om researrangörers ansvar gentemot sina resenärer (Betänkande 1983/84:LU2 Lagutskottet)

LU 1983/84:2

Lagutskottets betänkande
1983/84:2

om researrangörers ansvar gentemot sina resenärer
Ärendet

I motion 1982/83:893 av Martin Olsson (c) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av
reglerna om researrangörers ansvarighet gentemot sina resenärer.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från kommerskollegium,
konsumentverket/KO, allmänna reklamationsnämnden, Sveriges
Advokatsamfund, Svenska Resebranschens Förening och Researrangörsföreningen
i Sverige. Kommerskollegium har till sitt yttrande fogat yttranden
från handelskamrarna i Stockholm och Malmö. En sammanställning av
remissyttrandena har tagits in i bilaga till betänkandet.

Motionsmotivering

I motionen anförs att researrangörernas ansvarighet och därmed det
ekonomiska skyddet för sällskapsresenärerna är olika utformat i olika
länder. Motionären pekar på att i Västtyskland är sällskapsresenärernas
skydd numera förstärkt genom tillkomsten av en lag om reseavtal, som
medför att de västtyska researrangörerna får bära betydligt större ekonomiska
risker än sina svenska kolleger. I motionen erinras om att vi i vårt land inte
har någon motsvarande lag; reseavtalet regleras här på grundval av
avtalsvillkorslagen genom de allmänna resevillkor som förhandlats fram av
branschen och konsumentombudsmannen (KO).

Det finns enligt motionären många anledningar till att det är väsentligt att
skyddet för sällskapsresedeltagare är tillräckligt omfattande. En anledning är
att synnerligen många svenskar årligen deltar i sådana resor. En annan
anledning är de stora belopp resenärerna satsar på resor. En ytterligare
anledning är - särskilt under tider av minskade realinkomster- att många har
synnerligen små reserver att ta av om de drabbas av överraskande förluster
eller kostnader.

I motionen redovisas en jämförelse mellan svenska och västtyska bestämmelser
för reseavtal. Bl. a. framhålls att den västtyska resenären i motsats till
den svenske resenären i vissa fall har rätt att på arrangörens bekostnad agera
på egen hand - t. ex. själv ordna hotellrum - om resan inte kan genomföras
som avtalats och arrangören inte lyckas avhjälpa felet. Vidare påpekas att
den västtyske resenären när som helst kan säga upp avtalet om det inträffar
sådana störningar att resan kan genomföras endast med betydande inskränkningar.
Denna rätt har resenären även om störningarna inte beror på

1 Riksdagen 1983184. 8 sami. Nr2

LU 1983/84:2

arrangörens försumlighet, och arrangören kan, helt eller delvis, förlora sin
rätt till betalning för resan. De svenska resevillkoren ger i liknande fall
resenären rätt att häva avtalet endast så länge resan inte påbörjats. Andra
skillnader rör rätten till skadestånd samt bevisbördan vid skadeståndskrav
där det enligt den västtyska lagen är arrangören som skall visa att han inte
brustit i fullgörandet av sina skyldigheter. Därutöver har den västtyske
konsumenten en rätt som svenska konsumenter helt saknar, nämligen att
under vissa förhållanden få ersättning för förlorad semester. Vid en force
majeure-situation bär den svenske resenären ensam den ekonomiska risken,
medan detta risktagande enligt den västtyska lagen fördelas mellan parterna.
Vid en strejk är den västtyske arrangören ekonomiskt ansvarig för strejkens
följder, medan den svenske researrangören är befriad från ersättningsskyldighet.
Slutligen framhålls att i den västtyska lagen för reglering av
standardavtalsrätten (ABG-Gesetz) återfinns en bestämmelse som i praktiken
förhindrar västtyska motsvarigheter till de svenska prishöjningsklausulerna.
Enligt bestämmelsen får ett avtalat pris höjas i efterhand endast om
varan eller tjänsten skall levereras minst fyra månader efter avtalets
ingående. Det är enligt motionen ovanligt att reseavtal skrivs så lång tid i
förväg.

