om stålindustrin (Betänkande 1984/85:NU28 Näringsutskottet)

NU 1984/85:28

Näringsutskottets betänkande
1984/85:28

om stålindustrin
Ärendet

I detta betänkande behandlas sex motioner om
stålindustrin inför 1990-talet,
omstruktureringen inom specialstålsindustrin,

SS AB Svenskt Stål AB,
skrot,

järnsvampsverk,
tunnplåtscentrum i Dalarna.

En motion om upphävande av förbudet mot export av skrot har remissbehandlats
(se s. 7 f.).

Sammanfattning

En rad yrkanden i en motion om stålindustrin syftar till att stålindustrin
inför 1990-talet skall utredas, att omförhandlingar skall ske med specialstålsföretagen
för att nya arbetstillfällen skall komma till i Bergslagen, att
riktlinjer för forskning och miljöskydd i vissa avseenden skall preciseras och
att särskilda mål skall fastställas för SSAB:s verksamhet. Utskottet avstyrker
motionen (reservation vpk).

En motion (m) om avveckling av förbudet att exportera skrot avstyrks med
motivering att en ensidig svensk avveckling riskerar att medföra allvarliga
problem för stål- och metallverken. Regeringen bör i stället verka för en
ömsesidig internationell liberalisering av handeln. I en reservation (m, fp)
föreslås en successiv avveckling av exportförbudet under en treårsperiod och
förordas att åtgärder parallellt härmed vidtas för att motsvarande förbud
skall upphävas i andra länder.

Ytterligare fyra motioner (s, fp, vpk) med anknytning till stålindustrins
råvaruförsörjning avstyrks. De går ut på att skrotförsörjningen skall utredas,
att regeringen skall aktivera sig i frågan om järnsvampstillverkning och att
åtgärder skall vidtas för att de nya råjärnsprocesserna skall utvecklas.
Motionerna i de båda sistnämnda ämnena får stöd i reservationer (vpk).

Motionerna

De motioner som behandlas här är

1984/85:639 av Hugo Hegeland (m), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om skrotandet av exportförbudet på skrot,

1 Riksdagen 1984185.17sami. Nr 28

NU 1984/85:28

1984/85:1428 av Yngve Nyquist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
behovet av upprättandet av ett tunnplåtscentrum i Dalarna,

1984/85:2071 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen 1.

hos regeringen hemställer om att en parlamentarisk utredning tillsätts
om stålindustrin inför [1990-]talet enligt vad i motionen anförs,

2. hos regeringen hemställer att SSAB:s konsortialavtal förändras enligt de
riktlinjer motionen anger,

3. uttalar sig för att statliga företag skall anpassa sin verksamhet till de
miljökrav som samhället föreskriver och att statliga företag skall vara
föregångare för en produktion och verksamhet med bra miljö,

4. hemställer hos regeringen om sådana åtgärder att tidigare ägare och
nuvarande ägare inom specialstålsindustrin förmås uppfylla löften och
åtaganden i vad gäller sysselsättning på bruksorterna,

5. hos regeringen hemställer om förslag till åtgärder för att utveckla de nya
råjärnsprocesserna enligt vad i motionen anförs,

6. uttalar sig för att stålindustrins forskningsinriktning bör ske enligt de
riktlinjer motionen anger,

1984/85:2072 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hemställer hos regeringen att snabbutreda frågan om var ett järnsvampsverk
bör förläggas och framlägga förslag i enlighet med vad som anförs i
motionen,

1984/85:2083 av Yngve Nyquist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om landets långsiktiga försörjning av stålskrot,

1984/85:2641 av Rune Ångström (fp), vari hemställs att riksdagen i
skrivelse till regeringen begär att regeringen tar det övergripande ansvaret
för att en utredning beträffande lokaliseringen av ett järnsvampsverk i
malmfälten kommer till stånd.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Svar på frågor i riksdagen om arbetsmarknadssituationen i Avesta och
Fagersta m. m.

Industriminister Thage G. Peterson besvarade den 26 mars 1985 fyra
frågor (1984/85:398, 402, 405 och 406) med anledning av den pågående
omstruktureringen inom specialstålsindustrin och dess effekter på sysselsättningen
i Avesta och Fagersta. Industriministern erinrade i sitt svar inledningsvis
om statens resp. ägarföretagens åtaganden inom ramen för den
uppgörelse som hade träffats om omstruktureringen av specialstålsindustrin.
Han anförde därefter att staten hade uppfyllt sina åtaganden i enlighet med

NU 1984/85:28

den ingångna uppgörelsen. Industriministern riktade kritik mot övriga parter
i denna, dvs. specialstålsföretagens ägare, vilka enligt hans mening inte hade
fullgjort sina åtaganden att skapa sysselsättning genom Bruksinvest AB. Han
meddelade under debatten att han hade begärt att Bruksinvest skulle lämna
en redovisning av arbetet med det tiotal projekt som pågick och av planerna
för det fortsatta arbetet.

I frågesvaret underströks vidare att Bergslagen sedan flera år hade hög
prioritet inom industri-, regional- och arbetsmarknadspolitiken och erinrades
om att specialstålspropositionen våren 1984 också hade innefattat förslag
till särskilda utvecklingsinsatser i Bergslagen. Statens industriverk och
styrelsen för teknisk utveckling hade fått regeringens uppdrag att medverka
med sådana utvecklingsinsatser.

Av ett pressmeddelande från industridepartementet den 15 april 1985 i
anslutning till ett besök av industriminister Thage G. Peterson i Fagersta
framgår att ca 6,4 miljarder kronor har satsats i Bergslagslänen sedan år 1982
inom ramen för industri-, regional- och arbetsmarknadspolitiken. Med hjälp
av lokaliseringsstöd skapades närmare 900 arbetstillfällen. Hos länens
utvecklingsfonder, Bruksinvest och Boforsstiftelsen fanns mer än 350 milj.
kr. tillgängliga för insatser inriktade på företagssektorn. Industriministern
uttalade vid sitt besök att satsningarna i Bergslagen hade börjat ge resultat.
Sysselsättningen i Bergslagen ökade.

Skrot och alternativa insatsvaror i ståltillverkningen

Råvaror vid ståltillverkning

Som råvara vid ståltillverkning används råjärn eller skrot. I olika typer av
stålugnar används dessa råvaror var och en för sig eller i kombination. Valet
är beroende av en rad tekniska och ekonomiska faktorer. Skrot erhålls dels
internt vid stålverken genom att en hel del stål faller som skrot när stålet
bearbetas vidare, dels genom tillförsel av utrangerat stål som tas till vara.
Råjärn produceras till helt övervägande del i masugnar. I begränsad
utsträckning används den s. k. direktreduktionsprocessen, som ger järnsvamp.
Sedan flera år tillbaka pågår försök att ersätta de traditionella
metoderna att framställa järnråvara till stålindustrin. I Sverige har framför
allt två utvecklingslinjer stått i centrum för intresset. Den ena avser
smältreduktionsprocesser för framställning av flytande råjärn. Här har tre
processer utvecklats: ELRED (Stora AB och ASEA), INRED (Boliden
AB) och Plasmasmelt (SKF Steel). Den andra utvecklingslinjen är en ny
process för direktreduktion av järnsvamp baserad på den s. k. plasmateknologin,
Plasmared (SKF Steel). Med denna metod reduceras järnmalm av
kolmonoxid/vätgas. Reduktionsgasen kan erhållas ur fossila bränslen såsom
kol, olja eller naturgas. Även torv kan eventuellt användas.

NU 1984/85:28

Stålindustrins skrotförsörjning

Sedan 1910-talet samarbetar nästan alla stålverk om inköp av det skrot som
behövs i stålframställningen. Samarbetet sker enligt i huvudsak följande
system.

Allt skrot - även importerat - som verken behöver upphandlas i princip
genom AB Järnbruksförnödenheter (JBF). Detta företag ägs av 16 samverkande
stålverk. JBF fördelar det tillgängliga skrotet mellan verken. Till
grund för fördelningen och prissättningen ligger ett särskilt avtal mellan
verken. Detta avtal förnyades i juli 1982 efter förhandlingar som hade pågått
under en längre tid.

För att få leverera skrot till svenska stålverk måste skrotförsäljarna träffa
s. k. verksleverantörsavtal med JBF. Dessa avtal förutsätter att leverantören
kan utfästa sig att leverera vissa minimikvantiteter till JBF. Samtidigt
garanterar JBF avsättningen för allt skrot som verksleverantörerna kan
uppbringa inom landet.

Det nya avtalet har samma fördelningsnorm för köpskrotet (svenskt och
importerat) som det äldre. Det innebär, för att ta ett exempel, att ett företag
som ett visst år förbrukar 10 % av de samarbetande företagens totala
konsumtion får sig tilldelat dels 10 % av det skrot som faller i Sverige, dels
10 % av det skrot som måste importeras för att täcka en eventuell brist.

Stålverkens totala förbrukning av s. k. köpskrot var år 1984 ca 1,5 miljoner
ton och beräknas år 1985 enligt JBF bli ca 1,7 miljoner ton. Härav beräknas
ca 800 000 ton tillföras verken från den svenska marknaden medan resten, ca
900 000 ton, importeras. Angivna siffror avser olegerat skrot. Härutöver
förbrukades under år 1984 ca 200 000 ton rostfritt och låglegerat köpskrot,
varav huvudparten importerades.

Behovet av importerat skrot har ökat kraftigt under de senaste åren. Åren
1970-1974 var den genomsnittliga årliga importen av olegerat skrot 250 000
ton. År 1982 uppgick importen till 450 000 ton, motsvarande 40 % av
förbrukningen. Två år senare importerades 750 000 ton och för år 1985
beräknas importen, som nyss nämndes, uppgå till 900 000 ton. Därmed
skulle drygt hälften av skrotbehovet behöva täckas genom import. Bakom
den kraftiga uppgången i importen ligger ett väsentligt ökat skrotbehov som
endast delvis har kunnat tillgodoses med inhemskt skrot. Det ökade behovet
förklaras dels av att den andel av ståltillverkningen som är skrotbaserad har
ökat, dels (under de allra senaste åren) av att ståltillverkningen har gått upp.

Sedan mitten av 1920-talet råder förbud mot export av skrot (se vidare
s. 6 f.).

