om snatteriavgift (Betänkande 1986/87:JuU6 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1986/87:6

om snatteriavgift

JuU

1986/87:6

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en motion som gäller åtgärder mot
butikssnatterier. I motionen föreslås en utredning i syfte att göra det möjligt
att införa en avgift vid snatteribrott.

Utskottet avstyrker bifall till motionen. Till betänkandet har fogats två
reservationer, en (m) och en (m, fp, c).

Motionen

I motion 1985/86:Ju618 av Sven Munke (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning i avsikt att skapa lika villkor för skilda
verksamheter vad gäller uttagande av skäliga kontroll- eller tilläggsavgifter.

Motionären framhåller att butikssnatterierna numera årligen uppgår till
miljardbelopp, vilket påverkar handelns prisnivå. Flera olika metoder
används i syfte att få ned antalet snatterier, bl. a. elektroniska larm och andra
kontrollåtgärder. En del butiker har valt att kräva snattare på en ”snatteriavgift”,
något som emellertid kommit att ifrågasättas från visst håll. Denna
kritik avvisar motionären, som bl. a. jämför med de lagenliga möjligheter
som finns för kommunikationsföretag att kräva en särskild avgift av
resenärer som inte har giltig färdbiljett.

Bakgrund

Snatteri enligt brottsbalken

Den som olovligen tar något som tillhör annan med uppsåt att tillägna sig det
döms enligt 8 kap. 1 § brottsbalken (BrB) för stöld till fängelse i högst två år.

I enlighet med nordisk rättstradition hänförs emellertid mindre allvarliga
stöldbrott till en särskild brottstyp, i Sverige sedan länge kallad snatteri.
Bestämmelsen härom finns i 8 kap. 2 § BrB:

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Gränsen mellan stöld och snatteri drogs tidigare så att det var fråga om
snatteri när det tillgripnas värde understeg en viss, i lagen angiven gräns.

1 Riksdagen 1986187. 7sami. Nr 6

Genom ändringar år 1942 i den då gällande strafflagen avskaffades emellertid
den fasta värdegränsen (som vid den tiden uppgick till 30 kr.) och i stället fick
bestämmelsen en lydelse som i sak motsvarar den nuvarande.

I den praktiska tillämpningen arbetar man emellertid fortfarande i princip
med en viss värdegräns när det gäller att bestämma om ett tillgrepp skall
bedömas som stöld eller snatteri. Denna gräns justeras fortlöpande med
hänsyn till förändringar i penningvärdet och anses för närvarande ligga vid
600-700 kr. (se högsta domstolens avgörande i NJA 1985 s. 384).

Regler om förundersökning och åtalsprövning m. m.
Förundersökning och tvångsmedel

Butikstillgrepp hör under allmänt åtal, vilket innebär att reglerna om
förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken (RB) och förundersökningskungörelsen
(1947:948) är tillämpliga. Förundersökning skall inledas så snart
anledning förekommer att ett brott har förövats. Förundersökningen leds av
åklagare eller - vilket vanligen är fallet vid enklare butikstillgrepp - av polis.
Vid förundersökningen skall som regel protokoll föras men i mindre
utredningar - där brottet inte kan antas föranleda annat än böter och
förundersökningen är av mindre omfattning - får i stället föras enbart
anteckningar.

Vid butikstillgrepp kan det bli aktuellt att använda tvångsmedel mot den
misstänkte. Ofta sker beslag (27 kap. RB) av gods som har tillgripits och ett
annat vanligt tvångsmedel i dessa fall är husrannsakan (28 kap. RB), som kan
ske bl. a. i form av genomsökning av den misstänktes bostad. 1 vissa fall kan
det även bli aktuellt med kroppsvisitation (28 kap. RB) för att söka efter
varor som den misstänkte har dolt på sig.

Som en form av tvångsmedel kan man också betrakta den under 14 § lagen
(1964:163) om införande av BrB intagna bestämmelsen ”att varje besittningsförhållande
som någon utan rätt rubbat må å färsk gärning återställas av
den vars besittning rubbats eller den som är i hans ställe”. Detta innebär att
vid t. ex. tillgrepp i butik personalen har rätt att genast återta gods från en
snattare om denne tas på bar gärning eller omedelbart därefter.

Rapporteftergift

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal skall
han enligt 9 § första stycket polislagen (1984:387) snarast lämna rapport om
det till sin förman. Polismannen kan emellertid enligt 9 § andra stycket i
stället meddela rapporteftergift. De närmare föreskrifterna härom finns i 5
kap. 5 § andra stycket polisförordningen (1984:730). Där anges att en
polisman har rätt att lämna rapporteftergift eller låta bli att vidarebefordra
rapport till åklagare - och i stället nöja sig med ett påpekande eller en erinran
till den felande - under förutsättning 1) att det är uppenbart att i händelse av
lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och 2) att
brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt.

Reglerna om rapporteftergift fick sin nuvarande utformning i samband

JuU 1986/87:6

med polislagens tillkomst (prop. 1983/84:111, JuU 27). Reglerna innebär att
möjligheterna till rapporteftergift allmänt har vidgats något genom att det nu
är möjligt att lämna rapporteftergift utan hinder av att fängelse ingår i
straffskalan (något som beträffande snatteri var möjligt även tidigare med
stöd av en särskild bestämmelse i den då gällande polisinstruktionen). Dock
skall enligt vad departementschefen särskilt framhöll (prop. 1983/84:111
s. 44) utrymmet för rapporteftergift alltjämt vara snävare än det som gäller
för åtalsunderlåtelse och enbart den omständigheten att en polisman anser
sig kunna utgå från att åtalsunderlåtelse kommer att ske får inte utgöra skäl
för rapporteftergift. Departementschefen betonade vidare att de nya reglerna
hade till syfte att vid butikstillgrepp komma ifrån den fixering till enbart
värdet av det tillgripna som enligt uppgift förekom på sina håll vid
tillämpningen.

