om sexuellt överförbara sjukdomar m.m. (Betänkande 1987/88:SoU1 Socialutskottet)

Socialutskottets betänkande
1987/88:1

om sexuellt överförbara sjukdomar m. m.

SoU

1987/88:1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fyra motioner (s, m och vpk) om olika åtgärder mot
klamydia m.fl. sexuellt överförbara sjukdomar. Motionerna har remissbehandlats.

Vidare behandlas ett motionsyrkande (vpk) om sex- och samlevnadsundervisningen.

Utskottet konstaterar att det föreligger ett stort behov av åtgärder för att
minska spridningen av de sexuellt överförbara sjukdomarna. Utskottet
tillstyrker ett motionsförslag (s) att sjukdomen klamydia skall hänföras till de
veneriska sjukdomarna enligt gällande smittskyddslag. Övriga motionsyrkanden
avstyrks.

Utskottets vpk-ledamot reserverar sig till förmån för motionsyrkandet
rörande skolans sex- och samlevnadsundervisning.

Motioner

I motion 1986/87:So410 av Mats O Karlsson och Margareta Persson (båda s)
hemställs

1.att riksdagen hos regeringen begär förslag om komplettering av
smittskyddslagen enligt vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en intensifierad kamp för bekämpandet av sexuellt
överförbara sjukdomar.

I motion 1986/87:So435 av Inga Lantz och Margo Ingvardsson (båda vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer att socialstyrelsen får i
uppdrag att utfärda allmänna råd beträffande undersökningsverksamhet för
kvinnor mellan 16 och 25 år för att eventuellt upptäcka kondylom och
klamydia.

I motion 1986/87:So470 av Ewa Hedqvist Petersen och Ulla Pettersson (båda
s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande konkreta insatser för att hejda spridningen av
könssjukdomen klamydia.

I motion 1986/87:So482 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås, såvitt nu är i
fråga, (yrkande 5) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

1 Riksdagen 1987188. 12 sami. Nr 1

åtgärder bör vidtas för att engagera läkare, sköterskor och barnmorskor i
skolans sex- och samlevnadsundervisning.

Övriga yrkanden i motionen behandlas i utskottets betänkande SoU

1987/88:2.

I motion 1986/87:So486 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
undersöka möjligheten att erbjuda ungdomar att kostnadsfritt genomgå ett
frivilligt klamydiaprov,

2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
informera ungdomarna om klamydiainfektionen och dess långsiktiga effekter.

Motionsmotiveringar

I motion I986/87:So410 (s) uppges att de sexuellt överförbara sjukdomarna
klamydia, kondylom och herpes har ökat kraftigt i Sverige. Framför allt
klamydia uppges ha ökat lavinartat. Enligt motionärerna är det ett stort
problem att dessa ”nya” könssjukdomar inte finns med i smittskyddslagen.
Därmed finns ingen riksomfattande behandlingspolicy eller något epidemiologiskt
angreppssätt. Behandling och provtagning är inte heller kostnadsfria.
Smittskyddslagen bör därför kompletteras med de nu nämnda sjukdomarna.
Vidare bör ett nationellt program mot de sexuellt överförbara sjukdomarna
genomföras. Detta program bör innehålla kostnadsfria provtagningar på alla
ungdomsmottagningar, klamydiaprov på kvinnor under 25 år vid preventivmedelsrådgivning,
vid graviditet och före abort, samt ökad information och
undervisning i sex och samlevnad.

Motionärerna i motion 1986/87:So435 (vpk) föreslår någon form av test för
att tidigt upptäcka och kunna behandla klamydia och kondylom. Provtagningen,
som enligt motionärerna bör vara kostnadsfri, bör omfatta alla
kvinnor mellan 16 och 25 år. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utfärda
allmänna råd beträffande denna undersökningsverksamhet.

Även i motion 1986/87:So470 (s) föreslås insatser för att hejda spridningen
av könssjukdomen klamydia. Motionärerna pekar på vikten av att dels
informera om sjukdomen, så att framför allt ungdomar skyddar sig mot den,
dels utforma samhällets insatser så att sjukdomen snabbt kan spåras och
komma under behandling. Ett sätt att hejda klamydias utveckling är enligt
motionärerna att erbjuda alla ungdomar som besöker preventivmedelsrådgivningen
gratis provtagning.

I motion I986/87:So482 (vpk) föreslås att läkare, sköterskor och barnmorskor
engageras i skolans sex- och samlevnadsundervisning (yrkande 5).

I motion 1986/87:So486 (m) anförs att det är av största vikt att de
klamydiasmittade får adekvat vård på ett tidigt stadium. Klamydiaprov
borde kunna utföras i samband med besök på t. ex. skolornas ungdomsmottagning.
Motionärerna begär med hänvisning härtill att socialstyrelsen får i
uppdrag att undersöka möjligheten att erbjuda både pojkar och flickor att
kostnadsfritt genomgå ett frivilligt klamydiaprov. Socialstyrelsen bör vidare
få i uppdrag att informera ungdomarna om klamydiainfektionen och dess
långsiktiga effekter.

SoU 1987/88:1

Allmän bakgrund
Klamydia m.m.

I Sverige förekommer klamydiainfektioner (infektion orsakad av chlamydia
trachomatis) främst som en sexuellt överförbar sjukdom. Smittämnet orsakar
en rad sjukdomar och allvarliga följdtillstånd. Klamydiainfektion har bl. a.
blivit den viktigaste kända orsaken till äggledarinflammationer, vilka i sin tur
kan leda till sterilitet.

Sjukdomen beräknas vara 3-5 gånger vanligare än gonorré. Genom att
det förekommer upprepade infektioner är det enligt socialstyrelsen sannolikt
att upp till 30—40 % av alla ungdomar kan komma att få klamydia någon gång
under sin livstid, om inte smittspridningen begränsas. Det är troligt att en
tiondel av befolkningen i åldrarna 18 till 30 år bär på smittämnet chlamydia
trachomatis (Källa: Om smittskydd SOU 1985:37). Det finns i dag effektiva
metoder för att diagnostisera och behandla klamydiainfektioner.

