om subventioneringen av livsmedel (prop. 1982/83:55 delvis) (Betänkande 1982/83:JoU21 Jordbruksutskottet)

JoU 1982/83:21

Jordbruksutskottets betänkande
1982/83:21

om subventioneringen av livsmedel (prop. 1982/83:55 delvis)

I detta betänkande behandlas proposition 1982/83:55 om upphävande av
beslutet om karensdagar, m. m. i den del propositionen avser åtgärder inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde (bilaga 4) jämte två i anslutning
härtill framförda motionsyrkanden.

Propositionen

I proposition 1982/83:55 framläggs förslag om att återställa värdesäkringen
av pensioner och andra basbeloppsanknutna förmåner. Vidare föreslås att
beslutet om införande av karensdagar och andra försämringar i sjukförsäkringen
upphävs, att tidigare beslutade försämringar av arbetslöshetsförsäkringen
undanröjs och att beslutet om försämring av statens bidrag till den
kommunala barnomsorgen upphävs.

Förslag om en höjning av mervärdeskatten och arbetsmarknadsavgiften
framläggs.

I fördelningspolitiskt syfte framläggs förslag om en höjning av subventionerna
på baslivsmedel. Dessutom framläggs förslag till höjning av de
allmänna barnbidragen och flerbarnstilläggen.

Beträffande subventioneringen av baslivsmedel bereder regeringen riksdagen
tillfälle att ta del av vad som anförts av föredraganden, statsrådet
Lundkvist, i bilaga 4 till propositionen. Propositionen har i denna del
överlämnats till jordbruksutskottet för beredning.

Propositionen behandlas i vad gäller höjningen av mervärdeskatten av
skatteutskottet och i övriga delar av resp. finans-, socialförsäkrings-, socialoch
arbetsmarknadsutskotten.

Motionerna

I motion 1982/83:110 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) yrkas, under hänvisning
till vad som anförts i motion 1982/83:99 under rubriken Löftespolitiken, att
riksdagen avvisar vad som föreslås i proposition 1982/83:55 bilaga 4
Jordbruksdepartementet.

I motion 1982/83:119 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 10), med stöd av vad som anförts i motion 1982/83:112 att
därest yrkandet under 9. (att riksdagen avslår förslaget om höjd mervärdeskatt)
bifalles - riksdagen avslår förslaget om ökade livsmedelssubventioner.

I motion 99 anförs att subventionsgraden otvivelaktigt påverkar konsum1
Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 21

JoU 1982/83:21

tionsnivån av livsmedel. Enligt motionärernas mening får man dock i detta
sammanhang inte glömma bort, att den starka konsumtionsökning i fråga om
särskilt animaliska livsmedel som ägde rum under 1970-talet främst berodde
på den köpkraftsförstärkning som den s. k. överbryggningspolitiken vid
mitten av 1970-talet möjliggjorde. Erfarenheterna från livsmedelsområdet är
enligt motionen att statsmakterna måste visa återhållsamhet med åtgärder
syftande till konstlade relationer mellan producent- och konsumentpriser.
Av det skälet anser motionärerna att livsmedelssubventionerna på sikt måste
avvecklas. I motionen erinras om att det i den moderata partimotionen i
januari 1982 föreslogs nedskärning av dessa subventioner. Samtidigt
föreslogs att ytterligare neddragning av livsmedelssubventionerna ej borde
ske förrän avvecklingens effekter på såväl konsumenternas konsumtionsmönster
som jordbrukarnas avsättningsutrymme för sina produkter blivit
belysta. Motionärerna vidhåller denna uppfattning och avvisar således
regeringens förslag till ökning av livsmedelssubventionerna.

I motion 112 avvisar centerpartiet den höjda mervärdeskatten. Av detta
följer att några ytterligare medel till livsmedelssubventioner inte bör anvisas.
Motionärerna yrkar således avslag på detta förslag. Därest riksdagen
biträder mervärdeskattehöjningen finner motionärerna dock att det av
fördelningspolitiska skäl är rimligt att mildra effekterna på matpriserna.
Regeringens förslag i denna del täcker dock enligt motionärernas mening
bara en del av de ökade matpriser som är en följd av den egna politiken.

Yttrande

Genom beslut den 16 november 1982 har utskottet berett finansutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1982/83:55 bilaga 4 i frågor som berör
detta utskotts beredningsområde.

Finansutskottets yttrande i ärendet (FiU 1982/83:2 y) återges i bilaga till
detta betänkande.

Utskottet

Föreliggande proposition innehåller bl. a. förslag om att i propositionen
förordade åtgärder på det socialpolitiska området skall finansieras i första
hand genom att mervärdeskatten den 1 januari 1983 höjs från 17,7 % till
19%.

Jordbruksministern framhåller i anslutning härtill att de subventionerade
baslivsmedlen svarar för en stor del av hushållens utgifter, främst för
barnfamiljer och låginkomsttagare. Effekterna av en höjning av mervärdeskatten
på dessa livsmedel bör därför enligt jordbruksministerns mening
neutraliseras genom att subventionerna på baslivsmedel utökas i motsvarande
grad. För detta ändamål beräknar han att det behövs ca 230 milj. kr. av
budgetmedel. Härvid har förutsatts oförändrade marginaler i handelsledet.

JoU 1982/83:21

För att de utökade subventionerna skall få störst effekt för barnfamiljerna
och låginkomsttagarna avser jordbruksministern att senare föreslå regeringen
att beloppet främst används för att hålla nere priset på konsumtionsmjölk.

Belastningen på anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
kan, till följd av den ökade subventioneringen, beräknas öka med ca 115 milj.
kr. för innevarande budgetår.

Finansutskottet anför i sitt yttrande att det ser det som väl motiverat att
återställa de tidigare bidragnivåerna i pensionssystemet, sjukförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen och kommunala barnomsorgen. Dessa åtgärder är
en viktig förutsättning för att skapa vilja och förståelse för att genomföra de
övriga åtgärder som behövs för att vända den ekonomiska utvecklingen.

