om Sydafrika
Betänkande 1981/82:UU13
UU 1981/82:13
Utrikesutskottets betänkande
1981/82:13
om Sydafrika
Motionerna
Utskottet behandlar i detta betänkande fem motioner, nämligen
dels motion 1980/81:519 av Pär Granstedt m. fl. (c), vari föreslås
1. att riksdagen hemställer att regeringen undersöker förutsättningarna att
få till stånd ett effektivt oljeembargo mot Sydafrika,
2. att riksdagen hemställer att regeringen, om en svensk medverkan i ett
embargo mot Sydafrika kan ha en positiv effekt, återkommer med förslag om
detta,
dels motion 1980/81:1205 av Gertrud Sigurdsen m. fl. (s), vari hemställs att
riksdagen begär att regeringen i FN med all kraft verkar för olika former av
internationella sanktioner mot Sydafrikanska republiken i syfte att påskynda
Namibias självständighet,
dels motion 1980/81:1208 av Knut Wachtmeister m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen upphäver lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika och
Namibia,
dels motion 1980/81:1590 av Sven Johansson (c), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en undersökning av möjligheterna att
upphäva rådande investeringsförbud eller på annat sätt göra det möjligt för
svenska företag att enligt allmänt gällande regler bedriva handel med
Sydafrika,
dels motion 1980/81:1597 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs
1. att riksdagen antar följande som motionärernas förslag betecknade
förslag till lag om ekonomisk bojkott av Sydafrika att ersätta lagen
(1979:487) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia,
2. att riksdagen uttalar sig för i motionen angivna riktlinjer för Sveriges
politik gentemot Sydafrika och hos regeringen begär åtgärder och förslag i
enlighet därmed.
Bakgrund
I Sydafrika fortsätter den vita minoriteten sin rasåtskillnadspolitik. De
uppmjukningar av apartheidsystemet som under de gångna åren ägt rum
innebär endast att vissa särskilt iögonenfallande yttringar försvunnit. Någon
mer djupgående förändring av den förda politiken kan inte iakttas. Sedan
Zimbabwe blev självständigt har minoriteten snarast försökt att befästa sin
1 Riksdagen 1981182. 9 sami. Nr 13
UU 1981/82:13
2
ställning ytterligare varigenom en ökad polarisering mellan de vita och de
icke-vita delarna av befolkningen blivit följden.
De sedan länge pågående strävandena mot ett fritt Namibia på grundval av
1978 års FN-plan (säkerhetsrådsresolution 435) har mötts med motstånd och
förhalning från den sydafrikanska regeringens sida. Efter den i huvudsak
resultatlösa konferensen i Genéve om Namibia i januari 1981 låg förhandlingarna
nere under våren och sommaren. I höst har - bl. a. efter
påtryckningar från många länder, däribland de nordiska - den s. k.
femstatsgruppen återupptagit sin verksamhet och under en rundresa bland
berörda afrikanska stater fortsatt diskussionerna om villkoren för Namibias
självständighet. Dessa diskussioner har i denna omgång bl. a. gällt vissa
konstitutionella principer för ett fritt Namibia, utarbetade som komplement
till FN-planen. Avståndet mellan parterna är emellertid fortfarande stort.
Sverige tillhör de länder som i FN förespråkar internationella sanktioner
mot Sydafrika bl. a. som påtryckning i Namibiafrågan. Sedan flera år har vi
verkat för att säkerhetsrådet skall besluta om ett internationellt förbud mot
investeringar i Sydafrika och Namibia. Vi har också ställt oss bakom ett
förslag att säkerhetsrådet skall överväga ett internationellt oljeembargo mot
Sydafrika. Det är emellertid endast säkerhetsrådet som kan fatta för FN:s
medlemmar bindande beslut om sanktioner och endast i ett fall hittills,
nämligen i fråga om vapenhandel, har det visat sig möjligt att i säkerhetsrådet
uppnå erforderlig majoritet för ett sådant beslut.
I några fall har Sverige inte ansett sig kunna stödja resolutioner i FN:s
generalförsamling om sanktioner eller andra åtgärder mot Sydafrika. Det har
bl. a. gällt fall där säkerhetsrådets särskilda beslutanderätt inte beaktats.
