om strukturrationaliseringen inom jordbruket och skogsbruket (Betänkande 1983/84:JoU5 Jordbruksutskottet)

Jou 1983/84:5

Jordbruksutskottets betänkande
1983/84:5

om strukturrationaliseringen inom jordbruket och skogsbruket
Motioner

I motion 1982/83:476 av Ulla Ekelund (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att berörda parter får rätt att hos lantbruksstyrelsen anföra
besvär även mot av lantbruksnämnd fattade eniga beslut.

I motion 1982/83:999 av Sven Eric Lorentzon (m) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande
avvägningar mellan jordförvärvslagen och samägandelagen.

I motion 1982/83:1439 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) yrkas, såvitt
nu är i fråga (yrkande 2), att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts beträffande lägsta areal för att vid omarrondering
få bilda självständig fastighet.

I motion 1982/83:1563 av Björn Körlof och Margareta Gard (båda m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av
särskilda bestämmelser och åtgärder i enlighet med vad som i motionen
anförs för den fortsatta omarronderingsverksamheten i Kopparbergs län.

Utskottet

I fyra motioner, väckta under allmänna motionstiden 1983, behandlas
strukturrationaliseringen inom jordbruket och skogsbruket. Yrkandena
gäller jordförvärvslagens (JFL) regler om besvärsrätt, avvägningen mellan
JFL och samäganderättslagen i vissa fall samt villkoren för fastighetsbildning
i samband med pågående omarronderingsverksamhet inom vissa delar av
Kopparbergs och Västernorrlands län.

Besvärsrätten

I motion 1982/83:476 anförs att en enig lantbruksnämnd likaväl som en
tingsrätt kan göra en felbedömning. Denna bör i båda fallen kunna ändras.
Det skall alltså vara möjligt att hos lantbruksstyrelsen överklaga ett beslut,
som någondera parten i ett jord- och skogsförvärvsfall anser oriktigt, även
om vederbörande lantbruksnämnd varit enig. Enligt motionären saknas f. n.
sådan möjlighet.

Motionen synes närmast avse det fall då en enhällig lantbruksnämnd

1 Riksdagen 1983184. 16sami. Nr 5

JoU 1983/84:5

beslutat meddela någon tillstånd enligt JFL att förvärva en jordbruksfastighet.

De lagregler om besvärsrätt som är tillämpliga i detta sammanhang
återfinns dels i 11 § förvaltningslagen (1971:290), dels i 18 § JFL.

Enligt 18 § JFL får talan mot lantbruksnämnds beslut föras hos lantbruksstyrelsen
genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos
regeringen genom besvär. Lagen innehåller således ingen precisering av de
besvärsberättigades krets. I 11 § förvaltningslagen stadgas att talan mot
sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av
den som beslutet angår, om beslutet gått honom emot.

Avförarbetena till förvaltningslagen (bl. a. SOU 1964:27, prop. 1971:30s.
390 f.) framgår att den närmare avgränsningen av de besvärsberättigades
krets överlämnats åt rättstillämpningen, frånsett de fall då en specialförfattning
innehåller en precisering av denna.

Frågan i vilken utsträckning besvärsrätt föreligger mot beslut enligt JFL
avgörs således med utgångspunkt främst i de förvaltningsrättsliga principer
som angetts i förarbetena till förvaltningslagen. En av dessa principer är att
endast personer med ett intresse, vilket är av den naturen att myndigheten får
beakta det vid ärendets avgörande, är besvärsberättigade. Den som företräder
ett intresse, vilket framstår som främmande för prövningen av det
aktuella ärendet, är inte behörig att föra talan i ärendet.

Enligt 37 § förordning med instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
(SFS 1978:289) får styrelsen föreskriva att ärende skall
överlämnas till styrelsen för avgörande om nämnd anmält att den anser att
prövningen bör ankomma på styrelsen. Enligt 8 § jordförvärvsförordningen
(1979:231) kan lantbruksstyrelsen överlämna tillståndsärende till regeringen
för prövning, om särskilda skäl föranleder det.

Utskottet vill erinra om att riksdagen våren 1982 behandlade en motion
med förslag att JFL borde ändras så att besvärsrätt medges även för
presumtiva köpare som varit föremål för behandling i lantbruksnämnden
eller som nämnden varit i kontakt med under ärendets handläggning.
Motionen avslogs med bl. a. den motiveringen att en utvidgning av
sakägarkretsen enligt motionsförslaget skulle innebära att sakägarbegreppet
i åsyftade fall kom att omfatta en alltför obestämd personkrets, något som
föreföll mindre lämpligt från både praktiska och principiella synpunkter.
Bl. a. skulle den föreslagna ordningen innebära ett klart avsteg från
allmänna förvaltningsrättsliga principer (JoU 1981/82:29).