Enligt motionärens uppfattning visar jämförelserna mellan västtyska och
svenska regler att det finns anledning att i lämpligt sammanhang se över de
svenska reglerna och pröva i vad mån sällskapsresenärernas ställning i vårt
land kan stärkas genom att i svensk lagstiftning införa vissa av reglerna i
västtysk rätt på området.

Gällande ordning

Den svenska konsumentskyddslagstiftningen innehåller både näringsrättsliga
regler, som tar sikte på konsumenterna som kollektiv, och civilrättsliga
regler, som är inriktade på enskilda fall och ger anvisningar för lösning av
konkreta tvister.

Till det näringsrättsliga området hör marknadsföringslagen (1975:1418)
och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen).
Marknadsföringslagen har till ändamål att främja konsumenternas
intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster
och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare. En generalklausul i marknadsföringslagen
gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid
marknadsföring företagen handling som strider mot god affärssed eller på
annat sätt är otillbörlig. Enligt marknadsföringslagen kan näringsidkare
också åläggas att vid marknadsföring lämna information som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt. Avtalsvillkorslagen syftar framför allt till
att skydda konsumenterna mot oskäliga bestämmelser i standardkontrakt.
Enligt lagen kan näringsidkare förbjudas att bl. a. vid erbjudande av tjänster

LU 1983/84:2

eller andra nyttigheter använda villkor som är oskäliga mot konsumenterna.
Tillämpningen av de båda lagarna ankommer på konsumentombudsmannen
(KO) och marknadsdomstolen.

Efter överläggningar med KO antog Svenska Resebyråföreningen -numera Svenska Resebranschens Förening (SRF) - och Researrangörsföreningen
i Skandinavien - numera Researrangörsföreningen i Sverige (RiS) -år 1975 allmänna resevillkor för sällskaps- och gruppresor. I resevillkoren
finns intagna bestämmelser om när anmälan om en resa blir bindande för
resenären och arrangören, när betalning skall erläggas och om priser och
prisändringar. Vidare regleras bl. a. förfaranden vid avbeställningar och
ändringar, arrangörens ansvar för resans genomförande och resenärens
ansvar samt anges frister för reklamation. De allmänna resevillkoren skall
återfinnas i arrangörens huvudbroschyr.

I resegarantilagen (1972:204) föreskrivs att den som yrkesmässigt anordnar
sällskapsresa till land utom Norden skall, innan resan marknadsförs, ställa
säkerhet hos kommerskollegium. Den som underlåter att ställa säkerhet kan
dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Kommerskollegium bestämmer
det belopp som säkerheten skall gälla. Säkerheten får tas i anspråk för
återbetalning av medel som erlagts för sällskapsresa som blir inställd eller
annars inte kommer till stånd. När det gäller sällskapsresa som påbörjats men
inte slutförts, får säkerheten tas i anspråk för resenärernas uppehälle i
utlandet, deras återresa och skälig ersättning till dem för värdet av de
förmåner som de gått miste om genom att resan avkortats. Frågan om
säkerhet i visst fall skall tas i anspråk prövas av en särskild nämnd,
resegarantinämnden.

Konsumentskyddsregler av civilrättslig art finns bl. a. i lagen (1915:218)
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen),
konsumentköplagen (1973:877) och konsumentkreditlagen
(1977:981).

Avtalslagen innehåller en civilrättslig generalklausul (36 §) som har
tillämpning inom hela det förmögenhetsrättsliga området. Enligt generalklausulen
får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är
oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid
prövningen skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i
egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Generalklausulen äger motsvarande tillämpning i fråga om villkor
vid annan rättshandling än avtal.

