om skydd för sälstammen, m. m. (Betänkande 1981/82:JoU11 Jordbruksutskottet)

JoU 1981/82:11

Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:11

om skydd för sälstammen, m. m.

Motionerna

Yrkanden

I motion 1980/81:212 Av Kerstin Anér (fp) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att Sverige initierar förhandlingar
med berörda stater om förbud mot kutslakt,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att ändringar genomförs i
jaktlagen i syfte att begränsa rätten till säljakt.

I motion 1980/81:470 av Anita Persson m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar om förbud mot import av skinn från sälungar.

I motion 1980/81:590 av Åke Wictorsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära förslag till lag om förbud för import av
skinn från knubbsäl, ungar av grönlandssäl (whitecoat) och ungar av storsäl
(blueback).

I motion 1980/81:769 av Anders Gernandt m. fl. (c) yrkas att riksdagen
beslutar om förbud mot import av sälskinn.

I motion 1980/81:1014 av Jörn Svensson m. fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till lag med
förbud mot import av sälskinn,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs rörande svensk aktivitet i internationella organ.

Motivering

I motionerna kritiseras den jakt på sälar som bedrivs bl. a. av jägare från
Norge och Canada utanför Canadas nordostkust. Framför allt vänder sig
motionärerna mot jakten på nyfödda sälungar, som i stort antal klubbas ihjäl
under diperioden. Två huvudargument för de föreslagna åtgärderna kan
urskiljas i motionerna. Dels ifrågasätts om inte de tillåtna jaktkvoterna är så
stora att de på lång sikt äventyrar vissa sälarters fortbestånd. Några
motionärer vill i det sammanhanget anlägga etiska synpunkter på jakten,
vilken beskrivs som en massexploatering av en djurart i syfte att föra ut
onödiga och lyxbetonade produkter på världsmarknaden. Ett annat argument
syftar på avlivningsmetoderna. Härvidlag framhålls att klubbning av
sälungar är en jaktmetod som från djurskyddssynpunkt och allmänna
viltvårdssynpunkter inte kan accepteras.

1 Riksdagen 1981182. 16 sami. Nr 11

JoU 1981/82:11

Motionärerna framhåller - i något fall med hänvisning till vissa statistiska
uppgifter om importen av sälskinn - att överenskommelsen mellan pälsbranschen
och svenska stiftelsen för världsnaturfonden, WWF, (se närmare
härom i det följande) uppenbarligen inte varit tillräcklig för att hindra import
av skinn från nyfödda sälungar till Sverige. På grund härav föreslås i
motionerna att mer eller mindre långtgående importrestriktioner för sälskinn
införs. Enligt motion 1980/81:470 bör import av skinn från sälungar
förbjudas, medan man i motion 1980/81:590 preciserar yrkandet till att avse
skinn från knubbsäl samt från ungar av grönlandssäl och storsäl. Det senare
yrkandet avser samma slags skinn som omfattas av den ovannämnda
överenskommelsen. I motionerna 1980/81:769 och 1980/81:1014 hemställs
om förbud mot all import av sälskinn. I den sistnämnda motionen krävs
dessutom att Sverige i alla lämpliga internationella organ motarbetar
säljakten.

I motion 1980/81:212 föreslås att Sverige i internationella sammanhang
verkar för ett förbud mot jakt på sälungar. Vidare framhålls att några av de i
Östersjön befintliga sälarterna, främst gråsäl och vikare, måste få ett bättre
skydd än f. n. Mot detta syfte föreslås att den s. k. skyddsjakten på säl
avskaffas i den svenska jaktlagstiftningen.

Remissyttranden m. m.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1980/81:470, 1980/
81:590,1980/81:769 och 1980/81:1014 från statens naturvårdsverk, lantbruksstyrelsen,
generaltullstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen. Sveriges
grossistförbund, Pälsbranschrådet/svenska pälsbranschens centralkommitté,
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Nordiska samfundet mot
plågsamma djurförsök. Yttrandena har intagits som bilaga till detta
betänkande. Yttrande har dessutom inkommit från Föreningarna djurens
vänners riksorganisation.

Ytterligare synpunkter på motionerna har lämnats inför utskottet av
representanter för bl. a. Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och
Pälsbranschrådet.

Vissa bakgrundsuppgifter

Säljakten

Den storskaliga jakt på sälar som åsyftas i motionerna avser i första hand
arterna grönlandssäl och klappmyts. Störst omfattning har den jakt som
bedrivs utanför Newfoundland, där bl. a. jägare från Canada och Norge
deltar.

Grönlandssälen (pagophilus groenlandicus) ynglar i tre skilda områden:
utanför Newfoundland, vid Jan Mayen (Västisen) och i Vita havet (Östisen).

JoU 1981/82:11

Stammen vid Newfoundland är störst och omfattar enligt vissa beräkningar
1,3-1,4 miljoner djur. De andra stammarna omfattar ca 100 000 resp.
500 000-700 000 djur. Sedan början av 1970-talet är jaktuttaget vid
Newfoundland kvoterat. För 1981 är kvoten 180 000 djur, varav 10 000
tilldelas de arktiska folken, dvs. infödda jägare från Grönland och norra
Canada.

Även för jakten på Västisen och Östisen gäller enligt uppgift begränsningar
(25 000 resp. 60 000). Jakten bedrivs av Norge, Canada samt på Väst- och
Östisen även av Sovjetunionen.

Grönlandssälen föder sin unge i slutet av februari eller början av mars.
Sälungen diar i tre-fyra veckor och går som nyfödd under benämningen
”whitecoat”, på grund av pälsfärgen. Den vita färgen börjar förändras redan
efter en vecka-tio dagar. Efter diperioden överger honan ungen, som nu
kallas ”beater” upp till ett års ålder. Ännu icke könsmogna sälar över ett års
ålder kallas ”bedlamers”. Grönlandssälen blir könsmogen vid omkring fem
års ålder. Honan föder en unge om året och är produktiv upp till 30 års ålder.
Vid jakten på de nyfödda sälungarna (whitecoats) används ett klubbliknande
verktyg. Sälarna avlivas med slag mot huvudet, s. k. klubbning. Äldre sälar
avlivas med kulvapen.

År 1980 dödades utanför Newfoundland 166 062 grönlandssälar, varav ca
91 000 var nyfödda ungar.

Klappmyts (cystophora cristata) är betydligt mindre känd än grönlandssälen.
Två olika större yngelområden vid Jan Mayen och Newfoundland är
kända. Antalet sälar har uppskattats till 300 000, kanske t. o. m. över
500 000. Sedan början av 1970-talet kvoteras jakten till 15 000 vid Newfoundland
och 30 000 vid Jan Mayen. År 1980 dödades 13 062 sälar av denna
art utanför Newfoundland. Den nyfödda klappmytsungen har mörkblå päls
och går därför under benämningen ”blueback".

De årliga jaktkvoterna på grönlandssäl och klappmyts fastställs av
kanadensiska regeringen (fiske- och havsministeriet) efter konsultationer på
nationell och internationell nivå. De vetenskapliga bedömningarna av
hithörande frågor görs bl. a. i en organisation med benämningen Northwest
Atlantic Fisheries Organization (NAFO), till vilken ett vetenskapligt råd är
knutet. Enligt ett pressmeddelande från Canadas regering inför 1981 års
säljakt hade rådet uppgett att stammen av grönlandssäl var stadd i ökning och
att den tålde en årlig beskattning av 234 000 djur. Regeringen fastställde
emellertid en lägre kvot med det uttalade syftet att låta stammen växa
ytterligare.

Överenskommelsen mellan världsnaturfonden och pälsbranschen

Sommaren 1979 träffades en överenskommelse mellan å ena sidan Svenska
pälsbranschens centralkommitté och Pälsbranschrådet och å andra sidan
svenska stiftelsen för World Wildlife Fund (världsnaturfonden - WWF) med

1* Riksdagen I98II82. 16 sami. Nr 11

JoU 1981/82:11

syfte att inom handeln med pälsvaror tillgodose naturvårds- och djurskyddsintressen.
Enligt överenskommelsen förbinder sig pälshandelns representanter
att verka för att anslutna organisationers medlemmar endast saluför
pälsvaror och pälsplagg som härrör från vissa särskilt angivna djurarter. En
utgångspunkt för överenskommelsen är att jakten på pälsbärande arter skall
stå i överensstämmelse med principerna för den svenska jakt- och viltvården,
vilket bl. a. utesluter jakt under yngeltid. Till överenskommelsen har fogats
en lista över tillåtna och icke tillåtna djurarter, vilken upprättats i samarbete
med bl. a. Naturhistoriska riksmuseets experter. Ifråga om sälskinnshandeln
har avtalats att päls från knubbsäl samt ungar av grönlandssäl (”whitecoat”)
och ungar av storsäl (”blueback”) inte får saluföras av anslutna organisationers
medlemmar. Beteckningen storsäl är i detta sammanhang liktydigt med
klappmyts (cystophora cristata).

