om s. k. övernattningsbostäder (Betänkande 1983/84:BoU4 Bostadsutskottet)

BoU 1983/84:4

Bostadsutskottets betänkande
1983/84:4

om s. k. övernattningsbostäder

1 Motionen

I detta betänkande behandlas motion 1982/83:508 av Margareta Persson
(s) vari föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till
förändring av nuvarande lagstiftning så att de många s. k. övernattningsbostäderna
i bl. a. Stockholms kommun kan ställas till bostadsförmedlingens
förfogande.

2 Remissyttranden

Yttranden över motionen har inhämtats från Stockholms kommun,
Norrköpings kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Karlstads
kommun, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
och Sveriges fastighetsägareförbund.

Remissvaren har i sammanfattning som bilaga fogats till detta betänkande.

3 Gällande ordning m. m.

De grundläggande bestämmelserna om rätt till förlängning av hyresavtal
finns i 46 § hyreslagen. Enligt paragrafens första stycke har hyresgästen
principiell rätt till förlängning av hyresavtalet om hyresvärden sagt upp
avtalet. Rätten till förlängning är utesluten i vissa i lagen noggrant angivna
situationer. I dessa situationer föreligger vad man brukar kalla en besittningsskyddsbrytande
grund. Dessa grunder finns uppräknade i tio punkter i
46 § första stycket. Bland de besittningsskyddsbrytande grunderna kan
nämnas att rätt till förlängning i princip inte föreligger när huset skall rivas
och det inte är obilligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör. Denna
obillighetsregel innebär bl. a. att hänsyn skall tas till hyresgästs möjlighet att
skaffa annan bostad. Även vid en sådan större ombyggnad av huset, som
hindrar hyresgästen från att bo kvar i lägenheten skall besittningsskyddet i
princip brytas. Vidare bör nämnas att i lagtexten uppräkningen av de
besittningsskyddsbrytande grunderna avslutas med en s. k. generalklausul
som är ganska allmänt hållen. I förarbetena avseende tillämpningen av
generalklausulen finns angivna några situationer då klausulen skulle kunna
åberopas. Bl. a. anges att grund för att ett hyresförhållande kan upphöra kan
vara att hyresgästen har ringa behov av lägenheten eller inte utnyttjar den
stadigvarande.

1 Riksdagen 1983/84.19 sami. Nr 4

BoU 1983/84:4

Stockholms kommuns utrednings- och statistikkontor har i en rapport
(1982:3) redovisat en undersökning om lägenheter utan mantalsskriven
{kyrkohokförd) boende, s. k. umb-lägenheter. Antalet sådana lägenheter i
kommunen anges där enligt folk- och bostadsräkningen 1980 vara 23 700
eller 6,5 % av det totala antalet lägenheter. Av de 23 700 lägenheterna
användes 6 300 som tillfällig bostad (övernattningslägenhet m. m.).

I Stockholms kommun har fastighetskontoret och bostadsförmedlingskontoret
i ett gemensamt tjänsteutlåtande redovisat förslag till ändringar av
bostadsanvisningslagen som syftar till att förenkla lagens praktiska tillämpning.
I sammanhanget har också frågan om att tillföra s. k. övernattningsbostäder
den reguljära bostadsmarknaden berörts. Förslaget har efter beredning
i berörda nämnder och styrelser samt i borgarrådsberedningen biträtts
av kommunstyrelsen som bl. a. föreslagit kommunfullmäktige att hos
regeringen hemställa om ändringar i bostadsanvisningslagen i enlighet med
förslaget.

4 Utskottet

Förslaget i motion 508 (s) är att riksdagen hos regeringen hemställer om
förslag till förändring av nuvarande lagstiftning så att de många s. k.
övernattningsbostäderna i bl. a. Stockholms kommun kan ställas till bostadsförmedlingens
förfogande.

Som framgår av motionen och av vissa remissvar torde problemet med de
s. k. övernattningslägenheterna vara koncentrerat till Stockholms kommun
och bl. a. bero på Stockholms funktion som huvudstad, något som i sin tur
innebär att ett stort antal offentliga förvaltningar och huvudkontor lokaliserats
till kommunen. I remissvaret från Karlstads kommun anförs att en
möjlighet att minska det i motionen upptagna problemet skulle kunna vara
att ytterligare utlokalisera statliga myndigheter från Stockholm. I Sveriges
allmännyttiga bostadsföretags remissvar uttrycks den uppfattningen att en
lagstiftning som enbart omfattar Stockholms kommun ter sig väl drastisk för
att kunna komma till rätta med den i motionen aktualiserade frågan.

