om stöd till inhemsk ull- och linproduktion

Betänkande 1983/84:JoU6

JoU 1983/84:6

Jordbruksutskottets betänkande
1983/84:6

om stöd till inhemsk ull- och linproduktion
Motion

I motion 1982/83:1984 av Birgitta Hambraeus och Gunhild Bolander (båda
c) yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om utredning och
förslag om stöd till inhemsk ull- och linproduktion.

I motionen anförs att det i Sverige knappast produceras några råvaror till
kläder längre. Ullen räcker inte ens till hemslöjden och är inte alltid av sådan
kvalitet att den passar textilindustrins maskiner eller hemslöjdens krav. Lin
odlas av ideella skäl, men finns inte till salu. Det blir också svårare att
importera lin av god kvalitet. Motionärerna framhåller att vi har en lång
tradition när det gäller att framställa ull och lin. Det är stor risk att kunskap
nu går förlorad för alltid. Samhället har förut på olika sätt stött ull- och
linproduktionen, men all stödverksamhet har successivt upphört. Tiden är nu
mogen att på nytt undersöka om inte statligt stöd till ull- och linproduktion
skulle vara ovanligt väl använda pengar när det gäller att skapa meningsfulla
arbeten och öka vår känsla för kvalitet och stärka vår förmåga att försörja oss
själva.

Tidigare riksdagsbehandling, m. m.

Lin

Frågan om särskilt statligt stöd till linodling har under 1970-talet med
anledning av motioner i ämnet flera gånger varit föremål för riksdagens
behandling i samband med budgetprövningen. Utskottet anförde år 1975
(JoU 1975:1, p. 52) att sådant särskilt statligt stöd till linodlingen utgått i olika
former men att detta stöd upphört år 1966 sedan utredning i frågan gjorts.
Utskottet ansåg i likhet med ifrågavarande motionärer att linhanteringen för
husbehov borde tillmätas ett värde för bl. a. upprätthållande av gamla
kulturtraditioner. Det borde, anförde utskottet, få anses ådagalagt att de
omständigheter varpå 1966 års beslut grundades, dåmera i väsentliga
avseenden ändrats och att verksamheten därför mötte vissa svårigheter bl. a.
vad gäller försörjningen med råvaror. Mycket talade för att stöd i någon form
var påkallat om hanteringen skulle kunna upprätthållas i önskvärd omfattning.
Utskottet förutsatte emellertid att regeringen samt berörda myndigheter
och organisationer hade sin uppmärksamhet riktad på förevarande fråga.
Utskottet bedömde att det för budgetåret 1976/77 borde vara möjligt att
inom ramen för anslag till Sveriges utsädesförening lämna visst stöd till
linodlingen.

1 Riksdagen 1983/84. 16 sami. Nr 6

JoU 1983/84:6

2

Med anledning av en ny motion i frågan hänvisade utskottet året därefter
(JoU 1975/76:33, p. 52) till att jordbruksministern enligt regeringens
bemyndigande den 9 oktober 1975 tillkallat en sakkunnig för att utreda vissa
frågor inom växtförädlingsverksamheten. Enligt direktiven skulle den sakkunnige
bl. a. göra en samlad analys av de dåvarande formerna för
växtförädlingen inom jordbruk och trädgårdsnäring. Därvid borde inriktningen
och omfattningen av den svenska växtförädlingen studeras. Växtförädlingens
roll i biståndsarbetet skulle också prövas liksom möjligheterna att
genom växtförädling åstadkomma sjukdomsresistens och i samband därmed
pröva möjligheterna att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel.
Den sakkunnige borde därför också undersöka förutsättningarna för ett
utvidgat samarbete såväl inom Sverige som mellan Sverige och de övriga
nordiska länderna och med länder vilkas klimat liknar vårt. Nödvändigheten
av en nära kontakt mellan den praktiska växtförädlingen och det långsiktiga
forskningsarbetet borde beaktas vid denna prövning. Slutligen borde det
statliga stödet till växtförädling liksom effekterna av den gällande lagstiftningen
på området utvärderas. Utskottet utgick från att behovet av stöd till
linhanteringen skulle komma att prövas i samband med nyssnämnda
utredningsarbetet.

