om Sveriges relationer till Israel (Betänkande 1986/87:UU15 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1986/87:15

om Sveriges relationer till Israel

1986/87:15

Motionerna

I motion 1986/87:U507 av Evert Svensson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen angetts om
förnyade ansträngningar för att få till stånd internationella överläggningar
för fred i Mellanöstern.

I motion 1986/87:U512 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att begränsa Sveriges
kontakter med Israel,

2. att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse för hur Israel röstat i
FN när det gäller vapenembargot för Sydafrika och hur regeringen bedömer
denna fråga,

3. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att påvisa och fördöma
Israels nära samarbete med apartheidregimen i Sydafrika,

4. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder till stöd för PLO -diplomatiskt, folkrättsligt och politiskt.

I motion 1986/87:U539 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts om Sveriges relationer
till staten Israel.

Bakgrund

När Storbritannien år 1947 tillkännagav sin avsikt att avsäga sig mandatet
över Palestina, som innehafts sedan 1922, föreslog FN:s generalförsamling
att Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk del. Arabländerna
vägrade godta planen, och den genomfördes aldrig. I maj 1948 utropade den
judiska befolkningen en egen stat, Israel, vilken därpå anfölls av sina
arabiska grannar. I det krig som följde utvidgade Israel sina gränser utöver
vad som angetts i delningsplanen.

Större delen av det återstående Palestina annekterades av Jordanien
(Västbanken och Östra Jerusalem) medan Gazaremsan besattes av Egypten.

Över 700 000 arabiska palestinier flydde från de områden som behärskades
av Israel. Det palestinska flyktingproblemet hade uppstått. Parallellt härmed
utvandrade ett stort antal judar från arabländerna till Israel.

Mellanösternkonflikten fick genom kriget år 1967 och den därpå följande
israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza samt annekteringen av 1

1 Riksdagen 1986/87. 9 sami Nr 15

östra Jerusalem väsentligt nya dimensioner. Därmed hade Israel tagit
återstoden av Palestinamandatet i besittning. I samma krig erövrades också
Golanhöjdema från Syrien och Sinaihalvön från Egypten. Efter 1973 års
krig, som inleddes av ett angrepp på Israel, ingicks truppåtskillnadsavtal med
Syrien och Egypten. Israel uppnådde år 1979 ett fredsavtal med Egypten
(Camp David-uppgörelsen) varigenom Sinai återlämnades. Ockupationen
av Västbanken och Gaza består emellertid alltjämt, och Golanhöjdema
annekterades år 1981. Jerusalem har utropats till Israels huvudstad, vilket
dock inte vunnit internationellt erkännande.

Konflikten i Mellanöstern har stått på FN:s dagordning sedan 1947. Ett
flertal fredsplaner har framlagts och kontakter mellan de olika parterna ägt
rum. Bortsett från det viktiga fredsavtalet med Egypten har uppgörelser
emellertid inte kunnat uppnås mellan Israel och övriga arabländer om en
bestående politisk lösning. Efter kriget år 1967 antog säkerhetsrådet
resolution 242 om en lösning som huvudsakligen baserar sig på israeliskt
tillbakadragande från territorier som ockuperades under kriget och på varje
stats rättighet att leva i fred inom säkra och erkända gränser. I en ytterligare
resolution av år 1973 (nr 338) uppmanas alla parter att upphöra med all
stridsverksamhet, att följa resolution 242 och att inleda förhandlingar om en
rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Dessa båda resolutioner är
fortfarande grundvalen för en lösning av konflikten. De är emellertid inte
tillräckliga, eftersom de inte uppmärksammar det som alltmer framstår som
konfliktens huvudfrågor, nämligen det palestinska folkets anspråk.

Sammantaget finns det över 4 miljoner palestinier, varav ca 2 miljoner i
Jordanien. Över 2 miljoner av palestinierna är registrerade som flyktingar av
UNRWA, den FN-organisation som upprättades år 1950 speciellt för
Palestinaflyktingarna. Som flykting enligt UNRWAts definition räknas de
som flydde under 1948 års krig (ca 700 000) och deras efterkommande (ca 1,3
miljoner). Därtill kommer att UNRWA har omsorg om ett antal palestinier
som blivit hemlösa efter 1967 års krig.

