om situationen i Afghanistan (Betänkande 1987/88:UU2 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande

om situationen i Afghanistan

1987/88:2

Motionerna

I motion 1986/87:U232 av Alf Wennerfors (m) yrkande 1 hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs under avsnittet ”Folkrätten och FN-stadgan”.

I motion 1986/87:U233 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts om svenska ageranden
för ett fritt Afghanistan.

I motion 1986/87:U529 av Ivar Virgin (m) yrkandena 3 och 4 hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i internationella forum påtalar Sovjetunionens brott
mot gällande konventioner om vissa former av urskillningslös krigföring,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i det
internationella förhandlingsarbetet lägger särskild vikt vid en förstärkning av
dessa konventioners kontrollsystem.

Bakgrund

I motionerna uppmärksammas särskilt den folkrättsliga sidan av Sovjetunionens
krigföring i Afghanistan. Den sovjetiska invasionen är ett flagrant brott
mot folkrätten, heter det bl. a. i motion U232. Krigföringen som sådan är
därtill ett brott mot gällande konventioner, såsom konventionen om särskilt
inhumana vapen och 1977 års tillägg till Genévekonventionen, vari urskillningslösa
attacker mot civilbefolkningen förbjuds. I motion U529 hänvisas i
sammanhanget till den rapport som FN:s speciella rapportör avgav år 1986
och vari flera exempel ges på brott mot ifrågavarande tilläggskonvention.

Motionärerna anser att Sverige aktivt bör verka för att Sovjetunionen drar
bort sina trupper från Afghanistan. Sovjetunionens brott mot folkrätten och
FN-stadgan bör aktualiseras och FN:s generalsekreterares arbete på att
uppnå en fredlig uppgörelse stödjas, heter det bl. a. i motion U232.

Kriget i Afghanistan har nu pågått i snart åtta år. FN:s generalförsamling
har under lång tid med resolutioner som antagits med överväldigande
majoritet krävt att alla utländska trupper skall dras tillbaka från Afghanistan
och att det afghanska folket skall ges rätt till självbestämmande. Den svenska
regeringen har upprepade gånger i FN: s generalförsamling uttryckligen ställt

sig bakom resolutionens krav och påtalat Sovjetunionens allvarliga brott mot 1

1 Riksdagen 1987/88. 9 sami Nr2

mänskliga rättigheter i Afghanistan, bl. a. genom att göra sig skyldigt till
urskillningslös krigföring.

De folkrättsregler som särskilt kommer i fråga i detta fall återfinns dels i
FN:s vapenkonvention av år 1981, dels i 1977 års första tilläggsprotokoll till
1949 års Genévekonventioner. Vapenkonventionen inriktar sig på vapen
som är särskilt inhumana. Den är uppdelad på tre protokoll; ett om
splittervapen, ett om landminor och andra försåtvapen och ett om brandvapen.
Tilläggsprotokoll I till Genévekonventionerna handlar om skydd för
sårade, krigsfångar, civilbefolkning, m.m. I protokollet finns bl. a. ett
förbud mot användning av vapen som förorsakar överflödig skada eller
onödigt lidande.

Vapenkonventionen innehåller inga effektiva instrument för kontroll av
reglernas efterlevnad. Försök har gjorts att förse konventionen med en
kontrollmekanism, men dessa har inte lett till resultat. Inom ramen för
tilläggsprotokoll I har dock upprättats en internationell undersökningskommission,
vars uppgift det är att pröva anklagelser om brott mot konventionen.
Anslutningen till denna del av konventionen (artikel 90) är frivillig.
Hittills har endast ett fåtal länder, däribland de nordiska, erkänt denna
kommissions behörighet. Ingen öststat har anslutit sig till artikel 90.

FN:s generalsekreterare har generalförsamlingens uppdrag att söka en
lösning på Afghanistanproblemet. I detta syfte har samtal förts i Genéve
mellan Pakistan och Afghanistan. Varken Sovjetunionen eller de stridande
motståndsrörelserna i Afghanistan har deltagit i dessa samtal. Regeringen i
Kabul har inlett en politik för ”nationell försoning” samt föreslagit eld
upphör och någon form av koalitionsregering. Parterna har också diskuterat
takten för ett eventuellt tillbakadragande av de sovjetiska trupperna. Även
om ett visst närmande mellan parterna kan anses ha skett i den sistnämnda
frågan, tycks en allomfattande politisk lösning av konflikten inte vara nära
förestående.