I remissvaret från Stockholms kommun anförs att ett verksamt medel att
successivt minska antalet övernattningsbostäder kan uppnås genom en väl
fungerande bostadsanvisningslag. Enligt remissvaret är emellertid denna lag
så ”administrativt krånglig” att tillämpningen anses vara näst intill omöjlig.
Kommunen förväntas göra en formell framställning om förändringar och
förenklingar i lagen.

I detta sammanhang bör erinras om att bostadskommittén enligt sina
direktiv bl. a. har att överväga de ytterligare åtgärder som kan vara
nödvändiga för att kommunerna skall få tillgång till de lägenheter som
behövs för att uppnå önskvärd variation i hushållssammansättningen inom
olika områden.

Utskottet ansluter sig till motionärens allmänna utgångspunkt att tillgäng -

BoU 1983/84:4

liga bostäder bör kunna utnyttjas på lämpligaste sätt särskilt i områden med
brist på bostäder. Utskottet delar också den uppfattning som förs fram i vissa
remissvar, nämligen att det i motionen upptagna problemet främst torde vara
aktuellt i Stockholms kommun. Enligt utskottets uppfattning bör i första
hand prövas om det inte genom överenskommelser mellan hyresmarknadens
parter skulle vara möjligt att åtminstone i viss omfattning minska antalet
övernattningsbostäder genom att flera lediga lägenheter ställs till bostadsförmedlingens
förfogande.

Vidare vill utskottet erinra om att resultatet av bostadskommitténs arbete
kan väntas ge ytterligare underlag för bedömning av frågan om åtgärder för
att uppnå en allsidig hushållssammansättning inom olika bostadsområden.

Enligt utskottets uppfattning bör sålunda väntade kommunala initiativ och
pågående utredningsarbete samt regeringens övervägande med anledning
därav avvaktas. Utskottet finner sålunda inte tillräckliga skäl föreligga att
föreslå riksdagen att tillstyrka motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:508.

Stockholm den 8 november 1983

På bostadsutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Oskar Lindkvist (s). Rolf Dahlberg (m),
Maj-Lis Landberg (s), Knut Billing (m), Magnus Persson (s), Bertil
Danielsson (m), Birgitta Hambraeus (c). Per Olof Håkansson (s), Lennart
Nilsson (s), Margareta Gard (m), Kerstin Ekman (fp), Tore Claeson (vpk),
Margareta Palmqvist (s) och Rune Evensson (s).

Särskilt yttrande

Tore Claeson (vpk) anför:

Utskottet har avstyrkt bifall till motion 508 (s) i vilken begärs förslag till
ändrad lagstiftning så att de s. k. övernattningsbostäderna kan ställas till
bostadsförmedlingens förfogande. Som utskottet framhåller bör en utgångspunkt
vara att tillgängliga bostäder kan utnyttjas på lämpligt sätt särskilt när
bostadsbrist råder. Skäl finns som talar för en ändrad lagstiftning för att
minska antalet s. k. övernattningsbostäder. Det finns emellertid anledning
att avvakta bl. a. bostadskommitténs förslag till åtgärder för att uppnå
önskvärd variation i hushållssammansättningen inom olika områden. Även
resultatet av övervägandena med anledning av den väntade framställningen
från Stockholms kommun om förändringar och förenklingar i bostadsanvis -

1* Riksdagen 1983184.19 sami. Nr 4

BoU 1983/84:4

ningslagen bör avvaktas. Jag förutsätter att regeringen för riksdagen
redovisar sin uppfattning om hur den i motionen aktualiserade frågan skall
lösas.

BoU 1983/84:4

Bilaga

Sammanfattning av remissvaren över motion 1982/83:508

Stockholms kommunstyrelse har beslutat att som svar på civilutskottets
remiss över motionen angående lagstiftning mot s. k. övernattningsbostäder
överlämna och åberopa en av borgarråden Båvner
(s) och Hulth (s) upprättad promemoria. Yttranden i ärendet hade
avgivits av fastighetsnämnden och bostadsförmedlingsstyreisen.
Dessa yttranden har här ej medtagits.

Föredragande borgarråden har anfört följande.

I motionen föreslås att nuvarande lagstiftning ses över i syfte att ställa
tillfälliga övernattningsbostäder till bostadsförmedlingens förfogande.

Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionen att det är
oacceptabelt att tusentals lägenheter i Stockholm enbart används för
tillfälliga övernattningar. Flera undersökningar har genomförts beträffande
de s. k. UMB-lägenheterna (lägenheter utan mantalsskriven boende). Enligt
utrednings- och statistikkontoret utgör andelen UMB-lägenheter i innerstaden
ca 10 procent av hela bostadsbeståndet, dvs. ett mycket betydande antal
lägenheter. Totalt i Stockholm uppgick antalet UMB-lägenheter 1980, enligt
folk- och bostadsräkningen, till 23 700. UMB-lägenheterna utgörs huvudsakligen
av smålägenheter som mycket väl skulle passa för småhushåll,
exempelvis ungdomar.