Konsumentköplagen kompletterar de allmänna reglerna om säljares och
köpares skyldigheter i lagen (1905:38 s. 11) om köp och byte av lösegendom
(köplagen). Konsumentköplagen, som har karaktär av minimiskydd för
konsumenten, gäller när konsument av näringsidkare köper vara som är
avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Lagen är inriktad på att förstärka
konsumenternas ställning vid köp i framför allt tre hänseenden. För det

LU 1983/84:2

första motverkar lagen de olägenheter som kan uppstå för enskilda konsumenter
genom att säljare i kontraktsformulär använder avtalsvillkor som
inskränker köparens rättigheter enligt köplagen eller på annat sätt missgynnar
köparen. Konsumentköplagen kan i detta hänseende ses som ett
civilrättsligt komplement till avtalsvillkorslagen. För det andra förstärker
konsumentköplagen köparens ställning i förhållande till tredje man, exempelvis
tillverkare som har lämnat garanti beträffande varan. För det tredje
innehåller konsumentköplagen regler som skyddar konsumenterna när
säljsidan har lämnat vilseledande uppgifter om varan, underlåtit att lämna
information om varan i vissa fall eller sålt vara som är hälsovådlig eller annars
otillförlitlig från säkerhetssynpunkt. I denna del kan lagen ses som ett
civilrättsligt komplement till marknadsföringslagen.

Konsumentkreditlagen gäller när kredit lämnas konsument för huvudsakligen
enskilt bruk. Lagen innehåller bl. a. regler om information i kreditsammanhang
och om kontantinsats vid kreditköp samt bestämmelser om
köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren, förbud mot vissa
fordringsbevis, förtidsbetalning och handräckning för återtagande av vara.

Utredningsarbete

I direktiven till konsumenttjänstutredningen gavs utredningen bl. a. i
uppdrag att utforma civilrättsliga regler rörande avtal om sällskapsresor och
liknande arrangemang. Det framhölls i direktiven att denna typ av avtal på
grund av sin stora praktiska betydelse och sin invecklade tekniska natur
kunde komma att kräva en särreglering. I direktiven pekades på att avtalen
ofta representerar stora kostnader för den enskilde konsumenten, att
marknadsföringen är mycket energisk och att konsumenten - som i
allmänhet inte kan granska den utfästa prestationen på förhand - i huvudsak
får grunda sin värdering enbart på de upplysningar som arrangören lämnar.
Vidare angavs att avtalen normalt gäller en kombination av olika varor och
tjänster som transport, kost, logi, färdledning och speciella arrangemang,
vilka ofta tillhandahålls av olika företag. Detta gör det enligt direktiven svårt
för konsumenterna att bedöma mot vem anspråk för brister i arrangemanget
skall riktas.

Konsumenttjänstutredningen anför i sitt betänkande (SOU 1979:36)
Konsumenttjänstlag (s. 64 f.) att det på ett tidigt stadium av utredningsarbetet
stod klart att avtal om sällskapsresor och liknande arrangemang kräver en
annan reglering än övriga avtalstyper inom uppdragets ram. Utredningen
framhåller att en civilrättslig reglering av sällskapsreseområdet förutsätter en
ganska grundlig genomgång av ansvarsförhållandet dels mellan konsument
och researrangör, dels mellan researrangör och företag i bakomliggande led
såsom hotell- och transportföretag. Av stor betydelse är enligt utredningen
också de internationella konventioner på transportområdet som Sverige är
bundet av. Utredningen har gjort en förberedande genomgång av problemen

LU 1983/84:2

på sällskapsreseområdet, förberedande utredningar om de aktuella transporträttskonventionerna
och framfört synpunkter på de allmänna resevillkor
som KO haft överläggningar om med företrädare för branschen. Enligt den
bedömning som utredningen gör (s. 112), bör en eventuell lagreglering på
sällskapsreseområdet fogas in i en särskild, mer generellt upplagd konsumentskyddslagstiftning
om yrkesmässigt bedriven rese-, och turist- och
rekreationsverksamhet.

Utredningens betänkande har remissbehandlats och är f. n. föremål för
beredning i justitiedepartementet.