Det statsfinansiella läget är emellertid sådant att dessa åtgärder som
innebär ökade offentliga utgifter måste kompenseras med motsvarande
inkomstförstärkningar. Finansutskottet delar den uppfattning som redovisas
i propositionen att finansieringen i första hand bör ske genom en höjning av
mervärdeskatten. Utskottet påpekar i sammanhanget att en höjning av
mervärdeskatten från 17,7 % till 19 % leder till en allmän höjning av
prisnivån med ca 1 %. Det finns vissa grupper, främst barnfamiljer, som
drabbas särskilt hårt av en momshöjning. Det finns därför enligt utskottet fog
för att kompensera barnfamiljerna genom höjda barnbidrag och genom att
öka Iivsmedeissubventionerna för att begränsa prisökningarna på baslivsmedel.
Livsmedelssubventionerna bör enligt finansutskottet öka med 230 milj.
kr. räknat för helår, vilket i konsumentledet kan beräknas motsvara en
utgiftsminskning för hushållen med närmare 300 milj. kr. Flärigenom
undanröjs den effekt på subventionerade baslivsmedel som momshöjningen
annars skulle få.

Finansutskottet tillstyrker att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna
i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen totalfinansieras med en höjning av mervärdeskatten
och arbetsgivaravgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Behovet av att
åtgärderna totalfinansieras är enligt utskottets mening så angeläget att detta
bör komma till uttryck i riksdagens beslut vad gäller dessa utgiftsökningar.
Förslagen i propositionens olika bilagor bör godkännas, antas eller medel
anvisas endast på det uttryckliga villkoret att riksdagen bifaller förslagen om
höjning av mervärdeskatten resp. höjning av arbetsgivaravgiften till arbetslöshetsförsäkringen
.

Moderata samlingspartiets, centerpartiets och folkpartiets representanter
i finansutskottet anser att det inte finns skäl att tillstyrka regeringens förslag
till förändringar inom pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och den kommunala barnomsorgen. Likaså motsätter de sig
bestämt en höjning av skattetrycket. Representanten för vänsterpartiet
kommunisterna ansluter sig med vissa jämkningar till huvudparten av
regeringens förslag till åtgärder på det socialpolitiska området men förordar
1* Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 21

JoU 1982/83:21

andra finansieringsvägar än en höjning av mervärdeskatten. Enligt vpk bör
riksdagen nu ta ett principbeslut om en differentiering av mervärdeskatten
med inriktning bl. a. på att mervärdeskatten på livsmedel sänks och på sikt
slopas.

Jordbruksutskottet finner utifrån sina synpunkter ingen anledning till
erinran mot att regeringen på sätt jordbruksministern anger företar en
höjning av livsmedelssubventionerna för att motverka de negativa effekterna
av den förordade mervärdeskattehöjningen på de minst bemedlade gruppernas
reala disponibla inkomster. Som anförs i propositionen bör det liksom
hittills ankomma på regeringen att besluta i hithörande frågor.

Vad utskottet här anfört innebär bl. a. att utskottet avstyrker motion
110.

Det i propositionen förda resonemanget om höjning av subventioneringen
av baslivsmedlen blir självfallet aktuellt under förutsättning att riksdagen
bifaller regeringens förslag om höjning av mervärdeskatten. Skulle riksdagen
i stället avslå sagda förslag faller den i propositionen väckta frågan om ökade
livsmedelssubventioner. Motion 119 påkallar därför ingen ytterligare åtgärd
från riksdagens sida.

I nyssnämnda motion görs uttalanden av innebörd att de av jordbruksministern
aviserade åtgärderna inte skulle vara tillräckliga för att neutralisera
effekterna på baslivsmedlen av en höjning av mervärdeskatten.

Utskottet vill i anslutning härtill endast foga den anmärkningen att det
givetvis får förutsättas att regeringen uppmärksamt följer dessa frågor och
vidtar erforderliga åtgärder för att syftet med den föreslagna höjningen av
livsmedelssubventioneringen skall uppfyllas.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen beträffande subventioneringen av baslivsmedel -under förutsättning av bifall till skatteutskottets hemställan
under 1 i betänkande SkU 1982/83:14 - med avslag på motion
1982/83:110 och motion 1982/83:119 lämnar utan erinran vad i
propositionen anförts.

Stockholm den 7 december 1982

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Åke Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung
(m), Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister (m), Gunnar Olsson (s),
Håkan Strömberg (s), Kerstin Andersson (c), Martin Segerstedt (s), Jan
Fransson (s), Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp), John Andersson (vpk),
Jan-Eric Virgin (m) och Åke Selberg (s).

JoU 1982/83:21

Reservationer

1. Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Jens Eriksson och Jan-Eric
Virgin (alla m) anser att utskottets yttrande fr. o. m. det stycke på s. 4 som
börjar med ”Jordbruksutskottet finner” och utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

Jordbruksutskottet kan för sin del inte ansluta sig till de synpunkter
jordbruksministern anför beträffande subventioneringen av baslivsmedel.
Enligt utskottets uppfattning är budgetläget nu så allvarligt att en ytterligare
reduktion av livsmedelssubventionerna tvärtom är nödvändig. Detta förhållande
illustrerar vilka orimliga konsekvenser som ett subventionssystem i
olika avseenden kan leda till. Således kan man inte förutsätta att val av
tillfälle för ändring av subventionernas storlek är ett fritt val utan en
tvingande nödvändighet vid ett icke önskvärt tillfälle. Otvivelaktigt påverkar
subventionsgraden konsumtionsnivån av livsmedel. Man får dock i detta
sammanhang inte glömma bort att den starka konsumtionsökning i fråga om
särskilt animaliska livsmedel som ägde rum under 1970-talet främst berodde
på den köpkraftsförstärkning som den s. k. överbryggningspolitiken vid
mitten av 1970-talet möjliggjorde. Det är denna missriktade politik från den
dåvarande socialdemokratiska regeringens sida som nu såväl producenterna
som konsumenterna dyrt får betala. Erfarenheterna från livsmedelsområdet
visar att statsmakterna måste iaktta återhållsamhet med åtgärder syftande till
konstlade relationer mellan producent- och konsumentpriser. Av bl. a.
angivna skäl anser utskottet att livsmedelssubventionerna på sikt måste
avvecklas.

