anger och vårdbehovet inte kan
tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på annat sätt. Detta bör ske genom
att lagen ändras så att det framgår att tvångsvård skall beslutas om förutsättningarna
för sådan vård är uppfyllda.

I motion So!5 av Kjell-Arne Welin (fp)yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som sagts om möjligheter till frivillig vård
(yrkande 3). Enligt motionären är det olyckligt att tvångsvård måste tillgripas
när förutsättningar för tvångsvård föreligger. Möjligheten att tillgripa
andra vårdformer som bygger på frivillighet måste finnas kvar.

Utskottet vill stryka under departementschefens ord att det bör observeras
att lagen, även med de föreslagna ändringarna av grunderna för vård,
kommer att avse endast sådana situationer där missbruket är så omfattande
att allvarliga medicinska eller sociala skadeverkningar är nära förestående.
Utebliven vård i de situationer som lagen anger kan således leda till att
missbrukaren dör, ådrar sig obotliga medicinska skador eller slås ut socialt.
Utskottet anser i likhet med departementschefen att samhället i en sådan
situation bör ha en skyldighet — inte bara en befogenhet — att se till att
missbrukaren får behövlig vård. För att undvika missförstånd vill utskottet
framhålla att en självklar grundförutsättning för tvångsvård — vilket också
framgår av lagen — är att möjligheterna att tillgodose missbrukarens behov
av vård i frivilliga former är uttömda. Mot bakgrund härav avstyrker utskottet
bifall till motion Sol5 (fp) yrkande 3.

Anstånd med verkställighet av ett LVM-beslut

Enligt nykterhetsvårdslagen (1954:579) fanns möjlighet för i vissa fall länsrätten
och i övriga fall nykterhetsvårdsnämnden att bevilja villkorligt anstånd
med verkställighet av beslut om tvångsintagning — s.k. vilande resolution
— varvid den som beslutet avsåg i stället ställdes under övervakning.
Om han skötte sig, förföll beslutet efter ett år. Misskötte han sig, förverkades
anståndet.

Regler av detta slag saknas i LVM. Enligt 6 § LVM skall vården påbörjas
inom två veckor efter det att beslutet om vård vunnit laga kraft. Annars
upphör beslutet att gälla. Enligt propositionsförslaget (12 § andra stycket)

upphör beslutet att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor SoU 1987/88:25
från den dag beslutet vann laga kraft.

Socialutskottet uttalade i betänkandet SoU 1982/83:37 s. 24 bl.a.:

S.k. vilande resolution liknande den som tidigare fanns i nykterhetsvårdslagen
ter sig principiellt främmande för socialtjänstlagens och LVM :s syn på
syftet med vården. Vilande resolution fungerade huvudsakligen som en
påtryckning genom ett hot om vård. Utskottet ställer sig mycket tveksamt
till om en sådan möjlighet kan förenas med socialtjänstens arbetssätt vilket,
till skillnad från den gamla nykterhetsvårdens, skall präglas av hänsyn till
den enskildes önskemål och hans frivilliga medverkan. Utskottet utgår
emellertid från att socialberedningen om så visar sig påkallat överväger
även denna fråga.

Utskottet har därefter i betänkandena SoU 1983/84:30 och SoU 1984/85:30
vidhållit detta ställningstagande.

I motion Sol4 av Nils Carlshamre m.fl. fm) hemställs att riksdagen beslutar
om att en sådan bestämmelse införs i lagen om vård av missbrukare som ger
socialnämnden möjlighet till anstånd med verkställighet av LVM-beslut i
enlighet med de i motionen anförda riktlinjerna (yrkande 3). Enligt motionärerna
bör socialnämnden under sex månader från det domen vann
laga kraft ha möjlighet att ge anstånd med verkställighet av beslutet om
vård.

Som utskottet anfört i det föregående skall LVM-vård beslutas om missbruket
är så omfattande att allvarliga medicinska eller sociala skadeverkningar
är nära förestående. En grundläggande förutsättning för tvångsvård
är vidare att möjligheterna att tillgodose missbrukarens vårdbehov i frivilliga
former är uttömda. Med en sådan konstruktion av förutsättningarna för
vård finns det enligt utskottets mening inte något utrymme för längre dröjsmål
med verkställigheten än som skäligen kan krävas för att eftersöka och
inställa missbrukaren för vård. Den i propositionen föreslagna uppbyggnaden
av vården utgår i stället från att utslussningen i samhället bör ske med
bibehållande av vissa tvångsmöjligheter. Så snart det kan ske med hänsyn
till den planerade vården skall den intagne på ett LVM-hem beredas tillfälle
att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form. Vård i annan form
kan vara t.ex. ett långsiktigt behandlingsprogram på någon institution eller
i öppenvård. Genom denna möjlighet kan tvångsbefogenheterna finnas i
bakgrunden som ett stöd även under tid då missbrukaren försöker komma i
gång med en vård som bygger på hans egen vilja och förmåga att fullfölja
programmet.

Utskottet avstyrker med det anförda motion SoU (m) yrkande 3.

Utredning och ansökan om vård

Länsstyrelsens sociala funktion har sedan den 1 januari 1984 haft uppgiften
att utreda och ansöka om vård enligt LVM samt att föra talan inför rätten.

Under åren 1982 och 1983 utfördes dessa uppgifter övergångsvis av socialnämnderna.
Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt
med missbrukare är skyldiga att anmäla till länsstyrelsen om de får
kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. En 12

motsvarande skyldighet åligger under vissa förutsättningar även läkare. SoU 1987/88:25
Anmälningar kommer i första hand från socialnämnderna men även från
polis, skyddskonsulenter och läkare.

Har länsstyrelsen genom anmälan fått kännedom om ett misstänkt missbruksfall,
gör länsstyrelsen en utredning. Socialnämnden och andra anmälningspliktiga
myndigheter är därvid skyldiga att lämna alla uppgifter som
kan vara av betydelse för utredningen. En läkarundersökning ingår som ett
led i utredningen. Om länsstyrelsen efter utredningen anser att det finns
skäl att bereda någon vård enligt LVM, skall länsstyrelsen ansöka om vård
hos länsrätten. Ansökan skall innehålla en redogörelse för missbrukarens
förhållanden och tidigare vidtagna åtgärder. Länsstyrelsen skall också ange
den vård som länsstyrelsen anser behövlig, var vården bör påbörjas och i
vilket hem intagning kan ske. Denna redogörelse för den planerade vården
förutsätter att samråd sker med socialnämnden.

I propositionen (s. 54) föreslås att länsstyrelsen även i fortsättningen
skall ha ansvaret för utredning och ansökan i ärenden om vård enligt lagen.

Länsstyrelsen skall dock anlita socialnämnden för själva utredningsarbetet.

Socialnämnden skall lämna länsstyrelsen en redogörelse för missbrukarens
förhållanden och för tidigare vidtagna och för planerade åtgärder. I
samband med att redogörelsen upprättas skall en tjänsteman hos nämnden
utses som skall svara för kontakterna med missbrukaren och med olika
vårdgivare.

I motionerna So!2yrkande 6 av Karin Israelsson m.fl. (c), SoI4yrkande 5 av
Nils Carlshamre m.fl. (m) och So20 yrkande I av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen beslutar att socialnämnden skall svara för såväl
utredning som ansökan till länsrätten. Enligt motionärerna bör socialnämnden,
liksom redan gäller i fråga om vård enligt lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU), ha det fulla ansvaret för utredning
och ansökan i LVM-ärenden.

I motion So!5 av Kjell-Arne Welin (fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om utredningsansvar
(yrkande /). Enligt motionären bör länsstyrelsen även fortsättningsvis
utföra utredningsarbetet.

Enligt propositionen måste man slå vakt om en enhetlig rättstillämpning
när det som här gäller tvångsåtgärder. Även om det slutliga avgörandet
vilar på domstolen, kan socialnämndernas olika utgångspunkter och prioriteringar
leda till att det i vissa kommuner blir vanligare med tvångsvård än
i andra. Av rättssäkerhetsskäl är det bättre att någon annan än socialnämnden
bedömer när möjligheterna att vidta förebyggande och frivilliga åtgärder
är uttömda. Det är bättre om en utomstående myndighet prövar kvaliteten
på insatserna. Härigenom får den enskilde en ytterligare prövning av
ärendet innan det eventuellt förs till domstol. Resultatet kan bli en jämnare
standard på den frivilliga vården. Det är också viktigt att signaler från
andra myndigheter, som kommer i kontakt med missbrukare, fångas upp
och kontrolleras av en utomstående myndighet. Skyddskonsulenter, polis
eller läkare kan ha en uppfattning om vårdbehovet som avviker från socialnämndens.
Det är bra att länsstyrelsen får tillfälle att granska även sådana 13

fall som av olika anledningar inte har förts fram i socialnämnden, framhål- SoU 1987/88:25
ler departementschefen. Det erinras vidare om att socialnämnderna nyligen
har befriats från uppgiften att ansöka om vård och föra talan i domstolarna.

Att efter kort tid åter ge dem denna uppgift förefaller olämpligt.

Utskottet har vid flera tillfällen bl.a. i betänkandena SoU 1983/84:30
s. 30 och SoU 1984/85:30 s. 21 uttalat att de beslutade riktlinjerna för utredning
och ansökan om vård borde ligga fast. Erfarenheterna skulle få utvisa
om det finns anledning att senare ta upp frågan på nytt.

Utskottet anser att de argument för länsstyrelsens roll som redovisas i
propositionen fortfarande är bärande. Även utskottet anser att det av rättssäkerhetsskäl
är önskvärt att det inte läggs på socialnämnden att själv bedöma
om möjligheterna att vidta frivilliga åtgärder är uttömda. Det är viktigt
också för att inte socialnämndernas olika prioriteringar och syn på missbrukarvården
skall kunna leda till att det i vissa kommuner blir mindre vanligt
med ansökningar om tvångsvård än i andra. Det är därför bra att länsstyrelsen
genom anmälningar från anhöriga, läkare, skyddskonsulenter och polis
kan få tillfälle att granska sådana fall som socialnämnden inte fört fram.

Utskottet anser vidare att det i vissa fall kan ha betydelse för vården av
missbrukaren att någon annan än socialnämnden intar ställning som motpart
till missbrukaren i domstolsprocessen.

Utskottet anser det således lämpligast att, såsom föreslagits i propositionen,
uppgiften att svara för utredning och ansökan om vård, fortfarande
åvilar länsstyrelsen. Utskottet avstyrker till följd av detta ställningstagande
motionerna Sol2(c) yrkande 6, Sol4(m) yrkande 5 och So20(fp) yrkande
I.

I propositionen (s. 56) erinras om att det vid tillkomsten av LVM uttrycktes
farhågor för dubbelarbete hos myndigheterna. Enligt departementschefen
har dessa farhågor i viss mån besannats. Det är otvivelaktigt så att
länsstyrelsen i många fall gör en utredning samtidigt som socialnämnden
tidigare har utrett samma sak. 1 propositionen erinras bl.a. om socialnämndens
allmänna utredningsansvar enligt 50 § socialtjänstlagen jämfört med
dess ansvar enligt 11 § socialtjänstlagen för att missbrukarna får stöd och
hjälp. Det konstateras att socialnämnden på grund av dessa bestämmelser
redan har ett eget utredningsansvar när det gäller missbrukare som är aktuella
i LVM-ärenden. Det är därför enligt propositionen naturligt att socialnämnden
även utför den egentliga utredningen på länsstyrelsens uppdrag.

Därigenom ökar också möjligheterna för socialnämnden att tidigt etablera
en kontakt med missbrukaren.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att själva utredningsarbetet
bör utföras av socialnämnden på länsstyrelsens uppdrag. Kompletteringar
bör vid behov kunna göras av länsstyrelsen själv. Socialnämnden
skall stå för insamlandet av faktaunderlaget medan det är länsstyrelsen som
svarar för bedömningen av behovet av LVM-vård. Genom att socialnämnden
tidigt får kontakt med missbrukaren ökar förutsättningarna för att socialnämnden
skall kunna planera och genomföra egna insatser för missbrukaren.
Det är också viktigt att missbrukaren tidigt får en särskild kontaktman
hos nämnden som skall ge honom stöd och hjälp samt planera den

behandling som behövs. Enligt utskottets mening kan genom förslaget ut- 14

redningstiden utnyttjas för ett förtroendefullt samarbete mellan social- SoU 1987/88:25
nämnden och missbrukaren. Utskottet avstyrker med det anförda motion
Sol5 (fp) yrkande 1.

Omedelbart omhändertagande

En missbrukare får enligt 8 § LVM omhändertas omedelbart, om det är
sannolikt att han kan beredas vård med stöd av LVM och rättens beslut om
vård inte kan avvaktas. Paragrafen är uppbyggd efter mönster av motsvarande
regel i LVU.

Till skillnad från vad som gäller enligt LVU får socialnämnden emellertid
inte besluta om omedelbara omhändertaganden enligt LVM. För att
möjliggöra ett snabbt ingripande och eftersom polismyndigheten i allmänhet
ändå måste anlitas för att genomföra ett omhändertagande har beslutanderätten
lagts på polismyndigheten. Sedan frågan om vård har anhängiggjorts
hos domstol får också rätten besluta om omedelbart omhändertagande.

I propositionen (s. 61) föreslås att även socialnämnden skall ges befogenhet
att besluta om omedelbara omhändertaganden. Som skäl för utvidgningen
anförs bl.a. följande. Socialnämnden har enligt 3 § socialtjänstlagen
jämfört med 11 § samma lag det yttersta ansvaret för att varje missbrukare
inom kommunen vid varje tillfälle får den vård och hjälp han behöver.

Nämnden har emellertid i princip inte någon annan möjlighet att se till att
en missbrukare, som behöver omedelbar hjälp, omedelbart tas om hand än
genom att anmäla saken till länsstyrelsen som i sin tur kan ansöka om vård
hos länsrätten. På grund av den tid detta tar, har det i stället utvecklats en
praxis att socialnämnden förser polismyndigheten med det underlag som
behövs för att ett omedelbart omhändertagande skall kunna ske genom
polisens försorg. Systemet bygger på att socialsekreterarna överträder de
sekretessbestämmelser som gäller myndigheter emellan. En sådan ordning
kan enligt propositionen inte godtas. Vidare är det enligt propositionen
betänkligt att anhöriga som vänder sig till socialnämnden för att få akut
hjälp med en anförvant, måste hänvisas till polisen. På grund härav föreslås
att 13 § LVM skall utformas så att även socialnämnden ges befogenhet att
göra omedelbara omhändertaganden.

