om skyldighet för polismän att bära synliga namn- eller nummerbeteckningar (Betänkande 1981/82:JuU1 Justitieutskottet)

JuU 1981/82

Justitieutskottets betänkande
1981/82:1

om skyldighet för polismän att bära synliga namn- eller nummerbeteckningar Motion I

motion 1980/81:1186 av Maj Britt Theorin m. fl. (s) krävs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om personliga identifikationsbrickor för
poliser.

Enligt motionärerna har många människor, inte minst invandrare, ofta
överväldigande svårigheter att kunna hävda sin rätt och föra en dialog med
polisen på grund av språksvårigheter. Motionärerna menar att detta inte
underlättas av att man inte vet vem man talar med. Enligt motionärerna är
det viktigt att allmänheten ges möjligheter att identifiera poliser i samhällstjänst;
en nummer- eller namnbricka på synlig plats på polisens uniform
medverkar till detta. Motionärerna hänvisar avslutningsvis till förhållandena
i Storbritannien och USA.

Nuvarande förhållanden

Namnbrickor

Det finns inga föreskrifter om namnbrickor eller nummerbrickor för
polismän. Det förekommer dock att polismän bär namnbrickor. I de
yttranden utskottet har inhämtat med anledning av motionen förekommer
vissa uppgifter i detta hänseende. Sålunda uppger polisstyrelsen i Stockholm
att det sker på polismännens egna initiativ och att namnbrickor bara bärs av
polismän med särskilt utåtriktad och servicebetonad verksamhet såsom
trafikundervisning eller brottsförebyggande verksamhet. Polismännen vid
Arlanda flygplats bär fotolegitimation på synlig plats; det krävs för tillträde
till olika delar av flygplatsen och är en del av flygplatsens säkerhetssystem.

Skyldighet för polisman att uppge sitt namn

Det finns ingen uttrycklig föreskrift som ålägger polismännen att uppge sitt
namn eller att legitimera sig. År 1947 föreslog en statlig utredning att det
skulle införas en föreskrift som ålade polisman att uppge sitt namn då han
tillfrågades om det (SOU 1947:45 s. 15, 106). Förslaget har inte förverkligats.

Justitieombudsmannen (JO) har vid flera tillfällen behandlat frågan om

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 1

JuU 1981/82:1

polismans skyldighet att i tjänsten lämna upplysning om sitt namn (JO:s
ämbetsberättelse 1978/79 s. 69 med hänvisningar och 1979/80 s. 98). År 1978
uttalade JO följande.

Vid all myndighetsutövning bör eftersträvas en så stor öppenhet som
möjligt och i enlighet härmed äger envar som berörs av ett beslut som
meddelats av en befattningshavare i allmän tjänst rätt att på begäran erhålla
vederbörande beslutsfattares namn. Skyldighet att på förfrågan lämna
namnuppgift gäller i princip också polismän som gör ett ingripande eller
någon annan åtgärd i tjänsten, vilket betonats av JO i tidigare beslut. Det
förefaller självklart att varje person som blir föremål för ett ingripande från
polisens sida har rätt att få upplysning om den ingripande polismannens
namn om han så önskar. Även en inte direkt inblandad person kan emellanåt
tänkas ha berättigad anledning att få veta en viss polismans namn. Emellertid
måste undantag från den allmänna regeln godtas. Som också uttalats i JO:s
tidigare beslut har avsteg från skyldigheten ansetts kunna ske, då någon i
trakasseringssyfte eller eljest utan grundad anledning begär att få veta
polismannens namn eller om trängande tjänsteuppgift eller i övrigt särskilda
omständigheter talar däremot. Med trakasseringssyfte har JO närmast avsett
att själva begäran skulle innebära trakassering. Man kan som exempel tänka
sig att en person utan annat syfte än att irritera polismannen eller störa
honom i hans tjänsteutövning skulle fråga efter dennes namn. I en sådan eller
liknande situation kan det enligt min mening inte åligga polismannen att
lämna uppgiften. Jag kan emellertid inte tro annat än att dessa situationer är
ovanliga. I allmänhet torde man kunna utgå från att en person som begär
polismannens namn har en rimlig orsak därtill; om han gör det med tanke på
en eventuell anmälan i anledning av en åtgärd som polismannen vidtagit, är
det självfallet inte fråga om trakasseringssyfte i här avsedd betydelse. Det är
därvid oväsentligt om den tilltänkta anmälan är befogad eller ej. Den
bedömningen får göras senare i vanlig ordning, om det blir aktuellt. Jag vill
alltså understryka vikten av att polisman så långt det är möjligt tillmötesgår
den som önskar få upplysning om vem polismannen är.

Polislegitimation

JO har också behandlat frågan om polismän i tjänst är skyldiga att styrka
sin identitet (JO:s ämbetsberättelse 1977/78 s. 136, 1978/79 s. 71 och 1979/80
s. 98). År 1977 uttalade han att det ligger i sakens natur att polisman under
tjänstgöring skall ha legitimationshandling på sig för att på begäran kunna
styrka sin identitet. En föreskrift i ämnet har utfärdats nyligen. Enligt 74 §
polisinstruktionen (1972:511, ändr. 1981:735) i dess lydelse fr. o. m. den 1
september 1981 skall sålunda polisman under tjänstgöring medföra s. k.
tjänstekort för polisman (polislegitimation), om inte särskilda skäl föranleder
annat.