Önskvärt vore att avvecklingen kunde ske då landets ekonomiska tillväxt
är stark och då jordbruksnäringen har en sund ekonomisk utveckling baserad
på en god produktionsbalans. Sådana förutsättningar föreligger tyvärr inte
f. n. Enligt utskottets mening är emellertid en ytterligare minskning av
livsmedelssubventionerna med 375 milj. kr. utöver vad som tidigare beslutats
ofrånkomlig som ett led i nödvändiga besparingar i det offentliga utgiftsprogrammet
för kommande budgetår. Utskottet delar härvidlag den åsikt som
kommer till uttryck i motion 99. Till denna fråga torde det emellertid bli
tillfälle att återkomma i samband med behandlingen av kommande
budgetproposition. Utöver vad nu anförts bör någon nedskärning av
ifrågavarande subventioner inte ske förrän konsekvenserna av en avveckling
av livsmedelssubventionerna blir närmare belysta. Förutsättningar för detta
är att nödvändiga besparingar kan ske inom andra samhällssektorer och att
den ekonomiska utvecklingen förbättras.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ställer sig helt avvisande till
de i propositionen redovisade planerna på en ökning av livsmedelssubventionerna.
Utskottet intar således samma ståndpunkt härvidlag som den som
anförs i motion 99 och i den därtill knutna följdmotionen 110.

JoU 1982/83:21

Utskottet hemställer

att riksdagen beträffande subventioneringen av baslivsmedel med
anledning av propositionen och motion 1982/83:119 samt med
bifall till motion 1982/83:110 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

2. Börje Stensson (fp) anser att utskottets yttrande fr. o. m. det stycke på s. 4
som börjar med ”Jordbruksutskottet finner” och utskottets hemställan bort
ha följande lydelse:

Jordbruksutskottet delar den uppfattning som folkpartiets, centerpartiets
och moderata samlingspartiets representanter anför som avvikande mening
till finansutskottets yttrande och som innebär att en höjning av skattetrycket
bestämt avvisas. Mot bakgrund härav finner utskottet inte att det finns
anledning för riksdagen att nu ta upp frågan om en höjning av livsmedelssubventionerna.
Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen beträffande subventioneringen av baslivsmedel med
anledning av propositionen och motionerna 1982/83:110 och
1982/83:119 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

3. John Andersson (vpk) anser att utskottets yttrande fr. o. m. det stycke på
s. 4 som börjar med ”Jordbruksutskottets finner” och utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:

Jordbruksutskottet finner utifrån sina synpunkter ingen anledning till
erinran mot att regeringen företar en höjning av livsmedelssubventionerna
för att åstadkomma en nödvändig förbättring i de mest utsatta gruppernas,
framför allt barnfamiljernas, ekonomiska situation. Utskottet har således
inte heller någon invändning mot att medel för ändamålet tas i anspråk från
det under jordbruksdepartementets avsnitt av budgeten uppförda anslaget
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. När det gäller motiveringen
för en höjning av livsmedelssubventionerna vill dock utskottet anlägga en
något annorlunda syn på frågan än den som kommer till uttryck i
propositionen. Regeringen föreslår att 230 milj. kr. skall användas till ökade
livsmedelssubventioner. Mot bakgrund av devalveringen, de aviserade
jordbruksavtalen och tidigare upprepade nedskärningar i subventionerna
framstår denna summa som mångfaldigt för liten. Kampen mot de stigande
livsmedelspriserna kommer att bli en huvudfråga framöver. Nästa år kan
dessa komma att stiga med mer än 15 %. Detta måste finnas med i en
kommande bedömning av livsmedelssubventionernas storlek, oavsett om
mervärdeskatten ökas eller ej. I och för sig avvisar utskottet regeringens
förslag om en allmän höjning av mervärdeskatten. Förslaget måste kritiseras

JoU 1982/83:21

såväl från fördelningspolitisk som från allmän ekonomisk-politisk synpunkt.
För att de fördelningspolitiskt orättfärdiga följderna av mervärdeskatten
skall motverkas bör skatten differentieras. Ett särskilt skäl härför är den
allvarliga utvecklingen av livsmedelspriserna. Inriktningen på en skattedifferentiering
måste vara att mervärdeskatten på livsmedel sänks och på sikt
slopas, att mervärdeskatten icke höjs från nuvarande nivå på vissa andra
oumbärliga varor medan den kan höjas på mer umbärliga varor och lyxvaror.
Hithörande frågor bereds emellertid av skatteutskottet.

Vad utskottet här anfört innebär bl. a. att utskottet tar bestämt avstånd
från uttalandena i den moderata partimotionen 99 om en fortsatt avveckling
av livsmedelssubventionerna. Den tillhörande följ dmotionen 110 avstyrks
således. Utskottet ställningstagande innebär likaså att centermotionen 119
avstyrks.

Utskottet hemställer

att riksdagen beträffande subventioneringen av baslivsmedel med
anledning av propositionen och med avslag på motion 1982/
83:110 och motion 1982/83:119 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Einar Larsson och Kerstin Andersson (båda c) anför:

Mervärdeskatten ingår som en betydande del i våra livsmedelspriser.
Ändringar i denna skatt medför därför alltid stora ingrepp i de enskilda
hushållens ekonomi och betyder ofta mer än prisändringar på livsmedel till
följd av jordbruksavtalen. Enligt vår mening talar starka skäl för att
mervärdeskatt över huvud taget inte borde få påverka priset på livsmedel.
Den enklaste och administrativt billigaste formen för att restituera momsen
är utan tvivel det system vi nu har med subventionering av vissa baslivsmedel.
Om man vill ha bort momsens snedvridande inverkan på prisbildningen
uppnås detta således lättast genom att de s. k. livsmedelssubventionerna
ökas i motsvarande grad. Skulle mervärdeskattens inverkan på livsmedelspriserna
elimineras på en gång blir det emellertid fråga om en miljardsatsning,
som i dagens ansträngda budgetläge får anses otänkbar. En uppräkning
av livsmedelssubventionerna måste således bli en fråga på lång sikt.