Tidigare riksdagsbehandling av frågor rörande metallurgi och insatsvaror

Riksdagen har vid flera tillfällen behandlat frågor om skrot och alternativ
till skrot som råvara i ståltillverkningen.

Skrotförsörjningen uppmärksammades senast våren 1984 med anledning

NU 1984/85:28

av en motion av likartad innebörd som den nu aktuella motionen 1984/
85:2083 (s). I motionen påyrkades en utredning av landets långsiktiga
försörjning med stålskrot eftersom det av flera skäl - som utvecklades
närmare i motionen - fanns risk för att den framtida försörjningen inte kunde
tryggas. Näringsutskottet anförde i sitt betänkande i ämnet (NU 1983/84:35
s. 19) att det var viktigt att råvaruförsörjningen kunde tryggas för svensk
metallurgisk industri på ett sådant sätt att denna industri fortsättningsvis
kunde drivas på ett konkurrenskraftigt sätt. Utvecklingen hade under de
senaste åren inneburit att det i en del avseenden hade erhållits en säkrare
grund för denna försörjning. Bl. a. hade efter en längre tids överläggningar
ett nytt avtal om fördelningen av köpskrot träffats mellan stålverken. Vidare
hade ett omfattande arbete lagts ned på skilda håll i syfte att utveckla nya
processer för tillverkning av råjärn och järnsvamp, dvs. järnråvara som
kunde ersätta skrot. Utskottet hänvisade vidare till de vid det tillfället
aktuella planerna på ytterligare järnsvampstillverkning i landet i en anläggning
baserad på den s. k. Plasmared-processen. (Dessa planer lades sedermera
- i vad avser en anläggning i Stockholm - på is. Diskussioner har härefter,
som framgår närmare nedan, ägt rum om järnsvampsproduktion i malmfälten
baserad på samma process.)

Utskottet anförde att den fråga som motionärerna fäste uppmärksamheten
på var väsentlig. Med beaktande av de senaste årens utveckling när det gällde
att reglera fördelningen av skrot mellan stålverken och att utveckla och
planera för produktion av alternativa järnråvaror fann utskottet emellertid
att någon utredning av regeringen i dåvarande läge inte var erforderlig.
Motionen avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen.

I detta sammanhang behandlades också motionsförslag syftande till att de
nya processerna för framställning av flytande råjärn skulle komma till
användning. Som motiv härför anfördes i den ena motionen framför allt
behovet av att skrot kan ersättas, i den andra att en praktisk tillämpning av
tekniken borde ske så att svensk industri kunde få fördelar av den nya
tekniken i ett internationellt perspektiv.

Utskottet anförde (s. 20) att de nya råjärnsprocesser som motionärerna
refererade till hade bedömts som intressanta och angelägna från samhällets
sida. Till en del av dem hade därför finansiellt stöd lämnats för att de skulle
kunna utvecklas. När det gällde att utnyttja processerna i industriell
verksamhet måste det emellertid få ankomma på de potentiella användarföretagen
att besluta. Motionerna avstyrktes av utskottet - med reservation av
vänsterpartiet kommunisternas representant - och avslogs av riksdagen.

Utskottet erinrade i annat sammanhang våren 1984 (NU 1983/84:39) med
anledning av motioner om järnsvampstillverkning om att utskottet vid
ställningstaganden under senare år till frågor med anknytning till stålindustrins
råvaruförsörjning hade understrukit betydelsen av att denna tryggades.
Utskottet hade från flera utgångspunkter ansett det önskvärt att
skrotimporten kunde nedbringas. Så långt det var möjligt, hade utskottet

NU 1984/85:28

anfört, borde stålindustrin vara baserad på inhemsk malm, inhemskt skrot
eller ämnen som tillverkades inom landet.

Utskottet sade sig vidare med intresse ha tagit del av malmfältsutredningens
olika förslag till industriell utveckling i malmfälten. Förslagen om
järnsvampsverk i Kiruna och Malmberget och eventuellt ytterligare tillverkningsprocesser
knutna till dessa verk hade intressanta industripolitiska och
energipolitiska aspekter, anförde utskottet. De föreslagna åtgärderna hade
en självklar betydelse från regionalpolitisk synpunkt.

Utskottet fann det angeläget att regeringen följde utvecklingen beträffande
järnsvampstillverkningen och uppmärksammade möjligheterna till integration
av järnsvampsproduktion i malmberedningen. Motionsyrkanden
om särskilda utredningar i lokaliseringsfrågan med inriktning på att järnsvampstillverkning
skulle etableras på viss ort eller i viss region avstyrktes.
Inte heller borde, menade utskottet, riksdagen genom ett särskilt uttalande
prioritera lokaliseringen av järnsvampsverk på det sätt som önskades i en
motion, nämligen i första hand till Norrbotten, i andra hand till Bergslagen.
Det senare motionsyrkandet fick stöd i en reservation (vpk). Riksdagen
följde utskottets förslag.

Förbudet mot export av skrot

Synpunkter i motion 1984/85:639

I motion 1984/85:639 (m) erinras om att ett förbud mot export av
smidesjärnsskrot infördes hösten 1927. Förbudet var avsett att vara tillfälligt
men förlängdes och kompletterades så småningom så att det kom att omfatta
allt skrot. Förbudet gäller fortfarande. Priserna på svenskt järnskrot
fastställs i förhandlingar mellan den för flertalet stålverk gemensamma
inköpsorganisationen AB Järnbruksförnödenheter och skrotbranschen. Eftersom
skrotföretagen på grund av exportförbudet inte har någon alternativ
avsättning för skrotet får, anför motionären, förhandlingarna en stark
slagsida. Detta resulterar i ett lågt svenskt skrotpris.

I motionen anförs vidare att det skrot som faller inom industrin i hög grad
tas till vara, eftersom detta skrot är relativt lätt att samla in och dessutom
utgör ett miljöproblem för industrin. Förhållandet är emellertid annorlunda
när det gäller övrigt skrot. De låga priserna medger inte att allt sådant skrot
kan samlas in. Detta innebär dels ett resursslöseri, dels ett miljöproblem,
hävdar motionären. För att skrotbehovet skall kunna täckas måste de
svenska stålverken importera betydande mängder skrot till priser som ligger
ca 50 % högre än de svenska.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har, sägs det vidare, haft anledning
att flera gånger följa förhandlingarna mellan AB Järnbruksförnödenheter
och skrotleverantörerna i syfte att tillse att stålverken inte på ett otillbörligt
sätt utnyttjar sin monopolställning. Så länge exportförbudet kvarstår kan

NU 1984/85:28

dock situationen inte förbättras i grunden. NO har därför uttalat sig för att
exportförbudet upphävs.

Enligt motionärens mening borde regeringen snarast lägga fram förslag om
upphävande av exportförbudet i fråga om såväl järn- som metallskrot.
Sveriges traditionellt positiva inställning till frihandel är ytterligare ett tungt
vägande skäl härför.

Remissyttranden

Motion 1984/85:639 (m) har remitterats till näringsfrihetsombudsmannen
(NO), Sveriges mekanförbund, AB Järnbruksförnödenheter (JBF), Föreningen
Metallskrotgrossisterna och Föreningen Järnskrotgrossisterna samt
Svenska järn- och metallskrothandlareföreningen.

NO bekräftar uppgifterna i motionen att ämbetet vid åtskilliga tillfällen
har handlagt ärenden som har anknytning till förbudet mot export av skrot.
Vid sina kontakter med JBF har NO framhållit att det om stålverken
använder sin starka ställning som köpare i skydd av exportförbudet till att
pressa ned det inhemska skrotpriset till en nivå som under längre perioder
ligger betydligt under motsvarande priser i andra jämförbara länder, kan
föreligga skäl för NO att ingripa med stöd av konkurrenslagen (1982:729).
Som underlag för sina bedömningar i prisfrågan får NO kontinuerliga
rapporter från statens pris- och kartellnämnd (SPK) om prisutvecklingen i
Sverige och på viktigare utländska marknader för stål- och gjutjärnsskrot.
Vid de tillfällen då verksleverantörerna har klagat hos NO på att prisnivån
för skrot i Sverige är för låg har parterna, ibland genom viss medverkan från
NO:s sida, till slut kommit överens om priset.

NO konstaterar att prisnivån i Sverige under senare år ofta har legat
betydligt lägre än i många västeuropeiska länder. Detta ligger i linje med
JBF:s uttalade mål att utjämna de konjunkturberoende svängningarna i
skrotpriset men medför problem under en utdragen lågkonjunktur för
stålindustrin.

Från den utgångspunkt NO har att beakta, intresset av en fungerande
konkurrens inom näringslivet, är det fortfarande angeläget att en omprövning
av exportförbudet på skrot kommer till stånd, anför NO. För Sverige
som en traditionellt frihandelsvänlig nation borde också exportförbudet te
sig främmande.

Eftersom exporten av skrot är reglerad i flera västeuropeiska länder säger
sig NO dock ha förståelse för att ett ensidigt slopande av exportförbudet från
svensk sida skulle kunna medföra problem för de svenska stålverkens
skrotförsörjning. En lämplig väg synes därför vara att genom internationella
överenskommelser avveckla aktuella handelshinder för att möjliggöra en fri
handel med skrot.

JBF anför att skrot i princip endast exporteras från länder med överskott,
medan övriga länder skyddar sina egna intressen genom exportförbud. I

NU 1984/85:28

Europa råder, förutom i Sverige, totalt exportförbud i Norge, Finland och
Österrike. Förhållandet är i praktiken detsamma i de stora importländerna
Spanien och Italien. Belgien, Danmark och Irland har exportförbud till alla
länder utanför de europeiska gemenskaperna (EG). Förbundsrepubliken
Tyskland begränsar genom licensgivning sin export i första hand till sämre
kvaliteter men medger vanligen viss export av bättre skrot tillsammans med
den sämre skrotråvaran. Det svenska exportförbudet skulle kunna hävas om
detta skedde generellt också i vår omvärld.

