om skadeståndsansvaret för omhänderhavd egendom (Betänkande 1980/81:LU13 Lagutskottet)

LU 1980/81:13

Lagutskottets betänkande
1980/81:13

om skadeståndsansvaret för omhänderhavd egendom
Ärendet

I motion 1979/80:144 av Allan Ekström (m) yrkas att riksdagen anhåller
hos regeringen om förslag till ändring av 4 kap. 1 § skadeståndslagen i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från justitiekanslern
(JK), Hovrätten över Skåne och Blekinge, försvarets civilförvaltning (FCF),
postverket, statens järnvägar, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Sveriges advokatsamfund, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges domareförbund
och Föreningen Sveriges auditörer. LO som också beretts tillfälle att yttra sig
har avstått från att göra detta. SACO/SR har utan eget ställningstagande
hänvisat till yttranden från Förbundet för jurister, samhällsvetare och
ekonomer (JUSEK) samt från Svenska officersförbundet. En sammanställning
över remissyttrandena har fogats som bilaga 1 till betänkandet.

På lagutskottets begäran har vidare försvarsutskottet yttrat sig över
motionen. Yttrandet (FöU 1980/81:2 y) har fogats som bilaga 2 till betänkandet.

Gällande ordning

Frågan om skadeståndsansvar för arbetstagare med anledning av vållande i
tjänsten uppkommer i tre typsituationer, nämligen dels när en arbetsgivare
riktar regresskrav mot en skadevållande arbetstagare för skadestånd som
arbetsgivaren har utgett till tredje man, dels när en skadelidande tredje man
direkt vänder sig med ersättningsanspråk mot arbetstagare och dels när
arbetsgivaren kräver ersättning för skada som arbetstagaren direkt har
tillfogat honom eller hans egendom. Ersättningskravet kan i vart och ett av
dessa fall avse antingen person- eller sakskada eller ren förmögenhetsskada.
Skadeståndsfrågor av detta slag kan aktualiseras både för arbetstagare i
enskild tjänst och för befattningshavare i det allmännas tjänst.

Nya bestämmelser om arbetstagares skadeståndsansvar infördes genom
skadeståndslagen (1972:207) vilken trädde i kraft den 1 juli 1972. Dessförinnan
inträdde normalt fullt skadeståndsansvar för arbetstagare som genom
fel eller försummelse i sin tjänst vållade arbetsgivaren eller tredje man skada.
På särskilda områden, bl. a. inom kommunikationsväsendet, fanns dock
regler om begränsning av skadeståndsansvaret eller om möjlighet att jämka
skadeståndet med hänsyn till beskaffenheten av felet eller försummelsen och

1 Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 13

LU 1980/81:13

andra omständigheter.

De nya reglerna i skadeståndslagen innebär att arbetstagarens
skadeståndsansvar kraftigt begränsats. Enligt 4 kap. 1 § är arbetstagare
sålunda ansvarig för skada, som han vållar genom fel eller försummelse i
tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till
handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes
intresse och övriga omständigheter.

Med arbetstagare likställs jämlikt 6 kap. 4 § skadeståndslagen bl. a.
värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring. De skador
och förluster som den värnpliktige under tjänstgöring åsamkar försvarsmakten
ansvarar han således för endast i begränsad utsträckning.

Regler om åläggande av ersättningsskyldighet för militär befattningshavare
återfinns i 10 kap. militära rättegångslagen. Av dessa regler framgår att
den som i disciplinmål äger bestraffningsrätt också äger ålägga ersättningsskyldighet
för egendom som borttappats eller skadats under förutsättning att
den ersättningsgilla skadan inte överstiger 500 kr. Innan ersättningsskyldighet
åläggs skadevållaren skall auditörs yttrande införskaffas. Då det åsätta
värdet i disciplin- och ersättningsmål överstiger 500 kr. skall ansvars- och
ersättningsfrågan hänskjutas till åklagare. Om befattningshavare som äger
ålägga ersättningsskyldighet finner att kronan bör vidkännas förlusten får
han besluta om avskrivning under förutsättning att skadan understiger 2 000
kr. Kan varken ersättningsskyldighet åläggas skadevållande eller avskrivning
av förlusten ske skall ärendet hänskjutas till vederbörande centrala
förvaltningsmyndighet.

Ur förarbetena

Bestämmelsen i 4 kap. 1 § bygger på lagförslag av dels kommittén
angående det allmännas skadeståndsskyldighet (SOU 1958:43), dels skadeståndskommittén
(SOU 1964:31). Båda lagförslagen innehöll regler som
begränsade arbetstagares skadeståndsansvar. Lagbestämmelsen fick sin
nuvarande utformning under departementsbehandlingen (prop. 1972:5).
Departementschefen fann därvid anledning att ytterligare inskränka arbetstagares
skadeståndsansvar i förhållande till vad kommittéerna föreslagit.
Ansvarslindringen ansågs motiverad främst av sociala hänsyn och riskfördelningssynpunkter.
För att skadeståndsansvar skulle åläggas arbetstagare
måste det, framhöll departementschefen, i det särskilda fallet ha förekommit
omständigheter som med betydande styrka talade för att arbetstagaren
rimligen borde utge ersättning för skadan. I specialmotiveringen till
paragrafen redovisade departementschefen olika fall för att belysa när
”synnerliga skäl” för att göra arbetstagare ansvarig kunde föreligga (prop.
1972:5 s. 556-562).

Lagrådet anslöt sig till tanken att skadeståndsansvaret för arbetstagare
borde begränsas men ansåg begränsningen vara alltför långtgående. Lagrå -

LU 1980/81:13

det förordade att paragrafen i huvudsaklig överensstämmelse med vad
skadeståndskommittén föreslagit skulle innehålla att arbetstagare är
ansvarig endast om och i den mån det med hänsyn till i paragrafen angivna
omständigheter är skäligt. I varje fall borde enligt lagrådet paragrafen ändras
på det sätt att ”synnerliga skäl” ersattes med ”särskilda skäl”.

Som motiv för att inte inskränka en arbetstagares ansvar i så hög grad som
lagrådsremissens förslag innebar åberopade lagrådet den tveksamhet som
med fog kunde hysas om lämpligheten av att arbetsgivare skall ansvara för
sakskada som en arbetstagare i tjänsten vållar en annan arbetstagare. I dylika
fall inverkade också preventionssynpunkten men i lika grad borde denna
beaktas i andra fall. Lagrådet erinrade vidare om att en strängare bedömning
av en arbetstagares ansvar kunde vara påkallad i fråga om hans direkta
skadeståndsansvar mot arbetsgivaren, särskilt vid bristande redovisning av
anförtrodda medel och vårdslöshet i fråga om verktyg o. d. Den i
departementschefens motivering förekommande hänvisningen till att preventionen
kunde upprätthållas genom disciplinära eller andra åtgärder
syntes knappast väga tungt; den milda repression som en, eventuellt jämkad,
ersättningsskyldighet innebar torde enligt lagrådet i allmänhet vara att
föredra.

Lagrådet erinrade också om att det i motiveringen till kravet på synnerliga
skäl hade uttalats, att - vid en avvägning mellan å ena sidan arbetstagarens
behov av skydd mot bördan av ett skadeståndsansvar och å andra sidan den
skadelidandes intresse att få ersättning för skadan - arbetstagarens
skyddsbehov ofta borde lämnas företräde samt att undantag dock kunde
tänkas, när förhållandena på den skadelidandes sida var särskilt ömmande
eller när arbetstagaren hade särskilt god ekonomisk bärkraft. Sistnämnda
uttalande, anförde lagrådet, syntes icke innebära tillbörlig hänsyn till att
skadevållaren och den skadelidande ej sällan befann sig i ungefär samma
ställning och i samma ekonomiska omständigheter och att i dylikt fall
bedömningen snarast borde bli motsatt den som antytts i motiven. De
exempel som departementschefen anfört och vad han i övrigt uttalat i
anslutning till förevarande paragraf samt vad lagrådet erinrat om kunde,
framhöll lagrådet, knappast anses innebära, att det för skadeståndsansvars
åläggande alltid borde fordras synnerliga skäl om detta uttryck tillädes den
mening som eljest åsyftas i lagstiftningen, nämligen i hög grad särpräglade
fall.