I de särskilda föreskrifter för tillämpningen av rapporteftergift som
rikspolisstyrelsen har utfärdat (RPS FS 1984:6, FAP 100-2) framhålls - i
enlighet med det nyss redovisade uttalandet i propositionen - att värdet av
det tillgripna inte får vara ensamt avgörande för om rapporteftergift skall ges
utan ett beslut om rapporteftergift för snatteri skall liksom för andra brott
grundas på en samlad bedömning av omständigheterna vid brottet.

Åtalsunderlåtelse

De grundläggande bestämmelserna om åtal finns i 20 kap. RB. Enligt 20 kap.
6 § skall åklagare väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal om inte
annat är föreskrivet. Denna princip om absolut åtalsplikt innebär att
åklagaren är skyldig att väcka åtal så snart utredningsläget är sådant att
åklagaren på objektiva grunder kan räkna med att den misstänkte blir fälld i
domstol.

Principen är dock försedd med åtskilliga undantag, och man skulle kunna
säga att åklagaren i stor utsträckning har anförtrotts en lämplighetsprövning
av åtalsfrågan. Exempel härpå utgör den särskilda åtalsprövning som enligt
BrB skall ske för vissa brott (t. ex. 7 kap. 6 § BrB som föreskriver att åtal för
egenmäktighet med barn får ske endast om det är påkallat ur allmän
synpunkt). Mera allmänna bestämmelser om åtalsprövning finns i reglerna
om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB och 1 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).

Dessa regler fick sitt nuvarande innehåll genom lagstiftning som trädde i
kraft den 1 april 1985 (prop. 1984/85:3, JuU 10). Enligt 20 kap. 7 § RB - som
gäller oavsett gärningsmannens ålder - får en åklagare under förutsättning
att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts besluta om
åtalsunderlåtelse i några i bestämmelsen närmare angivna typfall, hänförliga
till brottets art (första stycket 1-3 p.), gärningsmannens person (första
stycket 4 p.) eller andra speciella omständigheter (andra stycket). Av särskilt
intresse när det gäller snatteri är bestämmelsen i första stycket första
punkten. Där stadgas att åtal får underlåtas om det kan antas att brottet inte
skulle föranleda annan påföljd än böter.

Beträffande ungdomar som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år finns
ytterligare bestämmelser om åtalsunderlåtelse i LUL. Enligt dessa får

JuU 1986/87:6

åklagaren under vissa förutsättningar besluta om åtalsunderlåtelse utöver
vad som följer av 20 kap. 7 § RB.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse innefattar ett konstaterande av åklagaren
att den misstänkte har begått ett visst brott för vilket åtal emellertid inte skall
väckas. I princip förutsätter således ett sådant beslut att utredningen är
fullständig och att den misstänkte har erkänt.

Riksåklagaren (RÅ) har givit ut allmänna råd om åtalsunderlåtelse m. m.
(RÅC 1:105 och 1:106). I dessa sägs (1:105 s. 17) att de nya reglerna såvitt
avser åtalsunderlåtelse för snatteribrott inte medför någon större förändring
beträffande de allmänna omständigheter som kan påverka åtalsfrågan, men
att meningen dock är att åtal allmänt sett skall kunna underlåtas i större
utsträckning än tidigare. Därför anför RÅ:

Vad som främst avses är butikssnatterier, dvs. tillgrepp i affärslokal av varor
som hålls till salu under sådana former att de är lätt tillgängliga för kunden.
Likartade bedömningsgrunder bör dock kunna tillämpas även vid andra
typer av snatterier.

Omständigheter som kan tala för åtalsunderlåtelse är, liksom tidigare, att
lagöverträdaren är mycket ung, gammal eller sjuk, att brottet begåtts i en
psykiskt pressad situation eller haft karaktären av en ren impulshandling
eller att gärningen förövats under andra speciella förhållanden. Sammanfattningsvis
kan sägas att åtal bör underlåtas om brottet vid en samlad
bedömning kan anses ha ringa straffvärde. Det tillgripnas värde har
naturligtvis betydelse vid denna bedömning. Ju lägre värdet är desto starkare
talar skälen för att åtal underlåtes. I RÅ-Nytt 1979 nr 7 har RÅ förklarat sig
godta en värdegräns för åtalsunderlåtelse vid bagatellartade snatterier av
engångsnatur om 50 kr. Ett beaktande av penningvärdeförsämringen och de
vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse som de nya reglerna ger talar i och
för sig för en höjning av värdegränsen. Med hänsyn till det samhällsproblem
som snatteribrotten utgör bör dock någon sådan justering inte ske.

Det finns dock skäl att betona att bedömningen inte skall ske främst utifrån
det tillgripnas värde. Åtal skall således inte alltid underlåtas när det
tillgripnas värde understiger det angivna beloppet. Omständigheter som
talar för att åtal väcks i sådana fall kan vara att den misstänkte använt
hjälpmedel eller samarbetat med andra personer. Åtalsunderlåtelse bör
heller inte förekomma när omständigheterna tyder på att brottsligheten satts
i system. Återfall i brott bör vidare kunna påverka bedömningen i åtalsfrågan.
Det bör också påpekas att lokala aktioner mot snatteribrott under
begränsade perioder kan kräva en restriktivare tillämpning av reglerna om
åtalsunderlåtelse. Å andra sidan kan den rekommenderade värdegränsen
självfallet också överskridas om en åtalsunderlåtelse framstår som befogad i
det enskilda fallet. Detta torde framför allt kunna ske när fråga är om
snatterier av tillfällighetskaraktär av ungdomar. För de allra yngsta åldersgrupperna,
15-16 år, bör det under sådana förhållanden ofta vara befogat att
medge åtalsunderlåtelse även om det tillgripnas värde skulle närma sig
stöldgränsen. Också för 17-åringar bör finnas ett motsvarande utrymme,
även om skälen för åtal här är något starkare.