Kondylom eller könsvårtor anses vara en allvarlig infektion, genom att
vissa virus som ger könsvårtor också orsakar cancer.

Det finns svårigheter att behandla kondylom effektivt. Yttre könsvårtor
penslas med cellgifter i första hand, men olika kirurgiska behandlingar får
ofta tillgripas. Kondylom är troligen vanligt, men sannolikt inte lika vanligt
som klamydia.

Genital herpes orsakas av ett virus, herpes simplex, som föreligger i två
mycket närbesläktade former. Typ 2 förekommer framför allt genitalt,
medan typ 1 framför allt finns i ansiktet. Sjukdomen ger små blåsor som kan
vara förenade med svåra smärtor. Virus kan också infektera hornhinnan och
någon gång sprida sig till hjärnan. I sällsynta fall kan infektionen överföras
till fostret vid födelsen och orsaka död eller svår hjärnskada. Sjukdomens
omfattning är okänd. Effektiv behandling till smittfrihet saknas. (Källa: DsS
1985:3, Rapporter i anslutning till smittskyddskommitténs betänkande Om
smittskydd).

Gällande bestämmelser

Smittskyddslagen (1986:231, ändrad senast 1986:1406) indelar de smittsamma
sjukdomarna i allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga
smittsamma sjukdomar. Regeringen bestämmer vilka sjukdomar som skall
hänföras till de allmänfarliga resp. veneriska sjukdomarna (4 § smittskyddslagen).
Följande sjukdomar är för närvarande veneriska: Syfilis, gonorré,
mjuk schanker, venerisk lymfogranulom samt infektion av HIV (6§ smittskyddskungörelsen
1968:234, ändrad senast 1987:271). Bestämmelserna om
de veneriska sjukdomarna bygger i första hand på att den som är smittad av
en sådan sjukdom frivilligt söker läkare, underkastar sig den vård och
behandling som behövs och följer de föreskrifter som läkaren meddelar. Om
den smittade åsidosätter sina åligganden kan tvångsåtgärder tillgripas för att
hindra smittspridning. I varje landsting skall finnas en smittskyddsläkare som
bl. a. har vissa tillsynsuppgifter för att begränsa spridningen av de smittsamma
sjukdomarna. Smittskyddsläkaren är i allmänhet inte den läkare som har
hand om den direkta vården av smittade patienter. Undersökning och

SoU 1987/88:1

behandling i öppen vård för den som har eller misstänks ha venerisk sjukdom
är kostnadsfria för den enskilde.

Smittskyddskommittén lade den 30 augusti 1985 fram förslag till bl. a. ny
smittskyddslag i betänkandet (SOU 1985:37) Om smittskydd.

Förslagen i betänkandet innebär bl. a. att uppdelningen i allmänfarliga och
veneriska sjukdomar upphör. Samtliga sjukdomar som regleras i den
föreslagna lagen kallas allmänfarliga. Liksom i dag skall det ankomma på
regeringen att bestämma vilka sjukdomar som lagen skall tillämpas på.
Tvångsmedlen i den föreslagna lagstiftningen begränsas till vad som anses
vara de absolut nödvändigaste. Dessa är enligt kommittén läkarundersökning
och isolering på sjukhus. Däremot bör ingen kunna tvingas att genomgå
behandling med läkemedel eller annan medicinsk behandling.

Smittskyddskommitténs betänkande har remissbehandlats. Utskottet har
under hand erfarit att en proposition om ny smittskyddslagstiftning kan
väntas tidigast våren 1988.

Sex- och samlevnadsundervisning

Enligt grundskolans läroplan, Lgr 80, är samlevnadsundervisningen ett
obligatoriskt ämnesövergripande inslag. Gymnasieskolans läroplan (Lgy 70)
innehåller få riktlinjer för undervisning i samlevnadsfrågor. I de allmänna
anvisningarna anges att s. k. timmar till förfogande (ttf) även skall användas
till sexualundervisningen i gymnasiet. SÖ har dels utarbetat en handledning
för bruk i skolorna, Samlevnadsundervisning, SÖ 1979, dels givit ut
servicematerialet Samtala om samlevnad i två häften för resp. grundskolan
och gymnasieskolan (s. 85:3—4). Det framtagna studie- och servicematerialet
har nu spritts ute i skolorna. I samband härmed har ett flertal
länsskolnämnder anordnat särskilda fortbildningsinsatser riktade till lärare.

Frågan om skolans sex- och samlevnadsundervisning har mot bakgrund av
HIV- och AIDS-situationen fått förnyad aktualitet inom SÖ. Enligt SÖ krävs
en avsevärt förbättrad fortbildningsinsats för lärare och annan personal. SÖ
har bl. a. mot denna bakgrund hos socialdepartementet begärt extra anslag
för att förstärka utbildningsinsatserna redan för innevarande budgetår.
Samråd har skett med socialstyrelsen, och SÖ och socialstyrelsen har varit
eniga i sina bedömningar om behovet av åtgärder.

När det gäller den särskilda frågan om anlitandet av läkare, sköterskor och
barnmorskor i undervisningen förekommer enligt SÖ sådan medverkan på
många håll i dag. SÖ:s policy är dock att det är angeläget att lärare och annan
skolpersonal har förutsättningarna för att klara denna undervisning. Sex- och
samlevnadsundervisningen skall utgöra regelbundet återkommande moment
i undervisningen i olika läroämnen.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner om provtagning m. m. för klamydia, herpes och kondylom har inte
tidigare behandlats av riksdagen.

Ett yrkande motsvarande det nu aktuella yrkande 5 i motion 1986/
87:So482 (vpk) om åtgärder för att engagera läkare, sköterskor och

SoU 1987/88:1

barnmorskor i skolans sex- och samlevnadsundervisning behandlades och
avstyrktes av riksdagen våren 1986.