Det bör dock framhållas att ett stort antal UMB-lägenheter bebos
stadigvarande. Mantalsskrivningsbegreppet är således inte ett mått som
överensstämmer särskilt väl med vad som avses med övernattningsbostäder.
Av det totala antalet UMB-lägenheter 1980 användes nära 11 000 för
permanent boende.

Därutöver utgjorde ca 2 000 lägenheter kontor, lager, arbetsrum m. m.,
ofta i strid mot gällande bestämmelser. Enligt bostadsförmedlingskontoret är
dock många av dessa lägenheter inte lämpliga som bostäder p. g. a. brister i
utrustningen, utsatt läge, trafikbuller m. m.

Närmare 5 000 lägenheter beboddes ej eller saknades uppgift om användningen.
Orsakerna till detta var beträffande 2 000 lägenheter att de var under
reparation, i 800 fall innehades lägenheterna av dödsbon eller den boende
vistades på sjukhem eller liknande. Resterande 2 000 lägenheter bestod
exempelvis av fall där flyttning inte hunnit slutföras eller där uppgift
saknades om varför lägenheten var obebodd.

Således återstod ca 6 300 lägenheter som i egentlig mening kan betraktas
som lägenheter som borde tillföras den reguljära bostadsmarknaden för
förmedling via bostadsförmedlingen. Enligt min mening är det mycket
angeläget att åtgärder vidtas för att dessa lägenheter skall komma till bättre
användning. Ur bostadssocial synvinkel är det inte acceptabelt att över 6 000
lägenheter, ofta centralt belägna, inte kommer de bostadssökande till del.

För att reducera antalet övernattningsbostäder krävs ett aktivt arbete från
berörda myndigheter. Dessutom måste olika lagstiftningsåtgärder genomföras.
Ett samlat program måste tillkomma för att få en lösning på de
redovisade problemen. Inom kommunen bör följande åtgärder vidtas.

För det första måste de kommunala bostadsbolagen pröva möjligheten
enligt hyreslagen att säga upp hyresgäster som inte kan anses ha behov av sin

BoU 1983/84:4

lägenhet. Detta arbete bör givetvis ske i samråd med Hyresgästföreningen.

För det andra bör alternativ skapas till övernattningslägenheterna i
Stockholm, exempelvis genom att företag och myndigheter kan hyra
lägenheter till personal och besökande i lägenhetshotell. Kommunen bör
därför inta en positiv inställning till etableringen av lägenhetshotell.

För det tredje bör bostadsförmedlingen utöka och aktivt marknadsföra
möjligheterna att använda s. k. tillgodohavanden. Ett tillgodohavandeintyg
kan utfärdas av bostadsförmedlingen som ersättning för en lägenhet som
innehavaren inte kan använda under viss tid och därför lämnat till förmedlingen.
Intygen gäller för närvarande i två år i taget. Denna tidregel bör
förlängas till åtminstone fem år. Alternativet är ofta tomma lägenheter eller
andrahandsuthyrningar med många övernattningslägenheter som följd.

Följande lagstiftningsåtgärder bör övervägas närmare.

Nuvarande hyreslag ger inte hyresvärden någon bytesrätt mot tillgodohavande
hos bostadsförmedlingen på samma sätt som om byte sker mot ett nytt
kontrakt. Hyreslagen bör i denna del ses över.

En möjlighet att få bort övernattningslägenheter finns i samband med
sanering, när en fastighet skall byggas om genomgripande eller rivas. De
uppsägningar av hyresgäster som sker i samband därmed möjliggör en
prövning av om ersättningslägenhet skall lämnas eller inte. Bostadsförmedlingskontorets
policy har varit att neka ersättningslägenheter till företag
m. fl. när det gäller övernattningsbostäder. I de fall överklaganden skett till
hyresnämnd och bostadsdomstol har utgången varierat. Mot denna bakgrund
bör skärpta bestämmelser i hyreslagen övervägas, som gör det möjligt
för bostadsförmedlingen att få bort övernattningslägenheter i samband med
sanering.

Den möjlighet som formellt finns i hyreslagen att fastighetsägaren på eget
initiativ och som fristående åtgärd säger upp hyreskontraktet bör förstärkas i
de fall det är uppenbart att lägenheterna enbart används som övernattningsbostäder.
Detta måste dock ske på ett sätt som inte urholkar besittningsskyddet
för övriga hyresgäster. Av bostadsförmedlingskontorets yttrande framgår
att fastighetsägare som hittills utnyttjat denna möjlighet har haft
varierande framgång hos bostadsdomstolen. Om det visar sig genom nya
avgöranden i domstolen att nuvarande lagstiftning inte är tillfyllest för att i
tillräcklig omfattning få bort övernattningslägenheter bör enligt min mening
lagändringar genomföras.