JBF motsätter sig emellertid bestämt ett ensidigt hävande av exportförbudet.
Detta skulle enligt JBF leda till prishöjningar för i första hand prima
skrot, inte till de nivåer som råder på andra länders hemmamarknader utan
till den prisnivå som tillämpas för skrot som går i internationell handel. Man
måste också i en sådan situation räkna med efterfrågan på svenskt prima
skrot från såväl kontinenten, t. ex. Spanien och Italien, som från våra
grannländer. Stålproduktion med köpskrot som råvara skulle som en följd
härav sannolikt omöjliggöras inom landet. Ett ensidigt hävande av förbudet
eller lättnader i det skulle riva upp den nuvarande marknadsordningen och få
svåröverskådliga konsekvenser för stålindustrin och därmed för sysselsättningen.

JBF erinrar vidare om att de svenska stålverken, genom JBF, garanterar
avsättning för allt skrot som insamlas inom landet. Genom den prissättningsmetodik
som tillämpas underlättas framtagandet av lågvärdigt skrot och av
skrot som är geografiskt mindre väl beläget. Om den kvalitativt bättre delen
av skrotråvaran undandras stålverken kan dessa emellertid inte heller
förbruka det sämre skrotet. Det beror på att de olika skrotsorterna av
kvalitetsskäl måste blandas. Detta skulle leda till miljöproblem och resursförstöring.

JBF anför i prisfrågan att de svenska skrotpriserna under de senaste två
åren har höjts med 62 %. Vid en jämförelse med hemmamarknadspriserna
för skrot i andra industriländer med vilka svensk stålindustri konkurrerar
visar prisutvecklingen i Sverige god följsamhet. Den svenska verkstadsindustrin
och den svenska skrothandeln kan således enligt JBF inte sägas vara i ett
sämre läge än motsvarande företag i de länder med vilka jämförelser har
gjorts. Under NO:s och SPK:s överinseende har JBF och stålverken strävat
efter att skapa ett förhållandevis stabilt pris och försökt undvika starka utslag
i växlande konjunkturer.

Sveriges mekanförbund anför att verkstadsindustrin såsom leverantör av
skrot skulle föredra att exportförbudet snarast hävdes. Med hänsyn till den
betydelse svensk stålindustri har som leverantör av stål skulle kanske
emellertid en ensidig åtgärd från Sverige tidvis leda till en knapphet på skrot
inom landet och därmed till en omotiverat hög prisnivå.

Enligt Mekanförbundet finns dock starka skäl för en betydligt mer flexibel
tillämpning av exportförbudet. Förbundet säger sig i andra sammanhang ha
framfört förslag t. ex. om att exportförbudet skulle kunna slopas under viss

NU 1984/85:28

tid, exempelvis ett år, för att klarhet skulle nås om effekterna. En sådan
dispens skulle kunna förses med förbehåll om att den skulle begränsas eller
upphöra om icke önskvärda verkningar på priset skulle konstateras. Mekanförbundet
nämner också att önskemål om större flexibilitet i prissättningen
vid ett flertal tillfällen har framförts till JBF från verkstadsindustrins sida.
Mekanförbundet säger sig vilja avvakta huruvida den debatt som nu pågår
kommer att leda till den av förbundet begärda flexibiliteten eller följsamheten
i förhållande till priset i de länder från vilka Sverige i större omfattning
importerar skrot.

Föreningen Metallskrotgrossisterna och Föreningen Järnskrotgrossisterna
anser att exportförbudet snarast borde upphöra. I skydd av exportförbudet
upprätthålls ett konstlat lågt skrotpris, vilket på flera sätt får negativa
konsekvenser. Det påverkar stålverkens råvaruanvändning så att skrotanvändning
gynnas på bekostnad av malm. Stål- och metallsmältverken
subventioneras av skrotleverantörerna. Skrotindustrin kan inte ta till vara
allt skrot i landet utan endast det skrot som är beläget på sådant avstånd att
insamlandet ter sig ekonomiskt. Sysselsättningen inom återvinningsindustrin
påverkas negativt. Vidare sker ett utflöde av valuta för att betala en växande
mängd importskrot. Det ökande importberoendet måste betraktas som
vanskligt från beredskapssynpunkt.

Föreningarna tror inte att ett upphävande av exportförbudet skulle leda till
ett utflöde av skrot, förutsatt att det svenska skrotpriset kommer att ligga på
en nivå som är attraktiv i jämförelse med utlandspriserna exkl. fraktkostnader
o. d. Det svenska skrotpriset kommer alltså enligt föreningarna att höjas
om exportförbudet hävs men inte till den nivå som nu gäller för importerat
skrot och som är 300-400 kr. högre per ton än det svenska priset. Den
inhemska skrotinsamlingen skulle vidare öka, vilket i motsvarande mån
skulle minska behovet av denna dyra import.

I stort motsvarande synpunkter anförs i yttrandet från Svenska järn- och
metallskrothandlareföreningen.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid ett par tillfällen har i motioner påyrkats att förbudet mot export av
skrot delvis skulle upphävas. Det har då gällt att exportlicens skulle medges
för tillfällig utförsel av metallskrot som skall upparbetas och sedan återtas i
exportörens egen tillverkning. Som huvudskäl har därvid anförts att tvånget
att anlita svenska företag för bearbetningen i vissa fall ger dyrare råvaror än
om utländska företag får användas.

I näringsutskottets yttrande i ämnet hösten 1984 (NU 1984/85:2 s. 62)
återgavs inledningsvis slutsatserna i det yttrande som kommerskollegium
våren 1984 hade avgett när det gällde förutsättningarna för och konsekvenserna
av att utförsel av skrot skulle medges för omarbetning. Enligt kollegiets
mening saknades det i dåvarande läge förutsättningar såväl för en mera

1‘ Riksdagen 1984185.17sami Nr 28

NU 1984/85:28

liberal hantering av skrotexporten generellt som för särskild behandling av
utförsel för omarbetning. En fri utförsel bedömdes komma att leda till en
icke önskvärd förstärkt råvarubrist för de svenska järn- och metallverken,
varvid risken för industrinedläggningar inte kunde uteslutas.

Utskottet anförde härefter:

Det kan konstateras att exporten av metallskrot är strängt reglerad i
flertalet västeuropeiska länder. Export kan normalt ske bara på licens. Praxis
vid licensgivningen varierar beroende bl. a. på tillgången på skrot till landets
egen industri. Helt klart är emellertid att den internationella skrothandeln är
starkt begränsad och instabil. Så länge som dessa förutsättningar gäller i vår
omvärld finns enligt utskottets mening varken skäl eller möjligheter att i
princip frångå den strikta praxis vid exportlicensgivningen som hittills har
tillämpats. Huvudregeln bör således också i fortsättningen vara att licens
beviljas endast om skrotet inte kan avsättas inom landet.

Utskottet finner det emellertid viktigt att också de effekter beaktas som
gällande ordning riskerar att få för t. ex. metallanvändande företag som
återanvänder eget skrot i den egna tillverkningen efter bearbetning i
metallverk. När det gäller frågan om en mera liberal licensgivning för sådan
skrotexport konstaterar utskottet emellertid tyvärr att en ensidig uppmjukning
av gällande bestämmelser från svensk sida skulle kunna få olyckliga
följder när det gäller försörjningen med skrotråvara till de svenska skrotbaserade
industrierna. Sverige skulle som enda land bli öppet för fri skrothandel.
Även en liberalisering som begränsas genom att särskilda förutsättningar
måste föreligga för att licens skall erhållas kan få följder som inte låter sig
överskådas på förhand. En sådan liberalisering är nämligen svår att
genomföra på ett kontrollerat sätt.

En förändring av gällande regler i riktning mot friare handel är enligt
utskottets mening önskvärd. Regeringen bör verka för internationella
överenskommelser om avveckling av handelshinder även på detta område.

På rekommendation av utskottet avslog riksdagen motionen. I en reservation
(m, fp) tillstyrktes motionen och förordades sålunda att tillfällig utförsel
av metallskrot avsett att återtas i den egna tillverkningen skulle få medges
under vissa förutsättningar. Den liberalisering av licensgivningen som
förordades borde prövas under en försöksperiod.

Planerat centrum för tunnplåtsutveckling i Borlänge

Förutsättningarna för etablering av ett centrum i Kopparbergs län med
uppgift att utveckla och sprida kunnande om möjligheterna att i olika
industriella sammanhang använda tunnplåt har studerats av länsstyrelsen i
länet i kontakt med bl. a. styrelsen för teknisk utveckling (STU) och företag
inom stålindustrin. Avsikten är att centrumet skulle tillsammans med
tunnplåtsproducenter i landet initiera forsknings- och utvecklingsprojekt
kring bearbetning av tunnplåt. Det skulle också svara för information och
opinionsbildning kring användningen av tunnplåt i verkstadsindustrin. I den
arbetsgrupp som sedermera har bildats med uppgift att etablera centrumet
ingår företrädare för stålindustrin, stiftelsen Baltek, Borlänge kommun och
länsstyrelsen.

NU 1984/85:28

Arbetsgruppen och stiftelsen Baltek ingav i februari 1985 en framställning
till STU vari - med hänvisning till det särskilda uppdrag avseende utvecklingsinsatser
i Bergslagen som STU hade fått av regeringen - hemställdes om
bidrag med 450 000 kr. under en tvåårsperiod till uppbyggnaden av ett
tunnplåtscentrum i Borlänge. Verksamheten avsågs under uppbyggnadsskedet
i övrigt finansieras genom bidrag från SS AB Svenskt Stål AB, Avesta
AB, Baltek AB och länsstyrelsen.

STU har den 1 april 1985 beslutat att lämna det sökta bidraget.

Utskottet

Stålindustrin

Parlamentarisk utredning rörande stålindustrin

Stålindustrin var en av de basnäringar som drabbades hårdast av strukturkrisen
under 1970-talet, sägs i motion 1984/85:2071 (vpk). De strukturrationaliseringar
som har ägt rum säkrar stålindustrins överlevnad bara tillfälligt.
Därför borde det nu tillsättas en parlamentarisk utredning med uppgift att
utarbeta en plan för stålindustrin inför 1990-talet. I motionen anges de mål
som skulle ligga till grund för utredningsarbetet. Produktutvecklingen skall
ske i samarbete mellan stålverk och sluttillverkare. Nya produkter skall i
första hand fylla samhälleliga behov inom t. ex. kollektivtrafik, energiteknik
och byggande. Dessa produkter skall tillverkas vid befintliga stålverk. Den
metallurgiska utvecklingen skall samordnas med produktutvecklingen. Processutvecklingen
skall i första hand inriktas på att energiåtgången skall
minskas, arbetsmiljön och den yttre miljön förbättras och den svenska
malmen förädlas inom landet. Gruvteknik, processteknik och vidareförädlingsteknik
skall vidareutvecklas för att svenskt kunnande och leveranser
från svenska tillverkare till framtidens stålverk skall tryggas. En ny ägarsamordning
borde vidare ske inom ett bolag där hela gruvnäringen och
stålindustrin ingår.