I motion So/9 av Maj-Lis Lööw m.fl. frjhemställs att riksdagen ej antar 13 §i
lagförslaget (yrkande 2). Enligt motionärerna äventyrar utvidgningen den
förtroendefulla relationen som är nödvändig mellan missbrukare och socialnämnd.

Utskottet anser att den nuvarande ordningen, som bygger på att socialnämnden
lämnar ut känsliga uppgifter om enskilda till polisen, kan skada
förtroendet för socialtjänsten. Utskottet delar också uppfattningen i propositionen
att det är olyckligt att anhöriga måste vända sig till polisen i stället
för socialtjänsten när det är fråga om hjälp i en svår social situation. Särskilt
för anhöriga till narkomaner, som ofta är inblandade i narkotika- och förmögenhetsbrott,
kan det te sig främmande att vända sig till polisen. För att

socialtjänsten skall kunna ta det ansvar för missbrukarna, som ålagts den 15

genom 3 och 11 §§ socialtjänstlagen, är det enligt utskottets mening rimligt SoU 1987/88:25
att socialnämnden ges möjlighet att själv besluta om omedelbara omhändertaganden.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Sol9(s) yrkande 2.

Vårdtidens längd

I propositionen (s. 68) föreslås att den längsta vårdtiden enligt lagen utökas
från fyra till sex månader. Det nuvarande förlängningsinstitutet föreslås
slopat.

I motion So!7yrkande I delvis av Ulla-Britt Åbark m.fl (s) och i motion So/9
yrkande I delvis av Maj-Lis Lööw m.fl. (sjhemställs att riksdagen beslutar att
inte genomföra regeringens förslag om förlängning av vårdtiden. Även i
motion Sol5 av Kjell-Arne Welin (fp) hemställs att riksdagen ger regeringen
till känna att den längsta vårdtiden fortfarande skall vara fyra månader
(yrkande 2).

I motion So4yrkande 15 av Carl Bildt m.fl. (m)och i motion Sol4yrkande 2
av Nils Carlshamre m.Jl. (m) yrkas att vårdtiden skall bestämmas till högst
tolv månader.

Vid tillkomsten av LVM (prop. 1981/82:8 s. 47) ställde sig föredragande
departementschefen tveksam till om ens den maximala vårdtiden — fyra
månader — kunde anses tillräcklig för de svåraste fallen. Tillämpningen av
lagen såvitt avsåg vårdtiden måste enligt departementschefen följas noga.

I nu förevarande proposition (s. 70 — 71) konstateras att erfarenheterna
visar att nuvarande vårdtid inte alltid räcker för att klara LVM :s uppgift att
motivera missbrukaren till frivillig vård. En central punkt i förslaget är
vidare att LVM-vården som regel inte bör inskränkas till själva institutionsvistelsen.
Tanken är att vårdperioden på LVM-hemmet inom ramen för
vårdtiden enligt LVM ofta bör kunna följas av försöksvis anordnad fortsatt
vård i andra former. Denna utslussning kan ske såväl till behandlingshem
eller familjevård som till vårdinsatser inom den öppna vården. De nuvarande
vårdtiderna har visat sig för korta för att man skall kunna åstadkomma
en smidig övergång från LVM-hemmen till andra vårdformer.

Departementschefen hänvisar vidare till att socialberedningen
(SOU 1987:22) ansett att det finns skäl som talar för en förhållandevis lång
vårdtid. Med hänsyn till lagens karaktär av undantagslag och till det djupa
ingrepp som ett frihetsberövande innebär, har beredningen emellertid stannat
för att föreslå sex månader som en längsta vårdtid. Departementschefen
ansluter sig, bl.a. mot bakgrund av att majoriteten av remissinstanserna
tillstyrkt förslaget, till beredningens förslag.

Utskottet finner genom redovisningen i propositionen att vårdtiden fyra
månader i vissa fall är för kort för att syftet med vården — motivation till
frivillig vård — skall kunna uppnås. Enligt utskottets mening bör vårdtiden
bestämmas så att det finns realistiska möjligheter att uppnå syftet med lagen.
Annars kan lagen i sig ifrågasättas. Det finns starka behandlingsmässiga
skäl som talar för en relativt lång vårdtid. Att upphöra med ett tungt
missbruk av alkohol eller narkotika är en långsiktig och genomgripande

16

process. Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det är de långsik- SoU 1987/88:25
tiga, frivilliga vårdinsatserna sorn måste sättas i främsta rummet. LVM—
vården skall ses som en utgångspunkt för motivationsarbete och planering
av vård- och stödinsatser. Med ett sådant synsätt och då ett frihetsberövande
alltid är ett djupt ingrepp i den enskildes liv anser utskottet att sex månader
som en längsta tid är en rimlig avvägning. Utskottet vill stryka under
vad som sägs i propositionen att för huvuddelen av LVM-klienterna —
alkoholmissbrukare i åldrarna 30 år och äldre — finns i allmänhet inget
behov av en långvarig institutionsvistelse. Vårdtiden för dessa bör liksom
nu som regel kunna begränsas till någon eller ett par månader. Det är däremot
väsentligt att institutionsvistelsen följs av stöd och behandling i öppna
program på hemorten. För de yngre missbrukarna är det av behandlingsskäl
ofta lämpligt med en längre tids vård på ett behandlingshem. Det förhållandet
att de första sex månaderna av denna tid kan omgärdas av tvång
enligt LVM bör kunna ge missbrukaren det stöd han behöver för att fullfölja
det långsiktiga behandlingsprogrammet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Sol5 (fp)
yrkande 2, Sol7 (s) yrkande 1 delvis och Sol9(s) yrkande 1 delvis, vari yrkas
en oförändrad vårdtid om fyra månader. Utskottet avstyrker med samma
hänvisning motionerna So4 (m) yrkande 15 och Sol4 (m) yrkande 2, vari
föreslås en längsta vårdtid om tolv månader.

Vårdtidens beräkning

Enligt förslaget (21 §) skall som vårdtid inte räknas den tid då missbrukaren
olovligen vistas utanför ett LVM-hem eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt.

I motion So!5 av Kjell-Arne Welin (fp) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillgodohavande
av tid inom kriminal- resp. sjukvård (yrkande 4). Enligt motionären bör tid
då missbrukaren finns inom kriminalvård eller sjukvård räknas som vårdtid
enligt LVM.

1 propositionen (s. 74) sägs att tid då missbrukaren är intagen på sjukhus
bör inräknas i vårdtiden i enlighet med nu gällande regler. Utskottet konstaterar
sålunda att propositionen inte föreslår någon ändring såvitt avser tid
på sjukhus. Sådan tid skall fortfarande anses som vårdtid. Motionen är
således redan tillgodosedd i denna del.

När det gäller tid då missbrukaren vistas i häkte eller kriminalvårdsanstalt
innebär propositionsförslaget en förändring av nu gällande ordning.

Sådan tid skall enligt förslaget inte räknas in i vårdtiden. I specialmotiveringen
till 21 § (s. 102) anförs bl.a. att det kan te sig självklart att inte vistelse i
en kriminal vårdsanstalt skall räknas som vårdtid enligt LVM. Ett straff som
ådöms enligt brottsbalken har ett helt annat syfte än ett beslut om LVMvård.
Verksamheterna styrs av olika mål och intressen. Har man funnit
situationen vara sådan att LVM-vård måste komma till stånd, skall sådan
vård inte kunna ersättas med en vistelse i kriminalvårdsanstalt, i vart fall
inte generellt. En annan sak är att det enskilda fallet ibland kan te sig 17

2 Riksdagen 1987/88. 12 samt. Nr 25

annorlunda. En vistelse i en kriminalvårdsanstalt kan leda till att det inte SoU 1987/88:25

finns skäl att efter frigivningen fortsätta LVM-vården. Om man finnér att
syftet med LVM-vården har uppnåtts, skall den givetvis upphöra.

Utskottet anser inte heller att vistelse i häkte eller kriminalvårdsanstalt
bör räknas som vårdtid enligt LVM. Utskottet avstyrker med hänsyn härtill
och till vad som ovan anförts om tid på sjukhus motion So 15 (fp) yrkande 4.

Inledande sjukhusvård

Vård enligt LVM skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt
och integritet och skall så långt som möjligt utformas och genomföras
i samverkan med den enskilde. Vården skall inledas på sjukhus om det
anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och om förutsättningarna
för sjukhusvård är uppfyllda.

När det gäller frågan om inledande sjukhusvård har utskottet tidigare
uttalat bl.a. att den som vårdas med stöd av LVM och är i behov av vård på
sjukhus självfallet måste beredas sådan vård, att huvudprincipen är den att
den som vårdas enligt LVM skall vara tillförsäkrad rätt till sjukhusvård
samt att rätten till sjukhusvård är att betrakta som ett erbjudande och inte
som ett tvång. Tanken är således att vården av missbrukare skall inledas på
sjukhus om det är påkallat från vårdsynpunkt och den enskilde accepterar
vård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Utskottet behandlade senast frågan om inledande sjukhusvård i betänkandet
SoU 1984/85:30. Utskottet underströk då att det berörda lagrummet
(12 § LVM) enligt utskottets mening klart gav vid handen att frågan om
lämpligheten av inledande sjukhusvård skall prövas i varje enskilt fall.

Emellertid kunde bestämmelsen enligt utskottets mening ge upphov till
svårigheter i de ganska fåtaliga fall där den enskilde inte ville ha sjukhusvård
eller ådagalägger avsikt att rymma därifrån så snart tillfälle ges. Utskottet
ansåg därför att socialberedningen hade anledning att särskilt uppmärksamma
samordningen mellan denna regel i LVM och andra lagregler,
bl.a. i hälso- och sjukvårdslagen och LSPV.

Enligt propositionen (s. 82) är skälen för att LVM-vården i regel skall
inledas på sjukhus fortfarande giltiga. Det konstateras samtidigt att alltför
få patienter får sådan vård i dag. Anledningen till detta är att missbrukarna
ofta avviker i samband med sjukhusvården. I propositionen diskuteras de
regler som gäller i fråga om tvång inom sjukvården. Departementschefen
anser därvid att principen om frivillighet inom hälso- och sjukvården är av
så fundamental betydelse att avsteg därifrån måste grundas på mycket starka
skäl. Önskemålet att förhindra att en missbrukare avviker från beslutad
LVM-vård är inte tillräckligt för att frångå den principen. I syfte att åstadkomma
att fler får inledande sjukhusvård föreslås att det införs en skyldighet
för överläkaren att se till att socialnämnden eller den som förestår vården
vid LVM-hemmet genast underrättas om missbrukaren vill lämna sjukhuset.
Överläkaren får vidare besluta att missbrukaren skall hindras att
lämna sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att missbrukaren
kan föras över till ett LVM-hem.

Enligt departementschefen (s. 84) finns det skäl att tro att den föreslagna 18

kvarhållningsrätten kommer att medföra att flertalet av de missbrukare som SoU 1987/88:25
blir föremål för vård med stöd av LVM kan ges inledande sjukhusvård om
de behöver det. Vissa klienter, framför allt vissa narkotikamissbrukare,
kommer förmodligen att motsätta sig varje form av vård. För att dessa skall
kunna få medicinsk omvårdnad måste det på LVM-hemmen finnas erforderliga
somatiska och psykiatriska resurser. Där det framstår som ofrånkomligt
att bygga upp resurser för hälso- och sjukvård inom LVM-hemmen
bör de enligt propositionen komma till stånd genom sjukvårdshuvudmannens
försorg. De närmare formerna för hur detta skall ske får avgöras från
fall till fall genom samarbetsavtal mellan de berörda huvudmännen.

I motion Sol2 av Karin Israelsson m.Jl. (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om insatser för
att samordna vård enligt HSL och LVM (yrkande 3). Enligt motionärerna
bör ytterligare insatser utöver kvarhållningsrätten övervägas för att klara ut
den grundläggande frihet som finns i HSL och den ofrihet som finns i LVM.

Enligt utskottets mening är det en rimlig och lämplig avvägning som
gjorts i propositionen mellan principen om frivillighet inom hälso- och
sjukvården och önskemålet att så många missbrukare som möjligt skall
kunna beredas erforderlig sjukvård. Kvarhållningsrätten kan enligt utskottets
mening leda till ökade möjligheter att vårda missbrukare på sjukhus.

Som anförs i propositionen kan det emellertid i vissa fall vara nödvändigt
att bygga upp resurser för hälso- och sjukvård inom LVM-hemmen. Också
den sjukvården måste emellertid bygga på frivillighet. Enligt utskottets mening
finns det skäl för socialstyrelsen — bl.a. med hänsyn till H1 V-epidemin
bland narkotikamissbrukarna — att noga följa hur hälso- och sjukvårdsbehovet
inom missbrukarvården kan komma att förändras. Utskottet förutsätter
att så sker utan något initiativ från riksdagen. Med hänvisning till det
anförda avstyrks motion Sol2 (c) yrkande 3.

Socialnämndens skyldigheter efter vårdtiden

I motion Sol2 av Karin Israelsson m.Jl. (c) hemstäils att riksdagen ger regeringen
till känna vad som i motionen anförts om uppföljningen av vårdinsatserna
(yrkande 2). Enligt motionärerna är det avgörande för det långsiktiga
resultatet att vården följs upp. Det gäller då inte bara att tillgodose
behovet av utbildning och arbete. Det gäller att se till hela livssituationen
och livsmönstret, anser motionärerna.

