om skadestånd för ideell skada m.m. (Betänkande 1986/87:LU3 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

1986/87:3

om skadestånd för ideell skada m. m.

1986/87:3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels två motioner med yrkande om
översyn av de ideella skadestånden (m resp. c), dels en motion (fp) med
yrkande om översyn av konsumentförsäkringslagen.

De två förstnämnda motionerna har remissbehandlats. En sammanställning
av remissvaren finns i bilaga I till betänkandet.

Utskottet förordar med anledning av m- resp. c-motionen att en översyn
görs av frågan i vilken mån vissa förbättringar kan genomföras när det gäller
ersättning för ideell skada. Fp-motionen avstyrks av utskottet.

Motionsyrkanden

Motion 1985/86:L206 av Gunnel Jonäng (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av skadeståndsrätten enligt vad som anförts i
motionen om det ideella skadeståndet.

Motion 1985/86:L253 av Lars Ernestam och Gudrun Norberg (båda fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om,behovet av översyn av konsumentförsäkringslagen i
syfte att stärka den enskilde försäkringstagarens ställning mot försäkringsbolagen.

Motion 1985/86:L257 av Lars Ahlmark (m) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen framlägger förslag till nya grunder för fastställande av de ideella
skadeståndens storlek i enlighet med vad som anförs i motionen.

Skadestånd för ideell skada
Gällande ordning

Regler om bestämmande av skadestånd för personskada finns i skadeståndslagen
(1972:207). Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL) kan den som har
tillfogats personskada få ersättning både för ekonomisk och för s. k. ideell
skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter
till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust.
Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller
annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under den

1 Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr3

akuta sjukdomstiden medan lyte eller annat men omfattar bestående lidande
eller obehag. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd
av skadan. Möjligheten till ersättning för "olägenheter i övrigt” infördes år
1975 då reglerna i 5 kap. SkL fick sin nuvarande utformning (prop. 1975:12,
LU 1975:16).

Ideell skada kan ersättas även i vissa fall när en personskada inte
föreligger. Sålunda skall enligt 1 kap. 3 § SkL bestämmelserna om skyldighet
att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar
annan genom brott mot den personliga friheten, genom ärekränkning eller
genom vissa andra angivna brott mot den personliga integriteten.

Kostnad eller förlust som drabbar en anhörig till en skadad, en s. k.
tredjemansskada, är enligt gällande rätt inte ersättningsbar.

1975 års reform av SkL:spersonskaderegler innebar bl. a. att ersättning för
förlust av arbetsinkomst skall bestämmas så att den så nära som möjligt
motsvarar den faktiska förlusten. Ersättning avseende förlorad arbetsinkomst
under förfluten tid skall i princip bestämmas på grundval av faktiskt
inträdd och styrkt förlust. Ersättning för framtida förlust av arbetsinkomst
skall fastställas med tillämpning av ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp och
inte som tidigare på grundval av den medicinska invaliditeten, bestämd
såsom en medicinsk funktionsnedsättning, uttryckt i procent av full funktion.
I likhet med vad som gäller enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL) skall hänsyn tas till den enskildes förmåga att trots skadan bereda sig
inkomst genom sådant arbete som motsvaras av hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning
och verksamhet, omskolning och annan dylik åtgärd samt den skadelidandes
ålder, bosättningsförhållanden och liknande omständigheter. Med inkomst
av arbete skall likställas värdet av hushållsarbete.

En av huvudtankarna bakom 1975 års reform var att man så långt möjligt
skulle hålla isär och i skilda ersättningsposter lämna kompensation för å ena
sidan skadeföljder av ekonomisk natur, dvs. inkomstförlust och av skadefallet
föranledda kostnader, samt å andra sidan icke-ekonomiska skadeverkningar,
dvs. skador av ideell art. Syftet var att åstadkomma en bättre
anpassning till de ekonomiska realiteterna i de enskilda fallen och att undvika
såväl över- som underkompensation. Reformen år 1975 ledde till att
invaliditetsersättningen numera avser uteslutande ekonomisk skada. Gottgörelse
för de besvär och andra olägenheter som tidigare ersattes genom
livräntor eller inom ramen för en invaliditetsersättning fås nu i form av
ersättning för ”olägenheter i övrigt”, dvs. för ideell skada.

Ersättningen för ideell skada bestäms mer eller mindre schematisk och
grundas ofta på en gradering av skadan i medicinskt avseende som görs av
medicinsk sakkunskap. Denna gradering sker väsentligen med utgångspunkt
i vissa tabeller över normalgrader vid olika skador samt annat material som
grundar sig på tidigare medicinska erfarenheter av den inverkan en viss fysisk
defekt har på den mänskliga prestationsförmågan. Vid en prövning enbart
med hänsyn till skadans medicinska invaliditetsgrad sker alltså inte någon
individuell bedömning av den skadelidandes förvärvsförmåga, den ekonomiska
invaliditeten.

Den svenska skadeståndsrätten vilar på grundsatsen att den skadelidande

LU 1986/87:3

skall få full ersättning för den skada han lidit (prop. 1975:12 s. 98).
Skadeståndsrätten spelade tidigare en avgörande roll när det gällde att
skydda den enskilde mot följderna av uppkomna skador. Den kraftiga och
effektiviserade utbyggnaden av både den offentliga och privata försäkringen
har emellertid förändrat situationen högst påtagligt. Vid personskador har
alla medborgare ett grundläggande ekonomiskt skydd genom socialförsäkringen,
dvs. den allmänna försäkringen enligt AFL samt yrkesskadeförsäkringen
enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) som gäller
arbetsskador inträffade före den 1 juli 1977 och arbetsskadeförsäkring enligt
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (ASkL) som gäller skador som
inträffat därefter. Socialförsäkringen täcker emellertid inte alltid hela
inkomstförlusten till följd av skada, och försäkringen ger inte kompensation
för ideella skador. Vid sidan av socialförsäkringen tillhandahåller det
enskilda försäkringsväsendet en mångfald olika typer och kombinationer av
liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar. Sådana enskilda personförsäkringar
förekommer dels som individuella försäkringar, dels som kollektiva försäkringar
(gruppförsäkringar). Dessa försäkringsformer är i allmänhet konstruerade
som s. k. summaförsäkringar, dvs. ersättningen utgår med ett på
förhand bestämt belopp som inte är anpassat till den konkreta skadans
omfattning. Kännetecknande för summaförsäkringen är också att skaderegleringen
är förenklad genom bruk av schabloner i form av tabeller,
exempelvis i fråga om invaliditetsbedömningen. Ändamålet med ersättningen
är i första hand att kompensera för inkomstförlust. Kapitalbeloppen ur livoch
olycksfallsförsäkring är emellertid inriktade på att täcka också ideell
skada. Ersättning för ideell skada kan även utgå bl. a. vid trafikskador (från
den obligatoriska trafikförsäkringen), vid arbetsskador (från trygghetsförsäkringar),
vid patientskador (från patientförsäkringen) och vid läkemedelsskador
(från läkemedelsförsäkringen). Detsamma gäller i fråga om de
skadefall där en enskild skadeståndsskyldigs ansvarighet är täckt av ansvarsförsäkring.
I viss utsträckning förekommer också att ersättning för ideell
skada utges av staten. Enligt brottsskadelagen (1978:413) kan exempelvis
ersättning utgå av statsmedel för personskada till följd av brott.

Kännetecknande för den svenska skadeståndsrätten när det gäller bestämmande
av skadestånd med anledning av personskador är att praxis på
området i hög grad läggs fast genom ett samspel mellan domstolarnas
avgöranden och försäkringsinrättningarnas ställningstaganden. Antalet auktoritativa
och vägledande domstolsavgöranden på området är emellertid
ringa. I stället har utvecklingen lett till att den skadereglering som sker under
medverkan av det enskilda försäkringsväsendet organiserats i form av
nämnder eller andra liknande organ, vilkas ställningstaganden i olika
tolknings- och tillämpningsfrågor kommit att utöva ett mycket stort inflytande
på rättsbildningen. Exempel på sådana nämnder ärTrafikskadenämnden,
som har viss offentlig karaktär, samt Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd.
De olika skadeprövningsnämnderna är rådgivande organ och fattar
inte några bindande beslut. Deras yttranden kan inte genom överklagande
underkastas någon form av överprövning. Den skadelidande är dock under
alla förhållanden oförhindrad att få skadeståndsfrågan prövad av domstol,
även om yttrande inhämtats från en nämnd och/eller försäkringsinrättningen

LU 1986/87:3

avgjort ersättningsfrågan. Nämnderna står regelmässigt under ordförandeskap
av en opartisk person med domarkompetens och har i övrigt en
sammansättning som syftar till att garantera en sakkunnig och objektiv
bedömning. Till en nämnd, t. ex. Trafikskadenämnden, kan också finnas
knutet ett partsammansatt råd som handlägger frågor av principiell betydelse
såsom riktlinjer för behandling av enskilda ärenden, t. ex. antagande av
hjälptabeller beträffande ersättning för sveda och värk samt för lyte och men.

Uttalanden i förarbeten

I samband med 1975 års ändringar i SkL förordade föredragande statsrådet
att ersättning för ideell skada även fortsättningsvis borde fastställas schablonmässigt
med utgångspunkt i standardiserade normer (prop. 1975:12
s. 109—111, 149). Samtidigt framhöll statsrådet att avvikelser från resultatet
av en schablonmässig bedömning borde kunna ske om förhållandena i det
enskilda fallet påkallade det.

Statsrådet lämnade vissa exempel på ersättningsgilla olägenheter till följd
av skada. Allmänna besvär av skadan i arbetet, ökad uttröttning med
åtföljande risk för frånvaro från arbetet samt den ökade anspänning som
krävs av den skadelidande för att han skall uppnå ett visst arbetsresultat
räknas till denna typ av skadeföljd. Även risker för förlust av extraförtjänster
som skadan helt allmänt kan innebära eller för minskade utsikter till
befordran kan i viss omfattning ersättas som ideell skada. En ytterligare
grupp av skadeföljder som i viss omfattning kan ersättas är fördyrade
levnadsomkostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan.

Föredragande statsrådet tog också upp frågan om ersättningsnivån vid
ideell skada borde höjas ytterligare (prop. 1975:12 s. 111-112). Statsrådet
framhöll till en början att ett överförande av skadeföljder i form av
olägenheter från området för invaliditetsersättning till ersättning för ideell
skada givetvis skulle komma att medföra en förhöjning av ersättningsbeloppen
för sådan skada. Denna höjning skulle dock inte medföra en höjning av
det totala skadeståndsbeloppet, eftersom invaliditetsersättningen reducerades
i motsvarande mån. När det gäller frågan om ersättningsnivån vid ideell
skada var för låg ansåg föredraganden att det fanns skäl att ha en något
generösare inställning gentemot den skadelidande än den som dittills hade
kommit till uttryck i praxis. Även om ersättningsnivån kontinuerligt hade
anpassats till penningvärdets förändringar, syntes motsvarande hänsyn,
framhöll föredraganden, inte ha tagits till den standardökning och de
ändrade levnadsomständigheter i övrigt som hade skett i landet. Fritiden
hade fått en allt större betydelse för de flesta människor, och en skada som
nedsatte möjligheterna att utnyttja denna på ett meningsfullt sätt blev av
denna anledning avsevärt mera kännbar än tidigare, påpekade föredraganden.
Det var enligt hans mening naturligt att detta förhållande beaktades vid
bestämmandet av skadestånd för ideell skada.

LU 1986/87:3

Gällande praxis

LU 1986/87:3

Sorn framgår av det tidigare nämnda bestäms storleken av ersättning för
ideell skada i praktiken med ledning av tabeller som upptar schablonbelopp
vid olika grader av lidande och olika typer av skador. Tabellerna är endast
riktmärken för bedömningen. Både domstolar och försäkringsbolag brukar
tillämpa tabellerna och de övriga normer för bestämmandet av ersättning
som utbildats i försäkringspraxis. Normerna har också godtagits i flera domar
av högsta domstolen (se senast NJA I 1982 s. 793).

Som tidigare redovisats uttalade föredragande statsrådet i förarbetena till
1975 års ändringar i SkL att det i fråga om ersättning vid ideell skada fanns
skäl att ha en något generösare inställning gentemot den skadelidande än vad
som dittills kommit till uttryck i praxis. Uttalandet föranledde en höjning av
ersättningsbeloppen i hjälptabellerna i samband med att tabellerna blev
föremål för en omfattande översyn. Vid därefter gjorda revisioner av
tabellerna har ersättningsbeloppen anpassats till förändringar i penningvärdet,
på senare år med ledning av ändringar i konsumentprisindex.

De av Trafikskadenämndens råd senast antagna hjälptabellerna för sveda
och värk samt för lyte och men gäller fr. o. m. den 1 januari 1985. För år 1986
har beloppen i tabellerna höjts med 6 %.

Hjälptabellerna finns fogade till betänkandet som bilaga 2.

Beträffande ersättningsposten ”olägenheter i övrigt” har beräkningen av
ersättningen tidigare gett upphov till vissa problem i det praktiska skaderegleringsarbetet
(se bl. a. Ulf Nordenson i Festskrift för Hellner s. 403 och Ola
Pettersson i Svensk Juristtidning 1983 s. 81). Den vanligaste metoden att
bestämma ersättningen är att man utgår från ett uppskattat årsbelopp som
kapitaliseras med användande av vissa tabeller, varefter erhålls ett ersättningsbelopp
som är av engångsnatur. Ett par exempel på beräkningsmetoden
finns i bilaga 3 till betänkandet.

När det gäller ersättning till skadade med sänkt medvetandegrad tillämpas
en praxis som innebär att ersättning för ideell skada utgår även när den
skadade är medvetslös men att ersättningen bestäms till ett väsentligt lägre
belopp, vanligtvis till hälften. Även vid fall där den skadelidande inte är
medvetslös men där hans eller hennes medvetandegrad är sänkt brukar
ersättningen bestämmas till ett lägre belopp än vad som annars skulle utgå.
Ibland bestäms ersättningen för begränsade tidsperioder, främst i de fall där
skadeläget är särskilt svårbedömbart.

Domstolarna har endast i begränsad utsträckning fått ta ställning till
ersättningskrav som grundats på psykiskt lidande till följd av brott. Kraven
har i några fall gällt skadestånd för psykiskt lidande som följt av våldtäkt eller
annat sexuellt tvång. Högsta domstolen har i ett sådant fall bestämt
ersättningen för psykiskt lidande till 7 000 kr. (NJA 11986 s. 127). I ett annat
fall har Svea hovrätt bestämt skadeståndet till 20 000 kr. (Rättsfall från
hovrätterna 1984, RH 135:84). Högsta domstolen, som i ett fall funnit att
otuktsbrott som begåtts mot två syskon utgjort sådant ofredande som avses i
1 kap. 3 § SkL, har bestämt skadestånden för lidande till 10 000 resp. 30 000
kr. (Dom nr DB 18, meddelad den 4 juni 1986). Vidare har i maj 1986
hovrätten över Skåne och Blekinge i ett fall av detta slag utdömt 50 000 kr. i

skadestånd (Avd. 4, dom nr DT 4088). Det bör framhållas att målsägandena i
de relaterade fallen inte yrkade högre skadestånd än de som domstolarna
bestämde samt att de förhållanden och omständigheter som låg till grund för
domstolarnas ställningstaganden var av olika slag.

Brottsskadelagen ger inte möjlighet att lämna ersättning av statsmedel för
psykiskt lidande till följd av sådana brott, bl. a. våldtäktsbrott, som avses i 1
kap. 3 § SkL. En översyn av brottsskadelagen pågår för närvarande. I
utredningsuppdraget anges att det kan finnas anledning att överväga om en
motsvarighet till bestämmelsen i 1 kap. 3 § SkL om ersättning för lidande bör
införas i brottsskadelagen. Enligt utredningens direktiv bör en sådan
ersättningsmöjlighet i första hand begränsas till brott där särskilda skäl talar
för denna ersättning, framför allt våldtäktsbrott och liknande brottslighet. I
detta sammanhang skall också undersökas om den ersättning som lämnas vid
sistnämnda slags brott kan bestämmas något mera generöst för den
skadelidande.

Beträffande ersättningspraxis i övrigt hänvisas till innehållet i de i bilaga 1
intagna remissyttrandena, särskilt yttrandet av Trafikförsäkringsnämnden.

Motionsmotiveringar

I motion L206 (c) hävdas att skadeståndsrätten är dåligt utvecklad i vårt land.
Personskadestånden är lägre än i många andra länder. Ersättning utgår inte
till anhörig som i en del andra länder. Enligt motionärens mening har
dessutom en viss rättspraxis utvecklats som inte är förenlig med den enskilda
människans rättssäkerhet. Som exempel anges i motionen den praxis som
Trafikskadenämnden tillämpar och som innebär att ersättningen reduceras
om den skadade är så dålig att han eller hon inte kan använda pengarna.
Motionären anser att det är orimligt att anpassa skadeståndsbeloppets
storlek efter en skadads medvetandegrad. Ersättningen skall, framhålls det,
utgöra kompensation för den skadades lidande och kan bl. a. användas för att
förbättra den skadades miljö och omvårdnad. Enligt motionärens mening
skall därför skadeersättningen utbetalas oavsett den skadades sjukdomstillstånd.