Ett verksamt medel att successivt minska antalet övernattningsbostäder
kan uppnås genom en väl fungerande bostadsanvisningslag som skulle ge ett
avsevärt tillskott av förmedlingsbara lägenheter till bostadsförmedlingen.
Nuvarande bostadsanvisningslag har dock visat sig vara så ”administrativt
krånglig” att tillämpningen är näst intill omöjlig i praktiken. Stockholms
kommun har därför för avsikt att inom kort göra en formell framställning till
statsmakterna om förändringar och förenklingar i bostadsanvisningslagen. I
avvaktan på en eventuell lagändring kommer vi att föreslå kommunstyrelsen
att teckna en överenskommelse med Stockholms fastighetsägareförening
som möjliggör att varannan ledigbliven lägenhet ställs till bostadsförmedlingens
förfogande. Totalt torde det röra sig om mer än 1 000 lägenheter per år.
Detta avtal kan givetvis utnyttjas för att minska antalet övernattningslägenheter.

Som framgår av bostadsförmedlingskontorets redovisning förekommer
övernattningslägenheter oftare i bostadsrättsbeståndet än i beståndet av
hyreslägenheter. En lagstiftning som enbart tar sikte på hyresrättsbeståndet

BoU 1983/84:4

förstärker givetvis ytterligare de skillnader som finns mellan upplåtelseformerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att kommunstyrelsen måtte
besluta att som svar på remiss från civilutskottet över riksdagsmotion
1982/83:508 angående lagstiftning mot s. k. övernattningsbostäder överlämna
och åberopa denna promemoria.

Borgarrådsberedningen biträder föredragande borgarrådets hemställan.

Mot kommunstyrelsens beslut anmäldes reservation dels av kommunstyrelsens
(m)-, (c)- och (fp)-ledamöter, dels av kommunstyrelsens (vpk)-ledamot.

Den gemensamma (m, c, fp)- reservationen har följande lydelse.

1 den remitterade riksdagsmotionen föreslås att nuvarande lagstiftning ses
över i syfte att ställa tillfälliga övernattningsbostäder till bostadsförmedlingens
förfogande.

Utrednings- och statistikkontorets utredningsrapport visar att cirka 2 % av
bostadsbeståndet i Stockholm utgörs av övernattningslägenheter eller på
annat sätt utnyttjas för annat än bostadsändamål. Andelen är klart lägre än
vad som tidigare antagits.

En stor del av de s. k. UMB-lägenheterna är dock centralt belägna
smålägenheter. Sådana lägenheter är mycket eftertraktade framförallt av
ungdomar. Det vore därför värdefullt om dessa lägenheter i största möjliga
utsträckning kunde ställas till förfogande som permanentbostäder.

Föredragande borgarrådens önskan att kontrollera hyresgästernas reella
behov av övernattningslägenheter står emellertid i konflikt med varje
människas rätt till integritet. Föredragande borgarrådens förslag innebär att
de kommunala bostadsföretagen måste försöka säga upp de hyresgäster som
”inte kan anses ha behov av sin lägenhet” samt att detta arbete bör ske ”i
samråd med Hyresgästföreningen”. Allvarliga invändningar kan göras mot
detta förslag.

Att förbjuda människor att ha övernattningslägenhet skulle innebära en
betydande inskränkning av den personliga friheten och dessutom förutsätta
en omfattande kontroll. Fastighetskontoret har för sin del framhållit att
”tanken att samhället skulle gå in och kontrollera hyresgästernas behov av
sina lägenheter och genom olika åtgärder ta ifrån dem dessa synes strida mot
grundläggande rättsprinciper”. Vi delar till fullo denna uppfattning och
konstaterar att samma invändning självfallet måste göras även om kontrollen
utövas av kommunala bostadsföretag och hyresgäströrelsen.

Hyresgästerna har genom hyreslagen ett starkt besittningsskydd som enligt
vår mening inte får urholkas. En sådan urholkning är emellertid ofrånkomlig
om det skall bli möjligt att säga upp en hyresgäst därför att man på några
allmänna bostadspolitiska grunder önskar anvisa en annan hyresgäst.

Aven förslaget om hyresgäströrelsens medverkan i kontrollarbetet är
anmärkningsvärt. Dels framstår det som ett nytt korporativt inslag på
bostadsmarknaden, dels kan det knappast vara förenligt med det partsintresse
hyresgästföreningen sägs företräda. Det utgör självfallet inget krav för
medlemskap i hyresgäströrelsen att man använder sin lägenhet ”på ett ur
bostadsförsörjningssynpunkt acceptabelt sätt", vilket är det uttryck fastighetsnämndens
socialistiska majoritet använt.