Enligt 14 § andra stycket LVM skall socialnämnden i samråd med den
som förestår vården vid hemmet och den intagne förbereda stöd- och hjälpinsatser
för tiden efter utskrivningen från hemmet. Sådana insatser skall
främst inriktas på att tillgodose behovet av bostad, arbete eller utbildning. I
propositionen (s. 78) uppges att socialberedningen genom sina undersökningar
och vid sina hearings funnit att eftervårdsinsatserna ofta är otillräckliga.
Kritiken har framför allt avsett socialnämndens insatser. Det har bl.a.
sagts att det inte är ovanligt att missbrukaren efter vistelsen på LVM-hem
inte möts av några fortsatta stödinsatser trots att de eftervårdande insatserna
ofta är avgörande för rehabiliteringen. En vård som enbart består av 19

vistelse på ett LVM-hem utan uppföljning och stöd på hemorten har små SoU 1987/88:25
möjligheter att lyckas. Socialnämnden måste därför alltid anordna en ändamålsenlig
och för den enskilde särskilt anpassad eftervård. Om den enskilde
missbrukaren efter vårdtidens slut får en bostad och ett arbete eller utbildning,
ökar hans möjligheter att själv ta ansvar för sin situation. Det är
emellertid också nödvändigt att hans egna resurser förstärks genom ett fortsatt
personligt stöd från socialtjänsten. Kontaktmannens insatser bör alltså
inte upphöra i och med att LVM-vården upphör. I många fall kan det
dessutom krävas en fortsatt behandling eller annat stöd som sträcker sig
långt framåt i tiden. Enligt departementschefen bör socialnämndens insatser
efter vårdtiden avse inte enbart hjälp till bostad och arbete eller utbildning
utan även stöd eller behandling.

För att inskärpa betydelsen härav föreslås i propositionen att lagen förtydligas
så att det klart framgår att socialnämnden skall aktivt verka för att
den enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning samt se
till att han får personligt stöd och behandling för att komma ifrån sitt missbruk
(30 § i lagförslaget).

Utskottet delar den syn på betydelsen av uppföljning av vården som
kommer till uttryck såväl i propositionen som i den aktuella motionen. Det
råder således en bred enighet om att det är avgörande för vårdens resultat
hur de fortsatta stödinsatserna inom den öppna vården utformas och genomförs.
I allmänhet är behovet av stödinsatser omfattande och sträcker sig
över lång tid. Stödet måste avse missbrukarens hela livssituation och bygga
på en ingående kännedom om hans resurser och svårigheter. Socialnämndens
skyldighet att anordna en ändamålsenlig och för den enskilde särskilt
anpassad eftervård framgår emellertid klart av lagförslaget. Med anledning
härav anser utskottet det inte påkallat med något initiativ från riksdagens
sida med anledning av motion Sol2 (c) yrkande 2, som alltså avstyrks.

Huvudmannaskapet för LVM-vården

Genom huvudmannaskapsförändringen, som genomfördes år 1983 övertog
landsting och kommuner från staten ansvaret för anordnande och drift av
bl.a. behandlingshemmen för missbrukarna inkl. LVM-hemmen. I propositionen
(s. 86 — 87) föreslås att landsting och kommuner även i fortsättningen
skall vara huvudmän för LVM-hemmen.

I motion So4yrkande 16 av Carl Bildt m.Jl(m)och i motion Sol4yrkande 4 av
Nils Carlshamre m.fl. fm) hemställs att riksdagen skall uttala sig för att
huvudmannaskapet för LVM-vården återförs till staten.

I propositionen framhålls att ett statligt huvudmannaskap för LVM-hemmen
från vissa synpunkter kan framstå som logiskt. Tvångsvårdens roll i
missbrukarvården — dess syfte, de situationer i vilka tvångsvård skall aktualiseras,
vårdtidens längd etc. — fastställs av statsmakterna, genom beslut i
regering och riksdag. Villkoret för att lagen skall tillämpas i verkligheten är
dock att de kommunala huvudmännen ställer erforderliga vårdresurser till
förfogande. Den aktuella situationen visar enligt departementschefen att så

inte har skett i tillräcklig omfattning, trots den skyldighet som landsting och 20

kommuner har enligt 23 § socialtjänstlagen att anordna de hem för vård SoU 1987/88:25
eller boende (inkl. LVM-hem) som behövs.

Enligt propositionen finns det emellertid också allvarliga invändningar
mot en återgång till statligt huvudmannaskap. Det är av central betydelse
att utslussningen från LVM-hemmen och uppföljningen av tvångsvården i
andra vårdformer förbättras. Tvångsvården kan aldrig leda till några varaktiga
resultat om den, som i dag dessvärre ofta är fallet, blir en lösryckt
episod i missbrukarens liv. Tvångsvården måste ses som ett inslag i ett
långvarigt behandlingsprogram, som en inledande del av en planerad behandling.
Om LVM-vården gavs statligt huvudmannaskap — till skillnad
från övriga vårdresurser — skulle den avskiljas från resten av vården, och
den nödvändiga samordningen mellan tvångsvården och annan vård skulle
ytterligare försvåras.

Departementschefen anser således att det inte är någon lösning på problemen
att staten på nytt skulle ta över det direkta huvudmannaskapet för
LVM-vården. LVM-hemmen bör således, enligt departementschefens mening,
även i fortsättningen ha landstingskommuner eller kommuner som
huvudmän. Behovet av en statlig styrning av LVM-vården måste tillgodoses
i andra former.

Enligt utskottets mening ter sig nuvarande ansvarsfördelning mellan staten
och kommuner och landsting i huvudsak ändamålsenlig. Det kan visserligen,
som motionärerna anför, uppstå problem i vissa avseenden. Om
LVM-vården gavs statligt huvudmannaskap skulle emellertid andra problem
uppstå. LVM-vården skulle bl.a. komma att avskiljas från resten av
missbrukarvården och skulle få svårare att bli en integrerad del i en större
vårdkedja där tyngdpunkten utgörs av de frivilliga stöd- och behandlingsinsatserna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna So4 (m)
yrkande 16 och So 14 (m) yrkande 4.

Vårdinstitutioner med enskild huvudman

Enligt propositionsförslaget skall liksom nu tvångsvård lämnas genom hem
som drivs av landstingskommuner och kommuner. Denna regel innebär att
endast hem med sådan huvudman får ha ansvaret för de tvångsbefogenheter
lagen medger. Dit hör att besluta om intagning och utskrivning från ett
LVM-hem, att påkalla biträde av polis, att omhänderta viss egendom och
att kroppsvisiterade intagna samt att i vissa fall begränsa deras rörelsefrihet
och kontrollera innehållet i försändelser till dem.

Den som vårdas med stöd av LVM måste emellertid inte vistas på LVMhemmet
under hela vårdtiden. Tvärtom föreskrivs att den som vårdas med
stöd av lagen så snart det kan ske med hänsyn till den planerade vården bör
beredas tillfälle att lämna LVM-hemmet för att på försök vårdas i annan
form eller vistas i eget hem. Det möjliggör bl.a. att den intagne kan placeras
på en vårdinstitution med enskild huvudman. Det kommunala hem där han
intagits enligt LVM behåller då det formella ansvaret för beslut enligt lagen
och kan t.ex. begära biträde av polisen för att återhämta missbrukaren om

denne avviker eller på annat sätt försvårar genomförandet av vården. 21

Enligt propositionen skall vård i annan form komma till vidgad användning
i framtiden. Detta betyder att bl.a. enskilt drivna institutioner bör
kunna spela en viktig roll i LVM-vården också i fortsättningen.

Departementschefen är emellertid inte beredd att föreslå att hem med
enskild huvudman skall få ta ansvaret för de olika tvångsbefogenheter som
lagen medger. LVM-hemmen bör även i fortsättningen drivas av offentliga
huvudmän. Enligt propositionen har de motiv som anfördes för en sådan
ordning i förarbetena till LVM alltjämt giltighet. Vård med stöd av LVM
måste omgärdas av olika rättssäkerhetsgarantier. En sådan viktig rättssäkerhetsgaranti
är det ansvar som åvilar styrelserna vid de hem som har
ansvar för LVM-vården. Enligt departementschefens mening är det knappast
möjligt att i samma grad tillgodose kraven på rättssäkerhet inom ramen
för enskilt driven vård. Det framstår vidare som principiellt betänkligt om
samhället frånhänder sig det faktiska ansvaret för människor som berövats
sin frihet.

I motion Sol2 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen ger regeringen
till känna vad som i motionen anförts om betydelsen av frivilliginsatser
och enskilda vårdhem i missbrukarvården (yrkande 4). Enligt motionärerna
måste olika alternativ utnyttjas. Mångfald i vårdalternativen är
en tillgång när det i det enskilda fallet gäller att finna den bästa lösningen.
Enligt motionärerna bör dock inte tvångsåtgärder få överlåtas till enskilda.

I motion So20 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs att riksdagen beslutar
att även enskilt drivna vårdinstitutioner skall få ha ansvar för LVM-vård
(yrkande 2). Enligt motionärerna bör dock hem för särskilt noggrann tillsyn
även i fortsättningen bedrivas i kommunal regi beroende på de långtgående
tvångsåtgärder som får tillgripas på dessa institutioner.

Socialutskottet framhöll vid tillkomsten av LVM (SoU 1981/82:22 s.
24—25) att det inte i och för sig är uteslutet att överlåta åt t.ex. en privat
stiftelse att svara för tvångsbefogenheter enligt LVM. Utskottet uttryckte
dock tveksamhet inför en sådan ordning, som dessutom skulle bli av stor
principiell betydelse. Kraven på rättssäkerhet i vården och på respekt för de
intagnas personliga integritet har växt sig allt starkare. Det tvång som kan
komma i fråga enligt LVM är starkt begränsat och omgärdat av olika rättssäkerhetsgarantier.
En sådan viktig rättssäkerhetsgaranti är det politiska
ansvar som åvilar styrelserna vid LVM-hemmen. Utskottet framhöll att det
knappast var möjligt att i samma grad tillgodose kraven på rättssäkerhet
inom ramen för en vård som lämnas genom ett enskilt rättssubjekt. Från
principiell synpunkt kunde man dessutom hävda att det allmänna inte bör
kunna avhända sig ansvaret för åtgärder som innebär ett så allvarligt intrång
i enskilda människors personliga frihet. Utskottet ansåg därför att
övervägande skäl talade emot att utvidga rätten att disponera över tvångsåtgärder
enligt LVM.

Enligt utskottets mening har utskottets uttalande — som också anförs i
propositionen — fortfarande giltighet. Ansvaret för den intagne under
LVM-tiden bör även i fortsättningen åvila ett kommunalt eller landstingskommunalt
drivet LVM-hem. Utskottet avstyrker därför motion So20 (fp)
yrkande 2.

Detta innebär självfallet inte att de vårdinstitutioner som har enskild SoU 1987/88:25
huvudman skulle ha spelat ut sin roll. Behandlingshem som drivs av t.ex.
stiftelser, ideella organisationer eller andra enskilda svarar i dag för en
betydande andel av platserna vid behandlingshemmen för missbrukare. De
svarar också för mycket av nytänkande när det gäller att hitta effektiva
behandlingsformer. Genom olika vårdinriktningar ger de möjligheter för
den enskilde att hitta den vårdform som passar honom bäst. De enskilda
hemmen är därför resurser som möjliggör mångfald och valfrihet inom
missbrukarvården. Utskottet konstaterar att institutet vård i annan form
enligt propositionen är avsett att användas i större utsträckning än för närvarande.
I begreppet vård i annan form ingår en mångfald av olika tänkbara
vårdalternativ där enskilda behandlingshem kommer att spela en viktig
roll.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet det inte påkallat med
något initiativ från riksdagen med anledning av motion So 12 (c) yrkande 4,
som alltså avstyrks.

Kontraktsvård

I motion So237 av Bengt Westerberg
regeringen begär förslag till kontraktsvård som ett frivilligt alternativ till
tvångsvård (yrkande 7).

Frågan behandlas även i motion So260 av Alf Svensson (c), vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att s.k. kontraktsvård
skall införas, vilket innebär att om inte vårdprogrammet följs, det automatiskt
ersätts med sluten vård.

Den s.k. kontraktsvårdsutredningen avgav i mars 1980 betänkandet Kontraktsvård
inom socialtjänsten (DsS 1980:3). I betänkandet framlades ett
förslag till lag om kontraktsvård inom socialtjänsten som bl.a. innehåller
särskilda regler om kvarhållningsrätt på grund av utfästelse. Förslaget har
remissbehandlats men har inte lett till något propositionsförslag om kontraktsvård.

I detta sammanhang kan vidare nämnas att det fr.o.m. den I juli 1987
finns s.k. kontraktsvård som en ny variant av kriminalvård i frihet. Kontraktsvård
kan ådömas som brottspåföljd genom en kvalificerad form av
föreskrift vid skyddstillsyn. Om den planerade behandlingen i avgörande
grad har bidragit till att påföljden bestäms till skyddstillsyn, skall rätten i
domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i
stället hade valts som påföljd. Den institution eller liknande som svarar för
behandlingen skall i sådana fall kunna åläggas att anmäla till åklagarmyndigheten
och skyddskonsulenten, om den dömde inte fullföljer behandlingen
enligt planen. Skyddstillsynen kan då ersättas med fängelse. När kontraktsvård
ådöms, kan domstolen föreskriva att den dömde skall stå under
övervakning under längre tid, än vad som normalt gäller vid skyddstillsyn.

Utskottet har vid tidigare behandling av motsvarande motionsförslag om
kontraktsvård inom socialtjänsten framhållit att det starkt kunde ifrågasättas
om det sedan lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) införts,

finns något egentligt behov av regler om kontraktsvård inom socialtjänsten 23

(se SoU 1982/83:37 s. 27 och SoU 1984/85:30 s. 26). Utskottet har vidare SoU 1987/88:25
hänvisat till socialberedningens utvärdering av LVM.