Utskottet hänvisade därvid till att regeringen i oktober 1984 uppdragit åt
skolöverstyrelsen, SO, att i samråd med socialstyrelsen överväga behovet av
åtgärder för att stödja och förbättra samlevnadsundervisningen i skolan. I
uppdraget ingick bl. a. överväganden i frågor om medverkan av andra
yrkesgrupper såsom barnmorskor, kuratorer m. fl. Utskottet ansåg att
resultatet av SÖ:s då pågående arbete borde avvaktas (SoU 1985/86:14 s.
10).

I detta sammanhang kan nämnas att en arbetsgrupp, tillsatt av AIDSdelegationen,
i rapporten Information om HIV/AIDS - mål och strategi för
samhällets insatser föreslagit att externa informatörer, såsom barnmorskor,
skolsköterskor, smittskyddsläkare m.fl. bör medverka i skolornas sex- och
samlevnadsundervisning. Rapporten utkom hösten 1986. Även en folkrörelseorganisation
som RFSU kan bidra med informatörer i sex- och samlevnadsundervisningen
på skolorna, ansåg arbetsgruppen.

Här kan också hänvisas till utskottets uttalande bl. a. i betänkandet SoU
1986/87:19 (s. 9f.) om att personalen vid mottagningarna för sexuellt
överförbara sjukdomar utgör en viktig resurs i rådgivnings- och informationsarbetet.

Socialstyrelsen arbetar för närvarande med att ta fram allmänna råd om
förebyggande åtgärder mot klamydia. I socialstyrelsens förslag härtill anförs
att exempelvis barnmorskan i primärvården och personal från ungdomsmottagningarna
utgör värdefulla resurser i skolans eller fritidsgårdens sex- och
samlevnadsundervisning.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna om klamydia m.fl.
könssjukdomar från socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium,
SBL, Landstingsförbundet samt Svenska Läkaresällskapet. Riksförbundet
för sexuell upplysning, RFSU, har beretts tillfälle att yttra sig. Yttrande har
även ingivits från Infertilas riksförening i Sverige, IRIS.

Socialstyrelsen anför inledningsvis att de sexuellt överförbara sjukdomarna
enligt socialstyrelsen bedömning är ett allvarligt folkhälsoproblem. Till
dessa infektioner bör enligt styrelsen räknas klamydia, gonorré, syfilis,
HIV-infektion, genital herpes, könsvårtor m. fl. Infektionerna orsakar dels
akut sjukdom, dels en rad följdsjukdomar. På grund av smittspridningen
bland ungdomar, vuxna och till nyfödda har dessa infektioner enligt
socialstyrelsen stor betydelse för folkhälsan och för enskilda smittade
människor. Barnlöshet på grund av sexuellt överförbara infektioner är ett
exempel.

Socialstyrelsen anser att det är nödvändigt att satsa resurser på att

SoU 1987/88:1

förebygga smittspridningen med hänsyn till folkhälsan, samhällsekonomin
och den enskildes situation.

Klamydia är enligt styrelsen ett tydligt exempel på en infektion med stor
utbredning och dyra konsekvenser. Socialstyrelsen beräknar att
80000-120 000 människor är smittade med klamydia i Sverige. Klamydia är
mycket vanlig i Sverige, särskilt i åldrarna 15—25 år. Genom att det
förekommer upprepade infektioner är det enligt styrelsen sannolikt att upp
till 30—40 % av alla ungdomar kan komma att få klamydia någon gång under
sin livstid, om inte smittspridningen begränsas. Klamydia är nu mycket
vanligare än gonorré varit någon gång under 1900-talet i Sverige. År 1970
rapporterades 39360 nya gonorréfall till SBL. År 1986 hade antalet nya
gonorréfall sjunkit till 3724.

För närvarande är klamydia inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen.
Det finns en frivillig laboratorierapportering till SBL. Socialstyrelsen
uppger att antalet undersökta prov är 300000-400000 per år. År 1985
rapporterade laboratorierna att 31 800 personer bar smittämnet. Motsvarande
antal undersökta prov med avseende på gonorré var 440000 varav 6200
smittade år 1985.

Om de sjukdomar och följdtillstånd klamydia kan orsaka uppger socialstyrelsen
följande.

Klamydiasmittämnet kan orsaka en rad sjukdomar och följdtillstånd.
Särskilt allvarliga är äggledarinflammationer, barnlöshet och utomkvedshavandeskap.
En stor del av inflammationerna i urinrör och livmoderhals
orsakas av klamydia. Som exempel kan nämnas att av de ca 10000
äggledarinflammationer som diagnostiseras varje år beror minst 6000 på
klamydia. De direkta kostnaderna för akutvård samt utredning och behandling
av barnlöshet p. g. a. klamydia beräknas uppgå till 220 miljoner kronor
per år (1986). Produktionsbortfall, lidande, kostnader för adoptioner och
konstgjord befruktning är inte medräknade.

I varje årskull av patienter med akuta äggledarinflammationer orsakar
klamydia minst hälften. Varje årskull bidrar med ytterligare 1600 fall av
kvinnlig barnlöshet.

Risken för utomkvedshavandeskap ökar tiofalt efter äggledarinflammation
och klamydia beräknas orsaka en fjärdedel till en tredjedel av ökningen
av utomkvedshavandeskap under senare tid.

Var femte kvinna som haft äggledarinflammation drabbas av kroniska
buksmärtor. Var fjärde kvinna som haft akut äggledarinflammation drabbas
av någondera av barnlöshet, utomkvedshavandeskap och kroniska buksmärtor.

Män kan få inflammation i bitestiklarna som kan leda till en försämrad
spermieproduktion.

Socialstyrelsen anser att det med tanke på de allvarliga komplikationerna —
särskilt hos kvinnor — är uppenbart att klamydia måste bekämpas. I
smittbekämpningen är det enligt styrelsen särskilt viktigt att uppmärksamma
att partnern undersöks och behandlas. För närvarande rapporteras flera
smittade kvinnor än män. Om inte bägge kontrahenterna i ett par behandlas
ökar risken för att kvinnan smittas på nytt, påpekar styrelsen.

