Om riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetregleringen m. m. (Betänkande 1980/81:FiU20 Finansutskottet)

FiU 1980/81:20

Finansutskottets betänkande
1980/81:20

om riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetregleringen
m. m.

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1980/81: 100, bilaga 1, Finansplanen, vari föreslås att
riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordats i propositionen,

dels proposition 1980/81: 100, bilaga 2, Budgetförslaget, i vad avser
förslaget under 1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som förordats i propositionen,

dels följande motioner

1980/81: 195 om förbud mot kreditkort av Lars Werner m. fl. (vpk),

1980/81: 288 om åtgärder för att bekämpa arbetslösheten av Lars Werner
m. fl. (vpk),

1980/81: 333 om riktlinjer för den ekonomiska politiken, m.m., av Tage
Adolfsson (m) i vad avser yrkande 1,

1980/81: 368 om en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn av
Carl-Henrik Hermansson (vpk) i vad avser yrkande 2,

1980/81: 405 om avbetalningstider vid köp av bilar m. m. av Arne Lindberg
(c) och Kerstin Andersson i Hjärtum (c),

1980/81: 658 om lantbrukets kreditsituation av Claes Elmstedt m. fl.

(c),

1980/81: 1136 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen av
Olof Palme m. fl. (s),

1980/81: 1137 om kapitalförsörjningen för nyetablerade jordbrukare m. fl.
av Esse Petersson (fp) och Börje Stensson (fp),

1980/81: 1139 om åtgärder mot inflationen av Lars Werner m. fl. (vpk),

1980/81: 1503 om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken av Lars
Werner m. fl. (vpk),

1980/81: 1862 om ett statligt industriprogram av Lars Werner m. fl.
(vpk).

1 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

A. EKONOMIDEPARTEMENTET
Finansplanen

I proposition 100 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att godkänna
de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i
propositionen.

Statsrådet och chefen för ekonomidepartementet Gösta Bohman har den
10 februari 1981 i skrivelse till finansutskottet redovisat att förutsättningarna
för den ekonomiska utvecklingen förändrats på väsentliga punkter sedan
finansplanen presenterades. Vid skrivelsen har fogats en reviderad försörjnings-
och bytesbalans för 1980-1981. Skrivelsen är fogad som bilaga till detta
betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motionsyrkanden
rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken:

333 av Tage Adolfsson (m) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående riktlinjer för den ekonomiska politiken,

1136 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå förslagen i proposition 1980/81:100 till
allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och godkänna vad som
därom anförts i motionen.

Därutöver behandlas under förevarande punkt följande motioner:

195 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag om kreditkortens avskaffande,

288 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om ett förslag till
100 000 nya samhällsnyttiga arbeten i enlighet med motionens riktlinjer,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att arbetet för ett
statligt industriprogram under 1980-talet snarast påbörjas,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till
nationalisering av de privata storbankerna och kreditinstituten,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till samhällsfonder
under de arbetandes kontroll,

5. att riksdagen beslutar uttala att valutalagstiftningen skall tillämpas så

FiU 1980/81:20

att det sätts stopp för kapitalflykt och industriutflyttning,

6. att riksdagen beslutar fatta principbeslut om en tidsplan för generell
nedtrappning av arbetstiden till sex timmar/dag med bibehållen lönestandard,
så att sextimmarsdagen är genomförd under 1980-talet,

368 av Carl-Henrik Hermansson (vpk) vari hemställs

2. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentariskt
sammansatt utredning med uppgift att utarbeta ett program för en
planmässig utbyggnad av de socialt viktiga delarna av den offentliga
sektorn,

405 av Arne Lindberg (c) och Kerstin Andersson i Hjärtum (c) vari
hemställs att riksdagen begär att regeringen, med den utgångspunkt som
anges i motionen, ser över kredittiderna för bilar, husvagnar och fritidsbåtar,

658 av Claes Elmstedt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
anhålla att regeringen medverkar till att Sveriges allmänna hypoteksbank får
vidgade möjligheter till obligationsförsäljning och därmed bättre möjlighet
att tillgodose lantbrukets långsiktiga kreditbehov i enlighet med det
anförda,

1137 av Esse Petersson (fp) och Börje Stensson (fp) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående finansieringen av nyetableringar och större investeringar
inom lantbruket,

1139 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar
uttala sig för i motionen angivna riktlinjer för kampen mot inflationen och
hos regeringen begära förslag om åtgärder i anledning därav,

1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till ett
program för att skapa 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten under högst 3 år i
enlighet med vad som anförs i motionen,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att en parlamentariskt
sammansatt utredning tillsätts för att utarbeta ett program för en planmässig
utbyggnad av de socialt viktiga delarna av den offentliga sektorn,

5. att riksdagen beslutar att uttala att avsättningen till vinstfonder även
bör ske av 1981 års vinster och kompletteras med en indragning av
storföretagens överlikviditet av storleksordningen 2 500 000 000 kr. och hos
regeringen begära förslag i enlighet härmed,

6. att riksdagen beslutar att uttala att medlen på vinstfonderna skall
användas till samhällsnyttiga arbeten enligt de riktlinjer som anges i
motionen och hos regeringen begära förslag i enlighet härmed,

7. att riksdagen beslutar att uttala att diskontot snarast bör sänkas med 2
procentenheter,

FiU 1980/81:20

1862 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari - med hänvisning till motiveringen i
motion 1503 - hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att
arbetet för ett statligt industriprogram under 1980-talet, i enlighet med i
motionen angivna riktlinjer, snarast påbörjas.

Propositionen

Den internationella ekonomin gick in i en lågkonjunkturfas under 1980.
Konjunkturen torde nå sin botten under första halvåret i år, varefter en
långsam återhämtning tar vid. Tillväxten i de industrialiserade länderna 1981
väntas enligt finansplanen bli knappt 1 %.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 1981 väntas innebära att den
inhemska efterfrågan totalt minskar med ca 0,5 %. En minskad lageruppbyggnad
ger en minskning med närmare 1 %, men detta motverkas av att
konsumtion och investeringar ökar.

När det gäller löneökningarna har föredraganden i sina beräkningar
använt konjunkturinstitutets lägre alternativ, vilket innebär en kostnadsökning
på ca 6,5 % 1981. Detta alternativ antas ge utrymme för konkurrenskraftiga
priser så att marknadsandelar inte bara kan behållas utan även i viss
mån återvinnas.

Vid högre ökningar av lönekostnaderna måste enligt föredragandens
mening en hårdare åtstramningspolitik föras.

Det lägre löneökningsalternativet ger visserligen lägre privat konsumtion
på kort sikt men lägger grunden för varaktiga förbättringar längre fram,
framhåller föredraganden.

De realt disponibla inkomsterna väntas minska med 1-2 % under 1981.
Hushållen förutses minska sparandet för att hålla uppe konsumtionen.
Därför räknar föredraganden med en i stort sett oförändrad privat
konsumtion i år.

Bakom genomsnittssiffran 1-2 % minskad total realinkomst efter skatt
inom hushållssektom ligger stora skillnader mellan olika inkomstslag.
Medan löneinkomsterna sjunker med 3^1 % stiger den totala reala
pensionssumman med 3 %. Även andra transfereringar stiger realt sett.

Konsumentpriserna förutses öka med ca 7 % från början av 1981 till årets
slut. Ökningen i årsgenomsnitt beräknas till närmare 9 %.

De reala offentliga utgifterna beräknas stiga med närmare 4 % 1981. Detta
innebär en avsevärd reducering jämfört med den historiska trenden.

De offentliga utgifterna fortsätter dock att stiga snabbare än bruttonationalprodukten,
BNP.

Den kommunala konsumtionen väntas öka 3-3,5 % 1981. Detta är, enligt
föredragandens uppfattning, en för hög takt i förhållande till det samhällsekonomiska
utrymmet. Ytterligare åtgärder för att dämpa den kommunala
utgiftstakten är därför nödvändiga.

FiU 1980/81:20

Bruttoinvesteringarna väntas bli ungefär oförändrade 1981. Den största
osäkerheten gäller näringslivets investeringar.

Bostadsbyggandet väntas ligga ungefär på 1980 års nivå i fråga om antalet
igångsatta lägenheter. Under 1981 minskar dock investeringsvolymen genom
förskjutning mot en större andel mindre lägenheter.

Ökningen av exporten beräknas nu till 2,5 % i volym, något mer än i
besparingspropositionen.

Som följd av dämpningarna när det gäller privat konsumtion och
lageruppbyggnad väntas importvolymen sjunka med ca 1,5 %.

Totalt skulle BNP med dessa beräkningar öka med 0,7 %. En så låg tillväxt
medför att efterfrågan på arbetskraft minskar med knappt 1 % i år.
Arbetslösheten kan komma att stiga med ca 60 000 personer om inga åtgärder
vidtas. För att möta ett försämrat läge på arbetsmarknaden hålls en hög
beredskap, framhåller föredraganden.

I avsnittet om kreditpolitiken förklarar föredraganden att han anser att
bytesbalansunderskottet i huvudsak måste finansieras genom statlig utlandsupplåning.

Finansiering av budgetunderskottet 1979-1981

Nettobelopp, miljarder kr.	1979	1980	1981
Banksektorn	14	16	18-24
Kapitalmarknadsinstitut	9	11	13
Allmänheten	12	7	6-8
Summa Sverige	35	33	39-43
Utlandet	9	21	21-25
Totalt (statens utgiftsöverskott)	44	54	64
Föredraganden understryker	att fortsatta	höjningar	av bankernas

tetskrav blir nödvändiga för att hindra att budgetunderskottets likviditetspåspädande
effekt resulterar i en kreditexpansion som ökar likviditeten
ytterligare.

Fortsatta ansträngningar skall också göras för att öka statsupplåningen på
den inhemska marknaden utanför bankerna.

Mot bakgrund av att kommunernas likviditet är mycket hög och med
hänsyn till behovet att begränsa den kommunala expansionen är det,
understryker föredraganden, angeläget att kreditgivningen till den kommunala
sektorn blir begränsad.

I det sammanhanget aviseras ett förslag om att kommunernas och
landstingens återlånerätt beträffande ATP-avgifter begränsas till totalt 100
milj. kr. per år. Det motsvarar kommunernas återlån under 1979. Själva
återlånerätten uppgick till ca 3 miljarder kronor.

FiU 1980/81:20

Avslutningsvis anför föredraganden:

Jag har i det föregående understrukit att den ekonomiska utvecklingen
under 1980-talets första år kommer att ha avgörande betydelse för hur
framgångsrikt vi kan komma tillrätta med balansproblemen som kännetecknar
den svenska ekonomin. Ju längre saneringsprocessen skjuts på framtiden,
desto större blir de uppoffringar som senare kommer att erfordras.

Många av dagens svårigheter beror på att tidigare varningssignaler inte
tagits på allvar. Om vi skall kunna undvika att 1980-talet blir de ekonomiska
och sociala krisernas decennium för vårt land måste under de närmaste åren
Sveriges ekonomi steg för steg anpassas till verklighetens hårda krav. Det är
en tvingande nödvändighet för återställd balans, för vårt folks trygghet och
välstånd samt för bevarad full sysselsättning.

Bytesbalansen väntas försämras ytterligare 1981. Till stor del sammanhänger
detta med den väntade svaga internationella konjunkturutvecklingen.
Den ekonomiska politiken måste anpassas till denna verklighet. Det finns
idag inget utrymme för en upprepning av en överbryggningspolitik av det slag
som fördes 1975 och 1976 med stimulans av privat och offentlig konsumtion.
Den ekonomisk-politiska strategin måste därför inriktas på att ta till vara de
möjligheter som den internationella marknaden erbjuder samt att skapa
förutsättningar för den svenska ekonomin att följa med den uppgång av den
internationella konjunkturen som bedöms som sannolik i slutet av 1981 eller
under 1982.

Om vi skall lyckas krävs uppoffringar. Svenska folkets privata och
offentliga konsumtion måste dämpas avsevärt under den tid det tar att åter nå
balans i samhällsekonomin. Skyddet för de mest utsatta i vårt samhälle får
dock inte eftersättas i denna process.

Men vi har också tillgångar med vars hjälp problemen kan lösas.
Arbetsamhet, kunnighet och effektivitet är viktiga kännetecken för vårt folk.
Arbetsmarknadens parter har traditionellt visat ett betydande ansvar för en
stabil ekonomi. De sociala spänningarna är små. Vi måste vara beredda att ta
tillvara de tillgångar vi förfogar över. Vi måste stimulera till ökade
arbetsinsatser och i samverkan söka lösa våra ekonomiska problem. Endast
genom en målmedveten strävan mot återställd ekonomisk balans kan
tryggheten och välfärden säkras för kommande generationer.

Motionerna

I partimotioner från socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna
redovisas mål och riktlinjer för den ekonomiska politiken.

I motion 1136 av Olof Palme m. fl. (s) anför motionärerna att Sveriges
ekonomi befinner sig i svår obalans som hotar att utvecklas till en allvarlig
ekonomisk kris. Underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa trots en
stagnerande inhemsk efterfrågan och väntas i år överstiga 4 % av
bruttonationalprodukten (BNP). Underskottet i statsbudgeten ökar enligt
nu föreliggande beräkningar i accelererad takt, från 55 miljarder kronor
1980/81 till minst 70 miljarder kronor 1981/82, motsvarande 12 % av BNP.
Takten i prisstegringarna är f.n. ca 15 %. Samtidigt som obalansen förvärras
går ekonomin in i en lågkonjunktur med stagnerande BNP-tillväxt,

FiU 1980/81:20

sjunkande investeringar och industriproduktion. Läget på arbetsmarknaden
försämras snabbt och risken för minst en fördubbling av arbetslösheten under
1981 är högst påtaglig, framhåller motionärerna.

I motionen anges tre centrala uppgifter för 1980-talets ekonomiska
politik:

- att bekämpa inflationen

- att upprätthålla produktion och sysselsättning

- att åstadkomma en rättvis fördelning av produktionsresultatet.

Inflationen - och förväntningarna om fortsatt inflation - framstår enligt

motionärernas uppfattning som det allvarligaste hotet mot möjligheterna att
lösa Sveriges ekonomiska problem. Skadeverkningarna från inflationen kan
spåras bakom de samhällsekonomiska problemen på en rad olika områden.
Den ekonomiska politiken har i alltför stor utsträckning inriktats på att söka
ta itu med dessa delproblem vart och ett för sig, i stället för att angripa den
egentliga bakomliggande orsaken, dvs. inflationen, anför man vidare.

I motionen skisseras ett 10-punktsprogram mot inflationen. De olika
åtgärder som föreslås sammanfattas under följande rubriker.

1. Bryt upp indexregleringar och liknande inflationsmekanismer.

2. Reformera inkomstskatten.

3. Minska budgetunderskottet.

4. Skärp skatten på realisationsvinster.

5. Uppmuntra sparande och motverka konsumtion på kredit.

6. Lägg en god grund för avtalsrörelserna.

7. Använd prisreglering för att bryta inflationsförväntningarna.

8. Använd växelkurspolitik för att utestänga internationella prisstegringar.

9. Återupprätta normer och disciplin i den ekonomiska politiken.

10. Stimulera produktion och produktivitet.

I fråga om den andra centrala uppgiften att stimulera produktion och
sysselsättning anförs att industrin har en nyckelroll i arbetet för att långsiktigt
restaurera ekonomin. Vi måste återskapa jämvikt i bytesbalansen, vilket
ställer krav på en kraftig ökning av industriproduktionen. Utan en
förbättring av den svenska industrins konkurrenskraft finns enligt motionärernas
uppfattning inga förutsättningar för en sådan produktionsökning.
Svensk industri måste bli starkare både på hemma- och exportmarknaderna.

Motionärerna framhåller att en del av de åtgärder som redovisas i
motionen är av en sådan karaktär att de inte kan få någon omedelbar effekt
på ekonomin. Det gäller t.ex. förslag om olika struktur- och utvecklingsfonder
och förslag om ökade satsningar på forskning och högre utbildning.

På några områden lägger man dock fram förslag som enligt motionärernas
uppfattning snabbt kan få en positiv effekt på ekonomin. Det gäller åtgärder
på energiområdet, ökat bostadsbyggande, skogsindustrins råvaruförsörjning

FiU 1980/81:20

och åtgärder på trafikområdet.

Vad gäller en jämn och rättvis fördelning av levnadsstandarden framhåller
motionärerna att en av arbetarrörelsens stora insatser i svensk samhällsutveckling
har varit att fördela tillväxtens resultat mellan olika medborgargrupper
på ett sätt som har inneburit en fortgående utjämning av
levnadsstandarden och en standardförbättring och ökad social trygghet för
stora grupper av människor som varit socialt och ekonomiskt eftersatta.

Man anför vidare att den ekonomiska kris som vårt land har hamnat i gör
att det under kommande år inte blir möjligt att föra en fördelningspolitik på
samma villkor som tidigare. Ökningen av den privata konsumtionen måste
under 1980-talet hållas tillbaka och förmodligen i sin helhet reserveras för
eftersatta grupper. Den offentliga konsumtionen, dvs. statens och kommunernas
verksamhet, kommer att expandera i väsentligt lägre takt än tidigare.
Utrymmet för nya kostnadskrävande reformer eller för resurstillskott till
befintliga verksamheter kommer enligt motionärernas uppfattning därför att
vara ytterst litet.

Fördelningspolitiken måste anpassas till de ekonomiska realiteterna,
framhåller motionärerna. Fördelningspolitiken bör utformas efter följande
riktlinjer under de närmaste åren.

- Reformera skattesystemet

- Bekämpa inflationen

- Slå vakt om full sysselsättning

- Inför löntagarfonder

- Se över transfereringarna.

I motion 1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att de ekonomiska
problem som nu präglar Sverige inte är unika. Massarbetslöshet, stark
inflation, stora statsskulder och underskott i statsbudgeterna samt besvärligheter
med den utrikes balansen är företeelser, som, med något olika
tonvikt och styrka, präglar närmast samtliga utvecklade kapitalistiska
länder.

De svårigheter som den kapitalistiska världen har är emellertid inga
tillfälligheter, framhåller motionärerna. De följer ur historiska förändringar i
hela världens hushållning, förändringar i vad motionärerna kallar kapitalismens
livsbetingelser och förändringar inom det kapitalistiska systemet.

De ekonomiska problemen i Sverige måste förstås mot denna allmänna
bakgrund, om de skall kunna angripas på ett riktigt sätt, framhåller
motionärerna. Den borgerliga regeringens förklaring till Sveriges ekonomiska
läge är inte bara fragmentarisk utan också direkt felaktig, anför
motionärerna. Den kris kapitalismen i världen förorsakat förklaras således
vare sig av oljeprisstegringar, de svenska avtalsrörelserna eller de svenska
kommunernas expansion, utan den ekonomiska krisen i Sverige är en del av
den internationella kapitalismens kris. De företeelser som ovan beskrivits
som allmänna för kapitalismen av i dag gäller i full utsträckning också

FiU 1980/81:20

Sverige. Dessa företeelser går att bekämpa och bemöta om deras grund, det
kapitalistiska profitsystemet, angrips, fastslår motionärerna.

Enligt motionärernas uppfattning framlägger inte regeringen något
egentligt förslag till ekonomisk politik i årets finansplan utan förlitar sig
passivt till att de internationella konjunkturerna skall växla till det bättre.

Motionärerna avvisar också de kredit- och penningpolitiska åtgärder som
riksbanken vidtog den 20 januari 1981, eftersom de medför en kontraktiv
effekt på samhällsekonomin och anser därför att riksdagen måste uppdra åt
riksbanken att sänka diskontot med 2 procentenheter.

Motionärerna vill ha en politik som till målsättning har att åstadkomma en
socialistisk planhushållning, där landets tillgångar tillhör hela folket. Den
planerade hushållningen kan enligt motionärerna mobilisera landets tillgångar
utan rovdrift, den kan avskaffa kriser och arbetslöshet, den kan minska
arbetshets och utslagning och återskänka arbetet dess värdighet.

Vad som då bl.a. krävs är en planmässig utbyggnad av viktiga delar av den
offentliga sektorn. De områden som motionärerna framför allt vill satsa på är
barnomsorgen, skolan samt hälso- och sjukvården. Daghem och fritidshem
måste snabbt byggas ut och deras kvalitet förbättras. Hälso- och sjukvården
måste få en planmässig utbyggnad bl.a. med hänsyn till de ökade krav som
befolkningens ålderssammansättning ställer. Samtidigt måste vårdens organisation
och innehåll förbättras.

En utbyggnad av den offentliga sektorn, ett ökat bostadsbyggande och
andra insatser på för samhället viktiga områden måste sammanföras till ett
program för att skapa 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten under högst tre
år.

En utbyggnad av den offentliga sektorn måste enligt motionärernas
uppfattning kompletteras med ett långsiktigt samhälleligt industrialiseringsprogram
inom områden som kollektiv trafik, inhemsk förnybar och
miljövänlig energiproduktion, miljö- och arbetsmiljöförbättringar. Målsättningen
med ett sådant program bör vara att skapa 100 000 industriarbeten
under 1980-talet.

Motionärerna vill vidare att regeln om avsättning till vinstkonton bör gälla
även 1981 års vinster och kompletteras med bestämmelser som överför ett
lika stort belopp av likviditetsöverskottet - 2,5 miljarder kronor - till fonder
att användas för att skapa nya samhällsnyttiga arbeten.

Bostadsbyggandet spelar en viktig roll för samhällsutvecklingen, framhåller
motionärerna. Målsättningen måste under det kommande budgetåret
vara en igångsättning av nybyggnad av 70 000 lägenheter och en ombyggnad
av 20 000 lägenheter (exklusive energisparåtgärder).

Den fördelningspolitiskt viktigaste reformen är enligt motionärerna att
mervärdeskatten slopas på livsmedel.

Motionärerna vill skärpa förmögenhetsbeskattningen. En engångsskatt på
stora förmögenheter bör tas ut med utgångspunkt i de redovisade förmo -

FiU 1980/81:20

genhetsvärdena vid 1981 års taxering. Vid en skattesats på 2,5 % kan
statskassan tillföras ca 2 000 milj. kr.