Vi har inte förordat en höjning av momsen i nuläget men skulle ett sådant
beslut fattas av riksdagen ställer vi oss givetvis bakom ett förslag att eliminera
momseffekten på vissa livsmedel.

JoU 1982/83:21

Bilaga

Finansutskottets yttrande
1982/83:2 y

över proposition 1982/83:55 om upphävande av beslutet om karensdagar,
m. m.

Till skatteutskottet,

socialförsäkringsutskottet,
socialutskottet,
jordbruksutskottet och
arbetsmarknadsutskottet

Beträffande proposition 1982/83:55 om upphävande av beslutet om
karensdagar, m. m., jämte motioner vill utskottet anföra följande.

Obalanserna i den svenska ekonomin har vuxit sig allt starkare.
Budgetunderskottet har sedan mitten av 1970-talet vuxit som andel av BNP
från 2 % till 13 % 1982. Den totala konsumtionen har ökat samtidigt som
industriproduktionen i det närmaste stagnerat. Skillnaden i tillväxt mellan
produktion och konsumtion har kommit till uttryck i ett växande bytesbalansunderskott
som finansierats med ökad statlig upplåning. Den statliga
utlandsskulden värderas nu till 100 miljarder kronor. Det krävs kraftiga
ökningar av industriproduktionen och exporten för att motsvara de ökade
räntekostnaderna.

Det krävs nu krafttag för att vända den ekonomiska utvecklingen. Vi
måste hålla tillbaka konsumtion och stimulera produktion och investeringar.
Åtstramningsåtgärderna måste drabba alla efter bärkraft. Det är emellertid
enligt utskottets mening utomordentligt angeläget att de begränsningar som
måste vidtas inte belastar de sämst ställda i samhället. Det kärva ekonomiska
läget får inte tas till intäkt för att rasera det sociala trygghetssystem som
byggts upp i vårt land. Det är tvärtom nödvändigt att värna om grundtryggheten
i ett läge då det krävs åtgärder, som innebär påfrestningar på stora
befolkningsgrupper. Utskottet ser det därför som väl motiverat att återställa
de tidigare bidragsnivåerna i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och kommunala barnomsorgen. Dessa åtgärder är en viktig
förutsättning för att skapa vilja och förståelse för att genomföra de övriga
åtgärder som behövs för att vända den ekonomiska utvecklingen.

Det statsfinansiella läget är emellertid sådant att dessa åtgärder, som
innebär ökade offentliga utgifter, måste kompenseras med motsvarande
inkomstförstärkningar. Det är inte ansvarsfullt att tillåta att ens dessa
angelägna utgiftsökningar skulle få leda till ytterligare ökat underskott i de
offentliga finanserna. Redan tillväxten i räntekostnaderna för de tidigare

JoU 1982/83:21

årens upplåning beräknas bli ca 11 miljarder kronor mellan 1982/83 och
1983/84. Att låta underskottet växa ytterligare genom att underlåta att
finansiera nödvändiga utgiftsökningar skulle öka räntebelastningen i framtiden
än mer.

Vidare skulle de ökade utgifterna till hushållen, om de inte finansierades,
stimulera den inhemska efterfrågan och driva upp den privata konsumtionen
och därmed motverka devalveringens syften. Som utskottet anfört är det
nödvändigt att begränsa den inhemska konsumtionsefterfrågan. I annat fall
försämras bytesbalansen ytterligare och vägen mot ökad balans blir allt
längre. Devalveringens kortsiktiga effekter innebär vissa påfrestningar på
bytesbalansen. Dessa växer till oacceptabel storlek om den inhemska
efterfrågan samtidigt tillåts expandera. Enligt utskottets mening kräver
således en ansvarsfull politik, som syftar till att understödja devalveringens
positiva effekter, att utgiftsökningarna finansieras med inkomstförstärkningar.

Enligt utskottets mening bör dessa förstärkningar inte drabba en
begränsad grupp utan bäras av alla. Det är vidare angeläget att åtgärderna
inte bidrar till att försämra den svenska industrins internationella konkurrenskraft.
Utskottet kan mot denna bakgrund dela den uppfattning som
redovisas i propositionen att finansieringen i första hand bör ske genom en
höjning av mervärdeskatten. De åtgärder som föreslås inom arbetslöshetsförsäkringen
för att förbättra de arbetslösas ekonomiska situation bör
finansieras inom försäkringssystemet med en höjning av avgifterna till
arbetsmarknadsfonden.

En höjning av mervärdeskatten från 17,7 % till 19 % leder till en allmän
höjning av prisnivån med ca 1 %. Det finns vissa grupper, främst
barnfamiljer, som drabbas särskilt hårt av en momshöjning. Det finns därför
enligt utskottet fog för att kompensera barnfamiljerna genom höjda
barnbidrag och genom att öka livsmedelssubventionerna för att begränsa
prisökningarna på baslivsmedel. Utskottet tillstyrker mot bakgrund härav
förslagen att höja barnbidragen med sammantaget 750 milj. kr. räknat för
helår. Hur fördelningen bör göras mellan en generell bidragshöjning och en
höjning av flerbarnstillägget får ankomma på vederbörande utskott att
bedöma. Vidare bör livsmedelssubventionerna öka med 230 milj. kr. räknat
för helår, vilket i konsumentledet kan beräknas motsvara en utgiftsminskning
för hushållen med närmare 300 milj. kr. Härigenom undanröjs effekten
på subventionerade baslivsmedel som momshöjningen annars skulle få.

Det finns enligt utskottets mening anledning att närmare studera
åtgärdernas totala effekter, framför allt med avseende på konsekvenserna
för statsbudgeten. Enligt propositionen beräknas förslagen innebära ökade
utgifter för statsbudgeten och socialförsäkringssektorn med totalt 7,3
miljarder kronor som helårseffekt. Inkomsterna beräknas till 7,1 miljarder
kronor. Till den del dessa åtgärder direkt berör statsbudgeten beräknar
utskottet att åtgärderna sammantaget leder till en förstärkning med närmare

JoU 1982/83:21

1 miljard kronor. För ATP-systemet och arbetslöshetsförsäkringen, som i
huvudsak ligger utanför statsbudgeten, beräknas totaleffekten bli ett
underskott med drygt 1,1 miljarder kronor. Det sammanlagda resultatet blir
således, som även framgår av propositionen, en skillnad på ca 0,2 miljarder
kronor, som motsvarar livsmedelssubventionerna, vilka utgör kompensation
för totalfinansieringens effekter.