De pälsförsäljningsställen som anslutit sig till överenskommelsen har rätt
att i sina lokaler sätta upp skyltar med Pälsbranschrådets och WWF:s logotyp
eller symbol.

I Pälsbranschrådets m. fl. remissyttrande framhålls att riktlinjerna för
överenskommelsen följts till 100 % inom den organiserade handeln. Även
företag utanför organisationen har med något enstaka undantag strikt följt
avtalet.

Statistiska uppgifter

Enligt uppgift från statistiska centralbyrån har importen av oberedda
pälsskinn av säldjur (tulltaxenummer 43.01) utvecklats på följande sätt under
de senaste åren:

År	Antal skinn	Vikt	Värde
1977	26 527 st.	26 000 kg	2 202 000 kr.
1978	43 377 ”	47 000”	3 575 000 ”
1979	52 827 ”	57 000”	6 065 000 ”
1980	43 477 "	37 000”	5 422 000 ”

Enligt Pälsbranschrådets remissyttrande har praktiskt taget samtliga
pälsskinn gått till ett enda berederi i landet. En av rådet företagen utredning
har visat att hos detta berederi i intet fall beretts skinn av nyfödda sälar
(whitecoat, blueback eller andra arter). Skinnen har, framhålls det, kommit
från vuxna eller halvvuxna djur, som exporterats från ursprungsländerna i
enlighet med gällande bestämmelser. Dessa djur avlivas ej genom klubbning
utan med kulvapen.

Importen av beredda sälskinn är av betydligt mindre omfattning och har
under tiden 1977-1980 varierat mellan två och tre ton om året. Närmare
uppgifter om sammansättningen av denna import har ej kunnat erhållas.

JoU 1981/82:11

Med hänvisning till det köpmotstånd som numera råder beträffande
produkter av skinn från nyfödda sälungar har pälsbranschens representanter
bedömt det som osannolikt att sådana varor skulle saluföras i någon
nämnvärd omfattning i landet.

Frågans behandling i Europarådet

Några motionärer har uppmärksammat att Europarådet utfärdat en
rekommendation beträffande säljakten och skyddet av sälarterna (Recommendation
825/1978). Det måste emellertid påpekas att rekommendationen
hade formen av en uppmaning från rådets parlamentariska församling till
ministerkommittén att denna måtte uppmana medlemsstaterna att vidta
vissa åtgärder mot säljakten. En av de sålunda föreslagna åtgärderna var att
medlemsstaterna borde ”noggrant kontrollera, eller hindra, import och
användning av skinn från sälungar”. Resultatet blev så småningom att
ministerkommittén inte kunde enas om de föreslagna åtgärderna som var
relativt långtgående. Ärendet utmynnade i ett mera allmänt uttalande av
ministerkommittén om bl. a. det angelägna i att skyddet för utrotningshotade
eller starkt exploaterade djurarter ägnades uppmärksamhet.

Svensk jaktlagstiftning

Enligt 14 § 2 mom. jaktlagen (1938:274) får den som vid yrkesfiske
tillfälligtvis påträffar säl döda och behålla djuret oberoende av vem
jakträtten tillkommer, om ej regeringen eller myndighet, som regeringen
bestämmer, förordnar annat. Sådan jakt brukar kallas skyddsjakt.

Naturhistoriska riksmuseet har i en skrivelse till regeringen i december
1980 föreslagit att jaktlagen ändras så att skyddsjakten ersätts med en
möjlighet till jakt på säl efter särskilt tillstånd. Framställningen remissbehandlas
f. n. och kommer att överlämnas till jakt- och viltvårdsberedningen
för vidare överväganden.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet några motioner med kritiska
synpunkter på den storskaliga jakt på sälar som bedrivs bl. a. utanför
Canadas nordostkust. Framför allt vänder sig motionärerna mot jakten på
nyfödda sälungar, som i stort antal klubbas ihjäl under diperioden. De
åtgärder som föreslås för att motverka eller skapa en opinion mot säljakten
innebär dels att regeringen bör initiera direkta förhandlingar med de berörda
staterna för att få till stånd ett förbud mot ”kutslakt” (jakt på nyfödda
sälungar) eller mot säljakt över huvud taget, dels att mer eller mindre
omfattande importrestriktioner bör beslutas i fråga om handeln med

JoU 1981/82:11

sälskinn. I en av motionerna (1980/81:212) yrkas vidare att åtgärder vidtas för
att skydda den inhemska sälstammen. Yrkandet innebär att den s. k.
skyddsjakten på säl bör avskaffas.

I fråga om den kanadensiska säljakten kan två huvudargument för de
föreslagna åtgärderna urskiljas i motionerna. Dels ifrågasätts om inte de av
Canadas regering fastställda jaktkvoterna är så stora att de på lång sikt
äventyrar de berörda sälarternas fortbestånd. I detta hänseende vill några av
motionärerna anlägga etiska synpunkter på säljakten, som påstås innebära
en massexploatering av sälstammen och ett slöseri med naturresurser, allt i
syfte att föra ut lyxbetonade och överflödiga produkter på marknaden. Ett
annat viktigt argument avser jaktmetoderna. Härvidlag framhålls att
klubbning av sälungar under diperioden är en jaktform som från djurskyddssynpunkt
och allmänna viltvårdssynpunkter inte kan accepteras.

Utskottet har vid beredningen av detta ärende kunnat konstatera att
frågan huruvida beskattningen av de aktuella sälarterna är lämpligt avpassad
är föremål för delade meningar. Internationell handel med utrotningshotade
arter av vilda djur och växter regleras, som också påpekas av flera
remissorgan, i den s. k. Washingtonkonventionen. Enligt yttrandet från
statens naturvårdsverk har det inte ansetts motiverat att låta konventionen
omfatta vare sig grönlandssäl eller klappmyts, trots en fortlöpande översyn
och trots den uppmärksamhet som jakten tilldragit sig. Naturvårdsverket
har i sammanhanget bl. a. hänvisat till ett utlåtande av Naturhistoriska
riksmuseet år 1979. Riksmuseet framhöll därvid att såväl klappmyts som
grönlandssäl tillhörde de mera talrika sälarterna, och att något utrotningshot
omöjligt kunde anses föreligga. Bland övriga remissinstanser har Svenska
naturskyddsföreningen uttalat viss tveksamhet rörande beskattningen och
påpekat att de av kanadensiska myndigheter använda metoderna för att
fastställa jaktkvoter kritiserats av vissa experter. Det bästa sättet att
säkerställa stabila populationer torde enligt naturskyddsföreningen vara att
en vetenskapligt godtagbar metod för fastställande av jaktkvoter tillämpades.
Pälsbranschrådet anför för sin del att jakten avpassas så att sälarnas
fortbestånd och utveckling främjas inom de ramar som av ekologiska skäl är
önskvärda. Av de båda djurskyddsorganisationer som hörts i ärendet har
framför allt Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök anfört kritiska
synpunkter på säljakten i nu förevarande avseende under påstående att båda
de berörda sälarterna utsätts för en överexploatering som kan äventyra deras
fortbestånd.

Utskottet kan för sin del inte dra någon annan slutsats av den förebragta
utredningen än att de berörda sälarterna f. n. är relativt livskraftiga. Enbart
den omständigheten att det råder delade meningar om beskattningens
inverkan på populationen synes inte ge anledning att förorda några åtgärder
av det slag motionärerna åsyftar. Givetvis är det viktigt att jaktens inverkan
på sälstammen, särskilt på långt sikt, blir föremål för fortsatta vetenskapliga
utredningar. Som naturvårdsverket framhållit bör hithörande frågor i första

JoU 1981/82:11

hand bevakas inom ramen för Sveriges medlemskap i Washingtonkonventionen.