Strafföreläggande

Regler om strafföreläggande finns i 48 kap. RB och i strafföreläggandekungörelsen
(1970:60). Strafföreläggande innebär att den misstänkte skriftligen
föreläggs ett bötesstraff. Ett godkänt strafföreläggande gäller som lagakraftvunnen
dom.

JuU 1986/87:6

Enligt 48 kap. 4 § RB får strafföreläggande utfärdas beträffande brott för
vilket är stadgat böter och beträffande brott för vilket är stadgat dagsböter
eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas får
strafföreläggande utfärdas endast om brottet ensamt eller tillsammans med
andra brott förskyller högst 100 dagsböter. För att föreläggande skall få
utfärdas krävs enligt 48 kap. 5 § RB att förutsättningar för allmänt åtal
föreligger, att alla brott av den misstänkte som åklagaren har kännedom om
tas upp i föreläggandet och att målsäganden förklarat att han inte begär vare
sig att skadestånd skall utgå eller att åtal skall väckas. Strafföreläggandet
godkänns av den misstänkte skriftligen eller genom att förelagt belopp till
fullo betalas.

Ett med strafföreläggandet närbesläktat institut är föreläggande av
ordningsbot, ordningsföreläggande, som också regleras i 48 kap. RB samt i
ordningsbotskungörelsen (1968:199). Ordningsföreläggande kan enligt 48
kap. 13 § RB utfärdas endast beträffande brott för vilket inte är stadgat annat
straff än böter omedelbart i pengar, en omständighet som redan den
omöjliggör att ordningsföreläggande kan komma till användning för snatteribrott.

Registeranteckningar

Bestämmelser om registrering av domar och andra beslut i samband med
lagföring m. m. finns huvudsakligen i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister
och i lagen (1965:94) om polisregister. Rapporteringsrutiner regleras
i kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem.

Den centrala registreringen bygger på att uppgifter i enlighet med
rapporteringsrutinerna lämnas till polisens s. k. person- och belastningsregister,
vilket är underkastat reglerna i polisregisterlagen. Åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket första punkten RB liksom beslut om
rapporteftergift står emellertid helt utanför denna centrala registrering.

Avgiftssystem i kollektivtrafiken

I 9 kap. 2 § andra stycket BrB stadgas att den som begagnar sig av t. ex.
transport under förutsättning av kontant betalning och som inte gör rätt för
sig kan dömas för bedrägligt beteende till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Enligt lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, som
trädde i kraft den 1 juli 1977, finns under vissa i lagen närmare angivna
förutsättningar möjlighet att ta ut tilläggsavgift av en resenär som inte kan
förete giltig biljett (prop. 1976/77:11, TU 10).

Detta avgiftssystem i kollektivtrafiken infördes samtidigt med att en regel
om särskild åtalsprövning infördes i 9 kap. 12 § BrB. Denna regel föreskriver
att bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB inte får åtalas om
inte åtal är påkallat ur allmän synpunkt (prop. 1975/76:148, JuU 1976/77:11).

Juli 1986/87:6

Utredningar och annat lagstiftningsarbete m. m.

JuU 1986/87:6

1968 års brottmålsutredning

Snatteribrottsligheten behandlades ingående av 1968 års brottmålsutredning
som år 1971 avgav sitt betänkande (SOU 1971:10) Snatteri. I betänkandet -som särskilt avsåg tillgrepp i butiker och varuhus - konstaterades att
butikstillgrepp var ofta förekommande, och utredningen ansåg att samhället
borde vidta åtgärder i betydligt större utsträckning än tidigare inte minst
genom att satsa på planering och samordning av den allmänt brottsförebyggande
verksamheten. Bl. a. sådana överväganden ledde till inrättandet år
1974 av brottförebyggande rådet (BRÅ).

Utredningen föreslog vidare vissa lagändringar. Sålunda skulle fängelse
utgå ur straffskalan för snatteri, och snatteribrott, som avsåg tillgrepp av
varor utbjudna till försäljning under sådana former att de varit lätt
tillgängliga för kunden, skulle få åtalas endast när det var påkallat från
allmän synpunkt.

Dessa förslag genomfördes inte, men i reglerna om rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse har sedermera gjorts ändringar som ligger i linje med
utredningens förslag.

I samband med att utredningen diskuterade ett system med kontrollavgifter
redovisades i betänkandet ett avgörande av högsta domstolen från år
1969, enligt vilket en butiksägare hade dömts för utpressning bestående i att
han krävt ertappade snattare på en avgift. Med hänvisning till detta
avgörande och med åberopande också av andra skäl avvisade utredningen
tanken på ett privaträttsligt avgiftssystem vid snatteribrott. Bl. a. framhöll
utredningen att det var svårt att acceptera att personer som systematiskt
bedrev snatteribrottslighet skulle kunna köpa sig fria med en kontrollavgift.
Ett sådant avgiftssystem skulle också, ansåg utredningen, medföra att många
människor, som saknar brottsuppsåt och vilkas beteende framstår som
ursäktligt, ändå skulle bli förpliktade att betala denna kontrollavgift. Vidare
fanns det enligt utredningen en påtaglig risk för missbruk, och tillämpningen
av reglerna skulle få ett mycket varierande innehåll beroende på de enskilda
affärsföretagens växlande intresse och skilda förutsättningar.

Riksdagsbehandling vid riksmötet 1979/80

Vid riksmötet 1979/80 behandlade riksdagen ett par motioner med förslag till
åtgärder mot butiksstölder. I sitt betänkande (JuU 1979/80:15) slog justitieutskottet
fast att problemet rörande svinnet inom handeln i sig rymmer ett
flertal frågor, bl. a. därför att stöldsvinnet bara är en del av det totala svinnet.
Härav följde enligt utskottet att många av de åtgärder som kan vara
motiverade för att minska svinnets omfattning måste ankomma på handeln
själv. Utskottet framhöll emellertid att åtgärder för att stävja butiksstölderna
naturligtvis också måste ses som en uppgift för samhället. Med hänsyn till den
allmänna laglydnaden var det enligt utskottet särskilt viktigt att inte den
uppfattningen spreds att samhället inte ingriper mot butikstillgrepp utan det
måste stå klart att alla former av varutillgrepp i princip är straffbara.
Utskottet påpekade att man samtidigt måste beakta att det i det enskilda

fallet kan finnas starka skäl att underlåta lagföring.

