om Sveriges relationer till Israel (Betänkande 1986/87:UU1 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1986/87:1

om Sveriges relationer till Israel

1986/87:1

Motionen

I motion 1985/86:U517 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att begränsa
Sveriges kontakter med Israel, så länge de olagliga ockupationerna av
Västbanken och Gaza fortsätter,

2. att riksdagen uttalar att Israels diskriminering av palestinierna i det
egna landet och inom ockuperade områden är ett brott mot folkrätten,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder på det internationella
planet för att påvisa att det militära samarbetet mellan Israel och
Sydafrika är ett brott mot FN:s beslut om vapenembargo mot den sistnämnda
staten,

4. att riksdagen uttalar sitt stöd för PLO och Yassir Arafat som representant
för det palestinska folket,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer qm initiativ för att stärka PLO:s
ställning internationellt,

(Yrkande 6 i motionen har behandlats i UU 1985/86:15.)

Bakgrund

I föreliggande motion föreslås att Sveriges kontakter med Israel i olika
avseenden begränsas. Som skäl härför pekar motionärerna bl. a. på den
fortsatta israeliska ockupationen av Västbanken, behandlingen av den
palestinska befolkningen där och på det nära samarbetet även på det militära
området som Israel anses ha med Sydafrika. Om en fredlig lösning av
konflikten i Mellanöstern skall nås måste PLO:s ställning stärkas, anser
motionärerna, och föreslår att riksdagen gör uttalanden av denna innebörd.

En motion om Sveriges relationer med Israel, vilken behandlades vid
föregående riksmöte, hade en närmast motsatt innebörd (motion 1984/
85:1676). I denna föreslogs att relationerna borde förstärkas genom besöksutbyte
på officiell nivå. Med anledning av denna motion redogjorde utskottet
i sitt betänkande UU 1985/86:7 för Sveriges förhållande till Israel och för de
principer på vilka Sveriges inställning till konflikten i Mellanöstern bygger.

Grundläggande härvidlag är vårt erkännande av den israeliska stat som
bildades år 1948 efter det att FN:s generalförsamling röstat för en resolution
om Palestinas delning. Grundläggande är också Sveriges anslutning till de
säkerhetsrådsresolutioner som uppmanar till israeliskt tillbakadragande från

1 Riksdagen 1986187. 9 sami. Nr 1

(under 1967 års krig) ockuperade områden och som fastslår alla staters i
området rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser (resolutionerna
242 och 338).

Ett tredje element i Sveriges inställning i Mellanösternfrågan är vår
uppfattning att det palestinska folket har rätt till nationellt självbestämmande.
Enligt svensk mening bör Israel tillerkänna palestinierna denna rätt
samtidigt som det palestinska folket otvetydigt bör erkänna staten Israels rätt
att leva i fred inom säkra och erkända gränser, i enlighet med ovannämnda
säkerhetsrådsresolution 242. Sedan flera år anses från svensk sida att PLO
har ett sådant stöd från det palestinska folket att organisationen måste ges
tillfälle att delta i förhandlingar om det palestinska folkets framtid.

Motionens yrkanden föranleder vidare följande bakgrundsbeskrivning:
Västbanken är den del av det tidigare mandatet Palestina som enligt FN:s
delningsplan av år 1947 tillsammans med bl. a. Gaza skulle ha blivit en
arabisk stat. I det krig som följde på Israels bildande annekterades emellertid
Västbanken av Jordanien. Annektionen bestod till år 1967, då Israel
ockuperade Västbanken och Gaza.

Användande av våld utom i självförsvar strider mot folkrätten såsom den
kommer till uttryck i FN:s stadga. Sålunda är förvärv av land genom väpnade
aktioner (annektering) förbjuden enligt folkrätten. Denna princip fastslås till
yttermera visso i ovannämnda säkerhetsrådsresolution 242.

Begreppet ockupation behandlas i den folkrätt som främst avser krigsförhållanden.
Haagkonventionerna av år 1907 och Genévekonventionerna av år
1949 är av särskild betydelse i detta sammanhang. En ockupant får enligt
dessa inte vidta åtgärder som syftar till att införliva ett ockuperat område
med det egna landet. Ockupationen är enligt den folkrättsliga definitionen en
temporär företeelse.