Det är enligt motionärens mening viktigt att skadestånd utbetalas snabbt,
vilket kan lindra lidande för skadade och anhöriga. Motionären hänvisar till
att det i Sverige utgår lägre ersättning än i en del andra länder, t. ex. i USA,
men att det möjligen beroende på svårigheterna att jämföra olika försäkringssystem
inte går att få fram en internationell jämförelse. Motionären
hänvisar vidare till att det till skillnad mot vad som gäller i Sverige i en del
länder utgår ersättning även till en skadads anhörig. Enligt motionärens
mening borde ersättning utgå exempelvis om en förälder tar tjänstledigt en
månad för att vårda ett skadat barn. Motionären anser att det är nödvändigt
med en på internationella jämförelser grundad översyn av reglerna och
praxis när det gäller det ideella skadeståndet och yrkar att riksdagen hos
regeringen begär en sådan översyn.

Även i motion L257 (m) hävdas att de ideella skadestånden är låga i vårt
land och att en praxis utvecklats som i hög grad strider såväl mot modern
människosyn som allmänt rättsmedvetande. Motionären framhåller att de

LU 1986/87:3

förluster i livskvalitet som de drabbade lider aldrig i egentlig mening kan
ersättas med pengar men att detta förhållande inte är något skäl att vara
restriktiv i skadeståndsfrågor. Ersättningens storlek kan ändå vara av stor
betydelse för den enskilde. Motionären anser att högre ersättning inte
behöver betyda att mycket stora summor bör utgå så som ibland sker i vissa
andra länder. Det bör dock eftersträvas att den enskilde i kompensation för
de ofta skakande upplevelser och svåra plågor som han kan drabbas av
erhåller ersättning som på ett bättre sätt än för närvarande relateras till
arbetslöner i form av månadslön, årslön eller livslön. Motionären yrkar att
regeringen bör ges i uppdrag att framlägga förslag till nya grunder för
fastställande av de ideella skadeståndens storlek.

I motion L253 (fp), vilken utförligare behandlas nedan, hävdas att
försäkringsbolagen alltför ofta vägrar att utbetala ersättning för skador som
rimligen borde ersättas. Som exempel anges att ersättning vägrats därför att
försäkringsbolagen ansett att de skadedrabbade varit alltför skadade för att
kunna ha nytta av ersättningen.

Tidigare riksdagsbehandling

Den 7 november 1985 besvarade justitieministern en fråga av Gunnel Jonäng
om han avsåg att vidta åtgärder för att ersättning vid trafikolycka skall betalas
ut även när den skadade är så dålig att han eller hon ej kan använda
pengarna. I sitt svar erinrade justitieministern om att ersättningen för ideell
skada har en starkt personlig anknytning och syftar till att möjliggöra för den
skadade att som kompensation för lidandet skaffa sig ett motsvarande mått
av tillfredsställelse. Justitieministern hänvisade till att det inte direkt framgår
av SkL hur ersättning för ideell skada skall bestämmas ifall den skadade är så
dålig att han inte kan tillgodogöra sig ersättningen. Det fanns inte heller,
påpekade justitieministern, något prejudicerande domstolsavgörande. Däremot,
framhölls det i svaret, hade en viss praxis utvecklats i Trafikskadenämndens
verksamhet innebärande att ersättning för ideell skada betalas
även när den skadade är så dålig att han inte kan använda pengarna.
Beloppet är dock lägre i dessa fall.

Den praxis som beskrivits var enligt justitieministerns mening inte sådan
att det fanns någon anledning att ingripa med lagstiftningsåtgärder eller på
annat sätt.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionerna från justitiekanslern
(JK), brottsskadenämnden, försäkringsinspektionen, hovrätten för
Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, försäkringsrättskommittén, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Sveriges advokatsamfund, Trafikskadenämnden,
Försäkringsjuridiska föreningen och Landstingsförbundet.
Konsortiet för patientförsäkring och Konsortiet för läkemedelsförsäkring
har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått från att avge yttrande.
Dessutom har från Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) inkommit ett gemensamt yttrande.

LU 1986/87:3

Remissinstansernas inställning när det gäller frågan om skadeståndsrätten
bör ses över i de hänseenden som motionärerna tar upp är inte entydig.

Brottsskadenämnden och Sveriges advokatsamfund tillstyrker att frågorna
om ersättning för ideell skada utreds. Försäkringsrättskommittén uttalar
inget bestämt om behovet av en översyn men konstaterar rent allmänt att det
kan finnas anledning att exempelvis i samband med en översyn av skadeståndslagstiftningen
särskilt ta upp olika frågor om ideellt skadestånd.
Försäkringsinspektionen ser inte att det för närvarande föreligger behov av
en genomgripande översyn av den svenska skadeståndsrätten på personskadeområdet.
Inspektionen motsätter sig däremot inte en närmare utredning
om de skadelidande genom personskadeersättningar tillförts den standardökning
och den förbättring av levnadsomständigheterna i övrigt som skett i
samhället. I samband med en sådan utredning borde också utredas om
anhörigas kostnader för besök och annan stimulans till den skadade, t. ex.
när denne har sänkt medvetandegrad, skulle kunna ersättas utan att i princip
kretsen av ersättningsberättigade utvidgas till att i andra lägen omfatta tredje
man. Försäkringsjuridiska föreningen anser att en försiktig standardhöjning
av i synnerhet ersättningen för lyte och stadigvarande men bör kunna göras
utan att särskilda lagstiftningsåtgärder behöver vidtas.

Trafikskadenämnden finner det svårt att inom ramen för sin verksamhet ta
initiativ till någon större, allmän höjning av nivåerna för ideell skada. En
sådan höjning är nämnden dock beredd att överväga med anledning av
standardutvecklingen i samhället. En översyn av reglerna och praxis på
området gärna med både internationella och samhällsekonomiska jämförelser
skulle enligt nämnden kunna vara av värde för den fortsatta rättsutvecklingen.
Nämnden ser dock för närvarande inget behov av en ändrad
lagstiftning på området. LO och TCO anser att en ändring av nuvarande
praxis bör ske genom att dels det inte görs någon reducering eller
periodisering av ideell ersättning till personer som har en svår hjärnskada
eller en sänkt medvetandegrad eller som är medvetslösa, dels ersättningsposten
olägenheter i övrigt anpassas till förändringar i konsumentprisindex, dels
den ideella ersättningen anpassas till standardhöjningen i samhället. Folksam
anser att frågan om översyn av ersättningspraxis när det gäller ideell
skada bör behandlas av Trafikskadenämnden, att den ideella ersättningen
vid våldtäkt bör höjas och att praxis angående ersättning för ideell skada vid
nedsatt medvetandegrad eller medvetslöshet bör ses över.

Några remissinstanser anser att det i vart fall i nuläget saknas tillräckliga
skäl för en översyn av skadeståndsrätten. Enligt JK finns det inte skäl att för
närvarande på samma sätt som gjordes år 1975 ta upp frågan om höjning av
de ideella skadeståndens storlek. Samma uppfattning har Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Landstingsförbundet. Även hovrätten för Västra
Sverige anser att en närmare utredning i saken inte synes för närvarande ha
högsta prioritet. Hovrätten motsätter sig dock inte att en utredning kommer
till stånd i lämpligt sammanhang. Enligt Stockholms tingsrätt finns det
knappast något behov av en utredning om de ideella skadestånden vid
personskada.

En utförligare redovisning av remissvaren finns i bilaga 1.

LU 1986/87:3

Konsumentförsäkringslagen m. m.

LU 1986/87:3

Gällande ordning

Konsumentförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1981. Den ersatte
inom sitt tillämpningsområde bestämmelser i lagen om försäkringsavtal
(försäkringsavtalslagen). Syftet med konsumentförsäkringslagen är att ge
konsumenterna en starkare ställning i förhållande till försäkringsbolagen.
Lagen är därför också till största delen tvingande för försäkringsbolagen.

Konsumentförsäkringslagen är tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar
som tecknas av konsumenter för privatändamål, nämligen hemförsäkringar,
villaförsäkringar, fritidshusförsäkringar, reseförsäkringar, motorfordonsförsäkringar
och båtförsäkringar (1 §). Lagen tillämpas däremot inte på
personförsäkringar såsom livförsäkringar samt fristående olycksfalls- och
sjukförsäkringar. Utanför lagen faller också försäkringar som grundas på
kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare
för gruppen (1 §).

Konsumentförsäkringslagen innehåller regler om bl. a. informationen till
konsumenterna, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäkringen,
premiebetalning, möjligheterna att sätta ned försäkringsersättningen när
den försäkrade inte har uppfyllt sina förpliktelser och skadereglering.

Ett försäkringsbolag som en konsument vänder sig till för att få en
försäkring skall på eget initiativ informera konsumenten om vad försäkringen
omfattar och vad den kostar (5 §). Sedan försäkring har tecknats skall
bolaget, om det inte har skett tidigare, så snart som möjligt i skriftlig form
underrätta försäkringstagaren om sådana begränsningar i försäkringsskyddet
som man kan anta att konsumenten inte utan vidare räknar med (6 §).

Har den försäkrade drabbats av en skada och är försäkringsbolaget inte
villigt att ge hela den ersättning som begärs, skall bolaget upplysa den
försäkrade om de möjligheter som finns att få frågan prövad. Föreligger risk
för preskription skall också detta påpekas för konsumenten (7 §).

Ett försäkringsbolag får i princip inte vägra en konsument att teckna en
försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten (9 §). Konsumenten
har också en liknande rätt att behålla en sådan försäkring (15,18 och
25 §§). Konsumenten är inte hänvisad till bolagets ensidiga beslut i frågorna
utan kan få dem prövade av domstol (41-43 §§).

När försäkringstiden går ut blir försäkringen i regel automatiskt förnyad,
om den inte sägs upp eller försäkringstagaren tar en annan, motsvarande
försäkring i ett annat bolag (14 §). Detta innebär att den försäkrade tills
vidare behåller sitt skydd, även om han inte skulle ha fått någon ny premieavi
eller om han skulle ha glömt att betala premien.

Försäkringstagaren skall alltid ha minst en månad på sig att betala premien
för en försäkring som förnyas (22 §). Redan ett dröjsmål som sådant medför
inte att försäkringsskyddet tar slut. Först sedan en uppsägning har sänts till
försäkringstagaren och fjorton dagar har gått därefter utan att betalning har
skett upphör försäkringen (25 §).

De flesta reglerna i konsumentförsäkringslagen är civilrättsliga, dvs. de
reglerar förhållandet mellan parterna i försäkringsavtalet. Reglerna om
informationsplikt är emellertid marknadsrättsliga. I fråga om underlåtenhet

1* Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr 3

att lämna information skall således tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen
om underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring.
Genom den koppling som finns mellan konsumentförsäkringslagens informationsbestämmelser
och marknadsföringslagen ankommer det på konsumentverket/konsumentombudsmannen
(KO) och i sista hand på marknadsdomstolen
att närmare fastställa informationens innehåll och på vilket sätt
den skall lämnas.

Konsumentverket har utfärdat riktlinjer för information om vissa konsumentförsäkringar
(KOVFS 1981:3).

Den av staten och försäkringsgivarna gemensamt inrättade Konsumenternas
försäkringsbyrå har till uppgift att ge råd och hjälp åt konsumenter i olika
försäkringsärenden, bl. a. när det gäller information om försäkringsvillkor.
Rådgivningen är gratis.

Försäkringsinspektionen har som huvuduppgift att utöva tillsyn över
försäkringsbolagen och verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet
(19 kap. 1 § försäkringsrörelselagen). I inspektionens uppgift ingår bl. a. att
granska om försäkringsvillkor är skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen
är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt (19 kap. 6 §).

Motionsmotivering

I motion L253 (fp) framhålls att konsumentorganen och lagstiftningen på
konsumentområdet tillkommit för att hjälpa den enskilde konsumenten.
Trots detta finns det enligt motionärernas mening fortfarande stora brister
som gör att den enskilda människan ofta känner sig utlämnad och tvingad att i
underläge föra sin talan mot organisationer som på sin sida förfogar över
mycket kunnig juridisk expertis.

Motionärerna tänker därvid särskilt på de personer som vill hävda sin rätt i
försäkringssammanhang. I motionen erinras om att vi har ett väl utbyggt
frivilligt försäkringssystem och att det i normalfallet inte uppstår några
problem vid skaderegleringen. Motionärerna påpekar att det dock under
senare tid alltför ofta har visat sig att försäkringsbolagen med hjälp av sin
juridiska expertis och finstilta för den enskilde försäkringstagaren svårtolkade
bestämmelser vägrar utbetala ersättning för skador som rimligen borde
ersättas.

Motionärerna hänvisar till att försäkringsbolagen bedriver en aktiv
marknadsföring och menar att det är rimligt att det skall vara så i en
fungerande marknadsekonomi. Bolagen kan dock enligt motionärernas
mening kritiseras för bristfällig information om vad försäkringen inte
omfattar. I de fall ersättning vägras känner sig den enskilde försäkringstagaren
helt utlämnad. För att hävda sin rätt måste han kanske föra skadeståndstalan
mot bolaget som har all expertis på sin sida. Enligt motionärernas
uppfattning är det mer angeläget att försäkringsbolagen upplyser konsumenterna
om vad försäkringen inte gäller för än att upplysa om de förmåner den
ger. Motionärerna framhåller vidare att KO måste ges utökade möjligheter
att bistå enskilda konsumenter och försäkringstagare i allmän domstol. Över
huvud taget behöver konsumentorganisationen, påpekas det vidare, ges
större möjligheter att stärka försäkringstagarens ställning. I motionen

LU 1986/87:3

erinras om att försäkringsbolagen själva givetvis kan åstadkomma mycket för
att ge försäkringstagarna en heltäckande information. Det är emellertid
också angeläget att konsumentverket får utökade möjligheter att påverka
marknadsföringen.

Med hänvisning till det anförda yrkar motionärerna att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om behovet av
översyn av konsumentförsäkringslagstiftningen i syfte att stärka den enskilde
försäkringstagarens ställning mot försäkringsbolagen.

Tidigare riksdagsbehandling

På våren 1985 behandlade utskottet en motion (m) med liknande syfte som
den nu aktuella. I den motionen framhölls att försäkringsbolagens information
om försäkringsvillkor ofta var otillfredsställande. Det var enligt
motionären i många fall svårt för försäkringstagarna att kunna få en klar bild
av vad försäkringen omfattar. Motionären beklagade vidare att det samarbete
mellan försäkringsbolagen som resulterat i ett sammanställande av
normvillkor för hem-, villa- och fritidshusförsäkringar hade upphört år 1982.

I sitt av riksdagen godkända yttrande (LU 1984/85:39 s. 17—18) anförde
utskottet att det för den presumtive försäkringstagaren är en fördel om han
har flera olika försäkringslösningar att välja mellan. Han får då möjlighet att
välja en lösning som passar just hans förhållanden. Enligt utskottet var det
således inte för försäkringsbranschen gemensamma försäljningsvillkor vid
olika slag av försäkringsobjekt som behövde tillskapas. Det var i stället
viktigt att försäkringsbolagen talar samma språk, dvs. att ett försäkringsvillkor
hos en försäkringsgivare betyder samma sak som ett motsvarande
försäkringsvillkor hos en annan försäkringsgivare. Utskottet ansåg att det
fanns ett stort behov av standardiserade termer och villkor samt att det var
angeläget att försäkringsvillkoren presenteras på ett lättfattligt och informativt
sätt. Ett uppfyllande av nu angivna krav var enligt utskottets mening
nödvändigt för att försäkringstagaren skall ha en reell möjlighet att välja
mellan olika försäkringslösningar. Enligt vad utskottet inhämtat hade
konsumentverket och försäkringsinspektionen fortlöpande överläggningar
med försäkringsbranschen i frågor som rör utformandet av olika försäkringsvillkor.
Utskottet hänvisade också till den verksamhet som bedrivs av
Konsumenternas försäkringsbyrå.

Med hänsyn till den verksamhet som bedrevs i fråga om utformandet av
försäkringsvillkor och information om dessa ansåg utskottet att syftet med
motionen redan var tillgodosett och avstyrkte därför bifall till motionen.

Utredningsförslag

Försäkringsverksamhetskommittén har i uppdrag att se över lagstiftningen
om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet m. m. I
kommitténs uppdrag ingår bl. a. att överväga hur granskningen från samhällets
sida skall ske av de avtalsvillkor som försäkringsbolagen använder.
Översynen omfattar villkorsgranskningens roll, inriktning och intensitet
särskilt i fråga om de försäkringsvillkor som används på konsumentområdet.

LU 1986/87:3

I delbetänkandet (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten
behandlar kommittén bl. a. den för försäkringsverksamheten
gällande skälighetsprincipen som innebär krav på att såväl försäkringspremier
som övriga försäkringsvillkor skall vara skäliga. Kommittén tar också
upp frågan om hur skaderegleringen bör ske. Det samband som råder mellan
villkorsutformning, information och skadereglering belyser kommittén genom
några praktiska exempel (betänkandet s. 222-238).

Beträffande villkorsskäligheten diskuterar kommittén om det i försäkringsrörelselagen
uttryckligen bör anges att försäkringar skall vara utformade
på ett ändamålsenligt sätt. Kommittén avvisar tanken på att införa ett i
lagen inskrivet krav på försäkringars ändamålsenlighet med åtföljande
offentlig kontroll, eftersom en sådan ordning enligt kommitténs mening i
praktiken skulle innebära att ansvaret för produktutveckling och produktutformning
till viss del skulle komma att ligga på annat håll än hos den som har
det praktiska och ekonomiska ansvaret för verksamheten. Försäkringsinspektionen
bör i stället även i fortsättningen granska villkoren från skälighetssynpunkt,
vilket enligt kommitténs uppfattning också innefattar en viss
grad av produktpåverkan. Granskningen bör inte vara inriktad på en allmän
bedömning av försäkringarna i syfte att styra produktutvecklingen utan i
stället närmast avse enskilda villkor och förändringar i försäkringarnas
omfattning. Skälighetsbedömningen av försäkringsvillkor bör enligt kommitténs
förslag göras enligt nuvarande riktlinjer med det tillägget att
villkoren och deras tillämpning i största möjliga utsträckning bör anpassas till
vad som får anses vara rimligt med avseende på normala beteenden hos
försäkringstagarna.