Utskottet erinrar om att staten under den senaste tioårsperioden har tagit
aktiv del i omstruktureringen av såväl handelsståls- som specialstålsindustrin.
Övergripande branschutredningar har gjorts, varibland särskilt kan
nämnas de som har gjorts av handelsstålsutredningen (Handelsstålsindustrin
inför 1980-talet, SOU 1977:15,16) och specialstålskommissionen (Rapport
från 1982 års specialstålskommission, juni 1983). På grundval av förslag från
regeringen baserade bl. a. på arbetet i dessa utredningar har riksdagen
beslutat om statlig medverkan till en omstrukturering av branschen. Det
grundläggande beslutet om finansiell medverkan till en ny struktur inom
väsentliga delar av handelsstålsindustrin - med bildandet av SSAB Svenskt
Stål AB - fattades våren 1978 (prop. 1977/78:87, NU 1977/78:45, rskr.
1977/78:198). Flera beslut har härefter fattats som en uppföljning av detta
beslut. På motsvarande sätt möjliggjordes genom riksdagens beslut våren

NU 1984/85:28

1984 (prop. 1983/84:157, NU 1983/84:35, rskr. 1983/84:320) en omstrukturering
inom den del av specialstålsindustrin som är inriktad på tillverkning av
rostfritt stål.

Den nya branschstruktur som härigenom har erhållits inom svensk
stålindustri syftar till att struktur- och utvecklingsåtgärder när det gäller t. ex.
produktutveckling, produktion och marknadsföring skall underlättas och en
långsiktig konkurrenskraft därigenom tryggas.

Enligt utskottets mening behövs det mot bakgrund härav inte någon
ytterligare utredning om stålindustrin inför 1990-talet. Det bör få ankomma
på företagen att välja produktinriktning och områden för processutveckling,
föreslå lokalisering av tillverkningen, bestämma satsningarna på och formerna
för forskning och utveckling och tillämpa ny teknik. Riktlinjer i nu
aktuella avseenden bör alltså inte, så som motionärerna förordar, dras upp av
en särskild parlamentarisk utredning. Utskottet avvisar också liksom vid ett
flertal tidigare tillfällen motionärernas förslag om att gruv- och stålindustrin
skall sammanföras i ett bolag. Med det nu sagda avstyrker utskottet det
berörda yrkandet i motion 1984/85:2071 (vpk).

Utskottet behandlar i detta sammanhang ytterligare ett yrkande i samma
motion som har generell bäring på stålindustrin, särskilt med avseende på
dess framtida utveckling. Enligt motionärerna borde forskningen inom hela
stålindustrin ske efter de riktlinjer som överenskoms mellan de anställda och
SSAB i samband med företagets bildande. Enligt dessa riktlinjer skulle
forsknings- och utvecklingsarbetet ses som ett av företagets viktigaste
konkurrensmedel. Den materialtekniska utvecklingen skulle vara på lägst
samma nivå som de främsta konkurrenternas. Processerna skulle utvecklas
så att företaget nådde minst samma nivå som konkurrenterna. Målet skulle
vara att på sikt öka de totala forskningsinsatserna. I motionen påyrkas ett
uttalande av riksdagen om att stålindustrins forskning skall ske enligt nu
angivna riktlinjer.

I sitt betänkande våren 1984 om strukturförändringar inom specialstålsindustrin
(NU 1983/84:35 s. 17) hade utskottet anledning att beröra de
forskningsinsatser inom det berörda området som görs av SSAB och STU.
Utskottet underströk betydelsen av att kvalificerad forskning och utveckling
bedrevs inom SSAB i syfte att på lång sikt trygga företagets fortlevnad.
Utskottet pekade vidare på att SSAB:s forsknings- och utvecklingskostnader
uppgick till drygt 1 % av omsättningen. Det innebar att de var av ungefär
samma storleksordning som för konkurrerande stålbolag. Vissa av de
framgångar som SSAB hade nått kunde förklaras just av bolagets satsning på
teknik och kvalitet. Utskottet erinrade också om att staten genom STU
gjorde stora satsningar på forskning och utveckling inom det materialtekniska
området. En stor del av dessa gick till projekt inom stålområdet. Även via
Industrifonden lämnades stöd till utvecklingssatsningar. Stål- och metallbranschen
var den industrisektor som näst efter transportindustrin hade
erhållit mest stöd från Industrifonden.

NU 1984/85:28

Med anledning av vad som sägs i motionen med avseende på forskning
inom SSAB och inom stålindustrin allmänt hänvisar utskottet till det som
nyss anförts. Därutöver vill utskottet erinra om att riksdagen - i anslutning
till sin behandling våren 1984 av proposition 1983/84:107 om forskning - på
förslag av näringsutskottet (NU 1983/84:45 s. 15) gjorde ett särskilt uttalande
med avseende på STU:s insatser på området materialteknisk forskning inom
stålindustrin. Däri anfördes, med anledning av ett förslag om ökat finansieringsansvar
i den kollektiva forskningen från industrins sida, att det när
det gällde den materialtekniska forskningen rörande stål föreföll vanskligt att
bestämt räkna med att behovet kunde tillgodoses i önskvärd utsträckning.
Den omprioritering av STU:s insatser på materialteknikens område som var
motiverad fick inte ske så snabbt att stålindustrin fick svårt att i fråga om
forskning och utveckling hävda sig i den internationella konkurrensen. Stor
vikt måste följaktligen läggas vid att den fortgående omprioriteringen skedde
på ett balanserat sätt, så att även stålindustrin fick en god grund för fortsatt
produktförnyelse.

Den vikt som riksdagen tillmäter forsknings- och utvecklingsarbete som
grund för en fortsatt utveckling av svensk stålindustri framgår av det som nu
sagts. Den närmare inriktningen av forskningen ankommer det på de
forskningsstödjande organen och företagen själva att besluta om. Något
sådant särskilt uttalande i ämnet som efterlyses i motion 1984/85:2071 (vpk)
anser utskottet med hänsyn till det som nu sagts inte att riksdagen bör göra.
Motionen avstyrks således även i den nu aktuella delen.

Omförhandlingar med specialstålsindustrin

Specialstålsindustrin är inne i ett skede av krympning och centralisering av
befintlig verksamhet, anförs i motion 1984/85:2071 (vpk). Detta sägs
innebära nedläggningar, rationaliseringar, arbetslöshet och svårigheter för
både regioner och bruksorter. Det behövs sannolikt tvingande åtgärder
gentemot förutvarande och nuvarande ägare till de berörda specialstålsföretagen
för att dessa skall infria sina löften när det gäller att trygga
sysselsättningen på bruksorterna, menar motionärerna. De föreslår att
riksdagen hos regeringen skall begära omförhandlingar med ägarna i detta
syfte.

Som framhålls i motionen har omstruktureringen inom den sektor av
specialstålsindustrin som är inriktad på rostfritt stål nu påbörjats. Efter den
ägarmässiga koncentration från fyra till två företagsgrupperingar som skedde
med statlig medverkan under år 1984 genomförs nu förändringar för att öka
konkurrensförmågan. Beslut har under hösten 1984 fattats om nedläggning
av metallurgin i Fagersta, ett kallbandsvalsverk i Avesta samt ett stålrörsverk
i Lampertheim i Västtyskland. Det är ofrånkomligt, konstaterar utskottet,
att omstruktureringarna innebär stora påfrestningar för berörda regioner och
individer. Anpassningen har emellertid bedömts nödvändig för att industrins

NU 1984/85:28

överlevnads- och utvecklingsmöjligheter på sikt skall tryggas. Det är också
uppenbart att de åtgärder som vidtas för att ny sysselsättning skall komma till
som ersättning för de förlorade arbetstillfällena kräver viss tid. Av ett
frågesvar nyligen i riksdagen (se s. 2 f.) framgår vidare att initiativ har tagits
för att Bruksinvest AB med ökad aktivitet skall verka i det syfte som var
förutsatt i uppgörelsen med berörda företag inom specialstålsindustrin. Med
hänsyn härtill anser utskottet att någon sådan omförhandling med specialstålsföretagen
som begärs i motion 1984/85:2071 (vpk) inte är erforderlig.
Motionen avstyrks således i nu berörd del.

I anslutning till det nu refererade kravet utvecklar motionärerna sin syn på
hur specialstålsindustrin bör planeras för framtiden. Den bör sålunda
utvecklas för att i högre grad än nu svara mot hemmamarknadens behov och
ta del i de framtidssatsningar som samtidigt måste ske inom verkstadsindustrin.
Forskning och utveckling bör samordnas och ny eller redan utvecklad
teknik tas till vara bättre än hittills. Något särskilt yrkande framförs inte i
denna del. Eftersom resonemangen knyter nära an till den begäran om en
plan för stålindustrin som nyss har behandlats (s. 11) utgår utskottet från att
det är motionärernas avsikt att också nu angivna riktlinjer skulle vara
vägledande för den parlamentariska utredning om stålindustrin som de
föreslår.