Också när det gäller jaktmetoder och avlivningssätt går synpunkterna
starkt isär. Som framgår av den föregående redogörelsen avlivas de nyfödda
sälungarna med slag mot huvudet med ett klubbliknande verktyg. Denna
jakt äger rum under diperioden, och ungarna dödas således i regel i moderns
omedelbara närvaro. Beträffande omfattningen av jakten har det förekommit
i hög grad varierande uppgifter, särskilt i fråga om antalet dödade ungar.
De officiella statistiska uppgifter som varit tillgängliga för utskottet anger,
för att nämna endast ett exempel, att det år 1980 dödades ca 166 000
grönlandssälar utanför Newfoundland, varav ca 91 000 var nyfödda ungar,
s. k. whitecoats. Jakten på klappmyts i denna del av Canada är av betydligt
mindre omfattning. År 1980 beräknas drygt 13 000 sälar av denna art ha
dödats inom angivna område.

Det bör påpekas att det endast är de nyfödda sälungarna som avlivas
genom klubbning. De halvvuxna sälarna, som övergetts av modern, jagas
liksom de vuxna med kulvapen.

Beträffande avlivningsmetoden vid jakt på nyfödda sälungar anför
Pälsbranschrådet att denna ingående studerats av veterinärmedicinska
experter och befunnits helt godtagbar så till vida att något lidande för djuren i
samband med avlivningen inte förekommer. Någon annan metod har,
framhålls det, inte förordats. De båda djurskyddsorganisationerna däremot
är kritiska till såväl klubbningen som formerna för jakten i övrigt. Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund anser sålunda att jakten med svenskt
synsätt inte är acceptabel eftersom jakt under yngeltiden ej bör förekomma.
Förbundet föreslår att man i alla lämpliga internationella organ bör bekämpa
jakten på nyfödda sälungar.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har endast lantbruksstyrelsen yttrat
sig angående djurskyddsaspekterna på jakten. Styrelsen har som eget
yttrande överlämnat ett utlåtande av professorn Karl Borg, statens
veterinärmedicinska anstalt. Yttrandet uppges vara grundat på de uppgifter
om jakten och tillvägagångssättet vid avlivning av ungar som lämnats i olika
rapporter. I yttrandet anförs bl. a. att vid avlivning av sälungar genom
klubbning otvivelaktigt vissa brister i precisionen kan uppkomma, särskilt
som jakten är koncentrerad till en kort tidsperiod, under vilken ett stort antal
sälungar dödas. Avlivningen av ungarna synes ske i direkt närvaro av
mödrarna, som uppges ibland bli skadade vid sina försök att skydda ungarna.
Graden av sälhonornas känslomässiga reaktion vid avlivandet av ungarna är
svår att bedöma, framhålls det vidare, men mätt med mänskliga mått är
tillvägagångssättet ytterst stötande. Sammanfattningsvis betecknas jakten
efter sälungar - sådan den beskrivits i olika rapporter - som helt oacceptabel
från djurskyddssynpunkt och i vissa delar t. o. m. vittnande om en ofattbar
grymhet.

1** Riksdagen 1981/82. 16 sami. Nr 11

JoU 1981/82:11

Utskottet vill framhålla att det givetvis finns åtskilliga exempel på
djurarter som beskattas i stor omfattning genom jakt och utnyttjas för både
kommersiella och andra syften. Oavsett vilken inställning man intar till
frågan om utnyttjande av den naturresurs som viltet utgör måste man enligt
utskottets mening acceptera åtgärder som syftar till att motverka problemen
med en okontrollerad tillväxt av viltstammarna. En förutsättning härför bör
vara att beskattningen sker under kontrollerade och biologiskt godtagbara
former. I fråga om jakten på nyfödda sälungar instämmer utskottet till stor
del i de kritiska synpunkter som framförts i ärendet. I likhet med flera
remissorgan anser utskottet att denna jakt sker under former som måste
betecknas som stötande från djurskyddssynpunkt och med hänsyn till
allmänt vedertagna viltvårdsprinciper. För svensk jaktlagstiftnings vidkommande
innebär dessa principer bl. a. att de flesta viltarter bör vara fredade
från jakt under den s. k. yngeltiden. När det gäller själva avlivningssättet -klubbningen - är frågan mera svårbedömd, men det kan enligt utskottets
mening i vart fall inte uteslutas att metoden i enstaka fall vållar djuren
otillbörligt lidande. För utskottet framstår det som svårförklarligt varför man
i en tid av snabb teknisk utveckling på de flesta andra områden alltjämt
utnyttjar en avlivningsmetod med denna närmast ålderdomliga prägel.
Utskottet anser det angeläget att svenska myndigheter och organisationer i
lämpliga internationella sammanhang med kraft verkar för att säljakten
bedrivs under former som från här berörda utgångspunkter kan accepteras.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Bifaller riksdagen utskottets förslag tillgodoses i första hand motion
1980/81:212, yrkande 1, och i viss mån även motion 1980/81:1014, yrkande

När det sedan gäller frågan om förbud mot import av sälskinn vill utskottet
hänvisa till den överenskommelse mellan pälsbranschen och svenska
stiftelsen för världsnaturfonden som närmare redovisats i det föregående.
Överenskommelsen innebär bl. a. att den organiserade pälshandeln inte
saluför päls från knubbsäl samt ungar av grönlandssäl (whitecoat) och ungar
av klappmyts (blueback). Överenskommelsen gäller även skinnberederier. I
några motioner påpekas att importen till Sverige av sälskinn, framför allt
oberedda skinn, ökat trots överenskommelsen. Vissa motionärer har tagit
importsiffrorna till intäkt för att det alltjämt i landet skulle förekomma
beredning av skinn från nyfödda sälungar. I samband med remissbehandlingen
av motionerna har emellertid klarlagts att praktiskt taget samtliga
oberedda skinn gått till ett enda berederi. Enligt pälsbranschens yttrande har
man vid en genomgång hos detta berederi konstaterat att det i intet fall
beretts skinn från nyfödda sälar (whitecoat, blueback eller andra arter). De
importerade skinnen härrör från vuxna eller halvvuxna djur, som inte
avlivats genom klubbning utan med gevär. I samband med en uppvaktning
inför utskottet har representanter för såväl Pälsbranschrådet som ifrågava -

JoU 1981/82:11

rande berederi bestämt tillbakavisat påståendena att skinn från nyfödda sälar
bereds i landet. Enligt uppgift skulle sådana skinn inte ha förekommit vid
berederiet under de senaste fem åren. Utskottet har inte presenterats några
tillräckliga belägg för att kunna hävda motsatsen.

Beträffande sammansättningen av övrig sälskinnsimport, dvs. beredda
skinn och färdiga produkter, har några säkra uppgifter inte kunnat erhållas.
Det rör sig emellertid om en import av mycket begränsad omfattning,
jämfört med importen av oberedda skinn. Företrädare för pälsbranschen har
f. ö. med hänvisning till det köpmotstånd som numera råder gentemot
produkter av skinn från sälungar bedömt det som osannolikt att sådana varor
skulle förekomma i nämnvärd omfattning inom den oorganiserade pälshandeln.

Utskottet delar i denna fråga den principiella uppfattning som kommit till
uttryck bl. a. i generaltullstyrelsens yttrande. Detta innebär att importförbud
eller restriktioner som syftar till att skydda djur utom riket i första hand bör
bygga på ett internationellt samarbete av det slag som sker inom ramen för
Washingtonkonventionen. På grund härav och med hänsyn till de överväganden
som nyss redovisats finner utskottet inte anledning att föreslå
lagstiftningsåtgärder för att förhindra importen av sälskinn m. m. Utskottet
utgår från att den frivilliga överenskommelsen mellan världsnaturfonden och
pälsbranschen i stor utsträckning bör kunna tillgodose önskemålen om ett
utnyttjande av de pälsbärande djurarterna som står i överensstämmelse med
allmänt vedertagna djurskydds- och viltvårdsprinciper.

Det sagda innebär att utskottet avstyrker motionerna 1980/81:470,
1980/81:590, 1980/81:769 och 1980/81:1014 yrkande 1.