Kommittén framhåller att försäkringsbolagens behandling av försäkringsfallen,
skaderegleringen, är av utomordentligt stor betydelse för försäkringstagarna.
Några av de krav på skaderegleringsförfarandet som enligt kommitténs
uppfattning måste ställas och iakttas av bolagen är att förfarandet skall
vara säkert, snabbt, billigt, konsekvent, enhetligt och rättvist. Kommittén
anser sig inte böra föreslå lagregler som allmänt skall gälla vid all skadereglering
utan hänvisar i stället till de av Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag
styrelse antagna grundläggande principerna för skadebehandling, vilka bör
kunna tjäna som en viktig utgångspunkt för bolagen och deras personal i
arbetet med skadeärenden.

Kommittén konstaterar att privatpersoner som försäkringstagare normalt
får anses befinna sig i underläge när de har kontakt med försäkringsgivaren i
skadeärenden. Flandläggaren i ett försäkringsbolag bör därför, påpekar
kommittén, på ett lättförståeligt sätt informera och förklara för den
skadelidande vilka regler som gäller vid reglering av en skada och verka för
att den skadelidande verkligen får den ersättning han är berättigad till.
Försäkringsbolagets beslut skall vara utförligt motiverat och bör i möjligaste
mån lämna upplysning om det utredningsmaterial som legat till grund för
ställningstagandet. Enligt kommitténs mening bör försäkringstagaren också
under ärendets handläggning eller efter det att beslut fattats få ta del av
relevant utredningsmaterial. Beträffande försäkringstagarnas möjligheter
att få ta del av läkarintyg och yttranden från försäkringsbolagens sakkunnigläkare
föreslår kommittén att försäkringstagaren, om han vägras att få ta del

LU 1986/87:3

av ifrågavarande handlingar, skall få möjlighet att vända sig till försäkringsinspektionen
för att få utlämningsfrågan prövad. Kommittén erinrar vidare
om att försäkringstagaren också bör få en tillfredsställande information om
olika möjligheter till överprövning av bolagets beslut i skadeprövningsärenden.

Kommittén understryker att försäkringsinspektionens granskning av försäkringsbolagens
handläggning av skadeärenden är synnerligen väsentlig.

Försäkringsverksamhetskommitténs betänkande övervägs för närvarande
i finansdepartementet.

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner om skadestånd för ideell skada samt
en motion om konsumentförsäkringslagstiftningen.

Skadestånd för ideell skada

Skadeståndslagens regler om ersättning för personskada fick sin utformning
genom en lagändring år 1975. Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL) kan
den som har tillfogats personskada få ersättning för både ekonomisk och
ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra
utgifter till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida
inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk
samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder
under den akuta sjukdomstiden medan lyte eller annat men omfattar
bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs även vissa
olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Kostnad eller förlust som drabbar en anhörig till en skadad, en s. k.
tredjemansskada, är enligt gällande rätt inte ersättningsbar.

Ett utmärkande drag inom den svenska skadeståndsrätten är att ersättningsnivån
vid ideella skador i hög grad bestämts genom ett samspel mellan
domstolspraxis och försäkringspraxis. Skadestånd för sveda och värk samt
lyte och framtida men fastställs i praktiken med ledning av tabeller som
upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador.
Tabellerna anger endast riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en
prövning av förhållandena i det enskilda fallet. Tabellerna används av både
domstolar och försäkringsbolag. Att tabellerna fått denna genomslagskraft
hänger samman med att en rättstillämpning grundad på sådana normer
uttryckligen godtogs under förarbetena till 1975 års ändringar i SkL och med
att högsta domstolen i flera domar stött normerna.

De tabeller som allmänt används har utarbetats av Trafikskadenämnden,
vars verksamhet är författningsreglerad. Nämnden är liksom andra skade -

LU 1986/87:3

prövningsnämnder främst ett rådgivande organ för försäkringsbolagen i
frågor om ersättning för personskador. Den som inte nöjer sig med
Trafikskadenämndens bedömning och försäkringsbolagets därpå grundade
ställningstagande har alltid möjlighet att få skadeståndsfrågan prövad av
allmän domstol.

I motion L206 (c) hävdas att skadeståndsrätten är dåligt utvecklad i vårt
land. Motionären framhåller att det i Sverige utgår lägre skadestånd för
personskador än i en del andra länder, t. ex. i USA. Motionären hänvisar
vidare till att det till skillnad mot vad som gäller i Sverige i en del länder utgår
ersättning även till en skadads anhörig. Enligt motionärens mening borde
ersättning utgå exempelvis om en förälder tar tjänstledigt en månad för att
vårda ett skadat barn. Motionären kritiserar vidare den praxis som Trafikskadenämnden
tillämpar och som innebär att ersättningen reduceras om den
skadade är så dålig att han eller hon inte kan använda pengarna. Det är enligt
motionärens mening orimligt att skadeståndsbeloppets storlek anpassas efter
en skadads medvetandegrad. I motionen betonas vikten av en skyndsam
handläggning av ersättningsfrågorna. Motionären anser att det är nödvändigt
med en på internationella jämförelser grundad översyn av reglerna och
praxis när det gäller det ideella skadeståndet och yrkar att riksdagen hos
regeringen begär en sådan översyn.

Även i motion L257 (m) hävdas att de ideella skadestånden är låga i vårt
land och att en praxis utvecklats som i hög grad strider mot såväl modern
människosyn som allmänt rättsmedvetande. Motionären anser att önskemål
om en högre ersättningsnivå inte behöver medföra att mycket stora summor
bör utgå så som ibland sker i vissa andra länder. Det bör dock eftersträvas att
den enskilde i kompensation för de ofta skakande upplevelser och svåra
plågor som han kan drabbas av erhåller ersättning som på ett bättre sätt än för
närvarande relateras till arbetslöner i form av månadslön, årslön eller livslön.
Motionären yrkar att regeringen bör ges i uppdrag att framlägga förslag till
nya grunder för fastställande av de ideella skadeståndens storlek.

Frågan om reducering av skadestånd på grund av den skadelidandes
tillstånd tas också upp i motion L253 (fp) som behandlas i följande avsnitt.

Utskottet vill till en början erinra om att en grundläggande princip inom
skadeståndsrätten är att en skadelidande skall erhålla full ersättning för sina
skador. Den skadelidande skall med andra ord kompenseras inte bara för
direkta ekonomiska förluster såsom inkomstbortfall och sjukvårdskostnader
utan även för det lidande och de inte rent ekonomiska förluster som drabbat
honom. Genom socialförsäkringen och privata kollektiva försäkringar har
skapats en ordning som vid personskador ger den skadelidande ett ekonomiskt
grundskydd. Socialförsäkringen täcker emellertid inte ideell skada.
Detta har lett till att ersättning för ideell skada har blivit en alltmera viktig del
av skadeståndet för personskada. Till denna utveckling har också bidragit
förkortningen av arbetstiden och höjningen av levnadsstandarden. Fritiden
har därmed blivit mera betydelsefull än förut. En skadelidande som på grund
av personskada inte kan utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt har därför
ett berättigat krav på att få ersättning för sin förlust i form av skadestånd för
ideell skada.

Ett av syftena med de ändringar som genomfördes år 1975 i SkL var att

LU 1986/87:3

ersättningsnivån för ideell skada skulle höjas. Lagändringen föranledde
också en viss höjning av schablonbeloppen för sveda och värk samt för lyte
och framtida men. Höjningen innebar att beloppen anpassades till förändringarna
i penningvärdet och i viss utsträckning även till den allmänna
standardökningen i samhället. Sedan slutet av 1970-talet har vidare de
nämnda schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna
i penningvärdet. Någon motsvarande justering har inte skett i fråga
om ersättningen för olägenheter i övrigt.

Som ovan redovisats hävdar motionärerna att de ersättningsbelopp som i
dag utgår för ideell skada är låga vid en internationell jämförelse. I likhet
med flera av de instanser som yttrat sig över motionerna anser emellertid
utskottet att några rättvisande jämförelser mellan förhållandena i Sverige
och utomlands knappast kan göras eftersom det finns stora, principiellt
viktiga skillnader mellan de olika rättssystemen. Utskottet vill också
ifrågasätta huruvida det över huvud taget är meningsfullt att göra sådana
jämförelser. Bedömningen av en lämplig ersättningsnivå här i landet bör
nämligen främst ske med utgångspunkt i svenska förhållanden, varvid
hänsyn måste tas inte bara till den skadelidandes intresse av att få en fullgod
kompensation utan också till skadegörarens intresse av att skadeståndsbördan
inte blir oskäligt betungande. Också de ekonomiska konsekvenserna för
försäkringskollektiven i form av kostnader för försäkringspremier och för
samhället i övrigt måste beaktas. Enligt utskottets mening får den ersättningsnivå
som i dag gäller på personskadeområdet anses innebära en i stort
sett rimlig avvägning mellan de motstridiga intressena.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte dela motionärernas
uppfattning om behovet av mera genomgripande ändringar av ersättningssystemet
på personskadeområdet. Däremot kan det enligt utskottets mening
finnas anledning att närmare överväga om inte en viss höjning av ersättningsnivån
vid ideell skada kan vara befogad. Som utskottet tidigare påpekat har
den allmänna standardhöjningen medfört att fritiden fått allt större betydelse
för de flesta människor här i landet. Därmed har också en skada som
nedsätter en persons möjligheter att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt
kommit att bli alltmera kännbar. Den höjning av ersättningsnivån för sveda
och värk samt lyte och framtida men som skedde i slutet av 1970-talet innebar
att de skadelidande i viss utsträckning fick del av standardökningen i
samhället, och frågan är om tiden inte nu är mogen för en ytterligare
anpassning till den ökade levnadsstandarden. En sådan höjning bör avse inte
bara sveda och värk samt lyte och framtida men utan också olägenheter i
övrigt. Vad gäller sistnämnda ersättningspost vill utskottet även ifrågasätta
huruvida inte den i likhet med posterna sveda och värk samt lyte och framtida
men bör anpassas till förändringarna i penningvärdet. Flertalet remissinstanser,
bl. a. försäkringsinspektionen, Trafikskadenämnden, Folksam, LO och
TCO, har också ställt sig positiva till en höjning av ersättningsbeloppens
storlek i proportion till standardökningen.

Utskottet anser vidare att det kan finnas skäl att överväga i vad mån den
nuvarande ersättningsnivån står i överensstämmelse med den allmänna
rättsuppfattningen. Inte bara de ökade möjligheterna till en meningsfull
fritid utan också andra livskvaliteter kan för många människor i dag te sig

LU 1986/87:3

mera betydelsefulla än förr. De nu aktuella motionerna visar att det finns
sådana utvecklingstendenser. Det är därför tänkbart att ersättningsnivån
allmänt anses för låg och inte ger tillräcklig kompensation för förluster av
olika livskvaliteter. Utan en närmare kartläggning anser sig emellertid
utskottet inte kunna ta någon slutlig ställning i denna fråga.

I den allmänna debatten liksom i motionerna har särskild kritik riktats mot
den i försäkringspraxis tillämpade regeln att ersättning för ideell skada
reduceras eller periodiseras när den skadelidande drabbats av en svår skada
som lett till långvarig medvetslöshet eller sänkt medvetandegrad. Bakom
denna praxis ligger tanken att ersättningen för ideell skada har en starkt
personlig karaktär och därför bör minskas när den skadelidande inte har
möjlighet att tillgodogöra sig den. Utskottet har i och för sig förståelse för
denna princip. Otvivelaktigt är det emellertid så att allmänheten upplever
regeln som stötande. Åtskilliga remissinstanser har av denna anledning
uttalat sig till förmån för en ändring. Enligt utskottets mening talar starka
skäl för att en praxis som står i strid med den allmänna rättsuppfattningen
inte längre bör upprätthållas.

Vad härefter gäller den i motion L206 aktualiserade frågan om ersättning
till en skadelidandes anhöriga vill utskottet erinra om att som ovan berörts
s. k. tredjemansskada inte ersätts enligt gällande rätt. I praxis utges dock
ersättning till tredjeman för kostnader och förluster när dessa på något sätt
kan hänföras till den som drabbats av personskada. När exempelvis en
förälder stannar hemma från arbetet för vård av ett skadat barn brukar
sålunda förälderns inkomstförlust ersättas såsom en vårdkostnad för barnet.
Enligt utskottets mening bör man inte utan starka skäl frångå den gällande
principen i fråga om tredjemansskador. I likhet med bl. a. försäkringsinspektionen
anser emellertid utskottet att det bör övervägas om man inte - utan att
i princip vidga kretsen av ersättningsberättigade - kan åstadkomma en
ordning där anhörigas kostnader för besök och annan stimulans till den
skadade kan ersättas i något större utsträckning än för närvarande.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de skadelidandes ställning när det
gäller ersättning för ideell skada bör förbättras i vissa avseenden. I ärendet
saknas emellertid ett tillfredsställande underlag för ett ställningstagande till
frågan i vilken mån sådana förbättringar kan genomföras. Frågan bör därför
bli föremål för en översyn. Det bör ankomma på regeringen att närmare
bestämma formerna för översynsarbetets bedrivande. Utskottet vill dock i
likhet med remissinstanserna framhålla att något behov av ändring av
bestämmelserna i SkL egentligen inte föreligger. När det gäller frågor om
storleken av skadeståndsbelopp är för övrigt lagstiftning ett trubbigt
instrument eftersom sådana frågor smidigast och bäst avgörs i praxis.
Lagstiftarens uppgift i sådana sammanhang får därför i likhet med vad som
skedde vid 1975 års ändringar i SkL begränsas till allmänna uttalanden till
vägledning för rättstillämpningen. Enligt utskottets mening bör därför
översynsarbetet i första hand inriktas mot att åstadkomma erforderliga
förbättringar inom ramen för gällande regelsystem. I sammanhanget vill
utskottet peka på att Trafikskadenämnden i sitt remissyttrande framhållit att
vissa frågor om ersättningsnivån vid ideell skada redan aktualiserats inom
nämnden. Skulle det emellertid visa sig att det önskvärda resultatet inte kan

LU 1986/87:3

uppnås utan en lagändring bör lagstiftningsfrågan övervägas på nytt.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna. Ställningstagandet
innebär att önskemålen i motionerna L206 och L257 i huvudsak blir
tillgodosedda.

Konsumentförsäkringslagen

Konsumentförsäkringslagen (1980:38), som trädde i kraft den 1 januari 1981,
är tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar som tecknas av konsumenter
för privatändamål, såsom hemförsäkringar, villaförsäkringar, reseförsäkringar
m. m. Lagen innehåller bestämmelser om bl. a. information till
konsumenterna om försäkringarna, rätten att teckna försäkring, förnyelse av
försäkring m. m.

Syftet med konsumentförsäkringslagen är att ge konsumenterna en
starkare ställning i förhållande till försäkringsbolagen. Lagen är därför också
till största delen tvingande för försäkringsbolagen. Den innehåller i huvudsak
civilrättsliga regler. I fråga om underlåtenhet att lämna information skall
emellertid tillämpas de marknadsrättsliga reglerna i marknadsföringslagen
om underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring.

I motion L253 (fp) erinras om att vi har ett väl utbyggt frivilligt
försäkringssystem och att det i normalfallet inte uppstår några problem vid
skaderegleringen. Motionärerna påpekar att det dock under senare tid alltför
ofta har visat sig att försäkringsbolagen med hjälp av sin juridiska expertis
och finstilta för den enskilde försäkringstagaren svårtolkade bestämmelser
vägrar utbetala ersättning för skador som rimligen borde ersättas. Enligt
motionärernas uppfattning är det mer angeläget att försäkringsbolagen
upplyser om vad försäkringen inte täcker än att de informerar om förmånerna.
Motionärerna framhåller att konsumentorganisationen behöver ges
större möjligheter att stärka försäkringstagarens ställning. Visserligen kan
försäkringsbolagen själva åstadkomma mycket för att ge försäkringstagarna
en heltäckande information men det är också angeläget att konsumentverket
får utökade möjligheter att påverka marknadsföringen. Motionärerna anser
att konsumentförsäkringslagstiftningen behöver ses över i syfte att stärka den
enskilde försäkringstagarens ställning mot försäkringsbolagen och yrkar att
det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet vill för sin del framhålla att det är en fördel för konsumenterna
om de har flera olika försäkringslösningar att välja mellan. Varje konsument
får nämligen då möjlighet att välja den lösning som passar honom eller henne
bäst. För att konsumenterna skall ha någon reell valmöjlighet på försäkringsområdet
krävs att försäkringsbolagen ger dem en tillfredsställande information
angående omfattningen av det försäkringsskydd som bolagen erbjuder.
En sådan information behövs också för att konsumenterna skall kunna ta till
vara sina rättigheter i skaderegleringsärenden. Inte minst viktigt härvidlag är
att informationen är entydig, dvs. att ett försäkringsvillkor hos en försäkringsgivare
betyder samma sak som motsvarande villkor hos en annan
försäkringsgivare. Som utskottet konstaterade år 1985 vid behandlingen av
en motion liknande den nu aktuella (LU 1984/85:9) finns det således ett stort
behov av standardiserade termer och villkor. Det är också angeläget att

LU 1986/87:3

1 * * Riksdagen 1986/87. 8sami. Nr 3

försäkringsvillkoren presenteras på ett lättfattligt och informativt sätt.

