om statlig förvaltning m.m.
Betänkande 1986/87:KU10
Konstitutionsutskottets
betänkande
1986/87:10
om statlig förvaltning m. m.
KU
1986/87:10
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet följande frågor som tagits upp i de
angivna under allmänna motionstiderna 1985 och 1986 väckta motionerna.
1. Utredning av myndighetsbegreppet - motion 1984/85:1501 av Bertil
Fiskesjö (c).
2. Värdering av myndigheters verksamhet med hjälp av datoriserad
ärendeanalys — motion 1984/85:1550 av Gunnar Biörck i Värmdö (m).
3. Användningen av beteckningen ”Kunglig” i namnet på statliga myndigheter
- motion 1984/85:1555 av Birger Hagård och Ove Eriksson (båda
m).
4. Slopande av övre åldersgränser för offentliga uppdrag — motion 1985/
86: K501 av Margareta Andrén och Lars Ernestam (båda fp).
5. Suppleanters närvarorätt vid sammanträden i statliga styrelser —
motion 1985/86:K503 av Wivi-Anne Radesjö m.fl. (s).
6. Utgivningen av Svensk författningssamling - motion 1985/86: K504
av Elisabeth'Fleetwood (m).
7. Inrättande av ett marknadsekonomiskt granskningsråd — motion
1985/86: K505 av Per-Richard Molén (m).
Utskottet har avstyrkt samtliga motioner. En reservation (m, fp, c) har
lämnats beträffande frågan om utredning av myndighetsbegreppet. Ett
särskilt yttrande (m) föreligger beträffande frågan om användningen av
beteckningen ”Kunglig” i namnet på statliga myndigheter.
Motionsyrkandena
I motion 1984/85:1501 av Bertil Fiskesjö (c) yrkas med hänvisning till vad
som anförts i motion 1984/85:1500 att riksdagen beslutar att hos regeringen
begära utredning om myndighetsbegreppet med syfte att precisera detta
begrepp så att det i framtiden kan förhindras att statliga organ inrättas utan
att deras förvaltningsrättsliga status är klarlagd.
I motion 1984/85:1550 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till en generell, datoriserad ärendeanalys
inom den statliga förvaltningen i enlighet med vad som anförts i motionen.
I motion 1984185:1555 av Birger Hagård och Ove Eriksson (båda m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i 1
1 Riksdagen 1986/87. 4 sami. Nr 10
motionen anförts beträffande beteckningen ”Kunglig” i namnet på statliga KU 1986/87:10
myndigheter.
I motion I985I86.K50I av Margareta Andrén och Lars Ernest arn (båda
fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att tillämpliga lagar och
förordningar ändras så att ingen övre åldersgräns fastställs för innehav av
offentliga uppdrag.
I motion 1985I86:K503 av Wivi-Anne Radesjö m.fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om behovet av bättre förutsättningar för suppleanter i statliga styrelser att
fullgöra sina uppgifter.
I motion 1985I86. K504 av Elisabeth Fleetwood (m) yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om angelägenheten av en skyndsam distribution av
Svensk författningssamling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tid för
ikraftträdande av författningar bestäms i förhållande till en realistisk bedömning
av tidsintervallen mellan beslut och distribution.
I motion I985/86.K505 av Per-Richard Molén (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till inrättande av ett marknadsekonomiskt
råd.
1. Utredning av myndighetsbegreppet
Motionen
I motion 1984/85:1501 av Bertil Fiskesjö (c) hemställs under hänvisning till
vad som anförts i motion 1984/85:1500 att riksdagen beslutar att hos
regeringen begära utredning om myndighetsbegreppet med syfte att precisera
detta begrepp så att det i framtiden kan förhindras att statliga organ
inrättas utan att deras förvaltningsrättsliga status är klarlagd. Yrkandet
framställs under hänvisning till den debatt som förts om löntagarfondstyrelsernas
förvaltningsrättsliga status. Enligt motionären har debatten visat
att det är viktigt att myndighetsbegreppet är klart preciserat och kan
respekteras.
Bakgrund
I löntagarfondsärendet diskuterades myndighetsbegreppet mot bakgrund
av att det enligt 11 kap. 9§ regeringsformen krävs svenskt medborgarskap
för den som skall vara ledamot i styrelsen för en myndighet som lyder
omedelbart under riksdagen eller regeringen. Den i ärendet antagna lagen
(1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden innehåller som
formellt behörighetskrav endast att ledamot i löntagarfondstyrelse skall
vara myndig och bosatt här i riket (31 §). Vid lagrådsgranskningen av
propositionen i ärendet (prop. 1983/84:50 s. 148) hade bl.a. upptagits
frågan om det stod i överensstämmelse med ovannämnda bestämmelse i
regeringsformen att inte kräva svenskt medborgarskap för ledamotskap i
en löntagarfondstyrelse. Lagrådet anförde följande i frågan: 2
Grundlagsstadgandet utgör undantag från huvudregeln att utlänning är KU 1986/87:10
likställd med svensk medborgare i fråga om möjligheterna att erhålla tjänst
eller uppdrag hos staten eller kommun. Undantaget har motiverats främst
av hänsyn till rikets säkerhet och av önskemålet att beslut som rör enskildas
rättsliga ställning skall fattas av svenska medborgare (prop. 1973:90 s.
404 f.). Allmänna pensionsfonden är en unikt utformad institution. Även
om fondens förvaltande organ, fondstyrelserna, skulle anses ingå i den
statliga förvaltningsorganisationen, låter sig styrelserna inte jämställas
med de förvaltningsmyndigheter som anges i grundlagsstadgandet. De
motiv som enligt det anförda bär upp stadgandet, talar också emot att detta
skulle vara tillämpligt på fondstyrelserna. Grundlagsstadgandet torde därför
inte hindra att också utländska medborgare utses till ledamöter i en
löntagarfondsstyrelse.
Vid riksdagsbehandlingen godtog konstitutionsutskottets majoritet i sitt
yttrande till finansutskottet över propositionen lagrådets bedömning (KU
1983/84:2 y). Finansutskottet och riksdagen anslöt sig till konstitutionsutskottet
på denna punkt (FiU 1983/84:20). Företrädarna för moderata samlingspartiet,
centerpartiet och folkpartiet reserverade sig i finansutskottet
till förmån för bl.a. ytterligare utredning av de konstitutionella spörsmål
som de ansåg vara förenade med införandet av löntagarfonder, bl. a. frågan
om krav på svenskt medborgarskap för ledamot i löntagarfondernas styrelser.
De anslöt sig härvid till den ståndpunkt som samma partiers representanter
gett uttryck för i en avvikande mening till konstitutionsutskottets
yttrande.
1 ett beslut den 6 december 1984 förklarade regeringsrätten att tredje
löntagarfondstyrelsen var att anse som myndighet i tryckfrihetsförordningens
och sekretesslagens mening.
I två motioner väckta under allmänna motionstiden 1985 - däribland
motion 1984/85:1500 — begärdes sådan ändring i reglementet för allmänna
pensionsfonden att grundlagens krav på svenskt medborgarskap för ledamotskap
i statlig myndighets styrelse tillgodoses. Enligt motionerna innebar
regeringsrättens nyssnämnda beslut att löntagarfondstyrelse var att
bedöma som myndighet enligt regeringsformen.
I yttrande över motionerna till näringsutskottet anförde konstitutionsutskottet
(KU 1984/85:6 y) - efter att ha redogjort för bakgrunden till de i
motionerna upptagna frågorna - följande:
Mot bakgrund av den i det föregående lämnade redovisningen kan konstateras
att frågan om allmänna pensionsfondens rättsliga ställning är omstridd.
De skilda synsätten beror närmast på olika tolkningar av begreppet
myndighet. Utskottet har för sin del inte funnit anledning att frångå den
ståndpunkt som utskottet intog i löntagarfondsärendet och som hade stöd
bl.a. i lagrådets yttrande. Det bör nämnas att riksdagens ställningstagande
i första hand motiverades av att en utländsk medborgare inte borde utestängas
från möjligheten att representera löntagarintressen i ett sådant
organ som en löntagarfondsstyrelse.