Vid samma tillfälle konstaterades att regeringen som högsta besvärsinstans
i hithörande frågor tillämpat en praxis av innebörd att säljaren saknar
besvärsrätt i ett ärende där köparen förvägrats förvärvstillstånd med
tillämpning av prisprövningsregeln i 4 § första stycket 1 JFL. Detta motiverades
med att säljarens intresse att få ut högsta möjliga pris för en jordbruksfastighet
inte ingick bland de intressen som skall beaktas enligt JFL. Samma
ståndpunkt intogs av lantbruksstyrelsen.

JoU 1983/84:5

Utskottet hade i och för sig förståelse för de synpunkter som anförts till
stöd för en självständig besvärsrätt för säljaren i nu aktuella jordförvärvsärenden.
Bl. a. intresset av en enhetlig rättstillämpning talade till förmån för
att värderingsfrågor kan bli föremål för prövning i flera instanser än i
lantbruksnämnden. Emellertid förekom det, enligt vad utskottet erfarit, i
mycket stor utsträckning att köparen utnyttjar sin besvärsrätt i dessa fall.
Bl. a. med hänsyn till det nu anförda fann utskottet inte skäl att föreslå
ändring av JFL i syfte att införa en självständig besvärsrätt för säljaren i
angivna fall.

Enligt vad utskottet sedermera erfarit har regeringsrätten beviljat resning i
ett jordförvärvsärende där lantbruksstyrelsen avvisade av säljaren anförda
besvär över ett avslagsbeslut grundat på för hög köpeskilling. Med anledning
härav tillämpas numera av lantbruksstyrelsen och regeringen en praxis som
innebär att säljaren i angivna fall anses ha en självständig besvärsrätt.

Mot nu angiven bakgrund anser utskottet motion 1982/83:476 inte böra
påkalla någon ytterligare riksdagens åtgärd. Motionen avstyrks således.

JFL och samäganderättslagen

I motion 1982/83:999 erinras om att lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt
innehåller bestämmelser om att delägare i vissa fall kan påfordra att samfällt
gods för gemensam räkning utbjuds till försäljning på offentlig auktion. Det
anförs i motionen att fastigheter i ett flertal fall utbjudits till försäljning
genom sådan auktion, men att köparens bud ej kunnat antas, då förvärvstillstånd
ej meddelats på grund av att köpeskillingen varit för hög. Enligt
motionärens mening hämmas en från flera synpunkter önskvärd rationalisering
syftande till ändamålsenliga ägandeförhållanden och förbättrad fastighetsstruktur
av jord- och skogsfastigheter av detta förhållande. Då frågan om
strukturförhållandena inom jord- och skogsbruket är föremål för utredning
är det enligt motionen angeläget att de ovan påtalade förhållandena blir
föremål för överväganden. Utskottet får med anledning härav anföra
följande.

Genom ett regeringsbemyndigande den 9 april 1981 tillkallades en
parlamentariskt sammansatt kommitté (Jo 1981:05) med uppgift att förutsättningslöst
pröva olika vägar att förbättra ägo- och ägarstrukturen för
jordbruks- och skogsfastigheter.

Utgångspunkten för kommitténs arbete är att landets jordbruks- och
skogsmark skall utnyttjas aktivt och på ett ändamålsenligt sätt. Härigenom
tryggas också sysselsättningen för de yrkesverksamma inom jordbruket och
skogsbruket samt inom den industri som sysslar med förädling av dessa
näringars produkter.

För att få till stånd förbättringar är det enligt direktiven nödvändigt med
mera brett anlagda insatser. Markägare av alla kategorier bör göras mer
benägna att medverka till strukturförbättringar eller att avyttra sina fastighe -

JoU 1983/84:5

ter eller sina andelar i fastigheter. Därför är det nödvändigt med både sådana
åtgärder som underlättar önskvärda förändringar och sådana som försvårar
det passiva ägandet eller förhindrar att det ökar. Sålunda bör kommittén
pröva olika möjligheter att genom ekonomiska åtgärder främja strukturförbättringar.
Strävan bör också vara att åstadkomma sådana ändringar i
reglerna om fastighetsbildningsförrättningar att myndigheternas kostnader
och tidsåtgång kan minskas.

I samband med riksdagens behandling av förslaget till jordförvärvslag
uttalades att möjligheterna att begränsa dödsbos innehav av jordbruks- och
skogsmark borde prövas. Vidare skulle prövas möjligheterna att förhindra
att dödsbon vid upplösning ersätts av samägande. Regeringen uppdrog i
februari 1979 åt utredningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i
vissa fall, m. m. att pröva bl. a. nämnda fråga (Dir. 1979:11). Samägande av
jordbruksfastigheter som inte har samband med den tidigare ägarens dödsfall
faller utanför det här aktuella utredningsuppdraget.

Som framhålls i motionen skall, efter att en jordbruksfastighet förvärvats
på offentlig auktion enligt lagen om samäganderätt, tillståndsprövning enligt
JFL ske i vanlig ordning. Det görs sålunda inte något undantag vid
tillståndsprövning på grund av att egendomen ropats in på sådan auktion.
Det är därvid obestridligt att det vid tillämpningen av nuvarande lagregler i
vissa fall kan uppstå problem som lägger hinder i vägen för en ändamålsenlig
strukturrationalisering. Detta är givetvis inte tillfredsställande.