Det bör i detta sammanhang noteras att åtgärderna avseende sjukförsäkringen
och folkpensionerna i sin helhet faller på statsbudgeten. I det begrepp
som i den ekonomiska analysen i nationalbudgeterna kallas den konsoliderade
offentliga sektorn ingår de tre delsektorerna stat, kommuner och
socialförsäkringssektorn. Begreppet staten i detta sammanhang liksom i
nationalräkenskaperna är en statistisk konstruktion som inte innefattar
allmän sjukförsäkring eller erkända arbetslöshetskassor. KAS och folkpensioner
inryms däremot numera i staten.

I propositionen görs uppskattningar av de indirekta effekterna i form av
ökade skatteinkomster. Dessa avser de statliga skatterna och beräknas till 1,1
miljarder kronor. Kassamässigt tillförs emellertid staten även kommunalskatterna
på förmånerna. Skatterna utbetalas till kommunerna med två års
eftersläpning. Under 1983 och 1984 förstärks därför statsbudgeten med dessa
inkomster. En överslagsmässig beräkning av hur statsbudgeten påverkas
innevarande och nästa budgetår utvisar att åtgärderna i stort sett balanseras
budgetåret 1982/83 och ger ett kassamässigt överskott på närmare 3 miljarder
kronor budgetåret 1983/84. Överskottet bortfaller år 1985, då medel
utbetalas till kommunerna till följd av ökat skatteunderlag 1983.

Med anledning av vad som sägs i motion 112 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c)
om beräkning av effekterna av momshöjningen vill utskottet anföra följande.
Motionärerna anser att propositionens beräkning av effekterna är grovt
överdrivna. Man jämför med finansutskottets kalkyler hösten 1981 då
skattesatsen skulle sänkas lika mycket som den nu föreslås bli höjd. Effekten
härav beräknades då till 3 miljarder kronor.

När konsumtionsskattesatsen justeras antas som regel, förutsatt att inte
andra åtgärder vidtas samtidigt som påverkar konsumtionsbeteendet, att
konsumenterna påverkas så att om exempelvis skatten sänks ökar konsumtionsvolymen.
Därigenom minskar skattebortfallet jämfört med om konsumtionen
skulle varit oförändrad. Hösten 1981 antog finansutskottet i sina
beräkningar att så skedde. I de nu föreliggande kalkylerna i propositionen
har inte antagits att konsumtionsvolymen påverkas av skattesatsens höjning.
Skälet härför är att hushållens köpkraft hålls uppe av de förbättringar som
föreslås i de olika bidragssystemen. Genom att dessa åtgärder vidtas
samtidigt finns det inte skäl att räkna med någon motverkande effekt på
konsumtionsvolymen till följd av skattehöjningen. Utskottets kalkyler
utförda på motsvarande sätt som föregående år men med en högre prisnivå
och med beaktande av detta resonemang leder till en effekt som är obetydligt
lägre än de 4,5 miljarder kronor som anges i propositionen.

JoU 1982/83:21

Riksrevisionsverket kommer att under första hälften av december till
regeringen överlämna en beräkning av statsbudgetens inkomster för nästa
budgetår. Verket har med anledning härav begärt in underlag från berörda
myndigheter och avser att revidera sina tidigare beräkningar. Det finns enligt
utskottets mening skäl att, när säkrare underlag föreligger, på nytt bedöma
effekterna av momshöjningen. Skulle det då visa sig att mervärdeskatten inte
ger de inkomster för staten som motsvarar de av utskottet ovan tillstyrkta
utgiftsökningarna utgår utskottet från att regeringen föreslår kompletterande
åtgärder för att finansiera dessa.

I motionerna 120 av Ola Ullsten m. fl. (fp) och 118 (112) av Thorbjörn
Fälldin m. fl. (c) anförs att en höjning av mervärdeskatten skulle dämpa
efterfrågan alltför kraftigt. När den borgerliga regeringen hösten 1981
devalverade den svenska kronan föreslog regeringen i stället en sänkning av
mervärdeskatten. En momshöjning leder till kraftiga reallönesänkningar,
menar motionärerna. Detta kan endast leda till ytterligare avmattning av
konjunkturen och en ökad arbetslöshet. En momshöjning är enligt
motionärerna det sämsta sättet att åstadkomma den önskade finansieringen.

Som utskottet redovisat innebär höjningen av mervärdeskatten en
köpkraftindragning som, tillsammans med avgiftshöjningar till arbetsmarknadsfonden,
skulle motsvara de ökade disponibla resurser som återställandet
av de sociala förmånerna i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och barnomsorgen skulle innebära. Om hushållens totala
köpkraft återställs på detta sätt finns det enligt utskottets mening inte skäl för
att påstå att åtgärderna i proposition 55 skulle leda till realinkomstförsämringar
och ökad arbetslöshet. Åtgärderna innebär endast en fördelningspolitiskt
motiverad omfördelning inom hushållssektorn. Utskottet delar inte
motionärernas bedömning av effekterna av de föreslagna åtgärderna.

I motion 106 (99) av Ulf Adelsohn m. fl. (m) anförs att momshöjningen
leder till utgiftsökningar för de enskilda hushållen som är lika stora som eller
större än de påslag på förmåner och bidrag som föreslås. Om inte momsen
höjs bibehåller hushållen i motsvarande mån sin köpkraft. Därmed
bortfaller, enligt motionärerna, motiven för att höja momsen och förbättra
de olika förmåner och bidrag som föreslås i propositionen. Endast förslaget
om höjning av flerbarnsstödet godtas i motionen. Man anvisar finansiering av
förslaget genom minskade livsmedelssubventioner. Något konkret yrkande
på detta framläggs emellertid inte.

