om skogsbruk
Betänkande 1985/86:JoU9
Jordbruksutskottets betänkande
1985/86:9
om skogsbruk
JoU
1985/86:9
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet, helt eller delvis, ett tiotal motioner som
tar upp olika frågor med anknytning till skogsbruket. Motionerna, som
väcktes under allmänna motionstiden 1985, berör bl. a. bevarandet av de
fjällnära skogarna, naturvårdshänsyn i skogsbruket, lövslybekämpningen
samt smörjoljeanvändning inom skogsbruket. I en motion yrkas på en reformering
av skogsvårdslagstiftningen i förenklande riktning. I betänkandet
tas slutligen även upp ett motionsyrkande om ökat tillvaratagande av
svamp.
Utskottet understryker riksdagens tidigare gjorda uttalanden om vikten
av att stor återhållsamhet iakttas vid bedrivande av skogsbruk i de fjällnära
skogsområdena i avvaktan på resultatet av pågående planeringsarbete rörande
den framtida markanvändningen och hänvisar till sina av riksdagen i
början av detta år biträdda uttalanden i frågan. Utskottet ställer sig positivt
till strävandena att ersätta mineraloljeanvändningen inom skogsbruket
med andra miljövänligare metoder, t. ex. genom utnyttjande av vegetabiliska
smörjoljor o. d. I övrigt finner utskottet att motionerna inte bör föranleda
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.
Till betänkandet har fogats 6 reservationer och 3 särskilda yttranden.
Motionsyrkanden
1984/85:363 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de fjällnära
skogarna.
1984/85:372 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 6, 10 och 12),
6. att riksdagen hos regeringen begär att de fjällnära skogar för vilka
överenskommelser träffats om att avverkning ej skall ske, snarast skyddas
som naturreservat samt att i andra områden avverkningar inte tillåts om
naturvårdens eller rennäringens företrädare motsätter sig dessa,
10. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om skärpning
av gällande regler för skogsbrukets hänsyn till naturvården,
12. att riksdagen hos regeringen begär att kompletterande bestämmelser
utfärdas så att programmet för skogsvård i de s. k. 5:3-skogarna bedrivs så
att väsentliga naturvårdsintressen inte skadas.
1 Riksdagen 1985/86. 16 samt. Nr 9
Rättelse: S. I, råd 3 Står: skogbruk Rättat till: skogsbruk
1984/85:447 av Rune Torwald och Birgitta Hambraeus (båda c) vari yrkas JoU 1985/86:9
att riksdagen måtte besluta att skogsvårdslagens 5 § 3 mom. kompletteras
med orden ”såvida inte särskilda skäl föreligger”.
1984/85:884 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till ändring i lagen 1983:428 om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark så att i motionen påpekade olägenheter elimineras.
1984/85:1388 av Elving Andersson och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (båda
c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om övergång från användande av mineralolja till vegetabilisk
olja inom skogsbruket.
1984/85:1403 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c) vari yrkas att
riksdagen angående fjällnära skogar beslutar att som sin mening ge regeringen
till känna vad som i motionen anförts om vikten av hänsynstagande
till olika intressen med särskilt beaktande av bevarandeintresset, samernas
rättigheter, långsiktigt utnyttjande, anpassning av skogsbruksmetoder och
behovet av sysselsättning för bygdens befolkning.
1984/85:2027 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att
främja ett ökat tillvaratagande av svamp.
1984/85:2038 av Sven Eric Lorentzon m. fl. (m) vari yrkas att riksdagen
antar följande
Förslag till
Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen
dels att 1, 7, 8, 11, 16, 17, 21 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att 6, 9, 14, 21 a och 23 §§ skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Allmänna bestämmelser
1 §
Skogsmark med dess skog skall Skogsmark med dess skog skall
genom lämpligt utnyttjande av genom lämpligt utnyttjande av
markens virkesproducerande för- markens virkesproducerande förmåga
skötas så att den varaktigt ger måga skötas så att den, med tillfreds
en
hög och värdefull virkesavkast- ställande ekonomiskt utbyte, varakning.
Vid skötseln skall hänsyn tas tigt ger en hög och värdefull virkes
till
naturvårdens och andra allmän- avkastning, och att, såvitt möjligt, i
na intressen. huvudsak jämn avkastning erhålles
på varje brukningsenhet. Vid skötseln
skall hänsyn tas till naturvårdens
och andra allmänna intressen.
2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
JoU 1985/86:9
Anläggning av skog på skogsmark
Vid anläggning av ny skog skall
de föryngringsåtgärder vidtas som
kan behövas för att trygga återväxten
av skog av tillfredsställande täthet
och beskaffenhet i övrigt. Föreskrifter
om föryngringsmetod, markberedning,
sådd, plantering, vård av
plantskog och andra åtgärder i
nämnda syfte meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen
bestämmer.
Om det är påkallat från skogsvårdssynpunkt,
får regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter som förbjuder
eller ställer upp villkor för
1. användning av visst slag av
skogsodlingsmaterial av inhemskt eller
utländskt ursprung vid anläggning
av skog.
2. handel med sådant material.
Med skogsodlingsmaterial avses
frön, plantor, sticklingar och andra
former av förökningsmaterial, avsedda
för anläggning av skog.
Vid anläggning av ny skog skall
de föryngringsåtgärder vidtas som
kan behövas för att trygga återväxten
av skog av tillfredsställande täthet
och beskaffenhet i övrigt. Föreskrifter
om lägsta godtagbara föryngringsresultat
meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer.
Om det är påkallat från skogsvårdssynpunkt
får regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter som förbjuder
eller ställer upp villkor för
handel med skogsodlingsmaterial.
Med skogsodlingsmaterial avses
frön, plantor, sticklingar och andra
former av förökningsmaterial avsedda
för anläggning av skog.
Avverkning av skog på skogsmark
16 §
Skogsvårdsstyrelsen skall på begäran
meddela beslut på förhand
huruvida viss avverkning är förenlig
med 13 eller 14 §.
Skogsvårdsstyrelsen skall på begäran
meddela beslut på förhand
huruvida viss avverkning är förenlig
med 13 §.
17 §
Skogsmarkens ägare är skyldig
att enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer underrätta
skogsvårdsstyrelsen om avverkning
som skall äga rum på hans mark.
Inom områden där det finns anledning
ta särskilda naturvårds- eller
miljöhänsyn är skogsmarkens ägare
skyldig att enligt föreskrifter som
meddelas av resp. skogsvårdsstyrelse
efter samråd med länsstyrelsen,
underrätta skogsvårdsstyrelsen om
slutavverkning som skall äga rum
på hans mark.
Insektshärjning
21 §
Regeringen eller myndighet som Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela regeringen bestämmer får meddela 3
1* Riksdagen 1985/86. 16 sami. Nr 9
Rättelse: S. 23 raderna 2 och 7 nedifrån Står: motion 1984/85 1338 Rättat till: motion
1984/85:1388 S. 25, rad 9 Står: Utskottet bör Rättat till: Riksdagen bör
Nuvarande lydelse
föreskrifter om den hänsyn som
skall tas till naturvårdens intressen
vid skötseln av skog, såsom i fråga
om hyggens storlek och utläggning,
beståndsanläggning. kvar/ämnande
av trädsamlingar och skogsbilvägars
utsträckning.
Bemyndigandet medför inte befogenhet
att meddela föreskrifter
som är så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras.
Föreslagen lydelse
föreskrifter om den allmänna hänsyn
som skall tas till naturvårdens
intressen vid skötseln av skog.
Bemyndigandet medför inte befogenhet
att meddela föreskrifter
som är så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvå
-
JoU 1985/86:9
Ansvar och besvär
27 §
Till böter döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 8 § första
stycket eller 20 § första stycket,
2. bryter mot 12 § eller 13 § första
stycket,
3. bryter mot den avverkningsbegränsning
som avses i 14 §,
4. bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning
som har meddelats med stöd av 19 §
andra stycket.
5. bryter mot avverkningsförbud
som avses i 25 §,
6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet
som har föreskrivits
med stöd av 17 §,
7. underlåter att iaktta föreläggande
eller bryter mot förbud som
har meddelats för att föreskrift enligt
21§ skall efterlevas.
1 ringa fall döms ej till ansvar.
Har flera medverkat till gärning
som avses i första stycket gäller 23
kap. 4 och 5 §§ brottsbalken. Den
som har överträtt vitesföreläggande
eller vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning
som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
Till böter döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 8 § första
stycket eller 20 § första stycket,
2. bryter mot 12 § eller 13 § första
stycket,
3. bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning
som har meddelats med stöd av 19 §
andra stycket,
4. bryter mot avverkningsförbud
som avses i 25 §,
5. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet
som har föreskrivits
med stöd av 17 §.
I ringa fall döms ej till ansvar.
Har flera medverkat till gärning
som avses i första stycket gäller 23
kap. 4 och 5 §§ brottsbalken. Den
som har överträtt vitesföreläggande
eller vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning
som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
(Lag 1983:427. J
1984/85:2046 av Börje Stensson och Lars Ernestam (båda fp) vari yrkas att
riksdagen uttalar sig för att en översyn av skogspolitiken i enlighet med vad
som anförs i motionen kommer till stånd.
1984/85:2606 av Einar Larsson m. fl. (c) vari yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 1 och 4),
4
1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning om en JoU 1985/86:9
naturvårdsgräns för fjällskogar,
4. att riksdagen i övrigt som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om fjällnära skogar.
Skrivelse från Svenska Samernas riksförbund
(SSR)
1 skrivelse till jordbruksutskottet den 19 februari 1985 anför SSR att riksförbundet
uppfattat utskottets betänkande 1984/85:20 som ett genomslag för
ett hänsynstagande till rennäringen i förhållande till skogsbruket i det fjällnära
området.