Erforderligt underlag för en bedömning av vilka åtgärder från samhällets
sida som borde sättas in kunde enligt utskottets mening knappast anses
föreligga förrän det hade skapats en klarare bild rörande omfattningen av
stöldsvinnet. Utskottet ansåg det därför påkallat med en närmare undersökning.
Genom denna kunde det bli möjligt för statsmakterna och ansvariga
myndigheter att i samråd med handeln och de handelsanställda bedöma i
första hand behovet av ytterligare åtgärder i förebyggande och kontrollerande
syfte.

Riksdagen delade utskottets bedömning.

Stöldutredningen

Det nämnda riksdagsbeslutet resulterade i att stöldutredningen tillsattes i
januari 1980. Utredningen fick inte bara i uppdrag att kartlägga detaljhandelns
svinn på grund av butikstillgrepp utan skulle också lägga fram förslag
till åtgärder från handelns och samhällets sida.

Utredningen avgav i juni 1982 betänkandet (SOU 1982:39) Stöld i butik. I
betänkandet redovisar utredningen ett antal undersökningar syftande till en
kartläggning av svinnet i detaljhandeln, bl. a. ett antal enkäter samt flera
statistiska och kriminologiska undersökningar.

Beträffande förslag till åtgärder från handelns sida konstaterade utredningen
att det fanns skäl att förbättra redovisningssystem och svinnkontroll
samt att det var angeläget att man försökte minska varuexponeringen bl. a.
genom att i större utsträckning förvara dyra och stöldbegärliga artiklar på ett
för kunden mindre åtkomligt sätt. Som komplement till dessa åtgärder kunde
enligt utredningen elektroniska stöldskyddssystem även fortsättningsvis
komma till användning. Utredningen efterlyste också en mer konsekvent
attityd från företagens sida då butikstillgrepp upptäcks, och handeln ansågs
ha ett väsentligt ansvar för spridningen av saklig information om tillgreppens
verkningar.

Vad gällde åtgärder från samhällets sida diskuterade utredningen vissa
principiella förändringar. Utredningen fann att en avkriminalisering av
butikssnatteri inte kunde komma i fråga och likaså avvisades tanken på att
butiksägare skulle ta ut en avgift av snattare. Vidare ansåg utredningen att ett
straffbeläggande av oaktsamma tillgrepp inte borde införas av principiella
skäl, och inte heller fann utredningen anledning att föreslå någon ändring i
straffskalan för snatteri.

Enligt utredningen borde ordningsbotssystemet, som visat sig fungera väl,
komma till användning också vid snatteri. Därför föreslog utredningen att
det skulle göras möjligt att förelägga dagsböter genom ett ordningsföreläggande.
Detta skulle kunna ske i okomplicerade fall av butikstillgrepp där
värdet av det tillgripna understeg 200 kr. I föreläggandet skulle 20,25 eller 30
dagsböter kunna åläggas i enlighet med en mall grundad på tillgreppsvärdet
och de av RÅ utfärdade reglerna för uträkning av dagsbotens storlek (RÅC
1:97). För att ytterligare förenkla handläggningen föreslog utredningen att
förundersökning inte skulle erfordras vid enkla fall av snatteri.

Utredningen kritiserade vidare reglerna om rapporteftergift. Bl. a. det

JuU 1986/87:6

förhållandet att en fast beloppsgräns tillämpades (i enlighet med ett av
regeringen utfärdat - numera upphävt - cirkulär) och utredningen föreslog
därför att användningen av rapporteftergift skulle minska i omfattning.
Också tillämpningen av åtalsunderlåtelse borde enligt utredningen bli mer
restriktiv.

Även reglerna om registrering utsattes för kritik av utredningen som
menade att en central registrering av beslut om rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse vid snatteribrott var en nödvändig förutsättning för en
likformig och rättssäker tillämpning. Utredningen föreslog därför att samtliga
beslut enligt 20 kap. 7 § första punkten och fjärde punkten RB och enligt
LUL borde registreras samt att godkänt ordningsföreläggande för snatteri
skulle registreras centralt på samma sätt som ett godkänt strafföreläggande.

Sedan stöldutredningen avgav sitt betänkande har reglerna om rapporteftergift
och åtalsunderlåtelse ändrats i väsentligen den riktning som föreslogs i
betänkandet. För övrigt har betänkandet inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

Förmögenhetsbrottsutredningen

Förmögenhetsbrottsutredningen lade i september 1983 fram betänkandet
(SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom
gäldenärsbrott. I betänkandet behandlas bl. a. frågor om utformningen av
brottsbeskrivningar och straffvärdet för de centrala förmögenhetsbrotten,
dvs. bl. a. för stöld och snatteri. Betänkandet, som har remissbehandlats,
innehåller förslag till en omfattande reform på förmögenhetsrättens område.

Departementschefen har emellertid i samband med behandlingen av 1985
års budgetproposition uttalat att remissutfallet inte ger underlag för genomförandet
av en så omfattande reform som den förmögenhetsbrottsutredningen
föreslagit.

