om statlig lönegaranti vid konkurs (Betänkande 1982/83:AU9 Arbetsmarknadsutskottet)

AU 1982/83:9

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1982/83:9

om statlig lönegaranti vid konkurs

I betänkandet behandlas motionerna 1981/82:1518 och 1981/82:1969, båda
av Göthe Knutson (m) och Gullan Lindblad (m).

Sammanfattning

Två motioner från allmänna motionstiden 1982, båda av Göthe Knutson
(m) och Gullan Lindblad (m), syftar till ändringar i den statliga lönegarantin
vid konkurs. Kort efter det att motionerna väcktes beslöt regeringen att göra
en översyn av lönegarantilagen. De direktiv som i samband därmed
utfärdades för översynsarbetet inbegriper frågor av det slag som aktualiserats
i motionerna. Dessa föreslås därför inte leda till någon åtgärd.

Motionerna

1981/82:1518 av Göthe Knutson (m) och Gullan Lindblad (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om en
snabb översyn av lagen om statlig lönegaranti i syfte att undanröja
snedvridningar i konkurrensförhållanden och andra olägenheter som redovisas
i motionen.

Motionen behandlar den möjlighet som lönegarantin ger en konkursförvaltare
att fortsätta driften av ett konkursdrabbat företag. Detta kan göra det
lättare att överlåta företaget och kan ge det bättre utsikter att leva vidare.
Men, fortsätter motionärerna, om man utnyttjar lönegarantisystemet på ett
sådant sätt kan det få skadliga verkningar för andra företag i samma bransch.
Detta exemplifieras närmare i motionen.

1981182:1969 av Göthe Knutson (m) och Gullan Lindblad (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag
om sådana ändringar i lagen om statlig lönegaranti att rörligheten på
arbetsmarknaden främjas.

Motionärerna anser att det borde finnas klarare regler om skyldighet för
anställda i företag som har gått i konkurs att ta lediga arbeten som erbjuds av
arbetsförmedlingen. De tänker sig att lönegarantisystemet i det hänseendet
får samma utformning som reglerna om ersättning vid arbetslöshet.

1 Riksdagen 1982183. 18 sami. Nr 9

AU 1982/83:9

Uppgifter om lönegarantin
Gällande rätt m. m.

Enligt lagen om statlig lönegaranti vid konkurs svarar staten för
betalningen av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som har försatts i
konkurs. Garantin omfattar dels löne- och pensionsfordringar, dels vissa
konkursansöknings- och konkurskostnader. Beträffande löne- och pensionsfordringar
gäller följande regler. Fordringen skall ha förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen, vilket bl. a. innebär att den inte får vara äldre än ett år
räknat från det konkursansökan gjordes. Lönegarantin omfattar också lön
under uppsägningstid av högst sex månader. Garantin är för varje
arbetstagare begränsad till ett belopp motsvarande tolv gånger det vid
konkursbeslutet aktuella basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Lönegarantilagen innehåller inte några regler om hur lön skall beräknas
under uppsägningstid. Den frågan regleras i 12-14 §§ lagen om anställningsskydd.
Bestämmelserna innebär bl. a. att en arbetstagare har rätt till lön och
andra anställningsförmåner under uppsägningstiden även om han inte
erbjuds arbete under tiden. En arbetstagare som under uppsägningstiden får
arbete hos en annan arbetsgivare är skyldig att vidkännas avdrag på
uppsägningslönen för det belopp han förtjänar i den nya anställningen. På
samma sätt kan en arbetstagare få vidkännas avdrag på uppsägningslönen för
inkomster som han under uppsägningstiden ”uppenbarligen kunde ha
förvärvat i annan anställning som han skäligen bort godtaga”. Frågan om hur
bestämmelsen skall tolkas bestäms i sista hand av arbetsdomstolen. Hittills
har frågan varit uppe i endast ett fåtal mål.

Garantibeloppen betalas ut av länsstyrelsen. För utbetalade garantibelopp
inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Den som
genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att lönegarantimedel
felaktigt betalats ut är i princip återbetalningsskyldig. Även i andra fall kan
sådan skyldighet föreligga under förutsättning att vederbörande borde ha
insett den felaktiga utbetalningen. Lönegarantin finansieras genom avgifter
som erläggs av arbetsgivarna. Avgiften är f. n. 0,2 % av lönesumman under
året. Avgifterna förs över till en fond som förvaltas av kammarkollegium.