Sedan dess har två förhållanden inträffat som skapat osäkerhet i bedömningarna.
Det första avser uttalanden som gjordes i riksdagsdebatten den 16
januari från regeringspartiets sida som enligt SSR:s mening redovisade en
felaktig rättsuppfattning om vad som skall anses vara pågående markanvändning.
Det andra förhållandet är regeringens beslut i anledning av riksdagsbeslutet
att utan särskild kommentar överlämna frågan vidare till
skogsstyrelsen för beaktande. Då riksdagsbeslutet innebar vissa konkreta
förslag, som det enligt författningen knappast kan sägas ankomma på
skogsstyrelsen att ensam fatta beslut över, har regeringens beslut skapat
osäkerhet, som i sig gör det angeläget och nödvändigt att frågan om skyddet
för fjällskogarna nu blir behandlad ånyo för att undanröja de oklarheter
som skapats av här nämnda två förhållanden. SSR får därför med instämmande
hänvisa till de i januari 1985 väckta motioner, där krav framställs
om förtydliganden i här berörda avseenden.
Utskottet
Utskottet behandlar i förevarande betänkande ett tiotal motioner från föregående
riksmöte rörande olika frågor med anknytning till skogsbruket. Motionerna
berör bl. a. bevarandet av de fjällnära skogarna, naturvårdshänsyn
i skogsbruket, lövslybekämpningen samt smörjoljeanvändningen inom
skogsbruket. Vidare förordas i en motion vissa ändringar i skogsvårdslagen
i förenklande riktning. Frågan om ökat tillvaratagande av svamp har också
tagits med i detta sammanhang.
Bevarandet av fjällnära skogar
Längs den ca 100 mil långa svenska fjällkedjan från Dalarna till nordligaste
Lappland sträcker sig ett nästan oavbrutet bälte av s. k. fjällnära barrskogar.
Dessa skogar har tidigare ansetts sakna biologiska förutsättningar för
ett ekonomiskt acceptabelt skogsbruk. Skogarna, som i allt väsentligt är
koncentrerade till områden ovan domänverkets tidigare skogsodlingsgräns
— extrapolerad över andra ägargruppers mark — omfattar drygt 2 miljoner
ha skogsmark, varav 1,5 miljoner ha består av produktiv skogbevuxen
mark. Resten betraktas som s. k. impediment. Staten är den dominerande 5
ägaren av skogsmarken ovan skogsodlingsgränsen i alla berörda län utom i JoU 1985/86:9
Jämtlands län. Fördelat i procent av arealen hänglavbärande barrskog utgör
statens ägoinnehav i sistnämnda län 26 %. 1 Västerbottens län äger staten
92 % och i Norrbottens län 93 %, såvitt avser fjällbyar, och 89 % inom
skogsbyarna.
Ett ökat intresse för att utnyttja de fjällnära skogarna i det gängse skogsbruket
har under senare år visats från skogsnäringens sida. Orsakerna härtill
är flera. Kraven på tryggade sysselsättningsmöjligheter i Norrlands inland
i förening med skogsindustrins behov av fortsatt försörjning med virkesråvara
har sålunda blivit alltmer framträdande. Effektivare
skogsföryngringsmetoder samt möjligheten att använda nya, för mark- och
klimatförhållandena lämpade trädslag har också medverkat till att göra de
fjällnära skogarna intressanta från skogsbrukssynpunkt.
Det statliga ekonomiska stödet till bl. a. skogsvård har också bidragit
härtill. En ändrad prissättning på skogsbrukets produkter torde även vara
en bidragande orsak.
Den fjällnära skogsregionen är inte bara av intresse för skogsbruket.
Även rennäringen liksom naturvården och friluftslivet har stora intressen i
området. Av naturliga skäl uppstår lätt motsättningar mellan företrädare
för de olika intressena. Genom aviserade planer på ökat utnyttjande av de
fjällnära skogarna för skogsbruk har motsättningarna skärpts.
I fyra motioner framförs yrkanden om åtgärder i syfte att förstärka skyddet
av de s. k. fjällnära skogarna.
Enligt motion 1984/85:363 av Lars Werner m. fl. (vpk) måste hela frågekomplexet
kring de fjällnära skogarna utredas omgående för att skapa tillräckligt
beslutsunderlag för ställningstagande till den framtida markanvändningen
i dessa områden. I detta utredningsarbete, vilket bör klaras av
under en femårsperiod, måste både nuvarande och framtida värden av annan
markanvändning än skogsbruk beaktas. Enligt motionärernas mening
är det särskilt angeläget att utreda frågor om rennäringens framtid, behov
av orörda marker m. m. En markanvändningsplan med en biologisk gräns
för skogsbruk bör göras upp. Vidare bör föryngringsmöjligheterna prövas
genom en allsidigt sammansatt expertgrupp. Överavverkningarnas omfattning
inom de aktuella fjällreviren och tillgängligt virkesförråd inom desamma
nedanför den tidigare skogsodlingsgränsen bör även utredas. Enligt
motionärernas mening bör domänverket under den erforderliga tiden för
utredningsarbetet kunna medges rätt att företa avverkningar inom området
i viss begränsad utsträckning.
1 motion 1984/85:372 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) erinras om att en
uppgörelse träffats mellan naturvårdsverket och domänverket att på basis
av naturvårdsverkets och skogsstyrelsens fjällurskogsinventering skydda
ett antal fjällnära skogar från avverkning. Genom regeringsbeslut har tre
mycket värdefulla områden — Pärlälvsområdet, Kirjesålandet och Dellikälven
— undantagits. Motionärerna framhåller att det nu är angeläget att i
första hand säkerställa de områden om vilka överenskommelse träffats,
genom inrättande av naturreservat. Marken bör överföras från domänfonden
till naturvårdsfonden utan att ersättning utgår (yrkande 6).
6
Även beträffande de områden som inte omfattas av inventeringen bör JoU 1985/86:9
stor återhållsamhet gälla. I avvaktan på ett säkerställandeprogram bör några
avverkningar inte ske om naturvårdens eller rennäringens företrädare
motsätter sig dessa. Enligt motionärernas mening måste vidare slås fast att
skogsavverkning inom s. k. obrutna fjällområden inte skall tillåtas.
Enligt motion 1984/85:1403 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda
c) är det synnerligen viktigt att kunskaperna om följderna av olika utnyttjanden
av de fjällnära skogarna vidgas och fördjupas. Det är enligt motionärernas
uppfattning av största betydelse att finna lösningar som gör att
motsättningar undviks och att skogsområdena kan nyttjas så att naturvårdshänsyn
tas, samerna kan fortsätta sin traditionella näring och att sysselsättning
kan ges åt bygdernas befolkning samt att möjligt virkesuttag
görs inom ramen för dessa avverkningar och förutsättningarna att få ny
skog.
I motion 1984/85:2606 av Einar Larsson m. fl. (c) framhålls värdet i att ett
enigt jordbruksutskott under förra riksmötet kunde dra upp vissa riktlinjer
för utnyttjandet av de fjällnära skogarna. Motionärerna anser att riksdagen
nu bör gå vidare för att säkerställa att fjällskogarna bevaras. De förutsätter
att den markanvändningsplanering som numera igångsatts bedrivs effektivt
och med all möjlig skyndsamhet. I detta sammanhang finns enligt motionärernas
mening ingen anledning att bestrida att varje form av restriktioner
när det gäller skogsbruket givetvis kan medföra problem beträffande
sysselsättningen inom området. I och för sig är det emellertid inte nödvändigt
att ett återhållsamt skogsbruk av det slag utskottet förordat behöver
orsaka en minskad sysselsättning. Ett visst bortfall av avverkningsåtgärder
kan sålunda kompenseras genom ökade insatser i fråga om skogsvårdsåtgärder.
En tillämpning av sådana mer småskaliga skogsbruksmetoder måste
enligt motionärerna vara grundläggande i fjällskogsområdet. Vidare bör
utredas hur en naturvårdsgräns på biologiska grunder kan upprättas. Ovanför
denna bör inget storskaligt skogsbruk bedrivas. Inrättandet av en sådan
gräns kräver en noggrann utredning, och begränsning av avverkning ovanför
den gamla skogsodlingsgränsen bör ske i väntan på utredningens färdigställande.
Utskottet vill erinra om att riksdagen vid förra riksmötet behandlade ett
antal motioner med krav på åtgärder till skydd för de fjällnära skogarna.
Utskottet underströk därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU
1984/85:20) att områden som innefattas i vad som allmänt kallas fjällnära
skogar och som i huvudsak är belägna ovanför domänverkets gamla skogsodlingsgräns
eller dess förlängning över icke statlig mark hör till de värdefullare
områdena i vårt land. Inte minst det starka intresse som har kommit
till uttryck i motioner till riksdagen, genom statligt initierade inventeringar,
uttalanden från forskarhåll och på annat sätt visar detta. Områdenas värde
är mångskiftande. De utgör ett exempel på en storslagen, i många fall förhållandevis
orörd och unik natur. De väcker till följd härav ett ökande
intresse, bl. a. på forskningens område. Områdena har också avgörande
betydelse för den befolkning som skall tjäna sitt uppehälle här. Det gäller
särskilt inom skogsbruket och den lokala skogsindustrin samt inom rennä
-
1** Riksdagen 1985/86. 16sami. Nr 9
ringen. Dessa näringar ger inte bara sysselsättning i sig utan medverkar JoU 1985/86:9
också till att stärka underlaget för annan sysselsättning och för nödvändig
service i de glesbygder det här är fråga om. Det är mot denna bakgrund
naturligt att intressemotsättningar uppstår. I och för sig är detta inte något
unikt för det fjällnära skogsområdet.