Utskottet har nyss avstyrkt förslaget om en sådan utredning. Motion
1984/85:2071 (vpk) bör inte heller i nu berörd del föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

SSAB Svenskt Stål AB

De investeringar som gjordes i samband med handelsstålsindustrins
strukturomvandling kan beräknas ha en ekonomisk livslängd till i början av
1990-talet, anförs det i motion 1984/85:2071 (vpk). Det är därför nödvändigt
att en framtidsplan redan nu utarbetas, framför allt för SSAB men även för
de övriga handelsstålsföretagen. Staten borde härvid som huvudägare till
SSAB ta initiativ till att det konsortialavtal som gjordes upp mellan
dåvarande Stora Kopparbergs Bergslags AB, Gränges AB och staten vid
SSAB:s bildande förändras så att SSAB i sin verksamhet skall ta även
regionalpolitisk, social och samhällsekonomisk hänsyn. För SSAB borde
redan nu utarbetas ett program för 1990-talet med sikte på dessa mål, anser
motionärerna.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen tidigare behandlat motionsyrkanden
av innebörd att en plan borde komma till stånd enligt vilken SSAB skulle
arbeta efter samhällsekonomiska riktlinjer. Förslagen har avstyrkts av
riksdagen på förslag av näringsutskottet. Våren 1984 hänvisade utskottet
(NU 1983/84:35 s. 17) till sin behandling av motsvarande motion i ämnet ett
år tidigare. Utskottet hade då i ett betänkande (NU 1982/83:41) konstaterat
att SSAB mot bakgrund av att företagets rekonstruktionsperiod var över

NU 1984/85:28

nyligen hade utarbetat en plan för den kommande femårsperioden, Perspektivplan
SSAB 87. Denna plan angav inriktning och mål för SSAB:s
stålrörelse. Det övergripande målet för SSAB var enligt planen att utifrån
affärsmässiga och företagsekonomiska principer varaktigt uppnå en för
branschen hög lönsamhet. Kvalitetshöjande åtgärder skulle prioriteras och
produktsortimentet inriktas mot mera högvärdiga produkter. Samarbetet
med kunder skulle ytterligare utvecklas och rationaliseringsarbetet fortsätta.

Ingenting har enligt utskottets mening inträffat som föranleder ett annat
ställningstagande till de i motionen föreslagna nya riktlinjerna för SSAB:s
verksamhet än det som gjordes med anledning av motsvarande motioner
våren 1983 och även våren 1984. Om SSAB skulle behöva ta särskild
regionalpolitisk, social och samhällsekonomisk hänsyn i sin verksamhet
skulle en sannolik följd på sikt bli att statliga resurser måste tillföras.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om den stödkod som har antagits inom
EG och som innebär att allt statligt stöd till stålindustrin skall vara avskaffat
vid utgången av år 1985. Sverige har i flera sammanhang sagt sig dela
uppfattningen att det statliga stödet till stålindustrin bör avvecklas. Om
Sverige för sin del skulle ge ytterligare stöd till stålindustrin skulle detta
riskera att leda till handelspolitiska komplikationer med EG på stålområdet.
Det skulle också riskera att stå i strid med våra förpliktelser enligt det
allmänna tull- och handelsavtalet (GATT).

Med hänvisning till det nu sagda avstyrker utskottet motion 1984/85:2071
(vpk) i den del som här är i fråga.

I motion 1984/85:2071 (vpk) hävdas ytterligare att SSAB vill ändra
fastställda miljöbestämmelser med avseende på stålproduktion. Företaget
har gjort framställningar härom till myndigheter, något som på sikt skulle
kunna bli förödande för hela samhället, säger motionärerna. SSAB borde i
stället som statligt företag gå i spetsen för en produktion i bra miljö. Mot
denna bakgrund föreslår motionärerna ett uttalande av riksdagen enligt
vilket statliga företag borde anpassa sin verksamhet till de miljökrav som
samhället föreskriver och vara föregångare för en produktion med bra miljö.

Myndigheterna på miljöskyddsområdet utfärdar föreskrifter och utövar
tillsyn enligt gällande lagar och förordningar på området. Företagen har att
efterkomma fastlagda regler och föreskrifter och, i förekommande fall,
arbeta efter de dispenser som ges. Detta gäller självfallet statliga företag
såsom t. ex. SSAB lika väl som enskilda företag. Något särskilt uttalande av
riksdagen av innebörd att statliga företag skall anpassa sin verksamhet till de
miljökrav samhället uppställer anser utskottet med hänsyn till det nu sagda
inte erforderligt. Vad beträffar det motionärerna anför om att statliga företag
skall vara föregångare för god arbetsmiljö vill utskottet framhålla värdet av
att möjligheterna till miljöförbättringar på arbetsplatsen allmänt tas till vara i
företagen, enskilda såväl som statliga. Inte minst gäller detta miljöproblemen
inom tung industri av det slag SSAB representerar. Med hänvisning till
det nu sagda avstyrker utskottet motion 1984/85:2071 (vpk) i nu aktuell del.

NU 1984/85:28

Skrot och alternativa järnråvaror i svensk ståltillverkning

Inledning

Utskottet behandlar i det följande fem motioner inom rubrikens ämnesområde.
Två av dessa motioner rör skrot, i två andra uppmärksammas frågan
om järnsvampstillverkning och i en femte slutligen behandlas produktionsprocesserna
för flytande råjärn. Direkt eller indirekt berör alla fem
motionerna frågan om stålindustrins skrotförsörjning. Detta framgår närmare
av följande korta orientering om de olika järnråvarorna i ståltillverkningen.

Järnråvaran vid ståltillverkning är råjärn i flytande eller kallt tillstånd,
skrot eller järnsvamp. Vanligast är att råjärn eller skrot, eller en kombination
därav, används. Valet av järnråvara är beroende av den teknik som tillämpas
för stålframställningen, av priset på de alternativa råvarorna och även av
kvalitetskraven på slutprodukterna. Av de ca 3,6 miljoner ton insatsvaror
som år 1983 tillfördes ståltillverkningen i form av råjärn och skrot utgjorde
skrotet ca 45 %.

Importen av skrot har under senare år ökat kraftigt (se s. 4). Stålindustrins
råvaruförsörjning i ett längre perspektiv har mot denna bakgrund särskilt
uppmärksammats. Bl. a. genomförde Jernkontoret en utredning år 1982 om
alternativ till importskrot. Jernkontoret studerade härvid alternativen malmbaserade
ämnen, järnsvamp och råjärn framställt enligt produktionsmetoderna
ELRED och INRED. Beträffande järnsvamp och råjärn var utredningens
slutsats att det inte var företagsekonomiskt försvarligt att vid då
gällande priser på importskrot investera i en anläggning för att ersätta sådant
skrot.

Frågan om en inhemsk järnsvampstillverkning har härefter fått förnyad
aktualitet dels genom de förutvarande planerna att i Stockholm uppföra en
anläggning för produktion av järnsvamp, dels genom förslag att sådan
tillverkning skall etableras i malmfälten (Kiruna och Malmberget).

Förbud råder mot export av skrot.

Frågor rörande insatsvarorna i svensk ståltillverkning har bl. a. genom
motioner aktualiserats i riksdagen under en följd av år. För en mera utförlig
redovisning av stålindustrins skrotförsörjning och av järnråvaror som är
alternativ till skrot samt för riksdagsbehandlingen av frågor med anknytning
härtill hänvisas till den inledande framställningen (s. 3 f.) samt till tidigare
betänkanden av näringsutskottet på detta område (NU 1981/82:31, NU
1982/83:41, NU 1983/84:35, NU 1983/84:39).

Skrot

I motion 1984/85:639 (m) yrkas att förbudet mot export av skrot skall
upphävas. Som motiv härför anförs de negativa effekterna av den monopolsituation
som är en följd av detta exportförbud. Priserna blir låga till förfång

NU 1984/85:28

för skrotleverantörerna. Allt tillgängligt skrot insamlas inte. Detta innebär
ett resursslöseri och ger upphov till miljöproblem. Även handelspolitiska
skäl talar för att exportförbudet avskaffas.

Utskottets framställning i det följande har sin tyngdpunkt på järn- och
stålskrot för ståltillverkning. De principiella synpunkter som framförs och de
slutsatser som dras är emellertid i tillämpliga delar giltiga med avseende
också på metallskrot.

Utskottet har i den inledande framställningen (s. 3 f.) redogjort för hur
skrot används som råvara i ståltillverkningen och hur skrotförsörjningen för
närvarande är organiserad med utgångspunkt bl. a. i det exportförbud som
gäller. Alternativa råvaror till skrot har också redovisats liksom i sammanfattning
riksdagsbehandlingen under de senaste åren av frågor om skrot och
alternativa råvaror i stålframställningen. Av redovisningen framgår också
synpunkter på förslaget i motion 1984/85:639 (m) som efter remiss från
utskottet har avgetts av näringsfrihetsombudsmannen (NO), Sveriges mekanförbund,
AB Järnbruksförnödenheter (JBF), Föreningen Metallskrotgrossisterna
och Föreningen Järnskrotgrossisterna samt Sveriges järn- och
metallskrothandlareförening.

I korthet innebär dessa synpunkter följande. NO anser i princip att
exportförbudet borde omprövas men befarar att en ensidig svensk avveckling
av förbudet kan få negativa följder för stålindustrin. Därför förordar NO att
Sverige aktivt verkar för en ömsesidig internationell liberalisering av
skrothandeln. Mekanförbundet anför liknande synpunkter. Förbundet understryker
framför allt behovet av en mera flexibel prissättning från JBF:s
sida och påtalar också möjligheten av att exportförbudet tillämpas med en
viss flexibilitet. JBF motsätter sig bestämt en avveckling och hänvisar härvid
till behovet av att stålindustrins skrotförsörjning och produktionsmöjligheter
tryggas och till sin uppfattning att villkoren för inköp av inhemskt skrot är väl
avvägda från skrotsäljarnas utgångspunkter. De tre föreningar som representerar
skrothandlarna tillstyrker att exportförbudet snarast hävs. De
argument härför som framförs i motion 1984/85:639 (m) och som nyss
redovisades återfinns och utvecklas ytterligare i yttrandena från föreningarna.

Utskottet erinrar inledningsvis om att syftet med förbudet mot export av
skrot är att stålverkens och metallverkens försörjning med skrot skall
tryggås.

I remissvaren belyses de centrala frågorna kring detta exportförbud:
effekterna av förbudet, de internationella handelspolitiska förutsättningarna
för ett upphävande av detta förbud och konsekvenserna av ett ensidigt
svenskt avvecklande av det. Meningarna är i alla dessa frågor delade.

Vad gäller exportförbudet i ett internationellt perspektiv är förhållandena
enligt JBF följande. Export av skrot tillåts i princip bara i länder med ett
överskott på skrot utöver landets egna behov. Flit hör främst USA och
Storbritannien. Andra länder skyddar sina intressen genom exportförbud
vartill i regel vissa dispensmöjligheter är kopplade (se vidare s. 7 f.).

