om telefonavlyssning (skr. 1986/87:63) (Betänkande 1986/87:JuU12 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1986/87:12

om telefonavlyssning

(skr. 1986/87:63) „

v ’ 1986/87:12

Ärendet

I skrivelse 1986/87:63 har regeringen (justitiedepartementet) berett riksdagen
tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedepartementet i skrivelsen
anfört om tillämpningen under år 1984 av bestämmelserna i rättegångsbalken
om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål.

Utskottet
Gällande rätt m. m.

Vid förundersökning i brottmål kan telefonavlyssning äga rum. De grundläggande
bestämmelserna i ämnet finns i 27 kap. 16 § rättegångsbalken (RB).
För att telefonavlyssning skall få ske krävs att någon skäligen kan misstänkas
för ett brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i två år. En annan
förutsättning är att det bedöms vara av synnerlig vikt för utredningen att
telefonavlyssning äger rum. Avlyssning får ske av telefoner som den
misstänkte innehar eller som han annars kan antas komma att begagna. Det
är domstolarna som beslutar om telefonavlyssning. Det får ske efter yrkande
av förundersökningsledaren eller åklagaren. Tillstånd att avlyssna telefoner
skall meddelas för viss tid, högst en vecka. Tillstånd får dock meddelas för
längre tid, högst en månad, om misstanken gäller grovt narkotikabrott eller
grov varusmuggling av narkotika.

Regler om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål finns också i
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
(1952 års lag). Den tar sikte främst på brott som rör rikets säkerhet eller är av
allmänfarlig natur, och den innehåller en reglering som avviker från den i
RB. Lagens giltighet är tidsbegränsad. Enligt det senaste beslutet om
förlängning av giltighetstiden gäller den t. o. m. utgången av år 1986. Frågan
om fortsatt giltighet av 1952 års lag är för närvarande föremål för riksdagens
prövning (prop. 1986/87:22, JuU 10).

Föreskrifter om telefonavlyssning finns också i lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Den lagen
innehåller bestämmelser om tvångsåtgärder mot personer som enligt utlänningslagen
(1980:376) avvisats eller utvisats som terrorister men som
regeringen ändå har låtit stanna kvar här i landet. Spaningslagen har
tidbegränsad giltighet. Enligt det senaste beslutet om förlängning gäller den

1 Riksdagen 1986187. 7sami. Nr 12

t. o. m. utgången av år 1986. Också frågan om fortsatt giltighet av spaningslagen
är föremål för riksdagens prövning (prop. 1986/87:32, JuU 11).
Regeringen avlämnar regelbundet till riksdagen redogörelser för tillämpningen
av spaningslagen och terroristlagstiftningen i övrigt. Det skedde
senast i oktober 1986. Ärendet bereds av socialförsäkringsutskottet (skr.
1986/87:31, SfU 9).

Bestämmelser om telefonavlyssning finns också i lagen (1957:132) med
särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m.

Tidigare fanns också bestämmelser om telefonavlyssning i lagen (1969:36)
om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m. (1969 års lag). Den lagen, som hade tidsbegränsad giltighet, upphörde
att gälla med utgången av juni månad år 1981. Detta hade samband med
ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling som trädde i kraft den 1 juli samma år. En följd av
ändringarna var nämligen att de grundläggande bestämmelserna om telefonavlyssning
i RB blev tillämpliga också på grov narkotikabrottslighet.
Redogörelser för tillämpningen av 1969 års lag hade lämnats regelbundet till
riksdagen. Den sista lämnades hösten 1980 (prop. 1980/81:33).

Justitieutskottet tog år 1982 upp frågan om den parlamentariska kontrollen
av hur lagstiftningen om telefonavlyssning tillämpas. Utskottets initiativ
föranleddes närmast av att regeringen i anslutning till att 1969 års lag
upphörde att gälla slutade att lämna redogörelser till riksdagen för tillämpningen
av bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning i
narkotikamål.

Utskottet fann det angeläget att riksdagens möjligheter till insyn i fråga om
telefonavlyssning vidmakthålls och, om möjligt, byggs ut. Insynen borde ske
genom att riksdagen fick en årlig redovisning. Den borde, som tidigare, avse
telefonavlyssning enligt spaningslagen eller motsvarande lagstiftning och
telefonavlyssning vid förundersökning om grovt narkotikabrott och grov
varusmuggling av narkotika och därjämte annan telefonavlyssning enligt de
grundläggande bestämmelserna i RB. Vad gällde arten av uppgifter som
borde lämnas hänförde utskottet sig till vad 1974 års utredning om
telefonavlyssning hade anfört, nämligen följande:

Regeringens skrivelse bör - i den mån hänsynen till rikets säkerhet inte
kräver annat - utan att röja sekretessen i de enskilda fallen ge riksdagen en
uppfattning om bl. a. antalet ärenden om telefonavlyssning, antalet meddelade
tillstånd, vilka tillståndstider som förekommit samt i vilken mån telefonavlyssningen
fyllt avsett ändamål (SOU 1975:95 s. 103 f).