Förslaget i propositionen, liksom det av socialberedningen redovisade
förslaget till ny LVM, bygger på grundtanken att ett tungt missbruk kan
bringas att upphöra endast genom ett långsiktigt behandlingsarbete, som i
sina huvuddelar måste vara frivilligt. Genom förslaget till förlängd vårdtid
utvidgas möjligheterna att omgärda en del av behandlingsarbetet med
tvång som ett stöd för missbrukaren. Förslaget till vidgad användning av
institutet vård i annan form har också till syfte att lägga grunden för en
längre tids behandling i frivilliga former. Mot denna bakgrund finns det,
enligt utskottets mening, inte något egentligt behov av regler om s.k. kontraktsvård
som ett alternativ till tvångsvård. Det kan vidare, enligt utskottets
mening, ifrågasättas om kontraktsvård går att förena med konstruktionen
av LVM. Enligt LVM skall tvångsvård tillgripas, om situationen är så
utomordentligt allvarlig för missbrukaren som anges i lagen och om alla
möjligheter till frivillig vård är uttömda. Med hänsyn härtill torde kontraktsvård
inte kunna ersätta LVM, utan endast utgöra ett alternativ till
frivillig vård. Enligt utskottets mening är det av rättssäkerhetsskäl betänkligt
med ett system där man inom ramen för frivillig vård bygger in tvångsåtgärder
för vilka inte uppställs lika stränga krav som för vård enligt LVM.

På grund av vad utskottet nu anfört avstyrker utskottet motionerna So237
(fp) yrkande 7 och So260 (c).

Resurser till missbrukarvården

I motion So 17 yrkande 2 av UUa-Britt Åbark m.fl. (s) och i motion So/9
yrkande 3 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i resp. motion anförts om förbättrade resurser
till LVM-vården och den frivilliga vården. Enligt motionärerna behövs en
kraftig ekonomisk satsning på såväl metodutveckling och kunskapsuppbyggnad
som personalutveckling för att få till stånd ett nytt engagemang
och ett nytt intresse för missbrukarvården.

1 propositionen (s. 17—34) redogörs för olika åtgärder som bör vidtas för
att förstärka den frivilliga missbrukarvården. Socialnämndens ansvar för
vården föreslås förtydligat genom ett tillägg till 11 § socialtjänstlagen. Vidare
tas upp behovet av specialisering hos socialarbetarna och de politiskt
förtroendevalda. Det framhålls bl.a. att några av förutsättningarna för att
nå framgång i arbetet med tunga missbrukare är att socialarbetarna och den
övriga vårdpersonalen har god utbildning och hög kompetens. Det förordas
därför ökade utbildnings- och fortbildningsinsatser. Departementschefen
pekar vidare på att handledning är ett nödvändigt inslag i det ofta
krävande arbetet med vuxna missbrukare. Propositionen tar också upp frågor
om vården av psykiskt svårt störda missbrukare och om missbrukarna
och arbetsmarknaden. Betydelsen av de frivilliga organisationernas arbete
framhålls särskilt.

1 propositionen (s. 232) betonas vidare att LVM-vård är ett kvalificerat
arbete. Det är viktigt att personalen har god psykologisk insikt för att kunna

bedöma klienternas behov och förutsättningar. Vårdpersonalen måste vi- 24

dare besitta stora mått av uthållighet och engagemang för att arbetet skall SoU 1987/88:25
bli framgångsrikt. Kontinuerlig handledning och återkommande fortbildning
måste vara självklara inslag i verksamheten.

I propositionen (s. 236) framhålls att en förutsättning för att LVM-vården
skall kunna ges ett kvalificerat innehåll är att man kan rekrytera personal
med lång och gedigen erfarenhet från narkomanvården och angränsande
vårdområden. Även om personalrekryteringen är förknippad med betydande
problem, kan situationen ändå te sig gynnsam från den synpunkten
att det numera finns en väl utbyggd narkomanvård såväl inom den frivilliga
vården för vuxna missbrukare som inom tvångsvården av unga. Det torde
därför finnas potentiella möjligheter att rekrytera personal med de kunskaper
och erfarenheter som krävs till LVM-vården.

Det är vidare angeläget att man skapar en behandlingsorganisation som
förmår hålla personalens engagemang vid liv och som stimulerar kunskapsoch
metodutvecklingen inom vårdområdet. I detta ligger både att verksamheten
ges rimliga ekonomiska och andra yttre förutsättningar och att det
finns utrymme och resurser för kontinuerlig och kvalificerad handledning
och fortbildning av personalen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs en satsning på
såväl metodutveckling och kunskapsuppbyggnad som personalutveckling
inom missbrukarvården. Inte minst behövs särskilda metoder och kunskaper
och ett intensivt utvecklingsarbete när det gäller vården av det ökande
antalet unga, kvinnor och biandmissbrukare bland missbrukarna.

Utskottet noterar att det under senare år skett en omfattande utveckling
av narkomanvården, inte minst i form av särskilda insatser för bekämpningen
av HIV/AIDS. Det har bl.a. lämnats ett omfattande stöd till huvudmännen
för att påskynda utbyggnaden av nya enheter inom narkomanvården.
Regeringen har vidare i propositionen 1987/88:79 om åtgärder mot
AIDS poängterat behovet av en offensiv narkotikapolitik. För åren 1988
och 1989 har medel anvisats för fortsatta förebyggande åtgärder inom narkomanvården
med 110 milj.kr. och för att stimulera utbyggnaden av LVMvården
för narkotikamissbrukare har ett särskilt statsbidrag på 35 milj.kr.
anvisats från den 1 juli 1988. Regeringen har vidare i årets budgetproposition
föreslagit 5,5 milj.kr. för att stimulera utvecklingsarbetet inom narkomanvården.

Dessutom har regeringen den 28 april 1988 gett riksrevisionsverket i uppdrag
att analysera effekterna av det nuvarande statsbidragssystemet till
missbrukarvården. Denna redovisning kommer att ske under hösten 1988.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet det inte påkallat med
något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion So 17 (s) yrkande
2 och motion Sol9 (s) yrkande 3. Motionerna avstyrks således.

Förebyggande insatser på missbruksområdet

I motion So!2 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
förebyggande insatser på missbruksområdet (yrkande 1). Motionärer- 25

na pekar på behovet av en kampanjverksamhet mot droger och på behov av SoU 1987/88:25
en intensifierad bekämpning av gatulangningen av narkotika.

Utskottet har nyligen behandlat frågor om förebyggande insatser på drogområdet
i betänkandet SoU 1987/88:17. I det betänkandet redogörs för
pågående projekt och insatser. Vidare redogörs för den av riksdagen antagna
målsättningen för samhällets droginformation. I betänkandet understryker
utskottet värdet av information och upplysning om alkoholens skadeverkningar.
Utskottet hänvisar till årets budgetproposition (prop. 1987/

88:100, bil. 7 s. 138) att stor vikt skall läggas vid att genom förebyggande
insatser motverka alla former av drogmissbruk och att opinionsbildning
genom information och upplysning samt olika drogfria fritidsarrangemang
därvid har stor betydelse. En viktig del av alkoholpolitiken är att det förebyggande
arbete som bedrivs genom folkrörelser och föreningsliv stimuleras,
framhålls i propositionen.

I betänkandet SoU 1987/88:17 behandlades också motioner i vilka begärdes
kampanjer mot droger och mot langning. Utskottet anförde vidare
att utskottet gärna såg en ny kampanj bl.a. mot langning, men att det bör
ankomma på det alkohol- och narkotikapolitiska rådet att bedöma om den
pågående kampanjen omedelbart bör följas av ytterligare kampanjinsatser
och vilken inriktning en sådan kampanj i så fall skulle ha.

I propositionen om tvångsvård för vuxna missbrukare m.m. framhålls (s.

32) att de frivilliga organisationernas insatser har sin största betydelse när
det gäller att förebygga att missbruksproblem över huvud taget uppkommer.
Nykterhetsrörelsen och klientorganisationerna tar aktiv del i den socialpolitiska
debatten och bidrar till att påverka samhällets attityder till droger.
Genom information sprider organisationerna kunskap om droger, liksom
om negativa sociala och medicinska konsekvenser av missbruk. Departementschefen
framhåller (s. 34) att det är angeläget att de frivilliga organisationerna
får ett omfattande stöd framför allt genom ekonomiska bidrag.

Det erinras om att det i budgetpropositionen för nästa budgetår har beräknats
närmare 50 milj. kr. för bidrag till organisationernas insatser på drogområdet.

I propositionen 1987/88:79 om åtgärder mot AIDS och i socialutskottets
betänkande SoU 1987/88:10 redovisas olika insatser inom narkomanvården
bl.a. vad gäller en offensiv förebyggande narkotikapolitik.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget med kraftfulla
förebyggande insatser på missbruksområdet. Det pågår också sådana
insatser på många olika områden. Det gäller t.ex. information och attitydpåverkan
i förhållande till droger, stöd till föreningar och andra organisationer
samt olika åtgärder som riktar sig mot t.ex. dåliga ungdomsmiljöer.

Det är genom förebyggande insatser i ungdomsåren som grunden måste
läggas om man vill motverka uppkomsten av ett tungt missbruk bland vuxna.
Av beskrivningen i propositionen om missbrukets utveckling framgår
att det tunga missbruket har gått allt längre ner i åldrarna, omfattar allt fler
kvinnor och leder till allt svårare levnadssituation med social utslagning
och för tidig död. Denna djupt oroande utveckling kräver, enligt utskottets
mening, kraftfulla förebyggande åtgärder också inom socialtjänsten. Som

framhålls i propositionen (s. 19 — 21) måste socialtjänsten bli bättre på att 26

identifiera begynnande missbruksproblem när t.ex. unga människor söker SoU 1987/88:25
socialbidrag. I propositionen understryks behovet av aktivare insatser från
socialnämnden genom förslag till ändring av 11 § socialtjänstlagen.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att syftet med motion
So 12 (c) yrkande 1 är tillgodosett. Motionen avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om avslag på propositionens förslag och begäran
om nytt förslag

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sol3, motion 1987/88:Sol6 och
motion 1987/88:Sol8,

2. beträffande trängande vårdbehov

att riksdagen med avslag på motion I987/88:So17 yrkande I delvis
och motion 1987/88 :So 19 yrkande I delvis godkänner vad utskottet
anfört,

3. beträffande en social indikation

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:So 17 yrkande 1 delvis
och motion 1987/88:So 19 yrkande 1 delvis godkänner vad utskottet
anfört,

4. beträffande personlig fara för annan

att riksdagen med avslag på motion !987/88:So4 yrkande 17 och
motion 1987/88:Sol4 yrkande 1 delvis godkänner vad utskottet anfört,

5. beträffande för närboende störande uppträdande

att riksdagen med avslag på motion 1987/88 :So 12 yrkande 5 godkänner
vad utskottet anfört,

6. beträffande sociala skadeverkningar för anhöriga

att riksdagen med avslag på motion I987/88:SoI4 yrkande 1 delvis
godkänner vad utskottet anfört,

7. beträffande obligatorisk tillämpning

att riksdagen med avslag på motion 1987/88 :So 15 yrkande 3 godkänner
vad utskottet anfört,

8. beträffande kriterier för beredande av vård

att riksdagen med bifall till propositionen antar 4 § i förslaget till lag
om vård av missbrukare i vissa fall,

9. beträffande anstånd med verkställighet av ett LVM-beslut
att riksdagen avslår motion 1987/88:So 14 yrkande 3,

10. beträffande utredning och ansökan om vård

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:So 12 yrkande 6, motion
1987/88:Sol4 yrkande 5 och motion 1987/88:So20 yrkande 1 godkänner
vad utskottet anfört,

11. beträffande socialnämndens befattning med utredningsarbetet
att riksdagen med avslag på motion 1987/88 :So 15 yrkande 1 godkänner
vad utskottet anfört,

12. beträffande bestämmelser om utredning och ansökan om vård 27

att riksdagen med bifall till propositionen antar 6— 11 §§ i förslaget SoU 1987/88:25
till lag om vård av missbrukare i vissa fall,

13. beträffande omedelbart omhändertagande

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1987/88 :So 19 yrkande 2 antar 13 — 15 §§ i förslaget till lag om vård av
missbrukare i vissa fall,

14. beträffande vårdtidens längd

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
I987/88:So4 yrkande 15, motion 1987/88:So 14 yrkande 2, motion
I987/88:So15 yrkande 2, motion 1987/88:Sol7 yrkande I delvis och
motion 1987/88:Sol9 yrkande I delvis antar 20 § i förslaget till lag
om vård av missbrukare i vissa fall,

15. beträffande vårdtidens beräkning

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1987/88:So 15 yrkande 4 antar 21 § i förslaget till lag om vård av
missbrukare i vissa fall,

16. beträffande samordning med vård enligt hälso- och sjukvårdslagen att

riksdagen avslår motion 1987/88:Sol2 yrkande 3,

17. beträffande socialnämndens skyldigheter efter vårdtiden
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sol2 yrkande 2,

18. beträffande huvudmannaskapet för LVM-vården

att riksdagen avslår motion !987/88:So4 yrkande 16 och motion
1987/88 :So 14 yrkande 4,

19. beträffande LVM-vård på enskilda vårdhem

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
I987/88:So20 yrkande 2 antar 22 § i förslaget till lag om vård av
missbrukare i vissa fall,

20. beträffande enskilda initiativ inom missbrukarvärden
att riksdagen avslår motion 1987/88:So 12 yrkande 4,

21. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

att riksdagen avslår motion I987/88:So237 yrkande 7 och motion
1987/88:So260,

22. beträffande resurser till missbrukarvärden

att riksdagen avslår motion 1987/88 :So 17 yrkande 2 och motion
I987/88:SoI9 yrkande 3,

23. beträffande förebyggande insatser på missbruksområdet
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sol2 yrkande 1,

24. beträffande förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall
att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om vård
av missbrukare i vissa fall i den mån det inte behandlats under föregående
moment,

25. beträffande förslaget om ändring i socialtjänstlagen

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring
i socialtjänstlagen (1980:620),

26. att riksdagen beslutar att vad i övrigt anförts i propositionen
angående behovet av specialisering inom den öppna socialtjänsten,

vården av psykiskt svårt störda missbrukare, missbrukarna och ar- 28

betsmarknaden samt om det särskilda statsbidraget för vård av nar- SoU 1987/88:25
kotikamissbrukare vid hem för särskilt noggrann tillsyn inte skall
föranleda något riksdagens uttalande.