NU 1984/85:28

Föreningen Metallskrotgrossisterna och Föreningen Järnskrotgrossisterna
har en annan uppfattning om utbredningen av exportförbud och hävdar att
det bland jämförbara industriländer är regel, inte undantag, att skrot får
exporteras.

Direkt eller indirekt har alla argument för att exportförbudet skall hävas
sin utgångspunkt i priset på det inhemska skrotet sådant detta framkommer i
hägnet av exportförbudet och den inköpssamverkan som sker genom JBF.
Detta pris är, hävdas från skrotsäljarnas sida, konstlat lågt, vilket innebär att
skrotleverantörerna subventionerar stålverken, att användningen av skrot
gynnas på bekostnad av alternativa järnråvaror och att utbudet av skrot blir
mindre än vad det annars skulle vara. Detta i sin tur leder till att beroendet av
import - och utflödet av valuta - ökar, att miljön påverkas negativt genom att
skrot inte blir omhändertaget och att sysselsättningen inom återvinningsindustrin
inte utvecklas. JBF, som säger sig var väl medvetet om sitt ansvar i
egenskap av dominerande köpare på en bunden marknad, anser att den
svenska prisnivån visar god följsamhet med hemmamarknadspriserna i
konkurrerande industriländer. Det är med dessa priser det svenska skrotpriset
skall jämföras, inte med priserna på det skrot som går i internationell
handel, hävdar JBF. Prissättningen på skrot bygger vidare på att stabila
priser skall hållas över konjunkturcykeln, att avsättningen av allt skrot som
samlas in skall garanteras och att insamling av skrot som annars kanske inte
skulle bli omhändertaget skall premieras. JBF finner att den gällande
marknadsordningen är till fördel för såväl stålindustrin som skrotbranschen
och verkstadsindustrin.

Skilda uppfattningar kommer i remissvaren också till uttryck i frågan om
vilka effekter det får om exportförbudet upphävs. Enighet synes råda om att
den inhemska prisnivån skulle komma att höjas, men meningarna är delade
om hur stor denna höjning skulle bli och i vad mån export av svenskt skrot
faktiskt skulle komma till stånd. Enligt JBF föreligger risk för att framför allt
det finare skrotet skulle lämna landet. Eftersom stålverken av kvalitetsskäl
måste använda olika stålsorter i viss blandning kan de i ett sådant läge inte
förbruka det sämre skrot som antas också i fortsättningen bli utbjudet på den
svenska marknaden. Den skrotbaserade ståltillverkningen skulle riskera att
helt upphöra. Skrothandlarna å sin sida hävdar att några större skrotmängder
inte skulle komma att exporteras förutsatt att skrotpriset höjs till en
konkurrenskraftig nivå.

Meningarna är också delade i frågan huruvida ett högre pris skulle
stimulera till ökat utbud av inhemskt skrot. Mekanförbundet och skrothandlarna
hävdar att så skulle bli fallet. JBF menar att utbudet av skrot är relativt
okänsligt för prisförändringar och i väsentliga delar beroende av sådana
faktorer som t. ex. verkstadsindustrins produktionsvolym och investeringsaktiviteternas
höjd.

Utskottet anser sig inte ha anledning att närmare gå in på frågan om
riktigheten och rimligheten av de priser som tillämpas på den svenska
marknaden men vill göra följande kommentarer.

NU 1984/85:28

Stora krav bör ställas på en handel som äger rum i skyddet av ett
exportförbud och därtill på en marknad med organiserad inköpssamverkan.
För att denna handel skall fungera på ett konkurrensneutralt sätt måste en
marknadsordning eftersträvas som är till fördel för samtliga berörda parter.
Utskottet fäster i detta avseende stor vikt vid NO:s konkurrensövervakande
funktion på den aktuella marknaden. Genom statens pris- och kartellnämnd
bevakar NO fortlöpande prisutvecklingen på den svenska och internationella
skrotmarknaden. Utskottet noterar också att NO vid ett flertal tillfällen har
medverkat i prisförhandlingar mellan parterna.

I en situation som den nuvarande med kraftigt ökat importbehov synes det
utskottet vidare naturligt att skrotköparna tar till vara alla möjligheter att
stimulera till ökat utbud av inhemskt skrot. Utskottet noterar att det
inhemska skrotpriset, med den höjning som trädde i kraft den 1 mars i år, har
gått upp med drygt 60 % under den senaste tvåårsperioden. En uppföljning
av hur utbudet eventuellt kan komma att förändras som en följd härav blir av
intresse mot bakgrund av de olika synpunkter som har framförts i frågan om
utbudets känslighet för prisförändringar.

Inom kommerskollegiets licenssektion görs för närvarande, enligt vad
utskottet har erfarit, en översyn med syfte att granska såväl den svenska som
den internationella skrotmarknaden. Särskilda ansträngningar kommer
härvid att ägnas åt att söka klarlägga hur exportförbudet och dispensreglerna
i andra länder tillämpas i praktiken. Utskottet finner det värdefullt att en
sådan översyn görs. Därigenom kan kanske en klarare bild erhållas av den
internationella bakgrund mot vilken det svenska exportförbudet skall ses, av
förutsättningarna för en liberalisering av den internationella skrothandeln
och av konsekvenserna om förbudet ensidigt skulle upphävas.

I remissyttrandena pekas på flera aspekter på exportförbudet som det
enligt utskottets mening skulle vara värdefullt att få ytterligare belysta i
samband med en sådan översyn. Effekterna på pris och utbud och konsekvenserna
för de direkt berörda branscherna är naturligtvis av primär
betydelse. Andra aspekter av intresse är i vad mån exportförbudet återverkar
på företag som använder stål- och metallverkens produkter och hur det
eventuellt påverkar möjligheterna för andra råvaror att konkurrera som
ersättning för skrot i ståltillverkningen.

JBF meddelar i sitt yttrande att företaget har tagit initiativ till en
undersökning avsedd att belysa orsakerna till att skrotfallet inte har blivit vad
som förväntades enligt tidigare prognoser. JBF pekar på ett flertal tänkbara
faktorer såsom bättre materialutnyttjande, varvsindustrins tillbakagång,
ökad livslängd hos en del produkter, förhållandevis låg investeringsnivå i
landet och strukturförändringar inom skrothandeln. Även denna undersökning
framstår som värdefull för en ytterligare belysning av den svenska
skrotmarknaden.

Med utgångspunkt i vad som nu är känt om de internationella handelspolitiska
förutsättningarna och med hänsyn till vikten av att stål- och metallver -

NU 1984/85:28

kens skrotförsörjning tryggas avstyrker utskottet emellertid att riksdagen av
regeringen skulle, i enlighet med vad som förespråkas i motion 1984/85:639
(m), begära förslag om att förbudet mot export av skrot avskaffas. Utskottet
bedömer att ett ensidigt hävande av exportförbudet från svensk sida skulle
riskera att medföra allvarliga problem för stål- och metallverken. Utskottet
erinrar om sina uttalanden hösten 1984 med anledning av en motion syftande
till att exportlicenser skulle medges för tillfällig utförsel av metallskrot (se
s. 9 f.). Dessa uttalanden har fortsatt giltighet. Den internationella skrothandeln
är starkt begränsad och instabil. Så länge som dessa förutsättningar
råder i vår omvärld kan det svenska exportförbudet inte hävas. Så pågår
exmepelvis enligt vad utskottet har erfarit ett arbete syftande till att EG:s
interna skrotbehov i fortsättningen bättre än för närvarande skall garanteras
genom ett system med leveransåtaganden och skattestimulanser.

En förändring av gällande regler i riktning mot friare handel framstår
emellertid som önskvärd. Regeringen bör därför verka för internationella
överenskommelser om avveckling av handelshinder även på detta område.
Som har framgått av den inledande framställningen (s. 7 f.) förordas denna
väg att uppnå en fri handel med skrot också av bl. a. NO.

Med det nu sagda avstyrker utskottet motion 1984/85:639 (m).

Skrotmarknaden berörs av förslag i ytterligare en motion, 1984/85:2083
(s). Den stora importandelen i skrottillförseln är enligt motionärerna i flera
avseenden oroande, bl. a. i fråga om möjligheterna att kontinuerligt under
året frakta materialet till Sverige. Skrotpriset, som under år 1984 höjdes
kraftigt både internationellt och i Sverige, har vidare i hög grad pressat
stålverkens lönsamhet. SSAB:s behov av stålskrot spelar en icke obetydlig
roll för övriga stålverk, sägs det också i motionen. Användandet av malm kan
påverka utvecklingen av skrotbehovet vid de verk som ägs av detta företag.
Nu nämnda faktorer gör att motionärerna ser med oro på utvecklingen. De
befarar att följderna kan bli allvarliga för svensk stålindustri. Mot den
bakgrunden föreslår de att regeringen skall låta utreda landets långsiktiga
försörjning med stålskrot.

Utskottet vill inledningsvis hänvisa till det som nyss har anförts med
anledning av förslaget i motion 1984/85:639 (m) att exportförbudet på skrot
skall upphävas. Utskottets ställningstagande till detta förslag är betingat av
uppfattningen att ett ensidigt svenskt hävande av exportförbudet skulle
riskera att allvarligt försvåra stål- och metallverkens möjligheter att få sitt
behov av skrot tillgodosett. Utskottet har i sammanhanget också hänvisat till
vissa översyner som för närvarande görs inom kommerskollegium och JBF
och som kan komma att ge en värdefull belysning av flera frågor som är
viktiga för en bedömning av skrotmarknadens fortsatta utveckling. Liksom
när ett motionsförslag av likartad innebörd behandlades våren 1984 (se
s. 4 f.) vill utskottet vidare erinra om att ett omfattande arbete har lagts ned
på skilda håll i syfte att utveckla nya processer för tillverkning av råjärn och
järnsvamp, dvs. järnråvara som kan ersätta skrot.

NU 1984/85:28

Förutsättningarna för en järnsvampsproduktion av relativt betydande
omfattning i malmfälten utreds för närvarande. Utskottet återkommer strax
till denna fråga.

