om skyldighet att avhjälpa vissa tillverkningsfel (Betänkande 1982/83:LU10 Lagutskottet)

LU 1982/83:10

Lagutskottets betänkande
1982/83:10

om skyldighet att avhjälpa vissa tillverkningsfel
Ärendet

I motion 1981/82:522 av Ove Karlsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag som ålägger motorfordonstillverkare/
generalagenter att - utan kostnad för ägaren - avhjälpa fel eller återkalla
motorfordon som har brister som kan påverka trafiksäkerheten.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från trafiksäkerhetsverket,
konsumentverket, Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas
helnykterhetsförbund (MHF) och Bilindustriföreningen.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att flera skäl talar för att tillverkaren/generalagenten
skall ha ansvar för fordonen även när de kommit i trafik. Ibland förekommer
det sålunda att fordonsmodeller har bristfälligheter som uppenbarligen inte
kan hänföras till normalt slitage eller eftersatt underhåll. Som exempel härpå
nämner motionärerna sprickor i ram eller karosseri, onormalt glapp i
styrväxel, styrleder eller spindelleder, skador till följd av olämpligt dragna
bromsledningar eller elledningar, bristfällig fastsättning av karosseri, strålkastare,
bromsledningar eller säten m. m. Motionärerna anser det angeläget
att fordonstillverkarna och generalagenterna åläggs en lagstadgad skyldighet
att i skälig omfattning åtgärda sådana fel och brister som inte kan anses bero
på normalt slitage eller eftersatt underhåll. Motionärerna framhåller vidare
att förebilder för hur en sådan lag skulle kunna utformas finns i andra länder,
varför något längre dröjsmål med lagstiftningsåtgärder knappast skulle
behövas. Avslutningsvis erinrar motionärerna om att frågan har varit
föremål för utredning även här i landet.

Gällande ordning

Produktsäkerhet har ägnats stor uppmärksamhet i lagstiftningen och
bestämmelser riktade mot farliga varor finns på en rad områden.

På trafikområdet finns t. ex. regler om typbesiktning av fordon. För att ett
typgodkännande skall meddelas fordras bl. a. att vissa bromskrav, avgaskrav
och krav på krocksäkerhet hos karossen uppfyllts.

På arbetar- och miljöskyddsområdena finns regler med vars hjälp
användningen av farliga varor kan förbjudas. Som exempel på lagstiftning
som innehåller sådana regler kan nämnas läkemedelsförordningen

1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 10

LU 1982/83:10

(1962:701), livsmedelslagen (1971:511), lagen (1973:329) om hälso- och
miljöfarliga varor, marknadsföringslagen (1975:1418) och arbetsmiljölagen
(1977:1160).

Nu angivna bestämmelser har till främsta ändamål att förhindra att farliga
varor kommer ut på marknaden. När det gäller möjligheten att avlägsna en
farlig vara från marknaden, t. ex. genom att tillverkaren tvingas återta varan,
eller att ersätta skador som orsakats av farliga varor, är regleringen betydligt
mer ofullständig.

Konsumentköplagen (1973:877) ger under vissa förutsättningar en konsument
rätt att häva köp. Är en vara behäftad med fel får köparen sålunda om
felet inte är av ringa betydelse för honom häva köpet (4 och 5 §§).
Hävningsrätt föreligger dock inte om säljaren erbjuder sig att avhjälpa felet
eller att avlämna felfri vara i den felaktigas ställe och om rättelse sker genast
och utan kostnader eller väsentliga olägenheter för köparen.

Är en vara inte i och för sig felaktig skall den likväl enligt 8 §
konsumentköplagen anses vara behäftad med fel om den säljs i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller eljest i strid mot förbud att
saluhålla varan vilket meddelats i författning eller av myndighet i syfte att
förebygga att den som använder varan ådrager sig ohälsa eller drabbas av
olycksfall eller i syfte att hindra användningen av vara som ej är tillförlitlig
från säkerhetssynpunkt. En vara skall också anses behäftad med fel om den
är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller
annans liv eller hälsa.

Några regler som tvingar en tillverkare eller generalagent att återkalla ett
fordon med konstruktionsfel finns inte. Sådana regler finns t. ex. i USA. Som
regel brukar dock tillverkare eller generalagent frivilligt återkalla felaktiga
fordon.