Lagrådet konstaterade också att frågan om ansvarsbegränsningens betydelse
beträffande redogöraransvaret i offentlig förvaltning inte hade berörts
vare sig i förarbetena eller i lagrådsremissen. Då äldre strängare bestämmelser
om redogöraransvaret upphävdes 1961 förutsattes att beträffande sådant
ansvar därefter skulle gälla allmänna skadeståndsregler, dvs. att ersättningsskyldighet
skulle föreligga då vederbörande gjort sig skyldig till vårdslöshet,
försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. I den mån särskilda
regler rörande dylikt ansvar inte fanns eller kom till stånd i lagstiftnings 1*

Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 13

LU 1980/81:13

ärendet, medförde 4 kap. 1 § en avsevärd begränsning av det allmännas
möjligheter att utfå ersättning för felaktiga utbetalningar och uppkomna
brister. I avsaknad av utredning hade lagrådet icke underlag för någon åsikt
om begränsningens betydelse för det allmänna och om lämpligheten av att
begränsningen blev gällande. Motsvarande frågor inom det privata näringslivet
blev att bedöma på grundval av vad tjänsteavtalet kunde anses innebära.
Vad lagrådet anfört om redogöraransvaret gällde också i fråga om skyldighet
för värnpliktiga och andra krigsmän att utge ersättning för förlust av eller
skada å krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, t. ex.
ansvar för utlämnade persedlar och annan materiel.

Med anledning av lagrådets uttalande och hemställan anförde departementschefen
i slutprotokollet att han biträdde lagrådets uppfattning att
bestämmelsen i 4 kap. 1 § blev tillämplig i fråga om det s. k. redogöraransvaret.
Det borde emellertid enligt hans mening framhållas, att själva det
förhållandet att en redogörare normalt intog en särskild förtroendeställning
med avseende på förvaltningen av de medel som anförtrotts honom ofta
utgjorde en omständighet som tillsammans med de övriga förhållanden
under vilka en redovisningsbrist uppkommit - bl. a. givetvis graden av
oaktsamhet från redogörarens sida - borde föranleda att han ålades fullt eller
jämkat skadeståndsansvar. Det syntes departementschefen mera sällan
föreligga skäl att visa större stränghet mot värnpliktiga och andra krigsmän i
fråga om deras ersättningsskyldighet för förkommen eller skadad materiel än
som är avsedd att i motsvarande hänseende tillämpas gentemot arbetstagare i
det civila arbetslivet. Att ersättningsskyldighet i sådant hänseende kunde
åläggas krigsman av befattningshavare vid krigsmakten kunde inte föranleda
något annat bedömande. Departementschefen underströk att förhållandena
dock kunde vara mycket varierande och att preventiva synpunkter kunde
motivera att man ställde förhållandevis höga krav på aktsamhet från den
militära personalens sida när det gällde vård och tillsyn av vapen eller annan
dyrbar materiel.

När det gällde frågan om ”synnerliga” eller ”särskilda” skäl skulle
användas i lagtexten erinrade departementschefen om att han i lagrådsremissen
anfört att utgångspunkten borde vara, att en arbetstagare normalt
inte skulle drabbas av personligt skadeståndsansvar med anledning av
vållande i tjänsten. Även om åtskilliga undantagsfall - i enlighet med vad som
angivits i lagrådsremissen - kunde tänkas där full eller jämkad ersättningsskyldighet
borde åläggas torde dessa fall enligt departementschefen bli
relativt sett mycket få och i det stora hela komma att framstå som klara
undantagssituationer. Departementschefen tilläde att det i alla händelser
enligt hans mening måste föreligga omständigheter som entydigt och med
särskild styrka talade för att skadeståndsansvar skulle åläggas arbetstagaren.
Det var visserligen riktigt, fortsatte departementschefen, att alla dessa
situationer knappast kunde karakteriseras som ”i hög grad särpräglade fall”.
Det var snarare fråga om att omständigheterna i det särskilda fallet - utan att

LU 1980/81:13

nödvändigtvis vara speciellt särpräglade - tillsammantagna skulle innefatta
särskilt starka skäl för att ersättningsskyldighet ålades. Detta åskådliggjordes
emellertid enligt departementschefens mening bättre genom uttrycket
”synnerliga skäl” än genom någon av de formuleringar lagrådet hade
föreslagit. Det var f. ö. inte ovanligt och i viss mån oundvikligt att uttryck av
detta slag gavs en något varierande innebörd beroende på i vilket rättsligt
sammanhang de användes, påpekade departementschefen.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1972:10) förklarade sig
lagutskottet dela departementschefens uppfattning att utgångspunkten vid
tillämpningen av förevarande paragraf borde vara att en arbetstagare
normalt inte skulle drabbas av personligt skadeståndsansvar med anledning
av vållande i tjänstne. Självfallet kunde det dock - om än undantagsvis -förekomma fall där anledning förekom att ålägga arbetstagare full eller
jämkad ersättningsskyldighet. Enligt utskottets mening måste dock i det
särskilda fallet ha förekommit omständigheter som med betydande styrka
talade för att arbetstagaren rimligen borde utge ersättning för skadan. Att
föreliggande omständigheter tillsammantagna skulle innefatta skäl av sådan
styrka ansåg utskottet i likhet med departementschefen bäst åskådliggöras
genom uttrycket ”synnerliga skäl”.

Utskottet ville i sammanhanget också erinra om att det enligt rådande
praxis hörde till sällsyntheterna att enskild arbetsgivare riktade skadeståndskrav
mot sina arbetstagare, vilket fick anses tala till förmån för ett förslag om
en även formellt långtgående begränsning av arbetstagares skadeståndsansvar.
Denna praxis måste enligt utskottets mening ses som ett uttryck för att
parterna på arbetsmarknaden anslutit sig till uppfattningen att skadeståndsansvar
på grund av vållande i tjänsten normalt inte borde utkrävas av en
arbetstagare. Det skulle då, framhöll utskottet, närmast te sig anmärkningsvärt
och överraskande om lagstiftaren införde regler som syntes ge uttryck
för att sådant ansvar borde utkrävas i större utsträckning än arbetsmarknadsparterna
hittills ansett påkallat. Utskottet delade departementschefens
uppfattning att det naturliga i stället syntes vara att lagstiftningen reellt och
formellt anpassades till de värderingar som allmänt omfattades av berörda
parter. Utskottet tillstyrkte därför förslaget i propositionen.

I en till betänkandet fogad reservation (fp, c, m) yrkades att synnerliga skäl
skulle utbytas mot särskilda skäl.

Motionen

I motionen framhölls att krigsmakten årligen tillfogas högst betydande
förluster på grund av att de värnpliktiga inte förmår återställa den materiel
som de fått sig anförtrodd. Motionären hänvisar till att riksrevisionsverket
(RRV) i en rapport uppskattat kostnaden till 25-30 milj. kr./år. Den materiel
som framför allt försvinner utgör enligt rapporten egendom som kan
betecknas såsom särskilt begärlig, såsom vindrockar, persedelpåsar, mössor,

LU 1980/81:13

skjortor, sovsäckar, bajonetter, kompasser och kikare. RRV finner enligt
motionären tillståndet ytterst oroande och utpekar som en av orsakerna till
detta den rättsregel som intagits i 4 kap. 1 § skadeståndslagen och enligt
vilken de värnpliktiga i egenskap av arbetstagare inte behöver ersätta skada
som de vållat i tjänsten, med mindre synnerliga skäl föreligger härför.
Särskilt anmärkningsvärt har RRV funnit det förhållandet att tidningen
Värnpliktsnytt - under hänvisning till skadeståndslagen - till och med
innehållit den uppmaningen till de värnpliktiga att ”Ta det som en princip att
aldrig betala. Uppmana även dina kamrater att inte göra det”. (Uppmaningen
härrör från en av de värnpliktiga bildad arbetsgrupp och var införd i
septembernumret 1978.)

Motionären hänvisar till att enligt sedvanliga civilrättsliga grundsatser är
den som omhänderhar annans egendom skyldig att vårda saken och vara
aktsam om den. Är han det ej ådrar han sig skadeståndsskyldighet. Den i 4
kap. 1 § skadeståndslagen intagna regeln är enligt motionären helt oförenlig
med dessa rättsgrundsatser, framför allt när det är arbetsgivarens och ej en
utomståendes egendom som skadats eller förkommit. Motionären hänvisar
vidare till lagrådets uttalanden om redogöraransvaret och om de värnpliktiga
(se ovan) samt till att dessa erinringar inte föranledde beaktande.