De nu aktuella motionerna bör således enligt utskottets mening avstyrkas.
3
De borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet angav i en avvikande KU 1986/87:10
mening följande:
Enligt regeringsrättens beslut är löntagarfondstyrelserna att betrakta som
myndigheter i tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens mening. Med
detta ställningstagande från landets högsta förvaltningsdomstol måste enligt
utskottets mening konstateras att löntagarfondernas styrelser tillhör de
organ vars ledamöter enligt 11 kap. 9 § regeringsformen skall vara svenska
medborgare. I avvaktan på att löntagarfonderna avskaffas anser utskottet
därför att 31 § lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden
bör ändras på sätt som föreslås i de aktuella motionerna. Därmed
kommer samma regler att gälla för ledamotskap i löntagarfondstyrelsema
som för ledamotskap i de allmänna pensionsfondernas styrelse (4 och
30 §§).
Näringsutskottet, som hänvisade till KU:s yttrande, föreslog att riksdagen
skulle avslå motionerna (NU 1984/85:37). I en reservation anslöt sig företrädarna
för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet till den
ståndpunkt som samma partiers representanter gett uttryck för i den avvikande
meningen till KU:s yttrande. Riksdagen följde utskottsmajoritetens
hemställan.
Myndighetsbegreppet
Begreppet myndighet är inte närmare definierat i svensk rätt. Frågan har
förutom i löntagarfondsärendet varit aktuell för konstitutionsutskottet vid
några tillfällen under senare år. Vid behandlingen av propositionen med
förslag till ny sekretesslag (prop. 1979/80:2) anförde utskottet (KU 1979/
80:37 s. 6 f.) således följande om myndighetsbegreppet i sekretesslagen:
Sekretesslagen riktar sig till myndigheter och offentliga funktionärer, dvs.
de människor som är anställda vid en myndighet eller har ett uppdrag vid
myndigheten. Även personer som på grund av tjänsteplikt eller på annan
liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens
verksamhet och därvid har fått kännedom om en hemlig uppgift
omfattas av lagstiftningen.
Myndighetsbegreppet definieras inte närmare vare sig i TF eller i förslaget
till sekretesslag. I 1 kap. 8 § RF stadgas, att det för rättskipningen finns
domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala
förvaltningsmyndigheter. I såväl 2 kap. TF som förslaget till sekretesslag
(1 kap. 8 §) är riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal
församling att jämställa med myndighet. Vidare anges i sekretesslagen, att
lagen är tillämplig även på handlingar hos notarius publicus och, såvitt
avser verksamhet för officiell provning av fordon, Aktiebolaget Svensk
Bilprovning.
I propositionen (1975/76:160) med förslag till ändring av 2 kap. TF
uttalades (s. 134) att det knappast var ändamålsenligt att räkna upp vilka
statliga och kommunala organ som är myndigheter. En uppräkning skulle
sålunda inte kunna göras fullständig och skulle t.ex. inte kunna omfatta
alla sådana organ som kommittéer, nämnder, skolor, sjukhus osv. som är
myndigheter i TF:s mening men som allmänheten inte betraktar som 4
sådana. Därmed skulle uppräkningen verka mer förvillande än klargöran- KU 1986/87:10
de.
Nu förevarande proposition ansluter sig som framgår av det föregående
till TF med det ovannämnda tillägget. Detta är som framgår av propositionen
förutsett genom motivuttalanden i samband med reformen av 2 kap.
TF (prop. 1975/76:160 s. 135).
Utskottet instämmer beträffande myndighetsbegreppet i uttalandet i
propositionen att det inte är lämpligt att låta sekretesslagen vara tillämplig
på andra organ än sådana som f. n. med säkerhet kan anses omfattas av
offentlighetsprincipen. Den lösning som valts i propositionen måste med
hänsyn härtill godtas. Utskottet vill i sammanhanget framhålla, att en
utvidgning av offentlighetsprincipen till nya områden, t. ex. till enskilda
subjekt som anförtrotts viss myndighetsutövning, kan bli aktuell i framtiden.
Detta förutskickades redan i proposition 1975/76:160 (s. 18 och 74).
En kommitté som fått till uppgift bl. a. att göra en sådan utredning tillsattes
1978 (Kn 1978:01).
Det kan i sammanhanget också erinras om att begreppet allmänna inrättningar
på riksdagens initiativ numera utmönstras ur lagstiftningen. I ett
yttrande till skatteutskottet framhöll konstitutionsutskottet följande beträffande
användande av detta uttryck (SkU 1980/81:19, KU 1980/81:4 y):
Uttrycket allmänna inrättningar förekommer i 1809 års regeringsform och
syftar där närmast på institutioner som numera är att anse som myndigheter.
I den nya regeringsformen används inte termen allmänna inrättningar.
Däremot förekommer den på många håll i annan lagstiftning. Vad som
avses med begreppet är emellertid enligt utskottets mening oklart. För den
händelse med ”allmänna inrättningar” skulle menas några institutioner av
halvofficiell prägel men utan myndighetskaraktär bör riksdagen självfallet
beredas tillfälle att ta ställning till om den i 46 § taxeringslagen stadgade
uppgiftsskyldigheten bör omfatta dessa organ på vilka offentlighetsprincipen
i så fall inte är tillämplig och därmed heller inte sekretesslagen. I
avvaktan härpå förordar utskottet att den aktuella uppgiftsskyldigheten
ändras till att avse endast myndigheter.
Senare samma år biföll riksdagen (KU 1981/82:7; rskr. 4) en motion (s)
vari begärts en utmönstring av begreppet allmänna inrättningar i lagstiftningen.
Sedan dess pågår inom regeringskansliet ett kontinuerligt uppföljningsarbete
i detta syfte (se t. ex. redogörelsen i prop. 1984/85:117, s. 19).
2. Värdering av myndigheters verksamhet med
hjälp av datoriserad ärendeanalys
Motionen
I motion 1984/85:1550 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) tas upp frågan om
möjligheterna att kontrollera kvaliteten på myndighetsutövningen och
myndigheternas verksamhet. Motionären hänvisar till bl. a. att det är ett
viktigt inslag i det pågående reformarbetet på förvaltningsområdet att
besluten blir korrekta redan i första instans. Motionären konstaterar att det
för närvarande, trots datatekniken, inte finns något enkelt sätt att få 5
+ 1 Riksdagen 1986/87. 4 sami. Nr 10
överblick i detta hänseende. I motionen erinras dock om att det inom vissa KU 1986/87:10
av förvaltningsdomstolarna förs statistik över bl. a. handläggningstiderna i
domstolarna och i vad mån domstolarna gör ändring i underinstansernas
beslut. Motionären anser att detta sätt att redovisa myndighetsavgöranden
borde tillämpas över hela fältet. De sålunda erhållna uppgifterna om handläggningstider
i första instans samt om ändringsfrekvens och ändringens
art i de fall där förvaltningsmyndigheternas beslut blivit föremål för överprövning
skulle enligt motionen kunna ge en bild över förekommande
brister, vilka kan motivera särskild observation och ytterligare insatser för
att förbättra kvaliteten. Motionären pekar vidare på att en särskilt stor
ändringsfrekvens eller alltför långa handläggningstider inom vissa sektorer
av förvaltningen skulle kunna vara av intresse för den inspektionsverksamhet
som JO bedriver. Under hänvisning till det anförda hemställer motionären
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en generell, datoriserad
ärendeanalys inom den statliga förvaltningen.
Bakgrund
Som framgår av motionen förekommer inom vissa av förvaltningsdomstolarna
en ADB-baserad mål- och ärenderegistrering. Sådant datorstöd finns
för närvarande vid regeringsrätten, kammarrätterna och de tre största
länsrätterna. Den ifrågavarande registreringen av mål- och ärendeuppgifter
sker vid varje domstol för sig. De nämnda domstolarna är inordnade i ett
gemensamt datasystem. För den som är ansluten till detta system är det
alltså möjligt att få uppgifter om ett hos någon av dessa domstolar förekommande
ärende. Uppgifterna i systemet omfattar i princip endast vad
som förekommer hos de fem nämnda domstolarna och avser således inte
handläggningen hos underinstanser. Det är därför i många fall inte möjligt
att i fråga om ett ärende, som handlagts i flera instanser, genom ifrågavarande
system erhålla de ifrågavarande uppgifterna för alla berörda instanser.