Socialstyrelsen beskriver i sitt remissvar fem åtgärdspunkter som den anser

SoU 1987/88:1

bör genomföras för att begränsa spridningen av sexuellt överförbara
infektioner. Dessa åtgärder är:

□ Allmän hälsoupplysning

□ Undersökning av dem som kan vara smittade

□ Behandling och information till smittade för att bryta smittkedjor

□ Förebyggande av att friska blir smittade

□ Bevakning av epidemiläget

Socialstyrelsen anser att det inom landstingen behövs en basorganisation
för att genomföra de här beskrivna åtgärdspunkterna. Synnerligen angelägna
åtgärder enligt socialstyrelsens bedömning är hälsoupplysning till ungdomar
och frivilliga kostnadsfria klamydiaundersökningar för bl. a. ungdomar,
vilket också motionärerna särskilt pekat på.

Som ovan framgått avser socialstyrelsen att föreslå regeringen att den
beslutar att klamydia blir venerisk sjukdom enligt gällande smittskyddslag.
Styrelsens förslag bör betraktas som tillfälligt i avvaktan på riksdagens beslut
om ny smittskyddslag. Som skäl för sitt förslag uppger styrelsen i sitt
remissvar följande:

Fördelarna med att göra klamydia venerisk är främst att undersökning och
behandling blir avgiftsfri för den ev. smittade. En annan viktig fördel är att
samhället tydligt markerar att klamydia är en allvarlig infektion. Denna
markering gäller såväl mot allmänheten som mot hälso- och sjukvården och
dess personal.

Genom att göra klamydia venerisk blir reglerna för epidemibevakning och
rapportering enhetliga och med vederbörligt integritetsskydd för den enskilde.

Rollfördelningen i fråga om ansvar och arbetsuppgifter finns klart angiven
i smittskyddslagen. Gonorré och klamydia bör ha samma ställning i
smittskyddslagen. Bägge infektionerna är allvarliga. Kravet på konsekvens
bjuder att klamydia blir venerisk sjukdom. En avreglering av gonorré kan
leda till att resurserna för bekämpning av bägge infektionerna minskas.

I sina överväganden har socialstyrelsen lagts största vikten vid att ev.
smittade erbjuds avgiftsfri undersökning och behandling samt att rollfördelningen
blir klarare och tydligare än i dag. Kravet på konsekvens med gonorré
och det normativa värdet är också viktiga faktorer.

Sammanfattningsvis anser socialstyrelsen att bekämpningen av klamydia bör
intensifieras. Styrelsen påpekar att klamydiasmittade kvinnor lättare får
blödningar än andra och att det därmed är sannolikt, men inte bevisat, att
risken att bli smittad eller smitta andra ökar i fråga om FHV.

När det gäller genital herpes och kondylom anför socialstyrelsen att det
beträffande dessa sjukdomar saknas effektiv behandling till smittfrihet,
varför styrelsen inte i dag är beredd att föreslå att sjukdomarna blir
veneriska. Socialstyrelsen påpekar dock att läget snabbt kan förändras.

SBL instämmer med motionärerna att genitala klamydiainfektioner blivit ett
folkhälsoproblem med stora konsekvenser både för individens hälsa och
fertilitet. SBL har i ett tidigare yttrande till socialstyrelsen framhållit att det
vore önskvärt att infektionen infördes bland de veneriska sjukdomarna i
smittskyddslagen och därmed jämställdes med gonorré. SBL framhåller att
klamydiainfektioner i dagens läge är ett betydligt större problem än gonorré.

SoU 1987/88:1

Enligt SBL har den senast publicerade undersökningen bland preventivmedelssökande
flickor givit vid handen att 20 % är infekterade av klamydia.
SBL anser att screeningundersökningar på t. ex. ungdomsmottagningar, vid
preventivmedelsrådgivning och på akutmottagning är ett nödvändigt instrument
för att bekämpa sjukdomens spridning. Andra utökade undersökningar,
såsom t. ex. av gravida kvinnor, kan enligt SBL försöksvis prövas.

SBL stöder motionärernas hemställan om ökad och förbättrad information
om klamydia och andra sexuellt överförda sjukdomar.

SBL stöder även en skärpt uppmärksamhet rörande kondylom och
herpesinfektion. SBL framhåller dock att utvecklingen beträffande dessa
sjukdomar, speciellt av diagnostik, inte ännu har hunnit så långt att man kan
få fram ett åtgärdspaket.

Landstingsförbundet påpekar att de frågor som väckts i motionerna förhållandevis
nyligen har varit föremål för särskild utredning genom den statliga
smittskyddskommittén. I sitt betänkande (SOU 1985:37) Om smittskydd
hade kommittén som ovan nämnts (s. 4) föreslagit att den hittillsvarande
särregleringen av de sexuellt överförbara sjukdomarna skulle upphöra.
Kommittén uttryckte den uppfattningen att gonorré, klamydia och övriga
sexuellt överförbara sjukdomar - med undantag för syfilis - inte skulle vara
underkastade de särskilda regler för provtagning och behandling m. m. som
föreskrivs i smittskyddslagen. Flertalet av sjukdomarna borde emellertid
enligt kommittén, p. g. a. sin stora utbredning, betraktas som folkhälsoproblem.
De borde kunna ”angripas med hälsoupplysning och andra åtgärder
inom hälso- och sjukvården”. Smittskyddskommittén konstaterade också att
varje landsting självt får bedöma vilka resurser som krävs för insatser mot
dessa sjukdomar.

Landstingsförbundet fann inte anledning att vid remissbehandlingen av
smittskyddskommitténs betänkande ta annan ställning än kommittén i det
här avseendet. Förbundet uppger i sitt yttrande över motionerna att det inte
har underlag för att för närvarande göra någon annan bedömning i fråga om
angelägenheten av särskilda förstärkta insatser inom hälso- och sjukvården
mot de angivna sjukdomarna.

Det är emellertid enligt Landstingsförbundets mening ett viktigt och
allvarligt problemområde som motionärerna tar upp och som uppmärksammades
på 1985 års förbundskongress. Flälso- och sjukvårdshuvudmännen har
såväl ett ansvar för förebyggande insatser som ett intresse av att tidigt kunna
erbjuda vård och behandling vid inträffad smitta. Det är därmed angeläget
att insatserna på området anpassas till förändrade behov och andra förutsättningar.