Upp mot en miljon av palestinaflyktingarna bor på Västbanken eller i
själva Jordanien, där de - till skillnad från vad som är fallet i andra arabstater
- kunnat erhålla jordanskt medborgarskap.

Israels och Västbankens sammanlagda befolkningsmängd är ca 5,3 miljoner,
varav 35 % är araber. På grund av den arabiska befolkningens högre
nativitet kan redan år 2000 judarna komma att vara färre än araberna i de
båda områdena sammantagna. Om Israel annekterar Västbanken och ger
den palestinska befolkningsgruppen lika medborgerliga rättigheter kan
Israels karaktär som judisk stat komma att förändras. Dessa demografiska
fakta ger en bakgrund till diskussionen om Israels framtida förhållande till
det palestinska folket. Begränsad självständighet (autonomi) för det palestinska
folket eller en uppdelning av Västbanken mellan Israel å ena sidan och
Jordanien eller en jordansk-palestinsk konfederation å den andra är
tänkbara möjligheter för delar av den israeliska opinionen. Palestinierna
själva har förhoppningar om ett helt fritt och självständigt Palestina.

Den organiserade palestinska självständighetsrörelsen är betydligt äldre
än staten Israel men daterar sig i sin moderna form till 1960-talet.

UU 1986/87:15

Befrielseorganisationen PLO bildades år 1964 som en paraplyorganisation
för flera palestinska grupperingar; Yassir Arafat blev dess ledare år 1969.
FN:s generalförsamling antog år 1974 en resolution om det palestinska
folkets rättigheter, och samma år fick PLO observatörsstatus i världsorganisationen.

Flertalet länder, däribland Sverige, anser numera att det palestinska folket
har rätt till en egen stat eller statsbildning och att en fredsuppgörelse i
Mellanöstern måste innehålla en lösning på den palestinska frågan. Majoriteten
av regeringarna i FN anser vidare att PLO framstår som det palestinska
folkets företrädare i förhandlingar härom. Även USA och Israel erkänner att
det palestinska folket har nationella rättigheter men anser inte att dessa
rättigheter nödvändigtvis måste ta sig uttryck i bildandet av en självständig
palestinsk stat.

I september år 1983 antog FN:s Palestinakonferens i Genéve ett förslag till
en allomfattande internationell fredskonferens för Mellanöstern inom ramen
för FN. I den skulle alla inblandade parter inkl. Sovjetunionen och USA
delta. PLO skulle medverka som likaberättigad förhandlingspart. Sverige
stödde Palestinakonferensens förslag. Formerna för en sådan konferens har
sedan övervägts i olika sammanhang, men parterna har ännu inte kunnat
enas om att sammankalla konferensen. Ett hinder är USA:s och Israels
vägran att acceptera PLO som självständig förhandlingspart, bl. a. med
motiveringen att PLO inte erkänt staten Israels rätt att existera. Också de
arabiska länderna skiljer sig åt i sin syn på PLO.

Det sätt att lösa PLO:s deltagande i en eventuell fredskonferens som
nämnts, nämligen att representanter för PLO skulle ingå i en jordanskpalestinsk
delegation, torde förutsätta fungerande relationer mellan PLO
och Jordanien. Vid det nyss avslutade mötet med PLO:s nationalråd
(exilparlament) tycks emellertid beslut ha fattats som innebär att PLO och
Jordanien fjärmats från varandra. Det år 1985 ingångna avtalet mellan dem
har sagts upp av PLO. Utsikterna för en internationell konferens kan därmed
ha minskats, även om PLO-mötet uttalade sig till förmån för en sådan.

Mellanösternproblemet består inte enbart i en konflikt mellan Israel och
dess grannar om det palestinska folkets rättigheter. I regionen pågår andra
konflikter som endast delvis eller inte alls har med Israel att göra. Det
långvariga kriget mellan Iran och Irak har sina egna orsaker. Maktspelet och
inbördeskriget i Libanon påverkas av Palestinakonflikten men det förefaller
inte troligt att motsättningarna i Libanon skulle upphöra enbart genom en
uppgörelse om Västbankens framtid.