— Det bör i sammanhanget påpekas att det inom JO-ämbetet pågår en
undersökning gällande långa handläggningstider hos en förvaltningsdomstol
och att ämbetet därvid via terminal har tillgång till uppgifter om den
aktuella domstolen i ADB-systemet.
Datorstödet i de allmänna domstolarna är, med undantag för inskrivningsväsendet,
ännu mycket begränsat och förekommer främst vid de tre
största tingsrätterna. Vid Stockholms tingsrätt pågår utredningsarbete rörande
målkansliernas datorstöd. Resultatet av den utvärdering av utredningsarbetet
som beräknas ske under år 1987 kommer att få stor betydelse
för den fortsatta ADB-utvecklingen vid de allmänna domstolarna. Det bör
dock påpekas att det även beträffande de allmänna domstolarna finns vissa
datalagrade uppgifter av i princip de slag som nämns i motionen, även om
uppgifterna här inte är tillgängliga via terminaler i domstolarna. Statistik
över dessa domstolars inkomna och avgjorda ärenden m.m. lagras nämligen
centralt i ett ADB-system med ledning av uppgifter lämnade från resp.
domstol på särskilda redovisningsblanketter.
ADB-baserad mål- och ärenderegistrering förekommer eller planeras
även på andra myndighetsområden än domstolsområdet. Ett exempel är 6
den allmänna försäkringen. I riksförsäkringsverkets regi genomförs säle- KU 1986/87:10
des för närvarande ett regeringsuppdrag som gäller den långsiktiga inriktningen
av ADB-verksamheten inom den allmänna försäkringen m.m. Arbetet
bedrivs i ett särskilt projekt, FAS 90-utredningen. Däri ingår företrädare
för riksförsäkringsverket, försäkringskassorna och statskontoret.
FAS 90-utredningen planerar att lämna sin slutrapport till riksförsäkringsverket
i december 1987. Ett annat exempel är kriminalvården, inom vilken
det finns långtgående planer på att modernisera ADB-stödet, bl. a. när det
gäller ärenderegistreringen och ärendenas gång inom klientadministrationen.
Ytterligare ett exempel är länsstyrelseområdet, inom vilket för
närvarande en generell diarieförings- och ärenderegistreringsrutin, utvecklad
för mer småskalig ADB-verksamhet byggd på s.k. basdatorer, prövas.
Med anledning av den i motionen diskuterade frågan om insatser för att
förbättra kvaliteten på myndigheternas verksamhet skall i korthet beröras
några av de initiativ i saken som regeringen tagit eller avser att ta.
Regeringen har i maj 1986 uppdragit åt statskontoret att utarbeta och
redovisa förslag till olika slag av servicemått, vad gäller bl. a. handläggningstider,
öppettider och felprocent i ärendehandläggningen. I direktiven
för uppdraget anges bl. a. att statsmakterna och medborgarna härigenom
skall kunna få ökade möjligheter att utläsa resultatet av insatserna för en
förbättrad service. Arbetet skall ske i kontakt med riksrevisionsverket och
statens institut för personalutveckling (SIPU). Uppdraget skall redovisas
till regeringen senast i december 1986.
Regeringen har vidare uppdragit åt SIPU att utarbeta utbildningsprogram
gällande den av riksdagen under våren 1986 antagna nya förvaltningslagen
samt att planera och genomföra utbildningsinsatser för de anställda
hos berörda myndigheter. Det bör här erinras om att den nya lagen är ett
led i strävandena att fördjupa rättssäkerheten och förbättra servicen i
förvaltningen. Viktiga inslag i lagen är regler om snabb och enkel handläggning
och om myndigheternas serviceskyldighet gentemot allmänheten.
Här skall slutligen nämnas att civilminister Bo Holmberg i ett anförande
vid verksledningskonferensen i Stockholm den 27 oktober 1986 uppgivit
att förberedelser pågår för en nationell "kvalitetsoffensiv” syftande till att
öka kvaliteten i svenska varor samt i de tjänster som utförs både inom
privat och offentlig sektor.
3. Användningen av beteckningen ”Kunglig” i
namnet på statliga myndigheter
Motionen
I motion 1984/85:1555 av Birger Hagård och Ove Eriksson (båda m)
redogörs för bakgrunden till att prefixet "Kunglig” framför namnet på
statliga myndigheter under det senaste decenniet successivt försvunnit.
Motionärerna framhåller att det står fritt för de myndigheter som tidigare
använt den ifrågavarande beteckningen att också fortsättningsvis göra
detta. Några bestämmelser beträffande namngivningen av offentliga myn- 7
digheter finns nämligen inte i regeringsformen, och inte heller har någon KU 1986/87:10
central föreskrift härom utfärdats av regeringen. För undvikande av missförstånd
anser motionärerna att detta bör klargöras för regeringen. Vidare
förordas att de direktiv i saken som utfärdats till utlandsmyndigheterna
återkallas. Med hänvisning till det anförda hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
beteckningen ”Kunglig” i namnet på statliga myndigheter.
Tidigare behandling
Frågan om slopande av beteckningen ”Kunglig” i namnet på statliga
myndigheter behandlades vid en allmän beredning med regeringen i slutet
av oktober 1974. Man kom därvid fram till att som en konsekvens av den
nya grundlagens ikraftträdande borde ordet ”Kunglig”, som tidigare markerat
myndigheternas lydnadsställning i förhållande till kungen, slopas
framför myndighets namn. När det gällde militära myndigheter och förband
tillkom den omständigheten att kungens ställning som högste befälhavare
skulle upphöra med 1974 års utgång. Då någon föreskrift om att
myndighets namn skulle föregås av ordet ”Kunglig” inte fanns, ansågs det
inte erforderligt med något formellt regeringsbeslut i frågan.
Frågan behandlades av konstitutionsutskottet i 1975 års granskningsbetänkande
(KU 1975:12). Enligt vad utskottet då inhämtat skulle beteckningen
i fråga komma att slopas i Sveriges statskalender och i svenska
försvarsväsendets rulla. Vissa föreskrifter i ämnet hade vidare utfärdats
inom utrikesdepartementet. Enligt dessa föreskrifter skulle prefixet
”Kunglig” på skyltar, i präglingspressar för pass och på utrikesrepresentationens
sigill få behållas tills vidare, men skulle borttagas vid nyanskaffning.
Utlandsmyndigheterna skulle på vapenplåtar etc. som nyanskaffas
komma att benämnas ”Sveriges ambassad/generalkonsulat/konsulat/vicekonsulat”.
Utskottet hade ingen erinran mot att beteckningen ”Kunglig” slopades i
namnet på statliga myndigheter och ej heller mot formerna för de åtgärder
som vidtagits från regeringskansliets sida. Reservationer lämnades av moderata
samlingspartiets och centerpartiets ledamöter i utskottet. Båda
reservationerna berörde formerna för beslutsfattandet i hithörande frågor.
I moderaternas reservation framfördes vidare principiella invändningar
mot slopandet av beteckningen ”Kunglig”.
Under 1984/85 års riksmöte behandlade utskottet (KU 1984/85:2) en
motion (s) vari föreslogs att prefixet ”Kunglig” i namnet på statliga myndigheter
med omedelbar verkan skulle slopas. I utskottets recit antecknades
att enligt vad som inhämtats så tillämpades de av utrikesdepartementet
tidigare meddelade föreskrifterna vid t. ex. nyanskaffning av skyltar. I sitt
yttrande angav utskottet, som erinrade om sina uttalanden i 1975 års
granskningsbetänkande, att det inte fanns anledning att ta något nytt
initiativ i frågan, varför motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. I
ett särskilt yttrande av de moderata ledamöterna i utskottet betonades att
de myndigheter som tidigare allmänt brukade beteckningen ”Kunglig”
kan, om de så önskar, även fortsättningsvis använda denna beteckning. 8
4. Slopande av övre åldersgränser för
offentliga uppdrag
Motionen
KU 1986/87:10
I motion 1985/86: K501 av Margareta Andrén och Lars Ernestam (båda fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att tillämpliga lagar och
förordningar ändras så att ingen övre åldersgräns fastställs för innehav av
offentliga uppdrag.