Utskottet erinrade om att skogsvårdslagens inledande paragraf uttryckligen
stadgar att hänsyn skall tas inte bara till naturvårdens utan också till
andra allmänna intressen. Skogsnäringen skall också verka i samspel med
andra samhällssektorer. I enlighet härmed skall hänsyn tas till bl. a. rennäringen.
Utskottet uttalade sig i detta sammanhang bl. a. för utveckling och
effektivisering av samrådsförfarandet mellan skogsbruk och rennäring. Utskottet
ansåg för sin del att tillståndsprövningen enligt 19 § skogsvårdslagen
exempelvis borde kunna ske enklare och smidigare om skogsägaren alltid
först samråder med berörd sameby. På så sätt skulle rennäringens önskemål
i det särskilda fallet kunna stå helt klara redan då skogsvårdsstyrelsen inleder
handläggningen av ärendet. Det hade från samehåll anförts att samrådsförfarandet
i många fall visat sig vara ett bräckligt instrument när det
gäller att lösa konflikter. Svenska Samernas riksförbund hade sålunda
framhållit att samrådet kommit för sent i hanteringen och på den lokala
nivån oftare haft karaktären av delgivning/information från skogsbrukets
sida än verkligt samråd. En sådan ordning var självfallet inte tillfredsställande,
framhöll utskottet, som också erinrade om att medel anvisats för
ytterligare utveckling och effektivisering av samrådsförfarandet mellan
skogsbruket och rennäringen. Utskottet fann för sin del naturligt att samrådsförfarandet
utvecklades till att omfatta alla skogsägare och inte enbart
storskogsbruket samt i princip görs obligatoriskt inom renskötselns åretruntmarker.
Hur detta praktiskt skulle anordnas borde det ankomma på
berörda myndigheter att avgöra med hänsyn till de i vissa fall splittrade
äganderättsförhållandena. Med ett utförligt faktaunderlag som grund borde
det kunna vara möjligt att undvika en för en samebys renskötsel i tiden
och geografiskt alltför koncentrerad skogsbruksverksamhet.
Enligt utskottets mening fanns det alltjämt anledning att iaktta stor återhållsamhet
med bedrivande av skogsbruk i de s. k. fjällnära skogarna.
Regeringens uttalande om att skogsområdena Pärlälven, Dellikälven och
Kirjesålandet skall bevaras för framtiden gav uttryck för samma synsätt.
Utskottet anförde i anslutning till vissa motionsvis framförda förslag om
s. k. blädning samt om prövning av småskogsbrukets skogsskötselmetoder i
fjällnära skog att föryngring av skog ställde stora krav på kunskaper och
noggrannhet beroende på markförhållanden, klimat, geografisk belägenhet,
beståndshistorik m.m. i det enskilda fallet. Inte minst krävdes ingående
kunskaper om klimatfaktorernas inverkan i sammanhanget. I de områden
det här var fråga om måste angivna krav särskilt beaktas. Så hade hittills
inte alltid skett. Utskottet underströk att schablonmässigt handlande kan ge
oreparabla skador i de fjällnära områdena. Insikten härom hade enligt utskottets
mening ökat under senare tid, bl. a. som följd av de närmare studier
som forskare och andra har gjort av föryngringsförhållandena i de trakter
som har aktualiserats för avverkning. Allmän enighet syntes nu råda om
behovet av ett mera s. k. ståndortsanpassat skogsbruk. Häri låg t. ex. en
anpassning av hyggesstorleken, hänsyn även till lokalklimatet, val av rätt JoU 1985/86:9
föryngringsmetod, trädslag och plantsort m. m.
1 sammanhanget redovisades att domänverket inbjudit ett antal forskare
att under sommaren 1984 studera föryngringsmöjligheterna inom vissa av
verket indelade områden ovan den tidigare skogsodlingsgränsen. Forskarna
hade redovisat sina synpunkter på det framtida föryngringsarbetet i
fjällnära områden i en rapport till domänverket i oktober 1984. Det påpekades
i rapporten att osäkerheten är stor vid skogsförnyelse i dessa områden.
Forskarna ansåg dock att det borde vara möjligt att få ny skog på huvuddelen
av de för skogsbruk indelade områden ovan tidigare skogsodlingsgräns
som forskargruppen besökt. Vid beslut om i vilken takt dessa områden
borde avverkas framhölls i rapporten att kunskaperna om föryngring i svåra
lägen kunde ökas genom forskning. Bland de mera detaljerade rekommendationer
som forskarna lämnade kan nämnas förord för en begränsning
av hyggesstorleken till maximalt 40 ha inom det aktuella området.
Från allmänekologisk synpunkt ansågs det nämligen önskvärt att hyggesstorleken
minskas så att en mosaik av skog i olika successionstillstånd skapas.
Det hade i sammanhanget ansetts viktigt att betona att markberedning i
form av hyggesplogning bör minimeras och att andra mera skonsamma
metoder bör användas.
Utskottet underströk för sin del skogsvårdslagens stadgande om att avverkning
inte får ske på annat sätt än genom röjning eller gallring som
främjar skogens utveckling eller genom slutavverkning som är ändamålsenlig
för anläggning av ny skog. Utskottet ansåg i enlighet härmed att forskarnas
nyss återgivna uttalanden borde bli vägledande för skogsbruket i här
ifrågavarande områden. Som även framhållits i rapporten skulle en minskning
av hyggesstorleken och den fullständiga hyggesrensningen samt tillskapandet
av en mosaik med skog i olika utvecklingsfaser också starkt
gynna spridningen av de för rennäringen så viktiga hänglavarna i detta
område.
Forskarna hade framhållit i sammanhanget att ett blädningsskogsbruk
naturligtvis skulle ha en positivare inverkan på hänglavsproduktionen. Utskottet
delade denna uppfattning men ville starkt understryka att denna
avverkningsform borde användas endast om den medgav godtagbar föryngring.
Som lantbruksstyrelsen bl. a. framhållit utgjorde hänglavsinventeringen,
liksom den tidigare redovisade urskogsinventeringen, en viktig del i
det beslutsunderlag om skall ligga till grund för hur skogsbruket bör bedrivas
med hänsyn till andra markanvändningsintressen i det fjällnära området.
Enligt lantbruksstyrelsens mening borde det för områden ovanför
skogsodlingsgränsen där motstridiga markanvändningsintressen föreligger
vara möjligt att avvakta med ingripande skogsbruksåtgärder intill dess sådan
planering genomförts. I anslutning härtill ville utskottet för sin del
förorda största möjliga återhållsamhet med skogsbruksåtgärder i de av samebyarna
i hänglavsinventeringen utpekade särskilt viktiga områdena i
avvaktan på resultatet av den markanvändningsplanering som igångsatts
inom olika delar av renskötselområdet.
Vad gäller inhämtande av utökat kunskapsunderlag betonade utskottet
angelägenheten av fortsatta insatser på förevarande område. I samband 9
Rättelse: S. 17, rad 2 och 30 Står: motion 1984/85:1338 Rättat till: motion 1984/
85:1388 S. 19, sista raden Står: motion 1984/85:1338 Rättat till: motion
1984/85:1388
härmed nämndes att skogsstyrelsens forskningsnämnd inom området för JoU 1985/86:9
tillämpad skogsproduktionsforskning också angivit att en prioriterad inriktning
bl. a. bör vara ”Skogsförnyelse i svåra klimatlägen".
Utskottet erinrade i sammanhanget om vad som i 7 § förordningen
(1979:792) om statligt stöd till skogsbruket föreskrivs i fråga om hänsyn till
naturvårdens och andra allmänna intressen i samband med prövning av
frågor om stöd.
Vad utskottet anfört om nödvändigheten av att iaktta stor återhållsamhet
med bedrivande av skogsbruk i de s. k. fjällnära skogarna och de synpunkter
utskottet lagt på frågan om förbättrat samrådsförfarande, skonsammare
skogsskötselmetoder m. m. gav riksdagen den 16 januari 1985 som sin mening
regeringen till känna (rskr. 1984/85:114). Med hänvisning till gjorda
inventeringar m. m. samt till den markanvändningsplanering som igångsatts
inom olika delar av renskötselområdet beslöt riksdagen på utskottets
förslag att lämna berörda motioner utan ytterligare åtgärd.
För en närmare redogörelse för bakgrunden till riksdagens beslut hänvisas
till utskottsbetänkandet (JoU 1984/85:20).
Vad gäller den fortsatta utvecklingen sedan riksdagen senast behandlade
hithörande spörsmål får utskottet anföra följande.
Regeringen överlämnade enligt beslut den 31 januari 1985 utskottsbetänkandet
(JoU 1984/85:20) i vad avser frågor om återhållsamhet med bedrivande
av skogsbruk till skogsstyrelsen för beaktande. Till följd av riksdagens
beslut har skogssstyrelsen företagit en omarbetning av sina föreskrifter
och allmänna råd till skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen har också gjort en
översyn av vissa bestämmelser om statsbidrag m. m. Nya bestämmelser i
överensstämmelse med de av riksdagen gjorda uttalandena har därefter
nyligen utfärdats (SK.SFS 1985:2 och 3).
Resultatet av den inventering av urskogsartad fjällnära barrskog, som
under tiden juni 1981 till oktober 1982 utförts i naturvårdsverkets och skogsstyrelsens
regi, har under året varit föremål för beredning inom regeringskansliet.
På grundval härav beslöt regeringen den 5 september 1985 att ge naturvårdsverket
i uppdrag att utarbeta skydds- och förvaltningsformer för 55
urskogsområden. Sammanlagt handlar det om urskogsområden på tillsammans
ca 600 000 hektar som nu skall få ett permanent skydd och därmed
sparas för framtiden. Områdena är belägna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. 52 av områdena har avsatts efter överenskommelse
mellan naturvårdsverket och domänverket. Därutöver ingår de
tre områdena Kirjesålandet, Pärlälven och Deliikälven som regeringen förra
hösten beslutade undanta från skogsavverkningar.