Ett hinder för fredsprocessen är uppenbarligen att Sovjetunionen och
motståndsrörelsen i Afghanistan inte deltar i generalsekreterarens fredssamtal.
Motståndsrörelsen saknar också enhetlig ledning. Exilledarna, som
verkar från den pakistanska staden Peshawar, har bildat en löst sammanhållen
”sjupartiallians”, men utanför den står ett antal andra grupper. Bristen
på sammanhållning inom motståndsrörelsen minskar dess möjlighet att
uppträda som samtalspart.

Utskottet

Det mångåriga kriget i Afghanistan är ett av hindren mot en verklig
avspänning i världen. Genom att ställa sig bakom FN-resolutionerna i frågan
har det stora flertalet av världens länder tagit avstånd från den sovjetiska
ockupationen av landet. Världsopinionen har också på olika sätt uttalat sitt
fördömande av den folkrättsstridiga krigföring som Sovjetunionen uppenbarligen
praktiserar. Fem miljoner afghaner lever som flyktingar utanför
landets gränser.

En enig riksdag står bakom regeringens upprepade krav på att Sovjetunionen
skall dra tillbaka sina trupper från Afghanistan och att det afghanska

UU 1987/88:2

folket skall ges rätt till självbestämmande. Detta krav kom åter till uttryck i
utrikesministerns tal den 30 september 1987 inför FN:s generalförsamling
och i regeringsförklaringen vid riksmötets öppnande den 6 oktober 1987.
Regeringen har också slagit fast att den anser att Sovjetunionen bryter mot
folkrättsliga regler som landet självt varit med om att utarbeta och sedemera
anslutit sig till. Genom humanitärt bistånd till de afghanska flyktingarna och
genom bidrag till svenska Afghanistan-kommittén har Sverige i praktisk
handling sökt hjälpa dem som drabbats av kriget och förföljelserna.

Så länge sovjetiska trupper finns i Afghanistan och landet förmenas rätten
till självbestämmande finns det enligt utskottets mening anledning för
regeringen att uttala sitt fördömande av Sovjetunionens handlande. För en
politisk lösning av konflikten krävs ett fullständigt tillbakadragande av de
sovjetiska trupperna. En förutsättning torde vidare vara att parterna i
konflikten når samförstånd om en oberoende regering i Kabul. Motståndsrörelsen
måste därför ges tillfälle att delta i förhandlingar om landets framtid.
En lösning försvåras självfallet om ett förhandsvillkor är att den nuvarande
regeringen i Kabul skall ha ett dominerande inflytande i en framtida
regering. Samtidigt måste goda framtida relationer mellan Afghanistan och
dess grannar eftersträvas.

Den svenska regeringen bör självfallet påtala fortsatta brott mot folkrättsliga
regler. Det är beklagligt att gällande konventioner på detta område -främst FN:s vapenkonvention och första tilläggsprotokollet till 1977 års
Genévekonventioner - inte är försedda med ett effektivt kontrollsystem.
Detta bör dock enligt utskottets mening inte avhålla regeringen från fortsatta
ansträngningar att effektivisera folkrätten på detta och andra områden.
Folkrätten stärks om brott mot dess regler ständigt påtalas, vilket torde vara
ett av motionärernas syften.

Utskottet föreslår att riksdagen anser motion U233 och förevarande
yrkanden i motionerna U232 och U529 besvarade med vad utskottet anfört.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1986/87:U232, motion
1986/87:U233 och yrkandena 3 och 4 i motion 1986/87:U529 besvarade
med vad utskottet anfört.

Stockholm den 22 oktober 1987

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s), Axel
Andersson (s), Rune Ångström (fp), Maj-Lis Lööw (s), Anita Bråkenhielm
(m), Bengt Silfverstrand (s), Karl-Erik Svartberg (s), Maria Arnholm (fp),
Gunnar Hökmark (m), Nils T Svensson (s), Britta Hammarbacken (c),
Oswald Söderqvist (vpk) och Inger Koch (m).

UU 1987/88:2