Rättsfall

Högsta domstolen (HD) har i ett mål om ersättning för hemresa i samband
med en sällskapsresa prövat frågan om tillämpligheten av allmänna resevillkor,
vilka antagits av företrädare för resebranschen efter överläggningar med
KO. Bakgrunden till målet (NJA 1978 s. 432) var i korthet följande. Vid en
sällskapsresa med charterflyg till utlandet ändrades avgångstiden för återresan
till Sverige. En resenär hade efter ankomsten till resmålet lämnat
resegruppen och kände inte till att avgångstiden hade ändrats. Resenären
kom för sent till hemresan och tog på egen bekostnad reguljärt flyg till
Sverige. Efter stämning yrkade resenären ersättning av resebolaget för sin
flygresa hem. I målet åberopade bolaget bl. a. en bestämmelse i de allmänna
resevillkoren om att resenär, som har för avsikt att avvika från gruppen i
utlandet, är skyldig att vid ankomsten vid resmålets flygplats meddela detta
till färdledningen samt inhämta besked om tid och plats för anslutning för
hemresan. Sådan resenär är också enligt de av bolaget åberopade resevillkoren
bl. a. skyldig att senast dagen före hemresan kontakta färdledaren för
formaliteter i samband med avresan och upplysningar om eventuella
tidtabellsändringar.

HD erinrade om att det i de allmänna resevillkoren även finns föreskrivet
att resevillkoren samt de särskilda villkor som arrangören tillämpar för resan
skall finnas angivna i programbroschyren. Enligt HD får researrangören
anses berättigad att förutsätta att resenären före beställningen tagit del av
broschyren, om inte särskild anledning föreligger att anta motsatsen. HD
fortsatte:

Den som tar del av broschyren bör därvid normalt uppmärksamma det
avsnitt, där de allmänna resevillkoren återges. Med den omfattning som
sällskapsresorna numera fått kan man vidare utgå ifrån att resenärerna -konsumenterna - i allmänhet är medvetna om förekomsten av allmänna
resevillkor i branschen. Såsom reklamationsnämnden påpekat i sitt yttrande
får det i viss utsträckning anses åligga resenären att själv taga del av och sätta
sig in i de bestämmelser som gäller för det köpta researrangemanget. De
allmänna resevillkoren får därför normalt anses utgöra del av det mellan
researrangören och resenären träffade avtalet, oavsett om resenären vid
avtalets träffande faktiskt tagit del av villkoren eller inte. Undantag måste

LU 1983/84:2

härvid göras för överraskande och för resenären särskilt tyngande bestämmelser.

I förevarande fall får anses utrett att resebroschyren, som innehöll
nyssnämnda allmänna resevillkor, vid avtalstillfället fanns fritt tillgänglig i
bolagets försäljningslokaler. Den i villkoren intagna bestämmelsen om vad
resenär, som har för avsikt att avvika från gruppen i utlandet, har att iakttaga
för anslutning till hemresan, kan inte anses innefatta något för resenären
överraskande moment, och bestämmelsens innehåll framstår som sakligt
motiverat och ej för resenären särskilt tyngande.

HD anförde att oavsett om resenären vid köpet av biljetterna tagit del av
broschyren eller ej, fick resenären anses bunden av de i de allmänna
resevillkoren ingående bestämmelserna.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion som syftar till att stärka
svenska sällskapsresenärers ställning.

Utskottet vill till en början erinra om att det i svensk lagstiftning saknas
särskilda bestämmelser som civilrättsligt reglerar avtal om sällskapsresor och
liknande arrangemang. Den svenska lagstiftningen innehåller emellertid
vissa regler som tar sikte på att skydda konsumenter i avtalsförhållanden. Så
t. ex. finns i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område (avtalslagen) en generalklausul som innebär att
avtalsvillkor kan jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt.
Vid prövningen skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i
egenskap av konsument eller annars intar en underlägsen ställning i
avtalsförhållandet. Vidare kan enligt lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen) en näringsidkare förbjudas att
bl. a. vid erbjudande av tjänster eller andra nyttigheter använda villkor som
är oskäliga mot konsumenterna. Dessutom finns i resegarantilagen
(1972:204) visst skydd för konsumenterna i fall då en researrangör inte
uppfyller sina förpliktelser.

För avtal mellan en arrangör av sällskapsresor och en resenär gäller i
övervägande antalet fall de allmänna resevillkor för sällskaps- och gruppresor
som antagits av företrädare för resebranschen efter överläggningar med
konsumentombudsmannen (KO). De nuvarande resevillkoren antogs år
1975 av Svenska Resebyråföreningen (numera Svenska Resebranschens
Förening) och Researrangörsföreningen i Skandinavien (numera Researrangörsföreningen
i Sverige). Enligt en dom av högsta domstolen år 1978
(se ovan s. 5 f.) får en resenär normalt anses bunden av bestämmelserna i de
allmänna resevillkoren, oavsett om resenären faktiskt tagit del av villkoren
eller ej.