I motionen anförs att de åldersgränser uppåt för olika slag av offentliga
uppdrag som fortfarande finns kvar - bl. a. för nämndemän och för ledamotskap
i taxeringsnämnd och domkapitel - bör avskaffas. Motionärerna
anser att det många gånger är ett slöseri att man i samhällsarbetet inte
tillräckligt drar nytta av äldre personer. Vidare framhålls att det är viktigt
att sträva efter ett samhälle med valfrihet.
Tidigare behandling m.m.
Inledningsvis bör erinras om att myndigheterna allmänt sett inte får föreskriva
någon övre åldersgräns som villkor för att erhålla sådana uppdrag
där ersättningen bestäms av regeringen eller någon myndighet under regeringen.
Det framgår av förordningen (1980:544) om förbud mot åldersdiskriminering
vid tjänstetillsättning, m.m. Undantag från denna princip kräver
stöd i särskilda föreskrifter.
Motioner med förslag om att övre åldersgränser för offentliga uppdrag
skall avskaffas har tidigare behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen
under senare år (KU 1978/79:2, 1980/81:8, 1981/82:4, 1982/83:17 och
1984/85: 2). I utskottets sistnämnda betänkande finns en utförlig redogörelse
för den behandling som sålunda förevarit (s. 20 ff.). I det följande
återges vissa delar av redogörelsen.
I betänkandet KU 1980/81:8 behandlade utskottet en motion (fp) av
samma innebörd som den nu förevarande. Enligt utskottet borde huvudprincipen
vara att ingen övre åldersgräns skall finnas för offentliga uppdrag.
I utskottets yttrande framhölls bl. a. att det borde få ankomma på de
organ som utser uppdragstagarna att utan lagfästa åldersbegränsningar
välja de personer som anses mest lämpade för uppdragen. En genomgång
som utskottet gjort av gällande åldersgränser visade att en särskild övre
åldersgräns främst förekom i fråga om nämndemannauppdrag i olika domstolar,
för ordförande, ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnder liksom
för ledamöter av arrende- och hyresnämnder. I samtliga fall var
åldersgränsen 70 år. Utskottet förslog att regeringen närmare skulle pröva
behovet av övre åldersgränser som villkor för valbarhet till offentliga
uppdrag mot bakgrund av vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt i enlighet
- med utskottets förslag.
Frågan om slopande av den övre åldersgränsen för nämndemän togs upp
i proposition 1982/83: 126 om underrätternas sammansättning m. m. I propositionen
(s. 34) gjorde vederbörande departementschef följande uttalande:
9
För nämndemannauppdrag är det, som jag anfört i det föregående, av KU 1986/87:10
största betydelse att uppdragstagarna har en bred folklig förankring. Det
kan därför inte komma i fråga att utan tungt vägande skäl genom valbarhetsvillkor
utesluta stora grupper av medborgare. För min del anser jag
dock att de skäl som år 1963 ansågs tala för införandet av en övre åldersgräns
för nämndemän alltjämt är bärande. Jag vill tillägga att en av de
ojämnheter i nämndemannakårens sammansättning som särskilt påtalats är
att genomsnittsåldern är markant högre bland nämndemännen än bland
befolkningen i övrigt. Ett slopande av den övre åldersgränsen kan befaras
förstärka detta förhållande. Det kan här påpekas att en undersökning om
nämndemännens tjänstgöringsförhållanden visar att ålderspensionärerna
redan nu utgör en lika stor andel av nämndemannakåren som av befolkningen
i övrigt.
Jag vill f. ö. erinra om att de lagfarna domarna är skyldiga att avgå med
pension från sina tjänster vid 67 års ålder. Även om det förekommer att
domstolarna anlitar pensionerade domare för förstärkningsändamål torde
det vara sällsynt att man därvid anlitar domare som fyllt 70 år.
Vid riksdagsbehandlingen av proposition 1982/83:126 väcktes i två följdmotioner
(fp, m) fråga om slopande av den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag.
Justitieutskottet behandlade frågan i betänkandet JuU 1982/83: 32 och
anslöt sig därvid till propositionens förslag och de där redovisade motiven
för att bibehålla 70-årsgränsen. Justitieutskottet uttalade vidare (s. 25 f.)
att det vid ett slopande av 70-årsgränsen för nämndemän skulle uppkomma
ett anmärkningsvärt motsatsförhållande om samtidigt de lagfarna domarna
skulle förbli tvungna att avgå med pension vid 67 års ålder. Ett sådant
motsatsförhållande skulle dessutom, enligt justitieutskottets mening,
poängteras genom den förstärkning av nämndemännens ställning som
meddomare som samtidigt hade förordats med anledning av den föreliggande
propositionen.
På anförda skäl tillstyrkte justitieutskottet propositionens förslag i denna
del och avstyrkte de ifrågavarande motionerna.
I en reservation (m, fp) till justitieutskottets betänkande yrkades att
riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna att den övre
åldersgränsen för nämndemannauppdrag skulle slopas.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottsmajoritetens hemställan.
Under 1984/85 års riksmöte behandlade utskottet (KU 1984/85:2) en
motion (fp) vari hemställts att riksdagen skulle ta initiativ till ett slopande
av övre åldersgränser för offentliga uppdrag. Utskottet, som hänvisade till
riksdagens ställningstagande till nyssnämnda proposition, fann det inte
påkallat att initiativ togs till en ny prövning av frågan. Utskottet avstyrkte
därför motionen. I en reservation (fp) tillstyrktes motionsyrkandet. Riksdagen
följde utskottsmajoritetens hemställan.
Utredningsförslag m.m.
I den nu aktuella motionen nämns, som framgått tidigare, särskilt den övre
åldersgräns som finns för ledamotskap i taxeringsnämnd och domkapitel.
Med anledning härav skall nämnas följande.
10
I regeringens proposition 1986/87:47 om ändringar i taxeringsorganisa- KU 1986/87:10
tionen, vilken ännu inte har behandlats av riksdagen, läggs bl. a. fram ett
principförslag till ett nytt taxeringsförfarande. Enligt detta skall taxeringsnämnderna
avskaffas och samtliga skattebeslut i framtiden fattas av skattemyndigheterna.
Även enligt den föreslagna nya ordningen skall det dock
finnas en beslutsform där förtroendevalda lekmän ingår. I varje skattemyndighet
skall nämligen finnas en skattenämnd i vilken skall ingå lekmän.
Ordföranden i nämnden skall vara en tjänsteman inom skatteförvaltningen.
När det gäller valbarhets- och behörighetsvillkoren beträffande ledamöterna
i den särskilda nämnden anges i propositionen att det är lämpligt att
avvakta med ett ställningstagande till dess en reform kan fullföljas. I det
utredningsförslag, som propositionen bygger på, dvs. skatteförenklingskommitténs
betänkande (SOU 1985:42) Förenklad taxering, hade föreslagits
att de valbarhets- och behörighetskrav som för närvarande gäller för
ordförande, annan ledamot och suppleant i taxeringsnämnd oförändrade
borde överföras till den nya skattenämnden.
1982 års kyrkokommitté har i betänkandet (SOU 1986:18) Framtid i
samverkan föreslagit att den i lagen om domkapitel intagna övre åldersgränsen
för ledamot eller suppleant i domkapitel — 67 år — skall slopas.
Kommittén har därvid hänvisat till utskottets uttalanden i betänkandet KU
1980/81:8. Ärendet bereds inom civildepartementet.
5. Suppleanters närvarorätt vid sammanträden
i statliga styrelser
Motionen
I motion 1985/86:K503 av Wivi-Anne Radesjö m.fl. (s) tas upp frågan om
suppleanters närvarorätt vid sammanträden i statliga styrelser. Motionärerna
förordar att suppleanter i statliga styrelser kallas att närvara vid
sammanträden även då de inte skall ersätta någon ordinarie ledamot.