Historik

En skyldighet för polismän att bära nummerbeteckningar har tidigare
funnits i Sverige. Numret fanns på uniformskragen. Systemet med nummer

JuU 1981/82:1

började införas under 1850-talet och kom att brukas i flertalet städer. År 1919
anhöll Svenska polisförbundet hos polischeferna att numren skulle avskaffas.
Det resulterade i att skyldigheten att bära synliga nummerbeteckningar
upphävdes. Detta skedde successivt - för Stockholms del fr. o. m. oktober
1919.

I Svenska polisförbundets skrivelse till polischeferna konstaterades
inledningsvis att numren inte behövdes. Vidare framhölls att de verkade
nedsättande för polismännen och deras anseende och det sades att detta
förhållande inte kunde förnekas eftersom ”endast döda och mindre aktade
ting vanligen benämnas och betecknas med nummer”. Frågan om trakasserier
togs också upp. Enligt skrivelsen fick polismännen i samband med
ingripanden ofta höra att man skulle komma ihåg deras nummer och
publicera det i tidningsartiklar; avsikten med detta var att polismännen
sedermera skulle ”misstänkliggöras inför allmänheten och av denna trakasseras
och förföljas”. Det sades att så hade skett i flera fall. Vidare framhölls
att det angivna förhållandet kunde påverka polismännen så att de kunde
komma att tveka i utförandet av sin tjänst. Ytterligare ett argument som togs
upp var att polismännens ansvarskänsla och strävan att höja denna borde
”omhuldas så att allt som förringar och nedsätter polisman... avlägsnas”.

I skrivelsen åberopades vidare att flera grupper av statstjänstemän inte
längre bar synliga nummer. Slutligen anförde man att polispersonalen i
Köpenhamn och Kristiania (Oslo) befriats från skyldigheten att bära synliga
nummer.

Förhållandena i några andra länder

Norden

I Island är obefordrad polispersonal skyldig att bära ett synligt nummer på
uniformen. I de nordiska länderna i övrigt är polismännen inte skyldiga att
bära namn- eller nummerbrickor.

Förbundsrepubliken Tyskland

I Förbundsrepubliken Tyskland finns ingen central bestämmelse om
särskilda namnbrickor för polismän.

Polismännen bär med sig - ej synligt - särskilda identitetshandlingar som
de skall kunna uppvisa vid behov. I Västberlin har från politiskt håll
framförts förslag om att den lokala polisen. ”Schutzpolizei”, skall bära
namnbrickor. Någon bestämmelse härom har dock inte kommit till stånd.
Detta kan, enligt vad som uppgetts för utskottet, antas bero på politisk
oenighet om lämpligheten av att ha namnbrickor och på att starka
invändningar har gjorts från polisens sida. Man har också diskuterat att ha en
försöksperiod med namnbrickor men något försök har inte kommit till
stånd.

JuU 1981/82:1

När det gäller skyddet för den enskilde polismannens integritet har
följande upplysts.

Polismännen har enligt allmänna grundsatser rätt till personlig integritet.
Enligt rättspraxis innebär detta även att polismännen är civilrättsligt
skyddade mot att fotografisk bild, som identifierar dem i tjänsteutövning,
publiceras utan tillstånd. Syftet med polisens integritetsskydd torde vara att
enskilda polistjänstemän inte skall utsättas för påtryckningar som förhindrar
dem att verkställa opinionsmässigt impopulära beslut.

Storbritannien

Polismännen i Storbritannien kan identifieras genom en bokstav och ett
nummer på uniformsaxeln. Bokstaven anger i vilket distrikt polismannen
tjänstgör. Numret hänför sig till den enskilde polismannen och används
allmänt inom polisorganisationen, ofta i stället för namnet. När en polisman
slutar sin tjänstgöring inom ett distrikt tas numret över av en nyanställd.

Frågan diskuterades för fem sex år sedan. Då fanns det förslag dels om att
också polismännens namn skulle anges, dels om att nummeruppgiften skulle
avskaffas. Det första förslaget förkastades då det ansågs kunna göra
personliga trakasserier möjliga. Att ange polismannens nummer inom
organisationen ansågs däremot värdefullt ur identifikationssynpunkt. En
enskild kan få kunskap om vilken polisman som bär ett visst nummer endast
om polismannen själv eller polischefen medger det. Vid klagomål mot
polismän torde regeln vara att namnet inte lämnas ut då redan numret ger
möjlighet att identifiera polismannen så att ärendet kan handläggas.

Österrike

I Österrike bär polismännen inte synlig namnbricka på uniformen. De är
dock skyldiga att på uppmaning visa upp ett kort på vilket namn och
tjänsteställning anges. Någon debatt om synliga namnbrickor förekommer
inte i Österrike.