Vad slutligen beträffar den svenska skyddsjakten på säl, vilken berörs i
motion 1980/81:212 yrkande 2, får utskottet fästa uppmärksamheten på att
frågan redan aktualiserats hos regeringen. Naturhistoriska riksmuseet har
nämligen i en framställning till regeringen i december 1980 föreslagit att
jaktlagen ändras så att skyddsjakten ersätts med en möjlighet till jakt på säl
efter särskilt tillstånd. Framställningen remissbehandlas f. n. och kommer att
överlämnas till jakt- och viltvårdsberedningen för vidare överväganden.
Utskottet finner med hänsyn härtill att motionsyrkandet f. n. inte påkallar
någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. beträffande en internationell opinionsbildning mot jakt på
nyfödda sälar

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motionerna 1980/81:212
yrkande 1 och 1980/81:1014 yrkande 2,

JoU 1981/82:11

2. beträffande förbud mot import av sälskinn
att riksdagen

a) avslår motion 1980/81:470,

b) avslår motion 1980/81:590,

c) avslår motion 1980/81:769 och motion 1980/81:1014 yrkande
1,

3. beträffande skyddsjakten på säl

att riksdagen lämnar motion 1980/81:212 yrkande 2 utan vidare
åtgärd.

Stockholm den 12 november 1981

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m). Maj Britt
Theorin (s), Börje Stensson (fp)*, Hans Wachtmeister (m), Åke Wictorsson
(s), Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s), Märta Fredrikson (c) *, Martin
Segerstedt (s), Jens Eriksson (m). Lennart Brunander (c). Kerstin Sandborg
(fp), Ulla-Britt Åbark (s) och Margareta Winberg (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation (mom. 2)

Maj Britt Theorin, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg,
Martin Segerstedt, Ulla-Britt Åbark och Margareta Winberg (samtliga s)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”När det” och på
s. 9 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Vad utskottet nyss anfört om jakten på nyfödda sälar innebär bl. a. att
utskottet anser att svenska myndigheter bör medverka till en internationell
opinionsbildning mot denna jakt. Om ett sådant agerande inte följs upp med
åtgärder på det nationella planet finns det risk för att strävandena att
humanisera jakten framstår som mindre trovärdiga. Att införa någon typ av
handelshinder av det slag motionärerna åsyftar skulle däremot ge ökat
eftertryck åt utskottets kritiska uttalanden rörande formerna för säljakten.
Som framgår av den föregående redogörelsen finns visserligen en frivillig
överenskommelse mellan pälsbranschen och världsnaturfonden om att från
saluförande undanta bl. a. pälsvaror från ungar av grönlandssäl och
klappmyts. Denna överenskommelse, som ej omfattar pälshandeln i sin

JoU 1981/82:11

helhet och som kan sägas upp av endera parten utgör enligt utskottets mening
inte tillräcklig anledning att avstå från en sådan mera verkningsfull åtgärd
som ett juridiskt bindande importförbud. I överensstämmelse med utskottets
tidigare redovisade ställningstaganden bör ett sådant förbud i första hand
omfatta skinn från nyfödda sälar av typ whitecoat och blueback. När det
gäller skinn från vuxna eller halvvuxna sälar finns, såvitt utskottet kan
bedöma, inte f. n. något underlag för att genom lagstiftning hindra att sådana
skinn importeras till landet för beredning eller försäljning. Utskottet
förutsätter givetvis att även jakten på äldre sälar följs med upmärksamhet
och att frågan om ytterligare importrestriktioner hålls öppen t. ex. för den
händelse ytterligare belägg presenteras för påståendet att jaktkvoternas
storlek utgör ett hot mot de berörda sälarternas fortbestånd. Det bör
ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder för att få till stånd ett
importförbud i enlighet med de av utskottet angivna riktlinjerna. Utskottet
föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna. Bifalles
utskottets hemställan tillgodoses syftet med i första hand motionerna
1980/81:470 och 1980/81:590 samt i stor utsträckning även med motionerna
1980/81:769 samt 1980/81:1014, yrkande 1.

dels utskottets yrkande under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förbud mot import av säls kinn

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av

a) motion 1980/81:470,

b) motion 1980/81:590,

c) motion 1980/81:769 och motion 1980/81:1014 yrkande 1,

JoU 1981/82:11

Bilaga

Yttranden över motionerna 1980/81:470, 1980/81:590, 1980/81:769
och 1980/81:1014

Statens naturvårdsverk (1981-04-10)

Statens naturvårdsverk och naturhistoriska riksmuseet har under ett antal
år avgivit yttranden i enahanda sak. Kopia av verkets yttrande 1977-07-19 till
regeringen jämte riksmuseets kommentar inför säljakten i Kanada 1977
bifogas liksom museets yttrande 1979-02-28 angående importen av sälskinn.

Verket påpekar i nämnda yttrande att internationell handel med
utrotningshotade arter av vilda djur och växter regleras genom Washingtonkonventionen.
Vare sig grönlandssäl eller klappmyts omfattades vid den
tiden av konventionens bestämmelser och har ej heller senare, trots en
fortlöpande översyn och den uppmärksamhet jakten tilldragit sig, befunnits
motiverade att omfattas av desamma. Någon anledning till införande av
importförbud med anledning av beskattningens inverkan på de aktuella
sälarternas situation föreligger således inte enligt verkets mening.

Sedan 1977 har, vilket även påpekas i flertalet av motionerna, en
överenskommelse träffats mellan svenska stiftelsen för världsnaturfonden
och företrädare för pälshandlare i Sverige. Överenskommelsen, som har en
vidare omfattning än berörda sälarter, är av tämligen sent datum och
kommer sannolikt att få en ännu bredare tillämpning med tiden. Överenskommelsen
grundar sig bl. a. på att produkter av djur som faller eller fälls på
biologiskt riktiga grunder inte skall förfaras utan tillgodogöras på bästa
sätt.

Naturvårdsverket finner f. n. inte anledning till införande av speciellt
importförbud utan anser att handeln för svenskt vidkommande bör bevakas
inom ramen för medlemsskapet i Washingtonkonventionen.

Lantbruksstyrelsen (1981-04-06)

Lantbruksstyrelsen hänvisar till följande yttrande av professorn vid statens
veterinärmedicinska anstalt, Karl Borg.

Vid jakt utanför Kanadas kust klubbas årligen ihjäl ett stort antal sälungar
under vårens digivningsperiod.

För bedömning av denna jakt från djurskyddssynpunkt hade det varit av
stort värde om tillfälle funnits att undersöka kropparna av några dödade
sälungar och om praktisk erfarenhet av jakten hade kunnat inhämtas.
Tillfälle härtill har emellertid inte erbjudits.

Bedömningen får av denna anledning grundas på de uppgifter om jakten
och tillvägagångsättet vid avlivningen av ungarna, som lämnats i olika
rapporter.

JoU 1981/82:11

Vid slakt av husdjur i Sverige har tidigare bl. a. kalvar avlivats genom slag i
huvudet med klubba. I samband med brådska, trötthet osv. blev precisionen i
slagen inte alltid så god, vilket givetvis måste bedömas som oacceptabelt från
djurskyddssynpunkt.

Vid avlivning av sälungar genom klubbning kan otvivelaktigt samma
brister i precisionen vid avlivningen uppkomma, särskilt som jakten är
koncentrerad till en kort tidsperiod, under vilken ett stort antal sälungar
dödas.

Arbetet med att flå av hudarna påbörjas enligt uppgift ibland innan ungar
dött!

Avlivningen av ungarna syns enligt uppgift ske i direkt närvaro av
mödrarna och det anges att dessa ibland skadas vid försök att skydda sina
ungar. Graden av sälhonornas känslomässiga reaktion vid avlivandet av
ungarna är svår att bedöma, men mätt med mänskliga mått är tillvägagångssättet
ytterst stötande.

Komplikationer av fysisk art för honornas vidkommande kan tänkas vara
mjölkstockning eller juverinflammation vid utebliven digivning. Komplikationer
av denna art syns dock osannolika, då sådana erfarenhetsmässigt är
ovanliga hos vilda djur, som under digivningsperioden förlorat sina
ungar.

Tillvägagångssättet vid ovannämnda jakt efter sälungar, sådant det
beskrivs i olika rapporter, finner jag sammanfattningsvis helt oacceptabelt
från djurskyddssynpunkt och i vissa delar t. o. m. vittnande om en ofattbar
grymhet.