Det är enligt Landstingsförbundets mening i första hand socialstyrelsen
som skall göra de medicinska bedömningarna och lämna förslag till åtgärder.
Det underlag som socialstyrelsen tar fram till sina allmänna råd om klamydia
bör enligt Landstingsförbundet ge förbättrade förutsättningar att bedöma
behovet av särskilda medicinska åtgärder och de ekonomiska konsekvenserna.
Frågan om eventuellt kostnadsfria undersökningar och finansieringen av
dessa får behandlas vid överläggningar mellan staten och Landstingsförbundet.

SoU 1987/88:1

Svenska Läkaresällskapet uppger inledningsvis att sällskapet helt ställer sig
bakom motionärernas intentioner beträffande kampen mot de aktuella
sexuellt överförbara sjukdomarna och framför därutöver bl. a. följande
synpunkter:

Klamy diainfektioner

För närvarande beräknas 80-120000 klamydiafall inträffa per år i Sverige.
Den högsta incidensen är i åldersgruppen 15-24 år och hos flickor under 19
år påvisas Chlamydia trachomatis dubbelt så ofta som hos gruppen fertila
kvinnor i sin helhet. Risken för äggledarinflammation uppskattas till 6-8 %.
Av kvinnor som får äggledarinflammation blir ca 20 % infertila efter en
episod, 35% efter två och mer än 50% efter tre. Klamydia tycks för
närvarande orsaka 60-80% av det totala antalet äggledarinflammationer i
Sverige. Serologiska tecken på genomgången klamydiainfektion finns i 60 %
av fall med utomkvedshavandeskap och i upp till 80 % vid kvinnlig infertilitet
beroende på förstörda äggledare.

Av flickor som sökte för preventivmedelsrådgivning vid skolhälsovårdens
ungdomsmottagning i Stockholm under 1986 var 11% helt symptomfria
smittbärare. Liknande frekvenssiffror har redovisats från andra håll. Bland
105 mönstrande män som debuterat sexuellt fann man att 10 % hade positiv
klamydiaodling. Flertalet var asymptomatiska. Då symptomfria eller symptomfattiga
infektioner är vanliga, kan ett program för åtgärder mot
klamydiainfektioner ej inskränkas till att omfatta endast individer med
symptom.

Kondylom

Humant papillomvirus ger upphov till genitala vårtor. Tillförlitlig statistik
saknas, men kondylom är nu lika vanligt som klamydiainfektioner på våra
venereologiska mottagningar. Samtidigt finns en otvetydig association
mellan utveckling av livmodercancer och vissa papillomvirustyper. Det är
angeläget, att patienter med sådana infektioner kan urskiljas och ges riktad
behandling. Diagnostisk metodik är under utveckling men ännu inte allmänt
tillgänglig.

Cellförändringar hos yngre kvinnor har ökat. Cytologi och screeningverksamheten
i Sverige bör ses över och provtagning på yngre sexuellt aktiva
kvinnor intensifieras.

Herpesinfektioner

Sexuellt överförda herpes simplex-infektioner utgör ett växande medicinskt
problem. Behandlingsmetoder med antivirala medel finns utarbetade.
Genital herpes utgör genom sitt recidiverande sjukdomsförlopp ett stort
hälsoproblem för drabbade patienter och väckte berättigad oro innan
problemet kom att överskuggas av AIDS.

Provtagning och smittspårning

Epidemibekämpningen måste baseras på provtagning och behandling av hela
högriskgruppen, särskilt ungdomar under 25 år (helst under 30 år). Det är
väsentligt, att inte bara kvinnor skall ha möjlighet till kostnadsfri undersökning
utan även män. Mönstring och militärtjänst är tänkbara tillfällen att nå
den manliga befolkningen. Liksom vid gonorré skall givetvis partners till
infekterade undersökas och eventuellt behandlas, vilket kräver insats i form
av smittspårning och uppföljning. Här råder i dag stora brister.

SoU 1987/88:1

När det gäller smit/skyddslagstiftningen hänvisar Läkaresällskapet till att
sällskapet i sitt remissyttrande över smittskyddsutredningens betänkande
SOU 1985:37 föreslagit att AIDS, gonorré, klamydiainfektion och ulcus
molle (mjuk schanker) tillsammans med syfilis skulle jämställas med
allmänfarliga sjukdomar. För uppspårning av smittbärare bör enligt sällskapet
nuvarande regler gälla, dvs. att behandlande läkare antingen själv
ansvarar för att partner, som kan vara smittad, kommer för undersökning
eller att läkaren hänskjuter detta ansvar till smittskyddsläkare.

Läkaresällskapet anför som sin uppfattning att betydelsen av kostnadsfrihet
inte skall underskattas och att det är viktigt att landstingen i denna fråga har
en gemensam policy. Landstingen borde kompenseras för sina kostnader
med särskilda statsmedel, åtminstone under en tidsperiod, anför sällskapet,
som i annat fall förutser svårigheter att uppfylla motionärernas intentioner.

För att få en bättre uppfattning om utvecklingen av genital herpes och
kondylom bör enligt läkaresällskapet anmälningsskyldighet övervägas.

Läkaresällskapet understryker vidare vikten av förbättrad information om
klamydiainfektioner till ungdom.

Föreningen IRIS, som företräder de ofrivilligt barnlösa, anser att det är
mycket angeläget att agera för att hejda spridningen av sjukdomar som kan
medföra infertilitet. Genom dagliga kontakter med ofrivilligt barnlösa par
har IRIS fått erfara vilka påfrestningar som drabbar individen och parförhållanden
när en infertilitetsutredning ger negativt resultat. IRIS är dessutom
övertygat om att begränsningen av dessa sjukdomar också skulle ge ett
ekonomiskt överskott. Dels reduceras de direkta sjukvårdskostnaderna
genom ett minskat antal nya fall av ofrivilligt barnlösa par, dels är den
nationalekonomiska effekten av fler födda barn av stor vikt för landet,
påpekar IRIS som tillstyrker ett åtgärdsprogram mot könssjukdomar med
information, provtagning och behandling.