I syfte att förbättra konsumenternas ställning på försäkringsområdet har
vissa åtgärder redan vidtagits. Sålunda har konsumentverket och försäkringsinspektionen
ett fortlöpande samarbete med försäkringsbranschen
beträffande utformningen av försäkringsvillkor. Vidare har staten och
försäkringsbranschen inrättat Konsumenternas försäkringsbyrå dit konsumenterna
kostnadsfritt kan vända sig för råd och hjälp, bl. a. när det gäller
information i försäkringsfrågor.

De av motionärerna aktualiserade spörsmålen har som närmare redovisats
ovan (s. 11 — 13) nyligen också övervägts av försäkringsverksamhetskommittén.
Kommittén har i ett år 1986 lämnat delbetänkande ingående behandlat
frågor som rör försäkringsbolagens utformning av försäkringsvillkor, information
och skadereglering samt det samband som finns mellan dessa
frågor. Kommittén anser att försäkringsinspektionen även i fortsättningen
bör granska om försäkringsvillkor är skäliga, vilket i sig innefattar en viss
grad av produktpåverkan. Kommittén framhåller vidare att försäkringsbolagens
skadereglering är av utomordentligt stor betydelse för försäkringstagarna
och att skaderegleringsförfarandet måste vara säkert, snabbt, billigt,
konsekvent, enhetligt och rättvist. Kommittén understryker vikten av att
bolagen och deras personal ger försäkringstagarna lättförståelig och tydlig
information om försäkringsvillkor och om vad som eljest är av betydelse för
försäkringstagarna i skadeprövningsärenden.

Betänkandet är efter remissbehandling föremål för överväganden inom
regeringskansliet.

Med hänsyn till det utredningsarbete som försäkringsverksamhetskommittén
utfört och de åtgärder i övrigt som vidtagits i syfte att stärka konsumenternas
ställning anser utskottet att någon särskild översyn av konsumentförsäkringslagen
i enlighet med motionärernas önskemål inte är erforderlig.
Utskottet avstyrker därför motion L253.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skadestånd för ideell skada

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:L206 och 1985/
86:L257 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
angående översyn av ersättningen vid ideell skada,

2. beträffande konsumentförsäkringslagen
att riksdagen avslår motion 1985/86:L253.

Stockholm den 21 oktober 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

LU 1986/87:3

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe
Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson
(s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt
Harding Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit
Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen (s) och Håkan Stjernlöf (m).

LU 1986/87:3

Remissyttranden över motionerna 1985/86:L206 och
1985/86:L257

Justitiekanslern

I fråga om ideell skada är det självfallet svårare att bestämma vad som skall
anses som full gottgörelse än i fråga om ekonomisk skada. Det går inte att
ställa upp några objektiva grunder enligt vilka det går att mäta den förlust
som skadan skall anses ha medfört. Förlusten måste därför uppskattas efter
en mera fri bedömning än när skadan har medfört följder av ekonomisk art.
Det ligger därför i sakens natur att ersättning för ideell skada måste
bestämmas tämligen schablonmässigt. (Jfr prop. 1975:12 s. lil.)

Det har tidigare i olika sammanhang framhållits att den ersättning för
ideell skada som betalas ut i Sverige internationellt sett är förhållandevis låg
(se bl. a. Bengtsson m. fl., Skadestånd, tredje uppl., s. 195). I förarbetena till
1975 års ändringar i skadeståndslagen framhöll föredragande departementschefen
också att en generösare inställning gentemot den skadelidande i fråga
om ersättning för ideell skada var önskvärd (se prop. 1975:12 s. lil f). En
viss höjning synes därefter också ha skett (se bl. a. Bengtsson m. fl. a. a.). I
detta sammanhang kan påpekas att en bidragande orsak till att den svenska
ersättningen framstår som låg är att ersättning för ideell skada utomlands ofta
ses inte som en reparation utan mer som en upprättelse för den skadelidande
eller som privatböter för den skadeståndsskyldige. Det är främmande för oss
att se skadeståndet på detta sätt.

Rättsbildningen i vad avser ersättning för ideell skada sker i vårt land i
huvudsak genom en utomrättslig skadereglering. Ytterst få skadeståndstvister
blir föremål för domstolsprövning. Detta synes bero på att den
skadereglering som sålunda sker under medverkan av enskilda - främst
försäkringsväsendet - anses ge den skadelidande goda garantier för en
rättvisande bedömning av ersättningsanspråken. (Se Nordenson i Festskrift
för Hellner, s. 395 f.) Mot nu angiven bakgrund och då det ännu inte synes ha
utbildats någon domstolspraxis efter departementschefens uttalanden år
1975 om önskvärdheten av en höjning av ersättningen anser jag inte att det
finns skäl att för närvarande ånyo ta upp frågan om höjning av de ideella
skadeståndens storlek.

Det kan slutligen framhållas att det torde möta svårigheter att i lagtext
utforma regler för beräknandet av skadeståndets storlek vid ideell skada. I
stort sett torde uttalanden av det slag som departementschefen gjorde år 1975
få tjäna som riktmärke vid rättstillämpningen. Dessa uttalanden får anses
gälla alltjämt.

Brottsskadenämnden

Huvudsyftet med de båda motionerna synes vara att få till stånd en allmän
höjning av ersättningsnivån i vad gäller s. k. ideell skada och då främst
ersättningen för sveda och värk samt lyte och men. Några objektiva normer
efter vilka ersättningsnivån såvitt avser ideell skada kan bestämmas finns inte
utan det är en värderingsfråga hur mycket som skall betalas för denna typ av
skada.

LU 1986/87:3

Bilaga 1

En tämligen allmänt omfattad utgångspunkt beträffande resonemangen
kring skadeståndsersättning för personskada är att när man har begränsade
resurser så är det viktigt att full ersättning ges i första hand för ekonomisk
skada, dvs. för kostnader och inkomstförlust. Detta kan då komma att
innebära viss återhållsamhet i vad gäller ersättning för den ideella skadan.
Vad beträffar ersättningen för ekonomisk skada får Sverige anses leva upp
till ovannämnda målsättning. Även vad gäller ersättning för ideell skada får
Sverige internationellt sett anses ligga relativt bra till. Några exakta
jämförelser går på grund av principiella skillnader i de olika ländernas
ersättningssystem visserligen inte att göra men det torde inte vara riktigt att
denna typ av skada i Sverige ersätts med speciellt låga belopp vid en
internationell jämförelse. Att jämföra de svenska ersättningsbeloppen med
vad som utgår i USA är inte möjligt på grund av de ur svensk synvinkel
särpräglade förhållanden som råder där på skadeståndsrättens område.

Ersättningarna för ideell skada utgör numera kostnadsmässigt en ganska
betydande del av personskadeersättningarna (se Hellner, Skadeståndsrätt,
fjärde upplagan 1985 s. 293). En avsevärd höjning av ersättningsnivån skulle
därför bli tämligen kostsam. Ersättningsområdet domineras av trafikskadeersättning
inom ramen för trafikförsäkringen samt arbetsskadeersättning
som utgår genom de olika former av trygghetsförsäkringar som finns. När
Gunnel Jonäng i sin motion framhåller att om man har fullgjort sin
försäkringsskyldighet skall skadeersättningen utbetalas oavsett den skadades
sjukdomstillstånd etc. stämmer detta alltså inte med verkligheten. Det är
endast undantagsvis den skadelidande själv som har fullgjort försäkringsplikten,
i regel är det någon annan. I sista hand blir det vi alla, folkhushållet, som
i form av höjda priser och skatter får betala en höjning av ersättningsnivån.

Storleken av skadestånd för sveda och värk samt lyte och men bestäms i
praktiken med ledning av tabeller som upptar olika grader av lidande och
olika typer av skador. Självfallet anger tabellerna endast riktpunkter och
varje skadefall bedöms genom en individuell prövning inom den allmänna
ramen. Både domstolar och försäkringsbolag begagnar dessa tabeller och
metoden är sanktionerad genom högsta domstolens rättspraxis (se NJA 1982
s. 793). De tabeller som sålunda allmänt begagnas är utarbetade av
trafikskadenämnden och revideras successivt. Höjning av tabellbeloppen
brukar ske årligen med utgångspunkt i förändringen av konsumentprisindex.
Ärenden av principiell betydelse - och dit hör tabellerna - handläggs i
nämndens ”råd”, i vilket även ingår trafikskadenämndens lekmannaledamöter
föreslagna av de fackliga organisationerna, Lantbrukarnas riksförbund
och Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Vid studiet av tabellerna är det viktigt att komma ihåg att genom de
ändringar i skadeståndslagen vilka trädde i kraft den 1 januari 1976 infördes
en ny ersättningspost benämnd ”olägenheter i övrigt”, som avses skola ge
gottgörelse, också den, i huvudsak för ideell skada. Till olägenheter i övrigt
hänförs sådant som ökad anspänning i arbetet samt smärre kostnader som
inte lämpligen kan ersättas för sig. Som olägenheter i övrigt ersätts också
kostnadsrisker och besvär i den dagliga livsföringen. Ersättningen kan
bestämmas på olika sätt, men den vanligaste metoden är att man utgår från
ett uppskattat årsbelopp och sedan kapitaliserar detta efter vissa tabeller.

LU 1986/87:3

Bilaga 1

Erfarenheten visar, att särskilt vid allvarligare skador denna typ av ersättning
kan uppgå till betydande belopp, inte sällan till åtskilligt mer än tabellersättningen
för lyte och men (jfr Hellner a. a. s. 299).

Enligt brottsskadenämndens mening fungerar det nuvarande systemet vid
fastställande av ersättning för ideell skada i huvudsak tillfredsställande.
Särskilt om man beaktar möjligheten till ersättning för s. k. olägenheter i
övrigt måste ersättningsnivån anses vara ganska rimlig. Lekmännens deltagande
i arbetet på tabellerna medför att den allmänna synen på hithörande
frågor vinner beaktande. Därigenom finns möjligheter inte bara till återkommande
formella bearbetningar av tabellverket utan även till reella förändringar
beroende på en förändrad grundsyn. Brottsskadenämnden vill erinra
om att sedan skadeståndskommittén i sitt betänkande (SOU 1973:51)
Skadestånd V kommit med vissa synpunkter på ersättningsnivån, vilka
understrukits i proposition 1975:12, så genomfördes på trafikskadenämndens
initiativ en viss allmän höjning av tabellersättningen för ideell skada.

Men om det nu är så - vilket väl motionerna antyder - att det finns
anledning att misstänka att ersättningsnivån i vårt land i fråga om ideell skada
mera allmänt uppfattas såsom varande alltför låg, kan det nog finnas skäl att
undersöka, hur det förhåller sig med den saken och hur man eventuellt kan få
till stånd en bättre ordning. Det är möjligt att på detta område pågår en
relativt snabb utveckling innebärande att frihet från lidande - kroppsligt och
själsligt - i förhållande till andra värden i tillvaron skattas högre än tidigare.
Därmed kunde sammanhänga tendenser att uppskatta fritiden, möjligheten
att utnyttja fritiden för olika aktiviteter, särskilt högt (Hellner a. a. s. 293).
Det är tänkbart att den nuvarande, ovan beskrivna ordningen för bestämmande
av ersättningarna (ersättningsnivån) för ideell skada inte är tillräckligt
flexibel, tillräckligt dynamisk för att fånga upp dessa stämningar.

Om man alltså igångsätter en utredning rörande ersättning för ideell
skada, blir det givetvis en uppgift för denna utredning att ta ställning till
frågan om ersättningsbeloppen. Här kan bara lämnas några allmänna
synpunkter på dessa frågor. - I Danmark har man det systemet, att
ersättningsgrunderna (i form av schabloner) är direkt angivna i lagen. Så
gällert, ex. för sveda och värk ett dagsbelopp om 100 dkr. vid sängläge och 50
dkr. vid uppegående. Menersättning utgör vid 100-procentig invaliditet
200 000 dkr. med möjlighet att i speciella fall höja ersättningen till 240 000
dkr. Vid lägre invaliditetsgrad nedsättes beloppet i proportion till invaliditetsgraden.
De i lagen angivna beloppen är visserligen underkastade en årlig
indexreglering men är i övrigt fixa. Man kan nog från svensk sida konstatera
att detta inte är en ordning som kan rekommenderas. Systemet synes formellt
och stelbent. - Att - såsom föreslagits i Lars Ahlmarks motion - koppla in
regering och riksdag för att åstadkomma något slags allmänt underlag för en
höjning av ersättningsnivån förefaller att vara en statsrättsligt egendomlig
konstruktion. Riksdagen kan på detta område knappast åstadkomma några
riktlinjer på annat sätt än genom lag. - Säkerligen bör det hos oss även i
fortsättningen i princip vara domstolarna som bestämmer ersättningarnas
storlek. Den nyanserade bedömning som krävs för att behandla de många
olikartade fall som här förekommer kan i sista hand knappast åstadkommas
på annat sätt. Vad man emellertid kanske skulle rikta in sig på vore formerna

LU 1986/87:3

Bilaga 1

för utarbetande av det tabellverk som ligger till grund för domstolarnas
praxis. En möjlighet vore att tillskapa ett nytt organ - med bredare
förankring - för detta arbete. Men det skulle kanske räcka med att ge
trafikskadenämndens råd en annan sammansättning genom att låta också
t. ex. representanter för de politiska partierna ingå i rådet. Det finns ingen
anledning att anta annat än att domstolarna - och i sista hand högsta
domstolen - skulle liksom hittills i stort sett lägga de normer som på detta sätt
genom tabellerna åstadkoms till grund för sina avgöranden.

Även andra frågor kan vara av intresse för en blivande utredning om
ersättning för ideell skada. Gunnel Jonäng har pekat på några.

Vad angår de situationer som inom skaderegleringen brukar betecknas
som ”paketfall” - dvs. fall där den skadade tillfogats en så svår hjärnskada att
han eller hon är helt kontaktlös - bör framhållas att svensk rätts ersättning för
ideell skada (sveda och värk samt lyte och men) är tänkt som en kompensation
för den skadades personliga lidande. Är skadan så svår att den skadade
överhuvudtaget inte upplever något lidande, är det principiellt rimligt, att
ersättning inte alls utgår eller kraftigt reduceras. Ersättningen är ju inte till
för de anhöriga. Skaderegleringspraxis visar å andra sidan, att om den
medicinska bedömningen ger vid handen, att den skadade har i vart fall
någon liten förmåga kvar att uppleva omvärlden, så ges ersättning med fullt
eller nästan fullt belopp. Mot denna praxis kan knappast riktas någon
befogad anmärkning. Möjligen kan nyanserna diskuteras. Man får utgå
ifrån, att vid försäkringspremiernas beräknande hänsyn tagits till denna
praxis.

Enligt gällande rätt anses kostnad eller förlust som drabbat en anhörig till
t. ex. ett skadat barn vara en tredjemansskada som inte är ersättningsgill.
Med svensk rätts allmänna inställning till tredjemansskador är detta en
tämligen ofrånkomlig ståndpunkt. Det bör emellertid framhållas, att så snart
kostnaden eller förlusten på något sätt kan hänföras till den skadade själv, så
bör ersättning kunna utgå. Om exempelvis behandlingsläkaren förklarar att
det skulle gagna barnets tillfrisknande om modern toge tjänstledigt för att
vara tillsammans med barnet varje dag på sjukhuset, bör moderns inkomstförlust
kunna konstrueras som en vårdkostnad för barnet. Brottsskadenämnden
har i sin praxis åtskilliga exempel på sådana situationer.

Enligt svensk rätt lämnas i viss utsträckning ersättning för chock som
drabbat en person i samband med att en anhörig eller närstående skadats (jfr
Conradi i SvJT 1984 s. 189). Däremot utgår inte, på sätt sker i vissa andra
länder, ersättning för sorger och besvikelser (Hellner a. a. s. 194). Hithörande
frågor kunde vara förtjänta av en närmare undersökning och belysning.

Ovan har talats om ersättningsposten ”olägenheter i övrigt”. Det råder i
praxis viss osäkerhet om hur ersättningen för olägenheter i övrigt skall
bestämmas, och på sistone har också i fackpressen förts en ganska livlig
diskussion härom. Det vore kanske inte ur vägen, om hithörande problem
kunde närmare belysas.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker brottsskadenämnden,
att frågorna om ersättning för ideell skada görs till föremål för en särskild
utredning.

LU 1986/87:3

Bilaga 1

Försäkringsinspektionen

Inom försäkringsinspektionens tillsynsområde faller bl. a. de enskilda försäkringsbolag
som bedriver trafikförsäkring och ansvarighetsförsäkring ur
vilka försäkringsformer de ojämförligt största ersättningsbeloppen för
personskador utges. För att främja en enhetlig skadereglering av personskador
inom trafikförsäkringen har trafikskadenämnden inrättats. För övrig
ansvarighetsförsäkring finns Ansvarighetsförsäkringens Personskadenämnd
med motsvarande uppgift. Dessa båda nämnder har under de senaste
decennierna kommit att bli normbildande för försäkringsbolagens reglering
av personskador. Enligt uppgifter som inspektionen inhämtat har under
kalenderåret 1985 i trafikskadenämnden behandlats totalt 2 727 ärenden och
i Ansvarighetsförsäkringens Personskadenämnd 375 ärenden.