I motion 1982/83:893 görs en jämförelse mellan de svenska allmänna
resevillkoren och den västtyska lagen om reseavtal. Jämförelsen visar enligt
motionären att de västtyska researrangörerna får bära betydligt större

LU 1983/84:2

ekonomiska risker än de svenska arrangörerna. Motionären anser att det
finns anledning att i lämpligt sammanhang se över de svenska bestämmelserna
och pröva i vad mån de svenska resenärernas ställning kan stärkas genom
att i svensk lagstiftning införa vissa av reglerna i västtysk rätt på området.

Som framgår av remissyttranden över motionen uppgick antalet sällskapsresor
med flyg till ca en miljon år 1982. Även om antalet sällskapsresor synes
minska i år, kommer denna form av resande alltjämt att ha en betydande
omfattning. En sällskapsresa innebär inte sällan en ekonomisk uppoffring för
den enskilde konsumenten och kan i vissa fall medföra utgifter som inte kan
förutses. Mot denna bakgrund anser utskottet det angeläget att det finns ett
tillfredsställande skydd för konsumenterna på sällskapsreseområdet. Av
remissyttrandena från bl. a. konsumentverket/KO och allmänna reklamationsnämnden
framgår att 1975 års allmänna resevillkor inte i tillräcklig grad
kan anses beakta konsumenternas intressen och att konsumenternas ställning
i detta avseende behöver stärkas. Konsumentverket har därför utarbetat
förslag till nya resevillkor som skall ligga till grund för förhandlingar med
företrädare för resebranschen om nya villkor. Enligt konsumentverket/KO:s
remissyttrande tillgodoser förslaget i stor utsträckning motionärens krav på
strängare ansvar för researrangören och kommer, om det godtas av
resebranschen, att innebära en väsentlig förbättring av resenärens rättsliga
ställning.

Med hänsyn till att förhandlingar om nya resevillkor sålunda skall komma
till stånd anser utskottet att något initiativ från riksdagens sida med anledning
av motionen inte f. n. är erforderligt. Skulle det visa sig att man förhandlingsvägen
inte kan nå fram till ett för konsumenterna godtagbart resultat får
frågan om en lagstiftning på området övervägas på nytt.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:893.

Stockholm den 27 oktober 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Arne
Andersson i Gamleby (s)*, Ingemar Konradsson (s), Allan Ekström (m),
Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s)*, Stig Gustafsson (s)*, Per
Israelsson (vpk), Margit Gennser (m)* och Kersti Johansson (c).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1983/84:2

Bilaga

Sammanställning av remissyttranden över motion 1982/83:893

Samtliga remissinstanser uppger att förhandlingar om en revidering av de
allmänna resevillkoren kommer att äga rum mellan konsumentverket och
resebranschens organisationer. Med hänvisning bl. a. härtill anser kommerskollegium,
konsumentverket!KO och allmänna reklamationsnämnden att
resultatet av förhandlingarna bör avvaktas innan ställning tas till frågan om
lagstiftning på området. Sveriges Advokatsamfund, Stockholms handelskammare
och Researrangörsföreningen i Sverige menar att det saknas anledning
till särskild översyn av researrangörers ansvar gentemot sina resenärer och
enligt Svenska Resebranschens Förening och Skånes handelskammare finns
inte något motiv för ytterligare lagstiftning på området.

Kommerskollegium uppger i sitt remissyttrande att det enligt kollegiets
uppfattning finns ett behov av en översyn av de allmänna resevillkoren som
tillkom år 1975 efter överläggningar mellan branschen och konsumentverket.
Eftersom - enligt vad kollegiet erfarit - en sådan översyn av de allmänna
resevillkoren också kommer att ske bör frågan om en eventuell lagstiftning
vila i avvaktan på resultatet av dessa förhandlingar. Kollegiet finner det
önskvärt att parterna vid en översyn särskilt beaktar de ekonomiska
konsekvenserna av att en resa inställs eller avbryts på grund av force
majeure. Enligt kollegiets mening är det rimligt att de ekonomiska riskerna
för omständigheter över vilka varken resenären eller arrangören kan råda,
inte som f. n. enbart bärs av resenären utan i stället på något sätt fördelas
dem emellan.