Till beskrivningen av konflikterna i Mellanöstern hör även en redogörelse
för FN:s fredsbevarande insatser. Redan år 1949 upprättade FN en kommission
för att övervaka stilleståndsavtalen mellan Israel och dess grannar
Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten. Denna kommission, UNTSO, är
fortfarande verksam. Sverige medverkar med observatörer. Efter Suezkriget
1956 upprättades den första FN-styrkan i Mellanöstern, UNEFI. Den
drogs tillbaka strax före krigsutbrottet 1967. Efter oktoberkriget 1973
upprättades dels UNEF 11 för att övervaka truppåtskillnadsuppgörelsen
mellan Israel och Egypten, dels UNDOF för att övervaka vapenvilan mellan
Syrien och Israel på Golanhöjderna. UNEF II drogs tillbaka år 1979 sedan
fredsavtal ingåtts mellan Israel och Egypten.

UU 1986/87:15

En fredsbevarande styrka är verksam i Libanon, nämligen UNIFIL som
upprättades år 1978 efter Israels inmarsch i södra Libanon. Israel invaderade
stora delar av Libanon år 1982 men drog tillbaka större delen av sina styrkor
år 1985. UNIFIL:s uppgift är att bekräfta de israeliska styrkornas tillbakadragande
och bistå Libanons regering med att säkra återställandet av dess
auktoritet i landet. Sverige deltar sedan år 1980 med ett sjukvårdskompani i
UNIFIL och sedan 1986 med en underhållsbataljon, i vilken sjukvårdskompaniet
m. m. ingår.

Utskottet

Grunden för konflikten i Mellanöstern är två folks anspråk på samma
område. Både det israeliska folket och det palestinska anser sig ha historiska
rättigheter i det område som utgjorde FN-mandatet Palestina. Israel har
bildats genom ett beslut av FN, medan arabländerna för sin del inte
accepterade den plan för uppdelning av området i en judisk och en arabisk
del som FN framlagt. Denna vägran fick bl. a. som en följd att en palestinsk
stat aldrig kom att utropas. Större delen av det område som i FN:s
delningsplan var tänkt för en sådan stat annekterades av Jordanien som först
år 1974 gav upp sina anspråk på Västbanken.

Enligt utskottets bedömning är det i nuvarande läge inte realistiskt att
tänka sig annan lösning av denna konflikt än en uppdelning av det omtvistade
området. Det innebär att Israel bör dra sig tillbaka ungefärligen till de
gränser som gällde före krigsutbrottet 1967 och att Israel bör få en varaktig
uppgörelse med sina grannar inkl. det palestinska folket, i vilken Israels rätt
att leva i fred inom säkra och erkända gränser erkänns. Detta är den
huvudsakliga innebörden av säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338.

Utskottet behandlade i november 1986 Sveriges relationer till Israel på
grundval av en motion som bl. a. tog upp tre av de frågor varom yrkanden nu
åter framställs, nämligen förslaget att begränsa kontakterna med Israel,
detta lands samarbete med Sydafrika och PLO:s internationella ställning.
Utskottet vill därför inledningsvis hänvisa till det då avgivna betänkandet
(UU 1986/87:1). Däri angavs vissa grundläggande element på vilka Sveriges
inställning till Mellanösternfrågan bygger, nämligen vårt erkännande av
staten Israel, vår anslutning till de säkerhetsrådsresolutioner som uppmanar
till israeliskt tillbakadragande från ockuperade områden och som fastslår alla
staters i området rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser och vår
uppfattning att det palestinska folket har rätt till nationellt självbestämmande.

I samma betänkande anfördes rörande förslaget att begränsa kontakterna
med Israel att det var utskottets uppfattning att fred och stabilitet i området
gynnas av att normala förbindelser upprätthålls mellan de av konflikten
berörda länderna och omvärlden. Utskottet anser alltjämt att Sverige bör
eftersträva normala relationer till alla stater i Mellanöstern. Yrkande 1 i
motion U512 (vpk) avstyrks därför.

UU 1986/87:15

I motion U539 hemställs att regeringen skall ges till känna vad som anförs i
motionen om Sveriges relationer till Israel. I motionen heter det bl. a. att

Israels agerande måste bedömas utifrån de komplexa historiska erfarenheterna
och från de reella hot som staten i dag är utsatt för.

Enligt utskottets mening är det vad som redan sker. Den svenska
regeringen inser komplexiteten i förhållandena i Mellanöstern och gör sina
bedömningar därefter. De ovannämnda säkerhetsrådsresolutionerna är ett
uttryck för att situationen rymmer många element och motstridiga intressen.
Utskottet anser inte att ett uttalande av den innebörd som begärs i motionen
skulle vara till gagn för arbetet på en fredlig lösning av konflikten. Motion
U539 avstyrks därför.