Enligt inspektionens mening har personskadenämnderna stor betydelse
för personskaderegleringen och verksamheten synes fungera väl. Den
utvecklingen, att de flesta personskadorna slutregleras efter utlåtande från
en personskadenämnd, kan vara ett resultat av att enskilda skadelidande i
allmänhet önskar få en snabbare reglering av ersättningsfrågan än vad som är
möjligt genom ett domstolsförfarande med eventuellt överklagande i högre
instans. I sammanhanget bör nämnas att den skadelidande aldrig är betagen
sin rätt att föra talan om ersättning i domstol därför att ett yttrande inhämtats
från aktuell personskadenämnd. Ofta inhämtas yttrande från nämnden också
genom domstolens försorg därför att någon av parterna i ett tvistemål begär
det. Inom trafikförsäkringsområdet föreligger för övrigt skyldighet för
trafikförsäkringsgivaren att i svårare personskadefall inhämta yttrande från
trafikskadenämnden innan slutligt ersättningsbesked lämnas. Bestämmelser
härom finns i 6 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359) och 3—4 §§
reglementet för trafikskadenämnden. Inspektionens granskning av personskaderegleringen
hos försäkringsbolagen ger inte belägg för att det förekommer
någon strävan hos försäkringsbolagen att på de skadelidandes bekostnad
”snåla in” på den rättmätiga ersättningen till de skadelidande. När sådant
”avslöjats” i massmedia har det oftast rört sig om misstolkning av gällande
bestämmelser och de ersättningsgrundande omständigheterna i det enskilda
fallet. I många fall kan såväl grunderna för ersättningen som föreliggande
bevismaterial ha ändrats från tidpunkten för bolagets första ställningstagande
till dess ärendet slutligen avgjorts i domstol.

Såvitt inspektionen kan finna föreligger några missförstånd till grund för
uttalandena i motion L206. När det gäller skadeståndets storlek bestäms
denna i princip inte av något försäkringsförhållande. Vad beträffar trafikskadeersättningen
till dem som skadats i trafik med ett försäkringspliktigt fordon
utgår som regel full ersättning oavsett om det finns någon gällande
trafikförsäkring för det försäkringspliktiga fordonet som involverats i
olyckan. (Se Hellner, Skadeståndsrätt s. 231.) Storleken av trafikskadeersättningen
bestäms av den rättspraxis som utbildats med stöd av reglerna i
skadeståndslagen. För nödvändig vård av skadat barn betalas ersättning även
om vården sker i hemmet. Drabbas den förälder, som vårdar barnet, av
inkomstförlust erhåller hon ersättning härför. Från ersättningen görs i

LU 1986/87:3

Bilaga 1

förekommande fall avdrag för dagpenning från försäkringskassan avseende
vård av sjukt barn. Nödvändiga kostnader och inkomstbortfall för vård av
skadat barn betraktas således inte som en tredjemansskada.

Trafikskadeutredningens betänkande SOU 1974:87, s. 91-108, innehåller
en översikt av rättstillståndet på trafikskadeområdet i Norden, Västeuropa,
USA och Kanada. Det framgår härav att rättstillståndet skiftar mycket
från land till land. Vad särskilt gäller USA har undersökningar avseende
främst skador genom biltrafik enligt professor Jan Hellner (Skadeståndsrätt,
fjärde upplagan 1985, s. 45) gett den genomgående iakttagelsen ”att små
skador ofta leder till överkompensation medan de som lider stora förluster
vanligen blir helt utan ersättning eller erhåller ersättningar som understiger
förlusten. I några undantagsfall utgår däremot enorma skadestånd.”

Mot bakgrund av vad sålunda anförts kan inspektionen för sin del inte se
att det för närvarande föreligger ett behov av en genomgripande översyn av
den svenska skadeståndsrätten på personskadeområdet. Inspektionen motsätter
sig däremot inte en närmare utredning om huruvida de skadelidande
genom personskadeersättningar tillförts den standardökning och den förbättring
av levnadsomständigheter i övrigt som skett i samhället. Därvid
borde också utredas huruvida anhörigas kostnader för besök och annan
stimulans till den skadade t. ex. i skadefall med sänkt medvetandegrad kunde
ersättas utan att i princip utvidga kretsen av ersättningsberättigade till att i
andra lägen omfatta tredje man.

Hovrätten för Västra Sverige

Den svenska skadeståndsrätten bygger på principen att den skadade skall få
full ersättning för den skada han lidit. Med hänsyn till svårigheten att
objektivt värdera ideella skador ligger det emellertid i sakens natur att
ersättningen måste ske schablonmässigt. Den skadelidandes behov kan
påverka ersättningen i sänkande riktning endast under förutsättning att
skadeståndet skulle vara oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige.

Vid personskada har den skadade relativt goda möjligheter till ersättning.
Socialförsäkring och privata kollektiva försäkringar ger en alltmer fullständig
täckning för inkomstförlusten, särskilt vid övergående arbetsoförmåga.
Däremot utgår inte ideellt skadestånd ur socialförsäkringen. Det ideella
skadeståndet har därför fått en ökad betydelse inom skadeståndsrätten.
Genom utökat försäkringsskydd har emellertid också möjligheten att i det
enskilda fallet erhålla ideellt skadestånd utvidgats.

Beräkningen av ersättningen för sveda och värk samt lyte eller annat
stadigvarande men sker i försäkringsbolagen med stöd av hjälptabeller som
utarbetats av trafikskadenämnden. Tabellerna revideras årligen bl. a. med
hänsyn till konsumentprisindex. Under förarbetena till en år 1975 genomförd
ändring av skadeståndslagen uttalade departementschefen att det fanns skäl
att ha en något generösare inställning gentemot den skadelidande än vad som
dittills kommit till uttryck i praxis (prop. 1975:12 s. lil). Detta ledde till en
omedelbar höjning av tabellersättningen vid ideell skada.

Tämligen få fall angående skadestånd för personskada går till domstolarna.
Förutom på det ökade försäkringsskyddet kan detta bero på att

LU 1986/87:3

Bilaga 1

domstolarna i enlighet med uttalanden i lagförarbeten (prop. 1975:12 s. lil)
och högsta domstolens praxis (se t. ex. NJA 1982 s. 793) allmänt tillämpar
trafikskadenämndens nyssnämnda hjälptabeller. Avvikelser från resultatet
av den schablonmässiga bedömningen sker dock; framför allt vid allvarliga
skador förekommer t. o. m. stora avvikelser. Det bör i det här sammanhanget
också påpekas att domstolarna vid sin prövning är bundna av parternas
yrkanden och att den skadelidande oftast företräds av ombud som är väl
bekanta med trafikskadenämndens ersättningsnivå och anpassar ersättningsanspråken
härefter.

När det gäller ersättningsnivån för det ideella skadeståndet bör erinras om
det nyssnämnda departementschefsuttalandet i prop. 1975:12 och den
möjlighet till ersättning för olägenheter i övrigt som infördes på grundval av
förslag i samma proposition. Sistnämnda lagändring har givetvis medfört en
höjning av ersättningsnivån för ideell skada, låt vara att samtidigt möjligheten
till invaliditetsersättning i viss mån minskades. Det kan antas att
lagändringen generellt sett har medfört en generösare inställning till den
skadelidande i enlighet med departementschefens uttalande, även om några
säkra belägg härför ännu inte finns i rättpraxis.

Beträffande den i motionen 1985/86:L206 särskilt berörda frågan om
anhörigs möjligheter till ersättning bör framhållas att det enligt svensk rätt i
princip endast är den som själv lidit den fysiska skadan som är berättigad till
ersättning. Anhöriga kan dock få ersättning för utgifter under förutsättning
att dessa kan antas ha skett i den skadelidandes intresse. Även i detta
hänseende synes i rättspraxis tendensen vara att - om än med viss försiktighet
- visa större frikostighet än tidigare (NJA 1982 s. 668). I den mån en skadad
för sin rehabilitering är i behov av särskild vård i hemmet eller annorstädes
ersätts detta som en kostnad för den skadade. Vad gäller en förälders
möjlighet till ersättning för inkomstförlust vid vård av sjukt/skadat barn bör
denna fråga regleras i sjukförsäkringen och inte inom skadeståndsrätten.
Särskilt vid vård av sjukt barn är det angeläget att ersättningen utgår
automatiskt i omedelbar anslutning till vården.

Sammanfattningsvis anser hovrätten att ersättningsmöjligheterna vid
personskada är relativt goda i vårt land. Den skadade får full ersättning för
inkomstförlust, utgifter i anledning av skadan samt ersättning för den ideella
skada han lidit. Genom den schablonartade beräkningen av ideellt skadestånd
möjliggörs en snabb skadereglering vilket inte sällan är mer betydelsefullt
från rehabiliteringssynpunkt än skadeståndets storlek. Trots den
höjning som skett genom lagändringen 1976 kan ersättningsnivån för ideell
skada emellertid internationellt sett fortfarande synas låg. Till viss del torde
detta förhållande ha sin förklaring i vårt välutvecklade försäkringssystem. En
meningsfull internationell jämförelse är dock svår att göra, inte minst med
tanke på det komplicerade samspelet mellan skadestånd och försäkring.

Något bestämt uttalande om i vad mån en höjning av ersättningsnivån är
motiverad kan, bl. a. mot denna bakgrund, svårligen göras utan en närmare
utredning. En sådan utredning, som inte kan begränsas till frågor av rättslig
natur, synes för närvarande inte ha högsta prioritet. Hovrätten vill dock inte
motsätta sig att den kommer till stånd i lämpligt sammanhang.

LU 1986/87:3

Bilaga 1

Stockholms tingsrätt

Vi har i Sverige ett genomarbetat system för bestämmande av ideell
ersättning vid personskada. Trafikskadenämndens tabeller har härvid spelat
stor roll. Även om rättspraxis på området inte är omfattande finns dock ett
flertal rättsfall i vilka högsta domstolen sedan slutet av 1960-talet och framåt
har haft att ta ställning till ersättningsnivån i tabellerna och i de aktuella fallen
godtagit denna.

Även i lagstiftningssammanhang har tämligen nyligen ersättningsnivån
diskuterats (prop. 1975:12 s. 109 ff). Därvid har uttalats att den dåvarande i
praxis tillämpade nivån något borde höjas. Detta har också skett, framför allt
genom införandet av bestämmelsen om ersättning för olägenheter.

Inom trafikskadenämnden sker efter vad tingsrätten har sig bekant
fortlöpande arbete med att se över tabellerna mot bakgrund av penningvärdets
förändringar och av andra faktorer såsom standardökning och ändrade
levnadsförhållanden i övrigt i samhället. Nya rön t. ex. inom medicinen om
olika kroppsliga organs funktioner och därmed betydelse påverkar också de i
tabellerna rekommenderade ersättningarna för skador på eller förlust av
dessa organ.

Det bör observeras att trafikskadenämndens tabeller inte inkluderar
någon ersättning för det lidande som, då skadan tillfogats genom brott,
brottsoffret - utöver själva den fysiska skadan och följderna av denna -åsamkats genom den kränkande och nesliga brottsliga handlingen. För
sådant lidande, som naturligtvis ofta kan vara svårt att särskilja från lidande
härrörande från själva skadan sedd för sig, har domstolarna vanligen utdömt
njugga ersättningar. Under senare år synes dock en utveckling mot att döma
ut högre ersättningar ha skett. Vad gäller ersättning vid våldtäkt t. ex. torde
7 000 kr. numera utgöra en minimiersättning och högre ersättningar döms ut
alltefter den grad av hänsynslöshet som gärningsmannen visat.

De frågor som motionärerna tar upp jämte synpunkter i övrigt på frågan
om på vilken nivå som ideell ersättning vid personskada bör ligga diskuteras
utförligt i den här förut nämnda propositionen 1975:12 samt i en artikel i
Försäkringstidningen nr 12 för 1985. Tingsrätten hänvisar till de påpekanden
som där görs och ansluter sig till de synpunkter som i artikeln framförs av
rättschefen Eddie Nilsson och kanslichefen Johan Land. Av vad som sägs i
artikeln framgår bl. a. att internationella jämförelser är svåra att göra bl. a.
beroende på att det i Sverige med dess omfattande och rikt differentierade
försäkringssystem råder ett komplicerat samspel mellan skadestånd och
försäkring.

Det bör i detta sammanhang påpekas att skadade som för sitt lidande får
ersättning ur någon försäkring är gynnade i förhållande till alla andra
skadelidande. Till dem som drabbas av invalidiserande sjukdomar med,
förutom själva handikappet, ständig värk eller annat lidande som följd utgår
över huvud taget inte någon ideell ersättning. Det gör det inte heller till alla
dem som föds med invalidiserande handikapp eller till dem som, utan att det
finns någon försäkring till hands ur vilken ersättning kan utgå, genom eget
vållande eller helt oförskyllt, genom rena oturen råkar ut för skador. Om
skadevållaren är en enskild person och det inte finns någon försäkring ur

LU 1986/87:3

Bilaga 1

vilken ersättning kan utgå torde den skadelidande ofta heller inte få ut någon
ersättning, eftersom skadevållarens ekonomi för det mesta inte torde medge
detta.

Frågan om på vilken nivå den ideella ersättningen bör ligga vid personskada
är av allmänmänsklig, politisk och ekonomisk natur snarare än rättslig.
Det är uppenbart svårt, egentligen omöjligt, att göra en uppskattning i
pengar av lidandet. Hur stor ersättning den skadade än får, finns skadan ändå
kvar. Dessutom är olika människors upplevelse av lidande och förmåga att
bemästra lidande mycket olika beroende på sådana faktorer som psyke,
karaktär, ålder, aktuell social situation m. m. En skada som för den ene blir
totalt nedbrytande och medför att livsviljan försvinner blir för den andre en
utmaning.

Vad som erfarenhetsmässigt är viktigt är att skaderegleringen sker snabbt
och effektivt. Det bidrar till att den skadade bättre och snabbare kan anpassa
sig till ett - med hänsyn till skadan - så normalt liv som möjligt. Det finns
uppenbar risk för att motsatsen, en långvarig och segdragen skadereglering
verkar nedbrytande för den skadelidande som innan ersättningsfrågan är löst
knappast kan få ro att anpassa sig till sitt liv som skadad och åter kunna blicka
framåt. Det system som vi har i Sverige med tämligen schablonmässigt
bestämda ersättningar underlättar en snabb skadereglering genom att både
den skadade och den som skall betala vet på vilken nivå ersättningen skall
ligga. Det är tingsrättens uppfattning att skaderegleringen i Sverige sker
snabbt och effektivt. Uppmärksammade fall på motsatsen torde vara
undantag mer beroende på alltför långsam handläggning i det enskilda fallet
av enskild skadereglerare än på systemets utformning.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det knappast finns något behov
av en utredning om de ideella skadestånden vid personskada. Den ersättningsnivå
som framgår ur trafikskadenämndens tabeller finner tingsrätten
rimlig. Vårt system underlättar och möjliggör en snabb och effektiv
skadereglering.

En undersökning som eventuellt skulle kunna göras för de fall där
ersättningen betalas genom försäkring, t. ex. trafikskadeförsäkringen, är hur
stor del av den samlade ersättningen för personskador som utgörs av
ersättning för ideell skada. Kanske skulle man finna att vad som utbetalas i
ideell ersättning sammantaget utgör en förhållandevis liten del och att den
stora och tunga posten är ersättning för inkomstförlust och att därför en
höjning av ersättningen för ideell skada inte skulle ha mer än marginell
betydelse för det samlade försäkringstagarkollektivet när det gäller premiernas
storlek. Eventuellt skulle man, om detta visar sig vara fallet och en
höjning av de idella ersättningarna med hänsyn härtill ansågs böra ske, göra
den prioriteringen att man lade höjningen på de svåraste skadorna.

Försäkringsrättskommittén

Försäkringsrättskommittén har i uppdrag att förbereda ny lagstiftning på
försäkringsavtalsrättens område. Vi skall under detta år lägga fram ett
förslag till ny personförsäkringslagstiftning och därefter arbeta vidare med
skadeförsäkringen, i första hand sådan som inte omfattas av konsumentför -

LU 1986/87:3

Bilaga 1

säkringslagen. Denna senare del av arbetet kan inte beräknas vara slutförd
förrän under år 1988.

Frågor om ideellt skadestånd ligger bara såtillvida inom ramen för vårt
uppdrag, som vi i samband med arbetet på en ny skadeförsäkringslag har att
behandla bl. a. reglerna om ansvarsförsäkring och även vissa bestämmelser
om trafikförsäkring i trafikskadelagen; flertalet ideella skadestånd för
personskada lär i praktiken betalas av dessa försäkringar. Vi torde emellertid
inte få anledning att överväga några försäkringsregler som särskilt tar sikte på
ideellt skadestånd och för övrigt knappast heller några allmänna regler om
vilka ersättningar som skall utgå vid olika typer av skador.

Allmänt vill vi emellertid anföra följande om de frågor motionerna berör.

Frågor om ideellt skadestånd föll till stor del utanför den tidigare
verksamma skadeståndskommitténs uppdrag och kom därför endast i
begränsad utsträckning att beröras av de skadeståndsreformer som företogs
på 1970-talet. Det torde vara riktigt att de ideella skadestånden för
personskada enligt mångas mening är ganska låga enligt svensk rätt. I ännu
högre grad torde detta kunna sägas om den ersättning för lidande som enligt 1
kap. 3 § skadeståndslagen utgår vid sådana brott som våldtäkt och ärekränkning.
Också i annan nordisk rätt ligger emellertid skadestånden för personskada
lågt (jfr t. ex. §§ 3 och 4 i den nya danska erstatningsansvarsloven av
1984), medan möjligheterna till ersättning för lidande är något större än i
Sverige (jfr t. ex. för Norges del Nygaard, Skade og ansvar, 3 utg. s. 136 ff om
”oppreisning” enligt § 3-5 lov om skadeserstatning).