Socialstyrelsen har i juli 1987, efter remissyttrandets avgivande, remitterat ett
förslag till allmänna råd om förebyggande åtgärder mot klamydia. De
allmänna råden är utarbetade till ledning för berörda huvudmän, läkare,
barnmorskor, laboratorieassistenter, kuratorer, annan hälso- och sjukvårdspersonal,
skol- och militärhälsovård, vårdyrkeslärare och sex- och samlevnadslärare.
Med hänvisning till att sjukdomen klamydia inte är så väl känd
men ändå representerar ett stort folkhälsoproblem redovisas i de allmänna
råden inte bara förslag om hur sjukdomen skall förebyggas, utredas och
behandlas utan också en relativt omfattande beskrivning av orsakerna till
sjukdomen, dess smittvägar och smittsamhet etc.

I råden rekommenderas bl. a. rutinmässig provtagning för spårande av
klamydiainfektioner på sexuellt aktiva tonåringar och yngre vuxna (25 år),
t. ex. vid familjerådgivning, preventivmedelsrådgivning och ungdomsmottagningar.
I råden betonas vidare vikten av information och utbildning om
sex och samlevnad - i synnerhet för ungdomar — för att minska spridning av
veneriska sjukdomar.

Remisstiden utgick den 1 oktober 1987.

Socialstyrelsen har vidare i juli 1987, även detta efter remissyttrandets
avgivande, hos regeringen hemställt att klamydia skall bli en venerisk
sjukdom enligt smittskyddslagen.

SoU 1987/88:1

Utskottet

I betänkandet behandlas sju motionsyrkanden om insatser för att förhindra
spridningen av klamydia, kondylom m. fl. sexuellt överförbara sjukdomar.
Motionsyrkandena har remissbehandlats. Vidare behandlas ett motionsyrkande
om skolans sex- och samlevnadsundervisning.

Socialstyrelsen beräknar att 80000-120000 människor är smittade med
klamydia i Sverige i dag. Klamydia är mycket vanlig, särskilt i åldrarna 15—25
år. Genom att det förekommer upprepade infektioner är det sannolikt att en
tredjedel av alla ungdomar kan komma att få klamydia någon gång under sin
livstid, om inte smittspridningen begränsas. Klamydiasmittämnet kan orsaka
en rad sjukdomar och följdtillstånd. Särskilt allvarliga är äggledarinflammationer,
barnlöshet och utomkvedshavandeskap. Även kondylom och genital
herpes är allvarliga sjukdomar med stor utbredning, vilka kan få allvarliga
följder.

I motionerna påtalas behovet av kraftfulla insatser för att spridningen av
klamydia och de övriga sjukdomarna skall kunna hindras. Samtliga remissinstanser
ställer sig i sina remissvar bakom motionärernas intentioner beträffande
kampen mot de sexuellt överförbara sjukdomarna och delar bedömningen
att det föreligger ett stort behov av åtgärder. Även utskottet delar
denna bedömning.

I motion 1986187:So410 av Mats O Karlsson och Margareta Persson (båda s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om komplettering av
smittskyddslagen enligt vad som anförs i motionen (yrkande 1). Enligt
motionärerna är det ett stort problem att de sexuellt överförbara sjukdomarna
klamydia, kondylom och herpes inte finns med i smittskyddslagen.
Därmed finns ingen riksomfattande behandlingspolicy eller något epidemiologiskt
angreppssätt. Behandling och provtagning är inte heller kostnadsfria.
Smittskyddslagen bör därför kompletteras med de nu nämnda sjukdomarna.

Smittskyddslagen indelar de smittsamma sjukdomarna i allmänfarliga
sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Regeringen
bestämmer vilka sjukdomar som skall hänföras till de allmänfarliga
resp. veneriska sjukdomarna (4§ smittskyddslagen). Klamydia, kondylom
och genital herpes utgör i dag inte veneriska sjukdomar.

Smittskyddskommittén lade år 1985 fram förslag till bl. a. ny smittskyddslag
i betänkandet (SOU 1985:37) Om smittskydd. Förslagen i betänkandet
innebär bl. a. att uppdelningen i allmänfarliga och veneriska sjukdomar
upphör. Samtliga sjukdomar som regleras i den föreslagna lagen kallas
allmänfarliga. Liksom i dag skall det ankomma på regeringen att bestämma
vilka sjukdomar som lagen skall tillämpas på. Arbetet med en ny smittskyddslag
pågår för närvarande i regeringskansliet. Enligt vad utskottet
erfarit kan en proposition väntas tidigast våren 1988.

Socialstyrelsen beskriver i sitt remissvar fem åtgärdspunkter som den anser
bör genomföras för att förhindra spridningen av sexuellt överförbara
sjukdomar. Dessa åtgärder är allmän hälsoupplysning, undersökning av dem
som kan vara smittade, behandling och information till smittade för att bryta
smittkedjor, förebyggande av att friska blir smittade och bevakning av

SoU 1987/88:1

epidemiläget. Socialstyrelsen anser att det inom landstingen behövs en
basorganisation för att genomföra dessa åtgärder. Synnerligen angelägna
åtgärder är enligt socialstyrelsens bedömning hälsoupplysning till ungdomar
och frivilliga kostnadsfria klamydiaundersökningar för bl. a. ungdomar.