Den israeliska bosättningspolitiken på den ockuperade Västbanken strider
enligt svensk och allmänt vedertagen uppfattning i synnerhet mot den fjärde
Genévekonventionen om skydd för civilbefolkningen i krigstid. Denna
konventions artikel 49 innehåller bl. a. ett förbud mot överflyttning av
ockupationsmaktens egen civilbefolkning till det ockuperade området.
Konventionen innehåller även andra bestämmelser mot diskriminerande
behandling av eller övergrepp mot civilpersoner.

Sverige och en övervägande majoritet av FN:s medlemsländer har under
en följd av år givit sitt stöd åt FN-resolutioner som fastställer att den IV
Genévekonventionen är tillämplig på de ockuperade områdena och som tar
avstånd från den israeliska bosättningspolitiken. Israel anser för sin del att
konventionen inte är tillämplig i detta fall, bl. a. därför att Västbanken vid
ockupationstillfället inte var en internationellt erkänd del av Jordanien.

Folkrätten är inte lika specifik när det gäller diskriminerande behandling
av invånare inom en stats eget territorium, något som berörs i motionens
yrkande 2. Allmänna regler återfinns dock i FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna, FN:s båda konventioner om mänskliga rättigheter
samt FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

Kritik har bl. a. i FN riktats mot Israels samarbete med Sydafrika. Försök
har gjorts att närmare kartlägga omfattningen och innehållet i detta
samarbete, särskilt mot bakgrund av ofta framförda påståenden om militärt

UU 1986/87:1

samarbete mellan de båda länderna. Det har framförts misstankar om att det
från Israel skett en export av militär utrustning till Sydafrika, även efter det
att FN :s säkerhetsråd år 1977 fattade bindande beslut om vapenembargo mot
Sydafrika.

Utskottet

Utskottet vill inledningsvis erinra om de ovan refererade principer på vilka
Sveriges inställning till konflikten i Mellanöstern bygger. Grundläggande
härvidlag är vårt erkännande av Israels rätt att existera inom säkra och
erkända gränser, vårt erkännande av det palestinska folkets rätt till nationellt
självbestämmande och kravet att folkrätten måste respekteras av alla i
konflikten inblandade parter.

Sveriges inställning till den nu 20-åriga israeliska ockupationen av det
palestinska folkets hemland på Västbanken är väl känd för Israel. Den
svenska regeringen har framfört kritiska synpunkter även på de andra inslag i
israelisk politik som enligt vår mening motverkat en utveckling mot fred i
Mellanöstern. På samma sätt har vi kritiserat andra i konflikten inblandade
parter när de företagit åtgärder som försvårat en lösning av konflikten. Så bör
ske även fortsättningsvis.

Det är samtidigt utskottets uppfattning att fred och stabilitet i området
gynnas av att normala förbindelser upprätthålls mellan de av konflikten
berörda länderna och omvärlden. Sverige eftersträvar för sin del normala
relationer till alla stater i Mellersta Östern. Den begränsning av kontakterna
med Israel som föreslås i motionens yrkande 1 skulle enligt utskottets mening
inte främja en utveckling mot fred i Mellanöstern. Yrkandet avstyrks
följaktligen.

I vad gäller Israels uppträdande i ockuperade områden och i synnerhet
bosättningspolitiken bör Sverige även framgent i FN och i andra sammanhang
söka hävda de krav som folkrätten ställer. Bosättningspolitiken är ett
brott mot IV:e Genévekonventionen av år 1949 till vilken Israel anslutit sig.
Utskottet är emellertid inte berett att göra något uttalande som tar sikte på
efterlevnaden av folkrätten i själva Israel. Därmed får yrkande 2 anses
besvarat.

I yrkande 3 föreslås att svenska regeringen vidtar åtgärder för att påvisa att
det militära samarbetet mellan Israel och Sydafrika är ett brott mot FN:s
vapenembargo. Utskottet vill med anledning därav anföra följande.