Stockholm den 24 maj 1988
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Anita Persson (s),

Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s), Per Arne Aglert
(fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Rosa Östh (c), Ingrid Andersson (s), Erik
Janson (s), Stina Gustavsson (c), Claes Rensfeldt (s), Karin Falkmer (m)
och Lars-Ove Hagberg (vpk).

Reservationer

1. Frågan om avslag på propositionens förslag och begäran
om nytt förslag (mom. 1)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Enligt propositionen”
och på s. 7 slutar med "i lagförslagen” bort ha följande lydelse:

Behandling av vuxna människor kan emellertid enligt utskottets mening
inte på något rimligt sätt försiggå under tvång. Tvånget förhindrar verkliga
personlighetsförändringar och hämmar individens djupare förmåga till ansvarstagande.
Den mobilisering av klientens personliga resurser som är ett
grundläggande mål i all seriös behandling kan inte ske under så tvetydiga
förhållanden som ett vårdtvång innebär. Särskilt allvarligt är detta mot
bakgrund av den stigande insikten att många svåra missbruksfall har sin
grund i djupa och komplicerade inslag i den psykiska utvecklingen och
strukturen.

Förslaget i propositionen försvårar uppsökande verksamhet, liksom också
missbrukares benägenhet att själv söka kontakt. Detta kan få särskilt
negativa verkningar, när det gäller missbrukargrupper med stor benägenhet
för döljande och undflyende. Missbrukande kvinnor får det t.ex. svårare.

Förslaget är vidare ett hot mot de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Ett socialt tvång på sex månader är en mycket drastisk form av frihetsberövande.
Det kan sättas i fråga om en så lång sammanhängande tidsperiod är
förenlig med grundlagen.

Förslaget är ett hot mot rättssäkerheten. Rekvisiten är svävande och lämnar
utrymmme för en godtycklig praxis. De skulle svårligen godkänts inom
kriminallagstiftningen. I socialt arbete borde de vara bannlysta.

Förslaget innebär ett brott mot principen om att tvång skall vara ett akuttvång.
Förslaget är också ett exempel på klasslagstiftning, som inte kan
godtas. De som kommer att drabbas är de redan socialt missgynnade och
stämplade inom företrädesvis arbetarklassen. 29

Enligt utskottets mening måste i stället för förslaget till LVM ett särskilt SoU 1987/88:25

program läggas upp för att förbättra och utveckla socialtjänsten. Huvudpunkter
i ett sådant program bör bl.a. vara:

— Socialtjänsten skall ges förstärkta resurser för att aktivare än nu förebygga
och avhjälpa social utslagning. På i princip samma sätt som inom
hälsovården skall det offensiva och förebyggande stå i förgrunden.

— Socialtjänsten skall särskilt beflita sig om förtroendet mellan sig och de
människor den skall stödja och hjälpa. Detta förtroende är särskilt betydelsefullt
i de svåra fallen, men också för att t.ex. ungdomar skall våga
att själva ta kontakt. Målet skall vara att människor med problem själva
i ett tidigt stadium skall finna det naturligt att ta kontakt. Tvång inom
socialtjänsten skall minimeras och vara enbart ett akuttvång.

— Socialtjänstens metodik och behandlingsresurser skall utvecklas och
förfinas. Det skall ske på grundval av en fördjupad vetenskap, som
utgår från en helhetssyn på människan och som bygger på en demokratisk
människosyn och en medveten jämlikhetssträvan som mål för det
allmänna samhällsarbetet.

Utskottet anser således att propositionen skall avslås och att riksdagen
hos regeringen skall begära ett nytt program byggt på de humanistiska och
demokratiska principer som tidigare reformarbete utgått från.

dets att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande frågan om avslag på propositionens förslag och begäran
om nytt förslag

att riksdagen med avslag på propositionen och med anledning av
motion 1987/88:Sol3, motion I987/88:SoI6 och motion 1987/

88:Sol8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Trängande vårdbehov (mom. 2)

Vid avslag på reservation 1
Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Vid tillkomsten"
och på s. 8 slutar med ”i aktuella delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det även i fortsättningen
måste krävas att vårdbehovet är trängande för att tvångsvård skall kunna få
tillgripas. Utskottet avstyrker således bifall till propositionens förslag såvitt
nu är i fråga.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande trängande vårdbehov

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sol7 yrkande 1 delvis
och motion 1987/88:Sol9 yrkande 1 delvis godkänner vad utskottet
anfört, 30

3. En social indikation (moni. 3) SoU 1987/88:25

Vid avslag på reservation 1
Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med "är i fråga” bort ha följande lydelse:

Utskottet, som anser att tvånget måste begränsas till akuta nödsituationer,
tar principiellt avstånd från en social indikation som grund för tvångsvård.
Det finns dessutom inga belägg för att en utökad tvångsvård skulle
kunna ge ett bättre behandlingsresultat än vård i frivilliga former. Rekvisitet
”löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv” bör därför utgå. Utskottet
avstyrker således bifall till propositionens förslag i nu aktuell del.

dels att utskottets hemställan under mom. 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande en social indikation
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sol7 yrkande 1 delvis
och motion 1987/88:Sol9 yrkande 1 delvis godkänner vad utskottet
anfört,

4. Personlig fara för annan (mom. 4 och motiveringen till
mom. 5)

Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karin Falkmer (alla m) anser dels

att den del av utskottets yttande på s. 9 som börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 10 slutar med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:

Då missbrukaren praktiskt taget är livsfarlig för sig själv eller annan och
det föreligger risk för våldshandlingar med allvarliga skadekonsekvenser,
är det enligt utskottets mening fel att utesluta tredje man från de i LVM
stadgade vårdindikationerna. Utskottet delar inte meningen att skyddet för
annan än missbrukaren själv här skall inskränkas till missbrukarens familj.
Det är inte till fyllest att under hänvisning till rådande straffrättsliga regler
avfärda en utvidgning av skyddet, eftersom det är missbruksvård och inte
fängelsestraff som behövs i dessa fall. Rimliga hänsyn måste tas till de
effekter som missbruket har. Det måste vara samhällets uppgift att hjälpa,
inte att stjälpa, när missbruket har fått för missbrukaren okontrollerbara
effekter. Starka humanitära och behandlingsmässiga skäl talar således för
att missbrukaren skall kunna beredas vård när han till följd av sitt missbruk
utgör en allvarlig fara för annan.

Behovet av en utvidgning av lagen till att omfatta "fara för annan” har
ökat på grund av H1 V-situationen. Utskottet anser därför att denna tvångsvårdsindikation
bl.a. bör gälla HIV-smittade missbrukare som ägnar sig åt
prostitution.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motionerna Sol4 (m) yrkande
1 i aktuell del samt So4 (m) yrkande 17.

Utskottet är däremot inte berett att tillstyrka utvidgade möjligheter till

tvångsvård på grund av att en missbrukare uppträder på ett för närboende SoU 1987/88:25
kraftigt störande sätt. Utskottet avstyrker alltså motion So 12 (c) yrkande 5.

dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande personlig fara för annan

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:So4 yrkande 17 och motion
1987/88:Sol4 yrkande 1 delvis godkänner vad utskottet anfört,

5. För närboende störande uppträdande (mom. 5 samt
motiveringen till mom. 4)

Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 10 slutar med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan de skäl departementschefen anför för att
behålla skyddet för närstående i vissa fall åberopas till skydd för närboende
till missbrukare. Ett kraftigt störande beteende kan inte alltid preciseras så
att det blir möjligt med polisiärt ingripande. 4 § i förslaget till LVM bör
därför kompletteras så att skyddet för närstående också inbegriper närboende.

Utskottet är emellertid inte berett att utvidga det personliga skyddet för
människor i missbrukarens omgivning till andra än närstående och närboende.
Motion SoU (m) yrkande 1 delvis och motion So4 (m) yrkande 17
avstyrks således.

dels att utskottets hemställan under mom. 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande för närboende störande uppträdande

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Soi2 yrkande 5 godkänner
vad utskottet anfört,

6. Sociala skadeverkningar för anhöriga (mom. 6)

Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karin Falkmer (alla m) anser rfe/ratt

den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Skyddet för”
och på s. 11 slutar med ”i här aktuell del” bort ha följande lydelse:

LVM måste medge möjlighet till ingripande då missbruket innebär påtagliga
och allvarliga sociala skadeverkningar inte bara för missbrukaren
själv utan även för anhöriga. Utskottet anser utifrån en social helhetsbedömning
att detta bättre täcker behovet av möjlighet till vårdomhändertagande.
Den nuvarande ordningen innebär ofta att i en familj där en eller
båda föräldrarna missbrukar alkohol eller narkotika omhändertas barnen
för vård enligt LVU. En mera ändamålsenlig och för barnen skonsam ordning
bör vara att den missbrukande föräldern bereds den vård han eller hon
behöver.

dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande sociala skadeverkningar för anhöriga 32
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sol4 yrkande 1 delvis

godkänner vad utskottet anfört,

7. Kriterier för beredande av vård (mom. 8)

SoU 1987/88:25

Under förutsättning av bifall till reservationerna 4 och 6

Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karin Falkmer (alla m) anser
att utskottets hemställan under mom. 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande kriterier för beredande av vård
att riksdagen med anledning av propositionen antar följande som
Reservanternas förslag betecknade lydelse av 4 § i förslaget till lag om
vård av missbrukare i vissa fall

Propositionens förslag

Tvångsvård skall beslutas, om
någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel är i behov av
vård för att komma ifrån sitt missbruk
och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen
(1980:620) eller på något annat sätt
och han till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska
hälsa för allvarlig fara,

2. löper en uppenbar risk att förstöra
sitt liv, eller

3. kan befaras komma att allvarligt
skada sig själv eller någon närstående.

Om någon för kortare tid ges vård
med stöd av lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, hindrar detta inte ett beslut
om tvångsvård enligt denna lag.

Reservanternas förslag

Tvångsvård skall beslutas, om
någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel är i behov av
vård för att komma ifrån sitt missbruk
och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen
(1980:620) eller på något annat sätt
och han till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska
hälsa för allvarlig fara eller om
missbruket annars medför allvarliga
sociala skadeverkningarför missbrukaren
själv eller dennes anhöriga,

2. kan befaras komma att allvarligt
skada sig själv eller

3. kan befaras att allvarligt skada
någon annan.

Om någon för kortare tid ges vård
med stöd av lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, hindrar detta inte ett beslut
om tvångsvård enligt denna lag.

8. Kriterier för beredande av vård (mom. 8)

Under förutsättning av bifall till reservation 5

Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) anser att utskottets hemställan
under morn. 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande kriterier för beredande av vård
att riksdagen med anledning av propositionen antar följande som

33

3 Riksdagen 1987/88. 12 sami. Nr 25

Reservanternas förslag betecknade lydelse av 4 § i förslaget till lag om vård SoU 1987/88:25
av missbrukare i vissa fall.

Propositionens förslag

Reservanternas förslag

4§

Tvångsvård skall beslutas, om
någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel är i behov av
vård för att komma ifrån sitt missbruk
och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen
(1980:620) eller på något annat sätt
och han till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska
hälsa för allvarlig fara,

2. löper en uppenbar risk att förstöra
sitt liv, eller

3. kan befaras komma att allvarligt
skada sig själv eller någon närstående.

Om någon för kortare tid ges vård
med stöd av lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, hindrar detta inte ett beslut
om tvångsvård enligt denna lag.

Tvångsvård skall beslutas, om
någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel är i behov av
vård för att komma ifrån sitt missbruk
och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen
(1980:620) eller på någon annat sätt
och han till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska
hälsa för allvarlig fara,

2. löper en uppenbar risk att förstöra
sitt liv,

3. kan befaras komma att allvarligt
skada sig själv, någon närstående
eller någon närboende, eller

4. uppträder på ett för närboende
kraftigt störande sätt.

Om någon för kortare tid ges vård
med stöd av lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, hindrar detta inte ett beslut
om tvångsvård enligt denna lag.

9. Kriterier för beredande av vård (mom. 8)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 2 och 3

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att utskottets hemställan under mom. 8 bort
ha följande lydelse:

8. beträffande kriterier för beredande av vård
att riksdagen med anledning av propositionen antar följande som
Reservantens förslag betecknade lydelse av 4 § i förslaget till lag om
vård av missbrukare i vissa fall

34

Propositionens förslag

Reservantens förslag

SoU 1987/88:25

Tvångsvård skall beslutas, om
någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel är i behov av
vård för att komma ifrån sitt missbruk
och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen
(1980:620) eller på något annat sätt
och han till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska
hälsa för allvarlig fara,

2. löper en uppenbar risk att förstöra
sitt liv, eller

3. kan befaras komma att allvarligt
skada sig själv eller någon närstående.

Om någon för kortare tid ges vård
med stöd av lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, hindrar detta inte ett beslut
om tvångsvård enligt denna lag.

§

Tvångsvård skall beslutas, om
någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel är i trängande
behov av vård för att komma
ifrån sitt missbruk och vårdbehovet
inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen
(1980:620) eller på någon
annat sätt och han till följd av
missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska
hälsa för allvarlig fara eller

2. kan befaras komma att allvarligt
skada sig själv eller någon närstående.

Om någon för kortare tid ges vård
med stöd av lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, hindrar detta inte ett beslut
om tvångsvård enligt denna lag.

10. Anstånd med verkställighet av ett LVM-beslut (mom. 9)

Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karin Falkmer (alla m) anser dels

att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Sorn utskottet”
och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör en möjlighet till anstånd med verkställighet
finnas i den nya lagen, och det bör ankomma på socialnämnden att själv
bedöma om det bemyndigande för nämnden som rättens beslut innebär
skall tas i anspråk eller inte. Visar det sig efter rättens beslut att behövliga
åtgärder kan vidtas i samråd med den enskilde, bör socialnämnden kunna
låta anstå med verkställighet av beslutet. Den frågan bör emellertid inte
kunna hållas öppen under en alltför lång tid. Sedan sex månader har förflutit
från det rättens dom vann laga kraft bör socialnämnden inte längre ha
möjlighet att föranstalta om vård enligt lagen.

dels att utskottets hemställan under mom. 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande anstånd med verkställighet av ett LVM-beslut
att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till

35

motion 1987/88:Sol4 yrkande 3 antar följande förslag till lydelse av SoU 1987/88:25
en ny 12 a § i förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall

Reservanternas förslag

12 a § Socialnämnden får oberoende
av bestämmelserna i 12 § besluta
om anstånd i högst sex månader
med verkställighet av beslutet om
tvångsvård, om det kan antas att detta
främjar syftet med vården.