Motionären konstaterar slutligen att lagrådet fått mera rätt än det kanske
hade anat i sina värsta farhågor. Rättspraxis visar också enligt motionären att
domstolarna i de flesta fall som förelegat till bedömande funnit lagliga hinder
möta för att ålägga den materielansvarige ersättningsskyldighet. Enligt
motionärens mening är en ordning, enligt vilken man praktiskt taget saknar
ansvar för omhänderhavd egendom, helt demoraliserande. En sådan ordning
står också enligt motionären i klar strid med eljest vedertagna rättsgrundsatser
och värderingar. Bestämmelsen i 4 kap. 1 § skadeståndslagen måste
därför, anser motionären, bringas i överensstämmelse med nu nämnda
rättsgrundsatser, och detta bör med hänsyn till sakens vikt och betydelse ske
skyndsamt.

Riksrevisionsverkets rapport Materielförluster i försvaret

Riksrevisionsverket (RRV) har i mars 1969 lagt fram en rapport
Materielförluster i försvaret (Dnr 1979:308). Rapporten har överlämnats till
överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna, försvarets civilförvaltning och
försvarets materielverk för beaktande. I rapporten uppskattar RRV
återanskaffningskostnaden för materielförluster inom försvaret till mellan 25
och 30 mkr/år. Beräkningarna är osäkra men pekar på förluster av en
storleksordning som RRV finner vara oacceptabel. Den materiel som
försvinner är ”särskilt begärlig”, t. ex. vindrockar, mössor, skjortor, sovsäckar,
bajonetter, kompasser, kikare. Vid vissa förband har man gjort den
iakttagelsen att huvuddelen av den förlorade materielen saknas eller anmäls
saknad under de sista veckorna av de värnpliktigas tjänstgöring.

LU 1980/81:13

I rapporten konstateras att en anledning till de oacceptabla förhållandena
är skadeståndslagens bestämmelser i 4 kap. 1 §. Domstolarna fritar i de flesta
fallen den materielansvarige från ersättningsskyldighet. Rättstillämpningen
förefaller dock enligt RRV till viss del vara oenhetlig. Som exempel kan
nämnas att Borås tingsrätt år 1976 dömde en värnpliktig menig att ersätta en
vindrock, som saknades på tisdagen efter att ha kvarglömts på fredagen i ett
putsrum medan Jönköpings tingsrätt samma år frikände en värnpliktig menig
från att ersätta en vindrock, som saknades efter att ha kvarglömts i en
militärbuss.

RRV hänvisar vidare till den av motionären citerade artikeln i Värnpliktsnytt
och konstaterar att skadeståndslagen blivit normbildande eller attitydpåverkande
på ett mindre önskvärt sätt. Onormala förslitningar och förluster
av materiel har kommit att betraktas som helt legitima. Skadeståndslagen har
enligt RRV blivit normgivande på ett sätt som med tanke på försvarets
speciella uppgift måste betecknas som mindre önskvärt. Materielförlusterna
har ökat markant sedan lagens tillkomst. Tillämpningen av lagen har också
haft den effekten att den skapat uppgivenhet bland truppbefälet när det
gäller att vidta materieldisciplinära åtgärder. Detta har, anser RRV,
ytterligare - tillsammans med eftersatt utbildning på området - förstärkt de
värnpliktigas uppfattning om materieldisciplinens underordnade betydelse.

I rapporten rekommenderar RRV bl. a. att förbättrad och samordnad
befälsutbildning i materielkunskap, materielvård och materielkontroll inom
alla försvarsgrenar genomförs vid övergången till ny befälsordning,

- att vid förbanden läggs stor vikt vid utbildning av befäl och värnpliktiga i
materielkunskap och -vård,

- att förbanden engagerar truppbefälet i frågor rörande kostnader för
reparationer av materiel och byggnader och

- att ett för hela försvaret gällande åtgärdsprogram innefattande bl. a.
förbättrad ansvarsfördelning, redovisning och statistik utarbetas.

RRV hänvisar vidare till att skadeståndslagen har karaktär av en
ramlagstiftning som överlämnar detaljutformningen av regelsystemet åt
rättspraxis eller en framtida specialreglering för särskilda grenar av den
offentliga verksamheten. I förarbetena har en dörr lämnats öppen för
utfärdandet av specialregler för den händelse det framdeles inom någon
offentlig verksamhet skulle visa sig finnas ett sådant behov. På grundval av
vad som anförts angående skadeståndslagens effekter samt rättstillämpningen
av lagen är RRV av den uppfattningen att det för försvarets vidkommande
finns starka skäl för tillskapandet av särregler. Att behov av speciallagstiftning
kan föreligga beträffande försvaret är f. ö. ingen nyhet. Sådana
bestämmelser föreligger bl. a. rörande brott av krigsmän. RRV vill i detta
sammanhang inte närmare gå in på innehållet i sådana bestämmelser.
Tyngdpunkten bör dock läggas vid preventiva aspekter, syftande till att göra
det möjligt att nedbringa materielförlusterna till en acceptabel nivå. RRV

1** Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 13

LU 1980/81:13

anser att ÖB tillsammans med övriga militära myndigheter bör ta upp frågan
om särskilda bestämmelser eller tillämpningsföreskrifter till skadeståndslagen
och inge förslag därom till regeringen.

Regeringen beslöt den 1 november 1979 att överlämna rapporten till
militäransvarskommittén.

Remissvaren

Justitiekanslern (JK) ställer sig positiv till motionärens förslag. Detsamma
gör försvarets civilförvaltning och Svenska officersförbundet.. Även Föreningen
Sveriges auditörer instämmer i motionens syfte och föreslår en
utredning i lämpligt sammanhang. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)
tillstyrker uttryckligen motionärens förslag. Sveriges domareförbund tillstyrker
att ifrågavarande regler blir föremål för en översyn. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anser sig inte böra tillstyrka bifall till motionen och framhåller
att om förhållandena inom det militära området anses böra bli föremål för
särreglering bör det ske med en annan utgångspunkt än en ändring av 4 kap.
1 § skadeståndslagen. Postverket och SJ framhåller att förhållandena inom
deras områden inte påkallar någon lagändring. Svenska kommunförbundet
har med utgångspunkt i de intressen som förbundet har att företräda inte
funnit någon anledning till erinran. Landstingsförbundet framhåller att såvitt
angår landstingssektorn torde något omedelbart behov av en lagändring inte
föreligga. Förbundet har dock inget att erinra mot att frågan blir föremål för
utredning, om detta av andra skäl skulle anses erforderligt. Sveriges
advokatsamfund anser att det av motionären påtalade förhållandet inte
lämpligen bör bli föremål för särreglering i skadeståndslagen. JUSEK
(Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer) ifrågasätter om en
lagändring f. n. är påkallad. TCO avstyrker bifall till motionen. LO har
förklarat sig avstå från att inkomma med yttrande över motionen.

Beträffande det närmare innehållet i remissinstansernas yttranden hänvisar
utskottet till den redogörelse härför som tagits in i bilaga 1..

Försvarsutskottets yttrande (FöU 1980/81:2 y)

Försvarsutskottet förordar att reglerna för ansvar i fråga om militär
utrustning ses över utan dröjsmål och att militäransvarighetskommittén får i
uppdrag att särskilt överväga denna fråga. I en till yttrandet fogad avvikande
mening avstyrker en minoritet (s) i utskottet den föreslagna ändringen i 4
kap. 1 § SKL under hänvisning till de åtgärder som redan vidtagits och till
olägenheterna av en särlagstiftning för de värnpliktiga. Försvarsutskottets
yttrande har intagits i bilaga 2.

LU 1980/81:13

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion vari tas upp frågan om arbetstagares
skadeståndsskyldighet för skador på omhänderhavd egendom.

Nya bestämmelser om arbetstagares skadeståndsansvar infördes genom
skadeståndslagen (SKL), som trädde i kraft den 1 juli 1972. Dessförinnan
gällde i princip fullt skadeståndsansvar för arbetstagare som genom fel eller
försummelse i sin tjänst vållade arbetsgivaren eller tredje man skada. 1972
års reform innebar att arbetstagarens skadeståndsansvar kraftigt begränsades.
Enligt 4 kap. 1 § SKL är arbetstagaren sålunda ansvarig för skada som
han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga
skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens
ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Med
arbetstagare likställs enligt 6 kap. 4 § SKL bl. a. värnpliktiga och andra som
fullgör i lag föreskriven tjänstgöring. Begränsningen av arbetstagares
skadeståndsansvar har motiverats främst med sociala hänsyn och riskfördelningssynpunkter.