I samband med att riksdagen år 1979 beslöt om vissa åtgärder på
växtförädlingsområdet m. m. (prop. 1978/79:130, JoU 1978/79:26) behandlades
även några motioner om stöd till linodlingen. Utskottet erinrade om att
utskottet i samband med tidigare behandling av motioner om stöd till
linodling m. m. vitsordat det önskvärda i att kunskaperna om bl. a. odling
och beredning av lin kan bli bestående i Sverige. Denna bedömning gällde
alltjämt. Enligt det till den då föreliggande propositionen fogade finansieringsavtalet
skulle den föreslagna växtförädlingsnämnden pröva ansökningar
om bidrag till växtförädlingsprojekt som var angelägna från producent-,
konsument- eller andra allmänt samhälleliga synpunkter och som inte
kunde förväntas komma till stånd, om bidrag inte utgår. En allmänt positiv
inställning till linodlingens möjligheter syntes väl förenlig med denna
beskrivning av nämndens uppgifter. Utskottet förutsatte således att frågan
om åtgärder för att trygga en fortsatt inhemsk linodling skulle komma att
ägnas uppmärksamhet även inom ramen för växtförädlingsnämndens stödverksamhet.

Ull m. m.

Några motioner som berörde frågan om statligt stöd till inhemsk produktion
av ull och fiberväxter - t. ex. lin - behandlades av näringsutskottet i
anslutning till proposition 1978/79:145 om åtgärder för tekoindustrin.
Näringsutskottet anförde därvid (NU 1978/79:48) att utskottet inte ville sätta
i fråga att produktionskapaciteten när det gäller textilfibrer inom landet var
tillräcklig om man då räknar med tillverkningen av viskosfibrer. Det låg

JoU 1983/84:6

3

emellertid enligt utskottets mening ett värde i sig i att, vid sidan av
produktionen av viskosfibrer, ha en viss produktion av ull och fiberväxter
kvar i landet. Förutom beredskapsskäl kunde en rad andra skäl anföras för
denna ståndpunkt. En sådan produktion kunde visserligen i dag framstå som
olönsam men borde enligt utskottets uppfattning ändå ges förutsättningar att
fortleva i erforderlig omfattning. Detta förutsatte åtminstone i ett inledningsskede
aktivt stöd från statsmakternas sida. Utskottet var inte berett att då ta
ställning till hur detta stöd borde utformas. Ett lämpligt första steg kunde
emellertid enligt utskottets uppfattning vara att tekodelegationen fick i
uppdrag att utarbeta ett program för inhemsk råvaruproduktion av ull,
textilfibrer och syntetfibrer i enlighet med de tankegångar som framförts i
motion 1978/79:2257. Delegationen borde då få rätt att utnyttja erforderlig
expertis för utredningar. Riksdagen gjorde ett uttalande till regeringen av
denna innebörd.

Som anförs i motion 1982/83:1984 utarbetade emellertid tekodelegationen
inte något program. Frågan har i stället hänskjutits till den nämnd för
hemslöjdsfrågor som inrättades den 1 juli 1981 under industridepartementet.

Utskottet

I föreliggande motion begärs utredning och förslag om statligt stöd till
inhemsk ull- och linproduktion. Motionärerna erinrar om att vi i Sverige har
en lång tradition när det gäller att framställa ull och lin. Det är dock stor risk
att vår kunskap om denna hantering går förlorad. Motionärerna framhåller
att samhället tidigare på olika sätt stött ull- och linproduktionen, men att
denna stödverksamhet successivt upphört.

Som framgår av den föregående redogörelsen har frågan om statligt stöd
till inhemsk produktion av ull och fiberväxter, såsom lin m. m., under senare
år flera gånger varit föremål för riksdagens prövning med anledning av
motioner i ämnet. Därvid har visats en allmänt positiv inställning till
motionsyrkandena. Sålunda har jordbruksutskottet framhållit att linhanteringen
för husbehov bör tillmätas ett värde för upprätthållande av gamla
kulturtraditioner och att mycket talar för att stöd i någon form är påkallat om
hanteringen skall kunna upprätthållas i nämnvärd omfattning. Utskottet har
emellertid förutsatt att regeringen och berörda myndigheter och organisationer
har sin uppmärksamhet riktad på frågan. Bl. a. har utskottet ansett att
frågan om åtgärder för att trygga en fortsatt inhemsk linodling bör kunna
ägnas uppmärksamhet inom ramen för växtförädlingsnämndens verksamhet.
Även näringsutskottet har haft anledning att beröra hithörande frågor.
Sistnämnda utskott har anfört att det enligt utskottets mening ligger ett värde
i sig att ha en viss produktion av ull och fiberväxter kvar inom landet. Som
anförts har frågan om att utarbeta ett program för sådan inhemsk råvaruproduktion
hänskjutits till den år 1981 inrättade nämnden för hemslöjdsfrågor.