Generaltullstyrelsen (1981 -02-11)

Ett importförbud avseende beredda och oberedda pälsskinn av säldjur av
de slag som motionärerna åsyftar innenbär inte några särskilda svårigheter
att övervaka inom ramen för tullproceduren. En förutsättning för ett dylikt
förbud är dock, att detsamma är förenligt med Sveriges åtaganden enligt det
allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Eftersom förbudet i första hand
avser att skydda djur utom riket vill styrelsen ifrågasätta om inte det
föreslagna importförbudet bör bygga på en internationell överenskommelse
liknande konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter
av vilda djur och växter.

Svenska naturskyddsföreningen (1981-04-08)

Föreningen har som organisation att i första hand bevaka naturvårdsintressena
och att belysa de ekologiska aspekterna i olika frågor. I frågan om
säljakten gäller det således för föreningen att främst ge synpunkter på denna
från ekologisk utgångspunkt. I det följande tas därför inte rena djurskyddsaspekter
upp. Människan måste självfallet utnyttja olika levande naturre -

JoU 1981/82:11

surser på vår jord. En grundförutsättning måste emellertid vara att
utnyttjandet baseras på ordentliga kunskaper om de olika arternas populationsstorlekar
och ekologi. Det årliga uttaget får inte vara större än
tillväxten. I vissa fall har också människans ingrepp i naturen satt naturliga,
ekologiska processer ur spel så att det helt enkelt är nödvändigt att
människan griper in som predator.

När det gäller sälarna finns det vissa arter på jorden som efter noggranna
vetenskapliga undersökningar visat sig tåla en viss årlig beskattning. Som
exempel kan nämnas pälssälen på Pribiloff-öarna. Något generellt importförbud
på sälskinn, som föreslås i två av motionerna, är därför inte motiverat
från naturvårdssynpunkt.

Något annorlunda förhåller det sig med de sälarter som framför allt
diskuteras i motionerna, nämligen grönlandssäl och klappmyts. (Storsäl, som
nämns i ett par av motionerna, berörs ej av denna jakt.)

Grönlandssälen har gått starkt tillbaka de senaste decennierna men
populationen är ändå så stor att inget hot mot arten föreligger f. n.

Internationell naturvårdsexpertis och även de kanadensiska myndigheterna
har ändå ansett det angeläget att arten åter ökar i antal. Kanada säger sig
också sköta sälstammen på ett sådant sätt. Stark kritik riktas emellertid mot
de metoder man använder för att sätta de årliga jaktkvoterna. Ett
internationellt expertmöte, arrangerat av Internationella naturvårdsunionen
och Världsnaturfonden 1979, konstaterade att alltför lite är känt om
grönlandssälens antal och fortplantningskapacitet samt om jaktens effekter
på stammen för att trovärdiga jaktkvoter skulle kunna sättas. Ännu drygt ett
år efter mötet fortsätter den vetenskapliga kommittén som är rådgivande åt
de kanadensiska myndigheterna att använda metoder som har kritiserats av
Internationella naturvårdsunionens experter.

Samma kritik kan riktas mot de årliga kvoterna för klappmyts, som har en
betydligt mindre population. Många experter anser att arten skattas alltför
hårt och därigenom är utrotningshotad.

I motionerna förekommer uppgifter om att 50 000 skinn av ungar av
grönlandssäl importeras till Sverige årligen. Om denna siffra är riktig kan det
mot bakgrund av vad som ovan sagts synas motiverat med en begränsning.
Innan något beslut fattas bör emellertid under alla förhållanden klargöras
hur mycket som verkligen är grönlandssäl. Det måste också anmärkas att ett
svenskt importförbud sannolikt skulle få en obetydlig effekt för de aktuella
arternas bestånd, om inte andra stater följer Sveriges exempel. Det bästa
sättet att säkerställa stabila populationer torde vara att en vetenskapligt
godtagbar metod för fastställande av de årliga jaktkvoterna tillämpas.

Pälsbranschrådet, svenska pälsbranschens centralkommitté (1981-05-30)

Handeln med skinn av säl, speciellt sälungar, har under de senaste åren
varit föremål för allmänhetens intresse med hänsyn bl. a. till de former,

JoU 1981/82:11

under vilka jakten av sälungar sker samt på grund av risken för utrotning av
vissa sälarter. I anledning härav har såväl pälsnäringens nationella och
internationella organisationer som statliga och internationella organ funnit
anledning göra omfattande undersökningar för att belysa de påtalade
förhållandena. Det har därvid visat sig att den offentliga debatten angående
sälskinn i betydande omfattning såväl i Sverige som i andra länder präglas
mera av känslomässiga uppfattningar än tillgängliga fakta.

Från pälsbranschens sida föreligger ett klart uttalat intresse att tillförsäkra
sälstammen liksom övriga pälsdjur förutsättningar för en gynnsam naturlig
utveckling och branschen stödjer alla åtgärder, som är ägnade att tillgodose
sådana syften.

Enligt informationer, grundade på vetenskapliga utredningar, som lämnats
av behöriga statliga organ i Canada, Norge och Danmark (för Grönland)
vilka länder vad avser säl är aktuella för Sverige, delas icke uppfattningen att
risk för utrotning av sälbeståndet skulle föreligga. De olika ländernas
myndigheter har genom en rad åtgärder genomfört övervakning och kontroll
av jakten på säl med inriktning på att sälbeståndet icke skall beskattas i större
utsträckning än att sälstammarnas fortbestånd och utveckling främjas inom
de ramar, som av ekologiska skäl anses önskvärda.

Formen för jakten på säl är reglerad genom detaljerade statliga
bestämmelser, vilkas upprätthållande övervakas av myndigheterna. Förutom
genom jakt med gevär förekommer en form av ”klubbning” av sälungar
(Whitecoat). Den senare avlivningsmetoden har särskilt uppmärksammats i
pressen och därför ingående studerats av veterinärmedicinsk sakkunskap.
Enligt denna anses metoden helt godtagbar så till vida som något lidande för
djuren i samband med avlivandet icke förekommer. Någon annan metod har
icke förordats.

I samband med diskussionerna i sälfrågan bör jämväl framhållas att säljakt
och fiske utgör de viktigaste näringsfången för befolkningen i de trakter, där
sälen förekommer. Sälen är för sin försörjning helt beroende av tillgången på
fisk och det har visat sig att om sälbeståndet tillätes växa utan kontroll dess
fortbestånd äventyras genom brist på föda. För befolkningen uppstår då
också allvarliga svårigheter att skapa sig underlag för sin försörjning. Senast
har i ett par tidningsartiklar i Norge frågan belysts, se bil. 1-3. I motionerna
pekas på en icke obetydlig import till Sverige av oberedda sälskinn. Det görs
också gällande att denna till betydande del skulle utgöras av skinn från
sälungar (Whitecoat och Blueback). I anledning härav har vi företagit en
utredning av sammansättningen av importen; något som varit möjligt på
grund av att importen så gott som till 100 % ägt rum till endast ett berederi i
landet. Resultatet härav redovisas nedan.

Importen av oberedda sälskinn (stat. nr 4301.600) uppgick enligt officiell
statistik till följande:

JoU 1981/82:11

	Kg	St.	Kr.
Norge	10 786	2 075	272 722
Island	975	821	112 502
Canada	9712	11 693	1 563 341
Grönland	15 996	28 888	3 473 635
Summa	37 469	43 477	5 422 200

Hos berederiet har under 1980 beretts 41 177 st. sälskinn. (Differensen i
antalet mellan import och beredning beror på förskjutningar av tekniska
skäl.)

Vid en genomgång som skett hos berederiet har konstaterats att i intet fall
beretts skinn av nyfödda sälar (Whitecoat, Blueback eller andra arter).
Skinnen har kommit från vuxna eller halvvuxna djur, som exporterats från
ursprungsländerna i enlighet med gällande bestämmelser. Större sälar
avlivas icke genom ”klubbning”; jakten sker med gevär.

Av de skinn, som beretts i Sverige exporteras den helt övervägande delen.
Beredningen utförts som s. k. lönberedning; äganderätten till skinnen ligger
kvar hos berederiets kunder. Enligt exportstatistiken utfördes under 1980
beredda sälskinn (stat. nr 4302.600) med ett värde av kr. 7 128 283, vilket väl
svarar mot importvärdet plus berednings- och hanteringskostnader m. m.
För berederiets del utgör sålunda sälskinnsberedningen ett betydande
tillskott ur sysselsättningssynpunkt.