I motionen framhålls att försvarsmakten årligen tillfogas betydande
förluster på grund av att de värnpliktiga inte förmår återställa den materiel
som de har fått sig anförtrodd. Motionären hänvisar till att riksrevisionsverket
(RRV) i en rapport uppskattat återanskaffningskostnaden för sådana
förluster till 25-30 milj. kr/år. RRV har enligt motionären funnit tillståndet
ytterst oroande och har som en av orsakerna till de kraftiga förlusterna
utpekat bestämmelsen i 4 kap. 1 § SKL. Motionären hänvisar vidare till att
lagrådet under behandlingen av SKL kritiserade den föreslagna bestämmelsen
i 4 kap. 1 § SKL och ansåg att begränsningen av skadeståndsansvaret för
arbetstagaren blivit alltför långtgående. Enligt motionären visar också
rättspraxis att domstolarna som regel funnit lagliga hinder möta mot att
ålägga den materielansvarige ersättningsskyldighet.

Motionären anser det demoraliserande med en ordning enligt vilken man
praktiskt taget saknar ansvar för omhänderhavd egendom. En sådan ordning
står också enligt motionären i klar strid med eljest vedertagna rättsgrundsatser
och värderingar. Bestämmelsen i 4 kap. 1 § SKL måste därför, anser
motionären, med hänsyn till sakens vikt skyndsamt bringas i överensstämmelse
med nämnda rättsgrundsatser. Med stöd av det anförda yrkar
motionären att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring av 4
kap. 1 § SKL i enlighet med vad som anförs i motionen.

Utskottet vill till en början erinra om att det vid tillkomsten av SKL rådde
delade meningar om lämpligheten av att så kraftigt begränsa arbetstagarnas
skadeståndsskyldighet. Som motionären påpekat ansåg bl. a. lagrådet att
begränsningen var alltför långtgående. Lagrådet föreslog att bestämmelsen i
varje fall skulle ändras på det sättet att uttrycket synnerliga skäl utbyttes mot
särskilda skäl. Lagrådet framhöll vidare att i lagrådsremissen inte hade
berörts ansvarsbegränsningens betydelse för redogöraransvaret i offentlig

LU 1980/81:13

förvaltning. Om inte särskilda bestämmelser rörande dylikt ansvar infördes
medförde enligt lagrådet 4 kap. 1 § SKL en avsevärd begränsning av det
allmännas möjligheter att utfå ersättning för felaktiga utbetalningar och
uppkomna brister. Vad som anförts om redogöraransvaret gällde enligt
lagrådet också i fråga om skyldighet för värnpliktiga och andra krigsmän att
utge ersättning för förlust eller skada på egendom tillhörig försvarsmakten
eller avsedd för dess behov, t. ex. ansvar för utlämnade persedlar och annan
materiel. I propositionen föreslogs emellertid, som redovisats ovan på s. 4
och 5, inga särskilda bestämmelser om redogöraransvaret eller om värnpliktigas
och andra krigsmäns skadeståndsskyldighet. Departementschefen
vidhöll vidare sin uppfattning att arbetstagarens skadeståndsskyldighet
borde begränsas till om det förelåg synnerliga skäl. Lagutskottet tillstyrkte i
sitt av riksdagen godkända betänkande propositionens förslag. En minoritet i
utskottet förordade dock i en reservation att uttrycket synnerliga skäl skulle
utbytas mot särskilda skäl.

De över motionen inhämtade remissyttrandena ger inte belägg för att det
begränsade skadeståndsansvaret för arbetstagaren skulle ha - generellt settfört
med sig några problem. Däremot har problem uppenbarligen uppstått
inom försvaret.

Som motionären framhållit har RRV i mars 1979 uppskattat de sammanlagda
återanskaffningskostnaderna för materielförlusterna vid värnpliktsutbildningen
till 25-30 milj. kr. per år. RRV har anmärkt att förlusterna ökat
markant efter ändringarna i skadeståndslagen år 1972. Enligt en till
försvarsutskottets yttrande fogad sammanställning över materielförluster
under grundutbildningen vid armén (se bilagan till bilaga 2) uppgick det
sammanlagda förlustvärdet budgetåret 1979—80 vid denna utbildning till
4 130 000 kr. Av sammanställningen framgår att förlustvärdet i regel är 30
eller 70 % av återanskaffningskostnaden. Som försvarsutskottet påpekar
tyder statistiken från arméns grundutbildning på att under de senaste åren en
stabilisering skett av förlustvärdena.

Försvarsutskottet har i sitt yttrande till utskottet anfört att rådande
förhållanden i fråga om materielförluster under värnpliktstjänstgöring inte är
tillfredsställande samt att återanskaffningskostnaderna uppgår till belopp
som inte utan vidare kan accepteras. Lagutskottet delar denna uppfattning.
Det är enligt lagutskottets mening viktigt att åtgärder vidtas för att nedbringa
nämnda kostnader.

Att höga materielförluster uppkommer under värnpliktsutbildningen
torde ha sin grund i en rad faktorer. Såsom framhålls i den avvikande
meningen till försvarsutskottets yttrande påverkas förlusternas storlek
självfallet av penningvärdets förändring. Vidare torde en del av förlusterna
kunna hänföras till brister i materielvården och kontrollen av materielen och
till att i vissa fall klara och entydiga regler saknas om hur materielen skall
handhas, vårdas och förvaras. För att komma till rätta med dessa
förhållanden har överbefälhavaren i skrivelse den 27 november 1979

LU 1980/81:13

beordrat vissa åtgärder. Materielförluster skall sålunda fr. o. m. den 1 juli
1980 belasta utbildningsförbandens kostnadsbudgetar. I skrivelsen tas vidare
upp frågor om märkning av materiel, statistik och redovisning avseende
materielförluster, försök med försäljning av viss begärlig materiel, utbildning
i materieltjänst för yrkesofficerare, materielkontroll m. m. Nu angivna
åtgärder torde enligt utskottets mening kunna på ett verksamt sätt bidra till
att få till stånd en reducering av materielförlusterna inom försvarsmakten.

De höga materielförlusterna torde emellertid enligt utskottets mening
endast till en del kunna förklaras av de faktorer som utskottet nämnt i
föregående stycke. Enligt utskottets mening måste kostnaderna för materielförlusterna
delvis bero på att ersättning för uppkomna förluster och
skador inte kan avkrävas de värnpliktiga eller andra vid försvarsmakten
tjänstgörande personer. Lagrådets farhågor för att bestämmelsen i 4 kap. 1 §
SKL skulle kunna leda till en avsevärd begränsning av det allmännas
möjligheter att få ersättning har således i viss mån besannats. Som
motionären påpekat har domstolarna intagit en mycket restriktiv hållning
och endast i undantagsfall ålagt en skadevållande värnpliktig skadeståndsskyldighet.
Högsta domstolen (HD) har den 11 februari 1981 avgjort två mål
om skadeståndsskyldighet för förkommen materiel. Fallen avsåg dock inte
värnpliktiga utan fast anställda befäl inom försvarsmakten. I det ena fallet
befriades den som vållat skadan från skadeståndsskyldighet medan HD i det
andra fallet fann synnerliga skäl föreligga att ålägga skadevållaren att ersätta
skadan. I det sistnämnda fallet rörde det sig om en bärbar radiostation som en
fanjunkare tillfälligt kvarlämnat i en olåst vaktbil på en parkeringsplats och
som var försvunnen när han återkom till bilen två timmar efter det att han
lämnat den.

Fanjunkaren tjänstgjorde vid tillfället som vaktchef med uppgift bl. a. att
förhindra sådana händelser som den inträffade. HD beaktade också att
radiostationen var dyrbar och stöldbegärlig. Enligt utskottets mening får
HD:s avgöranden anses bekräfta tidigare domstolspraxis att det endast är i
mycket speciella fall som skadevållande militär, arbetstagare eller värnpliktig
åläggs skadeståndsskyldighet.

Det nu anförda leder lagutskottet till slutsatsen att det inte torde vara
tillräckligt med de åtgärder som överbefälhavaren vidtagit för att få till stånd
en rimlig reducering av kostnaderna för försvarets materielförluster. Även
andra åtgärder måste därför övervägas. Av försvarsutskottets yttrande
framgår att vid bedömningen av frågan om behovet av ändrade regler på
området bör beaktas att den militära verksamheten i hög grad förutsätter att
både anställda och värnpliktiga känner ansvar för sina uppgifter. Till detta
ansvar hör att ta vård om både personlig materiel och materiel som är
gemensam för det egna förbandet. Brister i utrustningen kan i krig direkt
påverka möjligheterna att lösa uppgifterna och att själv överleva.