Den i motionen väckta frågan om avvägningar mellan JFL och lagen om
samäganderätt är emellertid, som framgår av det föregående, nära förknippad
med de spörsmål som behandlas av förut redovisade båda utredningar på
fastighetsrättens område och bör prövas i nämnda sammanhang. Strukturutredningen
befinner sig i slutfasen av sitt arbete och utredningen om
ställföreträdare för dödsbo i vissa fall torde komma att slutföra sitt uppdrag
inom det närmaste året. Hithörande frågor torde därför inom relativt kort tid
bli föremål för prövning inom regeringskansliet.

I avvaktan härpå föreslår utskottet att motion 1982/83:999 nu lämnas utan
ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Vissa omarronderingsfrågor

I motionerna 1982/83:1439 yrkande 2 och 1982/83:1563 behandlas den
omarronderingsverksamhet som pågår i Kopparbergs och Västernorrlands
län inom vissa områden som f. n. kännetecknas av betydande ägosplittring
och komplicerade äganderättsförhållanden. Motionärerna har i och för sig
inte något att invända mot ifrågavarande strukturrationalisering men anser
att myndigheterna fastställt alltför höga krav när det gäller minsta areal för
nybildade självständiga fastigheter, ca 40-50 ha. De krav som uppställts vad
gäller slutresultatet av t. ex. omarronderingen i Gagnef grundas sålunda på
vad som från renodlat skogsekonomiska utgångspunkter är en långsiktigt

JoU 1983/84:5

ekonomiskt rationell brukningsenhet. Kravet innebär en avverkning om 200
skogskubikmeter per år vilket motsvarar ca 40 ha skogsmark. Markägare
som inte når upp till 40 ha kan köpa tillskottsmark eller gå ihop med andra för
att nå upp till minimikravet eller få andel i gemensamhetsskog. Enligt motion
1439 bör vid det fortsatta arbetet med omarrondering betydligt lägre gräns
tillåtas för självständig fastighetsbildning. I motion 1563 påpekas att
gemensamhetsskog från såväl skattesynpunkt som andra synpunkter blivit
ett icke attraktivt sätt att lösa ut mycket små rättsinnehav vid en arronderingsförrättning.
Särskilda åtgärder är därför nödvändiga att vidta för att
göra gemensamhetsskog till ett godtagbart alternativ för ett större antal
rättsinnehavare med små ägoinnehav.

De frågor som berörs i motionerna faller inom ramen för den i det
föregående omnämnda utredningen om förbättrad fastighetsstruktur inom
jordbruket och skogsbruket. Kommittén (Jo 1981:05) skall enligt sina
direktiv bl. a. undersöka om strukturförbättringar kan främjas genom
ändringar i skattelagstiftningen. Kommittén bör särskilt överväga frågan om
ändrade regler för beskattning av gemensamhetsskogar. Om kommittén
anser att dessa regler bör ändras, bör kommittén ta ställning till om
skattereglerna även i fortsättningen bör vara likartade för å ena sidan
gemensamhetsskogar och å andra sidan andra marksamfälligheter.

Kommitténs förslag kan som anförts i det föregående väntas föreligga
inom kort. I avvaktan härpå bör nu ifrågavarande motionsyrkanden inte
föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande jordförvärvslagens besvärsregler
att riksdagen avslår motion 1982/83:476,

2. beträffande avvägningar mellan jordförvärvslagen och lagen
om samäganderätt

att riksdagen lämnar motion 1982/83:999 utan ytterligare
åtgärd,

3. beträffande vissa omarronderingsfrågor

att riksdagen lämnar motionerna 1982/83:1439 yrkande 2 och
1982/83:1563 utan ytterligare åtgärd.

Stockholm den 8 november 1983

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

JoU 1983/84:5

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Grethe Lundblad (s), Ove Karlsson (s), Hans Wachtmeister (m),
Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt (s), Jan Fransson (s), Margareta
Winberg (s), Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp), Lennart Brunander (c),
Bo Arvidson (m) och Berit Edvardsson (vpk).

Särskilt yttrande

Vissa omarronderingsfrågor (mom. 3)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Jens Eriksson och Bo
Arvidson (alla m) anför:

Från äganderättsliga utgångspunkter anser vi det vara en synnerligen
viktig principiell fråga att inte högre gräns för att bilda självständig enhet
sätts än vad som från enbart rationella synpunkter betingas. Således anser vi
det fullt legitimt att vara ägare till en fastighet som på intet sätt utgör fullt
försörjningsunderlag för sin ägare. Skulle sådana gränser eftersträvas skulle
betydligt högre gränser än vad som hittills varit aktuellt erfordras.

Med hänsyn till att vi inte känner till innehållet i utredningen om en
förbättrad fastighetsstruktur inom jordbruket som inom kort är att vänta,
avstår vi vid detta tillfälle från att reservera oss men har ändå med detta
särskilda yttrande önskat markera den vikt vi fäster vid denna fråga.

minab/gotab Stockholm 1983 77112