F ängelsest raffkommittén

Fängelsestraffkommittén, som haft i uppdrag att göra en översyn av
straffskalorna och de allmänna reglerna om påföljdsval, straffmätning och
villkorlig frigivning m. m., har i januari i år avgivit sitt slutbetänkande (SOU
1986:13-15) Påföljd för brott. I betänkandet (SOU 1986:14 s. 218) anför
kommittén att det beträffande skyddsvärdet vid stöldbrott har skett en
förskjutning. Det straffvärda ligger enligt kommittén nu i betydligt större
utsträckning än tidigare i den kränkning av den personliga integriteten och
tryggheten som stöldbrottet i vissa fall kan innebära. Långt ifrån alla
stöldbrott är emellertid av det slag att den personliga integriteten kränks. För
den stora mängden stöldbrott anser kommittén därför, mot bakgrund av den
minskade betydelsen av rena förmögenhetsförluster, att straffskalorna
allmänt sett bör sänkas.

När det gäller snatteri föreslår kommittén att fängelse utgår ur straffskalan
och att snatteri således blir ett ”rent” bötesbrott. Detta skulle medföra dels
att gripande av snattare inte skulle bli möjligt, dels att vid seriebrottslighet
husrannsakan inte skulle få tillgripas och dels att domstolen, även vid aldrig

JuU 1986/87:6

så många snatterier av samme gärningsman, skulle vara förhindrad att ådöma
annan påföljd än böter. Dessa konsekvenser anser kommittén vara olämpliga
och föreslår därför ändringar som innebär att tillämpligheten av de
straffprocessuella säkerhetsåtgärderna vid snatteri blir i huvudsak oförändrade
och att en möjlighet tillskapas att i vissa fall av seriebrottslighet döma till
annan påföljd än böter.

Beträffande tillämpningen av straffskalan för stöld - som enligt förslaget
skall inrymma böter - är det kommitténs uppfattning att det i ett inte
obetydligt antal fall skall vara tillräckligt att utdöma ett bötesstraff. För detta
krävs emellertid att det tillgripnas värde inte får vara alltför högt men någon
beloppsgräns anser kommittén inte att det är lämpligt att ange.

Kommitténs betänkande remissbehandlas för närvarande.

Fråga i riksdagen vid riksmötet 1985/86

Användningen av en avgift vid snatteribrott var föremål för behandling i
riksdagen i januari i år med anledning av en fråga (1985/86:332) till
justitieministern av Sven Munke (m). Frågan, som huvudsakligen gällde
lagligheten av ett system med snatteriavgifter, besvarades av justitieministern
med bl. a. en hänvisning till gällande regler om olaga hot och utpressning
- varvid det tidigare redovisade avgörandet av högsta domstolen från år 1969
åberopades. Justitieministern framhöll vidare att snatterier och tillgrepp i
butiker och varuhus utgjorde ett allvarligt problem, som det var viktigt att
alla krafter sattes in emot. Inte minst var enligt justitieministern köpmännens
egna insatser av stort värde.

Information och andra brottsförebyggande åtgärder
Handeln

I Köpmannaförbundets regi inleddes förra året en samlad kampanj mot
butiksstölder under måttot Närkamp 85. Syftet med kampanjen är att med
information och andra åtgärder upplysa om bl. a. butikstillgreppens skadliga
verkningar för samhället som helhet. Som ett led i kampanjen har information
förekommit i samband med mässor och utställningar och genom artiklar
i fackpressen. Vidare kommer detaljhandeln senare i år att anordna en
rikskonferens kring problemet med butiksstölder.

Företrädare för handeln har också nyligen uppvaktat justitieministern om
dessa problem.

BRÅ

Även BRÅ har- vid sidan av sitt fortlöpande arbete med brottsförebyggande
åtgärder - gjort särskilda insatser riktade mot butikssnatterierna. Sålunda
har BRÅ i år givit ut en broschyr ALLA VET som är avsedd att användas
som diskussionsunderlag och som tar upp frågor om orsakerna till snatterier
och vad som kan göras för att förbättra situationen.

Vidare tillsatte BRÅ förra året en arbetsgrupp mot stöld och rån inom

JuU 1986/87:6

handeln (dnr E 26-58/85). Arbetsgruppen har skickat ut en enkät till ett stort
antal butiker och varuhus för att få reda på vilka brottsförebyggande åtgärder
som gjorts och vilka erfarenheter man har haft av dessa åtgärder. Uppgifterna
skall bearbetas och ligga till grund för en bedömning av olika tekniska
stöldskyddsanordningars effektivitet samt fördelar och nackdelar med andra
tekniska lösningar. Jämsides med denna undersökning utför arbetsgruppen
enligt vad utskottet erfarit en litteraturgenomgång i syfte att sammanställa
och analysera den forskning som finns om butiksrelaterad brottslighet.
Arbetsgruppen avser att kunna avsluta sitt arbete i slutet av år 1987.

Regeringens skrivelse 1986/87:21

Regeringen har nyligen till riksdagen avgivit en skrivelse (1986/87:21) om
åtgärder mot vålds- och egendomsbrott. I skrivelsen (s. 11-12) betonar
justitieministern allmänt polisens roll i det brottsförebyggande arbetet och
framhåller att det är det lokala samarbetet mot brott som bör prioriteras.
Detta bör ske i samverkan mellan kommunala och statliga organ, fackföreningar,
folkrörelser samt näringslivet och andra enskilda organ. Justitieministern
anför i samband därmed att det lokala samarbetet nu är under stark
utveckling och att den flexibilitet som den nyligen genomförda polisorganisationen
innebär kan förväntas resultera i att detta lokala samarbete kommer
att intensifieras ytterligare. Om inriktningen av polisverksamheten anför
justitieministern vidare:

En viktig ledstjärna har också varit att öka polisens effektivitet. Genom den
ökade friheten för de lokala och regionala organen kan resurserna från tid till
annan koncentreras på att bekämpa den brottslighet och det slags ordningsstörningar
som av medborgarna upplevs som särskilt besvärande inom orten
eller regionen.

Den ökade flexibiliteten innebär också att förutsättningar skapas för att
vid behov åstadkomma en temporär kraftsamling på att förebygga eller
beivra en viss typ av brottslighet även när resurssituationen inte medger att
en sådan prioriteringsnivå upprätthålls fortlöpande. Aktioner av detta slag
har erfarenhetsmässigt en betydande allmänpreventiv effekt. Sådana aktioner
har t. ex. med framgång vidtagits mot våldsbrott i vissa polisdistrikt.