Socialstyrelsen uppger i sitt remissyttrande att den inom kort avser att
föreslå regeringen ytterligare åtgärder mot sexuellt överförbara sjukdomar,
särskilt klamydia. Bland åtgärderna ingår att klamydia föreslås bli en
venerisk sjukdom enligt smittskyddslagen samt utarbetandet av ett förslag till
allmänna råd om förebyggande åtgärder mot klamydia. Styrelsens förslag att
klamydia bör klassas som en venerisk sjukdom bör, enligt vad som anförs i
remissvaret, betraktas som tillfälligt i avvaktan på riksdagens beslut om ny
smittskyddslag. Fördelarna med att göra klamydia venerisk är enligt
socialstyrelsen främst att undersökning och behandling blir avgiftsfri för den
eventuellt smittade. En annan viktig fördel är att samhället tydligt markerar
att klamydia är en allvarlig infektion. Genom att göra klamydia venerisk blir
reglerna för epidemibevakning och rapportering enhetliga och med vederbörligt
integritetsskydd för den enskilde. Rollfördelningen i fråga om ansvar
och arbetsuppgifter finns klart angiven i smittskyddslagen. Socialstyrelsen
anser också att gonorré och klamydia bör ha samma ställning i smittskyddslagen.

När det gäller kondylom och genital herpes anför socialstyrelsen att
effektiva behandlingsmetoder saknas varför styrelsen inte i dag är beredd att
föreslå att dessa sjukdomar blir veneriska.

Även SBL anför i sitt remissvar att det vore önskvärt att klamydia infördes
bland de veneriska sjukdomarna i smittskyddslagen och därmed jämställdes
med gonorré. SBL framhåller att klamydiainfektioner i dagens läge är ett
betydligt större problem än gonorré.

Svenska Läkaresällskapet hänvisar i sitt yttrande bl. a. till vad man anförde
i sitt remissvar över smittskyddskommitténs betänkande, nämligen att
AIDS, gonorré, klamydiainfektion och ulcus molle tillsammans med syfilis
bör jämställas med allmänna sjukdomar enligt förslaget och sålunda
behandlas som en särskild grupp med delvis andra regler framför allt vad
gäller skyddet för patienternas integritet. Läkaresällskapet tar också upp
frågan om kostnadsfrihet och menar att betydelsen härav inte skall underskattas.
Det är viktigt, anför man, att landstingen i denna fråga har en
gemensam policy. Detta borde kunna lösas genom att landstingen kompenseras
för sina kostnader med särskilda statsmedel, åtminstone under en
tidsperiod.

Även Landstingsförbundet hänvisar till sitt remissvar över smittskyddskommitténs
betänkande. Man hade där inte någon invändning mot att
särregleringen av de sexuellt överförbara sjukdomarna skulle upphöra.
Landstingsförbundet hänvisar vidare till att det i första hand är socialstyrelsen
som skall göra de medicinska bedömningarna och lämna förslag till
åtgärder. När det gäller eventuellt kostnadsfria undersökningar och finansieringen
av dessa anser Landstingsförbundet att denna fråga får behandlas
vid överläggningar mellan staten och förbundet.

Utskottet har ovan konstaterat att det föreligger ett stort behov av åtgärder
för att minska spridningen av de sexuellt överförbara sjukdomarna. Smitt -

SoU 1987/88:1

skyddslagstiftningen övervägs för närvarande i regeringskansliet. Behovet av
åtgärder i fråga om klamydia är emellertid sådant att en ny smittskyddslagstiftning
inte kan avvaktas. Utskottet delar alltså den bedömning som
uttrycks av bl. a. motionärerna, socialstyrelsen och SBL, att klamydia redan
nu bör föras in bland de veneriska sjukdomarna enligt gällande smittskyddslag.
Fördelarna härmed är flera. Samhället markerar sålunda tydligt att
klamydia är en allvarlig infektion. Reglerna för epidemibevakning och
rapportering blir enhetliga och tillgodoser den enskildes integritet. Genom
en sådan reglering kan också önskemål om avgiftsfri undersökning och
behandling av eventuellt smittade tillgodoses. Utskottet är däremot inte nu
berett att föreslå att även kondylom och herpes förs in bland de veneriska
sjukdomarna enligt gällande smittskyddslagstiftning. Utskottet anser dock i
likhet med Läkaresällskapet att en rapporteringsskyldighet bör införas i
fråga om kondylom och herpes.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1986/87:So410 (s)
yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

Flera motioner tar upp frågan om ökad information och ökad provtagning.

I motion 1986/87:So410 (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförs om en intensifierad kamp för
bekämpandet av sexuellt överförbara sjukdomar (yrkande 2). Enligt motionärerna
bör ett nationellt program mot de sexuellt överförbara sjukdomarna
genomföras. Detta program bör innehålla provtagningar på alla ungdomsmottagningar,
klamydiaprov på kvinnor under 25 år vid preventivmedelsrådgivning,
vid graviditet och före abort, samt ökad information och undervisning
i sex och samlevnad.

Även i motion 1986187:So470 av Ewa Hedqvist Petersen och Ulla Pettersson
(båda s) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts beträffande
insatser för att hejda spridningen av könssjukdomen klamydia. Motionärerna
tar upp vikten av information, snabb spårning och behandling av smittade
och ökad provtagning.

I motion 1986/87:So486 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att informera
ungdomarna om klamydiainfektionen och dess långsiktiga effekter
(yrkande 2).

Socialstyrelsen har som framgått ovan i sitt remissvar redovisat att man har
för avsikt att vända sig till regeringen med förslag till konkreta åtgärder.
Styrelsen har uttalat sig för ett åtgärdsprogram i fem huvudpunkter. Bland
dessa ingår både ökade informationsinsatser och ökad provtagning. Socialstyrelsen
anför bl. a. att information om sex, samlevnad och sexuellt
överförbara sjukdomar och preventivmedel bör bedrivas aktivt. Förutom
beslutsfattare och informatörer/rådgivare bör tre målgrupper särskilt uppmärksammas:
ungdomar under 25 år, föräldrar till tonåringar och, som
tredje grupp, blivande/nyblivna föräldrar särskilt i åldrarna under 30 år. När
det gäller undersökning av dem som kan vara smittade anser socialstyrelsen
också att undersökning och provtagning bör erbjudas vissa särskilda grupper
där smitta kan misstänkas på medicinska grunder. Det gäller personer som
har symptom på sexuellt överförbara sjukdomar. Det gäller vidare personer i

SoU 1987/88:1

grupper där smittan är vanlig, t. ex. ungdomar som debuterat sexuellt, vid
preventivmedelsrådgivning och för abortsökande. Den tredje gruppen är
partner till smittade. Även i förslaget till allmänna råd beträffande klamydia
behandlas utförligt frågor om information och hälsoupplysning samt provtagning
och behandling.