11. Utredning och ansökan om vård (mom. 10 samt
motiveringen till mom. 11)

Daniel Tarschys (fp), Blenda Littmarck (m), Per Arne Aglert (fp), AnnCathrine
Haglund (m), Rosa Östh (c), Stina Gustavsson (c) och Karin Falkmer
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”Utskottet
anser att” och på s. 15 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att erfarenheterna visar att socialnämnden och inte länsstyrelsen
bör svara för utredning och ansökan om vård i LVM-ärenden.

Länsstyrelsen saknar den viktigaste förutsättningen för att kunna verkställa
utredningarna, nämligen kännedom om de missbrukare som blir föremål
för utredning. Detta har däremot socialnämnden. Det måste vara en närmast
naturlig och självklar uppgift för socialnämnderna att dels aktualisera
för utredning, dels utreda och slutligen ansöka om vård. Den i propositionen
föreslagna ordningen innebär att man lagt in en extra prövning av talan
hos en utomstående administrativ, statlig myndighet, dvs. länsstyrelsen.

Förfarandet blir tungrott och opraktiskt och innebär ett betydande dubbelarbete.

Utskottet anser att förvaltningsdomstolarna tillförlitligt kan bevaka
rättssäkerhet och likformighet i tillämpningen. Riksdagen bör således med
bifall till motionerna SoU (c) yrkande 6, Sol4 (m) yrkande 5 och So20 (fp)
yrkande 1 och med avslag på propositionen i motsvarande del besluta att
socialnämnden skall svara för utredning och ansökan.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det nu anförda motion Sol5 (fp)
yrkande I.

dels att utskottets hemställan under mom. 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande utredning och ansökan om vård
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sol2 yrkande 6, motion
1987/88:Sol4 yrkande 5 och motion 1987/88:So20 yrkande I godkänner
vad utskottet anfört,

12. Bestämmelser om utredning och ansökan om vård
(mom. 12)

Under förutsättning av bifall till reservation II

Daniel Tarschys (fp), Blenda Littmarck (m). Per Arne Aglert (fp), Ann Cathrine

Haglund (m), Rosa Östh (c), Stina Gustavsson (c) och Karin Falk- 36

mer (m) anser att utskottets hemställan under mom. 12 bort ha följande
lydelse:

12. beträffande bestämmelser om utredning och ansökan om vård
att riksdagen med anledning av propositionen antar följande som
Reservanternas förslag betecknade lydelse av 6— 11 §§ i förslaget till
lag om vård av missbrukare i vissa fall

Propositionens förslag Reservanternas förslag

Myndigheter som i sin verksamhet
regelbundet kommer i kontakt
med missbrukare är skyldiga att anmäla
till länsstyrelsen om de får kännedom
om att någon kan antas vara
i behov av vård enligt denna lag.
Detta skall dock inte gälla myndigheter
inom hälso- och sjukvården i
vidare mån än som följer av andra
stycket.

En läkare skall göra anmälan till
länsstyrelsen om han i sin verksamhet
kommer i kontakt med någon
som kan antas vara i behov av vård
enligt denna lag och han bedömer
att denne inte kan beredas tillfredsställande
vård eller behandling genom
läkarens egen försorg eller i
övrigt inom hälso- och sjukvården.

Länsstyrelsen skall inleda utredning,
när den genom anmälan enligt
6 § eller på något annat sätt har fått
kännedom om att det kan finnas
skäl att bereda någon tvångsvård.

Myndigheter som avses i 6 § första
stycket är skyldiga att lämna länsstyrelsen
alla uppgifter som kan
vara av betydelse för en sådan utredning.

Myndigheter som i sin verksamhet
regelbundet kommer i kontakt
med missbrukare är skyldiga att anmäla
till socialnämnden om de får
kännedom om att någon kan antas
vara i behov av vård enligt denna
lag. Detta skall dock inte gälla myndigheter
inom hälso- och sjukvården
i vidare mån än som följer av
andra stycket.

En läkare skall göra anmälan till
socialnämnden om han i sin verksamhet
kommer i kontakt med någon
som kan antas vara i behov av
vård enligt denna lag och han bedömer
att denne inte kan beredas tillfredsställande
vård eller behandling
genom läkarens egen försorg eller
i övrigt inom hälso- och sjukvården.

Socialnämnden skall inleda utredning,
när den genom anmälan
enligt 6 § eller på något annat sätt
har fått kännedom om att det kan
finnas skäl att bereda någon tvångsvård.

Myndigheter som avses i 6 § första
stycket är skyldiga att lämna socialnämnden
alla uppgifter som kan
vara av betydelse för en sådan utredning.

SoU 1987/88:25

37

Propositionens förslag

Reservanternas förslag

SoU 1987/88:25

När en fråga uppkommit om att
bereda en missbrukare tvångsvård
skall socialnämnden lämna länsstyrelsen
en redogörelse för missbrukarens
förhållanden samt för tidigare
vidtagna och för planerade åtgärder.
Socialnämnden skall också
ange i vilket hem intagning kan ske
och vilken vård utanför hemmet
som planeras, om intagning sker.

I

Socialnämnden skall /' samband
med att redogörelsen enligt 8 § upprättas
wisn en tjänsteman hos nämnden
som skall svara för kontakterna
med missbrukaren och med olika
vårdgivare. I

När utredningen har inletts skall
länsstyrelsen, om det inte är uppenbart
obehövligt, besluta om läkarundersökning
av missbrukaren
samt utse en läkare för undersökningen.
Läkaren skall i ett intyg
ange missbrukarens aktuella hälsotillstånd.

Anser länsstyrelsen efter utredning
att det finns skäl att bereda någon
tvångsvård, skall länsstyrelsen
ansöka om sådan vård hos länsrätten.

Till ansökan skall fogas de uppgifter
socialnämnden lämnat enligt
8 § och, om det inte möter synnerligt
hinder, ett läkarintyg om missbrukarens
aktuella hälsotillstånd.

Om ansökan inte innehåller läkarintyg
eller om det behövs av något
annat skäl, får rätten besluta om
läkarundersökning.

§

När en fråga uppkommit om att
bereda en missbrukare tvångsvård
skall socialnämnden upprätta en redogörelse
för missbrukarens förhållanden
samt för tidigare vidtagna
och för planerade åtgärder. Socialnämnden
skall också ange i vilket
hem intagning kan ske och vilken
vård utanför hemmet som planeras,
om intagning sker.

§

Socialnämnden skall utse en
tjänsteman hos nämnden som skall
svara för kontakterna med missbrukaren
och med olika vårdgivare.

§

När utredningen har inletts skall socialnämnden,
om det inte är uppenbart
obehövligt, besluta om läkarundersökning
av missbrukaren
samt utse en läkare för undersökningen.
Läkaren skall i ett intyg
ange missbrukarens aktuella hälsotillstånd.

§

Anser socialnämnden efter utredning
att det finns skäl att bereda någon
tvångsvård, skall socialnämnden
ansöka om sådan vård hos länsrätten.

Till ansökan skall fogas de uppgifter
socialnämnden upprättat enligt
8 § och, om det inte möter synnerligt
hinder, ett läkarintyg om
missbrukarens aktuella hälsotillstånd.

Om ansökan inte innehåller läkarintyg
eller om det behövs av något
annat skäl, får rätten besluta om
läkarundersökning.

38

13. Omedelbart omhändertagande (mom. 13)

SoU 1987/88:25

Vid avslag på reservation I
Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 16 slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kommer förslaget att även socialnämnden skall
få besluta om omedelbara omhändertaganden att äventyra den förtroendefulla
relation som måste finnas mellan socialnämnden och missbrukaren.
Detta är speciellt viktigt när det gäller kvinnliga missbrukare. Utskottet
föreslår därför att riksdagen med bifall till motion So 19 (s) yrkande 2 skall
avslå propositionens förslag i denna del.

dels att utskottets hemställan under mom. 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande omedelbart omhändertagande
att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion 1987/88:Sol9 yrkande 2 antar följande såsom Reservantens
förslag betecknade lydelse av 13 — 15 §§ i förslaget till lag om vård av
missbrukare i vissa fall

Propositionens förslag

Reservantens förslag

13 §

Socialnämnden eller polismyndigheten
får besluta att en missbrukare
omedelbart skall omhändertas,
om

1. det är sannolikt att han kan beredas
vård med stöd av denna lag,
och

2. rättens beslut om vård inte kan
avvaktas på grund av att han kan
antas få sitt hälsotillstånd allvarligt
försämrat, om han inte får omedelbar
vård, eller på grund av att det
föreligger en överhängande risk för
att han till följd av sitt tillstånd kommer
att allvarligt skada sig själv eller
någon närstående.

Kan socialnämndens beslut om
omhändertagande inte avvaktas, får
beslut om omhändertagande fattas
av nämndens ordförande eller någon
annan ledamot som nämnden har
förordnat. Beslutet skall anmälas vid
nämndens nästa sammanträde.

När länsstyrelsen har ansökt om
tvångsvård, får även rätten besluta
att missbrukaren omedelbart skall
omhändertas.

Polismyndigheten får besluta att
en missbrukare omedelbart skall
omhändertas, om

1. det är sannolikt att han kan beredas
vård med stöd av denna lag,
och

2. rättens beslut om vård inte kan
avvaktas på grund av att han kan
antas få sitt hälsotillstånd allvarligt
försämrat, om han inte får omedelbar
vård, eller på grund av att det
föreligger en överhängande risk för
att han till följd av sitt tillstånd kommer
att allvarligt skada sig själv eller
någon närstående.

När länsstyrelsen har ansökt om
tvångsvård, får även rätten besluta
att missbrukaren omedelbart skall
omhändertas.

39

Propositionens förslag

I

En läkare skal! göra anmälan till
socialnämnden, om han i sin verksamhet
kommer i kontakt med någon
som kan antas omedelbart behöva
tas om hand enligt denna lag och han
bedömer att denne inte kan beredas
tillfredsställande vård eller behandling
genom läkarens egen försorg eller
i övrigt inom hälso- och sjukvården.

I

Har socialnämnden eller polismyndigheten
beslutat om omedelbart
omhändertagande, skall beslutet
genast underställas länsrätten eller,
om beslutet har fattats efter det
att länsstyrelsen har ansökt om
tvångsvård, den rätt som prövar frågan
om vård.

Länsstyrelsen skall genast underrättas
om beslutet. Har polismyndigheten
fattat beslutet, skall myndigheten
genast underrätta socialnämnden
om sitt beslut.

Reservantens förslag

§

[14 § utgår]

§

Har polismyndigheten beslutat
om omedelbart omhändertagande,
skall beslutet genast underställas
länsrätten eller, om beslutet har fattats
efter det att länsstyrelsen har
ansökt om tvångsvård, den rätt som
prövar frågan om vård.

Länsstyrelsen skall genast underrättas
om beslutet. Har polismyndigheten
fattat beslutet, skall myndigheten
genast underrätta socialnämnden
om sitt beslut.

14. Vårdtidens längd (mom. 14)

Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karin Falkmer (alla m) anser dels

att det avsnitt i betänkandet som på s. 16 börjar med ”Utskottet finner”
och på s. 17 slutar med ”tolv månader" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den föreslagna bestämmelsen i LVM om vårdtidens
längd är oacceptabel. För många missbrukare är en total vårdtid om sex
månader inte tillräcklig. Vård enligt LVM förutsätter ett synnerligen massivt
och väldokumenterat missbruk. Den övervägande delen av alla missbrukare
som kommer till vården via LVM är dels utomordentligt svårt utslagna
med grava sociala, medicinska och psykiska skador, men dels också sådana
med ett mångårigt missbruk som fjärmar missbrukaren från en social tillvaro.
Utskottet anser att vårdtiden i särskilda fall bör kunna förlängas till dess
syftet med behandlingen uppnåtts. En vårdtid på upp till ett år torde vara
mer realistisk för de tunga missbukare som omfattas av LVM :s bestämmelser.

Utskottet tillstyrker sålunda med bifall till motion So4 (m) yrkande 15

SoU 1987/88:25

40

och Sol4 (m) yrkande 2 att propositionens lagförslag (20 § ) ändras så att SoU 1987/88:25
vårdtiden bestäms till högst tolv månader.

Utskottet avstyrker motion Sol5 (fp) yrkande 2, motion Sol7 (s) yrkande
1 delvis och motion Sol9 (s) yrkande 1 delvis vari föreslås en oförändrad
vårdtid om fyra månader.

dels att mom. 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

14. beträffande vårdtidens längd
att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion 1987/88 :So4 yrkande 15 och motion 1987/88:So 14 yrkande 2
och med avslag på motion 1987/88:Sol5 yrkande 2, motion 1987/

88:Sol7 yrkande I delvis och motion 1987/88:So 19 yrkande 1 delvis
beslutar anta följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse
av 20 § i förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall.

Propositionens förslag Reservanternas förslag

20 §

Tvångsvården skall upphöra så Tvångsvården skall upphöra så
snart syftet med vården är uppnått snart syftet med vården är uppnått

och senast när vården har pågått i och senast när vården har pågått i

sex månader (vårdtid). Vården tolv månader (vårdtid). Vården

skall anses påbörjad när missbruka- skall anses påbörjad när missbrukaren
på grund av beslut om omedel- ren på grund av beslut om omedelbart
omhändertagande eller tvångs- bart omhändertagande eller tvångsvård
inställt sig vid eller förts till ett vård inställt sig vid eller förts till ett

hem som avses i 22 § eller ett sjuk- hem som avses i 22 § eller ett sjukhus.
Vården upphör genom beslut hus. Vården upphör genom beslut

om utskrivning enligt 25 §. om utskrivning enligt 25 §.