Jag vill peka på att sådana i tiden begränsade insatser som innebär att
bekämpningen av ett visst slags kriminalitet högprioriteras kan ha långsiktiga
brottsförebyggande effekter även när det gäller kriminalitet med relativt sett
mindre straffvärde. Ett exempel erbjuder butikstillgreppen som på många
håll från tid till annan har oroväckande stor omfattning. Om det i vissa
kretsar och åldersgrupper skulle sprida sig den uppfattningen att sådana
tillgrepp inte beivras av samhället och därför utgör en mer eller mindre lovlig
verksamhet, kan detta leda till en uppluckring av rättsmoralen som på sikt
ger upphov till allvarligare brottslighet.

Yttrande över motionen av Köpmannaförbundet

Sveriges köpmannaförbund har till utskottet gett in ett yttrande i ärendet. I
yttrandet anför förbundet följande:

JuU 1986/87:6

Butiksbrott, såsom rån, stöld och snatterier, är ett stort och växande problem
för svensk handel. En rad aktiviteter pågår i syfte att motverka dessa brott

och hjälpa dem som blir utsatta för övergreppen. Frågan har getts hög
prioritet i Köpmannaförbundets arbete. Inför år 1987 planläggs en rad
åtgärder som omfattar bl. a. tekniska skyddsåtgärder, utbildning av personal,
medverkan i kampanjer, stimulerande av lokala initiativ och stöd till
forskning.

Det är vidare viktigt att rättsväsendets resurser inte försvagas utan i stället
förstärks när det gäller bekämpning av dessa brott. Förbundet kommer att
närmare utveckla sin syn på denna fråga i sitt yttrande över betänkandet
(SOU 1986:13) Påföljd för brott. Redan nu vill dock förbundet framhålla att
det är angeläget att samhället snabbt kan reagera mot t. ex. snatterier. För
detta krävs bl. a. tillräckligt antal poliser - vilka kraftfullt kan ingripa mot
snatterier - och införandet av ordningsbot för mindre förseelser. Men det är
också viktigt att man inte sänker den övre gränsen för straffet för butikstillgrepp.
Detta skulle ge den felaktiga signalen till omvärlden, att butiksbrotten
nu bedöms mindre allvarliga, när man i stället med all kraft måste öka
medvetenheten kring brottens karaktär.

Inom delar av handeln tillämpas en s. k. administrationsavgift vid snatterier,
vilken är bakgrund till motionen. I den offentliga debatten har de
rättsliga grunderna för avgifterna satts i fråga. Förbundet välkomnar därför
initiativ som kan skapa ökad klarhet kring dessa avgifter, bl. a. när det gäller
deras relation till sådana företeelser som allmän kostnadsersättning och
skadeståndsanspråk. Samtidigt får man komma ihåg att den omständigheten
att sådana avgifter alls tas ut närmast får ses som ett uttryck för den
uppgivenhet som handlarna känner inför samhällets bristande förmåga att
självt få bukt med snatterierna. Om möjligheter till ordningsbot tillskapades
och man fick garantier för att polisen också kan finnas till hands för att
förelägga böterna, skulle naturligtvis behovet av särskilda administrationsavgifter
minska i motsvarande mån. Vid sidan härav är det önskvärt att rättslig
klarhet skapas kring avgifterna, varför förbundet tillstyrker att en utredning
kring frågorna i enlighet med vad som ovan anförts kommer till stånd.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion (618) som gäller butikssnatterier.
Enligt motionären bör en utredning komma till stånd i syfte att
göra det möjligt att införa en avgift vid snatteribrott. Motionären jämför med
den tilläggsavgift som det enligt lag finns möjlighet att inom kollektivtrafiken
ta ut av en resenär som inte kan visa upp giltig färdbiljett.

Den som olovligen tar något som tillhör annan med uppsåt att tillägna sig
det skall enligt 8 kap. 1 § brottsbalken dömas för stöld. Ett tillgrepp som med
hänsyn till värdet och övriga omständigheter vid brottet kan bedömas som
ringa utgör dock snatteri enligt 8 kap. 2 § brottsbalken. Straffet för snatteri är
böter eller fängelse i högst sex månader. Som ett riktmärke vid avgränsningen
mellan stöld och snatteri använder man sig i rättstillämpningen av en gräns
för värdet av det tillgripna. Värdet följer förändringarna i penningvärdet och
anses för närvarande ligga vid 600-700 kr. (NJA 1985 s. 384).

Snatteri hör under allmänt åtal. Detta innebär - i princip - dels att polisen
skall rapportera ett sådant brott till åklagaren, dels att åklagaren är skyldig
att väcka åtal för brottet.

Reglerna om rapporteftergift i 9 § andra stycket polislagen leder emellertid
till att i praktiken ett stort antal snatteribrott inte rapporteras till åklagare
samtidigt som åklagarens möjligheter att underlåta åtal, bl. a. enligt 20 kap.

JuU 1986/87:6

7 § rättegångsbalken, gör att någon lagföring i inånga rapporterade fall ändå
inte kommer till stånd.

Om åtalsunderlåtelse inte kommer i fråga kan åklagaren antingen utfärda
strafföreläggande - vilket är det vanliga vid snatteri - eller åtala vid domstol.
Utfärdas strafföreläggande innebär det att den skyldige får möjlighet att
skriftligen godkänna ett av åklagaren förelagt bötesstraff, som - om det
godkänns - kan sägas ersätta en fällande dom av domstol. Också i de fall där
åtal väcks, t. ex. därför att gärningen förnekas, blir påföljden vid fällande
dom för snatteri nästan alltid böter.