Det bör vidare erinras om den markanvändningsplanering för fjällnära
områden som pågår i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Under 1984/85 har skogsvårdsstyrelserna i de tre nordligaste länen disponerat
0,75 milj. kr. för att tillsammans med berörda myndigheter och
skogsbrukets företrädare utveckla och pröva metoder för framställning av
markanvändningsplaner i fjällnära skogar. Den preliminära planen för
1985/86 innebär en något utökad verksamhet innebärande att berörda län
får disponera 1 milj. kr. för ändamålet. Enligt skogsstyrelsens i höst presen- 10
terade anslagsframställning beräknas denna typ av planeringsverksamhet JoU 1985/86:9
fortsätta under perioden 1986/87—1988/89 i åtminstone samma omfattning.
Skogsvårdsstyrelserna i norra Sverige har fr. o. m. budgetåret 1983/84
medverkat i samrådet mellan rennäringen och skogsbruket. Hittills har ca
0,5 milj. kr. per år anvisats för uppgiften. Vilka resurser som behövs för
denna verksamhet under kommande år blir beroende av hur samrådsrutinerna
kommer att utformas med anledning av förra vinterns riksdagsbeslut
om de fjällnära skogarna. En utvärdering av det hittills genomförda samrådet
pågår genom samrådsgruppen rennäring/skogsbruk och allt talar enligt
skogsstyrelsen för att behovet av insatser kommer att öka.
I detta sammanhang kan nämnas att de av regeringen beslutade årliga
överläggningarna mellan företrädare för staten och rennäringsutövarna —
ett resultat av rennäringskommitténs förslag — nu har inletts. Bl. a. har
lantbruksstyrelsen och SSR under senhösten 1985 gemensamt anordnat ett
seminarium kring frågor om utvecklings- och markanvändningsplaner för
samebyarna. Vidare har överenskommelse träffats om att lantbruksstyrelsen
skall tillsätta en arbetsgrupp på rennäringens område.
Utskottet vill med anledning av de ånyo väckta motionerna i ämnet starkt
understryka att utskottets av riksdagen i början av detta år biträdda uttalande
om att det bör iakttas stor återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk i
de s. k. fjällnära skogarna alltjämt äger full giltighet. Riksdagens ställningstagande
grundades på ett ingående och omfattande beredningsarbete inom
utskottet och togs i stor enighet. Utskottets av riksdagen godkända rekommendationer
i fråga om förbättrat samrådsförfarande mellan skogsbruk
och rennäring, ett mera ståndortsanpassat skogsbruk, skonsammare skogsskötselmetoder
i de fjällnära områdena m. m. har som i det föregående
anförts bl. a lett till motsvarande kompletteringar av skogsstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd till skogsvårdslagen samt till mera utvecklade
former för samråd med rennäringens företrädare i olika frågor. I de nya
föreskrifterna betonas bl. a. att det i de fjällnära skogsområdena är särskilt
angeläget att hyggesstorleken begränsas. Det bör eftersträvas att det enskilda
hygget inte får en storlek över ca 40 ha. De aktuella föryngringsbetingelserna,
skogstillståndet, topografin, lokalklimatet och angränsande skogs
ålder är faktorer som har betydelse för hyggenas storlek och form. Vid
bedömning av den lämpliga hyggesstorleken i förhållande till det angivna
riktvärdet har också huggningsformen betydelse. När det gäller hänsynen
till rennäringen understryks att det i avvaktan på resultatet av den markanvändningsplanering
som igångsatts inom olika delar av renskötselområdet
bör iakttas största möjliga återhållsamhet med slutavverkning och vägbyggnad
i särskilt viktiga områden i hänglavbärande skog. Inom dessa områden
är det särskilt nödvändigt att skogliga åtgärder planeras så att spridning av
hänglavar gynnas. Det är givetvis viktigt att man från regeringens och berörda
myndigheters och organisationers sida vidtar effektiva åtgärder för
att sprida information om de nya bestämmelserna så att de snabbt får ett
genomslag i praktiken. Naturligtvis är det ännu alltför tidigt att yttra sig om
effekten av desamma.
När det gäller det ovan berörda arbetet med planeringen av den framtida 11
markanvändningen inom berörda områden har, som bl. a. redovisats i proposition
1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser
m. m., arbete påbörjats med en mera samordnad markanvändningsplanering
i fjällnära områden i Jämtlands och Norrbottens län. Vissa inledande
försök i Jämtlands län redovisades av länsstyrelsen till bostadsdepartementet
i mars 1985. Redovisningen har remissbehandlats och beredning har
påbörjats inom regeringskansliet. Bostadsministern kommer senare att ta
upp frågan om lämpliga former för en samordnad markanvändningsplanering
för berörda områden inom hela fjällvärlden. 1 propositionen pekas
också på att det för närvarande görs betydande insatser av såväl lantbruksuniversitetet
och skogsvårdsorganisationen, inkl. domänverket, som ett
flertal forskare för att bättre klarlägga och sammanfatta kunskaperna när
det gäller skogsföryngring i de fjällnära områdena.
De åtgärder som från olika håll redan satts in eller som ytterligare planeras
ger enligt utskottets mening vid handen att syftet med nu behandlade
motioner i allt väsentligt kan väntas bli tillgodosett utan något särskilt initiativ
från riksdagens sida. I nuvarande skede av planeringsprocessen finnér
utskottet det sålunda inte nödvändigt med något ytterligare riksdagsuttalande
i ämnet. Först när en utvärdering gjorts av de olika insatser som gjorts
eller pågår kan en mera slutgiltig ställning tas till behovet av särskilda
skyddsåtgärder i de konkreta fallen. Utskottet föreslår — med hänvisning
till det anförda — att motionerna 1984/85:363 (vpk), 1984/85:372 (fp) yrkande
6, 1984/85:1403 (c) och 1984/85:2606 (c) yrkandena 1 och 4 lämnas
utan ytterligare åtgärd från riksdagens sida.
Naturvårdshänsyn i skogsbruket, m. m.
I motion 1984/85:372 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) yrkandena 10 och 12,
föreslås olika åtgärder rörande skogsbrukets förhållande till naturvården
m. m. Enligt motionärerna måste en utvärdering och skärpning av hithörande
bestämmelser komma till stånd. Förslaget motiveras bl. a. med att
återstående rester av naturskogar, urskogar och andra värdefulla områden
snabbt håller på att försvinna. Programmet för skogsvård i 5:3-skogarna
måste enligt motionärernas mening bedrivas så att tillräcklig hänsyn tas till
naturvård och friluftsliv. Stödet till skogsbruket bör utformas så att det inte
utgår till beredskapsarbeten eller skogsbruksåtgärder som strider mot starka
naturvårdsintressen.
Behovet att skydda de s. k. 5:3-skogarna från sådana ingrepp från skogsbruket
som väsentligt skadar naturvårdsintressena betonas även i motion
1984/85:447 av Rune Torwald och Birgitta Hambraeus (båda c) vari föreslås
en ändring i 5 § första stycket 3. i angivna syfte.
Enligt motion 1984/85:2046 av Börje Stensson och Lars Ernestam (båda fp)
måste en samlad översyn av skogspolitiken nu påbörjas. En utgångspunkt
bör vara att skogsbruket ytterligare anpassas till miljövårdens övergripande
krav. De negativa konsekvenserna av modernt skogsbruk måste uppmärksammas.
Möjligheter till modifiering av skötselmetoderna måste tas till
vara.
I fråga om skogsbrukets hänsyn till naturvården finns de grundläggande JoU 1985/86:9
reglerna i 21 § skogsvårdslagen (1979:429). Föreskrifter får enligt detta lagrum
utfärdas om t. ex. hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning,
kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. Föreskrifterna
får inte avse åtgärder som är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras.
Genom lagstiftning under riksmötet 1983/84 har särskilda bestämmelser
införts för att skydda den s. k. ädellövskogen, vari inbegrips även vissa
hagmarker med ädla lövträd (prop. 1983/84:94, JoU 1983/84:23). Bestämmelserna
finns i ädellövskogslagen (1984:119) som trätt i kraft den 1 juli
1984. De syftar till att ädellövskogen skall bevaras i en omfattning som
ungefär motsvarar nuvarande areal, medan det samtidigt skapas förutsättningar
för ett rationellt ädellövskogsbruk. Av förarbetena framgår att lagen
bl. a. omfattar vissa 5:3-skogar (prop. 1983/84:94 s. 11).
Skogsstyrelsen har efter samråd med bl. a. naturvårdsverket meddelat
föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen i nu aktuellt hänseende.
Bestämmelserna har nyligen omarbetats bl. a. till följd av riksdagens beslut
om ädellövskogslagen (1984:119). Skogsstyrelsens föreskrifter, som i sin
senaste lydelse trätt i kraft i oktober 1985 (SKSFS 1985:3), innehåller många
viktiga föreskrifter m. m. i fråga om naturvårdshänsyn, knutna till olika
stadganden i skogsvårdslagen. Detta gäller t. ex. 2 § som anger på vilken
mark skogsvårdslagens tvingande skogsvårds- och avverkningsbestämmelser
över huvud skall tillämpas. Även till 5 § om anläggning av ny skog finns
undantag angivna av hänsyn till naturvården. Särskilda föreskrifter m. m.
om naturvårdshänsyn har också knutits till 6 § om viss överårig skog, 8 § om
val av trädslag, 14 § om avverkningstvång, 17 § om anmälan om avverkning
m. m. samt 21 a § om skogsbruksplan.
Om markberedning genom hyggesplöjning skall utföras skall anmälan
ske senast två månader i förväg till skogsvårdsstyrelsen. Bestämmelser härom
finns i 23 § naturvårdsförordningen (1979:794). Skogsvårdsstyrelsen
skall, med eget yttrande om företagets skogliga lämplighet, överlämna ansökan
till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § första stycket naturvårdslagen.