I avvaktan på ett bindande FN-beslut om internationellt förbud mot
investeringar i Sydafrika och Namibia beslutade riksdagen i juni 1979 att för
svenskt vidkommande införa ett förbud mot sådana investeringar (UU
1978/79:33, rskr 1978/79:421). Även i Nederländerna övervägs nu åtgärder
mot investeringar i Sydafrika.
Den svenska Sydafrikalagen har nu varit i kraft i två år. Under förra
riksmötet beslutade riksdagen att uppdra åt regeringen att göra en
genomgång av erfarenheterna och effekterna av lagen, bl. a. i syfte att
konstatera eventuella luckor i bestämmelserna (UU 1979/80:27). Samtidigt
ansåg riksdagen att denna genomgång borde bilda utgångspunkt för en
kartläggning av möjligheterna för Sverige att vidta åtgärder mot Sydafrika
även på andra områden, såsom överföring av teknologi.
Regeringen tillkallade den 30 oktober 1980 en särskild utredare med
uppgift att göra den av riksdagen begärda genomgången och kartläggningen.
Regeringen har sedermera beslutat att parlamentariker skall delta i
översynen när den går in i det skede som avser möjligheterna att utvidga
sanktionerna till andra områden.
UU 1981/82:13
3
Utskottet
Såväl i motion 519 som i 1205 föreslås att Sverige aktivt skall verka för
ytterligare sanktioner mot Sydafrika. I motion 519 föreslås att regeringen
undersöker förutsättningarna för ett oljeembargo mot Sydafrika och
återkommer med förslag härom om bedömningen blir att en svensk
medverkan i ett embargo kan få en positiv effekt.
Motion 1205 tar särskilt sikte på Namibiafrågan och föreslår att regeringen
i FN med all kraft verkar för olika former av internationella sanktioner mot
Sydafrika i syfte att påskynda Namibias självständighet. Motionärerna
nämner en oljeblockad och avbrytande av flygtrafiken som exempel på
tänkbara åtgärder.
Sverige har i FN ställt sig bakom försöken att få säkerhetsrådet att besluta
om ytterligare sanktioner mot Sydafrika. Vi tillhör initiativtagarna till den
resolution som uppmanar säkerhetsrådet att överväga frågan om förbud mot
investeringar i Sydafrika. Vi har också som nämnts ställt oss bakom förslaget
att säkerhetsrådet skall överväga ett oljeembargo mot Sydafrika enligt
FN-stadgans kapitel VII.
Den vita minoritetsregimens hårdnackade inställning och den fortsatta
förhalningstaktiken i fråga om Namibias självständighet gör det enligt
utskottets mening angeläget att de internationella påtryckningarna mot
Sydafrika ökar ytterligare. Ett effektivt oljeembargo skulle kunna få
allvarliga verkningar för Sydafrika, även om landets oljeberoende är mindre
än många andra länders.
Även ett avbrytande av den internationella lufttrafiken till Sydafrika skulle
självfallet få långtgående konsekvenser för landet.
Det har bland de västliga i-länderna ibland hävdats att ytterligare
sanktioner mot Sydafrika skulle kunna försvåra förhandlingar om Namibias
självständighet. Sveriges uppfattning är emellertid den motsatta. Vi har som
ett av få länder krävt sanktionsåtgärder mot Sydafrika som komplement till
Namibiaförhandlingen. Även om utsikterna till ett sanktionsbeslut i säkerhetsrådet
f. n. inte förefaller stora är det angeläget att fortsatta nationella och
internationella påtryckningar sker på Sydafrika.
Den svenska Sydafrikalagen är ett uppmärksammat exempel på vad ett
enskilt land kan göra på sanktionsområdet. Det är angeläget att regeringen
bl. a. genom information om den svenska lagen verkar för att även andra
länder, såsom Nederländerna nu har gjort, överväger sina möjligheter att
begränsa det ekonomiska samarbetet med Sydafrika.
Med anledning av vad som anförs i motion 1205 vill utskottet framhålla att
det utgår från att regeringen på olika sätt kommer att med kraft fortsätta och
vidareutveckla Sveriges Sydafrikapolitik.
Utskottet får därmed anse motion 1205 besvarad.
Motion 519 aktualiserar en svensk medverkan i ett oljeembargo med
deltagande av ett begränsat antal stater.