När det gäller frågan om ersättning för skada som orsakas av farliga eller
felaktiga produkter finns speciallagstiftning om strikt ansvar i fråga om vissa
särskilda produkter. Som exempel härpå kan nämnas atomansvarighetslagen
(1968:45) och lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskador till sjöss.

På läkemedelsområdet har ersättningsfrågan lösts genom ett särskilt
frivilligt ersättningssystem, läkemedelsförsäkringen.

När det gäller frågan om ett mer generellt produktansvar har förslag till
lagstiftning lagts fram av produktansvarskommittén i betänkandet (SOU
1979:79) Produktansvar II. Något förslag med anledning av betänkandet har
dock ännu inte förelagts riksdagen.

Utredningar

Typbesiktningsutredningen

I ett år 1979 avgivet delbetänkande (Ds K 1979:7) Fordon i föreskrivet
skick lade typbesiktningsutredningen fram ett förslag till lag om skyldighet

LU 1982/83:10

att åtgärda bristfälliga fordon.

Förslaget innehöll en skyldighet för tillverkarna/generalagenterna att i
skälig omfattning åtgärda bristfälliga fordon. Med bristfällighet avsågs en
systematisk avvikelse från fordonskraven. Det kunde t. ex. röra sig om
bromsslangar som spricker efter kort tids användning. Skyldigheten att
åtgärda omfattade enligt förslaget endast registrerade fordon som var högst
fem år gamla och körts högst 80 000 km. I vissa fall innebar lagförslaget en
skyldighet för tillverkaren/generalagenten att kalla tillbaka alla fordon som
han misstänkte vara felaktiga för kostnadsfri reparation. I andra fall kunde
det enligt förslaget räcka med att märkesverkstäderna i samband med
ordinarie service av bilen kontrollerade och eventuellt bytte den detalj som
misstänktes vara bristfällig. En särskild fordonsnämnd skulle enligt förslaget
kunna förelägga en tillverkare/generalagent att vid äventyr av vite genomföra
de åtgärder som behövdes.

Utredningens förslag har inte lett till lagstiftning.

Utredning om återkallelse av farliga varor

Genom beslut den 30 juni 1982 har regeringen tillkallat en kommitté för att
överväga frågan om lagstiftning för att möjliggöra återkallelse av farliga
varor.

I direktiven (Dir. 1982:60) hänvisas inledningsvis till att konsumentverket i
skrivelse till handelsdepartementet våren 1979 föreslagit att en utredning om
återkallelse av farliga produkter skall tillsättas. Vidare erinras om att
organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) våren
1981 rekommenderat medlemsländerna att bl. a. överväga lagstiftning på
området. Därefter framhålls att tiden nu är mogen att tillkalla en kommitté
för att överväga lagstiftningsfrågan.

Enligt direktiven bör kommittén till en början närmare kartlägga
innebörden av gällande rätt på olika produktområden. Som ett nästa steg bör
kommittén granska de praktiska erfarenheterna från hittillsvarande arbete
hos myndigheter som övervakar produktsäkerhet. Med utgångspunkt
härifrån bör kommittén ta ställning till om nuvarande ordning behöver
kompletteras med någon form av återkallelse av farliga varor. Kommittén
bör enligt direktiven inte vara bunden av någon bestämd tolkning av
begreppet återkallelse utan kunna pröva olika alternativ - t. ex. hävning av
köpet, rätt till ersättningsvara eller reparationsåtagande - och kombinationer
av sådana. Också informationsålägganden bör övervägas. I ett nytt
system är det sannolikt lämpligt att tillämpande myndigheter får möjlighet
att välja den åtgärd, som med hänsyn till graden av farlighet hos varan m. m.,
bedöms som lämplig. Kommittén har härvid givetvis att noga pröva bl. a.
kostnader och övriga konsekvenser för konsumenter och företag av ett
förfarande med återkallelse liksom behovet av rimliga planeringsförutsättningar
för berörda näringsidkare.

LU 1982/83:10

Om kommittén finner att någon form av återkallelsesystem bör inrättas
blir då en huvudfråga att avgränsa de områden inom vilka återkallelse skall
kunna ske. En annan viktig fråga är hur kvalificerad farligheten skall vara för
att återkallelse skall bli aktuell. Vidare måste ställning tas till frågan om vem
eller vilka som skall kunna åläggas att återkalla. Kommittén bör vidare
överväga de regressfrågor och andra civilrättsliga spörsmål som kan uppstå i
anslutning härtill. Ytterligare ett problem som kommittén måste ta ställning
till blir inom vilken tidrymd som en eventuell återkallelse skall kunna
aktualiseras. Kommittén bör vidare överväga om det bör sättas någon gräns
för hur stora kostnader ett företag får åsamkas till följd av en återkallelse.
Detta spörsmål har enligt direktiven ett nära samband med frågan om ett
mera generellt produktansvar. Kommittén bör följa utvecklingen på detta
område. Kommittén skall vidare ta upp de praktiska och organisatoriska
frågor som ett återkallelsesystem för med sig.