I motionerna berörs även den överenskommelse, som träffats mellan
pälsbranschens organisationer och den svenska sektionen av World Wildlife
Fund (WWF - Världsnaturfonden). I överenskommelsen har fastlagts
riktlinjer för marknadsföringen av pälsskinn och man har däri tillgodosett
naturvårds- och djurskyddsintressena vid handeln med pälsvaror. Vid
utarbetandet av den till överenskommelsen fogade förteckningen över
djurarter, vars skinn branschen utan hinder ur naturvårds- eller andra
intressen kan använda för framställning av pälsvaror, har deltagit expertis
från Naturhistoriska Riksmuseet och sakkunniga från Världsnaturfonden. I
överenskommelsen har från handel undantagits skinn av bl. a. knubbsäl,
kutar av grönlandssäl (Whitecoat) samt kutar av storsäl (Blueback). -1 detta
sammanhang bör framhållas att i de förbudslistor, som är fogade till den s. k.
Washingtonkonventionen, sälskinn av de arter, som kan vara aktuella för
pälsindustrin, icke finns intagna. Vid den konferens, som i år avhölls i New
Dehli, där en revision av Washingtonkonventionen diskuterades, avvisades
förslag om införandet av säl i konventionens förbudslista. - Över huvud taget
är handeln med pälsvaror av sälskinn (av annat slag än de nyss nämnda) inom
landet synnerligen begränsad.

Erfarenheterna inom pälsbranschen av tillämpningen av överenskommelsen
med Världsnaturfonden har varit klart positiva; inom den organiserade

JoU 1981/82:11

handeln har riktlinjerna följts till 100 %. Det bör framhållas att även
berederier är anslutna till överenskommelsen. Aven företag utanför
organisationerna har med något enstaka undantag strikt följt avtalet. 1 den
mån orgnisationerna erhållit kännedom om att avvikelser skulle ha
förekommit har vederbörande erhållit påpekande därom. Det bör här
framhållas att branschöverenskommelsen gällt sedan 1979-07-01 och att
under ett övergångsår, dels kan ha funnits pälsvaror i lager sedan föregående
säsonger, dels på grund av missförstånd eller bristande information enstaka
avvikelser från avtalet förekommit på marknaden. Att lägga sådana enstaka
undantag till grund för generella åtgärder förefaller icke motiverat.

Mot bakgrunden av branschens erfarenheter av samarbetet med Världsnaturfonden
och zoologisk expertis samt pälsbranschens klart ådagalagda
intentioner att till 100 % följa den träffade överenskommelsen, som
exkluderar vissa arter av säl från användning inom pälsbranschen, finner vi
icke skäl föreligga att riksdagen skulle tillmötesgå de förslag, som motionärerna
framställt. Branschen har i syfte att anpassa sitt sortiment i sin
överenskommelse med Världsnaturfonden följt principerna för den svenska
jaktlagstiftningen och därjämte utsträckt skyddet för vissa djurarter avsevärt
längre än vad som anges i Washingtonkonventionen.

Sveriges Grossistförbund (1981-09-18)

Fyra motioner angående förbud mot import av skinn från sälungar m. m.
har inlämnats till riksdagen. Vi har beretts tillfälle att yttra oss över dessa
motioner och får därvid hänvisa och ansluta oss till det gemensamma
yttrande som lämnats från Pälsbranschrådet och Svenska Pälsbranschens
Centralkommitté. Då frågan har internationell karaktär synes det oss
lämpligt att den blir föremål för överväganden inom ramen för redan
befintliga internationella överenskommelser.

Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök (1981-04-16)

Årligen slaktas ca 300 000 sälar utanför Kanadas östkust, vid Jan Mayen
(Västisen) och i Vita havet (Östisen). Jakten bedrivs av Norge, Kanada samt
på Väst- och Östisen även av Sovjet. 1981 års siffror visar inga som helst
tecken på nedskurna kvoter.

JoU 1981/82:11

New Foundland	totalt	Norge	Kanada	Västisen totalt	; Norge	Sovjet
Grönlandssäl:	180 000	22 500	147 500	25 000	21 000	4 000
Klappmyts:	15 000	6 000	6 000	20 000	16 700	3 300
			3000
	De extra 3 000 delas efter jaktlycka
	till den som hinner först.
Östisen		Norge	Sovjet
Grönlandssäl:	60 000	17 500	42 500

I denna statistik ingår vid New Foundland en kvot på 10 000 grönlandssälar
för befolkningen på Grönland.

Det är framför allt diande ungar som dödas då dessas skinn är värdefullast.
Slakten bedrivs alltså främst under sälarnas yngelperiod och det är
storföretag inom skinnindustrin i framför allt Norge som gör den största
förtjänsten på hanteringen. Förutom klappmyts och grönlandssäl jagas på
Grönland också den arktiska vikaresälen (Pusa hispida). Siffror för denna
ingår inte i statistiken ovan och denna jakt är inte kvoterad. Antal dödade
vikare rör sig om 70 000 per år.

Bestånden

Grönlandssäl (Pagophilus groenlandicus)

De flesta vetenskapsmän - även flera kanadensiska - är i dag överens om
att beskattningen av beståndet är för hög. Man kan klart konstatera att
antalet sälar minskat med minst 50 % mellan 1950 och 1970. F. n. beräknar
man beståndet till 1-2 miljoner. Uppgifterna varierar. (Sergeant D. E. 1976:
History and Present Status of Populations of Harp and Hooded Seals. Biol.
Conserv. 10:95-117.)

I en undersökning som gjordes av United States Marine Mammal
Commission 1980 uppges att: ”den teknik som tidigare använts för att
fastställa populationen av grönlandssälar har avvikelser i sig vilka tenderar
att ge en underskattning av de naturliga dödsorsakerna. . . nedgången i
populationens nytillväxt var underskattad med så mycket som en tredjedel”.

De brittiska vetenskapsmän som står bakom rapporten anser att den givit
alarmerande resultat och att ”den ger en långt värre situation för
sälpopulationen och dess möjligheter att tillväxa” än vad man tidigare räknat
med. Olika bedömare har på basis av rapportens data räknat ut att antalet
sälar år 1990 kommer att ha minskats med 13-33 % vid oförändrat höga
kvoter.

JoU 1981/82:11

När kommissionens rapport överlämnades till den kanadensiska regeringen
förväntades en kraftig sänkning av 1981 års slaktkvoter. Detta blev dock
inte fallet.

Ett ytterligare tecken på att beskattningen av sälbeståndet är för hög, är att
sälarna tenderar att bli tidigare könsmogna. Det har bl. a. forskare vid
Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm kommenterat, eftersom det är vad
som hänt Östersjöns drastiskt minskande sälpopulationer. (Almkvist L.,
Söderberg S. 1977: Comments on the Canadian Seal Hunt 1977.)

Klappmyts (Cystophora cristata)

Det finns i dag inga övergripande vetenskapliga undersökningar av
klappmytsbeståndet gjorda. Detta kan delvis bero på att debatten om
protesterna mot sälslakten främst rört sig kring grönlandssälarna.

1979 uttalade sig den kanadensiske zoologen Dr. David Lavigne att
”avsaknaden av tillgängliga data begränsar utvecklingen av lämpliga
skötselåtgärder för klappmytsbestånden”. Han drog slutsatsen att ”överexploatering
måste fortfarande ses som ett möjligt hot mot klappmytssälarna i
Nordvästatlanten”. Uttalandet har senare fått stöd av Förenta Nationernas
”Food and Agriculture Organisation” (FAO).

Redan 1973 gav den kanadensiska regeringens Independent Advisory
Committée on Seals and Sealing (COSS) följande rekommendation: ”Vi
rekommenderar på det starkaste att den kanadensisk/norska säljaktskommissionen
inför ett uppehåll i jakten på klappmyts tills dess att fler
undersökningar om artens antal och överlevnad presenterats”.

Fiskbestånden - Salarnas roll

Många anser att sälarna är skyldiga till nedgången i fiskbestånden. Detta är
den officiella inställningen i bl. a. Norge. Vi hävdar dock, tillsammans med
många vetenskapsmän och miljörörelser, att det inte är sälarna utan det
storskaliga fisket som människan bedriver som minskat bestånden av fisk.