UU 1981/82:13
4
Vissa oljeproducerande länder inom och utom OPEC har beslutat att för
sin del inte leverera någon olja till Sydafrika. På bl. a. norskt initiativ
övervägs nu en internationell konferens i FN:s regi för länder som tillämpar
ett oljeembargo mot Sydafrika, i syfte att effektivisera denna form av
leveransvägran.
Även i Nederländerna studeras nu förutsättningarna för ett nederländskt
deltagande i oljeembargot mot Sydafrika. I de holländska övervägandena
ingår också transporter av olja.
I en prövning av tänkbara sanktionsmöjligheter bör för svenskt vidkommande
flera olika överväganden göras. Det är bl. a. viktigt att en bojkott i
någon mening blir effektiv. Effekten kan vara materiell eller politisktpsykologisk.
Vidare måste en bojkotts förenlighet med internationella
åtaganden, såsom GATT, prövas.
Erfarenheten visar att en handelsbojkott, om den skall bli kännbar, bör
omfatta flera eller alla huvudleverantörer. Redan av detta skäl framstår ett
internationellt bindande beslut, fattat av FN:s säkerhetsråd, som en
önskvärd förutsättning för en verksam sanktion på handelsområdet. Härtill
kommer den viktiga omständigheten att förpliktande FN-beslut tar över
internationella åtaganden på handelsområdet.
Enligt utskottets mening finns det anledning att noga följa oljeproducerande
och andra länders försök att begränsa eller avbryta leveranserna av
olja till Sydafrika. Ett svenskt stöd för en begränsad bojkottaktion av detta
slag, som dessutom skulle omfatta en vara som vi inte själva producerar, bör
emellertid bedömas mot bakgrund av synpunkter som de ovan angivna.
Utskottet får med hänvisning härtill anse motion 519 besvarad.
I motion 1208 föreslås att den svenska lagen om förbud mot investeringar i
Sydafrika och Namibia upphävs. Motionärerna anför tre skäl för sitt förslag;
lagen riskerar att minska sysselsättningen i Sverige, den medför onödig
tidsutdräkt och risk för att marknadsandelar förloras när dispensansökningar
skall behandlas och den kan leda till krav på att Sverige skall delta i
sanktioner även mot andra länder utan att vi kan avvisa dem med hänvisning
till FN-stadgan.
Sydafrikalagens avsikt är att förhindra en utvidgning av de svenska
företagens verksamhet i Sydafrika. Det är ofrånkomligt att lagen därmed
också kan medföra vissa produktionsinskränkningar för de moderbolag och
andra företag i Sverige som varit inriktade på en fortsatt expansion i
Sydafrika. Verkningarna på sysselsättningen i Sverige torde emellertid bli
begränsade.
Frågan om tiden för ett dispensärendes handläggning behandlades av
utskottet förra året (UU 1979/80:27). Enligt vad utskottet inhämtat har
behandlingstiden numera nedbringats väsentligt.
Utskottet kan inte dela motionärernas åsikt att Sydafrikalagen utgör ett
prejudikat som hindrar Sverige från att stå fast vid vår uppfattning att vi
UU 1981/82:13
5
endast deltar i internationella sanktioner som beslutats av FN:s säkerhetsråd.
Regering och riksdag har upprepade gånger slagit fast att Sydafrika är ett
unikt fall som kan motivera exceptionella åtgärder. FN-stadgan som sådan
eller folkrätten i övrigt hindrar inte uttryckligen något land att för egen del
vidta åtgärder av här avsett slag. Till denna slutsats kom också lagrådet vid
sin prövning av regeringens lagförslag (prop. 1978/79:196). Den svenska
principen att inte delta i sanktioner, som saknar stöd i säkerhetsrådsbeslut, är
ett uttryck för vår självvalda utrikespolitik och har fortsatt giltighet och
bärkraft.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion
1208.
I motion 1590 föreslås likaledes att förbudet mot investeringar i Sydafrika
upphävs eller att det på annat sätt görs möjligt för svenska företag att enligt
allmänt gällande regler bedriva handel med Sydafrika.
Sydafrikalagen avser inte handel. Svenska företag har möjlighet att driva
handel med Sydafrika enligt allmänt gällande och icke diskriminerande
regler. Motionen föranleder därför icke någon åtgärd, varför den
avstyrks.