I motion 333 av Tage Adolfsson (m), som också gäller riktlinjer för den
ekonomiska politiken, anförs att de två främsta uppgifterna för den
ekonomiska politiken nu är att få bukt med obalansen i utrikesaffärerna och
att få ned inflationen. Politiken måste gå ut på en omedelbar åtstramning av
hemmaefterfrågan och en förbättring av konkurrenskraften. Motionären
framhåller att en viktig orsak till de problem som Sverige nu står inför är att
den offentliga sektorn vuxit alltför snabbt. I motionen föreslås att:

- en kraftig sänkning av arbetsgivaravgifterna företas,

- ett temporärt slopande av bolagsskatten bör övervägas,

- alla indexbundna utgifter i fortsättningen bör kopplas till nettoprisindex,

- åtgärder på energiområdet vidtas, bl. a. för att minska oljeberoendet,

- en kraftig marginalskattesänkning sker, förslagsvis till högst 50 %
kombinerad med en sänkning av bruttolönerna för höginkomsttagare,

- inkomstbortfallet för staten kompenseras genom höjda indirekta skatter
och ökad avgiftsfinansiering av statlig service,

- fem karensdagar i sjukförsäkringen införs,

- möjlighet till lärlingstid och provanställning utökas kraftigt och arbetsmarknadspolitiken
inriktas på att öka rörligheten på arbetsmarknaden,

- SJ:s taxepolitik för malmbanan ses över,

- en genomgång görs av möjligheterna att överföra olika kommunala
aktiviteter till privat verksamhet.

I motion 1139 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att tendenser till inflation
kommer att finnas under hela monopolkapitalismens bestånd. Kapitalet
kommer att slåss för en så stor andel av produktionen som möjligt så länge
kapitalismen består, och det kommer därvid alltid att se prisuppskörtning
och inflation som en av sina metoder, riktad i första hand mot de
lönarbetande, men jämväl också mot andra kapital.

De lönarbetande måste därför alltid till sitt försvar bedriva en aktiv och
offensiv lönekamp, framhåller motionärerna. Det går att öka lönerna på
profiternas bekostnad. De lönarbetande som ökar produktionen och
förutsättningarna för ett materiellt välstånd skall icke behöva få det sämre
ställt. Tvärtom. Den aktiva lönekampen måste bedrivas av de lönarbetande
och deras fackliga organisationer.

Vad som kan göras i riksdagen är, enligt motionärernas uppfattning, att
resa krav vilkas förverkligande skulle kringskära kapitalägarnas ekonomiska
övertag och handlingsfrihet att för sin spekulation öka sina tillgångar och
förmögenheter på de arbetandes bekostnad. Det är antiinflationspolitikens
huvuduppgift, fastslår motionärerna.

I nuvarande ekonomiska och politiska situation måste följande krav ställas

FiU 1980/81:20

i förgrunden i kampen mot inflationen och dess verkningar.

1. Prisstopp på alla nödvändighetsvaror.

2. Tillbakavisande av regeringens politik att försvaga prisövervakning,
reklamationsrätten och konsumentverksamheten.

3. Hyresstopp.

4. Slopad moms på mat.

5. Ingrepp mot monopolistisk prissättning - skärpt monopollagstiftning.

6. Begränsning av den kommersiella reklamen.

7. Skärpt restriktivitet mot kapitalexport - angrepp på valutaspekulationen.

8. Åtgärder mot den inhemska kreditspekulationen.

9. Lågräntepolitik.

10. Åtgärder mot mark- och fastighetsspekulation.

Utskottet

Finansutskottet har vid ett flertal tillfällen kraftigt understrukit allvaret i
det läge vari den svenska ekonomin befinner sig. Schematiskt kan
utvecklingen under 1970-talet sammanfattas i följande punkter:

- låg ekonomisk tillväxt

- försämrat konkurrensläge för industrisektorn

- låga investeringar i näringslivet till följd av dålig lönsamhet

- otillräcklig rörlighet och anpassningsförmåga av arbetskrafts- och kapitalresurserna -

snabb ökning av de offentliga utgifterna.

Sammantaget har dessa balansbrister nu mognat ut i underskott i
bytesbalans och statsbudget, i stigande priser och en stagnerande industrisektor.

Den öppna arbetslösheten har trots detta kunnat hållas nere på internationellt
sett mycket låg nivå. Detta har dock skett bl. a. genom omfattande
industri- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder vilkas långsiktiga effekter på
konkurrensförhållanden och strukturomvandling m. m. dock f. n. är svåra
att bedöma.

Våra problem hänger i stor utsträckning samman med ändrade internationella
förhållanden som vi inte rår över. Oljeprischockerna har drabbat oss
hårt. Vidare har konkurrensförhållandena på världsmarknaden skärpts
under 1970-talet. Men det är inte hela sanningen. Dessa externa störningar
har dolt för vårt land ogynnsamma förändringar som vuxit fram under lång
tid i vår ekonomi. Vi har haft svårare än många andra länder att anpassa oss
till de förändrade betingelserna. Det är sålunda ett faktum att vår BNP- och
exporttillväxt under 1970-talet låg klart under genomsnittet bland OECDländerna.
Medan vår BNP och export ökade med 2 % resp. drygt 4 % per år i

FiU 1980/81:20

genomsnitt under decenniet var motsvarande tal i hela OECD-området drygt
3 % resp. drygt 6 %.

Problemens art och omfattning är allmänt erkända. Nu ges inte längre
något uppskov med att bryta den hittillsvarande utvecklingen och styra in på
en ny kurs. Nödvändiga och kraftiga anpassningsåtgärder måste enligt
utskottets uppfattning vidtas nu.

Allvaret i vårt läge accentuerades i januari månad då ett valutautflöde,
långt utöver vad som skulle kunna vara betingat av bytesbalansunderskottet,
registrerades. Fullmäktige i riksbanken beslöt den 20 januari om kraftiga
penning- och kreditpolitiska åtgärder innefattande bl. a. en höjning av
diskontot med två procentenheter och ytterligare begränsningar av kreditinstitutens
utlåningsmöjligheter. Enligt utskottets bedömning var riksbankens
åtgärder nödvändiga även om det uppdrivna ränteläget bl. a. kan inverka
hämmande på investeringsverksamheten.

Vad som skedde har understrukit vårt stor internationella beroende och
hur små våra handlingsmarginaler nu är. De kraftiga kreditpolitiska
åtgärderna har dock gett oss tid att utforma de finanspolitiska och andra
ekonomisk-politiska åtgärder som nu krävs.

Den svenska industrins konkurrenssituation

Utskottet behandlade i sitt inledande principbetänkande över den s. k.
besparingspropositionen ^samspelet mellan industriell expansion och den
offentliga tjänstesektorns utveckling (FiU 1980/81:10). Utskottet framhöll
bl. a. att en helt avgörande faktor för att få igång en ordentlig tillväxt i
industrisektorn är att företagen blir mer konkurrenskraftiga. Utskottet vill
nu lägga några ytterligare synpunkter på detta problem.

Under 1970-talet tappade vår industri terräng såväl på export- som på
hemmamarknaden. I tabell 1 framgår utvecklingen av våra marknadsandelar
av bearbetade industrivaror under 1970-talet.

FiU 1980/81:20

Tabell 1. Sveriges export av bearbetade varor (exkl. fartyg) till OECD-området 1972-1980

Procentuella förändringar

	1972- 1973	1973 — 1974	1974- 1975	1975- 1976	1976- 1977	1977- 1978	1978- 1979	1979- 1980 pre!.
Löpande priser. Skr.
Marknad	25,5	27.5	- 0.5	19,5	17	20.5	18	14.5
Marknadsandel	-0,5	0	3	-6.5	-4.5	-1.5	2.5	-1.5
F.xport	24.5	27	2.5	11,5	11.5	19	21	12.5
Volym
Marknad	16	4,5	- 6	13	3.5	S	10.5	3.5
Marknadsandel	0.5	0	- 8	-9.5	-1.5	3	- 1	-4
Export	17	4.5	-13.5	2	1.5	8	9.5	-0.5
Pris (enhetsvärde), Skr.
Marknad	8	SS	6	6	13	15	7	10.5
Relativpris	-1	5	11,5	3	-3	-4.5	3.5	2.5
Export	6.5	21.5	18,5	9	10	10	10.5	13

Anm. Begreppet ”marknad” avser importförändringen för de olika länderna sammanvägda
med deras andelar i Sveriges export. Härigenom elimineras eventuella förmånliga eller
oförmånliga effekter av exportens strukturella ländersammansättning. Marknadens pris avser
det implicit beräknade mellan marknad i löpande priser och i volym.

Källa: Preliminär nationalbudget 1981.

Efter 1974 har den svenska varuexporten utvecklats relativt svagt. Detta
sammanhänger dels med den svaga marknadsutvecklingen, dels med den
ogynnsamma utvecklingen av den svenska konkurrenskraften. Den ogynnsamma
utvecklingen av konkurrenskraften förklaras främst av att de svenska
relativa exportpriserna steg mycket kraftigt 1974-1976. Från 1976 till 1978
sjönk relativpriserna tillbaka. Till dessa förbättringar i konkurrensläget
bidrog i hög grad devalveringarna av den svenska kronan under 1977. Under
1979 och början av 1980 ökade de svenska exportpriserna åter snabbare än
våra konkurrentländers.

Som framgår av tabell 1 sjönk de svenska marknadsandelarna kraftigt från
1974 till 1977. Under 1978 vände utvecklingen och den svenska exporten
ökade sina marknadsandelar. Andelsökningen innebar emellertid endast att
inemot 1/5 av de förlorade andelarna återtogs. Därefter minskade våra
marknadsandelar återigen under 1979 och början av 1980.

Vid en genomgång av de faktorer som förklarar marknadsutvecklingen
tilldrar sig givetvis den svenska pris- och kostnadsutvecklingen betydande
intresse. Denna kännetecknades under 1970-talet av ovanligt stora fluktuationer
i förhållande till utlandet. I tabell 2 återges lönekostnadsutvecklingen
per producerad enhet i Sverige och i de sju största och marknadsledande
industriländerna i OECD-området. I lönekostnaden per producerad enhet
speglas dels lönekostnaderna, dels produktivitetsutvecklingen (produktion
per arbetad timme). Det bör noteras att dessa beräkningar utgör ett sätt att
mäta konkurrensläget. Utifrån andra antaganden där man t. ex. tar hänsyn

FiU 1980/81:20

till den svenska varuexportens sammansättning kan man få en något
annorlunda bild av utvecklingen under 1970-talet.

Tabell 2. Lönekostnad per producerad enhet i tillverkningsindustrin

Procentuell förändring från föregående år. Svenska kronor.

	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977	1978	1979	1980 prel.
(1) Sverige (2) De 7 största industrilän-	6,7	7,4	3,9	12,4	20,7	16,7	11,2	4,0	1,5	7,1
derna1 Sverige rela-tivt de 7 stör-sta industri-länderna	9,0	5,2	7,3	16,0	12,0	1,7	13,0	18,2	4,0	7,8
(0/(2) Index: 1970	-2,1	2,1	-3,2	-3,1	7,8	14,7	-1,6	-12,0	-2,4	-0,6
= 100	97,9	100	96,8	93,8	101,1	116,0	114.1	100,4	98,0	97,4

1 Canada, Förenta staterna. Japan, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och
Storbritannien. Sammanvägt med andelar i världsexporten av bearbetade varor.

Källor: Kl, OECD och SCB

Av tabellen framgår att den svenska tillverkningsindustrins arbetskraftskostnadsutveckling
var relativt gynnsam under den första delen av 1970-talet. Vid mitten av decenniet skedde en drastisk försämring. Enligt utskottets
uppfattning var det flera faktorer som samverkade till detta. En
första faktor var, kan man nu i efterhand konstatera, den felbedömning som
gjordes av den internationella prisutvecklingen. Den internationella prisstegringen
1973-1974 ledde till en snabb vinstuppgång i svensk industri.
Vinstuppgången drev fram lönekrav och en lönebetalningsförmåga hos
företagen som senare visade sig komma att överstiga det samhällsekonomiska
utrymmet. Den djupa recession i världsekonomin som följde efter
oljekrisen 1973-1974 dämpade snabbt den internationella inflationen.
Utrymmet för löneökningar blev därmed i realiteten betydligt lägre än vad
som förutsattes vid avtalsförhandlingarna.

En annan faktor var den ekonomiska politikens inriktning under dessa år. I
syfte att hålla uppe produktion och sysselsättning bedrevs en expansiv
ekonomisk politik, som skulle överbrygga vad de flesta bedömde vara en
kortvarig internationell lågkonjunktur. Resultatet blev markant högre
lönehöjningar i Sverige än i omvärlden samtidigt som produktivitetsutvecklingen
i industrin var mycket svag.

De höjningar av arbetsgivaravgifterna och socialförsäkringsavgifterna som
genomfördes 1975-1976 bidrog till att göra de totala lönekostnadsstegringarna
större. Samtidigt apprecierades den svenska kronans effektiva kurs med
ca 8 % till följd av bindningen till D-marken i den s. k. valutaormen. Detta
skedde efter det att löneavtalen slutits och var inte förutsett vid avtalstill -

FiU 1980/81:20

fället. De minskade exportintäkter i svensk valuta som blev följden av
uppvärderingen av kronan kompenserades därför inte av motsvarande lägre
lönekostnadsökningar.

Efter 1977 har skett en förbättring av lönekostnadsläget och sett över hela
decenniet ligger vi relativt hyggligt i nivå med de stora industriländerna.
Samtidigt som man gör detta konstaterande måste man komma ihåg att detta
skett till priset av en devalvering av kronan 1976 och 1977 och att övriga
kostnadskomponenter i tillverkningsprocessen har haft en ogynnsam utveckling
under perioden. Energikostnaden t. ex. är en relativt tung post för den
svenska industrin. Vårt oljeberoende är större än de flesta andra industriländers.
Under 1950- och 1960-talen hade vi en konkurrensfördel däri då
realpriset på olja sjönk. Under 1970-talet har det däremot varit till vår
nackdel.

En annan faktor som förklarar varför vi tappat marknader är att
nyetableringstakten har varit låg i industrin. När därför de branscher inom
vilka vi traditionellt har hävdat oss väl har sviktat och i vissa fall kraftigt
krympt samman har inte tillskottet av nya företag och nyproduktion varit
tillräckligt. Innovationstakten har varit för låg. Detta beror bl. a. på den
svaga lönsamheten i industrin.

En annan faktor som kan ha spelat en roll är att kapitalet tenderar att vara
alltför orörligt och därmed bevara den rådande strukturen i vårt näringsliv.
Bristande anpassningsförmåga på arbetsmarknaden medför också att vissa
företag har svårt att rekrytera erforderlig personal vilket kan leda till höjda
priser i stället för ökad produktionsvolym. Konkurrens om arbetkraften med
den offentliga sektorn har skärpt detta problem.

En förklaring till den ogynnsamma andelsutvecklingen under 1970-talet
kan också vara att andra länder har tagit in ett tidigare svenskt kvalitetsförsprång
på många produkter. Detta kan ha medfört dels en direkt negativ
effekt på den svenska marknadsandelsutvecklingen, dels en indirekt
inverkan via de relativa exportpriserna, genom att dessa får större betydelse
som konkurrensfaktor när ”kvalitetskomponentens” roll minskar.

En viktig faktor är vidare att konkurrensbetingelserna för svensk
produktion på ett fundamentalt sätt har försämrats genom att en rad nya
länder med förmånligare produktionsförutsättningar successivt under 1970-talet har etablerat sig på världsmarknaden. Hittills är det framför allt inom de
råvaruproducerande industrisektorerna gruv- och skogsindustri samt inom
tillverkningsindustrin, järn-, stål-, varvs- och tekoindustrin, som en sådan
förskjutning av de långsiktiga konkurrensbetingelserna har ägt rum.

En slutsats av ovanstående resonemang som man borde kunna dra är
följande. Om det är så att flera kostnadskomponenter visar en relativt
ogynnsam utveckling för vår industri så faller mer av anpassningsbördan på
den komponent som vi internt kan påverka, nämligen lönekostnaderna. Men
av beskrivningen ovan framgår att detta inte räcker. Strukturproblemen i
industrin ligger djupare än i enbart själva kostnadsbilden. Vi måste också få

FiU 1980/81:20

till stånd en industriell förnyelse dels genom att bygga ut och modernisera
den befintliga produktionsapparaten, dels genom att få till stånd ett
nyföretagande. Därför är det så viktigt att lönsamheten ökar i näringslivet, ty
det är bara lönsamma företag som vågar satsa långsiktigt för framtiden.

Som framgått av ovanstående översiktliga redogörelse för utvecklingen av
marknadsandelar och kostnadsutveckling under 1970-talet kan något enkelt
svar inte ges på frågan varför 1950- och 1960-talens expansiva industriutveckling
i Sverige övergick i stagnation och tillbakagång under 1970-talet.
Orsakssambanden är relativt komplicerade. Flera faktorer, varav en del
unika för Sverige, utlöste en akut kris inom den utlandskonkurrerande
industrisektorn i mitten av 1970-talet. Den ogynnsamma kostnadsutvecklingen
1975-1976 förklarar en stor del av den svaga allmänna industriutvecklingen
i Sverige vid 1970-talets mitt. Andra mer internationellt betingade
strukturproblem har lett till en mer krisartad utveckling inom vissa branscher
såsom t. ex. järn-, stål- och varvsindustrin.

Val av ekonomisk-politisk handlingslinje

Vi lever över våra tillgångar. Den privata och offentliga konsumtionen är
sammantaget för hög i förhållande till den inhemska produktionen.
Bytesbalansunderskottet på drygt 20 miljarder kronor är ett uttryck för
denna överkonsumtion. För att täcka underskottet lånar vi utomlands så att
vi kan fortsätta att öka vår standard. Sverige är f. n. den största enskilda
låntagaren på de internationella kapitalmarknaderna. Vi lånar nu t. o. m.
mer är Världsbanken. Vår upplåning uppgår till 100 milj. kr./bankdag.

Enligt utskottets uppfattning talar inte bara rationella ekonomiska skäl för
att vi inte kan fortsätta på detta vis. Problemet har också en moralisk sida. Vi,
ett av världens rikaste länder, hamnar alltid först i låneköerna. Vi tränger
därigenom undan andra länder, t. ex. många u-länder som behöver låna
kapital för att bygga upp sina länder och därigenom på sikt ge sina
medborgare möjligheter till en drägligare tillvaro. Som utskottet har
framhållit tidigare får vi aldrig, trots våra interna problem, glömma vårt
internationella ansvar. Det är när resursutrymmet är knappt som vår
internationella solidaritet sätts på verkligt prov. Den stora skuldbördan
innebär också att vi skjuter över problemen på kommande generationer.

Problemet med vår för höga konsumtion och otillräckliga kapitalbildning
kan emellertid också ses som ett ”underproduktionsproblem”, dvs. vår
inhemska produktionskapacitet är för liten för att kunna producera de varor
och tjänster vi behöver, dels för export och dels för hemmaanvändning. Vår
industrisektor är helt enkelt för liten och inte tillräckligt konkurrenskraftig.
Vad som således krävs är att vi bygger ut såväl exportindustrin som den
importkonkurrerande industrin. På detta sätt kan vi då börja minska
bytesbalansunderskottet.

Dessa förhållanden är avgörande för det ekonomisk-politiska strategival

FiU 1980/81:20

som vi gör. Det är givetvis möjligt att skapa jämvikt i bytesbalansen och få
ned underskottet i statens budget på andra sätt. Ett alternativ vore en mycket
kraftig inhemsk åtstramning riktad mot hushållens inkomster i syfte att
snabbt minska importen. En dylik depressiv politik skulle dock snabbt leda
till lägre produktion och en mycket stark ökning av den öppna arbetslösheten.
En avsevärd neddragning av den inhemska efterfrågan skulle
också hämma näringslivets utveckling. Inför utsikten av en krympande
hemmamarknad skulle investeringsverksamheten säkerligen avta. Även för
våra mest framgångsrika exportföretag är en stabil hemmamarknad betydelsefull.

Utskottet vill därför betona att det är viktigt att de åtgärder som vidtas
måste ha en långsiktig, offensiv inriktning. Skall vi snabbt få ned
underskottet i statsbudgeten, vilket är nödvändigt ifall vi skall lyckas dämpa
inflationen och minska underskottet i utrikeshandeln, måste vi höja
produktion och sysselsättning i näringslivet samtidigt som vi håller tillbaka
den offentliga utgiftsexpansionen. Vad som således behövs är en politik som
syftar till att vrida om resursanvändningen i ekonomin och styra över mer av
de produktiva resurserna av arbetskraft och kapital till de konkurrensutsatta
näringarna. Detta kräver att vi drar ned ökningstakten i de offentliga
utgifterna. Speciellt gäller det den kommunala sektorn som under 1970-talet
ökade i en takt som väsentligt översteg tillväxttakten för landets totala
produktion. Antalet sysselsatta i den kommunala sektorn ökade med 400 000
personer under 1970-talet samtidigt som antalet personer i hela arbetskraften
under samma period ökade med 350 000 personer.

Skattetrycket har skärpts under 1970-talet men ändock inte hållit jämna
steg med utgiftsexpansionen. Följden har blivit att underskotten i den
offentliga sektorn har ökat mycket kraftigt. Denna utveckling kan inte
fortsätta. Skall vi lyckas dämpa den offentliga utgiftsexpansionen kräver
detta enligt utskottets uppfattning att statsmakterna befriar primärkommuner
och landsting ifrån en rad av de åtaganden som gjorts eller som
statsmakterna lagt på dem.

Det räcker dock inte med att dämpa den offentliga sektorns tillväxt för att
få den svenska ekonomin i balans. Vi måste också få till stånd ökad
produktion.

För att få igång en ordentlig tillväxt i näringslivet måste lönsamheten
förbättras. Bruttovinstmarginalen i industrin nådde 1980 bara upp i nivå med
den som noterades under lönsamhetssvackan 1971-1972. Då bör man ha i
minnet att prisstegringsvinsterna var stora såväl 1979 som 1980. Tar man
hänsyn till detta har företagen allmänt sett ännu inte återhämtat sig efter
lönsamhetsnedgången 1976-1977. Det är endast i vinstrika företag som man
kan lägga upp reserver som behövs ifall man skall våga satsa på riskfyllda
projekt för framtiden. Den urholkning av soliditeten som registrerats i
många företag är mot den bakgrunden mycket oroande.