USA

I flertalet delstater i USA bär polismännen metallbrickor med namn och
tjänstegrad. Som regel finns också ett registreringsnummer ingraverat på
brickan. Det är dock svårt att avläsa på långt håll. Namnet och tjänstegraden
framträder däremot tydligt. Enligt uppgift har man från både allmänhetens
och polisens sida funnit systemet fungera väl. Från ett håll har berättats att
någon politisk eller facklig diskussion inte har förekommit. Från ett annat har
uppgivits att det i början förekom motstånd från poliskåren när systemet
infördes i New York för några år sedan.

JulJ 1981/82:1

Polisberedningen

I april 1981 fattade riksdagen ett principbeslut om allmänna riktlinjer för
en reform av polisväsendet (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr 210). I beslutet
förutsattes att arbetet med det praktiska genomförandet av reformen skulle
anförtros en till justitiedepartementet knuten polisberedning. Denna har
numera tillkallats (Dir. 1981:27).

Remissyttranden

Inledning

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från JO, riksåklagaren
(RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), polisstyrelserna i Stockholms, Landskrona,
Malmö och Göteborgs polisdistrikt. Svenska polisförbundet, JUSEKFörbundet
för jurister, samhällsvetare och ekonomer samt av Svenska
journalistförbundet. RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms,
Malmö och Göteborgs åklagardistrikt samt från länsåklagaren i
Gävleborgs län. En sammanställning av de yttranden som utskottet har
anhållit om finns i bilaga till detta betänkande. I det följande ges en
sammanfattning av remissutfallet.

Sammanfattning av remissyttrandena
Inledning

Det är bara två remissinstanser som är helt positiva till motionsförslaget.
Det är också bara ett fåtal som är helt negativa till förslaget.De flesta
remissinstanserna är tveksamma men anser - eller tar åtminstone inte
avstånd från tanken - att frågan bör övervägas närmare eller att man bör
starta en försöksverksamhet för att få ytterligare underlag för ett ställningstagande.
En remissinstans, Svenska polisförbundet, anser att effekten av den
nya regeln i polisinstruktionen om legitimation bör avvaktas. Vissa av
remissinstanserna skiljer i sin bedömning mellan sådana identifikationsbrickor
som endast anger ett nummer och sådana med polismannens namn.

De remissinstanser som är helt positiva är JO och Svenska journalistförbundet.
JO tillstyrker att riksdagen verkar för att det införs en skyldighet för
polismän i uniform att bära identifikationsbricka. Svenska journalistförbundet
anser att polismän i uniform bör bära en identifikationsbricka med
nummer. Enligt förbundet bör polismannens namn inte sättas ut på brickan.
RPS och minoriteten i polisstyrelsen i Stockholms distrikt är motståndare till
förslaget.

Att frågan närmare övervägs, t. ex. av polisberedningen, förespråkas av
RÅ, polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt och JUSEK. Polisstyrelsen i
Göteborgs distrikt anser att frågan torde kunna hänskjutas till polisbered -

JuU 1981/82:1

ningen. De remissinstanser som förordar eller kan tänka sig en försöksverksamhet
- eventuellt först efter ytterligare överväganden - är polisstyrelsen i
Stockholms polisdistrikt (majoriteten), polisstyrelserna i Landskrona och
Malmö polisdistrikt samt JUSEK. Om den allmänna opinionen kräver
namnbricka anser Svenska polisförbundet att en frivillig försöksverksamhet
bör startas och att man bör ta ställning till frågan först efter en utvärdering av
försöksverksamheten.

Argument för motionsförslaget

JO konstaterar att allmänheten med ett system med namnbrickor utan
större svårighet skulle kunna få kunskap om vem en viss polisman är även när
denne på grund av t. ex. en brådskande och besvärlig tjänsteåtgärd inte kan
lämna namnuppgift. JO hävdar vidare att det är sannolikt att sådana
konflikter som ibland uppstår i samband med att allmänheten begär uppgift
om en polismans namn i det närmaste kommer att upphöra om polismännen
bär namnbrickor.

Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt anför att de polismän som godtagit
förslaget i huvudsak har ansett att polismannens anonymitet i förhållande till
allmänheten skulle minska om polismännen uppträdde öppet med namn.
Deras yrkeskunnande skulle bli mer respekterat. Vidare skulle öppenheten
möjligen begränsa intresset av trakasserier. En liknande synpunkt för JO
fram. Han menar att risken att trakasserier på grund av tjänsteåtgärder skall
öka kan betraktas som försumbar; snarare bör det förhållandet att polismän
individualiseras genom en namnskylt kunna väcka den insikten att poliserna
är vanliga människor och inte bara anonyma representanter för en diffus
samhällsmakt.

Polisstyrelsen i Landskrona polisdistrikt menar att ett införande av
personliga namn- eller nummerbrickor kan ses som ett sätt att betona
polisens vilja och intention att förbättra sitt umgänge med allmänheten.
Polisstyrelsen anför vidare att allmänheten härigenom lätt kan få en
informell kontakt med polisen; detta gagnar båda parter inte minst polisen
själv vid utövande av sådana arbetsuppgifter där samarbetet med allmänheten
kan vara av avgörande betydelse. Även polisstyrelsen i Stockholm
(majoriteten) tar upp frågan om förhållandet mellan polisen och allmänheten
och anser att det inte är uteslutet att namnbrickor skulle ha en positiv
inverkan härvidlag.