Remissyttrandena

Trafiksäkerhetsverket och konsumentverket har inget att erinra mot en
lagstiftning på området men synes förorda en mer generell reglering.
Motormännens helnykterhetsförbund (MHF) tillstyrker i princip motionsförslaget.
Motormännens riksförbund (M) anser att det nuvarande frivilliga
återkallelsesystemet fungerar bra. Bilindustriföreningen avstyrker bifall till
motionen.

Trafiksäkerhetsverket hänvisar inledningsvis till sitt yttrande över typbesiktningsutredningens
betänkande, i vilket yttrande verket bl. a. anförde.

En väsentlig brist i nuvarande bestämmelser är att den ansvariga
myndigheten, därest överläggningar om åtgärder mot konstaterade brister
inte leder till rättelse, endast har möjlighet att överväga återkallelse av
typbesiktningstillståndet. Möjlighet att kunna föreskriva att alla registrerade
fordonsägare har rätt att hos den som levererat bilen få fel avhjälpt skulle
innebära betydligt bättre möjligheter att hävda besiktningskraven än för
närvarande.

Trafiksäkerhetsverket konstaterar därefter att verket således inte har
något att erinra mot en lagstiftning inom detta område. Sannolikt finns det
emellertid också andra produktområden där en lagstiftning av detta slag
skulle vara berättigad. En mer generell lagstiftning innefattande uttryckliga
regler om ansvarsfördelning mellan tillverkare och köpare torde därför enligt
verkets mening vara en lämpligare lösning.

Konsumentverket delar motionärernas uppfattning att fel och brister
emellanåt kan uppträda på olika bilmodeller som inte kan anses bero på
normalt slitage eller eftersatt underhåll, vilket bilägaren har att svara för. I
remissyttrandet över typbesiktningsutredningens betänkande hade konsumentverket
i princip inte något att invända mot förslaget till lag om
skyldighet att åtgärda bristfälliga fordon. Tvärtom hävdade verket att ett

LU 1982/83:10

sådant ansvar på säkerhetssidan även torde främja ett ökat ansvarstagande
från bilindustrins sida på andra områden som är väsentliga från konsumentsynpunkt,
exempelvis i fråga om bilkorrosion. Konsumentverket framhöll
emellertid också att det ökade tillverkaransvaret i praktiken kunde få vissa
oönskade effekter som borde uppmärksammas. Ett ansvar av denna
omfattning skulle kunna leda till att biltillverkare/generalagenter ökade
kraven på bilägarna att endast utnyttja den ”egna” serviceorganisationen
eller reservdelar/komponenter av visst slag. På sikt skulle sådana monopoliseringstendenser
sannolikt medföra en från konsumentsynpunkt ogynnsam
prissättning. En annan tänkbar konsekvens kunde bli att vissa reservdelar
eller komponenter som rent objektivt var bättre än originaldelarna inte fick
monteras och därmed utestängdes från marknaden.

Med anledning av den föreliggande motionen vill verket erinra om att inte
bara trafiksäkerhetsfel utan också andra fel, s. k. konditionsfel, ibland bör
kunna föranleda återkallelse. Detta gäller i första hand systematiska,
allvarliga fel, som är kostsamma att avhjälpa för ägaren efter det att den
ettåriga nybilsgarantin löpt ut. Upplysningsvis nämner verket vidare att
arbete numera inletts inom ramen för Nordiska ämbetsmannakommittén för
konsumentfrågor i syfte att åstadkomma en allmän 6-årig rostskyddsgaranti
utan särskild kostnad för bilägaren.

Konsumentverket erinrar avslutningsvis om verkets skrivelse till regeringen
den 29 maj 1979 angående återkallelse av farliga produkter. I skrivelsen
föreslogs att varje myndighet, som ansvarar för produktkontrollen inom ett
visst område, borde få pröva frågor om återkallelse av produkter med
undermåliga säkerhetsegenskaper.