Sälen ingår i den ekologiska balansen och är, anser många biologer,
nödvändig för ett fortsatt fiskbestånd; Sälen äter fisk, vilken efter några
timmar omvandlats till exkrementer, vilka är nödvändiga för att föda de
plankton som fisken bl. a. livnär sig av.

Ett ytterligare argument mot sälens skuld är att, trots att sälbeståndet
(grönlandssäl) vid New Foundland minskat med 50 % sedan 1950 (se ovan)
så har inte fiskbeståndet ökat. Antalet fiskar har tvärtom minskat kraftigt!
Minskningen också på andra håll är så kraftig att den får ses som ett allt större
hot mot sälarna! Det anser bl. a. den kanadensiske vetenskapsmannen David
Sergeant liksom Dr. Magnar Norderhaug (Status -80 Natur og Miljöårsbok)

JoU 1981/82:11

biolog i norska miljövärnsdepartementet. Utfiskningen av torsk, sill och
lodda ledde till att man under 1980 års sälslakt kunde iaktta ett stort antal
undernärda och svältande sälar (muntliga uppgifter från säljägare).

Olja och föroreningar

Aven hotet från de oljefyndigheter som man tror finns inom New
Foundlandsområdet är stort. Vad händer vid en oljeläcka under sälarnas
yngelperiod . . . ?

Professor Keith Ronald, ordförande i COSS, har påtalat möjliga effekter
av kvicksilver och andra föroreningar på sälarna. Man har i flera undersökningar
funnit giftrester lagrade i vävnader hos grönlandssäl.

Dödandet

Många vetenskapsmän hävdar att klubbningen är ett humant sätt att avliva
sälungar på. Detta är dock inte alltid fallet. Jägarna har betalt efter antalet
klubbade sälar och arbetar således under stark stress. Det finns i dag flera
bevis för att sälungar klubbas med 6-7 slag innan de blir medvetslösa. Man
har också funnit ett stort antal sälkroppar där kranierna varit helt intakta
innan sälen flåtts (Jordan W J 1978: The Killing of the Harp Seal Pups 1978;
RSPCA-Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals, London).
En sälunge som klubbas medvetslös får ofelbart defekter på skallbenet.

Även vuxna sälar klubbas. Detta sker oftast i samband med att de försöker
försvara sin unge. Att man inte dödar en fullvuxen sälhona med ett slag är helt
klart. Vad gäller slakten av klappmyts, vilka är större än grönlandssälarna
och håller ihop i familjegrupper, leder den ofta till att både hannen och honan
måste dödas innan jägaren kommer åt ungen. För att slippa ”stridigheter”
med de vuxna sälarna, skjuts dessa ofta ihjäl från direkt från båtarna.
Varierande på olika områden är det känt att 10-40 % av sälarna ”smiter”
sårade undan och senare till stor del dör av skottskadorna. (1975
rekommenderade COSS Canadas Fiskeriministerium att ”inga klappmyts
bör få skjutas i vattnet”, samt påpekade att ”förlusten beräknas till 40 %”.)
Detta ökar givetvis avskjutningen på ett sätt som inte visar sig i antalet
ilandförda sälskinn.

Årets ovanligt blida väder inom sälslaktsområdena utanför Kanadas kust
har lett till en i det närmaste katastrof för de födande sälarna. Avsaknaden av
is har gjort att tusentals sälhonor fött sina ungar i vattnet, där dessa
omedelbart drunknat. De honor som lyckats ta sig upp på öar och skär i S:t
Lawrencebukten har fått sina ungar dödade under helt okontrollerade
former. Dessa dramatiska händelser filmades av en veterinär från Västtyskland,
vilken hade tillstånd att kontrollera slakten. Allt bevismaterial
beslagtogs dock av den lokala polisen! Allteftersom protesterna från olika
djurskyddsorganisationer mot denna ”improviserade” slakt tilltog, blev

JoU 1981/82:11

dock Fiskeridepartementet tvungna att stoppa all jakt i området (muntl.
uppgifter från Ian McFail, IFAW- International Fund For Animal Welfare,
England).

Det land som för närvarande tycks ha de hårdaste lagarna vad gäller
sälslakten, är Sovjet. Dessa kom till efter det att populationen vid Östisen
sjönk märkbart. T. ex. är nu all jakt på födande honor förbjuden. Av den
sovjetiska kvoten klubbas 6 000 ungar av grönlandssäl. Resten, alltså 36 000,
vilka har hunnit bli ”beaters” (dvs. mer än 4 veckor och har slutat dia) flygs
med helikoptrar in till stranden, där de avlivas genom injicering av
bedövningsmedel. Sovjets förklaring till detta är att, detta slaktsätt är mer
humant, samt att man på detta sätt lättare kan kontrollera hur många sälar
som dödas (bl. a. Evans R 1978: Sovjet Seal Hunt Underway. Reuter USSR
March 30).

Är säljakten nödvändig?

För Norges del är det som tidigare påpekats främst stora firmor inom
skinn- och pälsbranschen som förtjänar pengar på sälslakten. T. ex. G. C.
Rieber & CO i Bergen. De jägare som kommer från Norge kommer många
gånger från jordbruksbygden i inlandet och ingen kan sägas vara beroende av
säljakten för sitt direkta uppehälle.

Från Kanadas sida har det länge hävdats att fiskarbefolkningen vid New
Foundland och Labrador är helt beroende av säljakten. Men enligt Kanadas
egna siffror (se ”Seal Hunt Information Kits” 1977-1979 från Kanadas
ambassad) kommer endast ca 0,6 % av provinsens inkomster från jakten och
75 % av jägarna tjänar ett netto på 1,5 % av sin årliga inkomst på
säljakten.

Det finns intressenter som i dag menar att Sveriges import av sälskinn från
Grönland är livsviktig för grönländarna. Vi håller inte med, utan hävdar att
de skinn som når den internationella marknaden är en rent kommersiell
produkt. De grönländare - främst inuiter - som får sin försörjning genom
bl. a. säljakt är få. De bereder dessutom och syr upp sina sälskinn för eget
behov (Barzdo J 1980: International Trade in Harp and Hooded Seals, Fauna
and Flora Preservation Society/IFAW). Den kanadensiske sälforskaren
David Lavigne har utöver detta pekat på att den storskaliga sälslakten gjort
att bestånden av grönlandssäl och klappmyts på Grönland, där sälarna vistas
under sommaren, minskat, till nackdel för de inuiter som är beroende av
sälarna för sitt uppehälle. Grönländarna anser också att den kommersiella
slakten är omoralisk på grund av att sälköttet inte tas tillvara (Greenpeace
USA: Hooded Seal Position Paper, Feb. 1981).

JoU 1981/82:11

Sverige är delaktigt i sälslakten

Sverige är delaktigt i sälslakten på minst två sätt: 1) Vi importerar skinnet
från de dödade sälarna. 2) Vi importerar olja från sälfettet.

Sveriges totala import av sälskinn har ökat dramatiskt under de senaste
åren. Från att 1976 ha legat på 20 061 stycken skinn har siffrorna 1980 ökat till
43 477 stycken skinn! (SCBs statistik.) Anledningen till den stora ökningen
är svår att uttala sig om, men det faktum att allt fler länder nu förbjudit
import av alla sälskinn torde ha gjort att utbudet ökat. De länder som hittills
infört importstopp för sälskinn är:

USA, Italien (endast skinn från ungar), Frankrike (ett frivilligt stopp) och nu
senast Holland. Nu är det Sveriges tur. Vi är för närvarande en av världens
största importörer av sälskinn!

Varför importerar då Sverige alla dessa skinn? Importen beror uteslutande
på att vi i landet har ett av Skandinaviens största skinnberederier, Tranås
skinnberederi. På grund av den allt hårdnande opinionen mot sälslakten
inom landet, kan man inte avyttra några större kvantiteter av skinnet här.
Berederiet exporterar därför skinnen främst till Danmark, men även till
andra länder. Sverige fungerar alltså som en mellanhand och bereder
skinnen, vilka sedan sys upp till pälsar i andra länder. Sverige importerar
även ett antal färdigberedda skinn för färgning.