Utrednings- och statistikkontorets rapport visar att den största delen av
UMB-lägenheterna utnyttjas som permanent eller tillfällig bostad, är under
reparation eller dylikt. Närmare 2 000 bostadslägenheter används dock för

BoU 1983/84:4

annat ändamål än bostad, t. ex. kontor. Det är i första hand de smygkontoriserade
lägenheterna som måste återföras till bostäder. Det ankommer på
byggnadsnämnden att pröva möjligheterna härtill. Fastighetsnämnden har
också kommunstyrelsens uppdrag att pröva avkontorisering. Uppgiften
ligger således inom ramen för redan givna uppdrag.

Om alternativ till övernattningslägenheterna kan skapas, exempelvis
genom ökat antal hotellägenheter är det givetvis positivt. Till en sådan
utveckling bör kommunen ge sitt stöd. Vi förutsätter dock att sådana
hotellägenheter kan tillskapas på rimliga kommersiella grunder. Också
förslaget om att förbättra systemet med s. k. tillgodohavanden på bostadsförmedlingen
är positivt och ägnat att minska antalet övernattningslägenheter.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi att kommunstyrelsen måtte
besluta att som svar på remiss från civilutskottet över riksdagsmotion
1982/83:508 angående lagstiftning mot s. k. övernattningsbostäder överlämna
och åberopa denna avvikande mening.

Den av (vpk) avgivna reservationen har följande lydelse.

De s. k. övernattningslägenheterna har vid ett flertal tillfällen tagits upp i
kommunfullmäktige av vpk, senast i form av motion i november 1982. Vpk
kräver i den motionen bl. a. ändrad lagstiftning. Sedan har frågan också
tagits upp i en socialdemokratisk riksdagsmotion. Det är bra om någonting
äntligen händer i denna fråga.

I borgarrådens text föreslås tre typer av åtgärder för att komma till rätta
med de många övernattningslägenheterna: lägenhetshotell, tillgodohavanden
och ändrad lagstiftning. Lägenhetshotell och tillgodohavanden kan
behövas för att lösa tillfälliga och förändrade bostadsbehov, men kommer
inte att leda till att en enda av de befintliga övernattningslägenheterna ställs
till bostadsförmedlingens förfogande.

Den springande punkten är en förändrad lagstiftning. Men det räcker inte,
vilket föreslås i borgarrådstexten, att förstärka möjligheten för fastighetsägare
att säga upp hyreskontrakt om lägenheter används för tillfälligt boende.
Möjligen kan det underlätta för kommunala bostadsbolag att göra sig av med
övernattningslägenheter. För privata fastighetsägare kan det tvärtom vara
ett intresse att ha hyresgäster som inte sliter på lägenheten men ändå betalar
hyran.

Lagen måste utformas så att det klart framgår att fastighetsägare inte bara
har rätten att håva in hyran utan också bestämda skyldigheter. En sådan
självklar skyldighet är att se till att lägenheter används för permanent
boende. Dessutom måste kyrkobokföring ske på lägenhet och inte på
fastighet.

Norrköpings kommunstyrelse har beslutat avstå från att yttra sig i ärendet.

Malmö kommunstyrelse anför att de i motionen berörda frågorna saknar
aktualitet i Malmö, varför kommunen avstår från att yttra sig över motionen.

Göteborgs kommunstyrelse har beslutat att som svar på civilutskottets
remiss åberopa ett tjänsteutlåtande av stadskansliet. Detta utlåtande har
följande lydelse.

Utnyttjandet av lägenhetsbestånc' rt i Göteborg ser i grova drag ut på

BoU 1983/84:4

följande sätt. I kommunen finns totalt 220 000 bostadslägenheter, varav
204 000 bebos av vanliga bostadshushåll, dvs. personer som är kyrkobokförda
på sina bostadsadresser. Av resterande 16 000 lägenheter är drygt 4 000
outhyrda och 1 000 under reparation eller ombyggnad. Återstoden, dvs.

11 000 lägenheter, är uthyrda men de som förhyr och/eller bor i lägenheten är
inte kyrkobokförda på fastigheten ifråga.

Det finns en rad orsaker till att upplåtna bostadslägenheter saknar
kyrkobokförd boende. Faktorer som eftersläpningar och felaktigheter i
folkbokföringen, andrahandsuthyrning och uthyrning till studenter torde
ligga bakom merparten av dessa lägenheter. Tillgänglig statistik visar att ca
1 100 bostadslägenheter är upplåtna till företag. Det kan antas att dessa
lägenheter till övervägande del utnyttjas som övernattningsbostäder. Antar
man att ungefär lika många lägenheter hyrs av enskilda som övernattningsbostäder
skulle det ge totalt drygt 2 000 lägenheter, motsvarande 1 % av
samtliga bostadslägenheter i kommunen.