Vidare föreslås att för suppleants deltagande i sådant sammanträde skall
gälla de ekonomiska förmåner som tillkommer ordinarie ledamot. Motionärerna
hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om behovet av bättre förutsättningar för
suppleanter i statliga styrelser att fullgöra sina uppgifter.
Tidigare behandling m.m.
Med anledning av motioner om suppleanters närvarorätt i statliga styrelser
m.m. uttalade konstitutionsutskottet år 1976 (KU 1976/77:11) bl.a. att
även suppleanter borde ha möjlighet att följa styrelsearbetet och hålla sig
informerade om verksamheten. Utskottet föreslog att formerna för detta
skulle bli föremål för närmare överväganden inom regeringen. Riksdagen
följde utskottets förslag. Resultatet av detta initiativ blev att regeringen i
juni 1977 utfärdade förordningen (1977:625) om information till ersättare i
statliga styrelser och nämnder. 11
Enligt förordningen skall ersättare beredas tillfälle att genom informa- KU 1986/87:10
tion följa arbetet i styrelsen eller nämnden och i övrigt ges möjlighet till
insyn i verksamheten. Ersättarna bör vidare underrättas om sammanträdena
och de ärenden som då skall tas upp. Särskilda informationsmöten
bör vid behov anordnas för ersättare. Förordningens 3 § har följande
lydelse:
Där så bedömes lämpligt bör ersättare kallas till sammanträde även när
ordinarie ledamot inte har förfall. Denna möjlighet bör särskilt beaktas i
det inledande skedet av ersättares förordnande, då ersättare besitter särskild
sakkunskap samt då ersättares närvaro av annat skäl är önskvärd
med ej nödvändig.
Utskottet har därefter vid några tillfällen haft anledning att behandla frågan
om suppleanters ställning i statliga styrelser m.m. Senaste gången var
under 1983/84 års riksmöte då utskottet (KU 1983/84:24) behandlade en
motion (s), vari bl. a. förordades att nya bestämmelser utformas som ger
suppleant rätt att närvara vid sammanträde i statliga styrelser. Vidare
borde enligt motionen ersättningsfrågan regleras. Utskottet erinrade om
att det ingick i uppdraget till den då arbetande verksledningskommittén att
utreda flera olika aspekter på styrelsefunktioner i lekmannastyrelserna.
Enligt direktiven omfattade kommitténs arbete hela ledningsfunktionen
vid förvaltningsmyndigheterna under regeringen. Utskottet utgick ifrån att
de frågor som tagits upp i motionen och som riksdagen tidigare begärt
utredning av skulle bli föremål för undersökning inom eller i anslutning till
det pågående utredningsarbetet. Utskottet fann därför inte något förnyat
initiativ från riksdagens sida behövligt. Med det anförda ansåg utskottet
motionen besvarad. Riksdagen följde utskottet.
I verksledningskommitténs i augusti 1985 avgivna huvudbetänkande
(SOU 1985:40) Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning
anförs i fråga om styrelsesuppleanter bl. a. följande (s. 158 f.):
Det är kommitténs uppfattning att alla som ingår i en styrelse bör vara lika
väl insatta i arbetet. En sådan insikt kan bara uppnås genom egen medverkan
i styrelsearbetet. Att suppleanter som bara kallas till vissa sammanträden
får sämre möjligheter att kunna verka i styrelserna är därmed enligt
kommitténs uppfattning en realitet. Men att ha suppleanter för de ordinarie
styrelseledamöterna och att alltid låta dem delta i styrelsernas sammanträden,
på det sätt som man föreslår i en skrivelse från socialdemokratiska
partiet i Stockholms län, som regeringen har överlämnat till kommittén,
innebär i praktiken - om inte en fördubbling — så i varje fall en utökning
av antalet styrelseledamöter. Mot bakgrund av vad kommittén har framhållit
om nödvändigheten av att begränsa antalet ledamöter för att kunna få
effektivitet i styrelsearbetet, finns det enligt kommitténs mening därför
anledning att ifrågasätta förekomsten av suppleanter överhuvudtaget i de
flesta centrala myndigheternas styrelser.
I de fåtal styrelser där det trots allt kan finnas skäl att ha suppleanter bör
suppleanterna enligt kommitténs mening ges möjlighet att kontinuerligt
följa styrelsearbetet. Detta innebär i praktiken att de bör kallas till samtliga
styrelsesammanträden i överensstämmelse med önskemålet i den tidigare
12
nämnda skrivelsen. Detsamma gäller för de partsammansatta förhandlings- K.U 1986/87:10
delegationerna.
Betänkandet har remissbehandlats. Ärendet bereds inom civildepartementet.
6. Utgivningen av Svensk författningssamling
Motionen
I motion 1985/86:K504 av Elisabeth Fleetwood (m) tas upp frågan om
utgivningen av Svensk författningssamling (SFS). Motionen tar sikte på
tiden mellan författningarnas ikraftträdande och tidpunkten då de kommit
ut från trycket. Motionären konstaterar att situationen för åren 1983 och
1984 varit otillfredsställande enär ett stort antal författningar då utkommit
senare än två veckor före ikraftträdandet. I motionen hänvisas till den
granskning utskottet gjort av utgivningen för de båda angivna åren, redovisad
i utskottets granskningsbetänkanden KU 1983/84:30 och 1984/85:35. I
sistnämnda betänkande uttalade utskottet, efter att ha konstaterat att en
viss försämring skett i förhållande till år 1983, att det var otillfredsställande
att i det närmaste 50% av 1984 års författningar utkommit senare än två
veckor före ikraftträdandet. Motionären hemställer att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna dels vad som i motionen anförts om
angelägenheten av en skyndsam distribution av SFS (yrkande 1), dels att
tid för ikraftträdande av författningar bestäms i förhållande till en realistisk
bedömning av tidsintervallen mellan beslut och distribution (yrkande 2).
Bakgrund m.m.
Den i det föregående omnämnda ”tvåveckorsfristen” berörs i den s.k.
Gröna boken som innehåller riktlinjer för författningsskrivning och utges
av statsrådsberedningen. I den senaste upplagan av boken, som utkom den
15 februari 1985, har statsrådsberedningen uttalat att tiden mellan det att
en författning utkommer från trycket och författningens ikraftträdande bör
vara minst fyra veckor. Det sägs vidare att endast i speciella undantagsfall
bör tiden sättas kortare än två veckor (Gröna boken, s. 68 p. 142).
Mot bakgrund av vad som i motionen anförts om angelägenheten av en
skyndsam distribution av SFS finns anledning lämna några uppgifter om
gången från det att man från regeringskansliet lämnat ifrån sig ett trycklovskorrektur
för tryckning till dess att den tryckta författningen når vederbörande
mottagare.
Trycklovskorrektur lämnas med bud till Liber AB varje tisdag. (Enligt
gällande avtal skall Liber ombesörja tryckning, försäljning och distribution
av SFS.) Under tisdagseftermiddagen görs hos Liber olika kompletteringar
m.m. av det mottagna materialet. Därefter vidarebefordrar Liber trycklovskorrekturet
till AB Norstedt & Söner som svarar för dels själva tryckningen,
dels utsändningen av den s.k. abonnemangsupplagan. På onsdagsmorgonen
kan Norstedts påbörja tryckningsarbetet. Enligt gällande rutiner 13
har Norstedts fem arbetsdagar på sig för att få fram den tryckta upplagan. KU 1986/87:10
Distributionen av abonnemangsupplagan i postledet tar för närvarande två
dagar om en statlig myndighet är mottagare och annars ytterligare någon
dag. Det anförda innebär att det, om inte något oförutsett inträffar, tar nio
dagar från det att regeringskansliet till Liber lämnat ifrån sig ett trycklovs
korrektur
till dess att en statlig myndighet med posten mottagit den tryckta
författningen. Enligt vad som upplysts från statsrådsberedningens sida
finns det för närvarande inte något egentligt utrymme för att förkorta det
ifrågavarande trycknings- och distributionsförfarandet.