Möjligheterna att genomföra en ekonomisk politik av det slag utskottet

2 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

här talat för har blivit gynnsammare genom det avtal på LO-SAF-området
som nu träffats. Det förhållandet att avtalet träffades snabbt och täcker en
tvåårsperiod är värdefullt. Avtalets nivå torde vidare möjliggöra en viss
förbättring av näringslivets konkurrenskraft, sett över hela avtalsperioden.

Den 3 februari offentliggjorde regeringen huvudlinjerna i ett ekonomisktpolitiskt
handlingsprogram. I programmet slår regeringen fast att den
nödvändiga budgetpolitiska åtstramningen måste kombineras med att vi
skapar förutsättningar för en expansion av den konkurrensutsatta sektorn i
nästa konjunkturuppgång. Bland de åtgärder som aviseras i programmet
ingår en kraftig sänkning av marginalskatterna. Ett särskilt nyanställnings
stöd inom industrin föreslås. Vidare kommer förslag att läggas fram som
underlättar provanställning av ungdomaT och möjligheterna till visstidsanställning
vid arbetstoppar. Kreditvillkoren vid export skall förbättras.
Särskilda åtgärder vidtas för att öka virkesutbudet.

De i programmet redovisade åtgärderna i syfte att strama åt statsbudgeten
innefattar bl.a. åtgärder för att begränsa kommunernas finansiella utrymme,
ytterligare minskade livsmedelssubventioner, höjd oljeskatt och en begränsning
av reseavdragen. Sammantaget beräknas åtgärderna innebära en
besparing i statsbudgeten om 5 miljarder kronor räknat för helt år.
Effekterna på ekonomin under år 1981 blir dock relativt begränsade.

Enligt utskottets mening är ett genomförande av det aviserade programmet
ett viktigt steg i vår strävan att nå en mer balanserad utveckling.

Utskottet konstaterar att det i långa stycken råder samstämmighet i vårt
land i synen på våra ekonomiska problem och hur vi skall komma ur dessa. I
den socialdemokratiska partimotionen 1136 framhålls sålunda att vi inte löser
våra problem enbart med åtstramning. Det viktigaste är enligt motionärerna
att skapa förutsättningar för att de resurser som frigörs genom ett ökat
sparande kan användas för investeringar, som ökar landets produktionsförmåga
och förstärker industrins långsiktiga utveckling och konkurrenskraft.
Motionärerna konstaterar också att vi kommer att få använda större delen av
1980-talet för att rätta till balansproblemen och att utrymmet för nya
kostsamma reformer därför är obefintligt. Utskottet kan i stort instämma i
detta synsätt.

Motionärerna framhåller också att det är under ekonomiska kristider som
kraven på rättvisa skärps. Utskottet kan instämma i detta under konstaterande
att denna strävan varit en medveten linje i de olika ekonomiskpolitiska
åtgärder som genomförts på senare år. Som ett exempel på strävan
att skydda de svaga grupperna i samhället kan nämnas det högkostnadsskydd
för dem som har dryga utgifter för läkemedel som riksdagen beslutade om
1980. Ett annat är den höjning av barnbidragen som riksdagen på regeringens
förslag beslöt om vid det urtima riksmötet i höstas. Höjda barnbidrag till
flerbarnsfamiljer har regeringen också aviserat i sitt nyligen offentliggjorda
ekonomiska handlingsprogram. Samtidigt vill utskottet framhålla att åter -

FiU 1980/81:20

hållsamhet med de offentliga utgifterna med nödvändighet måste påverka
betydande grupper i samhället. Det är inte möjligt att på en gång föra en
återhållsam politik och samtidigt kompensera alla grupper.

I den socialdemokratiska motionen anförs att inflationen framstår som det
allvarligaste hotet mot möjligheterna att lösa våra ekonomiska problem. I
motionen skisseras ett antiinflationsprogram i 10 punkter. Flera av dessa
punkter är värda att diskutera. Så t. ex. anför motionärerna att vårt
skattesystem behöver revideras avsevärt. Man framhåller att de höga
marginalskatterna driver upp lönekraven och har en dämpande inverkan på
utbudet av arbetskraft. Det bör enligt utskottets uppfattning sålunda finnas
möjligheter till en bred samling kring det av regeringen aviserade programmet
för att sänka marginalskatterna. Utskottet noterar dock att motionärerna
angriper den indexreglerade statsskatteskalan för att vara inflationsdrivande.
Effekten är enligt utskottets bestämda mening den rakt motsatta.
Genom att inte inflationen automatiskt skärper skattetrycket slipper
löntagarorganisationerna driva upp de nominella lönekraven i syfte att
uppnå ett visst realt utfall av förhandlingarna. Det är också förvånande,
enligt utskottets uppfattning, att motionärerna i ett antiinflationsprogram för
fram förslag om skattehöjningar, bl. a. en s. k. produktionsskatt. Dylika
kraftiga skattehöjningar skulle i nuläget bara driva upp lönekraven och
kostnadsläget och därigenom försämra industrins konkurrensläge.

I förslaget till antiinflationsprogram vill motionärerna också att ett system
med löntagarfonder skall ingå. Problemet kring kapitalbildning och företagens
framtida försörjning av riskvilligt kapital är f. n. föremål för överväganden
i skilda sammanhang. Det är därför enligt utskottets uppfattning för
tidigt att nu ta ställning till denna fråga.

Med det anförda avstyrks yrkande 1 i motion 1136.

Utskottet konstaterar att den analys av den svenska ekonomin som görs i
motion 1503 (vpk) är relativt skissartad och mer är uttryck för en politisk
viljeinriktning än en konkret diskussion av hur vi skall komma till rätta med
olika problem som t. ex. budget- och bytesbalansunderskotten. Utskottet
står främmande inför den inriktning mot ökad planhushållning som
motionärerna vill se.

I ett yrkande i motionen krävs en planmässig utbyggnad av den offentliga
sektorn. Utskottet har i det föregående i detta betänkande liksom i en rad
tidigare sammanhang redovisat skälen till att det är nödvändigt att iaktta stor
försiktighet med den offentliga sektorns utbyggnad. Enligt utskottets mening
är problemet inte att planera för en utbyggnad utan att vidta åtgärder för att
hindra en alltför snabb utbyggnad. Med det anförda avstyrks yrkande 4 i
motion 1503 liksom det likalydande yrkandet 2 i motion 368.

I yrkandena 5 och 6 hemställer motionärerna att en viss del av företagens
likviditet skall dras in till särskilda fonder som skall användas till att skapa
nya samhällsnyttiga arbeten.

Som utskottet framhållit vid ett flertal tillfällen gäller det att genom den

FiU 1980/81:20

allmänna ekonomiska politiken skapa sådana betingelser att nyttiga investeringar
kommer fram. Utskottet kan inte se att inrättande av några speciella
fonder av det slag som skisseras i motionen ökar näringslivets investeringsvilja.

Med det anförda avstyrks yrkande 1 samt yrkandena 5 och 6 i motion
1503.

Vad gäller motion 333 tillgodoses motionärens krav på åtgärder i långa
stycken av det ekonomiska handlingsprogram som regeringen presenterade
den 3 februari. Det gäller t. ex. förslagen om en kraftig sänkning av
marginalskatterna kombinerad med en sänkning av bruttolönerna för
höginkomsttagare och en översyn av sjukförsäkringssystemet. Utskottet kan
dock inte på alla punkter acceptera motionärens synpunkter och förslag till
åtgärder. Yrkande 1 i motion 333 avstyrks därför.

Motion 288 (vpk) är en principiellt hållen motion om åtgärder för att
bekämpa arbetslösheten. Huvudlinjen i motionen är att en planhushållning
inriktad på att vidga den offentliga sektorn är enda vägen att på sikt skapa full
sysselsättning. Yrkandena i motionen innefattar krav om 100 000 nya
samhällsnyttiga arbeten, ett statligt industriprogram för 1980-talet, nationalisering
av de privata storbankerna och kreditinstituten, uppbyggnad av
samhällsfonder, skärpt valutakontroll samt principbeslut om en tidsplan för
generell nedtrappning av arbetstiden till sex timmar per dag med bibehållen
lönestandard, så att sextimmarsdagen är genomförd under 1980-talet.

Utskottet finner det inte särskilt meningsfullt att i detalj här diskutera
generella och svepande program av det slag motionärerna vill att riksdagen
skall anta. Frågeställningarna blir föremål för riksdagens noggranna
prövning i annat sammanhang. Vissa av de i motionen aktualiserade frågorna
behandlades i riksdagen så sent som i höstas. Det gäller bl. a. frågan om
nationalisering av privata banker och kreditinstitut (se FiU 1980 U: 1 och NU
1980/81: 8). Frågan om avvägningen mellan den offentliga sektorn och
industrisektorn har utförligt berörts i det av riksdagen godkända betänkandet
FiU 1980/81: 10 samt i tidigare avsnitt i detta betänkande. Utskottet får
hänvisa till denna analys och avstyrker motionsyrkandet i fråga. I det
föregående har också motiverats varför inrättande av särskilda samhällsfonder
bör avstyrkas av riksdagen. Valutaregleringen kommer upp till
behandling i riksdagen senare under våren i samband med frågan om
förlängning av nu gällande reglering. Motionärerna får återkomma i det
sammanhanget. Detsamma gäller industripolitiken, där regeringen har
anmält att en proposition föreläggs riksdagen inom en månad.

FiU 1980/81:20

ning per timme med 33 % och näringsliv, stat och kommun åläggas en
kostnadsökning i motsvarande mån. Mot bakgrund av den ekonomiska
situation vårt land befinner sig i finner utskottet det förvånande att ett sådant
förslag förs fram. Huruvida det finns några förutsättningar att nå fram till
någon arbetstidsförkortning inom överskådlig tid får närmare övervägas i
samband med behandlingen av 1980 års långtidsutredning senare under
vårsessionen. Med det anförda avstyrks motion 288 liksom yrkande 3 i
motion 1503.

I motion 1139 (vpk) skisserar motionärerna ett program mot inflationen.
Flera av punkterna har tidigare behandlats av utskottet (FiU 1980 U: 1). Det
gäller t. ex. kraven på prisstopp på alla nödvändighetsvaror, hyresstopp och
slopad moms på mat. Som utskottet då framhöll är det inte möjligt att någon
längre tid ha ett allmänt omfattande prisstopp i kraft. Det gäller i stället att
angripa roten till pris- och kostnadsstegringarna i ekonomin. Vad gäller
hyresstopp så strider detta enligt utskottet mot principen att hyrorna grundas
på avtal mellan två parter och därmed mot intentionerna i hyresförhandlingslagen.

Med det anförda avstyrks motion 1139.

Penning- och kreditpolitik

I partimotionerna från socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna
tas också upp penning- och kreditpolitiska aspekter på den ekonomiska
politiken. I motion 1503 (vpk) begärs ett uttalande från riksdagens sida att
diskontot med det snaraste bör sänkas med två procentenheter. I motionerna
658 och 1137 tas upp frågor om lantbrukets kreditsituation och kapitalförsörjning.
I motion 405 tas upp kreditmöjligheter vid bilköp m. m. och i
motion 195 krävs förbud mot kreditkort.

Avgränsade problem som rör kreditpolitiken måste enligt utskottets
mening ses i ett vidare ekonomiskt-politiskt sammanhang. Riksbanken
bedriver f. n. en ytterst stram penning- och kreditpolitik. En hög ränta är i
nuläget nödvändig för att hindra ett okontrollerbart utflöde av valuta.
Penningpolitiken kan inte föras oberoende av förhållandena i vår omvärld.
En stram kreditpolitik är nödvändig för att motverka den likviditetseffek*.
som det mycket stora och växande underskottet i statsbudgeten har på
samhällsekonomin. Kreditpolitiken har successivt skärpts under år 1980. De
krav som riktas mot bankerna att hålla viss lägsta andel av sina totala
förbindelser i likvida medel har sålunda höjts i flera steg. Innebörden härav
är att bankerna förmås köpa statspapper samtidigt som deras möjligheter till
nyutlåning begränsas.

I samband med höjningen av diskontot med två procentenheter den 20
januari i år skärptes kreditpolitiken ytterligare. Gällande krav på affärsbankerna
att hålla viss kassa i riksbanken skärptes samtidigt som krav härom
infördes också för sparbanker och föreningsbanker. Den straffränta som

FiU 1980/81:20

utgår för en banks upplåning över en viss nivå i riksbanken höjdes kraftigt.
Vidare hemställde riksbanksfullmäktige hos regeringen att utlåningsreglering
skall tillämpas för banker. Riksbankens uttalade syfte med regleringen
är att begränsa utlåningens stegringstakt från 6 % till 5 %.

En mycket hård kreditpolitik förmår emellertid inte hindra att penningströmmar
söker sig till de sektorer i ekonomin där man i första hand vill att
kreditåtstramningen skall verka. Till följd av gällande skatteregler är
hushållen relativt okänsliga för höga räntekostnader. Samtidigt blir räntekostnaderna
för höga för en rad investeringsprojekt som i annat fall hade
kunnat komma till utförande. Kreditpolitiken förmår inte rätta till de
snedvridande effekter som den olika känsligheten för räntekostnaderna
skapar.

Det är uppenbart att det för Sverige ovanligt höga ränteläget skapar
problem, framför allt genom de negativa verkningar det har på reala
investeringar samtidigt som finansiella placeringar blir lönsammare. Den
höjda räntan är heller inte uttryck för någon eftersträvad politik utan är att se
som en genom det höga internationella ränteläget och genom omständigheterna
i övrigt påtvingad åtgärd för att försvara den svenska valutan. Så snart
det kan ske bör givetvis räntan sänkas igen. När det kan ske kan inte nu
förutses. Med det anförda avstyrks yrkande 7 i motion 1503 om ett uttalande
från riksdagens sida att diskontot bör sänkas.

Den ekonomiska politiken har syftat till att ge såväl realt som finansiellt
utrymme för näringslivets produktiva investeringar. Likviditeten inom
näringslivssektorn är som helhet också mycket god. De allmänt osäkra
framtidsutsikterna i flera branscher har emellertid hållit tillbaka investeringsuppgången.
I det läget har de finansiella tillgångarna - naturligt nog sett från
det enskilda företagets och hushållens synvinkel - inte sällan placerats
utanför de reguljära kreditkanalerna och på det sättet gjorts oåtkomliga för
kreditpolitiska åtgärder från riksbankens sida.

I ett läge där kreditpolitiken måste vara så utomordentligt stram som den
nu är drabbas givetvis även kreditanspråk som allmänt sett måste te sig
mycket rimliga och rent av angelägna. Enda möjligheten att lätta kreditpolitiken
är emellertid att begränsa de anspråk på kredit- och kapitalmarknaderna
som staten själv ställer. De negativa effekter på kreditmarknaden som
följer i spåren av en hård reglering understryker enligt utskottets mening
bara hur nödvändigt det är att få ned underskottet i statsbudgeten.

I motion 195 (vpk) krävs förbud mot kreditkort. I motionen pekas bl. a. på
att man från riksbankens sida ser kreditkortens expansion som ett problem
för ekonomin.

Utskottet får i denna fråga anföra följande.

FiU 1980/81:20

hanget ett problem. Vid föregående lagtima riksmöte antogs en lag som
bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
kontoköp. På grundval härav nåddes i höstas en överenskommelse mellan
regeringen och kontokortsföretagen om bl.a. snabbare återbetalning av
lämnade kontokortskrediter. I sammanhanget finns också anledning att
erinra om att riksdagen i december månad fann att den kreditpolitiska
lagstiftningens möjligheter till utlåningsreglering borde tillämpas gentemot
finansbolagen. Efter framställning från fullmäktige i riksbanken har regeringen
därefter förordnat härom. De tillämpningsföreskrifter som fullmäktige
i riksbanken nu fattat beslut om innebär bl. a. att ökningstakten i
finansbolagens utlåning begränsas från tidigare 25-30 % per år till 16 %.
Leasingverksamheten, dvs. inköp och uthyrning av produktionsutrustning
till näringslivet, omfattas inte av utlåningsbegränsningen. För kreditkortsmarknaden,
som tar i anspråk 1/5 av finansbolagens krediter, betyder
begränsningen en kraftig reduktion av tidigare expansionsutrymme. Utskottet
välkomnar den åtstramning som nu sker.

Hela frågan om kontokort övervägs f. n. i en särskild, av riksdagen
beställd, utredning (dir 1980: 24). Som redovisats i det föregående finns inom
ramen för givna bemyndiganden utrymme för regering och riksbank att i
avvaktan härpå ingripa mot kontokorten från kreditpolitiska utgångspunkter.

Med det anförda avstyrks yrkandet i fråga i motion 195.

I motion 405 begärs en översyn av kredittiderna för bilar, husvagnar och
fritidsbåtar. Motionärerna anser det befogat med längre avbetalningstider
för bilar än nuvarande högst 18 månader samtidigt som man menar att
kreditreglerna för husvagnar och fritidsbåtar bör skärpas.

Enligt utskottets mening pekar motionärerna på ett problem. Det kan te
sig inkonsekvent att man i särskild lagstiftning infört regler som medger en
begränsning av avbetalningstiderna för handeln med bilar - ett bemyndigande
som f. n. utnyttjas - samtidigt som någon motsvarande begränsning inte
finns för t. ex. husvagnar och fritidsbåtar, ting som lättare kan undvaras än
bil. De särskilda bestämmelserna rörande kredittiden vid avbetalningshandel
med bilar får emellertid ses i sitt sammanhang, det är här fråga om
bestämmelser som funnits sedan relativt lång tid tillbaka och som syftar till att
i särskild ordning kunna påverka en mycket betydande kreditsektor.
Utskottet berörde dessa frågeställningar i samband med att riksdagen vid
föregående riksmöte gjorde lagen om kreditpolitiska medel tillämplig också
på finansbolag samt antog en lag som bemyndigar regeringen att meddela
särskilda föreskrifter vid kontoköp (FiU 1979/80: 39). Utskottet konstaterar
att de i motionen berörda problemen täcks in i de direktiv som lämnats den
särskilda utredning som skall se över kreditpolitiken och den kreditpolitiska
lagstiftningen (dir 1980: 35). Något särskilt tillkännagivande från riksdagens
sida erfordras därför inte.

FiU 1980/81:20

I motion 658 begärs att riksdagen anhåller att regeringen medverkar till att
Sveriges allmänna hypoteksbank får vidgade möjligheter till obligationsförsäljning
och därmed bättre möjlighet att tillgodose lantbrukets långsiktiga
kreditbehov. I motionen understryks att den höjda räntan helt har förryckt
den kalkyl många lantbrukare byggt sin investering på. Genom sin stora
skuldsättning bringas Sveriges bönder personligt bära en orimligt stor del av
den börda som riksbankens åtgärder innebär. Enligt motionärernas mening
bör det vara möjligt att i någon mån dämpa effekterna av räntehöjningen
genom att skapa bättre möjligheter att lyfta av korta lån till hypotekslån. En
vidgad ram om förslagsvis 1 miljard kronor skulle medföra en något mera
hanterlig situation för många lantbrukare.

Motionsyrkandet skall ses mot bakgrund av att det finns en stor kö för
placering av långa krediter i hypoteksbanken; låneansökningarna uppgår till
sammanlagt ca 6 miljarder kronor. Som framgår av tabell 3 har Hypoteksbanken
emissionsram successivt vidgats, men kötiden är likväl mycket
lång. I avvaktan på att lånen kan placeras på den långa marknaden löper
dessa med rörlig ränta. Som påpekas i motionen innebär den senaste
räntehöjningen svåra problem för jordbrukare med stora lån av detta slag.
Även om också räntan på hypotek nu höjs är denna ränta likväl avsevärt lägre
än på korta lån.

Tabell 3. Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp för nyemission (exkl.
konvertering)

År	Milj. kr.
1975	375
1976	600
1977	675
1978	900
1979	1200
1980	1 400

Utskottet har stor förståelse för de problem som den senaste kraftiga
räntehöjningen innebär för lantbrukare som gjort stora investeringar med
lånat kapital och som har lånen placerade till rörlig ränta. Lantbruket har
stort behov av långfristigt kapital och det är enligt utskottets mening
angeläget att lantbrukets behov av långfristigt kapital tillgodoses. Som
utskottet anfört vid behandling av motsvarande motionsyrkanden tidigare är
det emellertid från principiella utgångspunkter inte lämpligt att riksdagen
genom preciserade anvisningar i exempelvis emissionsfrågor låser riksbanken
i dess ämbetsutövning. Det får ankomma på riksbanken att göra en
avvägning mellan lantbrukets och andra näringars behov av långfristigt
kapital. Med det anförda avstyrks motion 658.

I motion 1137 begärs att riksdagen ger regeringen till känna de synpunkter
som anförs i motionen angående finansieringen av nyetableringar och större

FiU 1980/81:20

investeringar inom lantbruket. Motionärerna konstaterar att ett arbete på
detta område pågår i en särskild utredning om jordbrukets kapitalförsörjning
(dir. 1979: 58) men menar att förutsättningarna för utredningsarbetet har
förändrats på två sätt sedan arbetet påbörjades. Dels har de nyetablerade
lantbrukarnas finansiering visat sig inte vara motståndskraftig mot påtagliga
förändringar i ränteläget, dels måste man utgå från riksdagens uttalanden om
det nödvändiga i att hålla tillbaka subventioner av olika slag till t. ex.företagen.
Motionärerna menar att det som erfordras inte är subventioner utan
bättre möjligheter att fördela räntor och amorteringar på ett sådant sätt att
likviditetsproblemen inte knäcker lantbruksföretag med sund lönsamhet. De
tänker sig ett utbyggt system av modell paritetslån, dvs. lån med uppskjuten
betalning av räntan.

Utskottet kan instämma i den analys av problemen som görs i motionen.
Utskottet noterar - i likhet med motionärerna själva - att den nuvarande
stödformen till jordbruket innebärande lån med uppskjuten ränta har
liknande egenskaper som det system motionärerna tänker sig infört i större
skala. I direktiven till den åberopade utredningen om jordbrukets kapitalförsörjning
har uttalats att erfarenheterna av finansieringssystemet lån med
uppskjuten ränta särskilt skall studeras. Man kan enligt utskottets mening
därför utgå från att de i motionen framförda synpunkterna blir föremål för
överväganden utan särskild framställning från riksdagens sida. Mot denna
bakgrund avstyrks yrkandet i motion 1137.