MHF framhåller att avsaknaden av en laglig möjlighet att tvångsmässigt
ålägga tillverkare och importörer att återkalla och åtgärda trafikfarliga
fordon är en brist i typbesiktningssystemets efterkontroll. En formell
skyldighet att i rimlig omfattning åtgärda fel och brister som kan utgöra fara
för trafiksäkerheten borde inte bara gälla bilar utan också husvagnar,
släpfordon etc. Det finns dock enligt MHF anledning framhålla att det finns
exempel på då seriösa tillverkare och importörer frivilligt har återkallat och
åtgärdat felaktiga fordon. En laglig skyldighet skulle sannolikt leda till att i
flera fall tillverkare och importörer skulle känna en sådan press att eventuella
fel frivilligt åtgärdades. MHF vill därför ge sin principiella tillstyrkan till
motionärernas förslag, vars genomförande skulle förstärka konsumentskyddet.
Samtidigt vill förbundet dock framhålla vikten av att prövningen av ett
åtgärdsåläggande sker på objektiva grunder och med iakttagande av viss
varsamhet. Enligt MHF finns det tyvärr exempel på myndighetsingripanden,
som vållat såväl bilägare som tillverkare och importörer bekymmer.

Motormännens riksförbund (M) erinrar om att USA är det enda land där
enligt lag återkallelse kan ske efter garantitiden. Övriga länder inkl. Sverige
återkallar fordon när tillverkare/generalagenter anser att tillverkningsfel
som påverkar trafiksäkerheten kan finnas på levererade fordon. Denna

LU 1982/83:10

återkallelse är frivillig för tillverkare som även beslutar om att så skall ske.
Lagstiftningen i USA innebär att bilägare kan tvinga tillverkare att återkalla
hela eller delar av en fordonsmodell för kontroll eller åtgärd av eventuella
tillverkningsfel. Detta sker dock först efter att tillverkare/generalagent
vägrat återkalla fordon frivilligt.

M anser att det i Sverige tillämpade frivilliga återkallelsesystemet fungerar
bra när tillverkare/generalagent beslutat om återkallelse. Tyvärr är inställelsefrekvensen
dålig från bilägarens sida trots flertalet uppmaningar. Inställelsefrekvensen
torde kunna ökas genom en bättre information. M är därför
berett att medverka till ökad information till bilägare om återkallelsens
behov och syfte. Detta kan ske i tidningen MOTOR och genom M:s
teststationer.

Bilindustriföreningen hänvisar inledningsvis till att typbesiktningsutredningens
förslag inte föranledde några åtgärder från regeringens sida.
Föreningen hänvisar vidare till att undersökningar i USA visar att mindre än
5 % av trafikolyckorna med säkerhet kan tillskrivas brister hos fordonen och
att av de tekniska brister som förelegat det stora flertalet var att hänföra till
slitage och bristande underhåll.

Enligt föreningen har inte motionärerna visat att tekniska fel på fordon
orsakade av konstruktiva svagheter skulle äventyra trafiksäkerheten i
Sverige. Föreningen pekar också på att typbesiktningsutredningen inte
kunde ange några exempel på att trafiksäkerhetsverket inte utan lagstiftning
hade kommit till rätta med de problem som förelegat. Mot denna bakgrund
ter det sig enligt föreningen oklart, varför motionärerna anser det
”angeläget” med en lag som ålägger biltillverkarna att återkalla och åtgärda
fordon med trafiksäkerhetsrelaterade brister.

Föreningen erinrar om att nya bilar i dag omfattas av en garanti som ger
köparen fullt skydd mot bl. a. eventuella brister hos säkerhetsdetaljer på
fordonet under 12 månader efter leveransen.

Minst lika viktig är enligt föreningen emellertid biltillverkarnas löpande
kvalitetsuppföljning och därmed sammanhängande servicekampanjer. Förutom
genom den egna mycket omfattande provningsverksamheten får
tillverkaren genom uppföljning via sina serviceorganisationer i samtliga
länder där fordonet marknadsförs på ett tidigt stadium en samlad rapportering
av de bristfälligheter som kan förekomma hos produkten. Ett värdefullt
komplement till denna uppföljning är bl. a. AB Svensk Bilprovnings (ASB)
årliga rapporter från företagna kontrollbesiktningar liksom ASB:s erfarenheter
från registreringsbesiktningar av nya fordon. De eventuella kvalitetsbrister
som konstateras, av vilka sådana av betydelse för trafiksäkerheten har
högsta prioritet, resulterar i samordnade service- eller återkallandekampanjer.
Härvid åtgärdas bristerna utan kostnad för bilägaren. Åtgärdande sker
vid kundens ordinarie verkstadsbesök eller i allvarligare fall efter det att
bilägaren skriftligen ombetts att omgående inställa sitt fordon för åtgärd. För
att på effektivaste och snabbaste sätt nå berörda kunder utnyttjas det