15. Vårdtidens längd (mom. 14)

Vid avslag på reservation 1
Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 16 börjar med "Utskottet finnér”
och på s. 17 slutar med "tolv månader” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser inte att tvångsvården visat sig ha sådana fördelar som
skulle motivera annat än ett kortvarigt omhändertagande i en akutsituation.

Vårdtiden bör därför maximeras till de fyra månader som dagens lagstiftning
möjliggör.

Utskottet föreslår sålunda med anledning av motionerna Sol5 (fp) yrkande
2, Sol7 (s) yrkande 1 delvis och Sol9 (s) yrkande 1 delvis att riksdagen
beslutar att 20 § förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall
ändras så att vårdtiden bestäms till högst fyra månader.

Utskottet avstyrker motionerna So4 (m) yrkande 15 och So!4 (m) yrkande
2, vari föreslås en längsta vårdtid om tolv månader. 41

4 Riksdagen 1987/88. 12 samt. Nr 25

dels att mom. 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

14. beträffande vårdtidens längd
att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion I987/88:SoI5 yrkande 2, motion I987/88:So17 yrkande I
delvis och motion 1987/88:So!9 yrkande 1 delvis och med avslag på
motion 1987/88:So4 yrkande 15 och motion 1987/88:So 14 yrkande 2
beslutar anta följande såsom Reservantens förslag betecknade lydelse
av 20 § i förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall.

SoU 1987/88:25

Propositionens förslag

Reservantens förslag

20 §

Tvångsvården skall upphöra så
snart syftet med vården är uppnått
och senast när vården har pågått i
sex månader (vårdtid). Vården
skall anses påbörjad när missbrukaren
på grund av beslut om omedelbart
omhändertagande eller tvångsvård
inställt sig vid eller förts till ett
hem som avses i 22 § eller ett sjukhus.
Vården upphör genom beslut
om utskrivning enligt 25 §.

Tvångsvården skall upphöra så
snart syftet med vården är uppnått
och senast när vården har pågått i
fyra månader (vårdtid). Vården
skall anses påbörjad när missbrukaren
på grund av beslut om omedelbart
omhändertagande eller tvångsvård
inställt sig vid eller förts till ett
hem som avses i 22 § eller ett sjukhus.
Vården upphör genom beslut
om utskrivning enligt 25 §.

16. Samordning med vård enligt hälso- och sjukvårdslagen
(mom. 16)

Blenda Littmarck (m), Ann-Cathrine Haglund (m), Rosa Östh (c), Stina
Gustavsson (c) och Karin Falkmer (m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 19 börjar med "Enligt utskottets”
och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Propositionen framhåller angelägenheten av att LVM-vård i ökande utsträckning
bör inledas med sjukhusvård. Men man klarar inte ut hur detta
praktiskt skall ske. Det är enligt utskottets mening bra att överläkaren får
bemyndigande att hindra avvikelse, men detta räcker sannolikt inte. Ytterligare
insatser bör övervägas för att klara ut den grundläggande frihet som
finns i HSL och den ofrihet som finns i LVM. Sådana överväganden kan
gälla själva organisationen av sjukvården men också möjligheten att inrätta
särskilda sjukvårdsplatser på LVM-hem. Detta bör riksdagen med anledning
av motion Sol2 (c) yrkande 3 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande samordning med vård enligt hälso- och sjukvårdslagen att

riksdagen med anledning av motion I987/88:SoI2 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 42

17. Socialnämndens skyldigheter efter vårdtiden (mom. 17) SoU 1987/88:25

Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 20 börjar med ”Socialnämndens
skyldighet” och slutar med "alltså avstyrks” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det avgörande för det långsiktiga resultatet att
vården följs upp. Alltför många återfall har sin grund i brister härvidlag.

Det gäller då inte bara att tillgodose behovet av utbildning och arbete. Det
gäller att se till hela livssituationen och livsmönstret. Detta bör understrykas
med ökad tydlighet, vilket riksdagen med anledning av motion Sol2 (c)
yrkande 2 bör ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande socialnämndens skyldigheter efter vårdtiden
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Sol2 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

18. Huvudmannaskapet för LVM-vården (mom. 18)

Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karin Falkmer (alla m) anser dels

att det avsnitt i betänkandet som på s. 21 börjar med "Enligt utskottets”
och slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den nuvarande ordningen när det gäller huvudmannaskapet
i sig bäddar för problem. Det finns inte något samlat ansvar utan
bilden är alldeles för splittrad och komplicerad. Statsmakterna har lagstiftningsansvaret
och viss tillsynsskyldighet samt betalar ut statsbidrag knutet
till vissa villkor. Landstinget är i många fall huvudman för institutionerna
och fungerar i den egenskapen som "entreprenör” mot i princip full ersättning.
Kommunerna har sitt särskilda ansvar enligt gällande sociallagstiftning.

Utskottet anser att huvudmannaskapet för LVM-vården skall återföras
till staten. Det är nu nödvändigt med ett sammanhållet ansvar så att beslut i
riksdag och regering snabbt kan omsättas i praktisk verklighet.

Detta ändrade huvudmannaskap innebär att landstingen inte behöver
engageras som entreprenörer för missbrukarvården. Kontaktvägen mellan
staten och kommunerna blir därmed kortare.

Utskottet delar inte den i propositionen redovisade uppfattningen att
utslussningsarbetet skulle försvåras under statligt huvudmannaskap. Även
med nuvarande organisation krävs samordning mellan LVM-hemmen och
kommunerna, bl.a. i samband med att vården övergår i mer öppna former.

Tvärtom kunde med den modell för huvudmannaskap utskottet förordar
mer flexibla vårdformer prövas och få ett ökat genomslag. Även alternativa
vårdformer, som drivs av enskilda huvudmän, skall givetvis utnyttjas i detta
sammanhang.

Utskottet anser således att ett förslag om statligt huvudmannaskap
skyndsamt bör utarbetas och föreläggas riksdagen. Detta bör riksdagen 43

med anledning av motionerna So4 (m) yrkande 16 och Sol4 (m) yrkande 4 SoU 1987/88:25
ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande huvudmannaskapet för LVM-vården
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So4 yrkande 16 och
motion 1987/88:Sol4 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

19. Resurser till missbrukarvården (mom. 22)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 25 börjar med ”Utskottet delar”
och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att hela missbrukarvårdens status måste höjas, inte minst
den kommunala socialtjänstens som under många år fått vidkännas sämre
resurser och ett försämrat arbetsklimat. En viktig del av samhällets stöd till
missbrukarvården är därför enligt utskottets uppfattning en kraftig ekonomisk
satsning på såväl metodutveckling och kunskapsuppbyggnad som
personalutveckling för att få till stånd ett nytt engagemang och ett nytt
intresse för missbrukarvården över huvud taget.

Utskottet anser att hela missbrukarvården måste få högre status, att
LVM-vården måste utvecklas och att kraftiga satsningar på personalrekrytering
och personalutveckling måste göras för att förbättra missbrukarvården
i sin helhet. Det gäller utbildning, metodutveckling genom bl.a. kvalificerad
handledning samt forskning och arbetsmiljö. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna med anledning av motion Sol7 (s) yrkande 2 och
motion Sol9 (s) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under mom. 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande resurser till missbrukarvården
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Sol7 yrkande 2 och
motion I987/88:So19 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

20. Förebyggande insatser på missbruksområdet (mom. 23)

Blenda Littmarck (m), Ann-Cathrine Haglund (m), Rosa Östh (c). Stina
Gustavsson (c) och Karin Falkmer (m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 26 börjar med "Utskottet delar"
och på s. 27 slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Avgörande för arbetet mot drogmissbruk är intensiteten och konsekvensen
i alkohol- och narkotikapolitiken över huvud taget. De förebyggande
insatserna bestämmer vilket behov och vilken omfattning som finns
för vårdinsatserna.

Av samhället initierad kampanjverksamhet är effektiv, särskilt när den
följs upp med ett beslutsamt agerande i övrigt. Enligt utskottets mening har

44

insatserna under senare år varit alltför passiva. Det har kommit att innebära SoU 1987/88:25
att de drogfria alternativen för ungdomar inte längre framstår som så
attraktiva som de borde.

Samhället måste intensifiera sina ansträngningar för att komma till rätta
med knarkspridande miljöer. Det gäller inte minst i anslutning till ungdomsmiljöer
som t.ex. diskotek, men också i anslutning till skolor m.m.

Enligt utskottets mening har polisens prioriteringar en avgörande betydelse.
Bl.a. har avsaknaden av konsekvent bekämpning av gatulangningen
kommit att skapa ”goda” möjligheter att rekrytera nya missbrukare. Det är
angeläget att bekämpningen av gatulangningen åter intensifieras.

Detta bör riksdagen med anledning av motion Sol2 (c) yrkande I ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande förebyggande insatser på missbruksområdet
att riksdagen med anledning av motion 1987/88 :So 12 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

45

I proposition 1987/88:147 framlagda lagförslag
1 Förslag till
Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § De i 1 § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets
socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa
enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes
självbestämmanderätt och integritet och skall så långt det är möjligt utformas
och genomföras i samverkan med den enskilde.

2 § Vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med
honom enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620). En missbrukare
skall dock beredas vård oberoende av eget samtycke under de förutsättningar
som anges i denna lag (tvångsvård).

För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen,
om inte något annat anges i denna lag.

3 § Tvångsvården skall syfta till att motivera missbrukaren så att han
kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta
emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk.

Beredande av vård

4 § Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av
vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till
följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,

2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller

3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, hindrar detta inte ett
beslut om tvångsvård enligt denna lag.

5 § Länsrätten beslutar om beredande av tvångsvård.

6 § Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt
med missbrukare är skyldiga att anmäla till länsstyrelsen om de får kännedom
om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Detta
skall dock inte gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare mån
än som följer av andra stycket.

En läkare skall göra anmälan till länsstyrelsen, om han i sin verksamhet
kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av vård enligt
denna lag och han bedömer att denne inte kan beredas tillfredsställande
vård eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom
hälso- och sjukvården.

SoU 1987/88:25

Bilaga

46

7 § Länsstyrelsen skall inleda utredning, när den genom anmälan enligt
6 § eller på något annat sätt har fått kännedom om att det kan finnas skäl
att bereda någon tvångsvård.

Myndigheter som avses i 6 § första stycket är skyldiga att lämna länsstyrelsen
alla uppgifter som kan vara av betydelse för en sådan utredning.

8 § När en fråga uppkommit om att bereda en missbrukare tvångsvård
skall socialnämnden lämna länsstyrelsen en redogörelse för missbrukarens
förhållanden samt för tidigare vidtagna och för planerade åtgärder. Socialnämnden
skall också ange i vilket hem intagning kan ske och vilken vård
utanför hemmet som planeras, om intagning sker.

9 § Socialnämnden skall i samband med att redogörelsen enligt 8 § upprättas
utse en tjänsteman hos nämnden som skall svara för kontakterna
med missbrukaren och med olika vårdgivare.

10 § När utredningen har inletts skall länsstyrelsen, om det inte är uppenbart
obehövligt, besluta om läkarundersökning av missbrukaren samt
utse en läkare för undersökningen. Läkaren skall i ett intyg ange missbrukarens
aktuella hälsotillstånd.

11 § Anser länsstyrelsen efter utredning att det finns skäl att bereda
någon tvångsvård, skall länsstyrelsen ansöka om sådan vård hos länsrätten.

Till ansökan skall fogas de uppgifter socialnämnden lämnat enligt 8 §
och, om det inte möter synnerligt hinder, ett läkarintyg om missbrukarens
aktuella hälsotillstånd.

Om ansökan inte innehåller läkarintyg eller om det behövs av något
annat skäl, får rätten besluta om läkarundersökning.

12 8 Har rätten beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se till att
beslutet verkställs genom att missbrukaren bereds vård i ett hem som
avses i 22 8 eller, i fall som avses i 24 8 första stycket, på sjukhus.

Rättens beslut upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra
veckor från den dag då beslutet vann laga kraft.

Beslutet upphör också att gälla om missbrukaren, sedan vården har
påbörjats, under minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen
utanför ett hem som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt.

Omedelbart omhändertagande

13 8 Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbrukare
omedelbart skall omhändertas, om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag, och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas
få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård,
eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd
av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får
beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon
annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid
nämndens nästa sammanträde.

När länsstyrelsen har ansökt om tvångsvård, får även rätten besluta att
missbrukaren omedelbart skall omhändertas.

SoU 1987/88:25

Bilaga

47

14 § En läkare skall göra anmälan till socialnämnden, om han i sin
verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas omedelbart
behöva tas om hand enligt denna lag och han bedömer att denne inte kan
beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens egen försorg
eller i övrigt inom hälso- och sjukvården.

15 § Har socialnämnden eller polismyndigheten beslutat om omedelbart
omhändertagande, skall beslutet genast underställas länsrätten eller, om
beslutet har fattats efter det att länsstyrelsen har ansökt om tvångsvård,
den rätt som prövar frågan om vård.

Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslutet. Har polismyndigheten
fattat beslutet, skall myndigheten genast underrätta socialnämnden om
sitt beslut.

16 § I samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande
underställs rätten skall den myndighet som fattat beslutet, om det inte
möter hinder, låta den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet
samt underrätta honom om hans rätt att

1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven tid,

2. begära muntlig förhandling vid rätten, och

3. av rätten erhålla rättshjälp genom offentligt biträde.

Myndigheten skall också upplysa honom om att rätten kan komma att

avgöra målet även om yttrande inte lämnas.

17 § Rätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det
att beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är verkställt när det
underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva om omhändertagandet
skall bestå. Denna tid får förlängas till en vecka, om det på grund av någon
särskild omständighet är nödvändigt.

Om det inte finns skäl för omhändertagande, skall rätten genast upphäva
beslutet.

18 § Om omhändertagande har beslutats enligt 13 § första eller andra
stycket, skall ansökan om tvångsvård ha kommit in till länsrätten inom en
vecka från det länsrätten meddelade beslut att omhändertagandet skulle
bestå. Har ansökan inte kommit in inom denna tid eller finner länsrätten att
det inte längre finns skäl för omhändertagande, skall länsrätten upphäva
beslutet om omhändertagande.