I övrigt ansåg utskottet att redovisningen i huvudsak borde utformas efter
mönster av de redogörelser som riksdagen dittills fått. I fråga om telefonavlyssning
beträffande sådana brottmål som avses med 1952 års lag förordade
utskottet ingen ändring i förhållande till vad som dittills gällt, och utskottet
anmärkte att härvidlag, liksom eljest, gäller att vederbörande utskott själv
kan inhämta den information som anses behövlig.

Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet hade
anfört om parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning (JuU
1981/82:54, rskr. 298).

JuU 1986/87:12

Efter 1982 års initiativ har redogörelser för tillämpningen av bestämmelserna
om telefonavlyssning i RB lämnats till riksdagen avseende åren 1982
och 1983 samt, i den nu föreliggande skrivelsen, avseende år 1984 (skr.
1983/84:97, JuU 30, rskr. 343, skr. 1984/85:104, JuU 17, rskr. 163 och skr.
1986/87:63).

Vid behandlingen av saken åren 1984 och 1985 erinrade utskottet om sitt
uttalande år 1982 om att den parlamentariska kontrollen i framtiden borde
hållas på minst samma nivå som dittills.

Telefonavlyssning m. m. under år 1984

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen en redogörelse
för tillämpningen under år 1984 av bestämmelserna i RB om telefonavlyssning
vid förundersökning i brottmål. Redogörelsen bygger på uppgifter som
rikspolisstyrelsen har lämnat till regeringen i en skrivelse den 9 juli 1986.

I regeringens skrivelse redovisas att domstolarna under år 1984 meddelade
tillstånd av avlyssna samtal till eller från telefonapparater som innehafts eller
begagnats av sammanlagt 414 personer misstänkta för grovt narkotikabrott.

Antalet fall under åren 1969-1984 var följande:
1969	28	1977	122
1970	39	1978	102
1971	44	1979	147
1972	34	1980	220
1973	46	1981	277
1974	44	1982	313
1975	42	1983	418
1976	64	1984	414

Antalet fall då telefonavlyssning skett enligt RB vid förundersökning om
andra brott än narkotikabrott uppges ha varit 13 (17 under år 1983). Dessa
fall har gällt misstanke om bl. a. mord, grov allmänfarlig ödeläggelse och
grovt rån.

Utskottets uttalanden

Antalet telefonavlyssningar på grund av misstanke om grov narkotikabrottslighet
har, som nyss framgått, ökat fortlöpande sedan flera år tillbaka. Denna
utveckling har avstannat under det senaste redovisningsåret (1984). Samtidigt
kan konstateras att såväl antalet registrerade brott mot narkotikastrafflagen
som antalet personer som lagförts för grova narkotikabrott minskade
under år 1983 och att minskningen fortsatt under år 1984.

Utskottet vill i likhet med departementschefen betona vikten av restriktivitet
när det gäller användningen av ett så ingripande tvångsmedel som det här
är fråga om. Telefonavlyssning kan, som departementschefen anför, uppenbarligen
inte avvaras i kampen mot bl. a. narkotikabrottsligheten. Det är
emellertid enligt utskottets uppfattning ett oavvisligt krav att åtgärden i varje
enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om både antalet
avlyssnade telefonapparater och den tid som avlyssning pågår.

När det gäller riksdagens insyn i tillämpningen av lagstiftningen om

JuU 1986/87:12

telefonavlyssning kan utskottet inte underlåta att uttala sin förvåning över att
rikspolisstyrelsens redogörelse till regeringen för tillämpningen under år
1984 lämnats så sent som mer än ett och ett halvt år efter utgången av
redovisningsperioden. Utskottet utgår från att redogörelserna framgent
lämnas i rimlig tid. Utskottet vill också - på nytt - erinra om vikten av att
redovisningen till regeringen och till riksdagen tillgodoser de anspråk som
riksdagen ställde upp år 1982. Det sagda gäller inte minst uppgifter om vilka
tillståndstider som förekommit och i vilken mån telefonavlyssningen fyllt
avsett ändamål. Härvidlag har utskottet noterat att rikspolisstyrelsen ställt i
utsikt att redovisningen för tillämpningen under år 1985 kommer att byggas
ut i enlighet med dessa önskemål. Någon åtgärd i saken från riksdagens sida
påfordras därför inte.

I övrigt ger utskottets granskning av redogörelsen inte anledning till något
särskilt uttalande.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen lägger skrivelse 1986/87:63 till handlingarna.

Stockholm den 2 december 1986

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Hans Göran Franck (s), Arne
Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar
(s), Göran Magnusson (s) och Lars Sundin (fp).

JuU 1986/87:12

gotab Stockholm 1986 11863