Fredsprocessen i Mellanöstern står sedan lång tid mer eller mindre stilla.
Ett gammalt förslag om att sammankalla en internationell konferens om
Mellanöstern i FN:s regi har dock fått ny aktualitet och åtnjuter brett
internationellt stöd. I en sådan konferens skulle samtliga parter i konflikten
och stormakterna delta. De berörda regeringarna har delvis olika uppfattningar
om vilken sammansättning och vilka befogenheter en internationell
konferens skulle få. Arabstaterna vill i allmänhet ge konferensen som sådan
ett betydande inflytande. Israels regering tycks inte längre motsätta sig en
internationell konferens men vill att den endast fungerar som en ram och att
de verkliga förhandlingarna förs bilateralt mellan Israel och arabländerna.
En tvistefråga är PLO:s deltagande. Israel accepterar numera under vissa
betingelser deltagande från palestinska representanter som är acceptabla för
PLO, förutsatt att de uppträder inom en jordansk-palestinsk delegation. Det
betyder att Israel motsätter sig direkta förhandlingar med PLO.

Det råder också ännu oklarhet om Sovjetunionens deltagande, eftersom
Israel ställt som villkor att Sovjetunionen återupprättar sina diplomatiska
förbindelser med landet.

Sverige har uttalat sig till förmån för en internationell fredskonferens i
FN:s regi. Vi ser en internationell konferens som en metod att föra samman
parterna i konflikten. Denna åsikt har den svenska regeringen flera gånger
givit uttryck för, bl. a. i FN och nu senast i utrikesdeklarationen i riksdagen
den 18 mars 1987. Enligt utskottets bedömning finns det ett bétydande
intresse hos flera av konflikten direkt och indirekt berörda regeringar att en
internationell konferens kommer till stånd. Den svenska regeringen bör ge
sitt bidrag till denna process. Något särskilt svenskt initiativ i frågan synes
emellertid inte erforderligt. Motion U507 (s) avstyrks med hänvisning härtill.

Sverige anser sedan lång tid att PLO som en av parterna i konflikten bör
vara representerat i en internationell konferens. Som utskottet tidigare
framhållit innebär Sveriges erkännande av PLO som förhandlingspart
självfallet också ett stöd för PLO som organisation. Något folkrättsligt eller
diplomatiskt erkännande därutöver - såsom föreslås i motion U512 (vpk) -kan enligt de regler Sverige följer inte göras. En utförlig redogörelse för
svensk praxis på detta område gavs i betänkandet UU 1982/83:6.

Yrkande 4 i motion U512 (vpk) avstyrks med hänvisning till det anförda.

I samma motion yrkas vidare att riksdagen hos regeringen begär en
redogörelse för hur Israel röstat i FN när det gäller vapenembargot mot
Sydafrika och hur regeringen bedömer denna fråga (yrkande 2) samt att
riksdagen begär åtgärder för att påvisa och fördöma Israels nära samarbete
med apartheidregimen i Sydafrika (yrkande 3).

UU 1986/87:15

Som framgår av utskottets betänkande UU 1986/87:1 har misstankar UU 1986/87:15
framförts om att det från Israel skett en export av militär utrustning till
Sydafrika även efter år 1977, då säkerhetsrådet fattade ett bindande beslut
om vapenembargo. Det finns uppgifter som tyder på att så varit fallet, liksom
det finns uppgifter om militärt teknologiskt samarbete mellan de båda
länderna. I den mån detta förekommit eller förekommer tar utskottet
självfallet kraftfullt avstånd från det. Det saknar i sammanhanget inte
intresse hur Israel röstat i FN i dessa frågor eller vilka ställningstaganden
Israels regering i övrigt gjort i fråga om Sydafrika, men utskottet anser inte
att det i första hand är en uppgift för den svenska regeringen att, på det sätt
som föreslås i motionen, bedöma efterlevnaden av andra länders internationella
åtaganden. På uppdrag av USA:s kongress har den amerikanska
administrationen nyligen avslutat en undersökning angående efterlevnaden
av säkerhetsrådets beslut av år 1977 om vapenembargo mot Sydafrika. I
rapportens öppna del dras slutsatsen att företag i bl. a. Israel efter år 1977
deltagit i underhåll och modernisering av vapensystem i Sydafrika som
levererats före år 1977. Rapporten gör också bedömningen att militära
system sålts och teknisk assistans lämnats samt att israeliska regeringen
sannolikt känt till denna handel.