Ett beslut om omhändertagande upphör att gälla när rätten avgör frågan
om vård enligt denna lag eller om den omhändertagne häktas.

19 § Socialnämnden skall se till att den som är omhändertagen enligt 13 §
utan dröjsmål bereds vård i ett hem som avses i 22 § eller, i fall som avses i
24 § första stycket, på sjukhus.

Vårdtid

20 § Tvångsvården skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast när vården har pågått i sex månader (vårdtid). Vården skall
anses påbörjad när missbrukaren på grund av beslut om omedelbart omhändertagande
eller tvångsvård inställt sig vid eller förts till ett hem som
avses i 22 § eller ett sjukhus. Vården upphör genom beslut om utskrivning
enligt 25 §.

SoU 1987/88:25

Bilaga

48

21 § Som vårdtid räknas inte den tid då missbrukaren

1. olovligen vistas utanför ett hem som avses i 22 § eller

2. är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt.

SoU 1987/88:25

Bilaga

Vården

22 § Tvångsvård lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner
eller kommuner och som är särskilt avsedda att lämna vård enligt denna lag
(LVM-hem). Ett sådant hem skall ledas av en styrelse.

Styrelsen förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har
överlåtits på en särskild föreståndare.

23 § För missbrukare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn
skall det finnas LVM-hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen beslutar vilka hem
som skall vara sådana hem.

24 § Vården skall inledas på sjukhus, om förutsättningar för sjukhusvård
är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i
övrigt.

Om någon behöver sjukhusvård under vårdtiden, skall han beredas
tillfälle till sådan vård.

Överläkaren vid den sjukhusenhet där missbrukaren vårdas skall se till
att socialnämnden eller den som förestår vården vid LVM-hemmet genast
underrättas, om missbrukaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset.
Överläkaren får besluta att missbrukaren skall hindras att lämna
sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att missbrukaren
kan föras över till ett LVM-hem.

25 § Om intagning i och om utskrivning från ett LVM-hem beslutar den
som förestår vården vid hemmet.

Den som förestår vården vid ett LVM-hem får besluta att en intagen
skall flyttas till ett annat LVM-hem, om det anses lämpligt från vårdsynpunkt
och den som förestår vården vid det andra hemmet samtycker till
överflyttningen.

26 § Den som förestår vården vid ett LVM-hem skall fortlöpande hålla
socialnämnden underrättad om hur vården framskrider och samråda med
nämnden i alla frågor av vikt. Före överflyttning till ett annat hem och före
utskrivning skall samråd alltid ske.

27 § Den som förestår vården vid ett LVM-hem skall, så snart det kan
ske med hänsyn till den planerade vården, besluta att den intagne skall
beredas tillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form.

Socialnämnden skall se till att sådan vård anordnas.

Om förutsättningar för vård i annan form inte längre föreligger, får den
som förestår vården vid LVM-hemmet besluta att missbrukaren skall
hämtas tillbaka till hemmet.

28 § Innan vård i annan form påbörjas skall socialnämnden, i samråd
med den intagne och den som förestår vården vid LVM-hemmet, upprätta
en plan för den fortsatta vården.

29 § Har en intagen vistats i ett LVM-hem i tre månader utan att vård i

annan form kommit till stånd, skall föreståndaren anmäla detta till hem- 49

mets styrelse och ange orsaken till det.

30 § Socialnämnden skall aktivt verka för att den enskilde efter vårdti- SoU 1987/88:25

den får bostad och arbete eller utbildning samt se till att han får personligt Bilaga

stöd eller behandling för att varaktigt komma ifrån sitt missbruk.

Särskilda befogenheter

31 § Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem får inte inneha
alkoholhaltiga drycker, narkotika eller flyktiga lösningsmedel eller injektionssprutor,
kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas
för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Han får inte
heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan egendom som nu angetts, får den omhändertas.

32 § Om det anses påkallat, får den som vårdas enligt denna lag
kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till
LVM-hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får
inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer
misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående
än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna
medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

33 § Bestämmelserna i 31 och 32 §§ skall gälla för alla som vårdas i ett
LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla
ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
socialstyrelsen medger det.

34 § Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann
tillsyn får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den
begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna
genomföras. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av
hänsyn till andra intagnas eller till personalens säkerhet.

35 § Försändelser till den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för
särskilt noggrann tillsyn får kontrolleras, om det behövs med hänsyn till
ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en
ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt
31 §, får egendomen omhändertas.

36 § Har alkoholhaltiga drycker, narkotika eller flyktiga lösningsmedel
omhändertagits enligt 31 eller 35 § eller påträffats inom ett LVM-hem utan
att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid
hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om
beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning
tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika.

50

Bestämmelser om handläggningen

37 § Mål och ärenden enligt denna lag skall handläggas skyndsamt.

38 § I mål om beredande av tvångsvård, där omhändertagande har beslutats
enligt 13 § första eller andra stycket, skall länsrätten ta upp målet till
avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in eller,
om beslutet om omhändertagande har fattats efter det att länsstyrelsen har
ansökt om vård, inom en vecka från den dag då underställningen skedde.
Om ett beslut om omedelbart omhändertagande inte är verkställt när det
underställs eller om länsrätten har beslutat om omedelbart omhändertagande
enligt 13 § tredje stycket, skall målet tas upp till avgörande inom en
vecka från den dag då beslutet verkställdes.

Länsrätten får förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utredning
eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

39 § I mål om beredande av tvångsvård skall länsrätten och kammarrätten
hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. 1
andra mål enligt denna lag prövar rätten om det finns skäl att hålla muntlig
förhandling.

Om någon part begär muntlig förhandling, skall sådan hållas. Parterna
skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen till
en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.

40 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mål
om omedelbart omhändertagande skall nämndemän ingå i rätten.

41 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med den enskilde
inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

42 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt
denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

43 § Beslut om omhändertagande enligt 13 § gäller omedelbart.

Beslut om överflyttning enligt 25 § andra stycket får förordnas att gälla
omedelbart, om det behövs från vårdsynpunkt. Andra beslut av den som
förestår vården vid ett LVM-hem gäller omedelbart.

Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

Bestämmelser om överklagande

44 § Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas
av den enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §,
avslag på begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av
egendom enligt 36 8.

Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett
LVM-hem får inte överklagas.

Beslut om läkarundersökning enligt 10 8 eller 11 8 tredje stycket får inte
överklagas.

Beslut om omhändertagande enligt 13 8 första eller andra stycket får inte
överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt
13 8 tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.

SoU 1987/88:25

Bilaga

51

Polishandräckning

45 § Polismyndigheten skall lämna biträde för att

1. på begäran av länsstyrelsen eller rätten föra en missbrukare till en
beslutad läkarundersökning,

2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller
som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem eller
sjukhus,

3. på begäran av överläkaren i fall som avses i 24 § tredje stycket föra
den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt
denna lag till ett LVM-hem, samt

4. på begäran av den som förestår vården vid ett LVM-hem efterforska,
hämta eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där
med stöd av denna lag.

Atalsprövning

46 § Är någon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för
brott, för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år och som
hör under allmänt åtal, samt har brottet begåtts innan vården påbörjades
eller under vårdtiden, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske.
Styrelsen för det hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har
upphört, socialnämnden skall därvid höras om det inte är obehövligt.

Övriga bestämmelser

47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun
som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde
får det stöd och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden
till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen.

Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i det län, inom vilket
den ansvariga kommunen är belägen.

Beslut om tvångsvård enligt 5 § och med anledning av omhändertagande
enligt 13 § fattas av länsrätten i det län som anges i andra stycket. Den
länsrätt som meddelade beslutet om vård beslutar också i frågor som avses
i 44 § första stycket.

48 § Landstingskommunen eller kommunen får för ett LVM-hem antingen
utse en särskild styrelse eller uppdra åt någon annan nämnd att vara
styrelse. Två eiler flera LVM-hem kan ha en gemensam styrelse.

Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179) gäller i tilllämpliga
delar i fråga om en särskild styrelse, nämligen

2 § om antalet ledamöter m. m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om rätt till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslutförhet,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11 § om delgivning,

12 § om reglemente och delegation.

SoU 1987/88:25

Bilaga

52

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första stycket eller
6 § kommunallagen.

Landstinget eller kommunfullmäktige får besluta att även andra än ledamöter
eller suppleanter i styrelsen får närvara vid styrelsens sammanträden
och delta i överläggningarna men ej i besluten samt få sin mening
antecknad i protokollet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989, då lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall skall upphöra att gälla.

2. Den gamla lagen gäller dock fortfarande när ansökan om vård med
stöd av den lagen har kommit in till länsrätten före den 1 januari 1989.

3. Har ett beslut fattats om omhändertagande enligt 8 § i den gamla lagen
och har ansökan om vård inte kommit in till länsrätten före den 1 januari
1989, skall beslutet anses som ett beslut enligt 13 § i den nya lagen.

4. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen
hänvisas till den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse denna lag.
Hänvisas det till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna
lag, skall den nya föreskriften tillämpas.

SoU 1987/88:25

Bilaga

53

2 Förslag till
Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 11, 47 och 49 §§ socialtjänstlagen (1980:620)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 §

Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk av
alkohol och andra beroendeframkallande medel. Insatser för barn och
ungdom bör därvid ägnas särskild uppmärksamhet.

Socialnämnden skall genom information
till myndigheter, grupper
och enskilda och genom uppsökande
verksamhet sprida kunskap om
skadeverkningar av missbruk och
om de hjälpmöjligheter som finns.
Nämnden skall även stödja den enskilde
missbrukaren och se till att
han får den hjälp eller vård som
behövs för att komma ifrån missbruket.

Socialnämnden skall genom information
till myndigheter, grupper
och enskilda och genom uppsökande
verksamhet sprida kunskap om
skadeverkningar av missbruk och
om de hjälpmöjligheter som finns.

Socialnämnden skall aktivt sörja
för att den enskilde missbrukaren
får den hjälp och vård som han behöver
för att komma ifrån missbruket.
Nämnden skall i samförstånd
med den enskilde planera hjälpen
och vården och noga bevaka att
planen fullföljs.

47 §'

Uppdrag att besluta på socialnämndens
vägnar får ges åt en särskild
avdelning som består av ledamöter
eller suppleanter i nämnden i
ärenden som ankommer på nämnden
enligt 2, 5, 6 och 8 a §§, 11 §
första och andra styckena, 17 §
tredje stycket samt 18 S lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga.

Uppdrag att besluta på socialnämndens
vägnar får ges åt en särskild
avdelning som består av ledamöter
eller suppleanter i nämnden i
ärenden som ankommer på nämnden
enligt 2, 5, 6 och 8 a §§, II §
första och andra styckena, 17 §
tredje stycket och 18 § lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga samt 13 §
lagen f1988:000) om vård av missbrukare
i vissa fall.

49 §

Om rätt att i vissa fall fatta beslut
i socialnämndens ställe finns bestämmelseri
29 § första stycket och
i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga.

Om rätt att i vissa fall fatta beslut
i socialnämndens ställe finns bestämmelser
i 29 § första stycket
samt i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
och lagen <1988:000) om vård av
missbrukare i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

SoU 1987/88:25

Bilaga

1 Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1986/87:91 föreslagna lydelsen.

54

Innehållsförteckning

SoU 1987/88:25

Sammanfattning 1

Propositionen I

Motioner 2

Motioner väckta med anledning av prop. 1987/88:147 2

Motion väckt med anledning av prop. 1987/88:79 om åtgärder mot

AIDS 4

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1988 4

Utskottet 4

Allmänt om förslaget 4

Frågan om avslag på propositionens förslag och begäran om nytt

förslag 5

Kriterier för beredande av vård 7

Trängande vårdbehov 7

En social indikation för tvångsvård 8

Skyddet för missbrukarens omgivning 9

Obligatorisk tillämpning II

Anstånd med verkställighet av ett LVM-beslut II

Utredning och ansökan om vård 12

Omedelbart omhändertagande 15

Vårdtidens längd 16

Vårdtidens beräkning 17

Inledande sjukhusvård 18

Socialnämndens skyldigheter efter vårdtiden 19

Huvudmannaskapet för LVM-vården 20

Vårdinstitutioner med enskild huvudman 21

Kontraktsvård 23

Resurser till missbrukarvården 24

Förebyggande insatser på missbruksområdet 25

Hemställan 27

Reservationer 29

1. Frågan om avslag på propositionens förslag och begäran om nytt
förslag (mom. 1) av vpk 29

2. Trängande vårdbehov (mom. 2) av vpk 30

3. En social indikation (mom. 3) av vpk 31

4. Personlig fara för annan (mom. 4 och motiveringen till mom. 5)

av m 31

5. För närboende störande uppträdande (mom. 5 samt motiveringen
tillmom. 4) av c 32

6. Sociala skadeverkningar för anhöriga (mom. 6) av m 32

7. Kriterier för beredande av vård (mom. 8) av m 33

8. Kriterier för beredande av vård (mom. 8) av c 33

9. Kriterier för beredande av vård (mom. 8) av vpk 34

10. Anstånd med verkställighet av ett LVM-beslut (mom. 9) av m .... 35

11. Utredning och ansökan om vård (mom. 10 samt motiveringen till
mom. 11) av fp, m, c 36

55

12. Bestämmelser om utredning och ansökan om vård (mom. 12) av SoU 1987/88:25

fp, m, c 36

13. Omedelbart omhändertagande (mom. 13) av vpk 39

14. Vårdtidens längd (mom. 14) av m 40

15. Vårdtidens längd (mom. 14) av vpk 41

16. Samordning med vård enligt hälso- och sjukvårdslagen (mom. 16)

av m och c 42

17. Socialnämndens skyldigheter efter vårdtiden (mom. 17) av c 43

18. Huvudmannaskapet för LVM-vården (mom. 18) av m 43

19. Resurser till missbrukarvården (mom. 22) av vpk 44

20. Förebyggande insatser på missbruksområdet (mom. 23) av m

och c 44

Bilaga: 1 prop. 1987/88:147 framlagda lagförslag 46

Svenskt Tryck Stockholm 1988

56