Ersättningsnivån i svensk rätt beror emellertid inte främst på någon
rättstillämpning utanför domstolarna, utan de nuvarande normerna - som
väsentligen framgår av i försäkringspraxis utarbetade tabeller - har stöd av
flera domar av Högsta domstolen (bl. a. NJA 1969 s. 469, NJA 1972 s. 81,
NJA 1982 s. 793). Vid tillkomsten år 1975 av nuvarande regler om
personskadeersättning har de också godtagits av departementschefen, som
dock förordade en något generösare inställning mot den skadelidande än
enligt dittillsvarande praxis (prop. 1975:12 s. lil f).

Ett viktigt skäl till den återhållsamma inställningen torde ha varit
uppfattningen, att de begränsade resurser som finns tillgängliga för att
kompensera personskador i första hand bör tas i anspråk för att tillgodose
ekonomiska förluster på grund av skadan, och inte ideell skada (jfr särskilt
justitierådet Conradis yttrande i NJA 1969 s. 469 och även SOU 1973:51
s. 186). Man kan å andra sidan göra gällande, att ju mer inkomstförluster
täcks av socialförsäkringen och kollektiva försäkringar av olika slag, desto
större relativ betydelse får det ideella skadeståndet.

Möjligheterna torde vara begränsade för domstolarna att övergå till en
mera generös ersättningspraxis utan lagstiftningens stöd; i varje fall är det
uteslutet att utvidga området för ideella skadestånd till t. ex. skadades
anhöriga utan sådant stöd. Även om det torde råda delade meningar om
lämpligheten av en sådan utveckling, kan det finnas anledning att exempelvis
i samband med en översyn av skadeståndslagstiftningen särskilt ta upp olika
frågor om ideellt skadestånd.

LU 1986/87:3

Bilaga 1

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet upplever det som otillfredsställande med en rättstillämpning
som innebär att ersättning skall kunna reduceras om den skadade är så dålig
att han inte kan använda pengarna eller t. o. m. att ersättning helt kan
bortfalla om den ersättningsberättigade avlider innan utfästelse om betalning
lämnats eller dom på ersättning har meddelats. En översyn av skadeståndsrätten
i detta hänseende synes påkallad.

Storleken av de ideella skadestånden kan förefalla låg. Frågan är väl ägnad
att närmare utreda. Samfundet erinrar emellertid om att ersättningsbeloppen
inte får tillåtas skjuta i höjden så, att försäkringsbolagen kan komma att
vägra att lämna försäkringar, vilket är en tendens som börjat skönjas bl. a. i
USA.

Trafikskadenämnden

Huvudsyftet i motionerna synes vara att få till stånd åtgärder för höjning av
ersättningsnivån vid ideell skada. Ersättningsbelopp som belysande exempel
har hämtats bl. a. från de hjälptabeller nämnden tillämpar. Det kan vara på
sin plats att inledningsvis nämna något om nämnden och dess ställning och
funktion i ersättningssystemet.

T rafikskadenämnden

Nämnden började sin verksamhet den 1 mars 1936. Nämnden har till uppgift
att verka för en enhetlig och skälig personskadereglering inom trafikförsäkringen.
Nämnden avger rådgivande yttranden till trafikförsäkringsbolagen i
ärenden om ersättning för personskada. Det föreligger skyldighet för
bolagen att hänskjuta frågor utom rättegång till nämnden för yttrande vad
gäller främst ersättning för inkomstförlust, för kostnader och för ideell skada
(lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter i övrigt till följd av skadan)
om invaliditeten är minst 10 %. Föreskrifter härom och om nämndens
ställning (författningsmässiga grund) samt bestämmelser om dess verksamhet
finns, med stöd av 7 § trafikskadelagen, i 6 § trafikförsäkringsförordningen
(1976:359) ävensom i det av bolagen och Trafikförsäkringsföreningen
antagna och av regeringen godkända reglementet. Nämnden avger också på
begäran yttranden till domstol eller annan myndighet i frågor som rör
ersättning för personskada, som inte behöver ha någon anknytning til!
trafiken.

Enligt nu gällande reglemente, som tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1981,
skall i nämnden finnas 29 ordinarie ledamöter, av vilka fem tillhör gruppen
ordförande/vice ordförande, som skall vara lagkunniga (vilket anses kräva
domstolserfarenhet), tolv är lekmän och tolv är bolagsledamöter. För de vice
ordförandena och övriga ledamöter finns ersättare. Ordföranden förordnas
av regeringen. De vice ordförandena liksom lekmännen och bolagsledamöterna
utses av försäkringsinspektionen på förslag av respektive LO (5), TCO
(4), Saco/SR (1), Lantbrukarnas Riksförbund (1), SHIO-Familjeföretagen

LU 1986/87:3

Bilaga 1

(1) och Trafikförsäkringsföreningen. I besluten deltar två ledamöter från var
och en av ordförande/vice ordförandegruppen, lekmannagruppen och bolagsledamotsgruppen.
I nämnden finns också utsett ett råd som - förutom
ordföranden och tre vice ordförande - består av fyra ledamöter från var och
en av de två övriga grupperna. Rådet handlägger frågor av principiell
betydelse, som innefattar riktlinjer för behandling av enskilda ärenden,
såsom antagande av hjälptabeller beträffande ersättning för sveda och värk
samt för lyte och men.

Nämndens verksamhet är mycket omfattande; under 1985 behandlades
inte mindre än 2 735 ärenden vid 122 sammanträden.

Hjälptabeller för bestämmande av ersättning för sveda och värk samt för lyte
och men

I svensk ersättningsrätt kompenseras lidande och obehag i personlig
livsföring med ersättning för sveda och värk under akut sjuktid och med
ersättning för lyte och men under tid av invaliditetstillstånd. I syfte att uppnå
en likformig och rättvis skadereglering har nämnden och försäkringsbolagen
sedan åtskilliga år tillbaka använt sig av hjälptabeller (ursprungligen
grundade på domstolsavgöranden) såsom utgångspunkt vid bestämmande av
ersättningsbelopp. Översyn av tabellerna har med jämna mellanrum vidtagits.
Därvid har kompletteringar i olika hänseenden skett, och normerna för
lyte och men har byggts ut med nya skadetyper. Det har även förekommit
jämkningar i de inbördes relationerna i ersättningsnivån för olika skadetyper
och åldersgrupper. I samband med att nuvarande regler om personskadeersättning
i skadeståndslagen trädde i kraft den 1 januari 1976 företogs en mer
omfattande översyn av tabellerna. Därefter har omarbetningar gjorts med
hänsyn till att nya ”Grunder för gradering av kvarstående men efter skador
(medicinsk invaliditet)” har blivit fastställda under 1981 av Personskadekommittén
inom Försäkringsbranschens Servicebolag. De senaste hjälptabellerna
för sveda och värk samt för lyte och men (cirkulär nr 2/1985 och nr
3/1985) antogs av nämndens råd den 7 december 1984.

Vid revision av tabellerna har anpassning skett till förändringar i penningvärdet.
Sedan 1981 prövas frågan om sådan anpassning varje år i nämndens
råd med ledning av konsumentprisindex. För 1986 har de senaste tabellernas
belopp höjts med 6 % (cirkulär nr 2/1986).

Vilken verkan standardökningen och de ändrade levnadsomständigheterna
i övrigt i samhället bör ha som förhöjande faktor vid bestämmandet av
ideellt skadestånd har under årens lopp diskuterats i olika sammanhang. Vid
tillkomsten av de nya personskadereglerna 1975 togs frågan upp av föredragande
statsrådet (prop. 1975:12 s. lllf), som uttalade i fråga om ersättningsnivån
vid ideell skada - varvid framför allt torde ha åsyftats sveda och värk
samt lyte och men - att det fanns skäl att ha en något generösare inställning
gentemot de skadelidande än som dittills hade kommit till uttryck i praxis.
Mot den bakgrunden skedde en ”standardhöjning” av ersättningsbeloppen i
sveda och värk-tabellen 1976 med koncentration till svår skada huvudsakligen
genom att höjningarna accentuerades vid längre sjuktid. I mars 1977
fastställde nämnden en hjälptabell angående ersättning för lyte och men, som

LU 1986/87:3

Bilaga 1

- förutom en anpassning till förändringar i penningvärdet - också innebar en
viss standardhöjning av ersättningsnivån. En arbetsgrupp inom nämnden
hade föreslagit en genomsnittlig höjning om 1,5 å 2 % för lätta skador
(10 % —19 % invaliditet), ca 17 % för medelsvåra skador (20 %-49 %
invaliditet) och ca 23 % för svåra skador (50 % invaliditet eller däröver). På
grund av det ekonomiska läget i samhället, bl. a. devalvering av kronan,
prisstopp m. m., hade inför beslut i frågan ett nytt förslag framlagts, som gav
till resultat att endast cirka hälften av den föreslagna höjningen genomfördes.

Ren ideell ersättning (sveda och värk samt lyte och men) vid s. k. maximalfall

Vid total invaliditet, svåra förlamningsfall och fullständig blindhet, särskiljer
nämnden i allmänhet inte ersättning för sveda och värk och gottgörelse för
lyte och men utan föreslår som regel ett sammanlagt belopp. Enligt nu
gällande normer förordar nämnden ersättning till en 25-åring med 315 000
kr. i s. k. större maximalfall (bl. a. förlamning i armar och ben) och med
275 000 kr. i s. k. mindre maximalfall (t. ex. förlamning i båda benen).

Ren ideell ersättning vid svår hjärnskada (medvetslöshet eller sänkt
medvetandegrad)

Den praxis som nämnden tillämpar vid denna skadetyp har utförligt
redogjorts för i cirkulärreferat nr 3/1985. Hittillsvarande praxis innebär att
nämnden föreslår ersättning med ett lägre belopp än vad normerna för
maximalfall utvisar. Denna praxis har emellertid ifrågasatts vid nämndens
senaste rådsmöte i december 1985. En arbetsgrupp inom nämnden har därför
tillsatts för att bereda frågan. Något yttrande av arbetsgruppen väntas inte
förrän tidigast i december i år.

Ersättning för lyte och men vid sexuella funktionsnedsättningar

Ersättningsnivån vid totalt sexuellt bortfall (innefattande även sterilitet)
ligger för närvarande på 106 000 kr. för en i övrigt oskadad 25-årig person.
Vid en jämförelse mellan sterilitet och förlust av förmågan att reagera
sexuellt (impotens) ses i ersättningshänseende något mindre allvarligt på
sterilitet. I de rekommendationer - enligt beslut av rådet vid sammanträdet
den 7 december 1984 - som tjänar som vägledning då nämnden har att
bedöma enskilda skadefall uttalades att i förhållande till ett totalt funktionsbortfall
ersättningen för endera skadan klart borde överstiga hälften av
ersättningen för totalskadan. Vid bestående funktionsnedsättning som
innebär en försämrad förmåga i något avseende men inte helt bortfall
uttalades att ersättningen kunde bedömas utifrån en glidande skala ner till
endast mindre ersättningsbelopp beroende på skadans svårighetsgrad. Även
vid andra skador än sådana som direkt drabbar organ eller nerver som har
med sexualfunktionen att göra ansågs ersättning kunna utgå om den sexuella
upplevelsen försämrats till följd av trafikskadan på ett mer påtagligt sätt.
Därvidlag avsågs främst svårare rörelseinskränkningar, deformiteter eller
värktillstånd.

LU 1986/87:3

Bilaga 1

För en uppföljning och utvärdering av tillämpningen har en arbetsgrupp
varit verksam med uppdrag att, efter studium av nämndens hittillsvarande
praxis, komma med synpunkter och rekommendationer. Arbetsgruppens
överväganden har överlämnats till nämndens råd .

Ersättning för olägenheter i övrigt

Ersättningsposten olägenheter i övrigt, som tillkom vid ändringarna i
skadeståndslagen 1975, är av huvudsakligen ideell karaktär, låt vara att i
nämndens praxis kostnader och kostnadsrisker liksom risker för smärre
inkomstförluster vägts samman med den renodlat ideella delen. Dess
viktigaste funktion är att kompensera skadelidande som trots skadan
verkligen anstränger sig för att upprätthålla sin prestationsförmåga. Ersättning
utgår således främst för anspänning i förvärvs- och hemarbete.
Olägenhetsersättningen bedöms individuellt i varje skadeärende med hänsyn
till olika faktorer såsom ålder, kön, yrke, miljö och levnadsvillkor. I
nämndens praxis har utvecklats vissa ersättningsnivåer. Frågan om en
anpassning av dessa till den förändring av penningvärdet som har skett under
senare år behandlas nu av en arbetsgrupp. Det är oklart om arbetsgruppen
kan redovisa något resultat i år.

Det bör anmärkas att olägenhetsersättningen utgör en inte oväsentlig del
av den totala ideella ersättningen.

Den utomrättsliga skaderegleringen är dominerande på personskadeområdet.
I den masshantering som det är fråga om måste finnas genomarbetade
system för normbildning, inte minst när det gäller ersättningsposterna sveda
och värk samt lyte och men. Nämnden har i sin verksamhet medverkat till att
få fram sådana hjälpmedel. Tillämpade normer har fått stöd av flera domar
av högsta domstolen (se NJA 1969 s. 469, NJA 1972 s. 81, NJA 1979 s. 129
och NJA 1982 s. 793). Metoden att använda standardiserade normer som
utgångspunkt för uppskattningen av skadeföljder av ideell natur har också
godtagits av departementschefen i den förut nämnda propositionen.

Ersättning till anhöriga

Enligt svensk rätt är en tredjemansskada inte ersättningsbar. Ideellt skadestånd
kan därför inte utgå till en skadelidandes anhörig. Däremot vill
nämnden peka på att man vid fastställande av t. ex. vårdkostnadsersättningar
till barn tar hänsyn till när en förälder har gått förlustig arbetsinkomst genom
att avstå från förvärvsarbete.

Nämndens synpunkter

Som ovan har anförts har högsta domstolen i flera publicerade rättsfall funnit
de ersättningsnormer som tillämpas utomrättsligt vara rimliga. Tvister
angående ersättning för ideell skada är inte så ovanliga.

Högsta domstolen saknar därför inte möjlighet att påverka rättsutvecklingen
mot högre skadestånd om så skulle vara påkallat av olika skäl, t. ex.
med hänsyn till en allmän standardhöjning i samhället. Anspråk på

LU 1986/87:3

Bilaga 1

skadestånd med anledning av en trafikolycka kan alltid bli föremål för
domstols prövning. Denna möjlighet utgör för den enskilde den viktigaste
rättssäkerhetsgarantin. Domstolarnas praxis bevakas av nämndens sekretariat,
och högsta domstolens prejudikat följs av nämnden. Trafikförsäkringsanstalterna
följer i så gott som samtliga fall nämndens rekommendationer.
Detta innebär att den skadelidande som väljer att inte processa för sitt
skadestånd får ersättning enligt gällande praxis.

Frågan om en allmän höjning av skadestånden för ideell skada måste enligt
nämndens åsikt ses i ett brett perspektiv där den totala kostnaden för
medborgarna måste beaktas. Saken kan således inte ses som en ekonomisk
fråga med verkningar enbart för trafikförsäkringen och annan försäkringsverksamhet.
Frågan har även en vidare rättspolitisk aspekt med allmänna
samhällsekonomiska hänsyn att ta. En höjning av nivån för ersättningarna
för ideella skador skulle öka skillnaderna mellan socialförsäkringssystemet,
där ersättning för ideell skada inte betalas, och försäkringssystemet i övrigt,
där ersättningen bestäms utifrån skadeståndsrättslig grund. Mot den angivna
bakgrunden är det svårt för nämnden att inom ramen för sin verksamhet ta
initiativ till någon större allmän höjning av nivåerna för ersättning för ideell
skada. Däremot är nämnden inte främmande för att vid sin årliga översyn av
hjälptabellerna på nytt överväga en sådan höjning med anledning av
standardutvecklingen i samhället som 1977 ansågs inte då kunna genomföras
fullt ut. En översyn av reglerna och praxis på området, som en av
motionärerna har efterlyst, gärna med både internationella och samhällsekonomiska
jämförelser, skulle kunna vara av värde för den fortsatta rättsutvecklingen.
Nämnden ser dock för närvarande inget behov av en ändrad
lagstiftning beträffande ersättning för ideell skada.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Riksförbundet vill inledningsvis understryka att den svenska skadeståndsrätten
i de av motionärerna berörda hänseendena bör bedömas med
utgångspunkt från de förhållanden som råder här i landet. En viktig faktor i
detta sammanhang är vårt mycket väl utbyggda socialförsäkringssystem som
kan sägas utgöra basen för vår skadeståndsrätt på personskadeområdet. Mot
denna bakgrund kan inte riksförbundet dela uppfattningen att skadeståndsrätten
i Sverige är dåligt utvecklad. För inkomstförlust och skadebetingade
kostnader utgår full ersättning. När man talar om nivån på den ideella
ersättningen måste man beakta att den är uppdelad i tre olika poster; sveda
och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. Olägenheter i övrigt avser
t. ex. anspänning i arbetet, kostnader eller kostnadsrisker som är av mindre
omfattning och ej ersätts särskilt och ibland besvär i den dagliga livsföringen.
Ersättningsbeloppen är betydande, vid lägre invaliditetsgrader ofta avsevärt
mycket högre än vad som utgår för lyte och men.