I motion 1597 föreslås i det första yrkandet att en lag om ekonomisk
bojkott skall ersätta lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika och
Namibia. Ett liknande yrkande behandlades och avstyrktes av utskottet
senast i maj 1980 med hänvisning till att en svensk ekonomisk bojkott som
bl. a. omfattar handeln skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden.
Med hänvisning till denna motivering får utskottet avstyrka det nu
förevarande yrkandet.
I motionens andra yrkande föreslås att riksdagen uttalar sig för i motionen
angivna riktlinjer gentemot Sydafrika och hos regeringen begär förslag och
åtgärder i enlighet härmed.
Utskottet anser att Sverige har utformat en aktiv politik gentemot
apartheidsystemet i Sydafrika. Flera av de i motionen berörda frågorna har
behandlats i UU 1979/80:17 och 27. Därutöver vill utskottet hänvisa till att
regeringen, som framgår på annan plats i detta betänkande, fått riksdagens
uppdrag att överväga möjligheten att vidta åtgärder på teknologiöverföringens
område gentemot Sydafrika.
Mot denna bakgrund avstyrks även det andra yrkandet i motion 1597.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen förklarar motion 1980/81:519 angående oljeembargo
mot Sydafrika besvarad med vad utskottet anfört,
2. att riksdagen förklarar motion 1980/81:1205 angående FNsanktioner
mot Sydafrika besvarad med vad utskottet anfört,
UU 1981/82:13
6
3. att riksdagen avslår motion 1980/81:1208 med begäran om
upphävande av lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika
och Namibia,
4. att riksdagen avslår motion 1980/81:1590 angående handel med
Sydafrika m. m.
5. att riksdagen avslår motion 1980/81:1597, om ekonomisk
bojkott av Sydafrika och riktlinjer för åtgärder mot Sydafrika.
Stockholm den 1 december 1981
På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS
Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Sture Palm
(s), Linnea Hörlén (fp), Olle Göransson (s), Ingrid Sundberg (m), Gunnel
Jonäng (c), Sture Ericson (s), Per-Olof Strindberg (m), Sture Korpås (c),
Carl Lidbom (s), Axel Andersson (s). Paul Grabo (c), Maj-Lis Lööw (s) och
Ulla Orring (fp).
Särskilt yttrande
Allan Hernelius, Per-Olof Strindberg och Ingrid Sundberg (alla m) har
avgivit följande särskilda yttrande.
Sverige har tagit avstånd från den sydafrikanska apartheidpolitiken. Den
är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och utgör enligt svensk
uppfattning ett hot mot internationell fred och säkerhet. Vi delar denna
uppfattning.
Sverige har hävdat den principen att inte delta i sanktioner som saknar stöd
i säkerhetsrådets beslut. Denna princip är, som utskottet påpekar, ett uttryck
för vår självvalda utrikespolitik och har fortsatt giltighet och bärkraft.
Säkerhetsrådets särskilda befogenheter på detta område var ett av motiven
för Sveriges anslutning till FN en gång och för att denna anslutning ansågs
kunna ske med bibehållen alliansfri politik.
Hos säkerhetsrådet har Sverige begärt att rådet skulle besluta om eller
rekommendera sanktioner eller sanktionsliknande åtgärder i fråga om
nyinvesteringar i Sydafrika. När förslag härom har avvisats eller icke
behandlats av rådet har Sverige emellertid genom lagen om förbud mot
investeringar i Sydafrika och Namibia (prop. 1978/79:196) handlat på egen
hand och utan stöd av rådet genomfört ett investeringsförbud. Mot detta
beslut anförde moderata representanter i utskottet reservation (UU 1978/
79:33) under åberopande av ovan nämnda principiella skäl. I dag kan
UU 1981/82:13
7
konstateras att - mot vad som anfördes vid lagens tillkomst - det svenska
exemplet icke har lett till någon efterföljd.
De invändningar som 1979 riktades mot den ifrågasatta lagstiftningen ur
denna principiella synpunkt gäller fortfarande. De gäller också förslagen om
att Sverige, utan beslut eller rekommendation av säkerhetsrådet, skulle
utvidga de av oss 1979 på egen hand fattade besluten om nya sanktioner eller
sanktionsliknande åtgärder.
GOTAB 69950 Stockholm 1981