Som utskottet anfört talar främst fördelningspolitiska skäl för att återställa
de bidragsnivåer som tidigare gällt. Ett återställande av ersättningsnivåerna
ger 7,3 miljarder kronor till de direkt berörda grupperna barnfamiljer,
arbetslösa, pensionärer, studerande, sjuka och handikappade. Detta betalas
av samtliga hushåll genom momshöjningen och avgiftshöjningen. Den
fördelningspolitiska effekten för hushållen av åtgärderna är därmed uppen -

JoU 1982/83:21

bar. Motionärerna hävdar å ena sidan att bidragsökningen blir mindre än
skattehöjningen, dvs. åtgärderna överfinansieras. Å andra sidan påstår man
att förslagen totalt sett leder till en försämring av budgetsaldot, dvs. att
åtgärderna underfinansieras. Detta är varken konsekvent eller, som
framgått, korrekt. Utskottet kan således inte godta den uppfattning som
kommer till uttryck i motionen vad gäller förslagen i proposition 55.

I motion 128 av Lars Werner m. fl. (vpk) tillstyrker man regeringens
förslag till förbättringar av transfereringarna. Endast på två punkter som
avser flerbarnstilläggen och slopandet av KAS för ungdomar under 18 år
avviker man från regeringens förslag. När det gäller finansieringen av de
förslag man accepterar anger motionärerna i stället för momshöjningen flera
egna finansieringskällor, som tillsammans med höjningen av arbetsgivaravgiften
beräknas öka inkomsterna med 5,7 miljarder kronor. Återtagandet av
beslutet om karensdagar i sjukförsäkringen anser inte motionärerna behöver
finansieras då karensdagarna ännu inte införts.

Utskottet delar inte motionärernas syn vad gäller finansieringen av
förbättrade förmåner inom sjukförsäkringen. I den statsbudget som riksdagen
fastställt för budgetåret 1982/83 har utgifterna för sjukförsäkringen
beräknats med förutsättningen att bl. a. karensdagar införs den 1 januari
1983. Om dessa karensdagar slopas innebär det ökade utgifter, och om dessa
inte finansieras leder det till ökat budgetunderskott. Som utskottet angett
tidigare faller inkomst- och utgiftsförändringarna i sjukförsäkringen helt
inom statsbudgeten. Förslagen till inkomstförstärkningar i motion 128
innebär således inte att de föreslagna åtgärderna totalfinansieras. Enligt
utskottets mening är det angeläget att utgifterna finansieras redan från
årsskiftet 1982/1983, då de träder i kraft. Det får ankomma på skatteutskottet
att bedöma huruvida de motionsvägen framlagda skatteförslagen kan ge
effekter redan fr. o. m. 1983. Enligt utskottets mening är det emellertid
uppenbart att de inkomstförstärkande åtgärderna inte i tillräckligt hög grad
kan bidra till att finansiera utgiftsförslagen. Utskottet kan därför inte
tillstyrka finansieringsalternativet enligt motion 128.

Utskottet tillstyrker att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna i
pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen totalfinansieras med en höjning av mervärdeskatten
och arbetsgivaravgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Behovet av att
åtgärderna totalfinansieras är enligt utskottet mening så angeläget att detta
bör komma till uttryck i riksdagens beslut vad gäller dessa utgiftsökningar.
Förslagen i propositionens olika bilagor bör godkännas, antas eller medel
anvisas endast på det uttryckliga villkoret att riksdagen bifaller förslagen om
höjning av mervärdeskatten respektive höjning av arbetsgivaravgiften till
arbetslöshetsförsäkringen.

JoU 1982/83:21

Stockholm den 2 december 1982

På finansutskottets vägnar
MATS HELLSTRÖM

Närvarande: Mats Hellström (s), Lars Tobisson (m), Paul Jansson (s), Arne
Gadd (s), Lennart Blom (m), Per-Axel Nilsson (s), Tage Adolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Christer Nilsson (s), Torsten Karlsson (s), Filip Fridolfsson
(m), Rolf Wirtén (fp), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i
Eslöv (s) och Rolf Andersson (c).

Avvikande meningar

1. Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Tage Adolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Filip Fridolfsson (m), Rolf Wirtén (fp) och Rolf Andersson (c)
anser att utskottets yttrande bort lyda:

De internationella betingelserna för den svenska ekonomin har förändrats
på ett dramatiskt sätt sedan början av 1970-talet. Detta har drabbat alla
länder i västvärlden men i vissa centrala avseenden har den svenska
utvecklingen varit sämre än det internationella genomsnittet. Industriproduktionen
har utvecklats svagt och bytesbalansunderskottet är större än
genomsnittet för Västeuropa i övrigt. I andra avseenden har Sverige klarat
sig bättre. Det gäller framför allt att hålla sysselsättningen uppe. Fram till
devalveringen var inflationstakten i avtagande.

Flera av de problem som finns i den svenska ekonomin i dag är emellertid
inte enbart betingade av den internationella utvecklingen. Många svårigheter
är av långsiktig eller strukturell natur. De kommer att finnas kvar även vid
en konjunkturuppgång. Flera betydelsefulla insatser har emellertid gjorts de
senaste åren för att vända utvecklingen åt rätt håll.

Ett av de största problemen i den svenska ekonomin har varit ökningstakten
i den offentliga sektorn. Ökningen har varit större än i ekonomin som
helhet.

De statliga utgifterna har vuxit betydligt snabbare än inkomsterna, vilket
gjort att vi fått ett mycket stort budgetunderskott. Utgiftstillväxten har till
stor del varit automatisk. Genom regelsystemet har utgifterna knutits till
prisutvecklingen, löneutvecklingen, demografiska faktorer etc.

Växande budgetunderskott skapar inflation, hög ränta och minskat
utrymme för industrins investeringar. Enligt utskottets mening måste ett
väsentligt inslag i den ekonomiska politiken vara att förhindra att budgetunderskottet
ökar i reala termer. De borgerliga regeringarna inledde en
nödvändig sanering av statsfinanserna.

Utskottet anser att det är nödvändigt att hålla tillbaka de offentliga
utgiftsökningarna. Ansträngningarna att minska budgetunderskottet måste

JoU 1982/83:21

göras på utgiftssidan samtidigt som tillväxtfrämjande åtgärder måste vidtas.
Det höga skattetrycket, det högsta inom OECD-området, kan inte höjas
ytterligare utan att allvarliga effekter uppkommer på arbetsvilja, nyföretagande
och skattemoral.