Vid en jämförelse med andra länders skadeståndsrätt kan de ersättningar
som kommer i fråga för ideell skada enligt svensk skadeståndsrätt många
gånger förefalla låga. Det är emellertid inte rättvisande att jämföra enbart

LU 1986/87:3

Bilaga 1

beloppens storlek. För att jämförelsen skall bli korrekt krävs att samtliga de
omständigheter som bestämmer ersättningens innehåll och storlek beaktas.
Som exempel kan nämnas att av ett skadeståndsbelopp i USA kan hälften gå
till betalning av advokatarvode. Vid en totalbedömning framstår den i
enlighet med svenska skadeståndsrättsliga regler bestämda ersättningen för
ideell skada inte sällan som fördelaktig.

Den utveckling av skadeståndsrätten som sker i praxis på personskaderättens
område äger rum genom avgöranden av de högsta dömande instanserna
samt de nämnder som är satta att enligt fastställda regler svara för att kravet
på bl. a. enhetlighet tillgodoses inom olika områden. De gällande normerna
för ersättning för sveda och värk samt lyte och men har stöd av flera
avgöranden från högsta domstolen (t. ex. NJA 1969 s. 469, NJA 1972 s. 81
och NJA 1982 s. 793). Däremot finns ännu inget HD-avgörande som rör
frågan om den ideella ersättningens storlek i förhållande till den skadades
medvetandegrad. Helhetsbilden av det nuvarande systemet uppfyller enligt
riksförbundets mening väl kravet på rättssäkerhet.

Ersättning enligt skadeståndslagen för sveda och värk samt lyte och men är
tänkt som en kompensation för den skadades personliga lidande. Är en skada
så svår, att man på medicinska grunder måste göra bedömningen att den
skadade inte upplever något lidande, reduceras ersättningen.

Om det föreligger minsta tvekan i fråga om kontaktbarhet och medvetandegrad,
väljer man regelmässigt att utge full eller i det närmaste full
ersättning. På grund av ersättningens natur kan den inte övergå till anhörig.
En utvidgning av kretsen av ersättningsberättigade till att omfatta även
tredje man skulle därför kräva en lagändring.

En generell höjning av ersättningsnivån skulle givetvis medföra premiehöjningar.
Väljer man att i stället omfördela ersättningarna t. ex. på så
sätt att svårt skadade erhåller högre ersättning och lättare skadade lägre
ersättning än i dag skulle detta sannolikt påverka storleken av de samlade
kostnaderna på ett fördelaktigt sätt.

Mot bakgrund av vad som anförts i ovan nämnda motioner vill riksförbundet
avslutningsvis hävda att försäkringsbolagens hantering av personskadeärenden
och därmed sammanhängande skadeståndsrättsliga frågor sker helt i
överensstämmelse med de bestämmelser och den praxis som finns på
området. Då frågan om ersättningens nivå närmast är av rättspolitisk natur
och då försäkringsbolagen inte har något självständigt intresse av att
ersättningen avseende ideell skada skall hållas på någon viss nivå kan det
sägas att bolagen saknar anledning att ta ställning till motionärernas
hemställan. Sammanfattningsvis anser riksförbundet emellertid att det med
hänsyn till innehållet i gällande rätt och praxis inte föreligger något
omedelbart behov av en översyn av skadeståndsrätten. Den fortsatta
utvecklingen på området bör, som hittills, överlåtas åt rättstillämpningen.

LU 1986/87:3

Bilaga 1

Folksam

Ersättningsnivån vid ideell skada

Ersättningsnivåerna anpassas successivt till penningvärdets förändring. En
viss höjning av menersättningen med hänsyn till den stigande standarden i
samhället skedde också sedan de nya reglerna i 5 kap. skadeståndslagen trätt
i kraft den 1 januari 1976. Beträffande ersättningar under posten ”olägenheter
i övrigt” har dock inte någon uttrycklig justering skett med hänsyn till
penningvärdets försämring.

De belopp som kommer i fråga enligt de tabeller och normer som används i
skaderegleringen accepteras i de allra flesta fall av de skadelidande och deras
företrädare. När domstolarna tar ståndpunkt brukar inte heller några mera
betydande avvikelser bli aktuella. Man har alltså anledning anta att de nivåer
som praxis nått fram till i stort sett återspeglar en rimlig avvägning mellan de
skadelidandes och försäkringskollektivens intressen.

Vid jämförelse med förhållandena i andra länder måste man hålla i minnet
att skadestånd vid personskada i Sverige inte bara omfattar sveda och värk
samt lyte och men. Posten ”olägenheter i övrigt” innebär en kraftig
förstärkning av den ideella ersättningen, och uppgår i de flesta skadefall till
högre belopp än menersättningen. Därtill kommer rätten till full ersättning
för inkomstförlust och kostnader, vilka poster i svårare skador kan uppgå till
miljonbelopp utöver de ersättningar som ges från socialförsäkring och andra
anordningar. I vissa länder, t. ex. USA, skall skadeståndet ofta täcka även de
delar av skadan som i vårt land ersätts av sådana källor vid sidan av
skadeståndet.

Det är betydelsefullt att standardhöjningen i samhället kommer de
skadelidande till del. Folksam anser det viktigt att ersättningsbeloppen ses
över så att en eftersläpning inte uppkommer, även om därigenom en viss
ökad belastning uppkommer på de betalande kollektiven. Den justering som
skedde i mitten av 1970-talet tillgodosåg i viss utsträckning intresset att hålla
de skadelidande kompenserade inte bara för inflationen utan också för
standardhöjningen. Trots att löneindex varit stagnerande har höjningen av
ersättningsbeloppen sedan 1979 sammanlagt uppgått till 75 å 80 %. En
ytterligare höjning bör i första hand komma de svårare fallen (medicinsk
invaliditetsgrad 30 % och däröver) till del. Härutöver bör man uppmärksamma
problemet med anpassning av olägenhetsersättningen till inflationen.

Man kan också behöva se över relationen mellan ersättningen till skadade
med olika svåra skador beroende bl. a. på ändrade medicinska förutsättningar.
Ersättningen vid maximal skada (s. k. stort maximalfall) ligger enligt vår
uppfattning lågt i förhållande till närmast lägre nivå (s. k. litet maximalfall).

Folksam anser det vidare befogat att man väsentligt höjer de ideella
skadestånd som utgår vid våldtäkt. Beloppen i nuvarande praxis är för låga
med hänsyn till det allvarliga och chockartade övergrepp som en våldtäkt
innebär.

Någon lagstiftning som anger nivåerna av ideellt skadestånd tror vi inte på.
Det är inte lämpligt att fixera ersättningsbelopp eller ramar i lagtext. De

LU 1986/87:3

Bilaga 1

riktlinjer som behövs kan lämpligen utarbetas av trafikskadenämnden och
brottsskadenämnden.

Ersättningen vid nedsatt medvetandegrad m. m.

I Gunnel Jonängs motion gäller problemet om skadestånden för ideell skada
även i fortsättningen skall reduceras när den skadade drabbats av svår skada,
med sänkt medvetandegrad eller medvetslöshet som följd, och inte själv kan
använda pengarna. Gunnel Jonäng kritiserar nuvarande praxis, som innebär
att beloppen för lyte och men reduceras och i vissa fall även periodiseras.

Praxis i dessa frågor har utvecklats inom trafikskadenämnden. Några
vägledande domstolsavgöranden finns inte. Nämndens praxis återspeglar
tanken i svensk rätt att ersättningen för ideell skada inte i och för sig
kompenserar något som har förlorats utan snarare är avsedd att användas för
olika ändamål som kan lindra skadan och neutralisera skadeföljderna.
Genom anknytningen till den skadelidandes besvär och lidande på grund av
skadan har ersättningen en starkt personlig karaktär. I och med att den
skadade helt eller delvis saknar möjlighet att på något sätt för egen del
tillgodogöra sig beloppen har ansetts att dessa bör vara lägre än de normala.

Reducering och periodisering av ersättningsbeloppen är uttryck för att en
skadad som är medvetslös eller drabbats av nedsatt medvetandegrad bedöms
ha betydligt sämre möjligheter på grund av sin skada att uppnå normal
livslängd. Denna praxis har tillämpats i flera decennier och tidigare inte
ifrågasatts, t. ex. i den formen att talan om ytterligare ersättning väckts vid
domstol. Vår erfarenhet är att såväl reducering som periodisering godtagits
av dem som företräder de skadelidande inom dessa kategorier.

Denna tillämpning av skadeståndsreglerna kan givetvis väcka kritik och
upplevas som stötande, framför allt av dem som inte känner till motiven.
Även om praxis har accepterats som rimlig anser Folksam därför att den bör
ses över med tanke på den reaktion som uppkommit. Under en sådan
utredning bör bl. a. beaktas att bedömningen av skadefallen måste ske på
grundval av beprövad medicinsk erfarenhet.

Gunnel Jonängs motion berör också den omdiskuterade frågan om
ersättning till skadads anhöriga, t. ex. till föräldrar för inkomstförlust i
samband med vård av skadat barn. Detta spörsmål har enligt vår mening lösts
på ett tillfredsställande sätt genom att ersättning utges om en förälders
närvaro är medicinskt nödvändig för vården av ett skadat barn. I stor
utsträckning kan föräldrars och andra närståendes vårdinsatser kompenseras
genom den ersättning för vårdkostnader som bestäms i ett skadefall.

Sammanfattning

Folksam anser att frågan om en översyn av ersättningen vid ideell skada bör
tas upp inom trafikskadenämnden.

Den ideella ersättningen vid våldtäkt bör höjas.

Praxis angående ersättning för ideell skada vid nedsatt medvetandegrad
eller medvetslöshet bör ses över.

LU 1986/87:3

Bilaga 1

Ersättning till skadads anhörig har för närvarande en tillfredsställande
lösning i praxis.

Försäkringsjuridiska föreningen

Inledningsvis noteras att båda motionärerna enbart behandlat ersättning för
ideell skada och förordar en allmän förhöjning av denna. Vid övervägande
om vilken nivå som kan anses skälig och rimlig för den ideella ersättningen
måste man emellertid enligt föreningens mening beakta den svenska
ersättningsrätten i sin helhet.

En grundläggande tanke vid utformandet av 5 och 6 kap. skadeståndslagen
var å ena sidan att den som drabbades av personskada alltid (bortsett från
jämkning i extrema fall av medvållande enligt 6 kap. 1 §) skulle beredas full
täckning för inkomstförlust och kostnader samt att såväl över- som underkompensation
skulle undvikas. Å andra sidan skulle därutöver ersättning
utgå för ideell skada. Som framgår av propositionen 1975:12 s. 111-112
ansåg föredragande statsråd skäl finnas ”att ha en något generösare
inställning gentemot skadelidande än den som hittills kommit till uttryck i
praxis”. Så har otvivelaktigt också skett under det decennium som förflutit
sedan den nya lagens ikraftträdande.

Inom personskaderätten har ersättning för ideell skada kommit att
dominera dels genom införandet av den nya ersättningsformen ”olägenheter
i övrigt”, dels genom en generell ”standardhöjning” i personskadenämndernas
praxis och dels slutligen genom att ersättning för ideell skada konsekvent
årligen värdesäkras i full anslutning till basbeloppet. Samtidigt har - i
synnerhet under senare år - reallönenivån släpat efter varigenom värdet av
den ideella ersättningen jämförelsevis stigit avsevärt. Härtill kommer att
ersättningen är helt skattefri vilket, med efterhand ökat skattetryck,
ytterligare accentuerar det ökade värdet för den enskilde skadelidanden.

När man gör en jämförelse mellan ersättningsnivån för personskada i
Sverige och de ofta till synes nästan spektakulära ersättningsbelopp som
förekommer i vissa andra länder-t. ex. USA-glömmer man alltför ofta bort
att en skadad och sjuk person i Sverige får huvuddelen av sin ekonomiska
förlust täckt genom ett - i jämförelse med andra länder - utomordentligt väl
utbyggt socialt försäkrings- och skyddssystem som regleras genom lag och
allmän försäkring, lag om arbetsskadeförsäkring, kollektiva avtalsförsäkringar
(AMF) och olika allmänna pensionssystem. Räknar man fram
kapitalvärdet av en förlustersättning som utges från det allmänna och genom
skadestånd för en 25-åring med en ganska normal inkomstnivå, ca 80 000 kr.,
som blir arbetsoförmögen efter exempelvis en trafikskada, blir värdet ca 4
milj. kr. Härtill skall läggas en kostnadsersättning som vid en svår skada
sällan understiger 1 milj. kr. i kapitalvärde (handikappersättning och
kostnadslivränta) samt den ideella ersättningen som - om hänsyn tas till
skattefriheten - kan värderas till ytterligare bortåt 1 milj. kr. vid exempelvis
en tetraplegiskada. Beaktar man slutligen att ersättningen helt kommer den
skadade till godo - inte som i vissa länder där hälften eller en tredjedel tas i
anspråk för rättegångs- och ombudskostnader - finner man att sådana
jämförelser knappast är lämpade som grund för en generell höjning av

LU 1986/87:3

Bilaga 1

ersättningsnivån i Sverige.

En jämförelse försvåras också av att man i andra länder ofta inte gör en
klar åtskillnad mellan ersättning för ideell skada och ersättning för ekonomisk
förlust. Det kan därför inte bestämt sägas att nivån är lägre i Sverige. I
jämförelse med övriga nordiska länder är den klart högre.

Den reducering av ersättningen för ideell skada som kritiseras i motion
L206 i fall då den skadade själv inte kan tillgodogöra sig ersättningen på
grund av att han/hon är konstant medvetslös och ej kontaktbar (observera att
reducering endast förekommer i sådana klara och medicinskt dokumenterade
fall) grundas på att ersättning för ideell skada är en rent personlig
kompensation för lidande och obehag som den skadade själv upplever, att
enligt en grundläggande regel i svensk skadeståndsrätt s. k. tredjemansskada
inte ersätts samt att vid dödsfall ersättning för ideell skada bortfaller helt
såvida inte avtal dessförinnan träffats eller ersättning utbetalats a conto,
vilket är brukligt vid svåra och livshotande skador.

Önskar man införa ett nytt system vari ersättning för ideell skada skall
tillfalla anhöriga (eller dödsboet vid dödsfallsskador) torde man tvingas
stadga att sådan ersättning utges även i de fall den skadade blir återställd men
med kvarvarande invaliditet och vid dödsfall. Då den skadade inte själv kan
tillgodogöra sig ersättningen borde den logiskt sett bortfalla helt för denne
men i stället ersättas med särskild kompensation för anhöriga.

Ett sådant system skulle otvivelaktigt medföra avsevärda svårigheter när
det gäller att finna vilka grunder som skulle tillämpas för ersättningens
storlek i enskilda fall. Gränsdragningsproblem skulle också uppkomma i
fråga om kretsen av ersättningsberättigade m.m.

En betydelsefull faktor vid bedömningen av om en generell höjning och
utvidgning av rätten till ersättning för ideell skada bör göras är den
ekonomiska. Personskadeersättning på den ideella sidan täcks så gott som
uteslutande av försäkringspremier. Enda undantaget av betydelse torde vara
skador för vilka staten svarar direkt. Genom den allmänna ökning som
onekligen skett i fråga om ersättning för ideell skada och genom ökning av
skadefrekvensen har premienivån stigit avseevärt. Inom sakförsäkringsområdet
- där de flesta personskador på skadeståndsrättslig grund ersätts - har
nivån under det senaste året stigit med 30-50 %. Det vore av ondo om
försäkringspremierna skulle nå en sådan nivå att de får en prohibitiv verkan
så att konsumenten avstår från försäkringsskydd - tecken härpå föreligger
redan nu.

Med hänsyn till vad ovan anförts vill Försäkringsjuridiska föreningen
avråda från betydande generella höjningar av ersättning för ideell skada
och/eller utvidgning av rätten till ersättning till tredjeman.

En försiktig standardhöjning av i synnerhet ersättningen för lyte och
stadigvarande men kan däremot enligt föreningens mening accepteras. Med
en strikt gränsdragning gentemot ersättning för ”olägenheter i övrigt” skall
ersättningen för lyte och men innefatta sådana förhållanden som beskrivs i
propositionen 1975:12 s. 112 överst, dvs. ”ett sådant förhållande som att
arbetstiden successivt har förkortats och att fritiden därmed har fått en allt
större betydelse för de flesta människor. En skada som nedsätter möjligheten
att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt blir av denna anledning avsevärt

LU 1986/87:3

Bilaga 1

mera kännbar än tidigare.” En rimlig höjning av menersättningen framför
allt vid svårare invaliditet bör emellertid kunna göras utan särskild lagstiftning.

Landstingsförbundet

I motionerna förs fram förslag om en översyn av skadeståndsrätten och då
speciellt med inriktning på normerna för bestämning av ideell ersättning.
Den ideella ersättningen är relaterad till det lidande och de besvär som en
skadad drabbas av i den personliga livsföringen. Ersättningsnivån baseras
inte uteslutande på en ekonomisk värdering av det lidande och de besvär som
den skadade drabbas av utan hänsyn tas även till de ekonomiska konsekvenserna
för den skadeståndsskyldige. En större förändring av dessa ersättningar
påverkar kostnaderna för sådana försäkringar som lämnar ersättning
enligt skadeståndsrättens normer.

För landstingens vidkommande får en höjning av ersättningsnivåerna
betydelse framför allt i fråga om kostnaderna för trygghetsförsäkringen,
bl. a. för arbetsskador, och patientförsäkringen. Eftersom den allmänna
försäkringen ger ett grundläggande skydd vid inkomstförlust består den
ersättning som lämnas från dessa försäkringar till största delen av ideell
ersättning. För patientförsäkringens del gäller att de utbetalda ideella
ersättningarna motsvarar närmare 70 % av de totala skadekostnaderna. Om
exempelvis ersättningsnivån höjs med i genomsnitt 25 % ökar landstingens
kostnader för patientförsäkringen med drygt 18 % motsvarande ca 13 milj.
kr. per år. Till detta kommer en kostnad för uppräkning av skadereserven för
inträffade inte reglerade skador om ca 40 milj. kr.