Utvecklingen under 1981

Den internationella ekonomiska utvecklingen blir mycket svag i år.
Tillväxten i OECD-området väntas uppgå till knappt 1 % mellan 1980 och
1981. Världshandeln förutses öka med 2 å 3%. I de flesta länderna
prioriteras inflationsbekämpningen vilket i kombination med omsorgen om
den externa balansen innebär en stram finans- och penningpolitik. Arbetslösheten
i OECD-området väntas öka från 19 miljoner arbetslösa i fjol till 25
miljoner i år.

Utvecklingen hos våra viktigaste handelspartners blir sålunda svag. För de
nordiska länderna kan vi vänta oss nolltillväxt i Danmark och en BNP-ökning
på måttliga 1 % i Norge. Endast i Finland väntas tillväxten bli något bättre,
2,5 %, vilket ändock innebär en kraftig inbromsning jämfört med de 6 %
som noterades 1980. För de större OECD-länderna i Europa väntas
totalproduktionen stagnera i Västtyskland medan minskad produktion
förutses för Storbritannien och Italien.

De internationella konjunkturbedömningarna är naturligtvis omgärdade
med en hel del osäkerhet. Oljeprisutvecklingen under 1981 är svårbedömbar.
Utvecklingen av konflikten mellan Iran och Irak är härvidlag en osäker,
men mycket viktig, faktor.

I tabellerna 4 och 5 sammanfattas propositionens bedömning av den

FiU 1980/81:20

ekonomiska utvecklingen 1981 och de revideringar som gjorts med anledning
av riksbankens beslut om penning- och kreditpolitiska åtgärder (1981-01-20),
avtalsuppgörelsen mellan LO-SAF (1981-02-03) och regeringens presentation
av ett ekonomiskt handlingsprogram (1981-02-03). Ekonomidepartementets
nya bedömning för år 1981 har tillställts utskottet i särskild skrivelse
(bilaga).

Den beslutade diskontoförändringen väntas höja konsumentprisnivån
med drygt en procentenhet. Den aviserade höjningen av oljeskatten,
minskningarna av livsmedels- och räntesubventionerna förutses öka konsumentprisindex
med ytterligare närmare en halv procentenhet. Konsumentpriserna
kan därmed förväntas öka med drygt 9 % under loppet av år 1981,
eller ca 12 % mätt mellan genomsnitten 1980 och 1981.

Om uppgörelsen på LO-SAF-området blir normerande för övriga
arbetsmarknaden så kan, sammantaget med den snabbare prisstegringen och
de övriga effekter som ränteförändringen m. m. har på hushållens inkomster,
de realt disponibla inkomsterna beräknas minska med 1,5 % mellan 1980
och 1981.

Den andel av de disponibla inkomsterna som sparas beräknas minska
något 1981, varför nedgången av den privata konsumtionen förutses stanna
vid 0,5 %.

Sparbeteendet är en speciellt svårbedömd faktor när priserna stiger
snabbt. Man kan t. ex. fråga sig i vad mån hushållen försöker hålla uppe
konsumtionsnivån när prisstegringarna urholkar köpkraften. Utskottet vill
också peka på att en ökning av arbetslösheten under 1981 kan leda till en
ökad försiktighet från hushållens sida. Detta skulle kunna leda till att
hushållen inte anpassar sparandet såsom förutses, varvid konsumtionsminskningen
blir större. Mot en ökad försiktighet skulle å andra sidan tala att
avtalsuppgörelsen på LO-SAF-området kom så snabbt. Blir denna uppgörelse
riktmärke för hela arbetsmarknaden så kan hushållen således med
större säkerhet överblicka inkomstutvecklingen under de närmaste två åren.
Sparantagandets strategiska betydelse inses av att en procentenhets ändring
av sparkvoten medför en ändring av den privata konsumtionen med 3
miljarder kronor.

Sammantaget innebär de gjorda revideringarna att den totala produktionen
väntas öka med blott 0,4 % 1980-1981. Vid samma produktivitetsantagande
som i grundkalkylen i finansplanen innebär detta att sysselsättningen
mellan 1980 och 1981 kan väntas minska med drygt 1 % i timmar räknat.
Omräknat till antal personer och med ett antagande om en ökning av
arbetskraftsutbudet med 25 000 personer skulle detta innebära en ökning av
den öppna arbetslösheten med ca 70 000 personer. I detta läge är det enligt
utskottets uppfattning viktigt att resurserna för beredskapsarbeten och
arbetsmarknadsutbildning med kort varsel kan komma till användning. Det
är därvid viktigt att åtgärderna utformas så att inte beredskapsarbetena
expanderar i den offentliga sektorn, vilket lätt leder till en inlåsningseffekt

FiU 1980/81:20

som kan försvåra näringslivets arbetskraftsrekrytering när konjunkturen så
småningom vänder uppåt. Med hänsyn till budget- och bytesbalanssituationen
och den snabba prisstegring som förutses finns det enligt utskottets
uppfattning inget utrymme för att bedriva en mer efterfrågeexpansiv
ekonomisk politik i syfte att hålla uppe sysselsättningen.

Den svagare konsumtionsutvecklingen jämfört med finansplanens prognos
medför att importminskningen nu bedöms bli något större. Volymminskningen
för importen uppskattas till 1,7 % mot tidigare antagna 1,4 %.
Exporten väntas öka med 1,7 %. Det är något lägre än bedömningen i
finansplanen. Den kalkylen tog sin utgångspunkt i ett lägre löneantagande
och därav följande lägre relativpris på exporten än vad som nu antas bli fallet.
Mot bakgrund av de gjorda revideringarna av export och import väntas
underskottet i bytesbalansen för 1981 bli drygt en halv miljard kronor lägre än
i ursprungskalkylen.

Tabell 4. Försörjningsbalans 1979-1981

	Miljarder kr. 1980, löpande priser	Procentuell volymförändring
	1979	1980	1981 enligt finans- planen	1981 reviderad prognos
Tillgång
BNP	520,1	3,7	2,2	0,7	0,4
Import av varor och
tjänster	166,3	13.0	1,3	-1,4	-1,7
därav: varor	142,8	15,3	1,6	-1,6	-2,1
Summa tillgång	686,4	5,7	2,0	0,2	-0,4
Efterfrågan
Bruttoinvesteringar	100,9	5,3	1,5	-0,4
Näringsliv	46,0	10,9	3,6	-0,6
därav: industri	17,7	3.4	16,4	2,8
Statliga myndigheter
och affärsverk	12,0	-2,3	8,0	1,8
Kommunala bruttoin-
vesteringar	19,0	0,4	2,5	0,0
Bostäder	23,9	3,1	-8,0	-2,0
Lagerinvestering1	9,4	1,9	1,7	-0,9
Privat konsumtion	268,9	2,7	0,3	-0,3	-0,5
Offentlig konsumtion	154,2	4,3	2,9	2,1
Statlig	47,2	2,8	0,8	0,1
Kommunal	107,0	5,0	3,8	3,0
Inhemsk efterfrågan	533,4	5,7	2,9	-0,6	-0,7
Export av varor och
tjänster	153,0	5,8	-0,7	2,5	1,7
därav: varor	131,3	6,6	-0,8	2,6	1,7
Summa efterfrågan	686,4	5,7	2,0	0,2	-0,4

1 Lageromslag i procent av föregående års BNP.

FiU 1980/81:20

Tabell 5. Bytesbalans 1979-1981

Milj. kr., löpande priser

	1979	1980 prel.	1981 enligt finans- planen	1981 reviderad prognos
Export av varor	118 179	131 280	140 100	140 000
Import av varor	-122 963	-142 774	-150 600	-149 800
Handelsbalans	- 4 784	- 11494	- 10 500	- 9 800
Korrigering av handelsstatistiken	298	496	500
Sjöfartsnetto	3 680	3 957	4 200
Resevaluta	- 4 840	- 5 200	- 5600
Övriga tjänster, netto	- 4 176	- 4 559	- 5000
Transfereringar, netto	- 4 841	- 7 329	- 10 400
Korrigeringspost för tjänster	4104	4 588	5000
Bytesbalans	- 11 155	- 20 533	- 22 800	-22 100

Anm. Här har ej beaktats att utfallet av handelsbalansen för 1980 enligt den
preliminära snabbstatistiken blev ca 800 milj. kr. bättre än vad som anges ovan.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1980/81: 333
yrkande 1, 1980/81: 1136 yrkande 1 och 1980/81: 1503 yrkande
1 godkänner vad som förordats i proposition 1980/81: 100 bilaga
1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn att
riksdagen avslår motionerna 1980/81:368 yrkande 2 och
1980/81: 1503 yrkande 4,

3. beträffande avsättningen till vinstfonder m. m. att riksdagen
avslår motion 1980/81: 1503 yrkandena 5 och 6,

4. beträffande åtgärder för att bekämpa arbetslösheten att riksdagen
avslår motionerna 1980/81: 288, 1980/81: 1503 yrkande 3
och 1980/81: 1862,

5. beträffande uttalande om riktlinjer för kampen mot inflationen
att riksdagen avslår motion 1980/81: 1139,

6. beträffande uttalande om sänkning av diskontot att riksdagen
avslår motion 1980/81: 1503 yrkande 7,

7. beträffande avskaffande av kreditkorten att riksdagen avslår
motion 1980/81: 195,

8. beträffande avbetalningstider vid köp av bilar m. m. att
riksdagen avslår motion 1980/81: 405,

FiU 1980/81:20

9. beträffande lantbrukets kreditsituation att riksdagen avslår
motion 1980/81: 658,

10. beträffande kapitalförsörjningen för nyetablerade jordbrukare
m. fl. att riksdagen avslår motion 1980/81: 1137.

FiU 1980/81:20

B. BUDGETDEPARTEMENTET
Budgetförslaget

I proposition 100 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Rolf Wirtén föreslagit riksdagen att (1) godkänna
de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner:

1136 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen,

1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

2. att riksdagen beslutar att avslå förslagen i proposition 1980/81: 100 till
allmänna riktlinjer för budgetregleringen och godkänna vad som därom
anförts i motionen.

Propositionen

Under senare delen av 1970-talet har statsbudgeten snabbt försvagats. Den
långtidsbudget som redovisades i 1980 års kompletteringsproposition visade
att enbart ett fullföljande av redan fattade beslut och gjorda åtaganden skulle
medföra en fortsatt ökning av budgetunderskottet. En sådan utveckling är
inte förenlig med en balanserad utveckling av samhällsekonomin, anför
föredragande statsrådet. Mot den bakgrunden angavs i kompletteringspropositionen
som målsättning, som riksdagen sedermera tillstyrkte, att
budgetunderskottet räknat som andel av bruttonationalprodukten borde
minskas med minst en procentenhet per år fram t. o. m. budgetåret 1984/85.
För det första året, budgetåret 1981/82, sattes målet något lägre. Underskottet
uttryckt i nominella termer skulle inte tillåtas öka ytterligare.

Trots redan beslutade besparingar och en stark återhållsamhet som i övrigt
präglar årets budgetförslag beräknas budgetunderskottet öka kraftigt
jämfört med innevarande budgetår. Den viktigaste anledningen till detta är
en långt svagare inkomstutveckling än vad som tidigare antagits.

Budgetåret 1979/80 uppgick underskottet i statsbudgeten till 50 miljarder
kronor. För innevarande budgetår förutses en fortsatt ökning av underskottet
till drygt 55 miljarder kronor. Budgetförslaget för budgetåret 1981/82
innebär ett underskott om 67,6 miljarder kronor.

Orsaken till den kraftiga saldoförsämringen från budgetåret 1980/81 till
1981/82 är främst den mycket låga tillväxten av statens inkomster - ca 1,1
miljard kronor. Utgifterna ökar samtidigt med 13,2 miljarder kronor. Av
denna ökning svarar statsskuldräntorna för 6 miljarder kronor. Beräkningen
baseras på samma förutsättningar som bedömningarna i finansplanen.

FiU 1980/81:20

Tabell 6. Statsbudgeten budgetåren 1979/80-1981/82

1979/80 1980/81 1981/82 Förändring Förändring

utfall beräknat förslag 1979/80-1980/81 1980/81-1981/82

utfall lill

stats- miljarder % miljarder rA
budget kr. kr.

miljarder kr.

Inkomster 132,5 157.0 158.1 +21.5 +15.9 + 1,1 +0.7

Utgifter 182,5 212.5 225,7 +27,0 +14.6 +13.2 +6.2

Saldo -50,0 —55,5 —67,6 — 5,5 .. —12,1

Anin. Budgetåret 1980/81 reformerades budgetsystemet. Som en följd av detta
höjdes såväl inkomst- sorn utgiftsnivån med ca 3 miljarder kr. I tabellen ovan brrr
denna effekt borträknats vid kalkyleringen av förändringstalen.

Budgetunderskottet beräknas av föredragande statsrådet bli betydligt
större för både innevarande och nästkommande budgetår än som angavs i
besparingspropositionen i höstas. Främsta orsaken härtill är nedrevideringen
av beräkningen av statsinkomsterna. Föredraganden beräknar nu inkomsterna
3 å 4 miljarder kronor lägre för innevarande budgetår än i beräkningen i
höstas. För budgetåret 1981/82 innebär beräkningarna en nedrevidering med
ca 6 miljarder kronor jämfört med den tidigare beräkningen. Föredraganden
anför att en väsentlig orsak till nedrevideringen är att lönesummans
utveckling nu antas bli något lägre än som tidigare förutsattes.

Den svaga inkomstutvecklingen budgetåret 1981/82 beror i första hand på
utvecklingen av inkomstskatt och socialavgifter. Dessa minskar med 8,7
miljarder kronor mellan åren. Övriga inkomstslag ökar med närmare 10
miljarder eller ca 11 %.

Minskningen av inkomstskatten från innevarande till nästkommande
budgetår har flera orsaker. Främst kan nämnas systemet för utbetalning av
kommunalskattemedel samt den s. k. förenklade skatteunderlagsberäkningen
som får effekt på den kassamässiga beräkningen av statens inkomster
fr. o. m. budgetåret 1981/82. Den sistnämnda omläggningen innebär ett
inkomstbortfall som motsvaras av minskade utgifter. Omläggningen är
således neutral från saldosynpunkt.

Av flera olika skäl av tillfällig karaktär beräknas inkomsterna av de
lagstadgade socialavgifterna öka kraftigt budgetåret 1980/81. Detta medför
att en negativ utveckling registreras mellan budgetåren 1980/81 och
1981/82.

Den kalkyl som bildade underlag till beräkningen i besparingspropositionen
av inkomster från mervärdeskatt och punktskatter har nedreviderats
med 1,5 miljard kronor. Med hänsyn till att importen i löpande priser nu
förutses bli mindre än tidigare har inkomsterna av mervärdeskatt justerats
ned. Vidare har det skett en minskning av alkoholkonsumtionen.

Föredraganden sammanfattar beräkningarna av statsbudgetens inkomster

FiU 1980/81:20

budgetåren 1980/81 och 1981/82 på följande sätt. Innevarande år växer
inkomsterna snabbare än den underliggande långsiktiga trenden. Detta
beror bl. a. på att inbetalningarna av preliminär inkomstskatt baseras på den
kraftiga löneökningen 1981. Även inkomsterna av socialavgifter ligger över
den normala utvecklingstrenden. Nästkommande budgetår ligger ökningstakten
för inkomsterna under den underliggande långsiktiga trenden. Vissa
tillfälliga faktorer påskyndar inbetalningarna av skatter och avgifter budgetåret
1980/81 medan motsvarande faktorer drar ned ökningen budgetåret
1981/82.

Tabell 7. Inkomstutvecklingen budgetåren 1980/81 och 1981/82

Inkomstslag	1980/81		1981/82
	Miljar- der kr.	Förändring från Miljar-föregående år1 der	Förändring från föregående år
	miljar-der kr.	%	miljar-der kr.	%
Inkomstskatt	34,0		28,9	-5,1	-15.0
Socialavgifter	32,6		29,0	-3.6	-11.1
Mervärdeskatt	41,4		44,9	4 3,5	+ 8.5
Övriga varuskatter	27,9		29,4	+ 1,5	+ 5,3
Inkomster av statens verksamhet	13.5		15,1	+ 1,6	+ 11,7
Återbetalning av lån	2 2		2.3	+0,1	+ 7.0
Kalkylmässiga inkomster 3.0		5,8	+2,8	+94.9
Övrigt	2,4		2,7	+0.3	+ 12.3
Summa	157,0	+21,5	+ 15,9 158,1	+ 1,1	+ 0,7
Real tillväxt (deflaterat med BNP-deflatom)			+ 5,5		- 6.0

' Vid beräkningen av förändringstalet har inkomstnivån för 1979/80 korrigerats för
den nivåjustering av inkomsterna som är en följd av budgetreformen som genomfördes
1980/81. En redovisning av utvecklingen kan ej göras för enskilda inkomsttitlar
till följd av budgetomläggningen.

Tendenserna i budgetens utgiftsutveckling och karaktären av budgetförslaget
belyses i tabell 8.

Budgetprövningen har enligt föredraganden präglats av största återhållsamhet.
Detta innebär bl. a. att inga nya reformförslag som inte finansieras
genom omprioriteringar läggs fram i budgetpropositionen.

Inom området forskning och utveckling fullföljs i årets budgetförslag en
tidigare inledd satsning. Även inom ett fåtal andra särskilt angelägna
områden har ett begränsat utrymme för ökade insatser kunnat skapas genom
omfördelningar, omprioriteringar och genom besparingar utöver vad som
redovisats i regeringens besparingsproposition.

Statsskuldräntorna svarar för inemot hälften av hela utgiftsökningen i
absoluta tal eller för 6 miljarder kronor. Ökningen kan endast nedbringas
genom att minska budgetunderskotten framöver, vilket kräver budgetförstärkande
åtgärder på andra områden.

FiU 1980/81:20

Tabell 8. Statsutgifterna efter ändamål budgetåren 1980/81 och 1981/82. Löpande
priser

Ändamål 1980/81 be- Förändring till 1981/82 enl.

räknat utfall förslag till statsbudget
miljarder kr. — -

		miljarder ki.	%
Folkpensioner, sjukförsäkring, m.m.	37.0	+ 3,4	+ 9.2
Utbildning och forskning	29,8	+ 1.2	+ 4.0
Statsskuldräntor	20,3	+ 6.0	+ 29.6
Totalförsvar	18.3	+ 0.9	+ 4.9
Arbetsmarknads- och regionalpolitik	13,3	+ 0,9	f 6.8
Bostadspolitik	12.8	+ 1.3	t-10.2
Stöd till familjer	12,6	+ 1.3	t-10.3
Allmänna bidrag till kommuner	10.6	+ 0.5	+ 4.7
Kommunikationer	10,4	+ 0.5	+ 4,8
Hälso . social- och sjukvård	7.3	11.0'	0.0'
Rätts- och polisväsende	7.2	+ 0.5	+ 6.9
Internationellt bistånd, nt. m.	5.0	+ 0.9	+ 18.0
Näringspolitik	9,0	- 3.2	-35.6
Energipolitik	5.4	- 0.6	-11,1
Övrigt	13,5	- 0.4	- 3.0
Totala statsutgifter	212,5	+ 13.2	+ 6,2

Anm. 1. På grund av successiva anpassningar av ändamålsgrupperingen uppstår
svårigheter att relatera tabellens uppgifter till motsvarande uppgifter tidigare

år.

2 Under övrigt redovisas utgifter för flera olika ändamål, hl. a. idrott, miljö
vård, presstöd, kultur och kyrka och vissa förvaltningsmyndigheter.

1 Ökningstakten dras ned på grund av att vissa utgifter faller bott från statsbudgetens
utgiftssida i samband med huvudmannaskapsskiftet för karolinska sjukhuset

I höstens budgetarbete har i allmänhet tillämpats det s. k. huvudförslaget
för statliga förvaltningskostnader, vilket innebär en real neddragning om
2 % av utgifterna för myndigheterna. Budgetförslaget innebär således att
resurserna för statlig förvaltning minskar. Genom effektivitetshöjande
åtgärder bör det emellertid vara möjligt att undvika standardsänkningar. De
totala utgifterna beräknas öka med 6,2 % till budgetåret 1981/82.

Den utveckling för budgetåret 1981/82 som redovisats för statsbudgetens
inkomster och utgifter är djupt oroande. Enligt det nu framlagda budgetförslaget
skulle underskottet öka med ca 12 miljarder kronor. Enligt
föredraganden finns det mot den bakgrunden anledning att något närmare
analysera förutsättningarna för att styra budgetutvecklingen i den riktning
som regering och riksdag tidigare bedömt som nödvändig.

Den ekonomiska tillväxten i Sverige avtog markant under 1970-talet
jämfört med under de närmast föregående decennierna. De offentliga
utgifterna har däremot fortsatt att expandera kraftigt. Till följd härav har
skattetrycket successivt höjts och Sverige ligger nu högst bland västliga
industriländer då det gäller de totala skatternas andel av BNP. Trots detta
har den offentliga sektorns finanser undergått en betydande försvagning. Det

3 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

statliga budgetunderskottet har vuxit från mellan 4 och 5 % av BNP 1974/75
till över 10 % under innevarande budgetår.

Ökningen av de statliga utgifterna har således trendmässigt överstigit
tillväxten både i statsinkomsterna och i samhällsekonomin som helhet. Sett
över hela 1970-talet steg statens utgifter i genomsnitt per år med 5,7 % i reala
termer. Denna siffra skall jämföras med en genomsnittlig tillväxt av
inkomsterna på 2,3 %. BNP har under samma period stigit med ca 2 % i
genomsnitt per år. Genom att statens utgifter ökat så mycket snabbare än de
totala resurserna i samhället, har utgifternas andel av BNP kommit att stiga
från ca 25 % 1970 till nära 40 % tio år senare. Ökningen av statsinkomsternas
BNP-andel har däremot varit ytterst begränsad.