Sverige är ett av de länder som verkat mest aktivt för att få till stånd beslut i
FN:s säkerhetsråd om sanktioner mot Sydafrika. Redan år 1963 utfärdade
säkerhetsrådet rekommendationer om vapenembargo mot Sydafrika och år
1977 utvidgades rekommendationerna till att bli ett bindande beslut om
förbud mot export av krigsmateriel till Sydafrika. Det är självfallet ytterst
angeläget att inget av FN:s medlemsländer medvetet bryter mot vapenembargot.
De under lång tid upprepade påståendena om att detta sker eller har
skett från israelisk sida väcker därför oro. Utskottet saknar emellertid
underlag för att kunna avgöra om Israel brutit mot FN :s säkerhetsråds beslut.
Förslaget att Sverige skulle ta initiativ till internationella åtgärder av det slag
som framförs i motionen avstyrks med hänvisning härtill.

UU 1986/87:1

Motionens yrkanden 4 och 5 avser stöd för PLO. Enligt den uppfattning
Sverige och ett stort antal andra stater sedan lång tid intagit bör det
palestinska folket självt vara företrätt vid förhandlingar om sin framtid. Den
svenska regeringens åsikt, såsom den senast uttrycktes i utrikesministerns
anförande i FN:s generalförsamling i september 1986, är att PLO åtnjuter det
palestinska folkets stöd som dess representant i detta avseende. Utskottet
delar denna uppfattning.

Redan detta ställningstagande från Sveriges och andra länders sida innebär
självfallet ett internationellt stöd för PLO som organisation. Något uttalande
därutöver om PLO:s ledning och organisationens internationella ställning
finns det enligt utskottets mening inte anledning för Sveriges riksdag att göra.
Yrkandena 4 och 5 avstyrks därmed.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1985/86:U517,

2. att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1985/86:U517 besvarat
med vad utskottet anfört,

3. att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1985/86:U517,

4. att riksdagen avslår yrkandena 4 och 5 i motion 1985/86:U517.

Stockholm den 6 november 1986
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s),
Margaretha af Ugglas (m), Axel Andersson (s), Ingemar Eliasson (fp),
Maj-Lis Lööw (s), Sten Sture Paterson (m), Rune Ångström (fp). Anita
Bråkenhielm (m), Nils T Svensson (s), Gerd Engman (s), Viola Furubjelke
(s), Lars Werner (vpk) och Görel Thurdin (c).

Reservationer

1. Sveriges förbindelser med Israel
Lars Werner (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”Det är
samtidigt” och slutar med ”avstyrks följaktligen.” bort ha följande lydelse:
I samband med att Israel gick över Litanifloden i södra Libanon och
invaderade stora delar av landet inkl. delar av huvudstaden Beirut, uttryckte
den svenska regeringen sin kritik mot detta handlingssätt. Kritiken fick så
mycket större tyngd som Israel inte tog den minsta hänsyn till den i
gränsområdet stationerade FN-gruppen, utan lät sina förband gå rakt igenom
dess område. Det är ett faktum att Sverige därefter visade en kyligare attityd i
förbindelserna med Israel än tidigare. Denna attityd förstärktes ytterligare
efter Israels samarbete med falangisterna i Beirut och massakrerna i

UU 1986/87:1

flyktinglägren Sahra och Shatila. När Israel för något år sedan tvingades dra
sig tillbaka till sina ursprungliga ställningar söder om Litanifloden, inte av
god vilja utan av tvång, bör detta inte innebära att Sveriges kritik mattas. Det
är därför väl motiverat att den nedtrappning av förbindelserna som
genomfördes vid Israels invasion bibehålls. Därmed tillgodoses yrkande 1 i
motion U517.

dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1985/86: U517 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Israels samarbete med Sydafrika
Lars Werner (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som i sjätte stycket på s. 3 börjar med
”Utskottet saknar” och på s. 4 slutar med ”hänvisning härtill” bort ha
följande lydelse:

Det finns avgörande bevisning för Israels nära, intensiva och mångåriga
samarbete med apartheidregimen i Sydafrika. Den försiggår på alla plan,
inom kärnvapenområdet, handeln och krigsmaterielutbytet. Sverige bör
aktivt verka för att detta samarbete avslöjas. Därmed tillgodoses yrkande 3 i
motion U517.

dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1985/86:U517 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

UU 1986/87:1

gotab Stockholm 1986 11685