Med anledning av vad som sägs i motionen om skrotanvändningen inom
SSAB vill utskottet återigen framhålla att det ökade importberoendet när det
gäller skrot kan medföra problem framför allt för de mindre handelsstålsverken
och att detta bör beaktas vid fortsatta överväganden om råvaruförsörjningen.
Skulle staten finna att SSAB t. ex. när det gäller råvaruanvändningen
skall vara skyldigt att följa andra än sedvanliga företagsekonomiska kriterier
bör enligt utskottets mening i princip ett offertförfarande tillämpas.

Med hänsyn till det som här har sagts finner utskottet att någon sådan
utredning genom regeringens försorg som motionärerna föreslår inte är
erforderlig. Motion 1984/85:2083 (s) avstyrks alltså.

Järnsvampsverk m. m.

Nedläggningen av malmmetallurgier har lett till att stålindustrin har blivit
alltmera beroende av skrot, till inte ringa del importerat skrot, anförs i
motion 1984/85:2072 (vpk). Dragkampen om skrotet mellan olika ägargrupper
inom stålindustrin har varit påtaglig. Dessutom är fördelningen av
inhemskt skrot resp. importerat skrot problematisk. Övergången inom
stålindustrin till stränggjutning och lägre produktionsnivåer gör vidare att
tillgången på skrot minskar. Beroendet av importerat skrot kan i ett kritiskt
läge få till följd att stålindustrin lamslås. Målet måste därför vara att industrin
frigör sig från importerat skrot och i stället utnyttjar landets malmtillgångar.
För detta krävs att järnsvampstillverkningen byggs ut. Den mest naturliga
lokaliseringen är gruvområdena i Norrbotten eller Bergslagen. Enligt
motionärerna bör regeringen omedelbart låta utreda frågan om var ett
järnsvampsverk skall förläggas och hur verket bäst kan användas.

I den andra motionen i ämnet, motion 1984/85:2641 (fp), uttrycks viss oro
för att alla intressenter inte har kopplats samman i det utredningsarbete om
möjligheterna att lokalisera ett järnsvampsverk till malmfälten som nu har
satts i gång. Enligt motionärens mening bör riksdagen uppmana regeringen
att ta ett samlat grepp över projektet och ansvara för att förutsättningarna för
en lokalisering av ett järnsvampsverk till malmfälten får en allsidig belysning.

Utskottet anser att det från flera utgångspunkter är önskvärt att skrotimporten
kan nedbringas och att stålindustrin därför så långt möjligt bör vara
baserad på inhemsk malm eller inhemskt skrot. Järnsvamp är ytterligare ett
av de alternativ som kan komma i fråga. Som nyss nämndes utreds för
närvarande förutsättningarna för en järnsvampstillverkning i malmfälten.
Arbetet är en fortsättning av den utredning i frågan som gjordes av
malmfältsutredningen och presenterades i betänkandet (Ds 1 1984:9) Framtid
i Malmfälten. I den nyligen framlagda propositionen 1984/85:115 om
regional utveckling och utjämning redovisas utredningens förslag (s. 121 f.).

NU 1984/85:28

Industriminister Thage G. Peterson säger sig dela den av många remissinstanser
framförda uppfattningen att ytterligare utredningar är nödvändiga
för att det skall vara möjligt att bedöma bärkraften i projekten. Projekten
måste prövas på kommersiella grunder, anför han. Industriministern redogör
härefter för hur utredningsarbetet drivs vidare och anför bl. a. att reguljärt
statligt stöd, t. ex. i form av regionalpolitisk! stöd, bör kunna komma i fråga
för de aktuella projekten i den mån det visar sig möjligt att få dessa lönsamma
och att få huvudmän som är beredda att satsa erforderligt eget kapital.

Järnsvampsprojektet drivs nu vidare inom ramen för det nyligen inrättade
Malmfältens Järnsvampverk AB i kontakt med företag som kan bli intressenter
i en eventuell framtida produktion som avnämare, leverantörer eller
ägare. Ytterligare utredningar är nödvändiga innan projektet slutligt kan
bedömas. Planerade försök med användning av torv som bränsleråvara i
plasmaprocessen måste genomföras. Dessa försök har, enligt vad utskottet
har inhämtat, blivit något försenade. Förutsättningarna för den ammoniaktillverkning
som är tänkt att ingå som kompletterande produktionsprocess
måste klarna. Huvudmannafrågan för projektet är naturligtvis central.

Med hänvisning till det arbete som pågår för att driva järnsvampsprojektet
vidare finner utskottet inte skäl att förorda att regeringen i enlighet med
förslaget i motion 1984/85:2641 (fp) skall ta det övergripande ansvaret för
utredningsarbetet. Motionen avstyrks alltså. Inte heller finner utskottet
någon vidare utredning i regeringens regi i enlighet med förslaget i motion
1984/85:2072 (vpk) erforderlig. I likhet med vad utskottet anförde vid sin
behandling våren 1984 av motioner om järnsvamp (se s. 5 f.) vill utskottet
emellertid med anledning av de båda motionerna uttala att det är angeläget
att regeringen följer utvecklingen beträffande järnsvampstillverkningen.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också ett yrkande i motion
1984/85:2071 (vpk) av innebörd att regeringen bör lägga fram förslag om
åtgärder för att de nya råjärnsprocesserna ELRED, INRED och Plasmasmelt
skall utvecklas. Enligt motionärerna måste med det snaraste beslut
fattas om snabb utveckling och pilotanläggningar i lämplig skala anläggas. En
tids- och åtgärdsplan för de nya processteknikerna sägs också vara nödvändig.

Det råjärn som kan framställas med hjälp av de i motionen nämnda
processerna är ett alternativ till skrot i ståltillverkningen (se s. 3). Själva
processtekniken är redan utvecklad, delvis med statligt stöd. Något initiativ
från riksdagen med anledning av motionärernas förslag om åtgärder i detta
syfte synes därför inte nödvändigt. Enligt utskottets mening bör det
ankomma på berörda företag att ta initiativ till praktisk tillämpning av
processerna om och när ekonomiska förutsättningar föreligger. Uppförande
av en pilotanläggning i enlighet med motionärernas förslag skulle naturligtvis
vara av värde med tanke på att en sådan skulle kunna tjäna som referensobjekt
för export av aktuell processteknik. Inte heller i nu nämnda avseende
finner emellertid utskottet att motionen bör föranleda någon åtgärd från

NU 1984/85:28

riksdagens sida. Motion 1984/85:2071 (vpk) avstyrks sålunda i här aktuell
del.

Tunnplåtscentrum i Dalarna

För att nya företag skall kunna växa fram på grundval av den yrkesmedvetenhet
och tradition som finns i Dalarna behövs forskning och teknisk
utveckling, anförs i motion 1984/85:1428 (s). Genom tillkomsten av ett
tunnplåtscentrum i Dalarna skulle nyföretagandet kunna stimuleras. Ett
sådant centrum skulle kunna ingå som en viktig del i ett industriellt
utvecklingscentrum av den typ som finns i Skellefteå, ett IUC i Bergslagen.
Motionärerna önskar att riksdagen genom ett särskilt uttalande skall ge
regeringen detta till känna som sin mening.

I den inledande framställningen (s. 11) har redovisats att STU i april i år
har beslutat att bevilja 450 000 kr. som bidrag till ett sådant centrum.

Utskottet räknar med att tillkomsten av ett tekniskt utvecklingscentrum av
det slag som det planerade tunnplåtscentrumet i Borlänge representerar
kommer att ge positiva impulser till fortsatt utveckling av svensk tunnplåtstillverkning.
Med hänsyn till STU:s nyss nämnda beslut synes något initiativ
från riksdagens sida med anledning av motion 1984/85:1428 (s) inte behövas
för att ett sådant centrum skall komma till stånd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande parlamentarisk utredning om stålindustrin
att riksdagen avslår motion 1984/85:2071 yrkande 1,

2. beträffande forskning

att riksdagen avslår motion 1984/85:2071 yrkande 6,

3. beträffande omförhandlingar med specialstålsindustrin
att riksdagen avslår motion 1984/85:2071 yrkande 4,

4. beträffande mål för SSAB

att riksdagen avslår motion 1984/85:2071 yrkande 2,

5. beträffande miljöbestämmelser

att riksdagen avslår motion 1984/85:2071 yrkande 3,

6. beträffande förbudet mot export av skrot
att riksdagen avslår motion 1984/85:639,

7. beträffande skrotförsörjningen

att riksdagen avslår motion 1984/85:2083,

8. beträffande järnsvampsverk

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2072 och 1984/85:2641,

9. beträffande nya råjärnsprocesser

att riksdagen avslår motion 1984/85:2071 yrkande 5,

NU 1984/85:28

10. beträffande tunnplåtscentrum i Dalarna
att riksdagen avslår motion 1984/85:1428.

Stockholm den 7 maj 1985

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Lilly Hansson (s), Erik
Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne
Radesjö (s), Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson
(vpk), Sivert Andersson (s), Bo Finnkvist (s), Lars Ahlström (m), Per-Ola
Eriksson (c) och Lars Andersson (s).