Argument mot motionsförslaget

Några av remissinstanserna konstaterar att namn- eller nummerbrickor
inte behövs för tjänsteutövningen. RPS anför således att det alltid går att få
en polismans identitet klarlagd om det behövs. Polisstyrelsen i Göteborgs
polisdistrikt och polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt (majoriteten) gör
uttalanden av liknande innebörd.

JulJ 1981/82:1

Det vanligaste argumentet mot ett system med namn- eller nummerbrickor
är att polismännens identitet behöver skyddas i vissa situationer. Bl. a. RÅ
anför att polisman i allmänhet och särskilt den som har yttre tjänst inte sällan
-inom och utom tjänsten - utsätts för våld, trakasserier och hot som inte bara
riktar sig mot honom själv utan också mot hans anhöriga. RÅ menar att ett
system med nummerbrickor kan vara en rimlig avvägning mellan intresset att
den som kommer i kontakt med polisen skall veta vem han har att göra
med.

Enligt RPS kan man inte utesluta att skyldighet att bära t. ex. namnbricka
skulle innebära att risken för trakasserier ökar. Mot bakgrund härav och då
polispersonalens identitet redan i dag kan fastställas utan svårighet finner
RPS inte skäl medverka till att polispersonalen mot sin vilja åläggs att bära
t. ex. namnbricka. Bland argument som polispersonalen i Malmö polisdistrikt
anfört mot att bära namnbricka är att trakasserier skulle underlättas.-Polisstyrelsen i Landskrona polisdistrikt nämner risken för trakasserier o. d.
som en nackdel som användning av namnbrickor kan medföra.

Som redan antytts redovisas en annan uppfattning a v JO. Han behandlar
sådana trakasserier som kan drabba polismännen på grund av tjänsteåtgärder,
och uttalar att farhågorna för att de skulle öka om polismännen bar
namnbrickor är överdrivna. Med den långtgående skyldighet att uppge sitt
namn som polismännen har kan enligt JO risken för att sådana trakasserier
skall öka betraktas som försumbar.

Ytterligare ett argument framförs i yttrandet från polisstyrelsen i Malmö
polisdistrikt. Där uppges att den polispersonal som är negativ till namnbrickor
bl. a. anfört att systemet med namnbrickor skulle innebära att polismännen
känner sig osäkra och utlämnade då de ingriper i besvärliga situationer.
Från samma håll har uppgivits att polismännen under den tid de var skyldiga
att ha nummer på uniformerna kände sig särbehandlade i förhållande till
andra yrkeskategorier.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion i vilken framförs
önskemål om att polismännen skall ha synliga namn- eller nummerbeteckningar
på sina uniformer.

Det förekommer att polismän har sitt namn på uniformen. Det sker på
deras eget initiativ. Några föreskrifter i ämnet finns inte. De polismän som
bär namnbrickor torde i allmänhet vara sådana som har särskilt utåtriktade
och servicebetonade arbetsuppgifter, t. ex. trafikundervisning och brottsförebyggande
verksamhet.

Polismännen anses enligt uttalanden av justitieombudsmannen vara
skyldiga att i tjänsten lämna upplysningar om sitt namn. Detta gäller dock
inte om någon frågar efter namnet i trakasseringssyfte eller annars utan
grundad anledning. Polismännen anses inte heller vara skyldiga att uppge sitt

JuU 1981/82:1

namn om trängande tjänsteuppgifter eller andra särskilda omständigheter
talar mot det.

Under tjänstgöring är polismännen skyldiga att medföra s. k. tjänstekort
för polismän (polislegitimation). Denna föreskrift gäller sedan den 1
september i år. Redan tidigare hade polismännen i allmänhet med sig
identitetskort vid tjänstgöring.

Under senare delen av 1800-talet och under 1900-talets två första
decennier fanns en skyldighet för polismän att bära synliga nummer på
uniformen. Systemet med nummer avskaffades efter framställning från
fackligt håll. De argument som då åberopades mot skyldigheten att bära
nummerbrickor var bl. a. att den medförde att polismännen riskerade att
trakasseras och att systemet med nummerbrickor verkade nedsättande för
polismännen.

I en del andra länder är polismännen skyldiga att bära synliga namn- eller
nummerbeteckningar. Polismännen i Storbritannien kan identifieras genom
en bokstav och ett nummer på uniformsaxeln. I flertalet delstater i USA bär
polismännen metallbrickor på vilka namnet är ingraverat. I Island gäller en
skyldighet för obefordrade polismän att bära ett synligt nummer på
uniformen. I de nordiska länderna i övrigt är polismännen inte skyldiga att
bära namn- eller nummerbrickor.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från justitieombudsmannen,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, fyra lokala polisstyrelser, Svenska
polisförbundet, JUSEK - Förbundet för, jurister, samhällsvetare och
ekonomer - samt från Svenska journalistförbundet.