Mot den nu angivna bakgrunden är det enligt lagutskottets mening

LU 1980/81:13

erforderligt att gällande bestämmelser blir föremål för översyn. Som
utskottet i det föregående anfört ger remissvaren emellertid inte belägg för
att det inom andra områden än försvaret skulle föreligga något behov av
ändrade bestämmelser. Enligt utskottets mening saknas därför anledning att
i varje fall f. n. göra någon generell översyn av reglerna i 4 kap. 1 § SKL.
Översynen bör därför inskränka sig till skadeståndsskyldigheten för värnpliktiga
och annan personal inom försvarsmakten.

Försvarsutskottet har framhållit att reglerna för ansvaret i fråga om militär
utrustning bör ses över utan dröjsmål och att militäransvarighetskommittén
bör få i uppdrag att överväga denna fråga. En minoritet i utskottet har dock
nöjt sig med att konstatera att RRV:s rapport överlämnats till militäransvarighetskommittén,
uppenbarligen i avsikt att få en genomlysning av vilka
rättsliga och andra åtgärder som är möjliga att vidta.

RRV:s rapport har enligt vad lagutskottet inhämtat överlämnats till
kommittén utan att kommittén samtidigt fått något uppdrag att beakta den i
sitt utredningsarbete. Med hänsyn härtill och då skadeståndsfrågan inte
nämnts i kommitténs direktiv har kommittén förklarat sig inte komma att
pröva om ändring bör göras i gällande skadeståndsregler.

Eftersom skadeståndsfrågorna således inte kommer att behandlas av
militäransvarighetskommittén anser lagutskottet det nödvändigt att riksdagen
med anledning av motionen ger regeringen till känna att reglerna om
skadeståndsskyldighet för värnpliktiga och andra personer inom försvarsmakten
bör bli föremål för översyn. Enligt lagutskottets mening bör
riksdagen dock inte begära att översynen skall göras av militäransvarighetskommittén
utan det bör få ankomma på regeringen att bestämma i vilken
ordning översynen skall ske.

Vid översynen bör i enlighet med försvarsutskottets önskemål beaktas
möjligheten att i värnpliktslagen införa en bestämmelse om ersättningsskyldighet
för skador och förluster som värnpliktig vållar uppsåtligen eller av
vårdslöshet. Försvarsutskottet har framhållit att en sådan regel bör
övervägas i första hand beträffande materiel som har utlämnats till den
värnpliktige för personligt bruk.

På anförda skäl hemställer lagutskottet

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:144 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av
bestämmelserna om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga och
annan personal inom försvarsmakten.

Stockholm den 23 april 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

LU 1980/81:13

Närvarande: Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m), Stig Olsson (s),
Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin
Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m). Owe Andréasson (s),
Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Stina Andersson (c), Olle
Grahn (fp) och Rune Torwald (c).

Reservation

av Lennart Andersson, Stig Olsson, Elvy Nilsson, Arne Andersson i
Gamleby, Ingemar Konradsson, Owe Andréasson och Bengt Silfverstrand
(samtliga s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med orden ”De
höga” och slutar på s. 12 med orden ”personligt bruk” bort ha följande
lydelse.

De höga materielförlusterna torde emellertid enligt utskottets mening inte
helt kunna förklaras av de faktorer som utskottet nämnt i föregående stycke.
Enligt utskottets mening måste kostnaderna för materielförlusterna delvis
bero på att ersättning för uppkomna förluster och skador inte avkrävs de
värnpliktiga eller andra vid försvarsmakten tjänstgörande personer. Om
detta förhållande enbart är en följd av SKL:s bestämmelser och domstolarnas
tolkning därav är dock inte utrett.

Det nu anförda leder utskottet till den slutsatsen att man bör avvakta
resultatet av de åtgärder som överbefälhavaren tagit upp i sin skrivelse, innan
ställning tas till frågan om en översyn av 4 kap. 1 § SKL är erforderlig. Enligt
vad som är bekant för utskottet har på vissa förband redan en reducering av
materielförlusterna skett. Härtill kommer som utskottet tidigare påpekat, att
det av remissvaren inte framgår att det på något annat område än inom
försvaret skulle föreligga några problem med förluster av eller skador på
utlämnad materiel. Med hänsyn till det anförda och då det - såsom framhålls i
den avvikande meningen till försvarsutskottets yttrande - skulle innebära
olägenheter med en särskild skadeståndslagstiftning för värnpliktiga avstyrker
utskottet bifall till motionen,

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen avslår motion 1979/80:144.

LU 1980/81:13

Bilaga 1

Sammanställning av remissyttranden över motion 144

Justitiekanslern (JK) delar motionärens uppfattning om att det i fall som de
i motionen beskrivna - men även i jämförbara situationer vid skada på eller
bristande redovisning av egendom anförtrodd åt arbetstagare - måste anses i
hög grad otillfredsställande att arbetsgivare enligt gällande bestämmelser
endast i mycket ringa utsträckning har möjlighet att utfå ersättning för
skadad eller förkommen egendom. JK ställer sig därför positiv till ett förslag i
den riktning som motionären angivit. Ett sådant förslag bör enligt JK:s
mening i första hand ta sikte på att öka arbetstagares direkta skadeståndsansvar
gentemot arbetsgivare i situationer där preventionssynpunkter talar
särskilt starkt för ett utökat skadeståndsansvar.

Försvarets civilförvaltning (FCF) upplyser om att överbefälhavaren (ÖB)
sedan RRV:s rapport erhållits inhämtade yttranden från försvarsgrenscheferna.
Chefen för armén (CA) underströk i sitt yttrande att de i revisionsrapporten
föreslagna åtgärderna får låg effekt om inte särskilda bestämmelser
eller tillämpningsföreskrifter till skadeståndslagen tillskapas. Chefen för
flygvapnet (CFV) anförde att en ändring av skadeståndslagens tillämpning
torde vara grundförutsättningen för att återställa materieldisciplinen inom
försvaret och att övriga av RRV föreslagna åtgärder endast är komplement
till nämnda grundförutsättning. Chefen för marinen (CM) delade RRV:s
uppfattning att skadeståndslagen blivit normgivande på ett icke önskvärt
sätt. Huruvida detta beror på att lagen i sig själv är - för militära förhållanden
- olämplig, eller på att den givits en olämplig och från fall till fall varierande
tillämpning, hade inte kunnat fastslås. Det föreföll emellertid klart, att
begreppet ”synnerliga skäl” måste preciseras och ges en konsekvent
tillämpning, särskilt vad gällde ansvar för den personliga utrustningen. Efter
att ha tagit del av och behandlat avgivna yttranden beslöt ÖB i november
1979 om de åtgärder som skulle vidtas för att uppnå en förändring
beträffande materielförlusterna inom försvaret. I sin skrivelse anförde ÖB
vidare att den centrala punkten beträffande tillämpningen av skadeståndslagen
ännu inte har fått sin lösning.

Till remissyttrandet har fogats viss statistik över förluster vid arméns
grundutbildningsförband. Av dessa statistikuppgifter framgår bl. a. att
arméns totalkostnad för förlust av materiel som utlämnats till de värnpliktigas
personliga bruk ökat avsevärt sedan utbildningsåret 1972/73. Härtill
skall enligt FCF läggas kostnad för förlorad eller skadad gemensam materiel
för vilken personligt ansvar oftast inte kunnat fastställas. Statistikuppgifter
för förluster vid repetitionsförband saknas. FCF hänvisar även till viss
statistik framtagen av försvarets materielverk i samband med ärenden om
avskrivning (i fråga om förluster till högre värde än 2 000 kr.).

LU 1980/81:13

FCF anför att det, eftersom tillgänglig statistik inte är fullständig, inte kan
visas att förlusterna av och skadorna på materiel som anförtrotts åt
arbetstagare och värnpliktiga har ökat efter skadeståndslagens tillkomst. Det
får dock enligt FCF, med hänsyn till de samstämmiga erfarenheterna härom
inom försvaret, hållas för visst att det skett en betydande sådan ökning.

FCF upplyser vidare att CA har i yttrande till FCF över motionen anfört att
i fredstid kan förlorad materiel i de flesta fall ersättas. Om personlig
utrustning förloras genom slarv eller blir obrukbar innebär detta i fredstid
knappast någon fara för enskild eller dennes förband. I krig, den miljö för
vilken de värnpliktiga utbildas att kunna leva och verka i, kan däremot en
förlust eller skada vara livshotande. Mot denna bakgrund måste preventiva
skäl tillmätas större betydelse vid bedömning av förluster under utbildningsverksamheten
än vad skadeståndslagen generellt avser.