Utskottet anser att det positiva intresse som från riksdagens sida visats när

JoU 1983/84:6

4

det gäller en inhemsk produktion och vidarebearbetning av ull och lin
alltjämt har starkt fog för sig.

Vad gäller linet kan konstateras att intresset för denna odling och för
linhanteringen i övrigt ökar starkt f. n. Ett tecken på detta är den konferens
om lin och linets framtid som i början av september detta år anordnades i
Järvsö på initiativ av Riksförbundet för hembygdsvård. Bakom konferensen,
som omfattade ett hundratal deltagare, stod också bl. a. glesbygdsdelegationen,
Studieförbundet Vuxenskolan och nämnden för hemslöjdsfrågor. Vid
konferensen diskuterades linets framtid i Sverige och möjligheterna att
utveckla en småskalig linodling inom landet. Vid konferensen redovisades
bl. a. projekt där glesbygdsstöd lämnats för uppbyggnad av ett mindre
linberedningsverk. Vidare redovisades resultatet av en utredning rörande
rationalisering och effektivisering av husbehovsodling av lin som förutvarande
sekreteraren vid Skogs- och lantbruksakademien, professor emeritus
Kåre Fröier gjort med stöd av bidrag från nämnden för hemslöjdsfrågor.

Konferensen utmynnade i beslut att ge nyssnämnda nämnd i uppdrag att
följa upp frågorna kring linet. Nämnden skulle tillsätta en arbetsgrupp som
kartlade behoven och arbetade fram konkreta förslag på hur frågorna skall
lösas.

Inom nämnden för hemslöjdsfrågor arbetar man just nu med att organisera
uppföljningen av konferensbeslutet med siktet på att snabbt få fram konkreta
resultat när det gäller förbättrade möjligheter för linodling och linhantering
inom landet.

Vad avser frågan om ullproduktionens villkor planerar nämnden att inom
den närmaste tiden inleda undersökningar av de fortsatta möjligheterna att
utnyttja svensk ull i textilproduktionen.

Utskottet finner mot bakgrund av vad här anförts anledning anta att syftet
med motionen kommer att tillgodoses utan att riksdagen nu behöver vidta
något särskilt initiativ i ärendet. Motionen bör därför kunna lämnas utan
åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:1984.

Stockholm den 8 november 1983

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Grethe Lundblad (s), Ove Karlsson (s), Hans Wachtmeister (m),
Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt (s), Jan Fransson (s), Margareta
Winberg (s), Jens Eriksson (m), Lennart Brunander (c), Bo Arvidson (m),
Lars Ernestam (fp) och Berit Edvardsson (vpk).

JoU 1983/84:6

5

Reservation

Einar Larsson (c), Lennart Brunander (c) och Lars Ernestam (fp) anser att
utskottets yttrande fr. o. m. det stycke på s. 4 som börjar med ”Utskottet
finner” och utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av vad här anförts hälsar utskottet de sålunda vidtagna
initiativen med tillfredsställelse. Som framgår av den föregående redogörelsen
har dock än så länge förhållandevis begränsade insatser gjorts från det
allmännas sida för att stödja lin- och ullproduktionen. Utskottet delar för sin
del motionärernas uppfattning att tiden nu är mogen att på nytt undersöka
om inte statligt stöd till ull- och linproduktion skulle vara väl använda pengar
när det gäller att skapa meningsfulla arbeten och öka vår känsla för kvalitet
och stärka vår förmåga att försörja oss själva. Intresset är som anförts stort i
landet, och det behövs antagligen inte stora pengar för att det frivilliga arbete
som nu satsas skulle kunna växa till betydelsefulla näringsgrenar. En
utredning i ämnet i enlighet med motionärernas förslag synes sålunda
välmotiverad.

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet med anledning av motion 1982/83:1984 anfört om
statligt stöd till inhemsk ull- och linproduktion.

minab/gotab Stockholm 1983 77111