Länsstyrelsen kan då med stöd av naturvårdslagen vidta de åtgärder
som kan anses motiverade.
I fråga om statligt stöd till skogsbruket gäller numera att vid prövningen
av frågor om stöd skall hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna
intressen. Denna princip har kommit till uttryck i 7 § förordningen
(1979:792) om statligt stöd till skogsbruket (ändrad senast 1985:179). Skogsstyrelsens
verkställighetsföreskrifter finns i SKSFS 1985:2. Enligt dessa får
stöd inte beviljas till åtgärd som påtagligt skadar särskilda värden för naturvården.
När det gäller översiktlig skogsinventering (ÖS1) och skogsbruksplaner
gäller att dessa skall kunna tjäna som underlag även för bedömningar i
naturvårdsfrågor. Särskilda s. k. naturvårdsinriktade skogsbruksplaner kan
upprättas av skogsvårdsstyrelsen för område som är av utpräglat intresse
för naturvården. För sådana planer skall statligt stöd kunna utgå.
Utskottet vill erinra om att de i motionerna upptagna frågorna tidigare
vid flera tillfällen, senast under föregående riksmöte, har varit föremål för 13
riksdagens prövning. 1 betänkande 1984/85:11 erinrade utskottet sålunda JoU 1985/86:9
om att de grundläggande bestämmelserna i 21 § skogsvårdslagen om skogsbrukets
hänsyn till naturvården och för skogsstyrelsens tillämpningsföreskrifter
i ämnet inte får innebära att pågående markanvändning avsevärt
försvåras. De intressen som bestämmelserna åsyftar skall kunna tillgodoses
inom ramen för ett rationellt bedrivet skogsbruk. Kravet i en motion om en
allmän skärpning av hithörande regler ansågs inte, utan närmare överväganden
huruvida en sådan skärpning var förenlig med nyssnämnda grundprincip,
kunna läggas till grund för någon riksdagens framställning i berörda
hänseenden. Motionen avstyrktes i motsvarande del.
Det anförda innebar inte att utskottet ställde sig avvisande till önskemålen
om en uppföljning av hur hänsynsreglerna fungerat i praktiken och om
en tillämpning som verkligen svarade mot intentionerna bakom 1979 års
skogspolitiska beslut. Utskottet kunde bl. a. instämma i vad som i en motion
anförts om värdet av information och utbildning rörande hänsynsreglerna.
Det framhölls att skogsstyrelsen fäst stor vikt vid samspelet mellan skogsbruket
och miljövården och behovet av ökade insatser när det gäller information
och rådgivning om naturvårdshänsyn till såväl de enskilda skogsägarna
som andra myndigheter och organisationer. Utskottet var bl. a. med
hänsyn härtill inte berett att då föreslå något initiativ från riksdagens sida
med anledning av då föreliggande motion.
1 anslutning till motioner som berörde avvecklingen av de s. k. 5:3-skogarna
erinrade utskottet om de särskilda lagbestämmelser som den 1 juli
1984 införts för att skydda den s. k. ädellövskogen, vilken definitionsmässigt
innefattar även vissa hagmarker med ädla lövträd. I sammanhanget
framhölls att statsbidrag för avveckling av 5:3-skogar inte fick beviljas om
åtgärden i fråga stod i strid med bestämmelserna om naturvårdshänsyn i
skogsvårdslagen. Enligt skogsstyrelsens föreskrifter till bidragsförordningen
fick lågproducerande bestånd som bedömdes ha särskilt värde från naturvårdssynpunkt
inte ingå i återväxtföretag som erhöll bidrag. Vidare upplystes
att skogsstyrelsen och naturvårdsverket presenterat riktlinjer för
skogsvårdsstyrelsens och länsstyrelsernas samarbete i frågor som rör naturvårdshänsyn
i skogsbruket. Där angavs bl. a. att länsstyrelserna borde förse
skogsvårdsstyrelserna med underlagsmaterial i arbetet med 5:3-skogarna.
En lista på sådana typer av områden som kunde vara av särskild betydelse
från naturvårdssynpunkt hade redovisats. Skogsvårdsstyrelserna borde enligt
riktlinjerna samråda med länsstyrelserna och i vissa fall med kommunerna
när sådana områden var aktuella för åtgärd. Vid en ansökan om
bidrag för avveckling av 5:3-skogar skulle skogsvårdsstyrelsen också regelmässigt
ta reda på om länsstyrelsen anser att den aktuella marken av hänsyn
till kulturminnesvården eller naturvården inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.
Utskottet ansåg sammanfattningsvis att programmet för utveckling av
5:3-skogar var omgärdat av föreskrifter som borde utgöra en garanti för att
den negativa utveckling för naturvården som motionärerna uttryckt farhågor
för inte behövde befaras. Enligt utskottets mening påkallade de berörda
motionerna ingen vidare åtgärd i berörda delar. Riksdagen följde utskottet
(JoU 1984/85:11, rskr. 1984/85:39). 14
Sedan utskottet senast hade anledning att pröva motioner med yrkanden JoU 1985/86:9
om skärpta regler om hänsyn till naturvårdens intressen inom skogsbruket,
bl. a. till skydd för de s. k. 5:3-skogarna, har som ovan redovisats skogsstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd varit föremål för omarbetning bl. a.
till följd av riksdagens beslut om införande av ädellövskogslagen. De sålunda
omarbetade föreskrifterna m. m. har helt nyligen trätt i kraft. Med hänsyn
härtill och med hänvisning jämväl till vad i det föregående i övrigt
anförts under detta avsnitt finner utskottet motionerna 1984/85:372 (fp)
yrkandena 10 och 12, 1984/85:447 (c) och 1984/85:2046 (fp) inte påkalla
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.
Kemisk lövslybekämpning
I motion 1984/85:884 av Mona Saint Cyr (m) hävdas att den av riksdagen
våren 1983 beslutade lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
fått olyckliga effekter för landet och därför måste omprövas. Motionären
anser att den verklighet som föreligger inte motsvarar intentionerna i
gjorda riksdagsuttalanden om ökat lekmannainflytande m. m. Av landets
284 kommuner har 239 fattat beslut i frågan. 165 av dessa har infört totalförbud
inom kommunen. Bara 17 har beslutat om en mycket begränsad flygbesprutning
plus fickning i avlägsna områden, medan 57 tillåter endast fickning
inom begränsade områden.
Regering och riksdag har därmed enligt motionärens mening avsagt sig
det övergripande ansvaret för den betydelsefulla råvara och exportprodukt,
som skogen utgör för hela vårt land. Man har därmed också medverkat till
en rättstillämpning, som varierar från den ena kommunen till den andra.
Enligt I § lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark är spridning av sådana medel, avsedda för bekämpning av lövsly,
förbjuden. Skogsvårdsstyrelsen får enligt 2 §, om inte annat följer av
3 §, medge undantag från 1 § om kravet enligt 7 § skogsvårdslagen
(1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses genom
röjning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn tas till
skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning, arbetarskyddet
och tillgång på arbetskraft. Ett medgivande om undantag
skall förenas med de villkor som behövs till skydd för naturmiljön.
Hänvisningen till 3 § syftar på att kommunfullmäktige enligt nämnda
paragraf kan besluta att undantag enligt 2 § inte får medges i fråga om
områden inom kommunen, om detta framstår som påkallat med hänsyn till
områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens
trivsel eller annat kommunalt intresse.
Vid föregående riksmöte behandlades en motion av i huvudsak motsvarande
innebörd. Utskottet erinrade därvid om (JoU 1984/85:15), som också
berörts i den nu väckta motionen, att lagen (1983:428) om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark, som trätt i kraft den 1 januari 1984,
tillkom med det uttalade syftet att ge kommunerna ett starkare inflytande
över de kemiska bekämpningsmedlens användning i skogsbruket. I proposition
1982/83:145, vari lagförslaget lades fram, framhöll sålunda jord- 15
bruksministern att tidigare gällande lagstiftning var otillräcklig i detta avse- JoU 1985/86:9
ende. Varje kommun måste ges möjlighet att säga nej till skogsbesprutning
inom sitt område, vilket innebar att röjning med mekaniska metoder i stället
måste användas.
Innebörden i lagförslaget var att kommunerna skulle ha rätt att bestämma
inom vilka områden skogsbesprutning skulle vara helt förbjuden. Kommunerna
hade enligt propositionen den bästa möjligheten att med utgångspunkt
i de lokala förutsättningarna bedöma om skogsmarken i fråga hade
sådan betydelse för friluftslivet, naturvården, lokalbefolkningens trivsel
och andra lokala allmänna intressen att spridning av bekämpningsmedel
inte borde få ske. Kommunerrna borde inom ramen för den översiktliga
fysiska planeringen bestämma de områden där användningen av lövbekämpningsmedel
skall vara totalförbjuden. Besluten om förbudsområdenas
omfattning borde fattas av kommunfullmäktige. Ett sådant beslut kunde
enligt en allmän kommunalrättslig princip inte överklagas på annat sätt
än genom s. k. kommunalbesvär. Genom den föreslagna ordningen garanterades
ett totalt lekmannainflytande över beslutet om för vilka områden
totalförbudet skulle gälla.
Utskottet (JoU 1982/83:34) instämde i propositionens uttalanden om de
principiella utgångspunkterna för den nya lagen. En av de viktigaste utgångspunkterna
i lagförslaget var enligt utskottets mening att kommunerna
gavs rätt att bestämma inom vilka områden skogsbesprutning skulle vara
helt förbjuden.
Utskottet fann för sin del att motionen inte borde föranleda någon ytterligare
åtgärd från riksdagens sida. Detta blev också riksdagens beslut.