FCF framhåller att försvaret självfallet finner den negativa utvecklingen av
materieldisciplinen ytterst oroande ur såväl kostnadsmässig som fältduglighetssynpunkt.
Bestämmelsen i 4 kap. 1 § skadeståndslagen betraktas som en
inte oväsentlig orsak till de under 1970-talet ökade förlusterna och skadorna
och som ett allvarligt hinder när det gäller att nedbringa dem. Denna
uppfattning torde inte ändras även om de åtgärder som i övrigt kan och
kommer att vidtas för att minska försvarets förluster ger resultat.

FCF upplyser om att FCF fr. o. m. år 1975 ger ut en referatsamling
rörande tillämpningen av skadeståndslagen. I samlingspärmen ingår referat
av utvalda rättsfall från åren 1975-1979. Rättspraxis har enligt FCF visat,
vilket motionären också påpekat, att domstolarna i de flesta fall som
förelegat till bedömande funnit lagliga hinder möta att ålägga den
materielansvarige ersättningsskyldighet. Enligt FCF:s mening finns f. n.
dock inte något riktigt vägledande domstolsavgörande om hur 4 kap. 1 §
skadeståndslagen skall tillämpas. Detta förhållande anser FCF liksom de
enligt militära rättegångslagen bestraffningsberättigade cheferna i hög grad
otillfredsställande. Möjligheterna att från försvarets sida få fram domar som
kan vara av betydelse för kommande avgöranden är så gott som obefintliga så
länge åklagaren, som för statens talan i de flesta av dessa mål, enligt
grunderna för 64 § militära rättegångslagen inte har rätt att överklaga. En
ändring som ger åklagaren eller FCF - som eljest vid domstol bevakar statens
rätt inom försvarets verksamhetsområde - denna möjlighet bör därför enligt
FCF snarast genomföras.

FCF ställer sig positiv till motionärens förslag att 4 kap. 1 § skadeståndslagen
ändras i syfte att åstadkomma ökade möjligheter för arbetsgivare att få
ut ersättning av arbetstagare och likställda för skada på eller förlust av
arbetsgivaren tillhörig egendom. ÖB liksom försvarsgrenscheferna anser att
en sådan ändring av lagbestämmelsen är synnerligen angelägen.

Svenska officersförbundet ställer sig positivt till syftet med motionen. En
översyn av lagstiftningen i de avseenden som motionären berör är enligt
förbundet angelägen.

LU 1980/81:13

Föreningen Sveriges auditörer instämmer i motionens syften och vill föreslå
att en utredning sker i lämpligt sammanhang.

SAF biträder de tankegångar som framförs i motionen liksom de skäl som
anförs till stöd för en ändring av 4 kap. 1 § skadeståndslagen. SAF framhåller
att den bestämmelsen framstår i sin nuvarande lydelse icke som en regel om
jämkning av arbetstagarens skadeståndsskyldighet utan som en huvudregel
att arbetstagaren ej blir skadeståndsskyldig när han vållar skada i tjänsten.
Endast i undantagsfall, när ”synnerliga skäl” föreligger, skall arbetstagaren
bli ersättningsskyldig. De skäl som i förarbetena till skadeståndslagen
anfördes för denna ordning - främst att arbetstagaren ej skall behöva riskera
att ansvara ekonomiskt för skador orsakade genom obetydliga fel eller
försummelser, att arbetstagaren endast har begränsade möjligheter att
överblicka följderna av sitt handlande i tjänsten, att arbetstagarens
ekonomiska resurser i allmänhet är begränsade och typiskt sett inte svarar
mot de skaderisker som är förenade med arbetsuppgifterna, att de skador
arbetstagaren förorsakar skall drabba arbetsgivaren som en kostnad i
rörelsen samt att denna kostnad skall bäras av arbetsgivaren eller dennes
försäkringsgivare - gör sig enligt SAF:s uppfattning ej gällande med samma
styrka beträffande arbetstagares ansvar för anförtrodd egendom. Däremot
gör sig det i motionen behandlade problemet med förluster på grund av
onöjaktigt handhavande av sådan egendom ej sällan gällande inom åtskilliga
branscher på den privata arbetsmarknaden. Till bilden hör även de
svårigheter som - mot bakgrund av den nuvarande regeln om arbetstagares
skadeståndsansvar - möter att i kollektivavtal införa ändamålsenliga
bestämmelser för att komma till rätta med problemet. Med hänsyn till det
anförda tillstyrker SAF bifall till motionen.

Sveriges domareförbund anför att inskränkningen av arbetstagares ansvar
är mycket långtgående då det gäller skada som arbetstagare direkt vållar
arbetsgivaren och särskilt sådan skada som avser omhänderhavd egendom.
Domareförbundet påpekar att i motionen ej berörs vilken verkan regeln fått
inom arbetslivet i allmänhet och att den yrkade lagändringen därför synes
avse endast värnpliktiga. Att det föreligger ett särskilt behov av skärpning av
dessas ansvar för omhänderhavd egendom framgår av att materielförlusterna
inom försvaret ökat avsevärt under senare år. I vart fall när det gäller de
värnpliktiga har lagrådets kritiska synpunkter tydligen fortfarande giltighet.
Ffuruvida en skärpning av ansvaret kräver en ändring av 4 kap. 1 § eller 6 kap.
4 § skadeståndslagen eller kan uppnås på annat sätt är enligt domareförbundet
närmast en lagteknisk fråga. Med hänvisning till det anförda tillstyrker
domareförbundet att nu ifrågavarande regler blir föremål för översyn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hänvisar till departementschefens
uttalanden om de värnpliktigas skadeståndsskyldighet (se s. 2, 4 och 5) och
framhåller att i fall som avses med motionen lagrummet trots sin ordalydelse

LU 1980/81:13

lämnar ett tämligen vidsträckt område öppet för de rättstillämpande
myndigheternas bedömning. Den rättspraxis som finns refererad beträffande
hithörande fall är knapphändig och ger ingen säker vägledning för ett
uttalande om hur praxis kommer att utvecklas. Såsom Bertil Bengtsson
framhållit i sin rättsfallsöversikt i SvJT 1978 s. 513 torde enligt hovrätten
lagrummet - främst av preventiva skäl - tillämpas med större stränghet
beträffande värnpliktiga än andra.

De i motionen lämnade uppgifterna om materielförluster inom försvarsmakten
är enligt hovrättens mening naturligtvis oroande. Det synes antagligt
att tillkomsten av 4 kap. 1 § skadeståndslagen bidragit till de ökade
förlusterna; både direkt genom ändrad rättstillämpning och kanske även
indirekt genom att paragrafens ordalydelse måhända givit anledning till en
något överdriven uppfattning om den ansvarslindring som avsetts för nu
behandlade fall. Hovrätten anser emellertid att de överväganden av social
natur och de riskfördelningsresonemang som ligger bakom utformningen av
lagrummet fortfarande torde äga giltighet även såvitt avser ansvaret för
omhänderhavd egendom. Begränsningen av skadeståndsansvaret torde av
många ha uppfattats som en betydelsefull social och ekonomisk reform. Mot
bakgrund härav och då paragrafen även i dess nuvarande utformning ger
möjlighet att beakta preventiva hänsyn anser hovrätten att vad som anförs i
motionen inte innefattar tillräckliga skäl att nu företa översyn av lagrummet.
Det torde emellertid finnas anledning att ägna utvecklingen inom ifrågavarande
område uppmärksamhet. Om det därvid visar sig att utrymmet för
tillvaratagande av preventionshänsyn blir alltför begränsat, kan enligt
hovrättens mening skäl finnas att på nytt ta upp frågan om arbetstagares och
därmed likställda personers skadeståndsansvar för omhänderhavd egendom.
På anförda skäl anser hovrätten sig inte böra tillstyrka bifall till motionen.
Om förhållandena inom det militära området anses böra bli föremål för
särreglering, bör detta ske med en annan utgångspunkt än en ändring av 4
kap. 1 § skadeståndslagen.