Den israeliska regeringen beslutade den 18 mars 1987 bl. a. att fortsätta att
reducera Israels band till Sydafrika och att inte underteckna nya kontrakt
med Sydafrika på försvarsområdet.

Med det anförda avstyrks yrkandena 2 och 3 i motion U512 (vpk).

Utskottet hemställer

1. beträffande begränsning av kontakterna med Israel
att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1986/87:U512,

2. beträffande Sveriges relationer till Israel
att riksdagen avslår motion 1986/87:U539,

3. beträffande internationell konferens om Mellanöstern
att riksdagen avslår motion 1986/87:U507,

4. beträffande stöd för PLO
att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1986/87:U512,

5. beträffande Israels relationer till Sydafrika
att riksdagen avslår yrkandena 2 och 3 i motion 1986/87:U512

Stockholm den 7 maj 1987

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s), Axel
Andersson (s), Maj-Lis Lööw (s), Sten Sture Paterson (m), Bengt Silfverstrand
(s), Karl-Erik Svartberg (s), Rune Ångström (fp), Anita Bråkenhielm
(m), Britta Hammarbacken (c), Viola Furubjelke (s), Hadar Cars (fp), Ivar
Virgin (m) och Oswald Söderqvist (vpk).

res. 1 fp

res. 2 fp
res. 3 vpk

Reservationer

UU 1986/87:15

1. Sveriges förhållande till PLO

Rune Ångström och Hadar Cars (båda fp) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Sorn utskottet” och
slutar med ”sorn organisation.” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att detta innebär ett erkännande av PLO som
representativ företrädare för palestinska intressen.

2. Israels förhållande till Sydafrika
Rune Ångström och Hadar Cars (båda fp) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Det finns
uppgifter” och slutar med ”på försvarsområdet.” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser inte att det är en uppgift för den svenska regeringen att, på
det sätt som föreslås i motionen, bedöma efterlevnaden av andra länders
internationella åtaganden.

3. Israels relationer till Sydafrika
Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Det saknar i”
och slutar med ”motion U512 (vpk).” bort ha följande lydelse:

Det saknar i sammanhanget inte intresse hur Israel röstat i FN i dessa
frågor eller vilka ställningstaganden Israels regering i övrigt gjort i fråga om
Sydafrika, och utskottet anser det därför väl motiverat att regeringen tar
fram fakta i ärendet så att Sveriges riksdag och den svenska allmänheten får
en klar bild av Israels stöd till apartheidregimen i Sydafrika. På uppdrag av
USA:s kongress har den amerikanska administrationen nyligen avslutat en
undersökning angående efterlevnaden av säkerhetsrådets beslut av år 1977
om vapenembargo mot Sydafrika. I rapportens öppna del dras slutsatsen att
företag i bl. a. Israel efter år 1977 deltagit i underhåll och modernisering av
vapensystem i Sydafrika som levererats före år 1977. Rapporten gör också
bedömningen att militära system sålts och teknisk assistans lämnats samt att
israeliska regeringen sannolikt känt till denna handel.

Den israeliska regeringen beslutade den 18 mars 1987 bl. a. att fortsätta att
reducera Israels band till Sydafrika och att inte underteckna nya kontrakt
med Sydafrika på försvarsområdet.

Detta om något visar att sådana kontakter förekommit och att det nu med
den ökande kritiken mot Sydafrika börjar kännas besvärande för den
israeliska regeringen. Det är av stort intresse för diskussionen och motståndet
i Sverige att den sydafrikanska apartheidregimens kontakter med andra
stater kan avslöjas. Riksdagen bör därför hos regeringen hemställa om en
redovisning av Israels kontakter med Sydafrika. Därmed tillgodoses yrkandena
2 och 3 i motion U512 (vpk).

dels att utskottets hemställan i moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande Israels relationer till Sydafrika
att riksdagen med bifall till yrkandena 2 och 3 i motion 1986/87:U512
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

UU 1986/87:15

gotab Stockholm 1987 12961