Det bör i sammanhanget nämnas att 1983 års lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark våren 1985 var föremål för prövning i
samband med regeringens förslag i proposition 1984/85:118 om kemikaliekontroll,
innefattande dels en ny lag om kemiska produkter, dels en ny
myndighet för kemikaliekontrollen, benämnd kemikalieinspektionen. Den
nya lag som därvid beslöts böra gälla fr. o. m. den 1 januari 1986 är tilllämplig
på spridning av bekämpningsmedel. Undantag görs endast i fråga -om bekämpning av lövsly. I fråga om sådan bekämpning bör således gällande
lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark behållas.
Den nya lagen om kemiska produkter föranleder endast några ändringar av
redaktionell art i 1983 års lag.
Enligt utskottets uppfattning pågår inom skogsbruket en successiv anpassning
av bl. a. röjningsmetoderna m. m. till de nya förhållanden som
blivit en följd av kommunernas beslut i fråga om förutsättningarna för
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.
Utskottet utgår från att regering och berörda myndigheter följer utvecklingen
med noggrant beaktande av de olika intressen som här är berörda
och — om så befinns påkallat — vidtar de åtgärder som kan vara lämpliga
för att ernå en bättre avvägning mellan intressena. Någon sådan ändring av
gällande spridningslag som föreslås i motion 1984/85:884 (m) finner utskottet
emellertid inte erforderlig. Motionen avstyrks därför.
16
Användande av vegetabilisk smörjolja inom skogsbruket JoU 1985/86:9
I motion 1984/85:1388 av Elving Andersson och Ingvar Karlsson i Bengtsfors
(båda c) pekas på det miljöproblem som uppkommer genom den deponering
av mineralolja i naturen som sker inom skogsbruket. Årligen deponeras
ca 14 000 ton sådan olja i vårt land. En stor del härav är olja för
kedjesmörjning av kedjesågar. Enligt motionärernas mening finns flera
tungt vägande skäl för att gå över från mineralolja till vegetabilisk olja
(rapsolja) inom skogsbruket för i första hand kedjesmörjning på motorsågar.
Enligt motionen bör regeringen överväga olika möjligheter för att stimulera
en sådan övergång.
Enligt vad utskottet erfarit har statens maskinprovningar i Umeå för ett
antal större skogsföretags m. fl. räkning genomfört en laboratoriemässig
undersökning av hur rapsolja fungerar som kedjesmörjolja för motorkedjesågar.
Resultatet av undersökningen har sommaren 1985 presenterats i en
rapport (Meddelande 2990).
Vidare kan nämnas att det inom ramen för en satsning på forskning och
utveckling vid Karlshamns oljefabriker med de gröna växterna som utgångsmaterial,
den s. k. Gröna kemin; bl. a. ingår utveckling av en smörjolja
ur rapsfröet.
Utskottet delar för sin del motionärernas uppfattning att det finns tungt
vägande skäl att minska de olägenheter som är förknippade med användningen
av mineralolja som smörjmedel m. m. i arbetet inom skogsbruket.
En övergång till användning av vegetabiliska oljor i sammanhanget är såväl
av arbetsmiljö- som naturvårdsskäl motiverad. Som nyss anförts pågår också
olika former av försöksverksamhet på området i såväl statlig som enskild
regi.
Enligt utskottets uppfattning bör det emellertid närmast ankomma på
regeringen samt berörda myndigheter och forskningsorgan att följa utvecklingen
och vidta de initiativ som kan befinnas erforderliga i den i motion
1984/85:1388 (c) väckta frågan. Motionen synes därför inte böra föranleda
någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Skogsvårdslagstiftningen
Enligt motion 1984/85:2038 av Sven Eric Lorentzon m. fl. (m) har antalet
lagar, författningar, råd och anvisningar för skogsbruket blivit alldeles för
stort, så att regelsystemet blivit så komplicerat, att det inte längre kan överblickas
av en majoritet av landets skogsägare. De vägledande principerna i
en överarbetning bör enligt motionärernas mening vara förenkling, avbyråkratisering,
förbilligande och avschablonisering. Utöver införandet av ett
lönsamhetskriterium i de allmänna målsättningarna innebär i motionen
föreslagna ändringar i skogsvårdslagen i huvudsak följande.
Föreskrifter om anläggning av ny skog bör endast gälla föreskrifter om
lägsta godtagbara föryngringsresultat. Föreskrifter bör inte få lämnas vad
avser användning av skogsodlingsmaterial. Begränsningar i rätten att meddela
förhandsbeslut föreslås. Anmälningsskyldigheten vid avverkning av
skog bör endast gälla inom områden där särskilda naturvårds- eller miljöhänsyn
bör tas. Lagens bestämmelse om hänsynstagande till naturvården 17
bör göras mindre detaljerad. Vissa begränsningar i ansvarsbestämmelserna JoU 1985/86:9
föreslås. Slutligen föreslås att lagens bestämmelser om avverkningsskyldighet,
röjnings- och gallringsskyldighet, skyldighet att ha skogsbruksplan
samt skyldighet att hushålla med den äldre skogen skall slopas.
Utskottet vill erinra om att en grundtanke i gällande skogsvårdslagstiftning
är att skogen skall skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull
virkesavkastning. Både kravet på kvalitet och kravet på hög volymproduktion
skall således tillgodoses. I propositionen (1978/79:110) om riktlinjer
för skogspolitiken m. m. betonades att kraven på den enskilde skogsägaren
givetvis inte får drivas för långt. De måste alltid vara rimliga. När samhället
ställer upp krav på skogsproduktion måste de sålunda anpassas både till de
biologiska förhållandena och till allmänna och enskilda intressen.
Skogsstyrelsen har med stöd av skogsvårdslagen och skogsvårdsförordningen
meddelat föreskrifter och allmänna krav om bl. a. anläggning av ny
skog. Dessa föreskrifter och krav innebär att vissa minimikrav ställts upp
avseende tillfredsställande återväxt. I det avseendet överensstämmer sålunda
lagstiftningen med motionärernas ändamål.
Skogsvårdslagstiftningens regler om skogsodlingsmaterial är av grundläggande
betydelse för att uppnå lagens målsättning om hög produktion av
värdefullt virke. Regleringen av användningen av skogsodlingsmaterial är
motiverad främst av att det inhemska skogsodlingsmaterial^ i likhet med
det importerade inte är lämpligt att användas på alla marker inom landet.
Vidare kan en ensartad användning av ett visst skogsodlingsmaterial inom
ett område leda till omfattande skador om skogen angrips av insekter,
svampar eller någon växtsjukdom.
Utskottet vill vidare erinra om att skogsvårdslagens krav på avverkningsanmälan
inte bara är av stor betydelse när det gäller utformningen av regler
för skogsbrukets hänsynstagande till naturvården utan bidrar också väsentligt
till att underlätta skogsvårdsstyrelsernas rådgivnings- och tillsynsverksamhet.
Härigenom kan enkla och mindre resurskrävande arbetsrutiner
tillämpas, vilket är väl i linje med motionärernas önskemål om skogsvårdsmyndighetens
verksamhet.
Enligt utskottets uppfattning skulle ett bifall till de i motion 1984/
85:2038 (m) framförda förslagen innebära en principiell omläggning av
skogspolitiken i väsentliga avseenden. Utskottet finner av bl. a. de skäl som
nyss anförts att föreliggande motion inte ger utskottet anledning att föreslå
någon ändring av nu gällande bestämmelser i skogsvårdslagen. Utskottet
anser det tvärtom angeläget att i detta sammanhang slå fast att de grundläggande
principer som var vägledande för 1979 års skogspolitiska beslut alltjämt
äger sin fulla giltighet.
Med anledning härav och med hänvisning till vad i övrigt i det föregående
anförts i frågan avstyrker utskottet motion 1984/85:2038 (m).
Ökat tillvaratagande av svamp
Enligt motion 1984/85:2027 av Karin Israelsson (c) bör riksdagen understryka
vikten av att främja ett ökat tillvaratagande av svamp. Motionären
framhåller att satsningar på att tillvarata svamp på ett sätt som exempelvis 18
sker i Finland kan bli ett värdefullt komplement för enskildas möjlighet att JoU 1985/86:9
bo kvar i bygder med dålig arbetsmarknad.
Enligt uppskattningar som gjorts av avdelningen för landskapsvård vid
Sveriges lantbruksuniversitet producerar den svenska skogen årligen 480
miljoner kilo matsvamp (medelproduktion 1975—1977). Produktionen per
hektar skogsmark beräknas uppgå till 20 kilo matsvamp (friskvikt). Variationerna
är stora från år till år. Man beräknar att mindre än 5 %av svampen
tas till vara.
Frågan om utnyttjande av den naturresurs som vildväxande bär och
svamp utgör har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. Bl. a. har skattefrihet
införts för intäkter upp till 5 000 kr. av bär och svampplockning, för
att främja tillvaratagande av viktiga naturtillgångar.
Med anledning av motioner i ämnet har utskottet understrukit att svamp
och bär är naturresurser som borde tas till vara i större utsträckning. Utskottet
har framhållit att bär och svamp kan plockas under kortare perioder av
året och knappast kan ge upphov till full sysselsättning för mer än ett begränsat
antal personer. Däremot kan bär- och svampplockning utgöra ett
värdefullt komplement till sysselsättningen och ekonomin i glesbygderna
och bidra till folkhushållet. Framför allt har verksamheten betydelse som
fritidssysselsättning. Vidare har framhållits att åtskilliga insatser gjorts för
att stimulera till ökat tillvaratagande av bär och svamp. Skolöverstyrelsen
har sålunda tagit fram kursplaner som syftar till att åstadkomma förbättring
av utbildningsresurserna när det gäller kompletterande glesbygdsnäringar,
bl. a. bär- och svamphantering. Utskottet har betonat det angelägna i att
informations- och upplysningsverksamheten fortsätter för att möta intresset
från allmänhetens sida. Med hänsyn till de insatser som görs av olika
samhällsorgan har utskottet emellertid funnit att syftet med behandlade
motioner i väsentlig utsträckning borde bli tillgodosett utan någon ytterligare
åtgärd från riksdagens sida (senast JoU 1983/84:9).