Under senare hälften av 1970-talet förstärktes den divergerande utvecklingen
av statens utgifter och inkomster. Den fortgående ökningen av
budgetunderskottet klargjorde så småningom att det inte var fråga om någon
tillfällig försvagning av de statliga finanserna, utan att problemet i högsta
grad var av strukturell natur. Detta framgår också klart om man ställer
underskottet i relation till konjunkturutvecklingen. Under åren 1979 och
1980 har konjunkturtendensen varit uppåtriktad och kapacitetsutnyttjandet
har generellt varit högt. Trots det har budgetunderskottet fortsatt att öka
vilket visar styrkan i den underliggande försämringen.

Mot bakgrund av den inneboende starka dynamiken i budgetutvecklingen
är uppgiften att bryta den negativa trenden mycket svår. Tillväxten på
utgiftssidan sker i övervägande utsträckning helt automatiskt. Statens
inkomster däremot är på ett avgörande sätt beroende av tillväxten i den
övriga ekonomin. Vi har nu av allt att döma en period framför oss med
fortsatt relativt låg ekonomisk tillväxt.

Det bör enligt föredraganden påpekas att en betydande del av de statliga
utgifterna består av transfereringar till hushåll och företag och därmed inte
utgör någon statlig resursförbrukning i egentlig mening. De inkräktar
därmed i denna bemärkelse ej på det tillgängliga resursutrymmet. De måste
emellertid finansieras på samma sätt som övriga utgifter och har samma
följder för skattetryck och kreditmarknad.

För att gapet mellan statens inkomster och utgifter skall kunna minskas
måste utgifterna öka långsammare än inkomsterna. Eftersom utgifterna är
större än inkomsterna i utgångsläget, ökar nämligen underskottet även om
inkomster och utgifter stiger i samma takt. Vid nuvarande nivåer för
statsinkomster, utgifter och statsskuldräntor kan man beräkna att inkomsterna
i runda tal skulle behöva öka mer än dubbelt så snabbt som utgifterna
exkl. räntebetalningarna för att underskottet skall minska.

Om man utgår från den underliggande trenden i utgiftstillväxten, måste en
dubbelt så snabb inkomstutveckling enligt föredraganden betraktas som hart
när omöjlig i det perspektiv för den ekonomiska tillväxten som kan förutses
för de närmaste åren.

Föredraganden konstaterar, efter att ha lämnat en utförlig redogörelse för

FiU 1980/81:20

automatiken i inkomst- och utgiftsutvecklingen, att det finns mycket starka
automatiska faktorer som, om inga åtgärder vidtas, tenderar att trendmässigt
öka underskottet i statsbudgeten. Budgetens inkomstsida påverkas vid givna
skattesatser i mycket hög grad av den allmänna inkomstutvecklingen i
samhället. I fråga om punktskatterna fordras återkommande höjningar för
att undvika en fortgående real urholkning och i fråga om inkomstskatten
finns flera faktorer som gör att den utvecklas svagt. Om den ekonomiska
tillväxten blir svag påverkas inkomsterna i negativ riktning. För utgifterna
finns däremot ingen större grad av bindning till utvecklingen av de reala
resurserna i samhället. Utgifterna är i mycket stor utsträckning beroende av
pris- och löneutvecklingen. Föredraganden anger att de anslag i statsbudgeten
som präglas av automatik utgör nära 82 % av de totala utgifterna. Det
medför att utgifterna växer väsentligt snabbare än landets totala produktion.
Genom denna bristande symmetri mellan statens inkomster och utgifter
skapas de balansproblem som kännetecknar budgetutvecklingen, anför
föredraganden.

Tar man hänsyn till de konsekvenser för samhällsekonomin som det ökade
budgetunderskottet medför, anser föredraganden det vara ofrånkomligt att
ytterligare åtgärder vidtas. Föredraganden avser därför att inom kort
återkomma till regeringen med ett antal konkreta förslag i detta syfte, vilka
bör föreläggas riksdagen senast i början av mars 1981.

Det är, anför föredraganden, motiverat att se över gällande regelsystem
med sikte på att begränsa automatiken. Ett arbete med denna inriktning har
påbörjats inom regeringskansliet.

För att hålla tillbaka utgiftsutvecklingen under kommande budgetår
kommer mycket stor återhållsamhet med särpropositioner att iakttas. I
princip bör inga kostnadskrävande propositioner utöver dem som aviseras i
budgetpropositionen framläggas. Denna inriktning måste bibehållas även i
kommande budgetarbete.

Beträffande den kommunala ekonomin konstaterar föredraganden att det
är nödvändigt att vidta åtgärder för att få den kommunala volymutvecklingen
till en samhällsekonomiskt acceptabel nivå de närmaste åren. Dessa åtgärder
bör i första hand inriktas på att påverka det totala finansiella utrymme som
står till kommunernas förfogande. Det är vidare ofrånkomligt att statsmakterna
omprövar sådana beslut, reformer och utbyggnadsprogram som leder
till alltför hög volymexpansion. Föredraganden anser att förslag i dessa
hänseenden behöver föreläggas riksdagen under innevarande riksmöte för
att kommuner och landstingskommuner redan inför nästa budgetarbete skall
kunna beakta de ändrade förutsättningarna.

Motionerna

I motion 1136 av Olof Palme m. fl. (s) konstateras att regeringen inte har
redovisat något färdigt budgetförslag. Budgetarbetet pågår fortfarande i

FiU 1980/81:20

regeringens kansli. Under sådana förhållanden är det enligt motionärerna
varken möjligt eller meningsfullt för riksdagen att ta ställning till budgetpolitiken
i dess helhet. Motionärerna lägger därför fram förslag till ökade
utgifter som kompenseras av förslag om besparingar och inkomstförstärkningar.

De viktigaste förslagen om ökade utgifter är följande. Motionärerna anser
att ett viktigt inslag i deras förslag är att stimulera bostadsbyggande och andra
investeringar. Man föreslår därför att lägenheter som påbörjas den 1 februari
- 31 december i år skall befrias från moms. Kostnaden för detta beräknas till
300 milj. kr. Vidare föreslår motionärerna ökade investeringar hos SJ, i
kollektivtrafikanordningar i storstadsområdena samt i broar med sammanlagt
320 milj. kr. Man framlägger även förslag om förstärkta resurser för
forskning och utvecklingsarbete (65 milj. kr.).

Eftersom regeringen aviserat en industripolitisk proposition senare i vår
anser motionärerna att det inte nu finns anledning att redovisa något
näringspolitiskt alternativ. På ett område vill man emellertid redan nu föreslå
ökade insatser. Regeringens insatser för tekoindustrin anser motionärerna
helt otillräckliga. Man föreslår där att ytterligare 45 milj. kr. anvisas. I övrigt
föreslås särskilda insatser för Värmland till en sammanlagd merkostnad om
85 milj. kr.

För att stärka sambandet skola - arbetsliv och därigenom underlätta för
ungdomar att få sysselsättning föreslår motionärerna att 30 milj. kr. anvisas
för förstärkta resurser för skolans studie- och yrkesorientering.

För att öka insatserna mot undandragande av skatt, för prisövervakning
och konsumentinriktade åtgärder föreslås ökade medel om sammanlagt 16
milj. kr.

Socialdemokraterna har i andra motioner föreslagit att värdesäkringen för
pensioner och andra sociala förmåner skall återföras till de regler som gällde
tidigare. Kompensationsnivån för delpensionsförsäkringen föreslås åter bli
65 %. Tillsammans med vissa förbättringar av bostadsbidrag och studiestöd
beräknas förslagen medföra en kostnadsökning med inemot 320 milj. kr. Ett
förslag om höjd ersättning inom arbetslöshetsförsäkringen skall betalas
genom en höjd arbetsgivaravgift.

I en annan motion om barns och ungdomars uppväxtmiljö, om storstäderna
och om de handikappade framlägger socialdemokraterna förslag om
ökade insatser när det gäller barnomsorgen, skolan, barnkulturell verksamhet
och föreningslivet. De sammanlagda ökade utgifterna härför beräknas till
520 milj. kr. inklusive ökade statsbidrag till grundskolan och gymnasieskolan
jämfört med regeringsförslaget (ca 230 milj. kr.).

I andra motioner har socialdemokraterna lagt fram vissa övriga förslag om
tillsammans ca 80 milj. kr.

Sammantaget innebär motionärernas förslag utgiftsökningar om ca 1 735
milj. kr. (exkl. arbetslöshetsförsäkringen och delpensionsförsäkringen).

Förslagen till inkomstförstärkningar och besparingar uppgår också till

FiU 1980/81:20

sammanlagt ca 1 735 milj. kr.

De fördelar sig med ca 750 milj. kr. i besparingar på det militära försvaret,
med ca 530 milj. kr. i höjd förmögenhetsskatt och höjda restavgifterm.m., ca
220 milj. kr. i inkomstförstärkningar inom jordbruksdepartementets område
samt ca 225 milj. kr. för vissa övriga förslag. Härav har beräknats att en
budgetförbättring på 150 milj. kr. nås nästa år genom den höjda avgiften för
delpensionsförsäkringen.

Förslagen till utgiftsökningar täcks således av de föreslagna besparingarna
och inkomstförstärkningarna.

Beträffande den långsiktiga budgetpolitiken anför motionärerna följande.

Budgetåret 1975/76 uppgick budgetunderskottet till 3,7 miljarder kronor.
För budgetåret 1981/82 beräknas det enligt budgetpropositionen stiga till
67,6 miljarder kronor. Den totala offentliga sektorns finanser uppvisade
1976 ett positivt sparande om 9,4 miljarder kronor. För 1981 förutses ett
negativt sparande om drygt 27 miljarder kronor. De beräknade underskotten
för det kommande året torde av flera skäl vara underskattade, anser
motionärerna.

Det enligt motionärerna gigantiska och okontrollerat växande budgetunderskottet
har i flera avseenden mycket allvarliga konsekvenser för den
svenska ekonomin. Bl. a. verkar det direkt inflationsdrivande. Budgetunderskottet
ökar penningmängden i ekonomin, vilket i sin tur leder till
prisstegringar. Härtill kommer att nödvändigheten att finansiera budgetunderskottet
med lån pressar upp räntesatserna, vilket i sin tur medför
prishöjningar.

Socialdemokraterna vidhåller i motionen sin sedan 1976 ständigt framförda
uppfattning att budgetunderskottet måste minskas. En antiinflationspolitik
kan inte föras med framgång, om inte budgetunderskottet successivt
tas ned. Ett mål bör vara att på sikt eliminera underskottet i den totala
offentliga sektorns sparande.

Motionärerna anför att budgetunderskottet måste minskas både genom att
öka statsinkomsterna och genom att minska statsutgifterna.

Den s. k. produktionsskatten (promsen) bör kunna ge samhället betydande
skatteinkomster. Även andra skattekällor måste utnyttjas, anser motionärerna.
Hit hör bl. a. olika konsumtionsskatter, skärpt skatt på förmögenheter
och realisationsvinster och en effektivare beskattning av företagare och
jordbrukare. Rätten till olika typer av avdrag inom inkomstbeskattningen
bör begränsas. Det gäller bl. a. ränte- och underskottsavdrag och avdrag för
frivilligt periodiskt understöd. Kampen mot skattefusk och skatteflykt måste
skärpas, vilket bl. a. bör leda till ökade skatteinkomster för samhället.

Motionärerna anser vidare att utgiftsutvecklingen inom stat och kommun
måste bromsas upp. Det är inte fråga om att minska den totala utgiftsnivån,
men ökningstakten för den offentliga sektorns utgifter måste begränsas
jämfört med den som registrerats under de senaste årtiondena och bringas i

FiU 1980/81:20

bättre överensstämmelse med den totala ekonomins tillväxt. Enligt motionärerna
måste självfallet härvid stor hänsyn tas både till sysselsättningsutvecklingen
och till behoven av en väl fungerande offentlig service. Utrymmet
för kostnadskrävande reformer kommer dock under de närmaste åren att
vara praktiskt taget obefintligt, anför motionärerna vidare.

I motionen anför man att redan gjorda åtaganden i fråga om offentliga
utgifter i vissa fall måste omprövas. Detta gäller bl. a. försvarskostnaderna.
Möjligheter till besparingar och bättre hushållning med resurserna måste tas
till vara. Den automatik som vidlåder en betydande del av statsutgifterna,
bl. a. i form av indexanknytningar, bör så långt som möjligt brytas.

I ett något längre perspektiv kan budgetunderskottet även tas ned genom
att den ekonomiska tillväxten stimuleras. Med en förbättrad ekonomisk
tillväxt stiger skatteunderlaget snabbare och den offentliga sektorns inkomster
kan ökas även vid oförändrade skattesatser. Härtill kommer att behovet
av kostnadskrävande insatser inom främst arbetsmarknads- och näringspolitiken
minskar om ekonomin utvecklas positivt. Härigenom kan utgiftsökningen
för den offentliga sektorn lättare hållas tillbaka utan att några
allvarliga sociala konsekvenser behöver uppstå.

I motion 1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att regeringens
budgetförslag inte innehåller några egentliga förslag. Motionärerna anser
emellertid att även när regeringens budgetpolitik framställs i så magra
dokument som årets budgetförslag måste den avvisas. Budgetpolitikens
målsättning bör enligt motionärerna vara en socialistisk planhushållning.
Därtill krävs en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. Det gäller
framför allt barnomsorgen, skolan och hälso- och sjukvården. Detta arbete
bör enligt motionärerna ske inom ett samlat program för att skapa 100 000
nya samhällsnyttiga arbeten. Kostnaden härför under nästa budgetår
beräknas av motionärerna till 2,5 miljarder kronor.

En fjärdedel av företagens likviditetsöverskott föreslås i motionen bli
överförda till fonder för att skapa nya samhällsnyttiga arbeten. Vidare
föreslår motionärerna att momsen på mat skall slopas, men med hänsyn till
det stora budgetunderskottet bör slopandet ske i två etapper. Dessutom
föreslås en engångsskatt på stora förmögenheter.

Utskottet

Mot bakgrund av de oroande perspektiv för statsbudgetens utveckling
under den närmaste femårsperioden som framträdde i långtidsbudgeten för
perioden 1980/81-1984/85 drogs i kompletteringspropositionen våren 1980
upp riktlinjer för en budgetpolitisk åtstramning. Målet skulle vara att minska
budgetunderskottet som andel av bruttonationalprodukten med en procentenhet
per år under långtidsbudgetperioden. För 1981/82 borde målet vara att
i vart fall inte ytterligare öka budgetunderskottet i nominella termer jämfört

FiU 1980/81:20

med det underskott som kalkylerades med för 1980/81. Riksdagen ställde sig
bakom de föreslagna riktlinjerna för sanering av statsbudgeten (FiU
1979/80: 40).

Av betydelse för budgetkalkylerna är de åtgärder som beslöts vid det
urtima riksmötet i höstas. Mervärdeskatten höjdes liksom ett antal
punktskatter. Sammantaget beräknades åtgärderna leda till en förstärkning
av statsbudgeten för helt år med ca 6,5 miljarder kronor.

I den proposition om besparingar i statsverksamheten som senare
förelädes riksdagen lades förslag fram om besparingar omfattande drygt 6
miljarder kronor. För budgetåret 1981/82 beräknades budgetförbättringen
till ca 5,5 miljarder kronor. I allt väsentligt biföll riksdagen förslagen, på
någon punkt har riksdagen ännu inte tagit ställning.

I besparingspropositionen beräknades underskottet i statsbudgeten för
budgetåret 1981/82 till 60 miljarder kronor, varvid hänsyn hade tagits till de
åtgärder som beslutades vid det urtima riksmötet och till dem som lades fram
i besparingspropositionen.

Det var en förbättring i förhållande till tidigare beräkningar men inte i en
utsträckning som motsvarade de beräknade effekterna av de beslutade
åtgärderna. Den allmänna ekonomiska utvecklingen vad gäller priser, löner
och privat konsumtion utvecklades samtidigt på ett sätt som tenderar att
försämra statens finanser. Det framstod därför som nödvändigt att under det
pågående budgetarbetet hålla statsutgifterna nere och endast tillåta ökningar
i samma mån som man kunde göra besparingar på andra områden. Av
budgetförslaget framgår att arbetet varit framgångsrikt i dessa avseenden.
Endast en mindre ökning av utgifterna, med 1,7 miljarder kronor, har skett
sedan beräkningen i besparingspropositionen.

Bedömningen av inkomstutvecklingen har däremot förändrats kraftigt
jämfört med besparingspropositionen. Inkomsterna har nu räknats ned med
6 miljarder kronor för budgetåret 1981/82. En orsak härtill anges i
propositionen vara försvagningen i sysselsättningen. Även andra faktorer
bidrar till att inkomsterna har måst justeras ned.

Enligt beräkningarna i budgetpropositionen skulle underskottet i statsbudgeten
trots de i höstas vidtagna och beslutade åtgärderna därmed uppgå
till närmare 68 miljarder kronor, ca 8 miljarder kronor mer än i
besparingspropositionen.

Tabell 9. Beräkning av budgetunderskottet budgetåret 1981/82

miljarder kronor

	Långtids- budget	Besparings- prop.	Budget- prop.
Inkomster	152,6	164	158,1
Utgifter	217,4	224	225,7
Underskott	64.8	60	67,6

FiU 1980/81:20

Det finns enligt utskottets mening anledning att närmare studera
orsakerna till förändringen av inkomsterna jämfört med tidigare bedömningar.

De särskilda sammanställningarna av taxeringsutfallet för inkomståret
1978 blev klara sent i höstas. De påverkar den bas som utgör underlag för
beräkning av inkomstskatten under kommande år. Inkomstskatten beräknas
på grundval av de nya uppgifterna bli väsentligt lägre än enligt tidigare
kalkyler.

Fördelningen av uppbörden av lagstadgade socialavgifter mellan kalenderåren
1981 och 1982 har vidare ändrats. Uppbörden av avgiften under
budgetåret 1980/81 förväntas därför nu bli något högre och uppbörden under
1981/82 i motsvarande grad lägre. Det förefaller som om arbetsgivarnas
betalningsmönster är en svårbedömd faktor vid beräkning av uppbörden av
lagstadgade socialavgifter. En orsak härtill är givetvis att uppbörden
avseende ett inkomstår uppbördsmässigt fördelar sig över tre år, i form av
preliminärt debiterade fyllnadsbetalningar och kvarstående debiterade
avgifter. Fördelningen mellan åren tycks i hög grad bero på företagens
räntekänslighet och lånemöjligheter. ‘

Som framgår av redovisningen i budgetförslaget är de kassamässiga
förskjutningarna mellan budgetåren mycket svåra att bedöma. De slutligt
debiterade skatterna eller arbetsgivaravgifterna utvecklar sig på ett mer
stabilt sätt än de kassamässiga inbetalningarna och kan vid givna antaganden
om löneutvecklingen beräknas med större grad av säkerhet. Det finns därför
skäl att uppmärksamma att statsbudgetens inkomstsida kanske i högre grad
än dess utgiftssida är utsatt för kassamässiga fluktuationer även vid en relativt
stabil underliggande nominell inkomsttillväxt.

Av de kraftiga förändringar som skett i beräkningen av inkomsterna
liksom av de uppbördstekniska frågor som här berörts bör enligt utskottets
mening dras vissa slutsatser. En är att det är väl så viktigt att följa och
analysera utvecklingen av statsinkomsterna som att följa och beräkna
utgifternas utveckling. Avdragen vid inkomstbeskattningen bör härvidlag
uppmärksammas särskilt. Ändringar i avdragsregler och ändringar i avgränsningen
av vilka inkomster som skall tas upp till beskattning får avsevärda
effekter på skatteinkomsterna. Förändringar i dessa stycken framträder inte i
statsbudgeten på samma sätt som förändringar i olika bidrag m.m. som
redovisas på utgiftssidan. Den ekonomiska innebörden av ett avdrag är
emellertid i princip detsamma som ett bidrag. I många länder utbetalas t. ex.
inte barnbidrag, i stället medges ett avdrag eller en skattereduktion vid
beskattningen. Det innebär om man inte gör en särskild redovisning av vilket
inkomstbortfall olika avdrag medför - vilket sker i vissa länder - att storleken
på det stöd som staten ger barnfamiljerna i denna form inte redovisas på
statsbudgeten. Det är naturligtvis önskvärt att en sådan redovisning görs för
att en budgetavvägning skall kunna ske mellan olika åtgärder.

FiU 1980/81:20

Ytterligare ett skäl för att framöver lägga ökad vikt vid analys av
statsinkomsterna nämns i budgetförslaget. Det är hur inkomstfördelningen
påverkar skattefördelningen. I budgetförslaget nämns som exempel att en
uppdelning i två lika stora delar av en familjeinkomst på 80 000 kr. medför att
skatten för familjen sjunker med 6 672 kr. jämfört med om endast en av
makarna tjänar samma belopp. Vidare pekar man på folkpensionärernas
inkomst- och beskattningsförhållanden. Pensionernas växande andel av
beskattningsunderlaget gör det nödvändigt att analysera inkomsternas
sammansättning för att kunna bedöma den framtida skatteutvecklingen.

I budgetförslaget lämnas en relativt utförlig beskrivning av den strukturella
utvecklingen av statens finanser. Stort utrymme ägnas åt att beskriva
den s. k. automatiken på inkomst- och utgiftssidan. Den slutsats som
föredraganden drar är att tillväxten på utgiftssidan i övervägande utsträckning
sker automatiskt medan statens inkomster däremot på ett avgörande
sätt är beroende av tillväxten i övriga ekonomin. Detta gör att underskottet i
statsbudgeten, i det ekonomiska läge vi nu befinner oss, tenderar att öka
kontinuerligt om inte åtgärder vidtas. Föredraganden aviserar att fördjupade
analyser av budgetautomatiken kommer att göras i den långtidsbudget som
kommer att ingå i kompletteringspropositionen. Det är enligt utskottets
mening utomordentligt angeläget att analyser av den här typen görs för att
klarlägga dynamiken och samspelet mellan olika poster i statens finanser.
Utskottet nöjer sig därför med att nu göra några kommentarer.