Vi vet att huvuddelen av de skinn vilka färgas, är ungarna från klappmyts
och grönlandssäl. Vi kan dock inte bevisa att det är de skinnen som färgas i
Sverige.

Sverige importerar även en del färdiga pälsar av sälskinn. Hur många eller
vilka som är importörer, kan vi dock inte säga, då statistik över detta inte
finns att tillgå.

Sveriges inblandning i sälslakten har bidragit till en upprörd debatt. Mer
eller mindre riktiga uppgifter har figurerat i pressen och massmedia i övrigt.
Även Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök har felaktigt uppgivit
att ”Sverige importerar skinnet från var fjärde klubbad sälunge”. Detta kan
vi dock med säkerhet inte säga i dag. Det beror på de sekretessbestämmelser
som gäller vid bl. a. Tullverket. Det är i dag helt omöjligt att med säkerhet
säga från vilka sälar skinnen kommer. De enda fakta vi kan gå efter är de
siffror som vi erhållit från Statistiska Centralbyrån och Tullverket. Dessa
siffror litar vi givetvis på och det är på dem som vi grundar vårt uttalade att
”Sverige är ett av världens största sälskinnsimportländer”.

Under hösten 1980 har vi haft kontakt med engelsmannen Jonathan
Barzdo, vilken får betraktas som en av världens bästa kännare vad gäller
handeln med sälskinn. (Han har bl. a. skrivit den tidigare refererade:
International Trade in Harp and Hooded Seals.) Han stöder oss i vårt
påstående att Sverige importerar skinn från sälungar: Dividerar man vikten
av importerade sälskinn med antalet skinn (t. ex. 1979:60 000 kg resp. 52 837
st) får man, varierande mellan år och land 0,4-drygt 5 kg per skinn. För 1979

JoU 1981/82:11

blir siffrorna: drygt 5 kg/skinn från Norge, medan från Danmark, Kanada,
Grönland och Storbritannien skinnen väger bara 0,4 -0,6 kg styck! Jonathan
Barzdo hävdar bestämt att alla skinn som väger mellan 0,4 - 0,6 kg absolut är
för lätta för att komma från vuxna sälar och att de därför måste komma från
ungar!

Skinnberederiet i Tranås har å sin sida hela tiden hävdat att de uteslutande
importerar skinn från vuxna sälar. Dock har man muntligen, då vi
presenterade ovanstående fakta, tillstått att man även importerar skinn från
”beaters” och ”bedlamers” (grönlandssälar ca 4 veckor resp. 1-5 år gamla).
Jonathan Barzdo menar (se ovan) att skinnen måste komma från ännu yngre
sälar (”pups”).

Vi förordar

Med utgångspunkt från vad som här framförts, förordar Nordiska
Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök att jordbruksutskottet tillstyrker de
för riksdagen framlagda motionerna.

Förbudet bör gälla all import av sälskinn. Alltså för skinn och färdigsydda
pälsar både från vuxna djur och ungar, och sälar generellt oavsett art. Detta
dels på grund av djurskyddsskäl - alla djur bör vara fredade under sin
yngelperiod, vilket också är intentionen i Sveriges jaktlagstiftning - dels på
grund av sälarnas generellt utsatta situation. Dvs. importförbud även av
faunabevarande skäl. Exemplet Valen är belysande för vad som kan hända
om inte åtgärder sätts in i tid:

Valar jagas fortfarande i kommersiellt syfte, trots rapporter om drastiskt
minskande bestånd. Många forskare hävdar nu att, även om ett totalstopp på
valslakten skulle bli verklighet i dag, många valarter inte har någon chans att
överleva. Antalet individer är redan för litet. . .

Vi anser det också orätt i en demokrati som Sverige att kraven från en (1)
enda firma med förhållandevis få anställda skulle kunna få större tyngd än
den allt större opinionen mot sälslakt, bekräftad bl. a. genom en namninsamling
1977 som på kort tid gav 100 000 signaturer. Sverige har inget
nationalekonomiskt intresse av sälskinnshandeln. (1980 var förtjänsten
knappt 2 miljoner kronor.)

Ett förbud förhindrar också betydligt effektivare än överenskommelser av
olika slag en osund konkurrens från mindre nogräknade pälsfirmor.

Om Sverige bestämmer sig för ett importförbud, kan detta bli ett stort och
kanske delvis avgörande beslut för den fortsatta sälslakten och för andra
länders agerande i frågan.

JoU 1981/82:11

Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund (1981-03-17)

Jakt på säl förekommer på ett stort antal platser på vår jord. Över 20-talet
olika sälarter är föremål för denna jakt. I flera fall är jaktuttaget kvoterat
eller är jakt lagmässigt förbjuden, varför där endast eventuell olaga sådan
förekommer. I likhet vad gäller andra animala naturresurser (t. ex. älg,
rådjur, hare) är i de fall populationen är så stor, att den kan förorsaka
avsevärda skadeverkningar. - I fråga om säl inom fiskerinäringen - är en
sådan jakt berättigad. Den är dessutom i många fall av stort ekonomiskt
värde. Detta gäller i här aktuellt spörsmål t. ex. de arter av säl som jagas
utanför Kanadas nordkust, men även jakt på säl i andra länder. Inom denna
jakt förekommer emellertid även jakt på nyfödda ungar av grönlandssäl och
storsäl. Denna jakt är ur svenskt synsätt icke acceptabel då enligt principen
för vår jaktlagstiftning, jakt under yngeltiden ej bör förekomma. Under ett
flertal år har även denna jakt varit föremål för stort internationellt intresse.
Detta intresse har inriktat sig dels på att humanisera jaktmetoderna, dels på
att söka kvotera jaktuttaget till en lägre nivå, då det bedömes för närvarande
vara ett alltför stort sådant, dels på den jakt som bedrives på nyfödda
sälungar.

För detta arbetar flera internationella organisationer bland annat inom
djurskyddet International Society for the Protection of Animals och World
Federation for the Protection of Animals två organisationer som från och
med 1981 sammanslagits till World Society for the Protection of Animals.
Kontakter har därvid tagits och tas med vederbörande regeringar och
aktuella FN-organ. Vissa framsteg har vunnits men tillfredsställande resultat
har ännu ej uppnåtts. En alldeles speciell fråga i detta sammanhang har dock
varit jakten på nyfödda sälungar, en jakt som med rätta upprör en stor
opinion.

Ett helt nytt grepp på denna frågan har i Sverige därvid tagits av World
Wildlife Fund som träffat ett avtal med Svenska Pälsbranschrådet att till dem
anslutna affärsföretag ej saluför pälsvaror från dessa ungsälar (Whitecoat
resp Blueback). Avtalet har visat sig hava en god sanerande verkan. Det har
även rönt internationell uppmärksamhet och torde komma att bli vägledande
på flera håll.

Enligt SDR:s sätt att se saken bör detta avtal och dess konsekvens
kompletteras med en opinionsbildning att ej bära päls från dessa djur eller att
köpa föremål tillverkade av sådana ungsälars päls. Att en sådan opinion kan
skapas belyses bäst av att det numera knappast finns någon som vågar bära
päls av de fläckiga kattdjuren (leopard, ozelot etc.).

SDR:s uppfattning i den aktuella fråga som upptages i motionerna är
därför att man bör stimulera till ökad påverkan inom alla lämpliga
internationella organ med syfte att jakt på nyfödda sälungar bekämpas och
bringas att upphöra samt att lämpligt avpassade kvoter för övrig jakt
internationellt utarbetas och antagas.

JoU 1981/82:11

SDR finner det således ej lämpligt att Sverige inför ett ensidigt förbud mot
import av sälskinn av vad slag det vara må, men vill ej motsätta sig ett förbud
mot import av Whitecoat resp Blueback. Ett sådant förbud bedömes
emellertid i mycket ringa mån komma att påverka de aktuella förhållandena.
Endast en stark internationell påverkan torde här kunna giva tillfredsställande
resultat. SDR föreslår härutöver ett uttalat stöd på lämpligt sätt, åt en
propaganda mot att köpa eller bära päls av ungsäl (Whitecoat resp Blueback)
samt att saluföra av sådant skinn tillverkade produkter.

Det vill säga en frivillig aktiv insats av medborgarna. Berörda folkrörelser
torde vara beredda att aktivt stödja detta arbete.

GOTAB 69820 Stockholm 1981