De borgerliga regeringarna vidtog med början hösten 1980 vissa åtgärder
för att bryta utgiftsutvecklingen. Bl. a. togs den automatiska kompensationen
för energiprishöjningar bort i pensions- och studiemedelssystemet.
Samtidigt vidtogs vissa kompenserande åtgärder för de ekonomiskt svagaste
grupperna. Vidare beslutade riksdagen hösten 1981 om förenklade statliga
regler inom barnomsorgen. Besluten decentraliserades och reglerna förenklades.
Genom riksdagsbeslutet kommer all kommunal barnomsorg att
värderas lika och skall ges statligt stöd. Alla barn skall få del av pedagogisk
verksamhet. Riksdagsbeslutet om förenklade regler för barnomsorgen
innebar en besparing utan att målet för barnomsorgens innehåll och
utveckling ändrades till det sämre.

Genom beslut våren 1982 minskades sjukförsäkringens utgifter. Ersättningsnivån
för korttidssjuka sänktes och spännvidden i kompensationsgraden
minskades genom begränsningar i de högre inkomstskikten.

Så sent som i våras godtog riksdagen vissa ändringar i arbetslöshetsförsäkringen
som innebar besparingar i statens utgifter samtidigt som ersättningsnivån
höjdes från den 1 juli 1982 från 210 till 230 kr.

Det är dessa åtgärder inom pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och den kommunala barnomsorgen som regeringen i
proposition 55 nu föreslår skall tas tillbaka. Enligt utskottets mening har den
statsfinansiella utvecklingen sedan besluten fattades snarare stärkt motiven
för de tidigare besluten. Utskottet ser därför inte skäl att tillstyrka
regeringens förslag.

De tidigare riksdagsbesluten vad gäller t. ex. sjukförsäkringen och
barnomsorgen får effekt först 1983. För att dessa åtgärder skall upphävas
föreslår regeringen att mervärdeskatten höjs med 2 procentenheter från
21,51 % till 23,46 % och att arbetsgivaravgiften till arbetsmarknadsfonden
höjs med en halv procentenhet. Den sammanlagda effekten av förslagen i
proposition 55 innebär således att mellan 1982 och 1983 höjs skatterna
samtidigt som bidragsnivåerna hålls oförändrade. Utskottet motsätter sig
bestämt en höjning av skattetrycket.

Redan devalveringen bidrar till att höja prisnivån 1983 med ca 5 %. Detta
leder till påtagliga reallönesänkningar och försämrad standard. Att dessutom
höja mervärdeskatten innebär en ytterligare påspädning av inflationen med
1,2%. Detta leder till avmattning av konjunkturen och risk för ökad
arbetslöshet. En momshöjning slår främst mot de grupper som är ekonomiskt
sämst rustade.

Utskottet kan inte heller acceptera de förslag till skattehöjningar som
föreslås i motion 128 som innebär bl. a. skärpningar i marginalskatterna och
slopande av skattefondsparande.

JoU 1982/83:21

2. Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att utskottets yttrande bort lyda:

Den ekonomiska krisen är djup och långvarig. Den innebär successivt
försämrade levnadsvillkor för folkflertalet. Arbetslösheten drabbar främst
arbetare och lägre tjänstemän eller ungdom och kvinnor i dessa skikt, som
ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Reallöneförsämringarna träffar
hårdast de breda grupperna av arbetare och lägre tjänstemän. De ekonomiska
åtstramningarna riktade mot den offentliga sektorns överföringar och
verksamhet drabbar också främst dessa kategorier. Krisens bördor delas inte
lika. De finns som inte ens känner några bördor. De senaste åren har det varit
möjligt med framgångsrik spekulation. Aktievärdena och vinsterna har
stigit. Delar av storfinansen har stärkt sin makt. Krisen ställer därför
fördelningspolitiken i centrum.

Den ekonomiska krisen i vårt land är orsakad av det kapitalistiska
systemets motsättningar. Den är inte följden av att folkflertalet haft en ”för
hög” konsumtion. Krisen kan bara bekämpas med en medveten och
långsiktig politik som angriper det kapitalistiska systemets maktförhållanden
och anarkiska produktionssystem. Det är ingen väg ur krisen att trycka ner de
arbetandes levnadsvillkor. Åtstramningspolitik som den hittills bedrivits
fördjupar den ekonomiska krisen, ökar arbetslösheten och skärper orättvisorna.

Detta står helt klart såväl mot bakgrund av internationella erfarenheter
som efter de 6 åren av borgerlig regeringspolitik i Sverige. De borgerliga
regeringarna började göra allt större ingrepp för att rasera för folkflertalet
viktiga sociala erövringar. De genomdrev försämringar för pensionärer och
andra grupper med basbeloppsanknutna inkomster genom att holka ur
beräkningsgrunden för basbelopp. De drev igenom beslut om att införa
karensdagar och försämra ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringen, vilket
främst skulle slå mot arbetarklassen. De genomdrev försämringar i
arbetslöshetsförsäkringen. De försämrade statens bidrag till den kommunala
barnomsorgen.

Denna borgerliga politik mötte berättigad och hård kritik inom hela
arbetarrörelsen och andra folkorganisationer.

I proposition 55 drar den nya regeringen för sin del sina slutsatser av den
kritik arbetarrörelsen drev mot den borgerliga regeringspolitiken och ställer
förslag som i huvudsak innebär ett uppfyllande av de fyra vallöften de båda
arbetarepartierna utställde, nämligen att återställa vad den borgerliga
regeringen börjat rasera inom sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringen,
att återställa beräkningsgrunden för basbeloppet och det statliga
stödet för den kommunala barnomsorgen. Utskottet finner regeringens
förslag i dessa delar vara välmotiverade.