De flesta remissinstanserna är tveksamma till om polismännen bör åläggas
skyldighet att bära namn- eller nummerbrickor. De anser dock, eller tar
åtminstone inte avstånd från tanken, att frågan bör övervägas närmare eller
att man bör starta en försöksverksamhet för att få ytterligare underlag för ett
ställningstagande. De enda som är helt positiva till motionsförslaget är
justitieombudsmannen och Svenska journalistförbundet. Journalistförbundet
anser dock att polismännens namn inte bör sättas ut på brickorna. Bland
de remissinstanser som är negativa till förslaget kan här nämnas rikspolisstyrelsen
som inte anser sig kunna medverka till att polispersonalen mot sin
vilja åläggs att bära namnbrickor. Svenska polisförbundet anser i första hand
att man bör avvakta effekten av den nya regeln om att polismännen skall
medföra polislegitimation under tjänstgöring.

Utskottet kan instämma i det syfte som ligger bakom motionsförslaget,
nämligen att underlätta kontakterna mellan polisen och allmänheten. Enligt
utskottets mening är det möjligt att ett system med identifikationsbrickor,
och då särskilt ett system med namnbrickor, skulle kunna medföra vissa
fördelar i detta hänseende. Att införa ett sådant system skulle kunna ses som
en ökad öppenhet från polisens sida mot allmänheten. Det skulle också
kunna få till effekt att allmänheten upplevde att det var lättare att få naturlig
kontakt med poliskårens representanter. För motionsförslaget talar också att

JuU 1981/82:1

det måste vara lättare för allmänheten att få reda på en viss polismans namn
om det anges på uniformen; polismännen är emellertid redan nu i allmänhet
skyldiga att uppge sina namn och det är därför tveksamt om ett genomförande
av motionsförslaget skulle medföra några större förbättringar i det här
hänseendet.

Den fråga som remissinstanserna har ägnat störst uppmärksamhet under
remissbehandlingen är huruvida risken för trakasserier mot polismännen och
deras anhöriga skulle öka om polismännen bar namnbrickor. Flertalet
remissinstanser anser att så är fallet. Det är bara en remissinstans,
justitieombudsmannen, som har annan uppfattning. Han menar att risken
för att trakasserier skulle öka kan betraktas som försumbar, eftersom
polismännen redan nu har en långt gående skyldighet att uppge sina
namn.

Utskottet hyser förståelse för uppfattningen att polismännens identitet bör
kunna skyddas i vissa situationer och den omständigheten att många inom
poliskåren anser att ett system med namnbrickor skulle ha negativa
konsekvenser i detta hänseende måste enligt utskottets mening tillmätas vikt
vid bedömningen av motionsspörsmålet. Utskottet vill också framhålla att
det inte är uteslutet att effekten av en sådan reform som motionärerna
förespråkar i vissa enskilda fall kan bli motsatt den motionärerna åsyftar om
reformen genomförs mot polismännens vilja.

Enligt utskottets mening finns det således starka skäl som talar mot den av
motionärerna förespråkade reformen och utskottet är inte berett att på nu
föreliggande utredningsmaterial tillstyrka att den genomförs. Utskottet
anser dock att det är ett angeläget intresse att alla uppslag som syftar till att
förbättra kontakterna mellan polisen och allmänheten tas till vara. Som
redan tidigare har nämnts anser utskottet att det är tänkbart att den av
motionärerna förespråkade reformen kan ha en sådan effekt. Med hänsyn
härtill anser utskottet det lämpligt att den nyligen tillkallade parlamentariskt
sammansatta polisberedningen ägnar frågan uppmärksamhet. Utskottet
förutsätter att så sker utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida och
avstyrker med det sagda bifall till motionen.

Avslutningsvis vill utskottet framhålla att det, oavsett frågans fortsatta
behandling, är angeläget att polismyndigheterna genom praktiska åtgärder
underlättar för de polismän som så vill att bära namnbrickor.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:1186.

Stockholm den 3 november 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

JuU 1981/82:1

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof
(m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg
(s). Göte Jonsson (m). Helge Klöver (s). Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf
Mathsson (s) och Stina Eliasson (c).

JuU 1981/82:1

Bilaga

Sammanställning av remissyttranden

JO:

' i

Jag tror mig veta att det inom poliskåren finns ett motstånd mot
namnbrickor främst av det skälet att man fruktar att bli trakasserad, om
allmänheten utan vidare kan inhämta namnuppgifter. Det torde här vara
fråga om ett annat slag av trakasserier, nämligen sådana som kan drabba
polismannen på grund av en tjänsteåtgärd. Enligt min mening är dessa
farhågor överdrivna. Med den långtgående skyldighet att uppge namn som
redan finns kan risken för att sådana trakasserier skall öka betraktas som
försumbar. Snarare bör väl det förhållandet att polismän individualiseras
genom en namnskylt kunna väcka den insikten att poliserna är vanliga
människor och inte bara anonyma representanter för en diffus samhällsmakt.