För det första bör noteras att begreppet automatik kan ha olika innebörd
beroende på vilka bedömningar man gör för den framtida ekonomiska
utvecklingen. Det är sannolikt så att automatiken i en tillväxtekonomi skiljer
sig från den som uppstår i en s. k. stagflationsekonomi. Utskottet vill också
peka på att man ibland sätter likhetstecken mellan sådana inkomster och
utgifter som utvecklas automatiskt och sådana inkomster och utgifter som
inte kan styras av statsmakterna. En sådan definition är emellertid mindre
lämplig eftersom även utgifter som på ett automatiskt verkande sätt påverkas
av löne- och prisförändringar kan omprövas. Detta kan illustreras av de s. k.
förvaltningsanslagen som till övervägande delen består av löner. Dessa är i
hög grad automatiska på det sättet att de följer löneutvecklingen. Men
genom att tillämpa det s. k. huvudförslaget för statliga förvaltningskostnader
har myndigheternas utgifter i årets budgetförslag kunnat minskas med 2 %
trots den s. k. automatiken. Att en stor del av utgifterna har inslag av
automatik får enligt utskottet därför inte tolkas så att de inte kan eller bör
påverkas av besparingsåtgärder. I nuvarande budgetläge kan inga utgiftsområden
undantas från prövning från besparingssynpunkt.

Åtgärder för att minska automatiken på utgiftssidan är av särskild vikt när
det gäller att bryta tendenser till stadigt ökande underskott i statsbudgeten.
Utskottet noterar att samma principiella synsätt kommer till uttryck i den
socialdemokratiska partimotionen.

FiU 1980/81:20

Sedan budgetförslaget lades fram har vissa saker inträffat som påverkar
beräkningen av inkomsterna och utgifterna i budgetförslaget. Den 20 januari
beslutade riksbanken att höja diskontot med två procentenheter till 12 %.
Bakgrunden härtill har uppmärksammats i det föregående. Höjningen av
diskontot påverkar i statsbudgeten främst utgifterna för statsskuldräntor.
Räntekostnaderna för den del av underskottet som finansieras genom
upplåning inom landet liksom för de kortfristiga lånen med rörlig ränta i
statsskulden ökar kraftigt genom höjningen. Likaså ökar räntekostnaderna
vid konvertering av äldre lån. En överslagsmässig kalkyl för budgetåret
1981/82 visar att ränteutgifterna skulle öka med i storleksordningen 2
miljarder kronor om diskontot ligger kvar på nuvarande nivå. Även de
statliga räntebidragen ökar kraftigt.

Som utskottet redovisat i det föregående påverkas även konsumentpriserna
av diskontohöjningen. Därigenom ökar utgifterna för vissa priskänsliga
anslag som t. ex. folkpensioner och försvarskostnader. Vidare begränsas
utrymmet för privat konsumtion genom de höjda konsumentpriserna vilket
sannolikt bidrar till att inkomsterna av moms och vissa punktskatter blir
något lägre.

Även inkomstskatterna påverkas. De skattskyldigas ränteinkomster ökar
men samtidigt ökar deras ränteutgifter och därmed deras underskottsavdrag.
Det är sannolikt att underskottsavdragen genom möjligheterna till jämkning
påverkar uppbörden av inkomstskatterna snabbare än vad ränteinkomsterna
gör. För budgetåret 1981/82 torde räntehöjningen påverka såväl ränteinkomster
som underskottsavdrag. Effekterna härav på inflödet av inkomstskatt
motverkar varandra. Vidare kan, på litet längre sikt, statens inkomster
beräknas öka till följd av att statens avkastningsränta och dess utlåningsränta
höjs.

De sammanlagda effekterna på statsbudgeten av diskontohöjningen
budgetåret 1981/82 kan beräknas uppgå till ca 3 miljarder kronor i ökade
utgifter och minskade inkomster (inkl. ökade upplåningskostnader).

Det centrala löneavtal för 1981 och 1982 som slutits mellan LO och SAF
torde som redovisats i det föregående i stort sett motsvara de avtalsmässiga
lönehöjningar som konjunkturinstitutet antog i sitt högre lönealternativ. En
beräkning av statsinkomsterna med detta lönealternativ som utgångspunkt
skulle resultera i en inkomstförstärkning för statsbudgeten i storleksordningen
9 miljarder kronor budgetåret 1981/82. Att ökningen blir så förhållandevis
stor beror på att staten under inkomståret tillförs ökningar av såväl den
statliga som kommunala inkomstskatten. Den sistnämnda utbetalas till
kommunerna 1983 och 1984. Om löneavtalen på den offentliga sidan skulle
hamna på ungefär motsvarande nivå som inom LO-SAF-området, ökar även
vissa löne- och priskänsliga anslag med ca 4 miljarder kronor. Den positiva
nettoeffekten av de nya löneavtalen på budgetunderskottet budgetåret
1981/82 skulle således uppgå till 5 miljarder kronor.

Regeringen aviserade i budgetförslaget att ytterligare besparingsförslag

FiU 1980/81:20

kommer att föreläggas riksdagen senast den 10 mars. Effekterna på
statsbudgeten av de åtgärder som nu presenterats i preliminär form beräknas
av regeringen uppgå till drygt 3 miljarder kronor budgetåret 1981/82.
Huvuddelen av effekterna är att hänföra till inkomstsidan.

Inberäknat samtliga de nu berörda faktorer som påverkar statsbudgeten
för budgetåret 1981/82 - diskontohöjningen, de nya avtalen och det aviserade
regeringspaketet - kan underskottet därmed beräknas till ca 63
miljarder kronor, vilket är något lägre än det belopp som underskottet
beräknades till i långtidsbudgeten våren 1980.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen diskuterat konsekvenserna av ett stort
och växande budgetunderskott. Återverkningarna på den svenska ekonomin
och bytesbalansen är sådana att en fortsatt ökning av underskottet inte kan
accepteras. Det finns enligt utskottets mening inte längre några marginaler
att utnyttja. Möjligheterna till ökad upplåning tenderar att minska och
lånevillkoren hårdnar alltmer. Successiva åtgärder måste således vidtas för
att begränsa budgetunderskottet. Det är angeläget att också riksdagen vid
behandlingen av budgetförslagets olika delar prövar de möjligheter till
ytterligare besparingar som kan finnas. Det finns i detta läge inte något
utrymme för ökade utgifter. Skulle riksdagen vid behandlingen av olika
förslag fatta beslut som innebär utgiftsökningar utöver budgetförslaget är det
nödvändigt att vägar även anvisas för var besparingar av motsvarande
storleksordning kan göras.

Den nu redovisade utvecklingen av budgetunderskottet budgetåren
1980/81 och 1981/82 visar också att svårigheterna att genom besparingar och
skattehöjningar minska budgetunderskottet är betydande. Punktskattehöjningar
tenderar att minska konsumtionsvolymen så att inkomsteffekten blir
mycket liten första året. Besparingar på utgiftssidan tar lång tid innan de slår
igenom samtidigt som även de, i den mån de riktas mot hushållen, tenderar
att ytterligare minska konsumtionsvolymen. Dessutom har de beräknade
statsinkomsterna justerats ned kontinuerligt allteftersom konjunkturen
försvagats det senaste halvåret.

I motion 1136 av Olof Palme m. fl. (s) anförs att regeringen inte har
redovisat något budgetförslag och att budgetarbetet fortfarande pågår i
regeringens kansli. Det är enligt motionärerna under sådana förhållanden
varken möjligt eller meningsfullt att ta ställning till budgetpolitiken i dess
helhet.

Enligt utskottets mening åligger det riksdagen att i sedvanlig ordning
behandla det budgetförslag som nu föreligger. Att regeringsförslaget på
enstaka punkter inte är helt fastlagt bör inte utgöra något hinder härvidlag.
Det är inte på något sätt unikt att vissa frågor föreläggs riksdagen i särskilda
propositioner efter det att budgetförslaget lagts fram. Besparingsarbetet
måste bedrivas inom alla områden och det är de olika delförslagen som
tillsammans bildar helheten i besparingsverksamheten. Det är enligt

FiU 1980/81:20

utskottets mening angeläget att besparingsarbetet bedrivs kontinuerligt och
att förslag föreläggs riksdagen allteftersom arbetet framskrider i regeringskansliet
och konkreta förslag utformas. De ytterligare besparingar som
aviseras i budgetförslaget ser utskottet som helt nödvändiga. Det är enligt
utskottet också naturligt att åtgärder som berör den kommunala sektorn blir
föremål för överläggningar med kommun- och landstingsförbunden innan
slutligt förslag föreläggs riksdagen.

I motion 1136 redovisas en rad utgiftsförslag som utskottet inte finner
anledning att ta ställning till punkt för punkt. Det sker senare under
riksdagsarbetet. Totalt innebär förslagen enligt motionärerna ökade utgifter
med 1 735 milj. kr. Det bör emellertid därvid uppmärksammas att
motionärernas förslag på det industripolitiska området kommer att redovisas
först när den industripolitiska propositionen lagts fram.

De tillkommande utgifterna föreslås bli finansierade med inkomstförstärkningar
och besparingar inom andra utgiftsområden, främst försvaret.
Utskottet noterar att motionärerna i sina förslag inte velat bidra till att
minska budgetunderskottet trots att de i andra sammanhang understrukit
vikten av att underskottet pressas ned. Tvärtom tenderar flera av förslagen i
motionen att öka budgetunderskottet ytterligare. Det gäller exempelvis
förslaget om ändrad beräkning av basbelopp samt om utökade förmåner
inom delpensionssystemet.

Utskottet vill i sammanhanget påpeka att motionärerna argumenterar för
att begränsa indexbindningar som ett led i kampen mot inflationen. Därmed
redovisar motionärerna samma principiella uppfattning som återfinns i
regeringens budgetförslag. Utskottet finner det därför motsägelsefullt att
motionärerna på samma gång föreslår en ökad indexbindning genom att
återinföra den direkta koppling av pensionerna till konsumentprisindex som
riksdagen beslöt avveckla i höstas.

Slutligen finns det anledning notera att motionärerna vill ha en översyn av
transfereringarna, särskilt transfereringarna till hushållen. Vad motionärerna
anför i detta stycke i motionen tyder på en åsiktsförändring som utskottet
hälsar med tillfredsställelse. Utskottet måste emellertid samtidigt konstatera
att denna förändrade syn hittills inte kommit till uttryck i konkreta förslag
från motionärernas sida.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet det förslag till allmänna
riktlinjer för budgetregleringen som redovisas i motion 1136.

I motion 1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorn. Kostnaden härför beräknas enligt
motionärerna till 2,5 miljarder kronor under nästa budgetår. Vidare föreslås
att momseffekten på mat skall avvecklas i två etapper. Kostnaden härför
anges inte men effekten för första etappen torde bli av samma storleksordning
som för det förstnämnda förslaget.

I motionen redovisas några förslag till skattehöjningar. En engångsskatt på

FiU 1980/81:20

stora förmögenheter beräknar motionärerna skall tillföra statskassan 2
miljarder kronor. Genom att 25 % av företagens vinster skall avsättas till
särskild fond beräknas 2,5 miljarder kronor tillföras fonden. Fondens medel
skall användas för att skapa nya arbeten.

Överslagsmässigt räknat på de nu nämnda förslagen tycks förslagen till
utgiftsökningar enligt motionärernas beräkningar kunna i det närmaste
finansieras med inkomstförstärkningar.

Utskottet har i det föregående starkt betonat behovet av att minska
underskottet och konstaterar att förslagen i motionen inte resulterar i detta.
Vidare har utskottet inte den uppfattningen att företagens vinster är för
höga. Det är därför enligt utskottets mening olämpligt att minska företagens
överskott genom vinstavsättningar till en särskild fond utanför företagen.
Likaså skulle en skärpt förmögenhetsbeskattning innebära ökade svårigheter
att förse näringslivet med riskvilligt kapital. Detta skulle motverka en
industriell expansion och satsningar på nya investeringar.

En kraftig och planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn så som
skisseras i motionen skulle innebära att stat och kommun skulle behöva ta i
anspråk en kraftigt ökande andel av de finansiella resurserna, vilket skulle
resultera i höjda skatter och kraftigt minskat utrymme för privat konsumtion.
Utskottet kan inte ställa sig bakom en sådan inriktning av politiken.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till riktlinjer för budgetpolitiken
som anförs i motion 1503.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på motionerna 1980/81:1136 yrkande 2
och 1980/81:1503 yrkande 2 godkänner vad som förordats i
proposition 1980/81:100 bilaga 2 moment 1 och som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 12 februari 1981

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Lars Tobisson (m). Torsten Gustafsson (c).
Paul Jansson (s). Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m). Per-Axel Nilsson (s).
Rolf Rämgård (c). Anita Gradin (s). Lennart Blom (m). Roland Sundgren
(s), Torsten Karlsson (s). Karin Flodström (s). Åke Persson (fp) och Paul
Grabo (c).

FiU 1980/81:20

Reservationer

Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland
Sundgren, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) har reserverat sig
mot betänkandet i följande delar:

Vid avsnitt A EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Finansutskottet
har” och på s. 19 slutar med ”vill se” bort ha följande lydelse:

Sveriges ekonomi befinner sig i svår obalans som hotar att utvecklas till en
allvarlig ekonomisk kris. Detta omdöme är enligt finansutskottets mening
minst lika befogat som det var för en månad sedan. Underskottet i
bytesbalansen fortsätter att växa trots en stagnerande inhemsk efterfrågan
och väntas i år överstiga 4 procent av bruttonationalprodukten (BNP).
Underskottet i statsbudgeten ökar i accelererad takt, från 55 miljarder kr.
1980/81 till 63 miljarder kr. 1981/82 enligt uppgifter från regeringskansliet. I
själva verket talar mycket för att det sistnämnda beloppet utgör en kraftig
underskattning av det verkliga underskottet. Takten i prisstegringarna är
f. n. ca 15 procent. Samtidigt som obalansen förvärras går ekonomin in i en
lågkonjunktur med stagnerande BNP-tillväxt samt sjunkande investeringar
och industriproduktion. Läget på arbetsmarknaden försämras snabbt och
risken för minst en fördubbling av arbetslösheten under 1981 är högst
påtaglig.

Det allvarligaste är emellertid att landet i detta läge saknar en regering som
med fasthet och kraft kan driva en effektiv ekonomisk politik. Den
borgerliga regeringen lanserade i januari 1980 en strategi för att häva den
ekonomiska obalansen, som bygger på tesen att våra ekonomiska problem
främst orsakats av en alltför snabb expansion av den offentliga sektorn i
allmänhet och den kommunala i synnerhet. Politiken skulle således inriktas
på att ”spara” och uttrycken sparplan, sparpaket etc. användes flitigt i
regeringens propaganda.

Målet för strategin sades vara att successivt minska det statliga budgetunderskottet
och att nedbringa takten i den kommunala konsumtionens ökning
till 2 procent per år. Budgetunderskottet skulle hållas oförändrat i kronor
mellan budgetåren 1980/81 och 1981/82 och därefter sänkas i en takt som
årligen motsvarade 1 procent av BNP. Genom denna politik skulle utrymme
skapas för ökade investeringar och resurser frigöras för den nödvändiga
industriella expansionen.

Innan den första s. k. sparplanen lades fram såg sig regeringen nödsakad

FiU 1980/81:20

att genomdriva stora skattehöjningar vid det urtima riksmötet i augusti.
Dessa åtgärder försågs då med en konjunkturpolitisk motivering - trots att
konjunkturen var på väg nedåt. Sedermera har dock regeringen erkänt det
verkliga förhållandet, nämligen att den svenska kronan redan i somras hade
råkat in i en allvarlig förtroendekris. Åtstramningseffekten på statsbudgeten
angavs vara 6,5 miljarder kr.

Den första sparplan som lades fram, i oktober 1980, uppgavs medföra
utgiftsminskningar med 5,5 miljarder kr.

Den nyligen framlagda budgetpropositionen visar att den borgerliga
regeringens strategi har misslyckats. I stället för att ta något "första steg” mot
bättre balans och industriell expansion rusar Sveriges ekonomi mot allt
svårare obalanser, samtidigt som de totala investeringarna minskar och
industriproduktionen sjunker.

Skälen härtill kan sökas i främst två faktorer. För det första drivs
åtstramningspolitiken för långt utan att några åtgärder vidtas så att de av
åtstramningen frigjorda resurserna kan utnyttjas produktivt. För det andra
negligerar regeringen helt inflationsproblemet, vilket lett till att prisstegringstakten
nu nått nya rekordnivåer.

Den samlade effekten av stagnation och inflation blir förödande, i
synnerhet för budgetsaldots utveckling. Men det synes också leda till att
industrins produktionsförmåga ytterligare försvagas genom utslagning av
företag och en ny period av fallande investeringar. Därmed förvärras de
strukturella problem, som regeringens saneringsstrategi sades skapa utrymme
för att lösa.

Regeringen fick redan under hösten 1980, i god tid innan förslaget till
statsbudget för 1981/82 var fastställt, besked om den alarmerande utvecklingen
av budgetunderskottet. De reviderade inkomstberäkningar som
riksrevisionsverket utarbetade visade att statsinkomsterna utvecklades
mycket svagare än vad man tidigare haft anledning att förmoda. Detta
berodde huvudsakligen på kombinationen av en internationellt betingad
konjunkturavmattning och den kraftiga inhemska åtstramning som regeringen
genomdrev i augusti med en rad skattehöjningar. Till detta kom att
utgifterna måste räknas upp till följd av den tilltagande inflationstakten i
ekonomin.

Det stod därför tidigt klart för regeringen att budgetunderskottet för
1981/82 skulle bli avsevärt mycket större än vad man tidigare beräknat och att
målet om en stabilisering av underskottet på en nominellt oförändrad nivå
inte skulle kunna uppfyllas.

Trots detta förmådde regeringen inte samla sig till några ekonomiskpolitiska
åtgärder. Den 12 januari presenterades ett budgetförslag enligt
vilket budgetunderskottet uppgavs bli 67,6 miljarder kr. Inte ens detta
gigantiska belopp återspeglade dock det verkliga budgetunderskottet,
eftersom flera stora anslagsposter var för lågt budgeterade. Det gäller bl. a.
priskänsliga anslag som försvars- och folkpensionsanslagen samt de utgifter

FiU 1980/81:20

som budgeterats för arbetsmarknads- och industripolitiska insatser.

Budgetpropositionen visade dessutom på ett helt övertygande sätt, att
ekonomin även i andra avseenden är på väg bort från de mål regeringen
uppställt för sin ekonomiska politik: underskottet i bytesbalansen ökar,
produktion och investeringar stagnerar medan arbetslösheten växer. Däremot
innehöll propositionen inga besked om vad regeringen tänkte företa sig
för att försöka häva den ekonomiska krisen.

Det är mot denna bakgrund inte ägnat att förvåna att offentliggörandet av
budgetpropositionen direkt framkallade en förtroendekris för den svenska
kronan. Den enda utväg som stod till buds för regeringen och riksbanken var
att tillgripa en kraftig räntehöjning och ytterligare kreditåtstramning för att
försöka stoppa valutautflödet.

Regeringens argument för att budgetpropositionen trots det förvärrade
krisläget saknade varje antydan om nya ekonomisk-politiska åtgärder var till
en början att vissa statistiska uppgifter kommit den till handa så sent i
december att man inte hann besluta om några sådana åtgärder. Av dokument
utlämnade av utrikesministern framgår dock att regeringen redan i mitten av
november var helt klar över att publiceringen av uppgifter om ett kraftigt
ökat budgetunderskott skulle leda till en förtroendekris både för regeringen
och för den svenska kronan. Uraktlåtenheten att vidta några som helst
åtgärder och därigenom medvetet utsätta landet för en valutakris måste
under sådana förhållanden betecknas som en oförsvarlig ansvarslöshet av
landets regering.

De kreditpolitiska åtgärderna från januari kan naturligtvis på intet sätt lösa
de svåra struktur- och balansproblem som den svenska ekonomin lider av.
Deras syfte är att rida spärr mot en akut kris och därigenom skänka ett
kortvarigt andrum som måste utnyttjas för att med andra ekonomiskpolitiska
åtgärder angripa de grundläggande problemen. Om de kreditpolitiska
åtgärder som vidtagits i en krissituation däremot blir bestående - till
följd av att de inte efterföljts av andra tillräckligt kraftfulla åtgärder -uppkommer en rad skadeverkningar som förvärrar balansproblemen i
ekonomin. Inflationstakten höjs, investeringsefterfrågan dras ned och
budgetunderskottet ökar. I spåren av detta följer stigande arbetslöshet och
ökade sociala problem.

Efter den kreditpolitiska åtstramningen i januari har det inträffat en
händelse av stor betydelse för ekonomin, nämligen det centrala löneavtalet
för 1981 och 1982 som slutits mellan LO och SAF. Genom detta avtal har LO
visat ett betydande samhällsekonomiskt ansvar, trots att regeringen uppenbarligen
inte förmått att ge några riktlinjer för den ekonomiska politiken
framöver. Enligt beräkningar som utförts i kanslihuset beräknas de realt
disponibla inkomsterna för hushållen minska med 1,5 procent mellan 1980
och 1981. Detta torde innebära en reallöneförsämring med 3 å 4 procent
under samma period.

Trots den återhållsamma avtalsuppgörelsen väntas de svenska företagen

FiU 1980/81:20

inte kunna förbättra sin konkurrenskraft under 1981. Däremot kan en viss
förbättring ske 1982. Osäkerheten är dock betydande med tanke på dels den
internationella löneutvecklingen, dels huruvida den s. k. prisklausulen för
1981 kommer att utlösas. Det sistnämnda sker om konsumentpriserna mellan
december 1980 och december 1981 stiger med mer än 8,9 procent, varvid
lönerna höjs med 65 procent av den prisökning som överstiger nämnda
gränsvärde. Utskottet vill i detta sammanhang betona vådorna av en dylik
indexklausul i löneavtal, eftersom den riskerar att framhålla en okontrollerad
pris- och kostnadsutveckling. Att en sådan klausul kom med i årets avtal
får dock anses vara förståeligt med hänsyn till den stora osäkerhet om
framtiden som regeringens ekonomiska politik skapat.

Det ankommer nu på regeringen att i den ekonomiska politiken visa prov
på handlingskraft och ansvarstagande. Häri ingår bl. a. att hålla prisutvecklingen
under kontroll och att förhindra en uppgång av arbetslösheten.