Regeringen anser att dessa åtgärder som innebär ökade offentliga utgifter
måste kompenseras med motsvarande inkomstförstärkningar. Utskottet
finner att också denna utgångspunkt är välmotiverad. Krisen och den

JoU 1982/83:21

borgerliga politiken, med bl. a. stora skattelättnader för höginkomsttagare,
har skapat ett mycket besvärande underskott i statsbudgeten. Ökningstakten
i detta underskott bör inte skärpas genom ytterligare konsumtionsexpansiva
utgifter, allra minst som möjligheter finns för motsvarande inkomstförstärkningar
på ett sätt som stärker de föreslagna åtgärdernas fördelningspolitiska
effekter.

Det finns, såsom påpekas i motion 128, emellertid anledning att ifrågasätta
om inte regeringen beräknar kostnaderna för åtgärderna något för högt. Från
försäkringstagarnas synpunkt måste det te sig underligt att stoppandet av en
försämring som aldrig trätt i kraft kan utgöra en kostnad (karensdagarna
m. m.). Dessutom understryker regeringen att 85 % av den påstådda
”karensdagskostnaden” eller ca 1 500 milj. kr. kommer att täckas med
arbetsgivaravgifter och avgifter från egna företagare. Det kan sålunda
hävdas att regeringen räknat för högt på kostnaderna för åtgärderna.

Regeringsförslagen innebär ökade arbetsgivaravgifter m. m. om 1,5
miljarder kronor och ökade skatteinkomster för det allmänna genom de
uteblivna försämringarna i sjukförsäkringssystemet etc. med 1,1 miljarder
kronor. Det resterande beloppet som regeringen anser uppgå till 4,5
miljarder kronor vill den finansiera genom en allmän höjning av mervärdeskatten.

Utskottet har inget att erinra mot förslagen till ändrade arbetsgivaravgifter
eller mot de beräkningar av ökade skatteinkomster regeringen gjort.

Däremot avvisar utskottet förslaget till en allmän höjning av mervärdeskatten.
Detta förslag kan inte godtas vare sig från fördelningspolitisk eller
allmän ekonomisk-politisk synpunkt.

De senaste årens ekonomiska utveckling i vårt land har inneburit en stark
nedpressning av folkflertalets reala inkomster och privata konsumtion.
Klasskillnaderna har ökat. Den nyss genomförda devalveringen har ytterligare
accentuerat denna utveckling. Avtalsrörelsen har inletts med lönebud
som för det stora flertalet kommer att innebära ytterligare kraftiga
realiöneförsämringar. Regeringens förslag till skattereform kommer att
medföra att de med höga inkomster däremot kommer att få större reala
disponibla inkomster. Aviserade, mycket omfattande ökningar av såväl
hyror som matpriser kommer ytterligare att skärpa läget för det stora
flertalet. Samtidigt ger devalveringen och den allmänna utvecklingen
möjligheter till ökade bolags- och spekulationsvinster.

En allmän höjning av mervärdeskatten - en skatt som relativt hårdare
drabbar de sämst ställda, enär de använder en större del av sina inkomster till
konsumtion av momsbelagda varor - är i detta läge fördelningspolitiskt
oacceptabel. Mervärdeskattens regressiva karaktär gäller speciellt när den
tas ut på livsmedel och andra nödvändighetsvaror.

En allmän höjning av momsen kommer också att ytterligare beskära den
redan sviktande svenska marknaden, vilket kommer att få negativa följder
för den hemmamarknadsproducerande industrin. En allmän momshöjning

JoU 1982/83:21

står därför i motsättning till kampen mot arbetslösheten.

För att de fördelningspolitiskt orättfärdiga följderna av mervärdeskatten
skall motverkas bör momsen, enligt utskottets mening, differentieras. Ett
ytterligare skäl härför är den allvarliga utvecklingen av livsmedelspriserna.
Inriktningen på en differentiering av momsen måste vara att momsen på
livsmedel sänks och på sikt slopas, att momsen icke höjs från nuvarande nivå
på vissa andra oumbärliga varor medan momsen kan höjas på mera
umbärliga varor och lyxvaror. En differentiering av mervärdeskatten kräver
en viss förberedelsetid. Riksdagen bör därför nu ta ett principbeslut om en
differentiering av mervärdeskatten. Denna bör vara möjlig att genomföra
från den 1 juli 1983.

Intill dess bör inte mervärdeskattesatsen ändras. Utskottet förordar därför
avslag på regeringens förslag till allmän höjning av mervärdeskatten.

Det finns andra möjligheter att finansiera de i propositionen förordade
åtgärderna. I motion 128 visas på fem olika förslag som tillsammans skulle ge
statskassan mer än tre miljarder kronor. Dessa förslag - en ytterligare
skärpning av skatten på stora förmögenheter, stora arv och gåvor, ett
fullständigt slopande av skatte- och aktiefondsparandet, ett slopande av
rätten till avdrag för representation, en särskild skatt på utlandsinvesteringar
och en annan utformning av skatteskalorna för år 1983 så att de av regeringen
föreslagna kraftiga skattelindringarna för höginkomsttagare kraftigt reduceras
- har enligt utskottet en riktig fördelningspolitisk profil och är
synnerligen välmotiverade. De kommer att öka statsinkomsterna med drygt
tre miljarder kronor. Skulle det visa sig att dessa inkomster skulle vara
otillräckliga för att helt finansiera de förordade sociala åtgärderna,
förutsätter utskottet att regeringen i budgetpropositionen föreslår kompletterande
åtgärder för att finansiera de utgiftsökningar utskottet tillstyrkt.

De borgerliga partierna uttrycker i sina motioner 99 (m), 112 (c) och 120
(fp) sitt avståndstagande från att de fyra vallöftena genomförs och avvisar
därför också löftenas finansiering. Med hänvisning till vad utskottet anfört i
det föregående förordar utskottet ett avslag på dessa motioner.

Utskottet tillstyrker sålunda att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna
i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen genomförs på sätt som förordas i motion 128.
Utskottet förordar att åtgärderna totalfinansieras. Utskottet förordar att
denna finansiering sker på sätt som angivits ovan och som närmare utvecklats
i motion 128. Utskottet bifaller regeringens förslag till ändrade arbetsgivaravgifter
men avslår dess förslag till allmän höjning av mervärdeskatten.