Från allmänhetens synpunkt skulle namnbrickor på polisuniformen
innebära att man utan större svårighet kan få reda på vem man har att göra
med även om polismannen i fråga på grund av t. ex. en brådskande och
besvärlig tjänsteåtgärd just då inte kan lämna namnuppgift. Vidare kan det
ge ett incitament eller en hjälp att lägga namnet på minnet. Det kan inte vara
ovanligt att den som i något sammanhang träffar på en polisman glömmer att
ta reda på namnet eller missuppfattar en muntlig uppgift därom, vilket kan
medföra att han måste spåras via tjänstgöringslistor eller på annat sätt. För
polismannens del bör det på motsvarande sätt vara en fördel att namnet
framgår av en bricka, vilket underlättar för honom att lämna uppgifter om
hans identitet. Sannolikt kommer också sådana konflikter som ibland
uppstår i samband med begäran om namnuppgift att närmast upphöra.

Jag vill erinra om att en stor del av personalen på kriminalvårdsanstalterna
är skyldig att bära tjänstebricka under tjänstgöring.

På grund av det anförda vill jag tillstyrka att riksdagen verkar för att det
införs en skyldighet för polismän i uniform att bära identifikationsbricka.

RÅ:

Polisman i allmänhet och särskilt den som har yttre tjänst utsätts inte sällan
inom och utom tjänsten för våld. trakasserier och hot, som inte blott riktar sig
mot honom själv utan även mot hans anhöriga. Det är i hög grad angeläget att
sådana övergrepp begränsas och då de förekommer beivras i största möjliga
utsträckning. Omständigheter av det slag som nu nämnts talar i och för sig för
att polismäns identitet i vart fall i vissa situationer kan behöva skyddas. Å
andra sidan finns skäl som talar för att den allmänhet som kommer i kontakt
med polisen skall veta vem han har att göra med. En sådan ordning råder för
övrigt numera på många andra områden, där enskilda befattningshavare har
kontakt med allmänheten. Därtill kommer att polisman som regel inte kan
undandra sig att lämna uppgift om vem han är. En rimlig avvägning av de

JuU 1981/82:1

nämnda intressena skulle kunna vara att förse polis i uniform med tydlig
nummerbricka i syfte att för bl. a. invandrare med språksvårigheter
underlätta identifieringen av enskild polisman. Givetvis måste den närmare
utformningen av en eventuell sådan reform ske så att den enskilde
polismannens berättigade integritetsintressen tillgodoses. I linje med vad
som uttalas i flera av de bilagda remissvaren finns det därför enligt min
mening anledning att närmare överväga om polisman i uniform bör bära
någon form av identitetsbricka. Frågan synes, som länsåklagaren i Gävleborgs
län antyder, kunna övervägas inom ramen för det reformarbete
beträffande polisens uppgifter, utbildning och organisation m. m., varom
riksdagen nyligen fattat beslut...

RPS:

Polisens tjänsteuppgifter löses i normalfallen utan att fråga om personalens
identitet uppstår. I de fall ett klarläggande av identiteten behövs finns
alltid möjlighet att få denna i sista hand genom kontakt med det aktuella
polisdistriktet.

Man kan inte utesluta att skyldighet att bära t. ex. namnbricka skulle
innebära att risken för trakasserier ökar. Mot bakgrund av detta och då
polispersonalens identitet redan i dag kan fastställas utan svårighet då så
behövs finner rikspolisstyrelsen inte skäl medverka till att polispersonalen
mot sin vilja åläggs att bära t. ex. namnbricka.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt:

Majoriteten:

Namnbrickor eller liknande är inte erforderliga ur tjänstesynpunkt.
Styrelsen anser emellertid att det inte är uteslutet att namnbrickor skulle ha
en positiv inverkan på förhållandet mellan polis och allmänhet. I princip
skulle styrelsen därför kunna tänka sig i varje fall en försöksverksamhet med
namnbrickor.

Minoriteten:

(Reservation av ledamöterna Cederschiöld, Holmér, Pålsson och tjänstgörande
ledamoten Nilsson)

Reformen är emellertid i högsta grad beroende av medverkan från dem
som skall bära brickorna. Stockholmsavdelningen av Svenska polisförbundet
har tagit bestämt avstånd från förslaget främst med hänsyn till en befarad risk
för trakasserier.

Med hänsyn till vad som anförts från fackligt håll får styrelsen därför
föreslå att motionen avslås.

JuU 1981/82:1

Polisstyrelsen i Landskrona polisdistrikt:

Förevarande motion innehåller i och för sig inga nyheter för befattningshavarna
i Landskrona polisdistrikt. En polisman i distriktet tog sig före 1975
att anbringa sitt namn på polisuniformen. Efter beslut av rikspolisstyrelsen
togs det emellertid bort. Polisstyrelsen bifogar fotokopior av reportage i
Polistidningen nr 5/75. Såvitt polisstyrelsen kan finna synes erfarenheterna -med beaktande av den korta tidsrymden - varit positiva. Även om distansen
mellan polismannen och allmänheten försvann, måste i sammanhanget även
beaktas att det kan finnas nackdelar såsom trakasserier, hotelser m. m.
Förvisso gäller redan i dag skyldighet för polismannen att uppge sitt namn om
någon frågar. Undantag härför förefinns

Inom många serviceyrken - affärer, banker och sjukhus - används
namnbrickor. Sammalunda är fallet vad gäller brandkåren-. Självfallet kan
polisen - som ett allmänhetens serviceorgan - icke jämföras med övriga
sådana framför allt p. g. a. dess repressiva roll.