Kollegiet anför vidare att man vid sin handläggning av ärenden enligt
resegarantilagen (1972:204) närmast har kommit i kontakt med den del av de
allmänna resevillkoren som reglerar resenärens möjlighet att vid avbeställning
återfå vad han erlagt. För att skydda sig mot de förluster som enligt de
allmänna resevillkoren kan uppkomma vid avbeställning kan en resenär
erlägga en särskild avgift. En resenär som vid en avbeställning sålunda skulle
ha återfått vad han erlagt riskerar emellertid att i samband med en inställelse
av resan bli helt utan ersättning om arrangören går i konkurs. Vid en sådan
händelse skall den säkerhet som företaget enligt resegarantilagen är skyldigt
att ställa tas i anspråk för återbetalning till resenärerna. Ersättning av
resegarantimedel kan dock inte utgå om en resenär avstår från en resa på eget
initiativ. Resenär som avbokat sin resa har inte längre något avtal med
researrangören om en resa varför förutsättningarna för ersättning enligt
resegarantilagen inte längre är uppfyllda. En sådan resenär står därmed utan
ersättning. Detta har enligt yttrandet blivit effekten t. ex. för de drygt 150
resenärer som i samband med Trivselresors konkurs framställt krav på
återbetalning sedan de före konkursen avbeställt sina resor. Kollegiet finner
det otillfredsställande att resenärerna inte har möjlighet att skydda sig mot

LU 1983/84:2

sådana förluster. Ett sätt att skydda resenärerna - utan åsidosättande av
förmånsrättslagstiftningen - vore enligt kollegiet att avbeställningsskyddet
ordnades som ett försäkringsskydd genom avtal med ett försäkringsbolag på
liknande sätt som i dag sker beträffande reseförsäkringar. Det nuvarande
systemet som är beroende av arrangörens fortsatta existens bör försvinna
från branschen, anför kollegiet.

Till remissyttrandet från kommerskollegium har fogats yttranden från
handelskamrarna i Stockholm och Malmö. Enligt Stockholms handelskammares
mening har resenärerna redan i dag ett tillräckligt gott skydd.
Ytterligare krav på researrangörerna skulle enligt Stockholms handelskammare
kunna leda till prishöjningar och därmed ökade svårigheter inom
branschen. Handelskammaren får därför avstyrka i motionen gjord hemställan.
Skånes handelskammare ansluter sig till Svenska Resebranschens
Förenings yttrande i ärendet.

I yttrandet från konsumentverket/KO anges att drygt en miljon flygcharterresor
såldes i Sverige år 1982. Därtill kom ett stort antal sällskapsresor med
buss, tåg eller båt. Försäljningen av sällskapsresor i vårt land utgör således
enligt yttrandet en betydande ekonomisk faktor. Konsumentverket/KO
påpekar också att sällskapsresans sociala betydelse är avsevärd och att
normalkonsumenten måste göra kännbara ekonomiska uppoffringar för att
kunna delta i en sällskapsresa. Från konsumentsynpunkt är det således av
såväl social som ekonomisk vikt att researrangörerna genomför sina åtaganden
gentemot resenärerna på utlovat sätt. Konsumentverket/KO framhåller
att ett medel att åstadkomma detta är att i det avtal, som reglerar
förhållandet mellan researrangör och resenär, ålägga arrangören ett långt
gående ansvar för resans genomförande.

I yttrandet erinras om att det i Sverige i dag saknas lagregler för avtal som
ingås mellan arrangörer av sällskapsresor och deltagarna i dessa. Sådana
reseavtal regleras i stället till övervägande del genom de allmänna resevillkor
för sällskaps- och gruppresor, som efter överläggningar med KO antogs år
1975 av Svenska Resebyråföreningen och Researrangörsföreningen i Skandinavien.
I yttrandet anförs att resevillkoren utgör resultatet av en förhandlingskompromiss,
och att det i dag kan konstateras att de inte erbjuder
konsumenterna det skydd mot ekonomiska risker som nu är önskvärt.