Rent principiellt kan stadskansliet instämma i motionärens synsätt att det,
i ett läge med bostadsbrist, är otillfredsställande att ett stort antal lägenheter
undanhålls den ordinarie bostadsmarknaden och endast utnyttjas som
tillfälliga övernattningsbostäder. Kansliet kan också instämma i bostadsförmedlings-
och konsumentnämndens synpunkt (nämndens yttrande här ej
medtaget), att om dessa lägenheter ställdes till förmedlingens förfogande
skulle dess arbete med evakuering i samband med bostadssanering underlättas,
likaså förmedlingens strävanden att lösa vissa socialt mycket angelägna
gruppers bostadsfråga.

Enligt kansliet finns det emellertid ett antal faktorer som, åtminstone för
Göteborgs vidkommande, talar emot en lagstiftning av det slag motionären
åsyftar. Problemet med övernattningsbostäder är mycket marginellt i
Göteborg. Som anförts ovan kan det röra sig om drygt 2 000 lägenheter,
motsvarande 1 % av samtliga bostadslägenheter i kommunen.

Bostadsförsörjningsläget i Göteborg karaktäriseras f. n. av en bristande
balans mellan utbud och efterfrågan. Enbart under det senaste året har
antalet outhyrda lägenheter ökat med ca 1 000 till en nivå av 4 300 i dag.
Betydande ansträngningar görs för att finna vägar att begränsa lägenhetsöverskottet
i kommunen. Från Göteborgs sida eftersträvas kraftiga begränsningar
av bostadsbyggandet såväl i den egna kommunen som i övriga delar av
Göteborgsregionen. De allmännyttiga bostadsföretagen har utarbetat
åtgärdsprogram för alternativ användning av bostadsfastigheter med outhyrda
lägenheter. Mot denna bakgrund förefaller det mindre välbetänkt att
förorda åtgärder som skulle tillföra den ordinarie bostadsmarknaden i
Göteborg ytterligare lägenheter.

Sammanfattningsvis anser stadskansliet, med hänsyn till bostadsförsörjningsläget
i kommunen och den - i förhållande till totala lägenhetsbeståndet
- ringa omfattning som de s. k. övernattningsbostäderna torde ha i Göteborg,
att en förändrad lagstiftning i den aktuella frågan ej bör förordas.

Stadskansliet hemställer att kommunstyrelsen beslutar att remissen från
riksdagens civilutskott skall anses besvarad med innehållet i stadskansliets
tjänsteutlåtande (Rnr 479/83).

(Vpk)-ledamoten i kommunstyrelsen yrkade att kommunstyrelsen skulle
uttala som sin mening att motionen borde bifallas. Detta yrkande avslogs
utan omröstning.

BoU 1983/84:4

Karlstads kommun har avgivit följande remissvar.

Enligt Karlstads kommuns uppfattning förutsätter lagförslaget mot s. k.
övernattningsbostäder dels att det råder eller förväntas uppstå bostadsbrist,
dels att lägenheter används som s. k. övernattningsbostäder i kommunen.

I Karlstads kommun råder f. n. ingen bostadsbrist. Andelen outhyrda
lägenheter uppgår till ca 2,5-3 %. Förekomsten av s. k. övernattningsbostäder
i kommunen bedöms som mycket liten. Kommunen konstaterar därför
att lagförslaget, som berör storstadskommunerna i allmänhet och Stockholms
kommun i synnerhet, inte medför några konsekvenser för Karlstads
kommun vad gäller bostadssituationen i Karlstad.

Det är anmärkningsvärt att specifika problem i storstadskommuner skall
lösas genom ny lagstiftning. Kommunen anser att erforderliga övernattningsmöjligheter
måste finnas i Stockholm, bl. a. med hänsyn till de besök i
Stockholm som näringslivet och myndigheter kräver. Om Stockholm inte
kan ställa övernattningsmöjligheter till förfogande bör en ytterligare utlokalisering
av statliga myndigheter övervägas. Karlstads kommun är därvid
beredd att mottaga sådan verksamhet och även ställa övernattningsmöjligheter
till förfogande. Enligt kommunens mening bör inte lagstiftning tillgripas
förrän erforderligt antal hotell eller dylikt står till förfogande för besökande i
Stockholm.

Kommunen avstyrker förslaget.

Hyresgästernas Riksförbunds remissvar är av följande iydelse.

Hyresgästernas Riksförbund har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade
motion om lagstiftning mot s. k. övernattningslägenheter. Förbundet
har i sin tur inhämtat synpunkter från hyresgästföreningar vars verksamhetsområde
omfattar bl. a. Stockholms, Göteborgs, Malmö, Norrköpings och
Karlstads kommuner.