En kraftig generell uppräkning av de ideella ersättningarna i skadeståndsrätten
kan därför påverka möjligheterna att bibehålla och utveckla samordningen
av de nämnda personskadeförsäkringarna med skadeståndsrätten.
Även samordningen i förhållande till socialförsäkringen påverkas.

Även om det med hänsyn till de redovisade förutsättningarna inte finns
något större utrymme för generella uppräkningar av de ideella ersättningarna
är det uppenbart - utifrån vad som anförs i motionerna och den debatt som
förs - att nuvarande beräkningsnormer i vissa avseenden behöver ses över.

Normerna för bestämning av ideell ersättning utvecklas i den praktiska
tillämpningen av domstolar men också till stor del av de för försäkringsbranschen
gemensamma rådgivande nämnderna. Eftersom antalet domstolsavgöranden
av prejudicerande betydelse är få får den praxis som utvecklas
inom försäkringsbranschen stor betydelse. T rots att de ersättningsnivåer som
rekommenderas av de rådgivande nämnderna successivt omprövas finns
ändå en risk att alltför få prejudicerande avgöranden kommer att påverka
praxis. Denna utveckling har sin grund i att det tar lång tid och kan leda till
stora kostnader att föra fram en principfråga till ett prejudicerande avgörande.
Speciellt med tanke på den skadelidande och vad ett domstolsförfarande
kan innebära i form av osäkerhet och väntan är ett ökat antal processer inte
en lösning som i första hand eftersträvas.

Det är däremot angeläget att försäkringsbranschens gemensamma rådgivande
nämnder på egen hand tar hänsyn till utvecklingen och den förändrade

LU 1986/87:3

Bilaga 1

synen på den ideella ersättningen och snabbare beaktar denna i sina
rekommendationer om ersättningsnivåer. Styrelsen förutsätter att så kommer
att ske.

I fråga om patientförsäkringen har patientförsäkringens samrådsgrupp
tillsatt en speciell arbetsgrupp med uppdrag att pröva förutsättningarna att
till mycket allvarligt skadade patienter utbetala förskott på den ideella
ersättningen så snart skadan bedömts ersättningsbar. Därefter bör ersättningen
utbetalas i form av årliga belopp för att sedan när patientens tillstånd
förbättrats eventuellt omprövas så att resterande belopp lämnas i form av en
engångssumma. Ersättningen bör beräknas utan jämkning. Med den utbetalningsordningen
får den skadade i ett tidigt skede utöver ersättning för
ekonomisk skada även en del av den ideella ersättningen.

Förbundsstyrelsen finner mot bakgrund av vad som anförts ovan, att
någon särskild översyn av skadeståndsrätten med inriktning på normerna för
bestämning av ideell ersättning för närvarande inte borde vara erforderlig.

Landsorganisationen i Sverige
Tjänstemännens Centralorganisation

Ersättning för ideell skada vid svår hjärnskada med sänkt medvetandegrad
eller medvetslöshet

Frågan om ideell ersättning till medvetslösa personer eller personer med
sänkt medvetandegrad har inte i något fall prövats av högsta domstolen. Inte
heller har denna fråga diskuterats i något av förarbetena till skadeståndslagen.
Snarare finns det ett visst underlag för att någon reduktion inte skall ske.
I rättsfallet NJA 1972 s. 81 tillämpades det högsta beloppet för sveda och
värk enligt trafikskadenämndens normer trots att den skadelidande hade
varit medvetslös på grund av skallfraktur viss tid.

Utvecklingen av praxis har i stället skett genom den prövning som
trafikskadenämnden gör av trafikskadefall.

Trafikskadenämndens praxis innebär sammanfattningsvis:

Ersättning lämnas med ett väsentligt lägre belopp om den skadelidande
varit omedveten om sin situation eller drabbats av en sänkt medvetandegrad.

Ett annat drag i nämndens praxis i fall där den skadade är medvetslös eller
drabbats av nedsatt medvetandegrad är att ersättningen ibland endast
bestäms för begränsade tidsperioder (periodiseras).

Den praxis som trafikskadenämnden har utvecklat har även i huvudsak
tillämpats av andra försäkringssystem som lämnar ersättning enligt skadeståndsrättsliga
normer. Exempelvis Patientförsäkringen, Läkemedelsförsäkringen.

LO och TCO har stor förståelse för att denna tillämpning av skadeståndsreglerna
väckt kritik och upplevs som stötande av allmänheten. Tillämpningen
har inte någon som helst förankring hos allmänheten som har en naturlig,
mänsklig känsla för att svåra skador bör föranleda avsevärda skadeersättningar.

Resonemang som att t. ex. föräldrar till svårt skadade barn skulle använda
pengar för egen vinning anser vi inte relevanta i dessa sammanhang. Man får

LU 1986/87:3

Bilaga 1

utgå ifrån att dessa föräldrar använder pengarna på ett sådant sätt att de
verkligen kommer barnet till handa.

Nämndens praxis beträffande periodiseringen av ersättningsbeloppen kan
även uppfattas som att försäkringsbolagen vill spekulera i den skadades svåra
situation och ibland begränsade utsikter till överlevnad. Bl. a. mot bakgrund
av att rätten till ersättningen förfaller om den skadelidande avlider innan den
skadeståndsskyldige har utfäst sig att betala sådan ersättning eller att
ersättningsskyldigheten ålagts genom dom, som dock inte behöver ha vunnit
laga kraft.

Även om läkarvetenskapen kommer allt längre i analysen av olika
medvetandegrader (se t. ex. angående dödsbegreppet SOU 1984:79) förefaller
det näst intill omöjligt att utveckla en praxis som på ett rättvist sätt beaktar
skillnader i de enskilda fallen vid prövningen av hur stor reduktionen av
normalersättningen skall vara. Detta framgår även av trafikskadenämndens
praxis som uppvisar en variation vid bedömningar som inte alltid kan
motiveras med hänsyn till det medicinska underlaget.

De skadefall som inträffar per år och som leder till dessa svåra hjärnskador
är totalt sett inte många. En liberalare inställning i dessa svåra skadefall torde
inte ha någon betydelse för försäkringstagarnas premienivå.

LO och TCO anser därför det vara möjligt att i stället tillämpa en praxis
utan reduktioner och periodiseringar beträffande ersättning för ideell skada
vid svår hjärnskada med sänkt medvetandegrad eller medvetslöshet, dvs.
någon särbehandling är inte motiverad.

Ersättningsnivån vid ideell skada

Arbetstiden har successivt förkortats, semesterledigheten har förlängts,
standarden har höjts, vilket medfört att fritiden fått allt större betydelse och
ett mer omfattande innehåll för de flesta människor.

Detta har även medfört att de ideella ersättningarnas bedömning och
storlek lyfts fram i dagsljuset. En skada som nedsätter en persons möjligheter
att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt blir av denna anledning avsevärt
mer kännbar än tidigare.

Mot bakgrund av detta är det också viktigt att ersättningar för ideell skada
följer den standardhöjning som återfinns i samhället i övrigt.

En viss mindre höjning skedde av menersättningen sedan de nya reglerna i
5 kap. skadeståndslagen trädde i kraft. Den nya ersättningspost, olägenheter
i övrigt, som tillkom i samband med den nya skadeståndslagen har emellertid
inte varit föremål för motsvarande anpassning till standardhöjningen.

Vid en uppräkning bör särskilt uppmärksammas att eftersom denna
ersättningspost aldrig anpassats till penningvärdeförsämringen bör hänsyn
tas till detta när uppräkning sker.

Olägenheter i övrigt

Tillämpningen av schabloner vid ersättningen för ideell skada är något som
sedan mycket lång tid använts vid fastställande av ersättning för sveda och

LU 1986/87:3

Bilaga 1

värk samt lyte eller annat stadigvarande men.

Ett ersättningssystem som medför omfattande utredningar i varje enskilt
skadefall i syfte att exakt värdera att de anspänningar och de besvär som
drabbat den skadelidande leder enligt LO:s och TCO:s mening inte till
tillfredsställande resultat. Att rätt bedöma de olika faktorer som grundar rätt
till ersättning torde vara svårt och medför risker för godtycklig bedömning.

Inte minst förefaller det mycket besvärligt att i varje enskilt fall försöka
bedöma den skadelidandes anspänning och besvär i en oviss framtid.
Omständigheterna vid utredningstidpunkten blir sannolikt avgörande, vilket
i kombination med utredningssvårigheterna inte medför en rättvis ersättning
vid jämförelse mellan olika skadelidanden.

LO och TCO anser att de motiv som ligger bakom användningen av
schabloniserad ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande
men även är giltiga för ersättningsposten ”olägenheter i övrigt”.

Uppmärksammas bör att en sammanslagning görs av ersättning för
olägenheter i övrigt och av skadan förorsakade merkostnader. Detta medför
att den skadelidande får en för låg ersättning eftersom man vid bedömningen
lägger samman dessa båda ersättningar vilket strider mot de intentioner
lagstiftaren framfört i propositionen till den nya skadeståndslagen.

LO och TCO har under lång tid uppmärksammat och påtalat de brister
som tas upp i motionerna och vi anser inte minst med hänsyn till den rådande
allmänna rättsuppfattningen att en ändring av nuvarande praxis genomförs
på så sätt att ideell ersättning till personer med svår hjärnskada, med sänkt
medvetandegrad eller medvetslöshet inte reduceras eller periodiseras, att en
anpassning till förändring i konsumentprisindex sker beträffande ersättningsposten
olägenheter i övrigt samt att den ideella ersättningen anpassas till
standardhöjningen i samhället.

LU 1986/87:3

Bilaga 1

Hjälptabeller

Ersättning för sveda och värk

Med sveda och värk avses personligt lidande under akut sjuktid.
För år 1986 är beloppen höjda med 6 %.

Grundbelopp per månad

Under 3 mån. från Därefter under Därefter, kr.
skadedagen, kr. högst 3 mån., kr.

1. Vid sjukhusvård

1.1 Svår skada1 2 500 1 800 1 3002

1.2 Annan skada 1 800 1 800 1 3002

2. Vid annan vård under

sjuktiden3 1 100 1 100 500

1 Svår kross-, slit-, bränn-, skall- eller ansiktsskada, betydande skador på skilda
kroppsdelar, frakturer med omfattande mjukdelsskador och liknande.

2 Under högst 6 månader. Längre tid specialbedöms.

3 Om sjukhusvård inledningsvis förekommit börjar denna beräkning i stället från
utskrivning från sjukhus. Beloppen reduceras i den mån hel sjukskrivning inte
föreligger. Om sjukskrivningstiden förlängs uteslutande i avvaktan på arbetsvårdande
åtgärder eller pensionering anses förlängningstiden inte som akut sjuktid. Akut
sjuktid över tre år får bedömas särskilt.

Grundbeloppet kan höjas (10-50 %) vid särskilda omständigheter. Höjningen
beräknas på gällande grundbelopp vid ”annan vård under sjuktiden”. Beträffande
vanligare sådana omständigheter bör höjning ske enligt följande.

50 % Vård på IVA-avdelning

40 % Skallsträck, gipsvagga eller 2 stycken omfattande gips (som vardera fixerar
minst 2 stora leder, exempelvis fot-knäled)

30 % Halo-väst, externfixation (Hoffman) av bäckenfraktur, tibia- eller femursträck,
thoracobrachial- (arm-bål-)gips (bästa arm), käkfixation
20 % Thoracobrachialgips (sämsta arm), hög armgips (inkl. armbåge, bästa arm),
Bostonkorsett externfixation (Hoffman) av lårben, tarmstomi, blåsstomi,
djupa infektioner med dagliga omläggningar (under omläggningstiden)

10 % Hög armgips (sämsta arm), helbensgips eller externfixation (Hoffman) av
underben

Mindre än 10 % medför ingen förhöjning. Här inkluderas underbens-underarmsgips,
gips av fingrar, knäkappa, gång med en eller två kryckkäppar, gångbockar samt
enklare dränage (galla) även om dränaget sitter under mycket lång tid.

”Svår smärta” under behandlingstiden i hemmet medför- under högst 6 mån. - en
förhöjning med normalt 20 %. I undantagsfall kan förhöjning ske upp till 40 %.
Förhöjningen lägges ovanpå övriga procentuella tillägg - dock högst 50 % totalt.

För smärtsam tandbehandling, smärtsam sjukgymnastik eller annan smärtsam
behandling som sker under tid då sjukskrivning ej föreligger och som
sålunda ej omfattas av ersättning enligt ovan, beräknas ersättning med 105
kr. per behandlingstillfälle.

Ersättning för lyte och men

Med lyte och men avses personligt lidande och obehag under invaliditetstid,
men omfattar ej olägenheter i övrigt; jfr 5 kap. 1 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen.

Tabellerna avser inte ersättning i s. k. maximalfall såsom särskilt svåra

LU 1986/87:3

Bilaga 2

förlamningsfall. Nivån för den totala ersättningen till en 25-åring avseende
sveda och värk samt lyte och men utgör i sådana fall 295 000 kr. (större
maximalfall) och 260 000 kr. (mindre maximalfall).

För barn som är 15 år och yngre sker en höjning med 10 % av
ersättningsbeloppen för den som är högst 25 år.

För år 1986 är beloppen höjda med 6 %.

Ortopediska skador

Benförkortning, felställning, rörelseinskränkning m.m.1

		Den skadades ålder:
In validitetsgrad	Högst 25 år	Ca 50 år	Ca 70 år
10 %	11 000	8 500	4 500
15 %	15 000	11 500	6 000
20 %	20 000	15 000	8000
25 %	25 000	19 000	10 000
35 %	35 000	26 500	17 500
50 %	53 000	40 000	26 500
60 %	63 000	47 500	31 500
65 %	73 000	55 000	36 500
100 %	133 000	100 000	67 000

1 Tillägg görs för ärr eller andra utseendemässiga följder. Svårare värk förutsätts vara
beaktad vid invaliditetsgraderingen.

Amputation av ben, arm eller finger2

Amputation av	Invalidi- tetsgrad	Högst 25 år	Ca 50 år	Ca 70 år
Underben	25 %	45 000	33 500	18 000
Lårben	40 %	63 000	47 500	31 500
Underarm3	60 %	81 000	61 000	40 500
Överarm4	70 %	101 000	76 000	51 000
Ring- eller lillfinger	6 %	10 000	7 500	4 000
Lång- eller pekfinger	10 %	15 000	11 500	6 000
Tumme	25 %	29 000	22 000	11 500
Handens alla fingrar	53 %	74 000	56 000	37 000

2 Beloppen förutsätter god protesfunktion och innefattar ersättning för amputationsdefekten.
Tillägg görs för särskilt framträdande utseendemässiga följder. Svårare
värk förutsätts vara beaktad vid invaliditetsgraderingen.

3 Två tredjedelar av underarmen (bibehållen bicepsfunktion)

4 Mer än hälften av överarmen

LU 1986/87:3

Bilaga 2

Skallskador (skador på centrala nervsystemet)1

Invaliditelsgrad	Högst 25 år	Den skadades ålder: Ca 50 år Ca 70 år
10 %	11 000	8 500	4 500
15 %	15 000	11 500	6 000
20 %	20 000	15 000	8 000
25 %	25 000	19 000	10 000
35 %	39 000	29 500	15 500
50 %	69 000	52 000	27 500
65 %	98 000	74 000	39 000
100 %	157 000	118 000	63 000

1 Beloppen inkluderar ersättning för rörelseinskränkningar och liknande handikapp.

Ögonskador2

Invalidi-

tetsgrad

Högst 25 år

Ca 50 år

Ca 70 år

Blindhet på

20 %

35 000

26 500

14 000

ett öga

20 % (protes)

41 000

30 500

16 500

2 Tillägg görs för utseendemässiga följder. Även andra ögonskador än blindhet bör
bedömas med utgångspunkt i denna tabell.

Vissa andra skadetyper3

Förlust av luktsinnet	28 000	Förlust av njure	35 000
Förlust av lukt- och smaksinnet	35 000	Förlust av mjälte	18 000
Fullständig dövhet på ett öra	31 000	Förlust av frisk tand	1 600
Fullständig dövhet på båda öronen	119 000

3 Beloppen avser normalfall. Finns också andra skadeföljder kan jämkning ske.
För äldre personer jämkning nedåt och för barn höjning.

Vid dövhet tillägg för öronsus, balansrubbningar och liknande. Vid förlust av njure
eller mjälte inkluderar beloppen normalt operationsärr. För särskilt framträdande
ärr kan dock göras tillägg.

Vid tandskador förutsätts god tandstatus. Förlust av del av tand ersätts med halva
beloppet.

LU 1986/87:3

Bilaga 2

Exempel på ersättning för olägenheter i övrigt
Exempel 1

54-årig man skadad år 1978,
invaliditet 35 %

Årsbelopp i ersättning för olägenheter bestämt till 4 000 kr.

1. Redan förfallna årsbelopp

(beslut i ärendet år 1986) 4 000 kr. x 7 28 000 kr.

2. 4 000 kr. x 12,4(livsvarighetsfaktor) 49 600 kr.

Avrundat engångsbelopp 80 000 kr.

Exempel 2

19-årig kvinna skadad vid ett års ålder,
invaliditet 35-40 %

Årsbelopp i ersättning för olägenheter bestämt till 5 000 kr
5 000 kr. x 18,4(livsvarighetsfaktor)

Engångsbelopp

92 000 kr.
92 000 kr.

LU 1986/87:3

Bilaga 3