Frågan om utgivningen av SFS hör till de ämnen som kontinuerligt
behandlas vid utskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning. I detta sammanhang görs en systematisk
genomgång av tiden mellan författningarnas ikraftträdande och tidpunkten
då de utkommit från trycket. Utskottet har därvid vid upprepade
tillfällen riktat kritik mot rådande förhållanden, senaste gången under
föregående riksmöte (KU 1985/86:25).
Det kan här slutligen anmärkas att statsrådsberedningen i skrivelser till
departementens rättschefer angående författningsarbetet inför varje heloch
halvårsskifte regelmässigt hänvisar till riktlinjerna i Gröna boken om
tiden mellan utkomstdag och ikraftträdande och till konstitutionsutskottets
nyssnämnda kritik.
7. Inrättande av ett marknadsekonomiskt
granskningsråd
Motionen
I motion 1985/86: K505 av Per-Richard Molén (m) förordas inrättande av
ett särskilt marknadsekonomiskt råd. Motionären hemställer att det skall
uppdras åt regeringen att lägga fram förslag om detta.
Motionären framhåller bl.a. att det ekonomiska systemet är utsatt för
ständiga ingrepp. Vatje lag som berör näringslivet och varje annan åtgärd
på det ekonomisk-politiska området som vidtas påverkar systemets funktionssätt
och därmed också systemets förhållande till demokratin och till
individens frihet. Ekonomisk-politiska åtgärder bedöms och beslutas sällan
eller aldrig mot bakgrund av hur de påverkar demokratin. Man ser
endast på deras ekonomiska verkningar. Därför finns det, menar motionären,
risk för att mängden av ingrepp bit för bit förändrar det ekonomiska
systemets verkningssätt, så att det så småningom inte längre fungerar på
det sätt som demokratins fortbestånd kräver.
Motionären pekar på att systemet med lagrådsgranskning innebär att det
säkerställs att nya lagar inte strider mot det existerande rättssystemet och
grundlagarna. Enligt motionen är det mot bakgrund av den ökande tendensen
till regleringar angeläget att inrätta en motsvarighet till lagrådet med
uppgift att granska varje förslag till ekonomisk-politisk åtgärd utifrån dess
eventuella inverkan på det ekonomiska systemets förmåga att främja frihet
och demokrati. 14
Ledamöterna i det ”marknadsekonomiska” eller ”marknadsdemokra- KU 1986/87:10
tiska” rådet kan enligt motionen förslagsvis utses av institutioner för
nationalekonomi och statsvetenskap vid våra universitet och högskolor i
Stockholm, Göteborg, Lund, Uppsala och Umeå. Rådet bör kunna beredas
utredningskapacitet av Handelshögskolan i Stockholm.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om att inrätta ett särskilt i förhållande till regeringen fristående
granskningsorgan i ekonomiska frågor har tidigare tagits upp i motioner,
vilka behandlats av riksdagen. I utskottets betänkande KU 1982/83:17
behandlade utskottet således en motion (m) av samma innebörd som den
nu aktuella. I betänkandet lämnade utskottet en utförlig redogörelse för de
bestämmelser som tillkommit i syfte att belysa tilltänkta reformer ur ekonomisk
synpunkt. Bland dessa bestämmelser märks bl. a. följande.
Vid författningsreformen 1973-1974 infördes bestämmelser i ämnet i 3
kap. 2 § riksdagsordningen (RO). Enligt dessa skall budgetproposition och
annan proposition som gäller förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag
innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som förslaget
avser. Om förslag till anslag grundar sig på plan för längre tid än den för
vilken anslaget har beräknats i propositionen bör planen redovisas. Genom
lagstiftning år 1981 skärptes bestämmelserna i lagrummet så att även de
s.k. riktlinjepropositioner som regeringen kan avge enligt 9 kap. 7 § regeringsformen
(RF) fördes in under stadgandet.
Andra bestämmelser av intresse i sammanhanget är reglerna i kungörelsen
(1970:641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter,
anvisningar eller råd (den s.k. begränsningskungörelsen). Enligt dessa
bestämmelser får en statlig myndighet, som kan ge föreskrifter, anvisningar
eller råd, inte utan att underställa regeringen frågan ge ändrade eller nya
föreskrifter m.m. som kan påverka gällande standard eller tillämpade
normer och som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta
kostnadsökningar i den verksamhet som berörs av föreskrifterna m.m.
Begränsningskungörelsens regler kompletterades genom SFS 1980:388
och 1983:223. Härigenom slogs fast att till grund för myndighetens prövning
av om förslag i viss fråga bör underställas regeringen skall myndigheten
utreda förslagets kostnadsmässiga konsekvenser samt höra företrädare
för dem som kan förutses slutligt få bära ökade kostnader för ändrad
standard eller ändrade normer. I de fall förslaget omfattar kommunal eller
landstingskommunal verksamhet skall samråd ske med den beredning
(C 1983:02) som har tillkallats för att utreda frågan om ökad samverkan
mellan stat och kommun samt förenkling av statliga regler, m.m.
1 den omfattning som riksrevisionsverket bestämmer är vidare enligt den
nämnda kungörelsen en myndighet skyldig tillställa verket avskrift av
föreskrift m.m. som utfärdas samt av den utredning om föreskrifternas
kostnadsmässiga konsekvenser som har utförts av myndigheten.
Förutom regleringar som bidrar till att ge regering och riksdag underlag
för ekonomiska ställningstaganden finns också vissa organ vars verksam- 15
het bl.a. har till syfte att lämna sådant underlag. Konjunkturinstitutet skall KU 1986/87:10
sålunda följa och analysera den ekonomiska utvecklingen inom och utom
landet och sammanställa prognoser för den svenska ekonomin. I samråd
med verk och myndigheter, föreningar och sammanslutningar skall konjunkturinstitutet
också verka för att statistiskt material av betydelse för
studiet av den ekonomiska utvecklingen insamlas och bearbetas. Ett organ
för samråd mellan regeringen och näringslivet, arbetsmarknadsorganisationerna
och den samhällsekonomiska forskningen i frågor som avser den
svenska ekonomins utveckling på längre sikt är det s.k. ekonomiska
planeringsrådet. Beträffande den av finansdepartementet bedrivna prognosverksamheten
finns vidare det s.k. utredningsrådet, ett organ för
samråd med statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och näringslivets
utredningsinstitut.
Under hänvisning till de nu berörda bestämmelserna m.m. konstaterade
utskottet i sitt förut nämnda betänkande (KU 1982/83:17 s. 17) att det
intresse av ekonomisk granskning som företräddes i motionen i flera olika
sammanhang var tillgodosett. I sammanhanget erinrade utskottet om den
utvidgning av lagrådsgranskningen som gäller fr.o.m. den 1 januari 1980.
Utskottet pekade samtidigt på att det vid överväganden om system för
granskning, som innebär att det som ett led i berednings- och beslutsprocessen
inrättas ett särskilt i förhållande till regeringen fristående organ,
måste beaktas att regeringsformen i nuvarande utformning ger statsmakterna
relativt stor handlingsfrihet i finanspolitiska frågor. Med hänvisning
till det anförda förklarade sig utskottet ej berett att förorda en ekonomisk
granskning i de former som föreslagits i motionen varför den avstyrktes.
Riksdagen följde utskottet.
Under 1983/84 års riksmöte behandlade utskottet (KU 1983/84:24) ånyo
en motion (m) i ämnet. Utskottet förklarade sig inte berett att frångå sin
tidigare bedömning. I sammanhanget erinrade utskottet om möjligheterna
att under beredningen av ärendena i riksdagen anlita utomstående experter.
Utskottet framhöll vidare att det var av särskild vikt att regeringen i
sina förslag till riksdagen redovisar ett utförligt material som underlag för
riksdagens beslut. Utskottets hemställan att motionen skulle avslås följdes
av riksdagen. De moderata ledamöterna i utskottet framhöll i ett särskilt
yttrande bl.a. att riksdagen måste tillförsäkras möjligheten till olika former
av kvalificerad och oberoende ekonomisk expertis i samband med sin
behandling av frågor som leder till ekonomiska konsekvenser.