Regeringen presenterade kort efter det att avtalet slöts ett pressmeddelande
som kallas för regeringens ekonomiska handlingsprogram. 1 detta
dokument aviseras ett antal ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen
ämnar föreslå riksdagen senare i år. Härutöver nämns att regeringen avser att
påbörja eller fullfölja ett antal utredningar och att den i en rad andra fall
avser att göra överväganden.

Finansutskottet kan självfallet inte ta ställning till vad som anförs i ett
pressmeddelande, allra helst som de besked som där lämnas på en rad
punkter är mycket svävande och i några fall varit föremål för offentlig
polemik mellan regeringspartierna. Några kommentarer är ändock på sin
plats.

Mer än hälften av budgetförstärkningen utgörs av skattehöjningar. Den
helt dominerande utgiftsbegränsningen utgörs vidare av minskade statsbidrag
till kommunerna. Det är troligt att åtminstone en del av denna
nedskärning kommer att resultera i höjda kommunalskatter. Denna tonvikt
på skattehöjningar i regeringens faktiska politik rimmar illa med de ofta
framförda proklamationerna om skattehöjningars fördärvlighet och att den
helt dominerande delen av budgetsaneringen måste ske genom att begränsa
statsutgifterna.

Pressmeddelandet bekräftar bilden av en regering som står likgiltig för
behovet att rättvist fördela bördorna av den ekonomiska krisen. När
regeringen skall begränsa avdragen i skattesystemet - vilket i och för sig är
motiverat - angriper den reseavdraget för löntagarna, vilket för många
vanliga skattebetalare är det enda avdrag som görs. De åtgärder som
omnämns i fråga om skattefusk och skatteflykt framstår vid en närmare
granskning som till intet förpliktande, eftersom det enda man lovar är
överväganden, utredningar o. dyl. Detsamma gäller formuleringarna om
underskottsavdragen och båtskatten.

Ytterligare en anmärkningsvärd omständighet är att regeringen i det s. k.
ekonomiska handlingsprogrammet helt förbigår inflationsproblemet och inte
4 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

har några förslag till åtgärder för att pressa ned prisökningarna. 1 själva
verket kommer flera av regeringens åtgärder att driva upp prisnivån
ytterligare.

De s. k. offensiva insatserna lyser i regeringsdokumentet till stor del med
sin frånvaro. Regeringen har inte på ett trovärdigt sätt kunnat visa att den
förmår fylla det utrymme, som frigörs genom åtstramningen, med ett
offensivt innehåll, bestående av industriinvesteringar, bostadsbyggande,
energihushållning, förbättrad virkesförsörjning o. dyl.

Regeringen aviserar vidare en marginalskattereform som skall genomföras
i tre etapper under perioden 1982-1984. Målet uppges vara att sänka
marginalskatten till 50 procent för den helt dominerande andelen inkomsttagare
och att samtidigt sänka det gällande marginalskattetaket. Reformen
beräknas kosta 5-7 miljarder kr. Det uppges vidare att reformen kräver en
anpassning av bruttolönerna under de kommande åren samt att den måste
totalfinansieras. Något ställningstagande till hur finansieringen skall ske görs
dock inte i regeringsdokumentet.

Utskottet finner det för sin del synnerligen anmärkningsvärt, att en
regering som försatt landet i en finansiell kris så sorglöst kan lova
medborgarna skattesänkningar för närmare 7 miljarder kr. Denna skattesänkning
skall tydligen tillkomma utöver indexregleringen av skatteskalan,
som i sig skapar ett betydande inkomstbortfall för staten. Enligt utskottets
mening är det meningslöst att diskutera innehållet i framtida skattereformer
förrän finansieringsfrågan lösts.

De fördelningspolitiska effekterna av en skattereform måste dessutom
ägnas betydligt större uppmärksamhet än vad som antyds i regeringsdokumentet.
Om inte en sänkning av marginalskatterna ensidigt skall gynna
höginkomsttagarna genom en kraftig minskning av deras totala inkomstskatt,
måste en sådan reform förenas med en rad andra åtgärder: skärpning
av reglerna för skatteavdrag, höjd förmögenhetsskatt och effektivare
beskattning av realisationsvinster.

Som en lösning av det fördelningspolitiska problemet anger regeringen, att
bruttolönerna borde sänkas för de grupper som via marginalskattesänkningen
får betydande skattelättnader. Utskottet kan i och för sig instämma i att
sådana förändringar skulle vara betydelsefulla, om de kunde uppnås. Men
detta är i hög grad ovisst och kräver i alla händelser en ytterst aktiv
medverkan från alla parter på arbetsmarknaden. Dessutom bortser regeringen
från att åtskilliga inkomster inte skulle beröras av en justering av
bruttolönerna. Hit hör bl. a. olika typer av kapitalinkomster, företagar- och
jordbrukarinkomster samt inkomster för fria yrkesutövare.

Utskottet måste således konstatera att regeringens skiss till skattereform
är en synnerligen luftig konstruktion, som saknar nödvändiga inslag för att
kunna förverkligas, samtidigt som den uttrycker en påtaglig ansvarslöshet i
den rådande statsfinansiella krisen.

Enligt finansutskottets mening har de åtgärder som hittills vidtagits på

FiU 1980/81:20

intet sätt bidragit till att ens börja vända den negativa utvecklingen för den
svenska ekonomin. Den försörjningsbalans för 1981 som för en dryg månad
sedan presenterades i finansplanen är redan överspelad. Utvecklingen blir i
åtskilliga avseenden ännu sämre än vad som då antogs.

Utskottet ansluter sig till den uppfattning som socialdemokraterna framför
i sin partimotion 1980/81:1136 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen.
Enligt denna borde regeringen slå in på en annan kurs för den
ekonomiska politiken. Enbart åtstramning löser inte landets ekonomiska
problem. Förutsättningar måste skapas för att de resurser som frigörs genom
ett ökat sparande kan användas för investeringar, som ökar landets
produktionsförmåga och förstärker industrins långsiktiga utveckling och
konkurrenskraft. För att dessa förutsättningar skall uppstå är det grundläggande
att den snabba inflationen stoppas.

Även om förutsättningarna nu är avsevärt sämre än bara för ett halvår
sedan, måste enligt utskottets mening en kraftansträngning göras för att
inrikta politiken mot dessa mål. I den socialdemokratiska partimotionen
anges riktlinjerna för en ekonomisk-politisk strategi, som siktar till att genom
ett brett upplagt program bryta inflationen samtidigt som en rad insatser görs
för att så långt det är möjligt främja produktion och investeringar. Även
denna strategi utgår från att betydande uppoffringar blir nödvändiga för att
på sikt åstadkomma det ökade sparande, som krävs för att landets
produktionsförmåga på nytt skall kunna förstärkas. Men dessa uppoffringar
måste fördelas rättvist, om det skall bli möjligt att nå en bred uppslutning
bland folket för den kärva politik som måste föras. Det tredje ledet i strategin
är därför en politik för ökad rättvisa. Motionen anger riktlinjerna för en
sådan inriktning av politiken. Utskottet ansluter sig till dessa riktlinjer.

Kamp mot inflationen

Inflationen framstår enligt finansutskottets mening som det allvarligaste
hotet mot möjligheterna att lösa Sveriges ekonomiska problem. Inflationens
skadeverkningar kan spåras inom en rad olika områden. Den leder till ökade
klyftor i samhället, den förstör vårt skattesystem, den skapar stora orättvisor
mellan olika kategorier av boende och den försämrar underlaget för
förnuftiga ekonomiska beslut. Inflationen snedvrider resursanvändningen,
den utgör ett hot mot den fulla sysselsättningen, den gör det svårare att
bedriva meningsfulla avtalsförhandlingar och den främjar ett samhällsklimat
som gynnar smarta och fördomsfria människor som, ofta genom spekulationsaffärer,
kan tillskansa sig stora ekonomiska vinster.

Utskottet ansluter sig till det socialdemokratiska programmet mot
inflationen som innehåller följande tio punkter:

• Bryt upp indexregleringar och liknande inflationsmekanismer. Det går
inte att ”lära sig att leva med inflationen”. Indexregleringen av skatteskalan
är ett exempel på ett system som verkar direkt inflationsdrivande. Det enda

FiU 1980/81:20

effektiva inflationsskyddet är att eliminera inflationen.

• Reformera inkomstskatten. Det är nödvändigt att genomföra en avsevärd
och generell sänkning av marginalskatterna. Genom att avväga en sådan
marginalskattesänkning mot en begränsning av avdragen och skärpningar av
förmögenhets- och kapitalvinstbeskattningen kan en skattereform göras
fördelningspolitiskt rättvis.

• Minska budgetunderskottet. Det bör ske både genom att statsinkomsterna
ökas och genom att statsutgifterna minskas. Den s. k. produktionsskatten
bör kunna ge samhället betydande skatteinkomster. Utgiftsutvecklingen
inom stat och kommun måste bromsas upp.

• Skärp skatten på realisationsvinster. Utskottet ansluter sig till socialdemokraternas
tidigare framförda förslag om skärpt skatt på realisationsvinster
vid avyttring av fast egendom. Även realisationsvinstskatten för lösöre bör
skärpas, särskilt för bostadsrättslägenheter.

• Uppmuntra sparande och motverka konsumtion på kredit. Utskottet
stöder det socialdemokratiska förslaget att införa en allmän sparskattereduktion,
som skall ersätta det nuvarande sparavdraget. Sparskattereduktionen
skall ha en större omfattning än det nuvarande avdraget och vara lika
mycket värd för alla sparare, oberoende av inkomstens storlek. Avgifterna
för försenad uppbörd av skatt bör höjas för att motverka de billiga
skattekrediter som vårt nuvarande skattesystem möjliggör.

• Lägg en god grund för avtalsrörelserna. Det kräver bl. a. ett förtroendefullt
förhållande mellan regeringen och arbetsmarknadens parter, liksom
att regeringen för en rättvis fördelningspolitik.

• Använd prisreglering för att bryta inflationsförväntningarna. Prisregleringen
kan användas särskilt i ett inledningsskede av en samlad attack mot
inflationen. Därför får inte nedskärningar av pris- och kartellnämndens
resurser och befogenheter genomföras.

• Använd växelkurspolitik för att utestänga internationella prisstegringar.
Den enda tänkbara metoden att utestänga inflationsimpulser från utlandet är
att successivt skriva upp kronans värde. För att detta på sikt skall bli möjligt
måste först kostnads- och prisutvecklingen i Sverige dämpas kraftigt och
underskottet i bytesbalansen tas ned.

• Återupprätta normer och disciplin i den ekonomiska politiken. Flera av
de normer för den ekonomiska politiken som tidigare tillämpats i Sverige har
övergivits under senare år. Framför allt har staten börjat låna utomlands för
att finansiera sina löpande utgifter. Det har kraftigt bidragit till att strävan att
hålla nere budgetunderskottet och bevara kronans värde påtagligt luckrats
upp.

• Stimulera produktion och produktivitet. En politik som ökar produktionen
och produktiviteten bidrar även till att dämpa inflationen. Det sker
genom att utrymme skapas för löneökningar och standardförbättringar som
är reella och inte inflationistiska.

FiU 1980/81:20

Produktion och sysselsättning

Regeringen kommer först senare i vår att redovisa sina förslag inom
näringspolitikens område. Det finns dock anledning att redan nu, i
anslutning till vad som förordas i den socialdemokratiska ekonomiskpolitiska
motionen, redovisa några områden där åtgärder snabbt kan sättas in
och få en positiv effekt på ekonomin:

• Energipolitiken. Det är nödvändigt att minska landets beroende av
importerad olja och göra en avveckling av kärnkraften möjlig. Socialdemokraterna
har framfört en rad förslag med detta syfte. De flesta förslagen har
avslagits av den borgerliga majoriteten men även de som bifallits av
riksdagen har inte verkställts av regeringen. Vårt land saknar för närvarande
en samlad och genomtänkt oljepolitik.

• Bostadsbyggandet. Under de senaste fyra åren har bostadsbyggandet
tillåtits sjunka till samma nivå - ca 55 000 lägenheter per år - som vi hade i
slutet av 30-talet. 1980 beräknas färre än 50 000 lägenheter ha igångsatts.
Samtidigt har produktionskostnaderna stigit kraftigt. För att omedelbart
kunna öka bostadsbyggandet bör man enligt utskottet slopa byggmomsen för
de lägenheter som byggs fram till utgången av 1981. Vidare bör en
uthyrningsgaranti införas under två år för att stimulera byggande av
flerfamiljshus.

• Skogsindustrin. Skogsindustrins råvaruförsörjning har i flera år varit ett
allvarligt problem. Virkesbristen gör att många företag inte kunnat utnyttja
de senaste årens starka efterfrågan inom skogsindustrin. Sverige har gått
miste om stora exportintäkter. Försumliga skogsägare måste fås att avverka
skog i erforderlig omfattning. Ett medel för detta är den särskilda
beredskapslag som tidigare krävts av socialdemokraterna. Även andra
metoder måste prövas för att stimulera en ökad skogsavverkning, främst en
omläggning av skogsbeskattningen.

• Investeringar inom kollektivtrafiken. Bl. a. bör investeringarna inom SJ
öka. Utskottet ansluter sig till det socialdemokratiska förslaget att lokparken
liksom person- och godsvagnsparken bör förnyas. Införande av både
automatiskt tågstopp och kommunikationsradio på tågen bör påskyndas.
Vidare föreslås ökade investeringar för tunnelbanan i Stockholm.

• Investeringar i broar och vägar. Utskottet vill liksom socialdemokraterna
pröva att ersätta vissa färjeleder med broar. Det kan bl. a. leda till
beställningar inom den svenska stål- och varvsindustrin. Vidare föreslås
ökade anslag till vägunderhållet.

Jämn och rättvis fördelning av levnadsstandarden

Den ekonomiska kris som Sverige hamnat i ställer fördelningspolitiken
inför andra villkor än tidigare. De närmaste årens tillväxt måste i huvudsak
användas för andra ändamål än att öka konsumtionen. Det gäller att öka

5 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

investeringarna och att minska det stora underskottet i bytesbalansen. Detta
innebär enligt utskottet inte att man bör slå till reträtt inom fördelningspolitiken.
Tvärtom skärps kraven på rättvisa i ekonomiska kristider. I den
socialdemokratiska motionen redovisas hur fördelningspolitiken bör utformas
under de närmaste åren. Utskottet ansluter sig till dessa riktlinjer.

• Reformera skattesystemet. Följande åtgärder bör genomföras i ett samlat
program: sänkta marginalskatter, begränsad avdragsrätt, införande av
produktionsskatt, skärpt förmögenhetsskatt, skärpt skatt på realisationsvinster,
skärpt kamp mot skattefusk och skatteflykt.

• Bekämpa inflationen. Av TCO-ekonomernas rapport 1980 framgår
entydigt att inflationen gynnar höginkomsttagare framför låginkomsttagare
samt att den gynnar företagare och jordbrukare framför löntagare.
Pensionärerna drabbas hårdast.

• Slå vakt om full sysselsättning. Att ge alla rätt till arbete är en av de
viktigaste åtgärderna för att skapa jämlikhet. Allt talar nu för att
arbetslösheten i Sverige kommer att öka dramatiskt i år. En sådan utveckling
innebär kraftigt ökade klyftor i samhället.

• Inför löntagarfonder. Fonderna kan medverka till att utjämna de stora
olikheterna mellan människor ifråga om makt och inflytande, bidra till att
utjämna de stora förmögenhetsskillnaderna samt stödja den solidariska
lönepolitiken.

• Se över transfereringarna. Utgångspunkten för en granskning av
transfereringarna måste vara huruvida de effektivt uppfyller sina syften. I
den utsträckning det av samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl
framöver blir nödvändigt att göra omprioriteringar bland transfereringarna
bör de särskilt prövas utifrån sina inkomstutjämnande effekter.

Enligt utskottets uppfattning är den analys som görs av vårt lands
ekonomiska problem i motion 1503 för svepande för att kunna ligga till grund
för en sanering av den svenska ekonomin. Så t. ex. saknas en konkret
diskussion om hur vi skall komma till rätta med de väldiga underskotten i
bytesbalans och statsbudget. De i motionen förordade riktlinjerna avstyrks
därför.

dels den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Vad gäller”
och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

I motion 333 för motionären fram en hel rad förslag på åtgärder som syftar
till att bryta den nuvarande utvecklingen. Utskottet kan instämma i att det
behövs en ordentlig skattereform. Andra förslag, som en kraftig sänkning av
arbetsgivaravgifterna, slopande av bolagsbeskattningen i kombination med
införande av fem karensdagar i sjukförsäkringen och att möjligheterna till
lärlings- och provanställning skall utökas kraftigt, innebär en fördelningspolitik
som utskottet bestämt avvisar. Ett genomförande av motionärens

FiU 1980/81:20

förslag på dessa områden innebär att anpassningsbördan ensidigt läggs på
löntagarna.

Yrkande 1 i motion 333 avstyrks därför.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ”Utvecklingen
under 1981” och på s. 28 avslutas med Tabell 5 bort utgå.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
proposition 1980/81:100 bilaga 1 och motionerna 1980/81:333
yrkande 1 och 1980/81:1503 yrkande 1 godkänner vad som
förordats i motion 1980/81:1136 yrkande 1 och som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar
med ”1 ett yrkande” och slutar med ”motion 368” bort ha följande
lydelse:

I ett yrkande i motionen krävs en planmässig utbyggnad av den offentliga
sektorn. Att få den svenska ekonomin på fötter igen kommer att kräva ett
hårt arbete under hela 1980-talet. En nödvändig beståndsdel av detta arbete
är att bromsa upp den nuvarande utgiftsutvecklingen inom stat och kommun.
Utskottet instämmer därför i det konstaterande som görs i motion 1136 att
utrymmet för kostnadskrävande reformer är praktiskt taget obefintligt under
de närmaste åren framöver.

Med det anförda avstyrks yrkande 4 i motion 1503 liksom det likalydande
yrkandet 2 i motion 368.

3. Avsättningen till vinstfonder m. m.

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar
med ”1 yrkandena 5 och 6” och på s. 20 slutar med ”motion 1503” bort ha
följande lydelse:

I yrkandena 5 och 6 i motion 1503 hemställer motionärerna att en viss del
av företagens likviditet skall dras in till särskilda fonder som skall användas
till att skapa nya samhällsnyttiga arbeten.

I motion 1136 presenteras en rad förslag till åtgärder. Det gäller bl. a.
förslag om olika investeringsprojekt som på ett verksamt sätt skulle öka
produktion och sysselsättning. För att på längre sikt trygga näringslivets
behov av riskvilligt kapital och öka löntagarnas inflytande över produktionen
bör som också framhålls i motion 1136 ett system med löntagarfonder

FiU 1980/81:20

införas. Utskottet instämmer i denna bedömning. Detta är en bättre väg att
gå fram än att nu införa nya system av fonder i syfte att dra in likviditet ifrån
företagen.

Med det anförda avstyrks yrkande 1 samt yrkandena 5 och 6 i motion
1503.

4. Åtgärder för att bekämpa arbetslösheten

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar
med "Motion 288" och på s. 21 slutar med ”motion 1503” bort ha följande
lydelse:

Motion 288 är en principiellt hållen motion om åtgärder för att bekämpa
arbetslösheten. Huvudlinjen i motionen är att en planhushållning inriktad på
att vidga den offentliga sektorn är enda vägen att på sikt skapa full
sysselsättning. Yrkandena i motionen innefattar krav om 100 000 nya
samhällsnyttiga arbeten, ett statligt industriprogram för 1980-talet, nationalisering
av de privata storbankerna och kreditinstituten, uppbyggnad av
samhällsfonder, skärpt valutakontroll samt principbeslut om en tidsplan för
generell nedtrappning av arbetstiden till sex timmar per dag med bibehållen
lönestandard, så att sextimmarsdagen är genomförd under 1980-talet.

Flera av de frågor som aktualiseras i motionen blir föremål för riksdagens
prövning i annat sammanhang. Vissa av de i motionen aktualiserade frågorna
behandlades i riksdagen så sent som i höstas. Det gäller bl. a. frågan om
nationalisering av privata banker och kreditinstitut (se FiU 1980 U: 1 och NU
1980/81:8). Frågan om avvägningen mellan den offentliga sektorn och
industrisektorn har behandlats ovan. Motionsyrkandet i fråga avstyrks. I det
föregående har också motiverats varför inrättande av särskilda samhällsfonder
bör avstyrkas av riksdagen. Valutaregleringen kommer upp till
behandling i riksdagen senare under våren i samband med frågan om
förlängning av nu gällande reglering. Motionärerna får återkomma i det
sammanhanget. Detsamma gäller industripolitiken, där regeringen har
anmält att en proposition föreläggs riksdagen inom en månad.

Vad slutligen gäller yrkandet att riksdagen nu skulle fatta ett principbeslut
om en arbetstidsförkortning ned till sex timmar per dag under 1980-talet,
med bibehållen lönestandard, vill utskottet anföra följande. Om en sådan
arbetstidsförkortning skall ske med bibehållen lönestandard innebär det att
heltidsarbetande skulle tillförsäkras en reallöneökning per timme med 33
procent och näringsliv, stat och kommun åläggas en kostnadsökning i
motsvarande mån. Möjligheterna att nå en allmän arbetstidsförkortning får i
första hand övervägas i samband med behandlingen av 1980 års långtidsutredning
senare under vårsessionen. Med det anförda avstyrks motion 288
liksom yrkande 3 i motion 1503.

FiU 1980/81:20

5. Uttalande om riktlinjer för kampen mot inflationen

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar
med ”1 motion 1139” och slutar med ”motion 1139” bort ha följande
lydelse:

I motion 1139 (vpk) skisserar motionärerna ett program mot inflationen.
Bland motionärernas krav märks prisstopp på alla nödvändighetsvaror,
hyresstopp och slopad moms på mat.

Utskottet delar motionärernas oro inför den prisutveckling som vi haft
under senare år i Sverige. Vi ligger snart i topp i OECD-området om den
nuvarande utvecklingen fortsätter. Enligt utskottets uppfattning är det dock
inte möjligt att under någon längre tid ha ett allmänt omfattande prisstopp i
kraft. Det gäller i stället att angripa de bakomliggande orsakerna till pris- och
kostnadsstegringarna.