Postverket lämnar i en promemoria en redogörelse för förhållandena inom
postverkets område. I promemorian framhålls att den materiel som
uppräknas i motionen motsvaras i postverket närmast av skyddspersedlar,
som lånas ut till tjänstemän med vissa arbetsuppgifter. Sådana persedlar är
t. ex. skinnrockar, skinntröjor, overaller, arbetsrockar och handskar. Dessa
persedlar bokförs på beklädnadsblad. Särskilda brukningstider är fastställda
för de olika persedlarna. Innan brukningstiden gått ut får vederbörande
tjänsteman normalt ingen ny skyddspersedel. Uniformspersedlar - t. ex.
kavaj, byxor, mössa och skjorta inköps av tjänstemannen och är alltså hans
personliga egendom. Kommer skyddspersedel bort avkräver postverket inte
innehavaren ersättning annat än vid klar och grov vårdslöshet från dennes
sida. Dylika krav torde ha varit sällsynta. Det är inte heller känt att svinnet på
skyddspersedlar skulle vara stort. Postens inköpscentral har inte längre

LU 1980/81:13

möjlighet att konstatera detta men har inte underrättats om att något stort
svinn skulle ha konstaterats inom något postområde. När det gäller
postverkets materiel m. m. som finns tillgänglig på postkontor har man på
senare tid lättat på föreskriften om bokföring och årlig kontroll. Sålunda har
dessa åtgärder slopats för bl. a. möbler och mattor som överförts från
inventarier till förbrukningsinventarier. Men den strängare kontrollen
(inventariebokföringen) kvarstår för bl. a. följande föremål som anses vara
av betydande värde i var mans hand: skriv- och räknemaskiner, bandspelare,
dammsugare samt litografier. För många av de föremål som sålunda inte
längre inventariebokförs övervakas förbrukningen med hjälp av s. k.
lagerkort, som är obligatoriskt för t. ex. däck och slangar samt kulpennor
men som postmästaren kan använda sig av även för vilka andra föremål som
helst som han vill kontrollera förbrukningen av. Även verkets budgetsystem
kan sägas bidra till att övervaka att svinn inte uppstår.

Postverket anför i sitt remissvar att verkets situation av olika anledningar
anses vara annorlunda än den som enligt motionen föreligger inom
krigsmakten. Den princip i fråga om arbetstagares skadeståndsansvar, som
genomfördes i och med skadeståndslagen, torde få ses mot bakgrunden av en
redan dessförinnan efter hand ändrad bedömning av detta ansvar. I vad avser
förhållandet mellan postverket och postanställda anser sig verket inte böra
instämma i den föreliggande motionens förslag till ändring av 4 kap. 1 §
skadeståndslagen.

Statens järnvägar (SJ) hänvisar till att motionärens framställning väsentligen
bygger på förhållanden inom försvarsmakten, närmare bestämt på vad
som framkommit om tilltagande materielförluster på grund av underlåtenhet
eller oförmåga bland värnpliktiga att återställa utlämnad utrustning. SJ
saknar ej förståelse för motionärens synpunkter i vad de grundas på de
sålunda i motionen redovisade omständigheterna. SJ är emellertid ej för sin
del i stånd att bedöma huruvida dessa omständigheter har sådan utbredning
utanför värnpliktssituationen att fördenskull en översyn av reglerna om
arbetstagares ansvar i allmänhet gentemot arbetsgivaren i berörda hänseende
ter sig angelägen. Också inom SJ förekommer materielförluster - liksom
även kassabrister - vilka understundom kan tillskrivas försumlighet eller
bristande omsorg hos någon redogöraransvarig anställd. Det torde emellertid
höra till undantagen att förhållandena därvid är jämförbara med dem som
motionären tagit till utgångspunkt för sin framställning. Erfarenheterna
inom SJ ger ej underlag för påstående om kännbara olägenheter av gällande
lagstiftning i ämnet. SJ vill avslutningsvis tillägga att redan utredningssvårigheter
ofta medför att frågan om sanktion över huvud ej blir aktuell. Att
generellt lägga bevisbördan på den redovisningsskyldige arbetstagaren utan
hänsyn till de - på arbetsgivaren beroende - betingelser under vilka han har
att fullgöra sina arbetsuppgifter synes ej kunna rekommenderas.

LU 1980/81:13

Svenska kommunförbundet uttalar att förbundet med utgångspunkt i de
intressen förbundet har att företräda inte funnit någon anledning till
erinran.

Landstingsförbundet framhåller att motionen behandlar en fråga som är av
stor principiell rättslig betydelse. Som motionen påpekar är det ytterligt svårt
för en arbetsgivare att få ersättning från en arbetstagare för skada som vållats
på omhänderhavd egendom. I det sammanhanget är det betydelselöst om
skadan består i sakskada eller om egendomen förlorats. Landstingsförbundet
utgår ifrån att det aktuella problemet är olika stort inom olika verksamhetsområden.
Som framgår av motionen är det främst med tanke på förhållandena
inom försvarsmakten som frågan aktualiserats. De enskilda landstingen
har hittills inte fäst förbundets uppmärksamhet på frågan och förbundet
utgår från att den aktuella lagbestämmelsen inte medför betydande
kostnadstäckningsbortfall för landstingen. Såvitt angår förhållandena på
landstingssektorn torde något omedelbart behov av en ändring av lagbestämmelsen
inte föreligga. Om det emellertid av andra skäl skulle anses
erforderligt har förbundet inget att erinra mot att frågan blir föremål för
utredning.

Sveriges advokatsamfund anför att enligt samfundets mening bör de av
motionären påtalade förhållandena, ehuru i och för sig väl värda uppmärksamhet,
inte lämpligen bli föremål för särreglering i skadeståndslagen.

TCO påpekar att missbruk av redovisningsansvaret gentemot arbetsgivare
för omhänderhavd egendom kan beivras med tillämpning av 4 kap. 1 §
skadeståndslagen och åberopar som stöd härför arbetsdomstolens dom
1977:210. Lagbestämmelsen bör enligt TCO stå kvar oförändrad till sitt
innehåll och någon skärpning av ansvaret bör således inte ske.

Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK) konstaterar
inledningsvis att motionen har betydelse inte endast för de värnpliktigas
förhållanden utan för en stor del av näringslivet. Efter en redogörelse för
motiven till lagstiftningen framhåller JUSEK att det - när det gäller den
ansvarssituation i 4 kap. 1 § skadeståndslagen, som berörs i motionen, - är
två moment som är av intresse.

Det första är vilken grad av oaktsamhet som den värnpliktige eller annan
arbetstagare skall ha gjort sig skyldig till för att bli ersättningsskyldig, helt
eller delvis. Det andra är vem som har bevisbördan för vad som hänt. I
förarbetena diskuterades framför allt den första frågan, medan bevisbördans
placering i stort sett förbigicks. Av visst intresse är dock departementschefens
uttalande om att skadeståndslagen inte medför någon ändring i en
redovisningsskyldigs plikt att genom verifikationer eller på annat godtagbart
sätt redogöra för hur medlen använts. Enligt JUSEK:s mening ger nu
gällande lagstiftning med beaktande av förarbetena tillräckliga möjligheter
att kräva fullt eller jämkat skadestånd från anställda eller värnpliktiga, som

LU 1980/81:13

uppsåtligen eller grovt vårdslöst skadar eller förskingrar arbetsgivarens
egendom som de omhänderhar. JUSEK håller det inte heller för otroligt att
en anställd eller värnpliktig även vid tillämpning av 4 kap. 1 § skadeståndslagen
kan åläggas bevisbördan att göra det sannolikt att egendomen
förkommit eller skadats under omständigheter som inte medför att
synnerliga skäl för skadestånd föreligger. Fastän JUSEK instämmer i
motionärens uppfattning att det vore demoraliserande om anställda eller
värnpliktiga utan risk för ansvar skulle kunna skada eller tillägna sig
arbetsgivarens egendom, ifrågasätter förbundet att en lagändring f. n. är
påkallad - innan något mål prövats av Högsta domstolen.

LU 1980/81:13

Försvarsutskottets yttrande Bilaga 2

1980/81:2 y

om skadeståndsansvaret för omhänderhavd egendom

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 4 december 1980 beslutat inhämta yttrande från
försvarsutskottet över motion 1979/80:144 om skadeståndsansvaret för
omhänderhavd egendom.

Utskottet

I den nya skadeståndslagen (1972:207), som trädde i kraft den 1 juli 1972
(prop. 1972:5, LU 1972:10, rskr 1972:192), har arbetstagares skadeståndsansvar
begränsats kraftigt i förhållande till tidigare lagstiftning. Enligt 4 kap.
1 § skadeståndslagen är arbetstagare ansvarig för skada som han vållar
genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl
föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning,
den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Med arbetstagare
likställs enligt 6 kap. 4 § skadeståndslagen bl. a. värnpliktiga och andra
som fullgör tjänstgöring som finns föreskriven i lag.