Utskottet
I motion 1984/85:1501 av Bertil Fiskesjö (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär utredning av myndighetsbegreppet med syfte att precisera
detta begrepp så att det i framtiden kan förhindras att statliga organ
inrättas utan att deras förvaltningsrättsliga status är klarlagd. Yrkandet
framställs under hänvisning till den debatt som förts om löntagarfondstyrelsernas
förvaltningsrättsliga status. Enligt motionären har debatten visat 16
att det är viktigt att myndighetsbegreppet är klart preciserat och kan KU 1986/87:10
respekteras.
I detta betänkande har tidigare (s. 2 ff.) utförligt redogjorts för den i
motionen nämnda debatten. Genom regeringsrättens beslut i slutet av år
1984 löstes de då föreliggande problemen i fråga om löntagarfondstyrelsernas
rättsliga status vid tillämpning av tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.
Enligt utskottets mening är det inte för närvarande påkallat att
tillsätta en särskild utredning för det ändamål som begärs i motionen. Det
får förutsättas att statsmakterna fortlöpande ägnar frågan uppmärksamhet.
Utskottet avstyrker således motion 1984/85: 1501.
I motion 1984/85:1550 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) tas upp frågan
om värdering av myndigheters verksamhet med hjälp av datoriserad ärendeanalys.
Syftet anges vara att få en bild över förekommande brister. Med
anledning härav skulle sedan särskilda insatser kunna vidtas för att förbättra
kvaliteten på myndighetsutövningen och myndigheternas verksamhet. I
motionen erinras särskilt om den ADB-baserade mål- och ärenderegistrering
som förekommer inom vissa av förvaltningsdomstolarna. Motionären
anser att detta sätt att redovisa myndighetsavgöranden borde tillämpas
över hela fältet. Motionären hemställer att riksdagen hos regeringen begär
förslag till en generell, datoriserad ärendeanalys inom den statliga förvaltningen.
Från regeringens sida har under senare år vidtagits olika åtgärder i syfte
att öka rättssäkerheten och förbättra servicen m.m. inom den offentliga
förvaltningen. Här kan erinras om den nya förvaltningslagen, vilken antogs
av riksdagen våren 1986 (prop. 1985/86:80, KU 1985/86:21). På regeringens
uppdrag har utbildningsprogram om tillämpning av lagen utarbetats.
Vidare har utbildningsinsatser planerats och delvis genomförts för anställda
inom statliga och kommunala myndigheter. Tidigare i detta betänkande
(s. 7) har redogjorts för vissa andra initiativ som regeringen tagit, vilka
bl.a. syftar till att nå det i motionen angivna målet att förbättra kvaliteten i
myndigheternas verksamhet. Självfallet bör man i det arbetet ta till vara de
möjligheter som genom ADB-tekniken finns för att kartlägga sådana brister
i denna verksamhet som avses i motionen. Utvecklingen torde för
övrigt helt allmänt gå mot att myndigheterna i ökad omfattning använder
ADB-baserad mål- och ärenderegistrering.
Med hänsyn till det sagda finns det enligt utskottets mening inte anledning
för riksdagen att ta initiativ i de frågor som berörs i motionen. Med det
anförda avstyrks yrkandet i motion 1984/85:1550.
I motion 1984/85:1555 av Birger Hagård och Ove Eriksson (båda m) tas
upp frågan om användningen av beteckningen ”Kunglig” i namnet på
statliga myndigheter. Bakgrunden är den år 1974 påbörjade successiva
utmönstringen av beteckningen "Kunglig” framför statliga myndigheters
namn. Motionärerna erinrar om att några bestämmelser beträffande namngivningen
av offentliga myndigheter inte finns i regeringsformen och att
inte heller någon central föreskrift härom har utfärdats av regeringen. Det
står därför fritt för myndigheter, som tidigare använt den ifrågavarande
beteckningen, att också fortsättningsvis göra detta. Motionärerna anser att
riksdagen bör klargöra detta för regeringen. Vidare förordas att vissa av 17
utrikesdepartementet utfärdade föreskrifter i saken återkallas.
I utskottets granskningsbetänkande KU 1975:12 togs upp frågan om KU 1986/87:10
slopande av beteckningen ”Kunglig” på de statliga myndigheterna. I samband
med granskningen redovisade statsrådsberedningen och utrikesdepartementet
åtgärder som med anledning av den nya regeringsformen
vidtagits eller som successivt skulle vidtas för att utmönstra beteckningen
”Kunglig” framför statliga myndigheters namn. Utskottet uttalade då
bl.a. att man inte hade någon erinran beträffande formerna för de åtgärder
som vidtagits från regeringskansliets sida. Riksdagen följde utskottet. Hösten
1984 avstyrkte utskottet (KU 1984/85:2) en motion, vari föreslagits att
beteckningen ”Kunglig” framför namn på statliga myndigheters namn
definitivt skulle slopas. Utskottet ansåg inte att det fanns anledning att ta
något initiativ i frågan. Riksdagen följde utskottet.
Vad som genom den nu aktuella motionen och i övrigt framkommit har
inte givit utskottet anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande. Det
finns således inte anledning att ta något initiativ i den i motionen upptagna
frågan. Motion 1984/85:1555 avstyrks.
I motion 1985/86: K501 av Margareta Andrén och Lars Ernestam (båda
fp) hemställs att riksdagen skall ta initiativ till ett slopande av övre åldersgränser
för offentliga uppdrag. I motionen nämns särskilt åldersgränserna
för nämndemän samt för ledamöter i domkapitel och i taxeringsnämnd.
Frågan om slopande av övre åldersgräns för nämndemän (70 år) behandlades
av regeringen i proposition 1982/83:126 om underrätternas sammansättning
m.m. I propositionen framhölls intresset av att de som väljs som
nämndemän har en bred folklig förankring. Ett slopande av åldersgränsen
kunde dock enligt propositionen befaras förstärka det rådande förhållandet
att genomsnittsåldern bland nämndemän är markant högre än bland befolkningen
i övrigt. Riksdagen anslöt sig till propositionens förslag att bibehålla
åldersgränserna för nämndemännen (JuU 1982/83:32).
Den övre åldersgränsen för ledamöter och suppleanter i domkapitel (67
år) har tagits upp av 1982 års kyrkokommitté. I dess i början av året
avlämnade utredningsbetänkande (SOU 1986:18) Framtid i samverkan
föreslås att gränsen slopas. Ärendet bereds inom civildepartementet.
När det gäller den övre åldersgränsen för ordförande, ledamöter och
suppleanter i taxeringsnämnd (70 år) finns anledning erinra om det principförslag
till nytt taxeringsförfarande som framlagts i den nyligen till riksdagen
överlämnade propositionen om ändringar i taxeringsorganisationen
(prop. 1986/87:47). Där föreslås att taxeringsnämnderna skall avskaffas.
Även enligt den nya ordningen skall det dock finnas en beslutsform där
förtroendevalda lekmän ingår (skattenämnd). Något ställningstagande görs
inte i propositionen till vilka valbarhets- och behörighetsvillkor som skall
gälla för dessa ledamöter.
Med hänsyn till den prövning som tidigare skett av den övre åldersgränsen
för nämndemän och mot bakgrund av ovannämnda utredningsförslag
m.m. anser utskottet det inte påkallat med ett sådant initiativ som begärts i
motionen. Utskottet avstyrker alltså motion 1985/86: K501.
I motion 1985/86: K503 av Wivi-Anne Radesjö m.fl. (s) tas upp frågan
om suppleanters närvarorätt vid sammanträden i statliga styrelser. Motionärerna
förordar att suppleanter i statliga styrelser kallas att närvara vid 18
sammanträden även då de inte skall ersätta någon ordinarie ledamot. KU 1986/87:10
Vidare föreslås att för suppleants deltagande i sådant sammanträde skall
gälla de ekonomiska förmåner som tillkommer ordinarie ledamot. Förslagen
syftar till att förbättra förutsättningarna för suppleanter i statliga
styrelser att fullgöra sina uppgifter.
I verksledningskommitténs huvudbetänkande (SOU 1985:40) Regeringen,
myndigheterna och myndigheternas ledning anläggs olika aspekter på
vad som bör gälla för styrelsesuppleanter i statliga styrelser. Ärendet
bereds i civildepartementet. Enligt utskottets mening bör resultatet av
beredningsarbetet avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1985/86: K503.