Införandet av personliga namn- eller nummerbrickor på polisuniformen
kan också ses som ett sätt att inför allmänheten betona polisens vilja och
intention att förbättra sitt umgänge med allmänheten. Härvid kan allmänheten
lätt få en informell kontakt med polisen. Något som gagnar båda parter
och inte minst polisen själv vid utövandet av andra arbetsuppgifter, där
samarbetet med allmänheten kan vara av avgörande betydelse. Polisstyrelsen
har full förståelse för de polismän, som är negativa till personliga
identifikationsbrickor p. g. a. risken att utsättas för trakasserier under icke
tjänstetid.

Med beaktande av vad ovan anförts är det måhända så att fördelarna trots
allt uppväger nackdelarna. Polisstyrelsen är dock av den uppfattningen, att
försöksverksamhet i ett antal polisdistrikt av olika storleksordning bedrivs
innan definitiv ståndpunkt tas i frågan.

Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt:

I Malmö polisdistrikt har en undersökning genomförts för att söka
klarlägga den enskilde polismannens inställning till ett förslag om att bära
namnbricka. Undersökningens resultat kan sammanfattas enligt följande.

Större delen av de polismän som uttalat sig vid undersökningen har ställt
sig avvisande till förslaget att bära namnbricka.

Polismän tillhörande kvarterspolisorganisationen har till övervägande del
godtagit ett system med namnbricka. Det bör emellertid framhållas att dessa
polismän utför speciella arbetsuppgifter. Sålunda deltar de inte i utryckningsverksamheten
där konfrontationerna med allmänheten erfarenhetsmässigt
är störst.

De polismän som godtagit förslaget har i huvudsak angett att polismannens
anonymitet i förhållandet till allmänheten skulle komma att minska om
polismannen uppträdde öppet med sitt namn. Polismannens yrkeskunnande
skulle bli mera respekterat. Öppenheten skulle möjligen även begränsa
intresset av att på olika sätt trakassera polismannen i form av obefogade
anmälningar eller klagomål till massmedia.

Den polispersonal som avvisat systemet med namnbrickor har som skäl
framhållit följande:

JuU 1981/82:1

1 När polismän förut på sin uniform bar tjänstgöringsnummer kände sig
personalen särbehandlad i förhållande till andra yrkesgrupper. Trakasserianmälningar
förekom trots att polismannen på den tiden arbetade under
relativt lugna förhållanden.

2 Det finns en risk för att personer som utsatts för polisingripanden kan ta
till repressalier i form av t. ex. telefontrakasserier, hot och förföljelser inte
bara mot polismännen utan även mot deras familjemedlemmar. Detta
förekommer redan i dag i viss omfattning. Bärande av namnbricka skulle
underlätta sådana trakasserier.

3 Systemet med namnbricka skulle innebära att polismannen känner sig
osäker och utlämnad då han ingriper i besvärliga situationer. Särskilt
polismän med ovanliga namn och deras anhöriga kunde komma att känna sig
utsatta då ett ovanligt namn lätt ihågkommes eller lätt påträffas i t. ex.
telefonkatalogen. För närvarande har detta medfört att en del polismän har
hemligt telefonnummer.

4 Vid vittnesmål i domstolen i Malmö tillfrågas numera den enskilde
polismannen endast om namnet i den tilltalades närvaro och inte om
adressuppgifter för att undvika obehag för polismannen och dennes
anhöriga.

5 En uniformsklädd polisman medför alltid sin legitimationshandling
(tjänstekort). Vid varje tjänsteingripande är polismannen skyldig att på
begäran visa handlingen eller om så bedöms lämpligare uppge sitt namn för
den mot vilken ett ingripande företas, såvida det inte står klart för
polismannen, att namnuppgiften kan komma att utnyttjas i trakasserande
syfte. Därutöver har allmänheten alltid möjlighet att på polisstationen få
upplysning om polismannens identitet sedan uppgift lämnats om tiden och
platsen för polisingripandet. Detta är en tillräcklig garanti för att få reda på
namnet på den polisman som ingripit.

Några statistiska uppgifter som visar i vilken omfattning polismän och
anhöriga till polismän verkligen utsatts för trakasserande handlingar i Malmö
polisdistrikt finns inte att tillgå.

Ett system med namnbrickor kan i och för sig vara ett sätt att på sikt mjuka
upp relationerna mellan polis och allmänhet. Förslaget kan emellertid icke
enligt polisstyrelsens mening för närvarande mot polismännens bestämda
avrådande genomföras i Malmö polisdistrikt utan att menligt inverka på
arbetsmotivationen. Systemet synes dock närmare böra undersökas inom
rikspolisstyrelsen och om så bedöms lämpligt på försök prövas i ett antal
polisdistrikt av olika storlek.