Utskottet anser med hänsyn till tidigare gjorda riksdagsuttalanden i ämnet
att motion 1984/85:2027 (c) bör kunna lämnas utan ytterligare åtgärd
från riksdagens sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande bevarandet av Jjällnära skogar
att riksdagen lämnar motionerna 1984/85:363, 1984/85:372 yrkande
6, 1984/85:1403 och 1984/85:2606 yrkandena 1 och 4 utan ytterligare
åtgärd,
2. beträffande naturvårdshänsyn i skogsbruket, m. m.
att riksdagen lämnar motionerna 1984/85:372 yrkandena 10 och 12,
1984/85:447 och 1984/85:2046 utan ytterligare åtgärd,
3. beträffande kemisk lövslybekämpning
att riksdagen avslår motion 1984/85:884,
4. beträffande användande av vegetabilisk smörjolja inom skogsbruket
att
riksdagen lämnar motion 1984/85:1388 utan ytterligare åtgärd, 19
5. beträffande skogs värdslagstiftningen JoU 1985/86:9
att riksdagen avslår motion 1984/85:2038,
6. beträffande ökat tillvaratagande av svamp
att riksdagen lämnar motion 1984/85:2027 utan ytterligare åtgärd.
Stockholm den 21 november 1985
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson
Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Ove Karlsson (s), Lars Ernestam (fp), Martin Segerstedt (s),
Sven Eric Lorentzon (m), Jan Fransson (s), Margareta Winberg (s), Kerstin
Gellerman (fp), Åke Selberg (s), Lennart Brunander (c), John Andersson
(vpk), Kaj Larsson (s) och Ivar Virgin (m).
Reservationer
1. Bevarandet av fjällnära skogar (mom. 1)
Lars Ernestam och Kerstin Gellerman (båda fp) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "De åtgärder”
och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:
De åtgärder som i olika avseenden vidtagits eller som ytterligare planeras
är givetvis på sikt ägnade att i stor utsträckning tillgodose syftet med föreliggande
önskemål i motion 1984/85:372 av Bengt Westerberg m. fl. (fp). Till
följd av såväl arbetstekniska som finansiella skäl kan dock befaras att det
kommer att ta åtskillig tid innan den pågående markanvändningsplaneringen
kan slutföras. Detta gör det angeläget att redan nu vidta särskilda
åtgärder för att ytterligare säkerställa bevarandet av flera värdefulla skogsområden
i de fjällnära trakterna.
Som anförs i motion 1984/85:372 får vi inte för marginella virkeskvantiteters
skull offra våra värdefullaste fjällskogar. Områden av stort värde för
naturvård och rennäring måste bevaras. Skogsbruk i dessa skogar är i allmänhet
olönsamt. Sysselsättning och avkastning i skogsbruket kan ökas
genom intensifierad skogsvård på övriga skogsmarker.
Enligt utskottets uppfattning är det nu angeläget att i första hand säkerställa
de områden om vilka överenskommelse träffats, genom inrättande av
naturreservat. Marken bör överföras från domänfonden till naturvårdsfonden.
Detta bör ske utan att ersättning utgår.
Även beträffande de områden som inte omfattas av inventeringen bör
stor återhållsamhet gälla. I avvaktan på ett säkerställandeprogram bör några
avverkningar inte ske om naturvårdens eller rennäringens företrädare
motsätter sig dessa. Det måste vidare slås fast att skogsavverkning inom s. k.
obrutna fjällområden inte skall tillåtas. Riksdagen bör med anledning av nu
behandlad motion göra ett uttalande med denna innebörd. Övriga motio- 20
ner synes ej påkalla någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida i föreva- JoU 1985/86:9
rande del.
dels utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande bevarandet av fjällnora skogar
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:372 yrkande 6 samt
med avslag på motionerna 1984/85:363, 1984/85:1403 och 1984/
85:2606 yrkandena 1 och 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
2. Bevarandet av fjällnära skogar (mom. 1)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”De åtgärder"
och slutar med "riksdagens sida” bort ha följande lydelse:
De olika åtgärder som från olika håll redan satts in eller som ytterligare
planeras är i och för sig att hälsa med tillfredsställelse. I detta sammanhang
finns det dock anledning för riksdagen att understryka vissa synpunkter
som enligt utskottets mening bör särskilt beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.
Som bl. a. framhålls i motion 1984/85:2606 av Einar Larsson m. fl.
(c) finns det ingen anledning att bestrida att varje form av restriktioner när
det gäller skogsbruket givetvis kan medföra problem när det gäller sysselsättningen
inom området. I och för sig är det emellertid inte nödvändigt att
ett återhållsamt skogsbruk av det slag utskottet förordat behöver orsaka en
minskad sysselsättning. Ett visst bortfall av avverkningsåtgärder kan sålunda
kompenseras genom ökade insatser i fråga om skogsvårdsåtgärder. En
tillämpning av sådana mer småskaliga skogsbruksmetoder måste vara
grundläggande för det fortsatta arbetet i fjällskogsområdet. Vidare bör utredas
hur en naturvårdsgräns på biologiska grunder kan upprättas, ovanför
vilken inget storskaligt skogsbruk bör bedrivas. Inrättandet av en sådan
gräns kräver en noggrann utredning. En stark begränsning av avverkningen
ovanför gamla skogsodlingsgränsen bör ske i väntan på utredningens färdigställande.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1984/85:1403 (c) och
1984/85:2606 yrkandena 1 och 4bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna. Övriga i denna del behandlade motionsyrkanden synes inte
påkalla någon riksdagens ytterligare åtgärd.
dels utskottets hemställan under mom. I bort ha följande lydelse:
1. beträffande bevarandet av fjällnära skogar
att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:1403 och 1984/
85:2606 yrkandena 1 och 4 samt med avslag på motionerna 1984/
85:363 och 1984/85:372 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3. Naturvårdshänsyn i skogsbruket, m. m. (mom. 2)
Lars Ernestam och Kerstin Gellerman (båda fp) anser att
dels Aen del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Utskottet vill”
och på s. 15 slutar med "riksdagens sida” bort ha följande lydelse:
21
Utskottet delar den i motion 1984/85:372 av Bengt Westerberg m. (1. (fp) JoU 1985/86:9
framförda åsikten att det nu är nödvändigt att en utvärdering görs av bestämmelserna
om naturvårdshänsyn och att en skärpning av bestämmelserna
kommer till stånd. Det behöver inte nödvändigtvis innebära ändringar i
paragraferna i skogsvårdslagen. Snarare gäller det de förordningar och föreskrifter
som utfärdas utifrån lagen. Den nu flytande gränsen för när ersättning
skall utgå måste preciseras. Om mer omfattande inskränkningar krävs
får reservatsbildning ske. Enligt utskottets mening bör en utredning i frågan
tillsättas. Vad utskottet här anfört med anledning av motion 1984/85:372
yrkande 10 och 1984/85:2046 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Som anförs i motion 1984/85:372 (fp) har de s. k. 5:3-skogarna under de
senaste åren kommit att diskuteras. 5:3-skogar är områden som inte utnyttjas
tillräckligt effektivt ur skoglig synvinkel. Intressekonflikt uppstår i de
fall dessa områden också har betydande intresse från natur- och friluftssynpunkt.
Olika tvångs- och stimulansåtgärder har införts för avverkning och
insatser i syfte att öka skogsproduktionen i dessa områden.
Utskottet ifrågasätter inte behovet av ökade skogliga insatser. Det är
dock ytterst angeläget att detta program genomförs så att tillräcklig hänsyn
tas till naturvård och friluftsliv. Så sker inte för närvarande. Det krävs
inventeringar av skyddsvärda områden som bör finansieras inom ramen för
de anslag som utgår för skogsvård. Dessutom krävs klara instruktioner till
skogsmyndigheterna som förhindrar att för naturvården värdefulla 5:3-skogar avverkas innan inventeringarna slutförts och bedömts. Under de
närmaste åren bör bidrag endast utgå för barrdominerade skogar. Stödet till
skogsbruket bör utformas så att det inte utgår till beredskapsarbeten och
skogsbruksåtgärder som strider mot starka naturvårdsintressen. Denna
princip har sin betydelse när det gäller 5:3-skogarna och fjällskogarna,
dikning av våtmarker m. m.
Principen att skogsbruket självt bör finansiera sådana naturvårdsinsatser
som i ett långsiktigt perspektiv är till nytta också för skogsbruket bör slås
fast.
dels utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande naturvårdshänsyn i skogsbruket, m. m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:372 yrkandena
10 och 12 och 1984/85:2046 samt med avslag på motion 1984/85:447
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Kemisk lövslybekämpning (mom. 3)
Arne Andersson i Ljung, Sven Eric Lorentzon och Ivar Virgin (alla m) anser
att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Vid föregående”
och på s. 16 slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:
Som framgår av motion 1984/85 ;884 av Mona Saint Cyr (m) har den år
1983 beslutade lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
fått en mycket rigorös och stelbent tillämpning som är ägnad att vålla bety- 22
dande olägenheter för vår skogsnäring. Inom ett stort antal kommuner har JoU 1985/86:9
totalförbud införts mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. I
andra kommuner har tillstånd till spridning medgivits i varierande utsträckning.
En rättstillämpning, som skiftar från den ena kommunen till
den andra, är givetvis i hög grad otillfredsställande. Många markägare med
skogsinnehav inom flera angränsande kommuner ställs exempelvis inför
stora svårigheter i sin näringsutövning, och de har inga möjligheter att ernå
rättelser genom besvär.