Under de senaste åren har det skett en kraftig ökning av antalet anmälda
butikssnatterier. Sålunda ökade butiksstölderna med 11 % år 1984 och med
21 % år 1985 (se Brottsutvecklingen 1986, BRÅ Forskning 1986:4). Antalet
anmälda butikstillgrepp var år 1984 ca 50 000 (Rättsstatistisk årsbok 1985
s. 48). Enligt uppgift lär en stor del av samtliga butikssnatterier av skilda
orsaker aldrig komma till polisens kännedom (Brott och Straff i Sverige, SCB
PM 1983:12 s. 3.3).

Butikstillgreppen har varit föremål för två omfattande utredningar under
de senaste 15 åren. År 1971 avgav 1968 års brottmålsutredning betänkandet
(SOU 1971:10) Snatteri, i vilket flera åtgärder föreslogs i syfte att komma till
rätta med butiksstölderna. Enligt sina direktiv hade utredningen till uppgift
att särskilt pröva om det var möjligt att införa ett kontrollavgiftssystem
liknande det som redan vid den tiden förekom inom kollektivtrafiken.
Utredningen avvisade dock denna möjlighet med hänvisning till att allvarliga
invändningar kunde riktas mot ett sådant system. Bl. a. åberopade utredningen
att snattare skulle kunna köpa sig fria, att avgift kunde komma att
åläggas personer som egentligen saknat brottsuppsåt samt att tillämpningen
av ett sådant system skulle få ett mycket varierande innehåll mellan olika
butiker.

Vid riksmötet 1979/80 var problemen med snatteribrottsligheten föremål
för behandling av riksdagen med anledning av ett par motioner i ämnet. I sitt
av riksdagen godkända betänkande (JuU 1979/80:15) framhöll utskottet att
det i första hand fick anses ankomma på handeln själv att genom olika
brottsförebyggande åtgärder komma till rätta med butikssnatterierna, men
att det naturligtvis också var en fråga för det allmänna att begränsa denna
brottslighet. Utskottet fann att en närmare undersökning var påkallad, och i
enlighet härmed tillsattes stöldutredningen som år 1982 lade fram betänkandet
(SOU 1982:39) Stöld i butik.

Också stöldutredningen avvisade möjligheten att införa ett system med
kontrollavgifter vid snatteribrott. Enligt utredningen var nackdelarna med
ett sådant system större än de fördelar som kunde vinnas. Utredningen anslöt
sig till vad 1968 års brottmålsutredning hade anfört om att - i den mån
ekonomiska sanktioner skulle sättas in mot dem som olovligen tillgrep varor i
butiker - detta borde vara en uppgift för de rättsvårdande myndigheterna
genom att böter utdömdes. Stöldutredningen förordade en restriktivare
tillämpning av reglerna om rapporteftergift och åtalsunderlåtelse. Vidare
föreslog utredningen att det skulle göras möjligt att använda ordningsföreläggande
vid snatteri, vilket emellertid inte har föranlett någon lagstiftning.

Under senare år har stor uppmärksamhet kommit att riktas mot snatteri -

JuU 1986/87:6

brottsligheten såväl från handelns egen sida som av brottsförebyggande rådet
och andra samhällsorgan. Sålunda bedrivs för närvarande inom handeln en
kampanj (Närkamp 85, i vilken också bl. a. polisen ingår) i syfte attinformera
om butikstillgreppens skadliga verkningar för samhället och för den enskilde,
och även brottsförebyggande rådet har vidtagit åtgärder i samma syfte. Inom
brottsförebyggande rådet har vidare tillsatts en arbetsgrupp med uppgift att
utreda bl. a. vad handeln själv lämpligen bör göra för att förhindra
butikstillgrepp.

Justitieministern har i olika sammanhang den senaste tiden framhållit
betydelsen av att antalet butiksstölder nedbringas. Sålunda har han berört
frågan i den skrivelse (1986/87:21) om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott
som regeringen för en tid sedan avgav till riksdagen (se JuU 1986/87:8).
I skrivelsen (s. 12) framhåller justitieministern att samordnade lokala
insatser mot en viss typ av brottslighet - t. ex. butikstillgrepp - erfarenhetsmässigt
har en betydande allmänpreventiv effekt som kan verka brottsförebyggande
även på lång sikt. Skrivelsen i nu berört hänseende var föremål för
riksdagens uppmärksamhet också helt nyligen i samband med att justitieministern
besvarade en interpellation (1986/87:52) om åtgärder för att minska
antalet snatterier (se snabbprotokoll från riksdagsdebatterna 1986/87:21
s. 109-114).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar uppfattningen att butikstillgreppen utgör ett allvarligt
problem, och utskottet vill för sin del omedelbart slå fast att det självfallet är
viktigt att få ned antalet sådana brott. Detta redan av den anledningen att
butikssnatterierna åstadkommer stora ekonomiska skador, först och främst
för handeln men med följdverkningar också för den vanlige konsumenten.
Vidare medför snatteribrottsligheten i sig allvarliga problem. Sålunda skulle
det vara betänkligt om det i vissa kretsar skulle sprida sig en föreställning att
butiksstölder inte beivras av samhället och därför utgör en mer eller mindre
lovlig verksamhet. Förutom att detta kan ha en allmänt demoraliserande
verkan framstår en sådan utveckling som särskilt betänklig med hänsyn till att
många snattare är ungdomar, för vilka butikstillgrepp kan utgöra inkörsporten
till brottslighet av allvarligare slag. Här föreligger alltså också ett
allvarligt kriminalpolitiskt problem.

Det är således en angelägen uppgift att försöka komma till rätta med
butikstillgreppen. Frågan om vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas har
varit föremål för omfattande utredningar under senare år. Det har därvid rått
enighet om att det är en uppgift inte bara för det allmänna utan även för
handeln själv att med olika brottsförebyggande insatser få bukt med
snatteribrottsligheten. En rad sådana åtgärder har också vidtagits från
handelns sida. Användningen av olika stöldskyddssystem har ökat och även i
övrigt har det kommit till stånd en bättre övervakning i butiker och varuhus. I
detta sammanhang bör också uppmärksammas den informationsverksamhet
med kampanjer och liknande åtgärder som handeln bedrivit och bedriver,
bl. a. i samarbete med brottsförebyggande rådet.