Problemen med de s. k. övernattningslägenheterna är koncentrerade till
Stockholms kommun. Detta sammanhänger dels med Stockholms egenskap
av landets ”huvudkommun", dels med förhållandena inom Stor-Stockholms
bostadsförsörjningsområde. Övernattningsbostäderna kan grovt indelas i två
kategorier:

1 Sådana som används av personer, vilka har sin yrkesverksamhet förlagd till

Stockholm, men som är bosatta/mantalsskrivna på annan ort.

2 Sådana som disponeras av personer, vilka bor och arbetar på annan ort,

men som tillbringar några dygn då och då i Stockholm.

Förbundet anser att den första kategorin i stort sett måste accepteras av
samhället, medan det intresse som kan återfinnas i den andra kategorin är
mindre skyddsvärt. Eventuella lagstiftningsåtgärder bör således riktas mot
upplåtelser som faller under sistnämnda kategori.

Åtgärder som kan komma ifråga är bl. a. en utvidgning av kommunens rätt
till bostadsanvisning. Förbundet anser att sökande till permanentbostad bör
ges företräde framför den som endast efterfrågar ett alternativ till hotellrum
eller andra tillfälliga nattlogin. För att en sådan prövning skall bli möjlig, bör
kommunens bostadsförmedling ha anvisningsrätt till ledigblivna lägenheter.

Samhällets inställning till övernattningsbostäder kan också aktualiseras i
samband med besittningsskyddstvister. Efter uppsägning från hyresvärdens
sida har hyresgästen i princip rätt till förlängning av hyresavtalet. Det är
uppenbart att hyresgästens intresse härav är starkare när lägenheten används
som permanentbostad, än om den disponeras för övernattningar. Förbundet

BoU 1983/84:4

vill dock även i denna fråga markera en klar skillnad mellan de två
förenämnda kategorierna av övernattningsbostäder. Den som har sin
yrkesverksamhet i Stockholm kan ha fullgoda skäl till s. k. dubbel bosättning,
exempelvis svårigheten att skaffa permanent familjebostad i kommunen
eller dess närhet. Den sorn bara disponerar lägenheten för tillfälliga
övernattningar, som alternativ till hotellvistelse eller dylikt, har naturligtvis
ett betydligt svagare intresse. Detta bör i princip kunna få vika om
lägenheten skall upplåtas till permanentboende.

Som motionären påpekar saknar en hyresvärd ofta eget intresse av att ge
företräde för permanentboende. Samhällets intresse kan dock åberopas och
bör enligt vad förbundet nu har anfört kunna få påverka bedömningen i
besittningsskyddstvister.

Vi överlämnar härmed det ovan sagda som förbundets yttrande över
ifrågavarande motion.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, SÄBO, anför följande.

I motionen anförs att många mindre hyreslägenheter i Stockholm i dag
används som övernattningslägenheter, samtidigt som bostadsbrist råder
inom kommunen. Det finns inte anledning att betvivla detta påstående när
det gäller Stockholms kommun. För Stor-Stockholms bostadsförsörjningsområde
i stort är dock förhållandena inte lika uttalade. För landet som helhet
kan andelen renodlade övernattningsbostäder bedömas vara liten och
knappast betecknas som ett egentligt problem.

De resonemang som förs i motionen avser en överhettad bostadsmarknad.

I motionen föreslås enbart åtgärder på en del av bostadsmarknaden, dvs.
inom hyresrätten. Detta innebär att den föreslagna lagstiftningen inte ens
mer än marginellt skulle bidraga till att lösa de beskrivna problemen inom
Stockholms kommun, utan snarare förskjuta och fördjupa problematiken
genom att de s. k. övernattningslägenheterna i än större utsträckning skulle
koncentreras till bostads- och äganderätten.

De i motionen upptagna problemen kan i huvudsak hänföras till Stockholms
funktion som huvudstad och därav följande stort antal offentliga
förvaltningar och huvudkontor. Detta skapar ett behov av tillfälliga bostäder,
ett behov som inte alltid tillgodoses på den konventionella hotellmarknaden.
Sådana tillfälliga bostäder kan ofta antas bli utnyttjade under
förhållandevis kort tid. En möjlighet att tillgodose behovet och därmed
minska konkurrensen med kommunens egna invånare kan vara att skapa
särskilda bostadslösningar. Det är tänkbart att sådana lösningar också kan bli
effektivare än när reguljära bostadslägenheter tas i anspråk som s. k.
övernattningslägenheter, i den meningen att utnyttjandetiden ökar.