Översyn av lönegarantin

Regeringen bemyndigade den 28 januari 1982 chefen för arbetsmarknadsdepartementet
att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av den
statliga lönegarantin vid konkurs. I direktiven (1982:58) för utredaren anförs
bl. a.

Vidare har det påtalats att lönegarantin har kommit att få en annan
användning än den som ursprungligen var tänkt (se bl. a. Ds A 1979:7).

AU 1982/83:9

Lönegarantin har således medfört att konkurs många gånger framstår som ett
förmånligt sätt inte bara för avveckling av ett företag som befinner sig på
obestånd utan även för rekonstruktion av sådana företag genom att
lönegarantin betalar en stor del av konkursboets driftskostnader för tiden
efter konkursen. Det har också gjorts gällande att lönegarantin kan bidra till
att göra konkurs till en förmånligare åtgärd för rekonstruktion än andra
alternativ, såsom exempelvis ackord. I de fall där konkursalternativet väljs
har konkursförvaltaren möjligheter att utnyttja det anstånd som lönegarantin
medför för att undersöka olika alternativ att överlåta verksamheten till
nya ägare. Detta kan i vissa fall vara angeläget från arbetsmarknads-,
industri- eller regionalpolitiska synpunkter.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör utredaren undersöka om
lönegarantin snedvrider valet av form för rekonstruktion av företag och, om
så visar sig vara fallet, föreslå hur en snedvridning skall kunna undvikas.

Enligt 12 § förmånsrättslagen och 13 § lagen om anställningsskydd gäller
en avräkningsregel som innebär att från uppsägningslönen och därmed också
från lönegarantin skall avräknas lön som arbetstagaren under uppsägningstiden
har förvärvat i annan anställning som han skäligen har bort godta.
Under senare tid har det i olika sammanhang påståtts att arbetstagare som
under uppsägningstid uppbär lönegarantimedel skulle vara ovilliga att ta
tillgängligt lämpligt arbete. Frågan har nyligen behandlats i riksdagen. I
enlighet med vad som därvid uttalades (AU 1980/81:3) bör det ingå i
utredningsuppdraget att undersöka hur ifrågavarande regler fungerar i
praktiken. Visar det sig att det finns behov av ändringar i reglerna, t. ex. en
skyldighet för den som uppbär lönegarantimedel att vara anmäld som
arbetssökande på den offentliga arbetsförmedlingen, bör utredaren lägga
fram förslag till sådana. En utgångspunkt vid översynen av dessa regler bör
vara att de skall tillämpas på samma sätt som bestämmelserna om lämpligt
arbete i arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Utredaren tillkallades först i september, och biträde i form av sakkunniga,
experter och sekreterare har ännu ej ställts till hans förfogande.

Utskottet

De två föreliggande motionerna av Göthe Knutson (m) och Gullan
Lindblad (m), 1981/82:1518 resp. 1981/82:1969, syftar till ändringar i den
statliga lönegarantin vid konkurs. I den ena motionen påtalas att lönegarantin
i vissa fall använts på ett sätt som leder till snedvridning i
konkurrensförhållanden. I den andra efterlyses klarare regler om skyldighet
för anställda i konkursdrabbade företag att under uppsägningstiden ta lediga
arbeten som erbjuds av arbetsförmedlingen.

Kort efter det att motionerna väcktes beslöt regeringen att företa en
översyn av den statliga lönegarantin vid konkurs. Utskottet konstaterar att
frågor av det slag som aktualiseras i motionerna täcks av de direktiv som
utfärdats i samband med beslutet om översynen. Av olika skäl har det
kommit att dröja med igångsättningen av utredningsarbetet. Utskottet utgår

AU 1982/83:9

från att utredningen får möjlighet att arbeta under de förutsättningar som
krävs för att den effektivt skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Någon åtgärd
med anledning av motionerna är således inte påkallad. Utskottet hemställer
därför

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:1518 och 1981/82:1969.

Stockholm den 18 november 1982

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Lars Ulander (s),
Anders Högmark (m), Karin Flodström (s), Nils-Olof Grönhagen (s),
Lars-Ove Hagberg (vpk), Gustav Persson (s), Ingrid Hemmingsson (m),
Sten Östlund (s), Börje Hörnlund (c), Håkan Stjernlöf (m), Bo Nilsson (s),
Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) och tredje vice talmannen Karl Erik
Eriksson (fp).

GOTAG 72999 Stockholm 1982