Av förarbetena till den nya skadeståndslagen framgår att lagrådet har
pekat på att den av regeringen föreslagna, senare av riksdagen också antagna
lydelsen av 4 kap. 1 § medförde en avsevärd begränsning av skyldigheten för
värnpliktiga och andra krigsmän att ersätta förlust av eller skada på egendom
som tillhör försvarsmakten eller är avsedd för dess behov, t. ex. ansvar för
utlämnade persedlar och annan materiel. Enligt lagrådets mening borde
förslaget till den aktuella paragrafen ha ändrats på så sätt att ”synnerliga
skäl” ersatts med ”särskilda skäl”.

I motion 1979/80:144 av Allan Ekström (m) yrkas att riksdagen anhåller
hos regeringen om förslag till ändring av 4 kap. 1 § skadeståndslagen i
enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen framhålls att försvarsmakten årligen tillfogas betydande
förluster på grund av att de värnpliktiga inte förmår återställa den materiel
som de har fått sig anförtrodd. Motionären hänvisar till att riksrevisionsverket
(RRV) i en rapport har uppskattat återanskaffningskostnaderna för
sådana förluster till 25-30 milj. kr./år. Enligt rapporten försvinner framför
allt egendom som kan betecknas som särskilt begärlig, såsom vindrockar,
persedelpåsar, mössor, skjortor, sovsäckar, bajonetter, kompasser och
kikare. RRV anser att skadeståndslagen har blivit normgivande på ett sätt
som med tanke på försvarets speciella uppgift måste betecknas som mindre
önskvärt. Materielförlusterna har ökat markant sedan lagens tillkomst.

LU 1980/81:13

Tillämpningen av lagen har enligt RRV också haft den effekten att den
skapat uppgivenhet bland truppbefälet när det gäller att vidta materieIdisciplinära
åtgärder.

Motionären uttalar att RRV finner tillståndet vara ytterst oroande och att
verket utpekar rättsregeln i 4 kap. 1 § skadeståndslagen som en av orsakerna
till detta. Lagrådet har, konstaterar han, fått mera rätt än det kanske anade i
sina värsta farhågor. Rättspraxis visar enligt motionären att domstolarna i de
flesta fall som förelegat till bedömande funnit lagliga hinder möta för att
ålägga den materielansvarige ersättningsskyldighet. Enligt motionärens
mening är det demoraliserande med en ordning enligt vilken man praktiskt
taget saknar ansvar för omhänderhavd egendom. En sådan ordning står
enligt motionären i klar strid med eljest vedertagna rättsgrundsatser och
värderingar. Bestämmelsen i 4 kap. 1 § skadeståndslagen måste därför, anser
motionären, med hänsyn till sakens vikt och betydelse skyndsamt bringas i
överensstämmelse med nämnda rättsgrundsatser.

RRV:s rapport Materielförluster i försvaret framlades i mars 1979.
Rapporten överlämnades av RRV till överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna,
försvarets civilförvaltning och försvarets materielverk för beaktande.
Regeringen beslöt den 1 november 1979 att överlämna rapporten till
militäransvarskommittén (Ju 1977:09).

Med skrivelse den 27 november 1979 har överbefälhavaren beordrat vissa
åtgärder för att minska materielförlusterna i det militära försvaret. Materielförluster
skall fr. o. m. den 1 juli 1980 belasta utbildningsförbandens
kostnadsbudgetar. Skrivelsen gällde vidare märkning av materiel, statistik
och redovisning avseende materielförluster, försök med försäljning av viss
begärlig materiel, utbildningen i materieltjänst för yrkesofficerare, materielkontroll,
m. m. Överbefälhavaren konstaterade att den centrala punkten om
tillämpningen av skadeståndslagen ännu inte hade fått sin lösning.

Försvarsutskottet konstaterar att RRV i mars 1979 uppskattade de
sammanlagda återanskaffningskostnaderna för materielförlusterna vid
värnpliktsutbildning till 25-30 milj. kr. per år. Förlusterna ökade markant
efter ändringarna i skadeståndslagen år 1972.

Närmare och aktuellare uppgifter om värdet av materielförlusterna har
utskottet kunnat få endast såvitt gäller grundutbildningen vid
armén. Förlusterna där redovisas i en sammanställning som bifogas detta
yttrande.

Enligt försvarsutskottets mening är rådande förhållanden i fråga om
materielförluster under värnpliktsutbildning inte tillfredsställande. Även om
statistiken från arméns grundutbildning tyder på en stabilisering under de
senaste åren så uppgår återanskaffningskostnaderna till belopp som inte utan
vidare kan accepteras.

Förutom kostnadsaspekten bör enligt försvarsutskottets mening beaktas
att den militära verksamheten i hög grad förutsätter att både anställda och

LU 1980/81:13

värnpliktiga känner ansvar för sina uppgifter. Till detta ansvar hör att ta vård
om både personlig materiel och materiel som är gemensam för det egna
förbandet. Brister i utrustningen kan i krig direkt påverka möjligheterna att
lösa uppgifterna och att själv överleva.

Det är mot denna allvarliga bakgrund man måste ifrågasätta om gällande
bestämmelser och deras tillämpning är ägnade att vidmakthålla de värnpliktigas
naturliga känsla av ansvar för anförtrodd utrustning.

Försvarsutskottet är f. n. inte berett att tillstyrka att skadeståndslagen
ändras i enlighet med motionärens förslag. En sådan ändring får konsekvenser
som utskottet nu inte kan helt överblicka. Reglerna för ansvaret i fråga
om militär utrustning bör ses över utan dröjsmål. Härvid bör beaktas att
skador och förluster vid militär verksamhet kan inträffa även vid normal
aktsamhet och att de i så fall självfallet inte skall drabba den enskilde.

Försvarsutskottet anser att militäransvarskommittén bör uppmanas att
särskilt överväga denna fråga. Därvid bör även beaktas möjligheten att i
värnpliktslagen införa en bestämmelse om ersättningsskyldighet för skador
och förluster som värnpliktig vållar uppsåtligen eller av vårdslöshet. En
sådan regel bör övervägas i första hand beträffande materiel som har
utlämnats till den värnpliktige för personligt bruk.

Stockholm den 10 mars 1981

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: Per Petersson (m), Eric Holmqvist (s), Gudrun Sundström (s),
Roland Brännström (s), Gunnar Oskarson (m), Åke Gustavsson (s), Ulla
Ekelund (c), Evert Hedberg (s), Göthe Knutson (m), Karl-Erik Svartberg
(s), Anders Gernandt (c), Holger Bergman (s), Eric Hägelmark (fp), Eivor
Nilson (c) och Kerstin Ekman (fp).

Avvikande mening

Eric Holmqvist, Gudrun Sundström, Roland Brännström, Åke Gustavsson,
Evert Hedberg, Karl-Erik Svartberg och Holger Bergman (alla s) anser
att den del av utskottets anförande som på s. 2 börjar ”Enligt försvarsutskottets
mening” och på s. 3 slutar ”personligt bruk” bort ha följande
lydelse:

Materielförluster under värnpliktsutbildning har alltid förekommit. Med
hänsyn till penningvärdets förändring är den redovisade utvecklingen av
förlusterna vid arméns grundutbildning inte anmärkningsvärd. Det är dock
angeläget att materielförlusterna begränsas så långt som det är möjligt.

LU 1980/81:13

Överbefälhavaren har under hösten 1979 uppdragit åt bl. a. försvarets
civilförvaltning, försvarets materielverk och försvarsgrenscheferna att utforma
redovisningsbestämmelser, se över reglerna för märkning av materiel,
genomföra tätare kontroller av viss materiel, m. m. Regeringen har i
november samma år överlämnat RRV:s rapport till militäransvarskommittén,
uppenbarligen i avsikt att få en genomlysning av vilka rättsliga och andra
åtgärder som är möjliga att vidta.

Med hänsyn till de åtgärder som har vidtagits och olägenheterna av en
särlagstiftning för de värnpliktiga vill försvarsutskottet inte tillstyrka den av
motionären föreslagna ändringen av 4 kap. 1 § skadeståndslagen.

Sammanställning angående materielförluster under grundutbildningen vid armén (förlustvärdena är i regel 30 eller 70 % av återanskaffningskostnaderna,
löpande priser)

LU 1980/81:13

•ä «
ll
-s i

•TO c/i

SS öo
c

=3 t
T . »a Q

:CC

.ts £
c ^

" D

■ fitflz

O ;0 C & C

c Uu 53 c/5 Uh

S i .sp

i°< ^

Bilaga 3

GOTAB Stockholm 1981