I motion 1136 presenteras ett åtgärdsprogram mot inflationen som just tar
sikte på detta. Utskottet ansluter sig till de riktlinjer för en kamp mot
inflation och dyrtid som anges i motion 1136.

Med det anförda avstyrks motion 1139.

6. Uttalande om sänkning av diskontot

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar
med ”Avgränsade problem” och på s. 22 slutar med ”i statsbudgeten” bort
ha följande lydelse:

Den svenska kreditpolitiken har f. n. en inriktning som helt bestäms av de
stora underskotten i bytesbalans och statsbudget. Allt eftersom dessa
underskott växt under 1980 har kreditpolitiken skärpts och förenar nu ett
rekordhögt diskonto med en långtgående reglering av den institutionella
kreditmarknaden - banker, försäkringsbolag, AP-fonder etc.

Den hårda kreditpolitiken har inte kunnat förhindra en snabb tillväxt av
den grå kreditmarknaden. Den höga likviditeten i näringslivet har föranlett
företagen att söka sig utanför den institutionella kreditmarknaden för att nå
en bättre förräntning än vad banksystemet kan erbjuda. Dessa pengar har
bildat underlag för en expansion även av konsumtionskrediterna via
kontokortsföretag och avbetalningshandel. Ökningen av konsumtionskrediterna
har stimulerats av skattesystemets avdragsregler, som gör många
hushåll relativt okänsliga för höga räntekostnader.

Utvecklingen på kreditmarknaden skapar allvarliga samhällsekonomiska
problem. Den höga räntenivån och den okontrollerade tillväxten av krediter
utanför den reguljära kreditmarknaden förstärker inflationstrycket. Samtidigt
håller det höga ränteläget tillbaka de produktiva investeringar, vilka den
ekonomiska politiken sökt skapa utrymme för genom en begränsning av
konsumtionen. Kreditpolitikens misslyckanden bidrar därför till den stagna -

FiU 1980/81:20

tion och växande arbetslöshet som präglar den svenska ekonomin.

Räntehöjningen i januari med 2 procentenheter har emellertid enligt
utskottets mening orsakats av regeringens oförmåga att lägga fast en
trovärdig och sammanhängande ekonomisk politik. Räntan höjdes för att
försöka stoppa den valutakris, som regeringens budgetproposition utlöste.
Regeringen hävdar nu att lugnet på valutamarknaden återställts i och med
publiceringen av det s. k. handlingsprogrammet den 3 februari. Om detta är
sant, borde förutsättningar finnas för en motsvarande anpassning av
kreditpolitiken, som genom sin inriktning uppenbarligen strider mot de mål
som regeringen uppställt för sin ekonomiska politik.

I motion 1503 yrkas att riksdagen uttalar sig för att diskontot bör sänkas.
Utskottet finner det dock icke möjligt att riksdagen på detta sätt övertar
riksbankens uppgift att sköta räntepolitiken. Yrkande 7 i motion 1503
avstyrks således.

7. Avskaffande av kreditkorten

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar
med ”När nu” och på s. 23 slutar med ”nu sker” bort ha följande
lydelse:

När nu kreditpolitiken måste vara utomordentligt stram måste det givetvis
vara en strävan att göra den så effektiv och heltäckande som möjligt. De
krediter som lämnas via kontokortsföretagen utgör onekligen i det sammanhanget
ett problem. Vid föregående lagtima riksmöte antogs en lag som
bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
kontoköp. I motion till det urtima riksmötet föreslog socialdemokraterna
skärpta betalningsvillkor vid kontoköp. Regeringen nådde i höstas en
överenskommelse med kontokortsföretagen om snabbare återbetalning av
lämnade kontokortskrediter. Riksdagen biföll senare - i december - ett
socialdemokratiskt förslag om att utlåningsreglering borde tillämpas gentemot
finansbolagen, på det sätt som den kreditpolitiska lagstiftningen
numera ger möjlighet till. Efter framställning från fullmäktige i riksbanken
har regeringen därefter förordnat härom. De tillämpningsföreskrifter som
fullmäktige i riksbanken nu fattat beslut om innebär bl. a. att ökningstakten i
finansbolagens utlåning begränsas från tidigare 25-30 % per år till 16 %.
Leasingverksamheten, dvs. inköp och uthyrning av produktionsutrustning
till näringslivet, omfattas inte av utlåningsbegränsningen. För kreditkortsmarknaden,
som tar i anspråk 1/5 av finansbolagens krediter, betyder
begränsningen en kraftig reduktion av tidigare expansionsutrymme. Utskottet
välkomnar den åtstramning som nu sker.

FiU 1980/81:20

Vid avsnitt B BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

8. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Reservanterna anser att utskottets yttrande och hemställan (s. 38-45) bort
ha följande lydelse:

Underskottet i statens budget är nu så stort att det utgör ett direkt hinder
för lösningen av en rad av våra ekonomiska problem.

Underbalanseringen av den offentliga sektorns finanser, som budgetunderskottet
är ett uttryck för, är så stor att vi fått ett totalt sett för litet sparande
i ekonomin. Detta återspeglas i bytesbalansunderskottet, som gjort oss
beroende av fortlöpande och växande upplåning utomlands och som beskurit
våra möjligheter att driva en väl avvägd stabiliseringspolitik.

Budgetunderskottet är så stort att staten lägger beslag på en alltför stor del
av det tillgängliga kapitalet på den svenska kreditmarknaden. Andra
låntagare trängs ut från marknaden och räntan drivs i höjden. Dessa effekter
har en starkt hämmande inverkan på investeringarna.

Budgetunderskottets storlek bidrar starkt till att inflationen ligger på en så
hög nivå.

De stora budgetunderskotten har lett till en mycket snabb ökning av
statsskulden. Detta innebär i sin tur att utgifterna för räntor på statsskulden
växer i så snabb takt att det är ytterligt svårt att hålla utvecklingen av
statsutgifterna under kontroll.

Dessa konsekvenser av stora budgetunderskott är väl kända. Därför borde
man inte ha tillåtit underskotten att anta nuvarande proportioner. I
socialdemokratiska motioner och reservationer i riksdagen har alltsedan
1976 starka varningar utfärdats mot den lättsinniga finanspolitik som den
borgerliga regeringen bedrivit.

Farorna med svaga statsfinanser har på senare tid upptäckts också av den
borgerliga regeringen. Bred enighet råder därför om att den hittillsvarande
utvecklingen måste vändas och budgetunderskottet gradvis pressas ner.
Detta ställer krav på både stark återhållsamhet med statens utgifter och en
förstärkning av budgetens inkomstsida. Dessa krav kommer att göra sig
gällande under lång tid framöver.

1 kompletteringspropositionen våren 1980 satte regeringen upp vissa
allmänna mål för budgetutvecklingen. Målet skulle vara att minska
budgetunderskottet som andel av bruttonationalprodukten med en procentenhet
per år under perioden 1980/81-1984/85. För 1981/82 angavs målet vara
att budgetunderskottet i nominella termer skulle hållas oförändrat jämfört
med underskottet för 1980/81. Man beräknade att budgetförstärkningar om
ca 7 miljarder kr. krävdes för att nå detta mål.

Därefter har en rad beslut tagits som syftar till att bidra till uppfyllandet av
målet. Vid det urtima riksmötet i höstas höjdes mervärdeskatten samt ett
antal punktskatter. Sammantaget beräknade regeringen att åtgärderna

FiU 1980/81:20

skulle leda till en förstärkning av statsbudgeten med ca 6,5 miljarder kr. för
helt år.

Senare under hösten presenterade regeringen den s. k. besparingspropositionen.
Förslagen i propositionen angavs leda till besparingar om drygt 6
miljarder kr. på helt år. För budgetåret 1981/82 angavs besparingen till 5,5
miljarder kr.

Trots dessa åtgärder, som skulle ge en budgetförstärkning på ca 12
miljarder kr., lade regeringen i januari fram ett budgetförslag som visade ett
budgetunderskott på ca 68 miljarder kr. Detta var en ökning av underskottet
med ca 12 miljarder kr. jämfört med det beräknade utfallet för 1980/81.

Trots att budgetförslaget innebar ett så påtagligt misslyckande med att
uppfylla det tidigare uppsatta målet för budgetutvecklingen föreslogs inga
nya åtgärder i budgetpropositionen. Denna flagranta brist på handlingskraft
från regeringens sida utlöste snabbt en akut valutakris. För att förhindra
fortsatt valutautflöde tvingades riksbanken gripa in med en mycket hård
penningpolitisk åtstramning, vari ingick en kraftig räntehöjning.

Sedermera har de ekonomisk-politiska förutsättningarna förändrats
genom att avtal slutits för en del av arbetsmarknaden för 1981 och 1982. En
beräkning av statsbudgetens inkomster och utgifter med utgångspunkt från
detta avtal, och med hänsyn tagen till budgeteffekterna av räntehöjningen,
visar enligt vissa beräkningar på en förstärkning av budgeten, jämfört med
budgetförslaget, på ca 2 miljarder kr.

Regeringen har aviserat ytterligare besparingsförslag. Enligt ett material
som regeringen redovisat för massmedierna skall dessa ge en budgetförstärkning
på ca 3 miljarder kr. för 1981/82.

Enligt dessa preliminära beräkningar och pressmeddelanden skulle vi
alltså likväl ha att se fram mot en ökning av budgetunderskottet på 7 å 8
miljarder kr. mellan 1980/81 och 1981/82. Då finns ändå mycket som talar för
att detta är en underskattning. Anslag som är direkt beroende av
prisutvecklingen, bl. a. försvars- och folkpensionsanslagen, är klart underbudgeterade.
Utgiftskonsekvenserna av räntehöjningen är mycket försiktigt
beräknade. Även andra utgiftsanslag har budgeterats orealistiskt lågt.
Utgiftsanslagen inom t. ex. arbetsmarknads- och industripolitiken kommer
att belastas väsentligt hårdare än budgeterat till följd av ökad arbetslöshet
och de svårigheter för olika företag som är att vänta. Det finns alltså en klar
risk att budgetutfallet för 1981/82 kommer att bli klart sämre än de siffror som
nu nämns.

Den nu redovisade utvecklingen av budgetunderskottet visar, som också
framhålls i motion 1136, att enbart åtstramning inte löser våra ekonomiska
problem. Förutsättningar måste skapas för att de resurser som frigörs genom
ett ökat sparande kan användas för investeringar, som ökar landets
produktionsförmåga och förstärker industrins långsiktiga utveckling och
konkurrenskraft. Grundläggande för att dessa förutsättningar skall uppstå är
att den snabba inflationen stoppas. All erfarenhet visar att kombinationen av

FiU 1980/81:20

låg ekonomisk tillväxt och hög inflationstakt är förödande för statsbudgetens
utveckling.

Utskottet ansluter sig därför till de riktlinjer som anges i motion 1136. De
siktar till att bryta inflationen samtidigt som en rad insatser görs för att främja
produktion och investeringar.

Dessa riktlinjer utgår från att en betydande stramhet blir nödvändig vad
gäller både privat och offentlig konsumtion. Utvecklingen mot lägre
expansionstakt i den kommunala verksamheten bör alltså fortsätta. I
riktlinjerna i motion 1136 uppmärksammas behovet av en rättvis fördelning
som särskilt framträdande när uppoffringar nu blir nödvändiga. Utskottet
ansluter sig till detta synsätt.

De riktlinjer för budgetregleringen som nu kan ges blir med nödvändighet
preliminära till sin karaktär. Av budgetpropositionen framgår att inte ens
regeringen anser att budgetförslaget kan bli vägledande. Några ytterligare
förslag från regeringen har inte presenterats för riksdagen. Utskottet finner
det inte rimligt att grunda sin behandling av budgetförslaget på material som
regeringen enbart presenterat i form av pressmeddelanden.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet de riktlinjer som anges i motion
1136.

I motion 1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorn. Kostnaden härför beräknas enligt
motionärerna till 2,5 miljarder kr. under nästa budgetår. Vidare föreslås att
momseffekten på mat skall avvecklas i två etapper. Kostnaden härför anges
inte men effekten för första etappen torde bli av samma storleksordning som
för det förstnämnda förslaget.

I motionen redovisas några förslag till skattehöjningar. En engångsskatt på
stora förmögenheter beräknar motionärerna skall tillföra statskassan 2
miljarder kr. Genom att 25 procent av företagens vinster skall avsättas till
särskild fond beräknas 2,5 miljarder kr. tillföras fonden. Fondens medel skall
användas för att skapa nya arbeten.

Överslagsmässigt räknat på de nu nämnda förslagen tycks förslagen till
utgiftsökningar enligt motionärernas beräkningar kunna i det närmaste
finansieras med inkomstförstärkningar.

Utskottet har i det föregående starkt betonat behovet av att minska
underskottet och konstaterar att förslagen i motionen inte resulterar i
detta.

Utskottet har i det föregående framhållit att utrymmet för framtida
reformer är mycket begränsat. Det innebär enligt utskottet att alla förslag till
ökade utgifter måste totalfinansieras. En utbyggnad av barnomsorgen,
skolan, hälso- och sjukvården utöver de förslag som framlagts i de
socialdemokratiska partimotionerna skulle således resultera i kraftigt höjda
skatter och minskat utrymme för privat konsumtion. Enligt utskottets
mening måste budgetarbetet de närmaste åren i huvudsak inriktas på att slå

FiU 1980/81:20

vakt om nuvarande standard på den offentliga servicen och verksamheten.

I motion 1503 föreslås en kraftig engångsskatt på förmögenheter.
Utskottet delar i princip uppfattningen att förmögenhetsbeskattningen bör
skärpas, i synnerhet på större förmögenheter. Utformningen av en sådan
höjd beskattning måste ses i ett större sammanhang där bl. a. effekterna av
en skärpt realisationsvinstbeskattning bör beaktas. I avvaktan på en sådan
samlad översyn av beskattningen synes enligt utskottet det förslag till
skärpning av fömögenhetsbeskattningen som socialdemokraterna föreslår
vara väl avvägt.

När det gäller förslaget om en obligatorisk avsättning om 25 procent av
företagens vinster till en särskild fond vill utskottet anföra följande. För att
skapa förutsättningar för en industriell expansion är det enligt utskottet
nödvändigt att öka industrins investeringar. En politik som stimulerar till
detta ställs emellertid inför svåra fördelningspolitiska problem. Det är därför
viktigt att löntagarna får del av och inflytande över kapitaltillväxten. Det är
mot den bakgrunden som man bör se diskussionen om löntagarfonder. Enligt
utskottet kan ett löntagarfondsystem på ett avgörande sätt förbättra
förutsättningarna för en framgångsrik sanering av den svenska industrin.
Förslag till löntagarfondsystem är under utarbetande. I avvaktan på dessa
förslag bör man enligt utskottet avstå från att inrätta de särskilda fonder som
motionärerna föreslår.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till riktlinjer för budgetpolitiken
som anförs i motion 1503.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1980/81:100 bilaga 2 moment 1 och motion 1980/81:1503
yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion 1980/81:1136
yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

FiU 1980/81:20

Bilaga

STATSRÅDET OCH CHEFEN

FÖR

EKONOMIDEPARTEMENTET

Riksdagens finansutskott

Sedan finansplanen presenterades i början av januari har förutsättningarna
för den ekonomiska utvecklingen förändrats på tre väsentliga punkter.
För det första har en rad kreditpolitiska åtgärder vidtagits i syfte att stärka
den svenska valutan. För det andra har ett tvåårigt avtal träffats mellan LO
och SAF. För det tredje har regeringen lagt fram ett ekonomiskt
handlingsprogram som syftar till att förbättra ekonomins funktionsduglighet
och utgöra ett led i saneringen av den svenska ekonomin. Här redovisas de
bedömningar av den svenska ekonomins utveckling som nu kan göras med
anledning av de förändrade förutsättningarna. Bedömningen av den
internationella ekonomiska utvecklingen i stort har inte förändrats.

Hushållens reala disponibla inkomster väntas under 1981 minska med ca
1,5 %. Denna kalkyl bygger på antagandet att löneutvecklingen i stort skall
ansluta sig till löneutvecklingen på LO-SAF-området. Konsumentpriserna
beräknas under loppet av 1981 öka med drygt 9 %. Enligt LO-SAF-avtalet
skall prisstegringar på fjärrvärme, eldningsolja, koksgas och bensin ej ligga
till grund för beräkningar av prisgarantin. Prisutvecklingen för 1981 beräknas
inte leda till några extra löneutbetalningar.

Trots en viss minskning av sparkvoten väntas den privata konsumtionen
minska med ca 0,5 %, vilket är något lägre än vad som angavs i finansplanen,
till följd av hushållens minskade realinkomster.

De åtgärder som i regeringens handlingsprogram aviserades i syfte att
begränsa den kommunala expansionen kommer att få sin huvudsakliga effekt
under 1982.1 finansplanen förutsattes att dessa åtgärder dock skulle medföra
en viss dämpning av den kommunala expansionen redan under 1981. Det
finns därför inte skäl att revidera finansplanens prognos om en kommunal
konsumtionsökning om ca 3 %.

Industriinvesteringarna bedöms bli av samma omfattning som angavs i
finansplanen, vilket jämfört med 1980 innebär en ökning med ca 3 %. För en
lägre nivå talar visserligen det höga ränteläget. Mot detta står emellertid den
minskade osäkerhet och de förbättrade planeringsmöjligheter som tvåårsavtalet
medför samt de förväntningar om en bättre ekonomisk utveckling som
regeringens handlingsprogram skapat.

Exporten väntas öka med drygt 1,5 %. Det är något mindre än vad som
angavs i finansplanen. Skillnaden förklaras av att avtalet medför en större
lönekostnadsökning. Företagens konkurrenskraft gentemot utlandet torde
kunna bibehållas, men förbättras ej såsom antogs i finansplanen.

FiU 1980/81:20

Importvolymen minskar något mera än i finansplanens kalkyler. Handelsoch
bytesbalansunderskottet torde därmed bli något mindre.

BNP-ökningen beräknas till 0,4 % mot 0,7 % enligt finansplanen. Detta
ger också en lägre sysselsättningsnivå för 1981.

För 1982 bedöms både produktion och sysselsättning förbättras till följd av
dels den förbättrade konkurrenskraft som tvåårsavtalet bör medföra och dels
de åtgärder som följer av regeringens ekonomiska handlingsprogram.

Stockholm 1981-02-10
Gösta Bohman

Tabell 1 Försörjningsbalans 1980-1981

	Miljarder kr. 1980, löpande priser	Procentuell volymförändring
1980	1981 Enligt fi-nanspla-nen	1981 Ny be-döm-ning
Tillgång
BNP	520,1	2,2	0,7	0,4
Import av varor och tjänster	166,3	1,3	-1.4	-1,7
Därav: varor	142,8	1,6	-1,6	-2,1
Summa tillgång	686,4	2,0	0,2	-0,4
Efterfrågan
Bruttoinvesteringar	100,9	1,5	-0,4	-0,4
näringsliv	46,0	3,6	-0,6	-0,6
Därav: industri	17,7	16,4	2,8	2,8
Statliga myndigheter och affärsverk	12,0	8,0	1,8
Kommunala bruttoinvesteringar	19,0	2,5	0,0
Bostäder	23,9	-8,0	-2,0
Lagerinvestering1	9,4	1,7	-0,9
Privat konsumtion	268,9	0,3	-0,3	-0,5
Offentlig konsumtion	154,2	2,9	2,1
statlig	47,2	0,8	0,1
kommunal	107,0	3,8	3,0
Inhemsk efterfrågan	533,4	2,9	-0,6	-0,7
Export av varor och tjänster	153,0	-0,7	2,5	1,7
Därav: varor	131,3	-0,8	2,6	1,7
Summa efterfrågan	686,4	2.0	0,2	-0,4

1 Lageromslag i procent av föregående års BNP.

FiU 1980/81:20

Tabell 2 Bytesbalans 1980-1981

Milj. kr., löpande priser

	1980	1981	1981
	Prel.	Enligt fi-	Ny bedöm-
		nansplanen	ning
Export av varor	131 280	140 100	140 000
Import av varor	- 142 774	- 150 600	- 149 800
Handelsbalans	- 11494	- 10 500	- 9 800
Korrigering av handelsstatistiken	496	500
Sjöfartsnetto	3 957	4 200
Resevaluta	- 5 200	- 5 600
Övriga tjänster, netto	- 4 559	- 5 000
Transfereringar, netto	- 7 329	- 10 400
Korrigeringspost för tjänster	4 588	5 000
Bytesbalans	- 20 533	- 22 800	-22 100

Anm. Här har ej beaktats att utfallet av handelsbalansen för 1980 enligt den
preliminära snabbstatistiken blev ca 800 milj. kr. bättre än vad som anges ovan. Detta
påverkar också handelsbalansen för 1981.

FiU 1980/81:20

Tabellförteckning

Tabell 1 Sveriges export av bearbetade varor (exkl. fartyg) till

OECD-området 1972-1980 13

Tabell 2 Lönekostnad per producerad enhet i tillverkningsindustrin 14

Tabell 3 Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp för

nyemission (exkl. konvertering) 24

Tabell 4 Försörjningsbalans 1979-1981 27

Tabell 5 Bytesbalans 1979-1981 28

Tabell 6 Statsbudgeten budgetåren 1979/80-1981/82 31

Tabell 7 Inkomstutvecklingen budgetåren 1980/81 och 1981/82 ... 32

Tabell 8 Statsutgifterna efter ändamål budgetåren 1980/81 och

1981/82. Löpande priser 33

Tabell 9 Beräkning i propositionen av budgetunderskottet budgetåret
1981/82 39

FiU 1980/81:20

Innehåll

Inledning 1

Ekonomidepartementet

Finansplanen 2

Propositionen 4

Motionerna 6

Utskottet 11

Den svenska industrins konkurrenssituation 12

Val av ekonomisk-politisk handlingslinje 16

Penning- och kreditpolitik 21

Utvecklingen under 1981 25

Hemställan 28

Budgetdepartementet

Budgetförslaget 30

Propositionen 30

Motionerna 35

Utskottet 38

Hemställan 45

Reservationer (s) 46

Bilaga:

Skrivelse från statsrådet och chefen för ekonomidepartementet ... 63

Tabellförteckning 66

GOTAB 66158 Stockholm 1981