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt:

Det är viktigt att allmänheten ges möjlighet att kunna identifiera polismän
under deras tjänstgöring. Detta är redan i dag tillgodosett enär varje
polisman under tjänstgöring skall ha legitimationshandling på sig för att på
begäran kunna styrka sin identitet. Polisman är i princip skyldig att legitimera
sig utom i fall då någon i trakasseringssyfte eller i övrigt utan grundad
anledning begär att få veta polismans namn eller om brådskande tjänsteuppgifter
eller liknande lägger hinder i vägen. Polismännen tillmötesgår också så

JuU 1981/82:1

långt det är möjligt den som önskar få upplysning om vem polismannen
är.

Frågan om bärande av namnbrickor har diskuterats vid olika tillfällen och
inom någon ort varit föremål för frivillig försöksverksamhet. En samlad
bedömning ger vid handen att endast ett fåtal polismän önskar bära
namnbrickor på uniformen och då vid tjänstgöring på polisstationer, vid
kvarterspolistjänstgöring, vid skolundervisning och liknande. Något förbud
att bära namnbrickor föreligger icke.

Ovilligheten att obligatoriskt bära namnbrickor i yttre tjänst hänför sig
främst till att polismännen riskerar att utsättas för trakasserier för att de
utfört ett för någon eller några obekvämt arbete. Det torde icke heller vara
nödvändigt att förse polisman i yttre tjänst med namnbrickor att obligatoriskt
bäras. Man kan med stor exakthet klargöra vilken eller vilka polismän som
agerat i en viss situation enär polismännen utsättes att tjänstgöra inom visst
angivet område eller i visst fordon.

Då frågan i sin helhet berör polisen - allmänheten torde den kunna
hänskjutas till polisberedningen.

Svenska polisförbundet:

Namnbricka för polismän har diskuterats inom förbundet under ett flertal
år. I yttranden till Rikspolisstyrelsen såväl 1976 som 1979 har förbundet
föreslagit att därest den allmänna opinionen kräver att polismän ska bära
namnbricka, bör till en början försöksverksamhet startas i några polisdistrikt
och att man därefter utvärderar resultatet och tar ställning i frågan. En
förutsättning för sådan försöksverksamhet är dock att enhetliga namnbrickor
framtas och att Rikspolisstyrelsen som arbetsgivare svarar för erforderliga
kostnader. Av yttrandena framgår vidare att sådan försöksverksamhet måste
ske på frivillig basis enär det knappast enligt förbundet kan anses försvarligt
att påtvinga en polisman namnbricka mot dennes vilja. Någon sådan
försöksverksamhet har inte startat på grund av den stora kostnad ett
framtagande av namnbricka skulle innebära för arbetsgivaren. Förbundet
finner i nuläget ingen anledning att ändra tidigare gjorda ställningstaganden.
I sammanhanget bör framföras att en namnbricka och i synnerhet en
nummerbricka inte är den garanti för identifiering av en polisman som
framförs i motionen.

Avslutningsvis vill förbundet framhålla det arbete som för närvarande
pågår inom Justitiedepartementet med ändringar i polisinstruktionen. På
förslag från Svenska polisförbundet har frågan om legitimering blivit föremål
för särskild prövning och det diskuteras för närvarande att i polisinstruktionen
inta en bestämmelse om polismans skyldighet att kunna legitimera
sig.

Förbundet föreslår med anledning av detta arbete att ett legitimeringssystem
i enlighet med det som framförs i motionen bör avvaktas i väntan på
ändring i polisinstruktionen och de effekter en sådan ändring kan medföra.

JuU 1981/82:1

JUSEK, Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer:

Förslag av ungefärligen den nu aktuella innebörden har vid olika tillfällen
diskuterats inom polisväsendet. Olika synpunkter har därvid framkommit.
Frågan synes tarva en ingående analys före ett definitivt ställningstagande.
Spörsmålet bör därför lämpligen analyseras av polisberedningen jämte alla
de andra frågor av polisiär policykaraktär, som beredningen kommer att få
taga ställning till. Den praktiska lösningen bör ges i författningar/anvisningar
i anslutning till den kommande polislagen.

JUSEK är för sin del inte främmande för att tillgodose motionärernas
önskemål i form av en på lämpligt sätt avpassad försöksverksamhet. Denna
bör i så fall ske inom de polisiära grenarna receptions-, kvarterspolis- och
trafikövervakningstjänst. Däremot vill JUSEK med hänsyn till de betänkligheter,
som framförts i olika sammanhang från personalhåll, f. n. inte
tillstyrka försöksverksamhet vid övervakningssektion.

Därest departementet skulle finna en försöksverksamhet lämplig bör den
ske i förslagsvis tre olika polisdistrikt i storlekshänseende och efter samråd
med vederbörande personalorganisationer.

Svenska journalistförbundet:

Svenska journalistförbundet tillstyrker motionen.

Varje polisman i uniform bör bära en personlig identifikationsbricka med
nummer och eventuellt även gradbeteckning. Genom att inte sätta ut
polismannens namn på identifikationsbrickan utsätter man inte polismannen
för några onödiga risker i arbetet, t. ex. i form av trakasserier. Namnet på
polismannen ska därför automatiskt inte lämnas ut till envar som efterfrågar
namnet utan detta sker först när det bedöms vara påkallat, t. ex. i samband
med en anmälan mot en polisman.

GOTAB Stockholm 1981