Utskottet finner mot bl. a. nu angiven bakgrund i likhet med motionärerna
starka skäl för att den år 1983 beslutade spridningslagen görs till föremål
för en omprövning i syfte att eliminera i det föregående påpekade olägenheter.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels utskottets hemställan under mom. 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande kemisk lövslybekämpning
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:884 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Användande av vegetabilisk smörjolja inom skogsbruket
(mom. 4)
Karl Erik Olsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Lars Ernestam (fp), Sven
Eric Lorentzon (m), Kerstin Gellerman (fp), Lennart Brunander (c) och
Ivar Virgin (m) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Enligt utskottets”
och slutar med ”ytterligare åtgärd” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget med fortsatta insatser på
förevarande område i syfte att komma till rätta med de problem som nuvarande
användning av mineraloljor inom skogsarbetet orsakar i fråga om
miljö och människor. En övergång till användning av vegetabiliska oljor
som smörjmedel m. m. inom skogsbruket är som nyss nämnts ett sätt att
komma bort från nuvarande olägenheter, men givetvis bör även andra vägar
kunna prövas. Utskottet vill i detta sammanhang bl. a. peka på att vissa
rön under senare tid tyder på möjligheter att utnyttja en biologiskt nedbrytbar
mineralolja för ändamålet.
Utskottet vill för sin del framhålla vikten av att regeringen samt berörda
myndigheter och forskningsorgan följer utvecklingen och vidtar de initiativ
som kan befinnas erforderliga i frågan. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet med anledning av motion 1984/85:1388
(c) anfört.
dels utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande användande av vegetabilisk smörjolja inom skogsbruket
att
riksdagen med anledning av motion 1984/85:1388 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfort,' 23
6. Skogsvårdslagstiftningen (mom. 5)
JoU 1985/86:9
Arne Andersson i Ljung, Sven Eric Lorentzon och Ivar Virgin (alla m) anser
att
dels den del av utskottets yttrande sorn på s. 18 börjar med ”Utskottet vill"
och slutar med ”motion 1984/85:2038 (m)” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den i motion 1984/85:2038 av Sven Eric Lorentzon m. fl.
(m) uttryckta uppfattningen att den nuvarande situationen för det svenska
skogsbruket inte är tillfredsställande. Antalet lagar, författningar, råd och
anvisningar har blivit så stort, att regelsystemet inte längre kan överblickas
av en majoritet av landets skogsägare. 1 stället för att stimulera till ökad
aktivitet i skogsbruket har komplexiteten i regelsystemet lett till minskad
aktivitet hos många skogsägare.
Som motionärerna anför är den ovan beskrivna situationen så mycket
mera anmärkningsvärd som skogsbruket — och skogsnäringen — under
hela 1900-talet visat en mycket god utvecklingskraft. Det är endast under
något enstaka år som virkestillgången varit otillräcklig för industrins behov
— och detta kan i och för sig ha många olika och förklarliga orsaker. Det
torde inte vara en överdrift att säga att det svenska skogsbruket under innevarande
århundrade genomgått en utveckling som internationellt sett gett
den svenska skogsnäringen en placering bland de mest framgångsrika i
världen. Enligt utskottets mening har denna för landet synnerligen värdefulla
utveckling byggt på enskilt initiativ och skett trots och inte tack vare
det regelsystem som efter hand kommit att belasta näringen. Den mångfald
som i dag präglar det svenska skogsbruket är ett resultat av ett stort antal
enskilda skogsägares insatser, präglade av deras olika idéer och synpunkter.
Utskottet befarar liksom motionärerna att nuvarande tillstånd med
långtgående reglering av skogsbruket kan leda till minskad aktivitet och
minskat engagemang i skogsbruket till stor skada för näringen och därigenom
naturligtvis även för hela vårt samhälle. Denna tendens måste, som
motionärerna anför, nu ändras. Regelsystemet, i första hand skogsvårdslagen,
måste förenklas. Huvudsyftet med denna lag bör vara att vägleda
skogsägaren till god skogsvård och resurstillväxt och därmed till framtida
ökad avkastning och framtida ökad samhällsnytta. Lagen bör därför principiellt
ha sin utgångspunkt i skogen som naturresurs och söka utveckla denna.
Lagen har alltså långsiktiga syften. Däremot bör lagen inte innehålla
sådana moment som gallrings- och slutavverkningsplikt som närmast berör
virkesmarknad och råvaruförsörjning till skogsindustrin.
Skogsvårdslagen är enligt utskottets mening dels nödvändig som skydd
mot exploatering, dels ett stöd för långsiktig utveckling. Dessa allmänna
synsätt leder till att de centrala momenten i en skogsvårdslag bör vara återbeskogning
efter avverkning, naturvårdshänsyn och skydd mot för tidig
avverkning. Därjämte är ett lönsamhetskriterium nödvändigt. Samhället
skall ej kunna tvinga till åtgärder som är ekonomiskt olönsamma, t. ex.
alltför intensivt skogsbruk i dåliga avsättningslägen eller på svaga boniteter.
I och för sig skulle detta kunna vara tillräckligt som en utgångspunkt för 24
en ny och förenklad skogsvårdslagstiftning. Utskottet vill emellertid föror- JoU 1985/86:9
da den i motion 1984/85:2038 (m) valda vägen och av praktiska skäl föreslå
vissa stegvisa förändringar.
Enligt utskottets mening bör skogsvårdslagen nu reformeras i förenklande
riktning. De vägledande principerna bör härvid vara förenkling, avbyråkratisering,
förbilligande och avschablonisering.
De förslag till ändringar av vissa stadganden i skogsvårdslagen som
föreslås i motionen finner utskottet motiverade och väl ägnade att fylla
ovan angivna syfte. Riksdagen bör begära att regeringen snarast lägger
fram förslag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429) i enlighet med
motion 1984/85:2038 (m).
Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels utskottets hemställan under mom. 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande skogsvårdslagstiftningen
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2038 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag till lag
om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),
Särskilda yttranden
1. Bevarandet av fjällnära skogar (mom. 1)
John Andersson (vpk) anför:
1 ett särskilt yttrande till utskottsbetänkandet (JoU 1984/85:20) om bevarandet
av fjällnära skogar anförde jag att jag i stort sett anslutit mig till de
överväganden som utskottet gjort beträffande avverkning m. m. i de fjällnära
skogarna. Jag redovisade i det särskilda yttrandet min mening att de
åtgärder som utskottet föreslog inte var till fyllest och att ett tillräckligt
beslutsunderlag för ett ställningstagande till markanvändningen i dessa
områden inte då förelåg. I yttrandet redogjorde jag för vad som ytterligare
borde utredas och då det inte var möjligt att då få gehör för dessa synpunkter
i utskottets uttalande, skulle jag återkomma till riksdagen med förslag.
De i det särskilda yttrandet redovisade förslagen framfördes i motion
1984/85:363, väckt under den allmänna motionstiden. Denna motion behandlades
inte under det förra riksmötet utan uppsköts till det innevarande.
Under tiden från det att motionen väcktes har en rad åtgärder och planeringsarbeten
vidtagits och påbörjats, vilket framgår av utskottsbetänkandet.
Av den anledningen anser jag det inte meningsfullt att nu reservera mig
för de förslag som framförs i motion 1984/85:363 utan kommer att noggrant
följa utvecklingen på området.
2. Naturvårdshänsyn i skogsbruket, m. m. (mom. 2)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anför:
I motion 1984/85:447 av Rune Torwald och Birgitta Hambraeus (båda c)
förordas att man i 5 § första stycket 3. skogsvårdslagen tillfogar orden ”såvi- 25
da icke särskilda skäl föreligger”. Genom en sådan komplettering av lagtex- JoU 1985/86:9
ten vinner man att den enskilde skogsägaren har lätt att förstå att om han
bara har rimliga skäl för sitt sätt att sköta sin skog så kan han motsätta sig
kravet om anläggande av ny skog. En sådan text ger också de myndigheter
som har att svara för naturvården en möjlighet att hänvisa till den aktuella
lagtexten för att stoppa icke önskvärd gallring eller röjning av 5:3-skogar.
1 likhet med motionärerna menar vi att storskogsbruket redan har så
stora ytor till sitt förfogande att det inte finns anledning att reducera möjligheterna
för de mindre skogsägarna att arbeta på sina skogar på hävdvunnet
och för miljön skonsamt sätt. Även om vi inte anser att nuvarande
lagstiftning ger ett skydd som är helt tillfredsställande har vi denna gång på
skäl som anförts i utskottsbetänkandet avstått från att nu yrka en direkt
lagändring. Skulle utvecklingen visa att trycket mot de s. k. 5:3-skogarna
trots allt skulle bli för hårt får vi återkomma till riksdagen i denna fråga.
3. Skogsvårdslagstiftningen (mom. 5)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anför:
Utskottet har ansett det angeläget att slå fast att de grundläggande principer
som var vägledande för 1979 års skogspolitiska beslut alltjämt äger sin fulla
giltighet. Ett bifall till de i motion 1984/85:2038 (m) framförda förslagen
skulle som utskottet framhåller i sitt yttrande innebära en principiell omläggning
av sagda skogspolitik i väsentliga avseenden. Vi har därför inte
kunnat tillstyrka de i motionen föreslagna lagändringarna. Det innebär
givetvis inte att vi har något principiellt emot förenklingar och avbyråkratiseringar
inom skogsvårdslagstiftningens ram. Enligt vår mening kan exempelvis
ifrågasättas om inte de bestämmelser om avverknings- och gallringsskyldighet
och om obligatoriska skogsbruksplaner som infördes genom
1983 års riksdagsbeslut kunde vara i behov av en översyn. Dessa frågor
torde emellertid få lösas i annat sammanhang.
26