Reservationer

1. Parlamentarisk utredning om stålindustrin (mom. 1)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motion 1984/85:2071 (vpk)” bort ha följande
lydelse:

De strukturrationaliseringar som har vidtagits är emellertid bara ägnade
att möjliggöra för företagen att tillfälligt överleva i enlighet med det
kapitalistiska systemets krav. Därför behövs det en nationell plan för
stålindustrin inför 1990-talet. Målet skall vara att ge Sverige en stålindustri
inriktad på grundläggande nationella behov, byggd med framtidens teknik
samt anpassad till regional balans och till de arbetandes krav på arbete och en
bra arbetsmiljö. En parlamentarisk utredning bör, såsom föreslås i motion
1984/85:2071 (vpk), få i uppdrag att utarbeta en plan för stålindustrin i
enlighet med dessa mål vilka ytterligare utvecklas i motionen.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande parlamentarisk utredning om stålindustrin
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2071 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Forskning (mom. 2)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Den vikt”
och slutar med ”aktuella delen” bort ha följande lydelse:

För att den vikt som riksdagen tillmäter forsknings- och utvecklingsarbete

NU 1984/85:28

som grund för en fortsatt utveckling av svensk stålindustri skall markeras
ytterligare bör riksdagen följa förslaget i motion 1984/85:2071 (vpk) och
genom ett särskilt uttalande till regeringen slår fast att de riktlinjer för
forskningen inom stålindustrin som där anges bör gälla.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande forskning

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2071 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Omförhandlingar med specialstålsindustrin (mom. 3)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Sorn
framhålls” och slutar på s. 14 med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Den minskande sysselsättningen inom specialstålsindustrin måste enligt
utskottets mening kompenseras genom att andra arbetstillfällen skapas inom
eller utom stålindustrin. Det skall i första hand vara företagens skyldighet att
åstadkomma detta. Tyvärr kan konstateras att, ännu ett år efter Bruksinvests
bildande, inte ett enda nytt arbetstillfälle har skapats genom företagets
försorg. Utskottet finner detta anmärkningsvärt. Från regeringens sida har
nyligen, som framgår av redovisningen i det föregående (s. 2f.), initiativ
tagits för att sätta press på Bruksinvest. Utskottet delar emellertid uppfattningen
i motion 1984/85:2071 (vpk) att det behövs ett mera kraftfullt
agerande av regeringen för att förmå de nuvarande och tidigare ägarna till
berörda specialstålsföretag att infria sina löften till bruksorterna. Nya
förhandlingar bör därför tas upp med dessa ägare så att bruksorternas
framtid kan säkras. Riksdagen bör enligt utskottets mening genom ett
särskilt uttalande ge regeringen detta till känna som sin mening.

I anslutning till (=utskottet) de föreslår.

Utskottet har nyss (s. 24) tillstyrkt detta förslag. Även de riktlinjer som i
det föregående har anförts bör enligt utskottets mening vara vägledande i
utredningsarbetet. Eftersom dessa nära ansluter till det tidigare sagda behövs
inget särskilt tillkännagivande från riksdagens sida på denna punkt.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande omförhandlingar med specialstålsindustrin

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2071 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1984/85:28

4. Mål för SSAB (mom. 4)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med ”Riksdagen
har” och slutar på s. 15 med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motion 1984/85:2071 (vpk) framförda uppfattningen
att SSAB bör ta regionalpolitisk, social och samhällsekonomisk hänsyn i sin
verksamhet. Det konsortialavtal som ingicks vid SSAB:s bildande bör ändras
i enlighet härmed och ett nytt program för 1990-talet utarbetas med sikte på
nu angivna mål.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande mål för SSAB

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2071 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Miljöbestämmelser (mom. 5)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Myndigheterna
på” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening måste miljöproblemen inom tung industri av det
slag som representeras av SSAB åtgärdas så att en dräglig arbetsmiljö kan
beredas de anställda. Inte minst måste detta krav ställas på de företag som är i
statlig ägo. Dessa får inte undandra sig samhällets krav eller söka påverka
myndigheterna att mildra dessa krav. Likaså bör det av dessa företag krävas
att de går i spetsen för utvecklingen och tjänar som föregångare för en god
miljö på arbetsplatserna. Utskottet tillstyrker förslaget i motion 1984/
85:2071 (vpk) att riksdagen skall göra ett särskilt uttalande till riksdagen av
denna innebörd.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande miljöbestämmelser

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2071 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Förbudet mot export av skrot (mom. 6)

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp) och Lars Ahlström (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 18 med ”Utskottet
anser” och slutar på s. 20 med ”motion 1984/85:639 (m)” bort ha följande
lydelse:

NU 1984/85:28

Utskottet finner det uppenbart att förbudet mot export av skrot har
betydande konkurrenssnedvridande effekter på den svenska marknaden. I
flera av de remissvar som har avgetts med anledning av motion 1984/85:639
(m) bekräftas motionärens uppfattning att priset på inhemskt skrot är lägre
än vad det skulle vara på en fri marknad. Stålverken gynnas härigenom på ett
otillbörligt sätt, och skrotinsamlingen i landet blir mindre omfattande än vad
den skulle kunna vara. De råvaror som utgör alternativ till skrot i
ståltillverkningen får inte möjlighet att konkurrera på likvärdiga villkor.
Också med avseende på metallskrot ger exportförbudet upphov till konkurrenssnedvridande
effekter.

Sverige bör, i enlighet med vad som förespråkas i motionen, fullfölja sin
traditionellt frihandelsvänliga politik och också när det gäller skrothandel
genom hävande av exportförbudet införa fri handel över gränserna. Enligt
utskottets mening bör regleringen snarast avskaffas. För att problem för de
svenska stålverken och metallverken skall undvikas bör detta ske successivt
under en treårsperiod under vilken konsekvenserna och tillämpningen noga
följs. Härigenom kan erfarenheter av vad som händer vinnas när exporten
släpps fri stegvis och stål- och metallverken successivt anpassa sig till en ny
marknadsordning. Parallellt härmed bör regeringen vidta åtgärder för att en
internationell liberalisering av skrothandeln skall ske genom att också andra
länder slopar sitt exportförbud.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande förbudet mot export av skrot

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:639 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Skrotförsörjningen (mom. 7)

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar på s. 20 med ”Utskottet vill” och slutar på s. 21 med ”denna
fråga” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis erinra om att utskottet nyss har förordat att
förbudet mot export av skrot skall upphävas och att regeringen skall verka
internationellt för att också andra länder upphäver sina förbud. När
därigenom den konstlade prissättningen på inhemskt skrot bringas att
upphöra kommer delvis nya förutsättningar att gälla för råvaruförbrukningen
inom stålindustrin. Det är inte uteslutet att skrotpriset blir så attraktivt att
resultatet blir ett väsentligt ökat utbud av inhemskt skrot. Det kan emellertid
också bli möjligt för alternativa järnråvaror att framgångsrikt konkurrera
med skrot i ståltillverkningen. Slopandet av exportförbudet kan t. ex. bli av
avgörande betydelse för möjligheterna att förverkliga den järnsvampstillverkning
i malmfälten som nu utreds. Utskottet återkommer strax till denna
fråga.

NU 1984/85:28

8. Järnsvampsverk (mom. 8)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”beträffande järnsvampstillverkningen” bort ha
följande lydelse:

En vidareförädling av den norrbottniska järnmalmen till järnsvamp skulle
vara ett viktigt inslag i den satsning som måste göras för att nya arbetstillfällen
skall tillföras denna region. Utskottet anser att Norrbotten först bör
komma i fråga för en produktion av järnsvamp. Om behovet inte täcks
genom produktion där bör någon ort i Bergslagen därnäst bli aktuell.
Regeringen bör också noga följa det arbete som nu pågår inom ramen för
Malmfältens Järnsvampverk AB i syfte att en tillverkning av järnsvamp och
ammoniak skall komma till stånd i malmfälten, och den bör ta de initiativ som
krävs för att utredningsarbetet på ett effektivt sätt skall föras framåt.
Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet nu har anfört. De grundläggande syftena med motionerna 1984/
85:2072 (vpk) och 1984/85:2641 (fp) skulle därigenom bli tillgodosedda.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande järnsvampsverk

att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:2072 och
1984/85:2641 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

9. Nya råjärnsprocesser (mom. 9)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 22 med ”Det
råjärn” och slutar på s. 23 med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill betona att övergången inom stora delar av stålindustrin till
användning av skrot som råvara kan ha svåra följdverkningar på sikt för
råvaruförsörjningen och därmed även för produktionsmöjligheterna. Det är
således av stor vikt att regeringen snarast tar initiativ till att de nya
reduktionsprocesserna utnyttjas för produktion i full skala i stålverken.
Detta kan också ge svensk stålindustri betydande fördelar internationellt
sett. Utskottet tillstyrker alltså motion 1984/85:2071 (vpk) i ifrågavarande del
och anser att riksdagen bör göra ett uttalande av nyss angiven innebörd.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. beträffande nya råjärnsprocesser

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2071 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1984/85:28

Särskilt yttrande
Järnsvampsverk (mom. 8)

Tage Sundkvist (c) och Per-Ola Eriksson (c) anför:

Sedan den s. k. malmfältsutredningen lämnade sitt betänkande har alltför
litet gjorts för att fullfölja och genomföra utredningens olika förslag. Dit hör
bl. a. förslaget om ett järnsvampsverk i malmfälten. Det är därför viktigt att
det pågående utredningsarbetet inom Malmfältens Järnsvampverk AB
snabbt kan slutföras. Även om regeringen inte direkt ansvarar för utredningsarbetet
är det nödvändigt att regeringen aktivt medverkar till att
förslaget om järnsvampsverk i malmfälten kan genomföras. Det skulle få stor
betydelse för sysselsättningen och den framtida industriutvecklingen i
regionen.

NU 1984/85:28

Innehåll

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Uppgifter i anslutning till motionerna 2

Svar på frågor i riksdagen om arbetsmarknadssituationen i Avesta och

Fagersta m.m 2

Skrot och alternativa insatsvaror i ståltillverkningen 3

Råvaror vid ståltillverkning 3

Stålindustrins skrotförsörjning 4

Tidigare riksdagsbehandling av frågor rörande metallurgi och

insatsvaror 4

Förbudet mot export av skrot 6

Synpunkter i motion 1984/85:639 6

Remissyttranden 7

Tidigare riksdagsbehandling 9

Planerat centrum för tunnplåtsutveckling i Borlänge 10

Utskottet 11

Stålindustrin 11

Parlamentarisk utredning rörande stålindustrin 11

Omförhandlingar med specialstålsindustrin 13

SSAB Svenskt Stål AB 14

Skrot och alternativa järnråvaror i svensk ståltillverkning 16

Inledning 16

Skrot 16

Järnsvampsverk m.m 21

Tunnplåtscentrum i Dalarna 23

Hemställan 23

Reservationer

1. Parlamentarisk utredning om stålindustrin (vpk) 24

2. Forskning (vpk) 24

3. Omförhandlingarmed specialstålsindustrin (vpk) 25

4. Mål för SSAB (vpk) 26

5. Miljöbestämmelser (vpk) 26

6. Förbudet mot export av skrot (m, fp) 26

7. Skrotförsörjningen (m, fp) 27

8. Järnsvampsverk (vpk) 28

9. Nyaråjärnsprocesser(vpk) 28

NU 1984/85:28

Särskilt yttrande

Järnsvampsverk (c) 29