I motion 1985/86: K504 av Elisabeth Fleetwood (m) tas upp frågan om
utgivningen av Svensk författningssamling (SFS). Motionären framhåller
det angelägna i att distributionen av SFS sker skyndsamt. I motionen
behandlas vidare tiden från det att författningar utkommer från trycket till
ikraftträdandet. Motionären konstaterar att situationen för 1983 och 1984
varit otillfredsställande enär ett stort antal författningar då utkommit senare
än två veckor före ikraftträdandet. Motionären begär ett tillkännagivande
till regeringen dels om vad som i motionen anförts om angelägenheten
av en skyndsam distribution, dels om att tid för ikraftträdande av
författningar bestäms i förhållande till en realistisk bedömning av tidsintervallen
mellan beslut och distribution.
När det gäller tryckeri- och distributionsförfarandet av SFS-författningarna
får utskottet hänvisa till den ovan på s. 13 f. lämnade redogörelsen för
gången från det att regeringskansliet lämnat ifrån sig trycklovskorrektur till
dess att den tryckta upplagan distribueras per post. Som där framgått är
statsrådsberedningens uppfattning att det för närvarande inte föreligger
något egentligt utrymme att förkorta tryckeri- och distributionsförfarandet.
Vad härefter gäller den i motionen påtalade planeringen av författningsutgivningen
hänvisar utskottet till sina uttalanden i samband med granskningen
av regeringen (senast i betänkandet KU 1985/86:25 s. 11 f.).
Med det anförda avstyrks motion 1985/86: K504.
I motion 1985/86: K505 av Per-Richard Molén (m) förordas inrättande av
ett marknadsekonomiskt granskningsråd. Motionären pekar på att systemet
med lagrådsgranskning innebär att det säkerställs att nya lagar inte
strider mot det existerande rättssystemet och grundlagarna. Enligt motionen
är det mot bakgrund av den ökande tendensen till regleringar angeläget
att inrätta en motsvarighet till lagrådet med uppgift att granska varje
förslag till ekonomisk-politisk åtgärd utifrån dess eventuella inverkan på
det ekonomiska systemets förmåga att främja frihet och demokrati.
Frågan om att inrätta ett särskilt i förhållande till regeringen fristående
granskningsorgan i ekonomiska frågor har tidigare tagits upp i motioner,
vilka behandlats av riksdagen. Senaste gången var våren 1984 då utskottet
(KU 1983/84:24) behandlade en motion av samma innebörd som den nu
aktuella. Utskottet avstyrkte motionen under hänvisning till dels de olika
bestämmelser m.m. som tillkommit för att få en belysning av tilltänkta
reformer ur ekonomisk synpunkt, dels de olika organ vars verksamhet 19
bidrar till att ge regering och riksdag underlag för ekonomiska ställningsta- KU 1986/87:10
ganden. I samband härmed framhöll utskottet vikten av att regeringen i
sina förslag till riksdagen redovisar ett utförligt material som underlag för
riksdagens beslut. Vidare hänvisade utskottet till möjligheterna att under
beredningen av ärendena i riksdagen anlita utomstående expertis.
Vad gäller den nu föreliggande motionen får utskottet anföra följande.
Sedan frågan senast behandlats i riksdagen har inte tillkommit några omständigheter
som nu föranleder en ändrad bedömning från utskottets sida.
Det är självfallet angeläget att bredast möjliga underlag står till buds i fråga
om långsiktiga effekter av riksdagsbeslut i olika samhällsfrågor. Det är
sålunda, som utskottet tidigare framhållit, av vikt att regeringen i sina
förslag till riksdagen redovisar ett utförligt material i detta hänseende.
Regeringen har också, som framgår av utskottets här förut lämnade redogörelse,
flera organ till sitt förfogande för att få fram sådant material. I
sammanhanget kan vidare erinras om att det i riksdagsordningen är förutsatt
att riksdagsutskott kan behöva direkt anlita statliga myndigheters
sakkunskap. Myndigheterna har därför ålagts att på begäran av utskott
lämna upplysningar och avge yttranden (4 kap. 10 § riksdagsordningen). I
den mån ett utskott skulle anse att underlaget för ett förslag från regeringen
är i behov av kompletteringar har utskottet alltså möjlighet att begära
sådan komplettering.
Utskottet kan alltså inte förorda att det inrättas en myndighet med
sådana mera allmänna uppgifter som avses i motionen. Den övergripande
ekonomisk-politiska bedömningen av regeringens förslag måste alltid ankomma
på riksdagen.
Med det anförda avstyrks motion 1985/86: K505.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande utredning av myndighetsbegreppet
att riksdagen avslår motion 1984/85:1501,
2. beträffande värdering av myndigheters verksamhet med hjälp
av datoriserad ärendeanalys
att riksdagen avslår motion 1984/85:1550,
3. beträffande användningen av beteckningen "Kunglig” i namnet
på statliga myndigheter
att riksdagen avslår motion 1984/85:1555,
4. beträffande slopande av övre åldersgränser för offentliga uppdrag
att
riksdagen avslår motion 1985/86: K501,
5. beträffande suppleanters närvarorätt vid sammanträden i statliga
styrelser
att riksdagen avslår motion 1985/86: K503,
6. beträffande utgivningen av Svensk författningssamling
att riksdagen avslår motion 1985/86: K504,
20
7. beträffande inrättande av ett marknadsekonomiskt gransk- KU 1986/87:10
ningsråd
att riksdagen avslår motion 1985/86: K505.
Stockholm den 20 november 1986
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s). Anders Björck (m), Wivi-Anne Cederqvist
(s), Kurt Ove Johansson (s). Bertil Fiskesjö (c). Sture Thun (s), Hans
Nyhage (m), Anita Modin (s), Sören Lekberg (s), Börje Stensson (fp),
Gunnar Biörck i Värmdö (m), Torgny Larsson (s), Bengt Kindbom (c),
Nils Berndtson (vpk) och Ingela Mårtensson (fp).
Reservation
beträffande utredning av myndighetsbegreppet (mom. 1)
Anders Björck (m). Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m). Börje Stensson
(fp), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Bengt Kindbom (c) och Ingela Mårtensson
(fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "I detta
betänkande” och slutar med ”motion 1984/85:1501” bort ha följande
lydelse:
Den oklarhet beträffande myndighetsbegreppet som kom till synes under
debatten rörande löntagarfondstyrelsernas rättsliga status (se ovan s. 2
ff.) måste enligt utskottets mening undanröjas. Frågan bör bli föremål för
en särskild utredning. Syftet med utredningsarbetet skall vara att få till
stånd en precisering av myndighetsbegreppet som bl. a. omöjliggör inrättandet
av statliga organ utan att deras förvaltningsrättsliga status är klarlagd.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker
med det anförda motion 1984/85:1501.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande utredning av myndighetsbegreppet
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1501 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
beträffande användningen av beteckningen ”Kunglig” i namnet på statliga
myndigheter
Anders Björck, Hans Nyhage och Gunnar Biörck i Värmdö (alla m) anför:
Vid riksdagsbehandlingen år 1975 av frågan om slopande av beteckningen
”Kunglig” i namnet på statliga myndigheter redovisade moderata sam
-
21
lingspartiets ledamöter i en reservation till konstitutionsutskottets betän- KU 1986/87:10
kande (KU 1975:12 s. 42 ff.) flera invändningar av principiell natur mot ett
sådant slopande. Det framhölls att den dåvarande regeringens förklaring,
att slopandet av beteckningen ”Kunglig” skulle vara en logisk följd av den
nya grundlagen, var helt ohållbar. Mot bakgrund av bl. a. att den nya
grundlagen antogs under den uttryckliga förutsättningen om monarkins
bevarande i vårt land talade i stället övervägande skäl för ett bibehållande
av beteckningen ”Kunglig”.
De myndigheter etc. som tidigare allmänt brukade beteckningen ”Kunglig”
kan sålunda, om de så önskar, även fortsättningsvis använda denna
beteckning.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986