SABO anser att den i motionen beskrivna problematiken i huvudsak är att
karakterisera som ett huvudstadsproblem. En generell lagstiftning med
förbudsinriktning i avsikt att lösa dessa problem skulle enligt SABOs mening
starkt försvåra för övriga kommuner att lösa sina bostadsförsörjningsuppgifter,
inte minst vad gäller möjligheterna att minska antalet outhyrda
lägenheter. En speciallagstiftning som enbart omfattar Stockholms kommun
ter sig som en väl drastisk åtgärd.

Sveriges Fastighetsägareförbund anför följande i sitt remissvar.

Enligt vår uppfattning måste en åtskillnad i uthyrningshänseende göras
mellan två olika situationer. Antag att en bostadslägenhet i Stockholm hyrs
ut och att hyresgästens avsikt med förhyrningen är, att lägenheten skall

BoU 1983/84:4

nyttjas vid endast tillfälliga besök. Så sker också under den tid hyresförhållandet
varar; fram till den tidpunkt när hyresvärden säger upp avtalet för
avflyttning. Befinnes därvid hyresvärden i en eventuellt uppkommande
förlängningstvist sakna ett sakligt skäl för uppsägningen alternativt påvisar
hyresvärden inte något behov av lägenheten kommer hyresnämnden vid sin
prövning att konstatera att uppsägningen är obillig och att avtalet bör
förlängas. Bostadsdomstolens bedömning av ärendet torde bli densamma
enligt gällande praxis.

Om en hyresgäst däremot från början har varit permanent bosatt i
lägenheten och efter en tid lämnar denna för att flytta från orten eller till
annan bostad inom orten inträder en annan situation. Det inträffar därvid
ofta att hyresgästen upplåter lägenheten i andra hand utan hyresvärdens
medgivande (s. k. olovlig andrahandsuthyrning). När hyresvärden får kännedom
om rätta förhållandet uppsäger han regelmässigt hyresavtalet antingen
till omedelbart upphörande med åberopande av förverkande eller, vilket
är det vanliga, till kontraktsenlig fardag. Hyresvärdens sakliga skäl för
uppsägning är därvid att hyresgästen inte längre har behov av lägenheten
eftersom hyresgästen har sin bostadsfråga löst på annat sätt. I det fall
hyresgästen inte vill lämna lägenheten blir hyresavtalet föremål för prövning
i en förlängningstvist hos hyresnämnden. Skälet till att hyresgästen intp
flyttar frivilligt kan vara att lägenheten utnyttjas av honom som inkomstkälla.
Hyresnämndens prövning brukar i flertalet dylika fall leda till att
hyresavtalet upphör att gälla. På detta sätt tillförs i dag bostadsmarknaden ett
inte oväsentligt antal bostadslägenheter varje år. Förbundet har dock ingen
statistik över antalet sådana friställda lägenheter.

Bryter hyresgästen mot villkor enligt hyresavtalet eller uppdagas att hans
behov av lägenheten inte längre är för handen, är förbundets uppfattning att
hyresvärdar inte tvekar att tillgripa uppsägning även om utgången hos
hyresnämnd och i bostadsdomstolen ibland kan te sig oviss.

Beträffande innehållet i motionen får vi i övrigt framhålla följande. Det är
givetvis inte tillfredsställande att många unga människor i dag saknar
möjlighet att på eget kontrakt hyra en bostadslägenhet. Förbundet ifrågasätter
dock om motionärens hemställan är det sätt genom vilket problemet bäst
kan lösas.

Den fråga motionären vill fästa uppmärksamheten på berör främst
Stockholms centrala delar. Många människor arbetar mer tillfälligt i
Stockholm kanske 10-15 dagar per månad. Det är rimligt att dessa människor
inte skall vara betagna rätten att själva välja under vilka former de vill bo.
Om motionärens åsyftade förslag skall ge någon effekt föreställer vi oss att
det skulle behöva inrättas en omfattande kontrollapparat med särskilda
”övernattningskontrollanter” vars uppgift skulle vara att övervaka att ett i
lag föreskrivet förbud mot att hyra ut s. k. övernattningsbostäder efterlevs.
Ett förbud låter sig svårligen efterlevas om det inte är sanktionerat i någon
form.

En bättre och mer framkomlig väg kunde vara att företa vissa ändringar i
jordabalken 12:46. Enligt bostadsdomstolens i dag gällande praxis måste,
som ovan berörts, en hyresvärd när han säger upp en bostadshyresgäst alltid
ha ett sakligt skäl för uppsägningen av hyresavtalet. Även om det skulle
förhålla sig så, att hyresgästen saknar allt eller endast har ett ringa intresse av
lägenheten medför avsaknaden av det sakliga uppsägningsskälet normalt att
hyresgästen får hyresavtalet förlängt vid den intresseavvägning som i
hyresnämnd och bostadsdomstolen görs mellan parterna.

Med det anförda avstyrker förbundet motion 1982/83:508.

minab/gotab Stockholm 1983 77120