LU 1982/83:10

centrala bilregistret och datasystem. Kunder som ej inom rimlig tid inställer
sitt fordon på verkstaden påminns bl. a. genom rekommenderat brev. Det är
inte ovanligt att massmedia informeras för att få den enskilde bilägaren att
hörsamma uppmaningen om att åtgärda sitt fordon. Biltillverkarnas servicekampanjer
är ej tidsbegränsade. De kan vid allvarligare brister sträcka sig
lång tid efter perioden för fordonets nybilsgaranti. Det finns exempel på
servicekampanjer som omfattat bilar som körts mer än 10 000 mil.

Av det föregående framgår att biltillverkarna är medvetna om och tar sitt
ansvar för trafiksäkerheten. Genom nybilsgarantin och biltillverkarens
kvalitetsuppföljning och frivilliga servicekampanjer rättas de fel till som kan
bedömas innebära trafiksäkerhetsrisker utan kostnad för bilägaren. Detta
system fungerar enligt föreningen bra, vilket också är en förutsättning från
konkurrenssynpunkt. Föreningen anser att de fördelar som skulle kunna
vinnas med att lagstadga skyldighet att återkalla och åtgärda bristfälliga
fordon skulle vara obetydliga eller obefintliga. Nackdelarna i form av ökad
administration, minskad smidighet och därmed sammanhängande kostnader
både hos tillverkare och myndigheter skulle däremot enligt föreningen bli
högst avsevärda och inte uppvägas av någon påtaglig höjning av trafiksäkerheten.
Föreningen avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottet

I motionen yrkas att fordonstillverkare och generalagenter skall åläggas en
lagstadgad skyldighet att i skälig omfattning åtgärda sådana fel och brister
som inte kan anses bero på normalt slitage eller eftersatt underhåll.

Den i motionen aktualiserade frågan har tidigare prövats av typbesiktningsutredningen.
Som framgår av det ovan anförda (s. 2) lade utredningen
1979 fram ett förslag till lag om skyldighet att åtgärda bristfälliga fordon.
Förslaget innebar bl. a. att en särskild fordonsnämnd skulle ges möjlighet att
förelägga en tillverkare/generalagent att vidta åtgärder med anledning av
påtalade bristfälligheter hos fordon, t. ex. att för kostnadsfri reparation
återkalla alla fordon som kunde misstänkas vara felaktiga. Förslaget har inte
lett till lagstiftning.

Utskottet vill för sin del stryka under betydelsen av att produktsäkerhetsfrågor
ägnas stor uppmärksamhet. Det är självfallet angeläget att bilar och
andra fordon, vilka är behäftade med konstruktionsfel som kan påverka
trafiksäkerheten, blir åtgärdade i erforderlig utsträckning. Frågan om en
lagstadgad skyldighet för tillverkaren/generalagenten att vidta rättelse
förtjänar därför att närmare övervägas. Utskottet vill emellertid också peka
på att det även på andra områden än trafiksäkerhetsområdet torde finnas
produkter som är bristfälliga från säkerhetssynpunkt och där det kan vara
befogat med en lagstiftning som ålägger tillverkaren att åtgärda bristfälligheterna.
Enligt utskottets mening synes det därför lämpligast att frågan om
en lagstadgad skyldighet att återkalla bristfälliga produkter får lösas i ett mer

LU 1982/83:10

generellt sammanhang.

Som utskottet ovan redovisat (s. 3) har regeringen nyligen tillkallat en
kommitté för att överväga frågan om lagstiftning för att möjliggöra
återkallelse av farliga varor. Kommitténs direktiv täcker även den nu
aktuella frågan. Någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av
motionen är därför inte påkallad.

Utskottet hemställer på anförda skäl

att riksdagen avslår motion 1981/82:522.

Stockholm den 23 november 1982

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s)*, Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m)*, Arne
Andersson i Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s)*, Mona S:t Cyr (m),
Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Allan
Ekström (m), Sigvard Persson (c) och Per Israelsson (vpk)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73042 Slockholm 1982