SBL anser att screeningundersökningar på t. ex. ungdomsmottagningar,
vid preventivmedelsrådgivning och på abortmottagning är ett nödvändigt
instrument för att bekämpa spridningen av klamydia. Andra utökade
undersökningar, såsom t. ex. av gravida, kan försöksvis prövas.

Utskottet delar motionärernas bedömning att det krävs verkningsfulla
insatser för att hindra spridningen av klamydia m.fl. sexuellt överförbara
sjukdomar. Som framgått ovan pågår emellertid redan arbete med dessa
frågor inom socialstyrelsen, som också förklarat sig ha för avsikt att föreslå
regeringen olika konkreta åtgärder. Något särskilt initiativ från riksdagens
sida erfordras därför inte enligt utskottets mening, varför utskottet avstyrker
motionerna 1986/87:So410 (s) yrkande 2 delvis, So470 (s) delvis och So486
(m) yrkande 2.

I flera motioner framförs önskemål om att provtagning för klamydia m. fl.
sexuellt överförbara sjukdomar bör göras avgiftsfria för den enskilde. Ett
särskilt yrkande härom finns i motion 1986/87:So486 (m) yrkande 1. Däri
hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära att socialstyrelsen får i
uppdrag att undersöka möjligheten att erbjuda ungdomar att kostnadsfritt
genomgå ett frivilligt klamydiaprov. Avgiftsfria undersökningar tas också
upp som exempel på nödvändiga åtgärder i motionerna 1986l87:So410 (s)
yrkande 2 och So470 (s).

Provtagning för och behandling av veneriska sjukdomar är enligt smittskyddslagen
avgiftsfri för den enskilde. Utskottet har ovan tillstyrkt att
klamydia bör hänföras till de veneriska sjukdomarna. Motionsyrkandena
måste sålunda anses tillgodosedda, varför utskottet avstyrker motionerna
1986/87:So486 (m) yrkande 1 samt So410 (s) yrkande 2 och So470 (s) i
motsvarande delar.

Socialstyrelsen har som framgått ovan utarbetat förslag till allmänna råd
om förebyggande åtgärder mot klamydia. Förslaget har nyligen remissbehandlats.
Utskottet finner mot denna bakgrund att syftet med motionen är
tillgodosett och avstyrker därför densamma.

I motion 1986/87:So482 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås, såvitt nu är i
fråga (yrkande 5), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
åtgärder bör vidtas för att engagera läkare, sköterskor och barnmorskor i
skolans sex- och samlevnadsundervisning.

Utskottet avstyrkte i betänkandet SoU 1985/86:14 ett motionsyrkande
med samma innehåll.

SoU 1987/88:1

Utskottet konstaterar att frågan om sex- och samlevnadsundervisningen i
skolan nu fått förnyad aktualitet hos skolöverstyrelsen. Det råder enighet
mellan SÖ och socialstyrelsen om de åtgärder som behöver vidtas för att
förbättra undervisningen. Insatser planeras redan för innevarande budgetår.
Utskottet anser mot denna bakgrund att resultaten av det nu pågående
arbetet bör avvaktas. Utskottet vill emellertid erinra om vad som ovan
redovisats om utökad information särskilt till ungdomar i fråga om sex och
samlevnad, sexuellt överförbara sjukdomar samt preventivmedel. Klamydia
och övriga här aktuella sjukdomar — även HIV-infektionen — har gjort
sådan undervisning än angelägnare än tidigare. Läkare, sköterskor och
barnmorskor spelar självfallet en viktig roll när det gäller att informera om
dessa nya hälsorisker. Utskottet ser det som självklart att man försöker att på
lämpligt sätt utnyttja sådan medicinsk fackkunskap i sex- och samlevnadsundervisningen.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1986/87:So482 (vpk) i här
aktuell del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande klamydia m. m. som venerisk sjukdom

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So410 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande vissa åtgärder mot smittspridning

att riksdagen avslår motion 1986/87:So410 yrkande 2 delvis, motion
1986/87:So470 delvis och motion 1986/87:So486 yrkande 2,

3. beträffande avgiftsfrihet vid provtagning och behandling

att riksdagen avslår motion 1986/87:So410 yrkande 2 delvis, motion
1986/87:So470 delvis och motion 1986/87:So486 yrkande 1,

4. beträffande socialstyrelsens allmänna råd om klamydia
att riksdagen avslår motion 1986/87 :So435,

5. beträffande skolans sex- och samlevnadsundervisning
att riksdagen avslår motion 1986/87:So482 yrkande 5.

Stockholm den 27 oktober 1987
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Göte Jonsson (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Anita Persson (s),
Gunnar Ström (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s),
Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Claes
Rensfeldt (s) och Karin Falkmer (m).

SoU 1987/88:1

Reservation

SoU 1987/88:1

Skolans sex- och samlevnadsundervisning (mom. 5 i
hemställan)

av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 14 med ”Utskottet
avstyrkte” och slutar på s. 15 med ”aktuell del.” bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av att antalet sexuellt överförda sjukdomar ökar bland unga
människor är det enligt utskottet angeläget att kunskap om dessa sjukdomar
ges i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Läkare, barnmorskor och
sköterskor är bäst lämpade att förmedla denna specifika del av undervisningen.
Förutsättningar måste skapas så att det kan bli möjligt för dessa att
medverka i skolan.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So482 (vpk)
yrkande 5 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa

5. beträffande skolans sex- och samlevnadsundervisning
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So482 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Motionsmotiveringar 2

Allmän bakgrund 3

Klamydiam.m 3

Gällande bestämmelser 3

Sex-och samlevnadsundervisning 4

Tidigare riksdagsbehandling 4

Remissyttranden 5

Utskottet U

Hemställan 15

Reservation av vpk betr. skolans sex- och samlevnadsundervisning
(mom. 5 i hemställan) 16

gotab Stockholm 1987 13859