Enligt utskottets mening är det åtgärder av nu nämnt slag som även i
fortsättningen måste utgöra tyngdpunkten i de samlade insatserna att
begränsa antalet snatteribrott.

JuU 1986/87:6

Utskottet vill vidare ansluta sig till vad justitieministern har anfört om att
återkommande aktioner på lokal nivå - under medverkan av åklagare, polis
och företag m.fl. - kan utgöra lämpliga inslag i bekämpningen av den
kriminalitet som butikstillgreppen utgör. Som justitieministern framhållit
borde sådana temporära aktioner, i avsikt att förebygga en viss typ av brott,
kunna ha en betydande allmänpreventiv effekt. Sådana åtgärder har också
enligt vad utskottet erfarit prövats på sina håll med - såvitt kunnat bedömas -gott resultat.

Vad gäller åtgärder av annat slag från det allmännas sida för att beivra
butikstillgrepp vill utskottet först framhålla att reglerna om rapporteftergift
och åtalsunderlåtelse här är av stor betydelse. Det kan sålunda inte uteslutas
att en tidvis mindre tillfredsställande tillämpning av dessa regler har bidragit
till den hittillsvarande negativa utvecklingen av snatteribrottsligheten.
Emellertid bör det framhållas att reglerna om åtalsunderlåtelse och rapporteftergift
nyligen har setts över och att i samband därmed rikspolisstyrelsen
och riksåklagaren har lämnat utförliga anvisningar för hur reglerna bör
tillämpas. Därmed har det enligt utskottets mening skapats förutsättningar
för en från skilda synpunkter ändamålsenlig och mera strikt användning av
möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse och rapporteftergift i de fall det här
gäller.

I den aktuella motionen ges uttryck för uppfattningen att det skulle vara en
lämplig metod vid beivrandet av butikstillgrepp att kräva ertappade snattare
på en kontrollavgift. Som framgått av den tidigare redogörelsen har denna
fråga varit föremål för prövning av såväl 1968 års brottmålsutredning som -helt nyligen - av stöldutredningen. Båda utredningarna avvisade bestämt
tanken på ett sådant system och åberopade därvid skäl av principiell natur.
Dessa skäl, som huvudsakligen kan sägas vara föranledda av omtanke om
den enskilde medborgarens rättsäkerhet, äger enligt utskottets mening
alltjämt full giltighet. Därför anser utskottet att det inte är meningsfullt attsom
motionären önskar - föranstalta om ännu en utredning i syfte att göra det
möjligt att införa ett system med snatteriavgifter.

Utskottet kommer således till slutsatsen att motionen inte bör bifallas.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju618.

Stockholm den 18 november 1986

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Björn Körlof (m),
Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Hans Göran Franck (s), Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola
Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Bengt Rosén (fp) och
Ingbritt Irhammar (c).

JuU 1986/87:6

Reservationer

1. Utredning om ordningsbot vid snatteribrott

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Arne Svensson
(m). Bengt Rosén (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”1 den” och
slutar med ”bör bifallas” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening har emellertid butikstillgreppen nu fått en sådan
omfattning att också nya vägar måste prövas. Motionens förslag som syftar
till införandet av ett avgiftssystem vid snatteribrott ställer sig utskottet
tveksamt inför. Däremot anser utskottet att det finns anledning att nu
närmare överväga möjligheterna att använda ordningsbot vid snatteribrott,
och utskottet kan härvidlag ansluta sig till flera av de skäl som stöldutredningen
anförde till förmån för ett sådant system. Sålunda bör enligt utskottets
mening särskilt framhållas att ordningsföreläggande vid mindre snatteribrott
torde kunna utgöra en både snabb och för den enskilde förhållandevis
skonsam form av lagföring och dessutom innebära ett bättre resursutnyttjande
genom att minska åklagarnas och förenkla polisens arbete med dessa
mindre tillgreppsbrott.

Förutsättningarna för införandet av ett system med ordningsbot vid
snatteribrott bör således enligt utskottets mening bli föremål för närmare
överväganden. Det får ankomma på regeringen att bestämma de närmare
formerna för en sådan utredning. Vad utskottet sålunda anfört bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju618 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning
angående möjligheterna att använda ordningsbot vid snatteribrott.

2. Utredning om ett avgiftssystem vid snatteribrott

Sven Munke (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”1 den” och
slutar med ”bör bifallas” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening har emellertid butikstillgreppen nu fått en sådan
omfattning att också nya vägar måste prövas. I den aktuella motionen ges
uttryck för uppfattningen att det skulle vara en lämplig metod vid beivrandet
av butikstillgrepp att kräva ertappade snattare på en kontrollavgift. Visserligen
har frågan om ett sådant system prövats tidigare men enligt utskottets
mening motiverar den oroande utvecklingen att frågan blir föremål för
förnyade överväganden. Detta så mycket mera som det kan finnas anledning
att numera delvis ompröva de skäl som tidigare har anförts mot ett system
med snatteriavgifter. I det sammanhanget kan utskottet inte undgå att - i
likhet med motionären - hänvisa till att det på andra områden har ansetts
möjligt att införa ett system med avgifter, t. ex. inom kollektivtrafiken och
vid beivrandet av parkeringsförseelser.

JuU 1986/87:6

Enligt utskottets mening bör således frågan om införandet av ett system
med avgifter vid snatteribrott utredas på nytt. Det bör ankomma på
regeringen att bestämma de närmare formerna för en sådan utredning. Vad
utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju618 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning
i syfte att möjliggöra införandet av ett system med avgifter vid
snatteribrott.

JuU 1986/87:6

gotab Stockholm 1986 11701