Konsumentverket/KO delar därför motionärens uppfattning att sällskapsresenärens
rättsliga ställning behöver stärkas. En skärpning av researrangörens
ansvar är enligt yttrandet angelägen inte bara för att tillförsäkra
resenären en bättre ekonomisk kompensation för icke avtalsenligt genomförda
researrangemang. Med tanke på sällskapsresans sociala betydelse och
resenärens - inte sällan genom arrangörens medverkan - högt uppskruvade
förväntningar är det också viktigt, att researrangören förmås att från början
lägga ned större omsorg på att genomföra resan på avtalat sätt. Ett skärpt
ansvar för arrangören skulle kunna verka som påtryckningsmedel i denna
riktning, anför konsumentverket/KO.

LU 1983/84:2

I yttrandet påpekas att en utgångspunkt för motionärens krav är, att den
tyske resenären på grund av lagstiftning åtnjuter ett betydligt bättre skydd
mot ekonomiska risker än den svenske resenären. Som redan framhållits
finns enligt konsumentverket/KO ett stort behov av att stärka konsumentskyddet
på reseområdet. Det är, menar konsumentverket/KO, i och för sig
önskvärt, att samma skyddsnivå uppnås, som i dag kommer den tyske
resenären till godo. Såvitt konsumentverket/KO är bekant avviker inte
strukturen på den svenska resemarknaden på sådant sätt från den tyska
marknaden, att detta skulle utgöra något hinder för att ålägga svenska
researrangörer ett lika långtgående ansvar, som det som avkrävs tyska
arrangörer av sällskapsresor.

Den omständigheten, att nu gällande resevillkor ger resenären ett
otillräckligt skydd, har föranlett konsumentverket att ta initiativ till en
revidering av dessa. Ett förslag till nya resevillkor har utarbetats inom verket.
Förslaget tillgodoser i stor utsträckning motionärens krav på strängare
ansvar för researrangören och skulle därför, om det godtas av resebranschen,
innebära en väsentlig förbättring av resenärens rättsliga ställning. Dessutom
har villkoren omarbetats helt i språkligt avseende liksom när det gäller
presentationen i övrigt. Verket har också för avsikt att föreslå en kortfattad
kommentar till villkoren i syfte att underlätta för konsumenterna att förstå
villkorens innebörd.

Det är enligt yttrandet konsumentverkets avsikt att inom kort och med det
nya förslaget som utgångspunkt inleda förhandlingar med resebranschens
organisationer. Enligt vad verket erfarit ställer resebranschen sig inte
avvisande till en revidering av de i dag tillämpade villkoren. Detta är ett skäl
till att verket har förhoppningar om att kunna nå fram till en från
konsumentsynpunkt tillfredsställande förhandlingsuppgörelse. Ett annat
skäl är att det i dag finns större erfarenhet när det gäller konsumentproblem
och tvistlösning på reseområdet än som var fallet år 1975. Också den
kommande konsumenttjänstlagen bör kunna inverka gynnsamt på förhandlingsresultatet.
Det är emellertid självfallet inte uteslutet, att en godtagbar
förhandlingslösning ändå inte kan uppnås, anför konsumentverket/KO.

Mot bakgrund av vad som sagts ovan föreslår konsumentverket/KO att
utgången av de förestående förhandlingarna mellan verket och resebranschen
avvaktas, innan ställning tas till eventuell lagstiftning på området.
Skulle resultatet av förhandlingarna emellertid visa sig otillfredsställande
finns det dock enligt yttrandet anledning att aktualisera frågan om lagstiftning
på området. Det påpekas avslutningsvis, att denna fråga berördes av
konsumenttjänstutredningen, som dock i sitt betänkande (SOU 1979:36,
s. 64 f. och 112) kom till slutsatsen att reseavtalet på grund av sin speciella
karaktär och invecklade tekniska natur kräver särskild reglering.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) betvivlar inte riktigheten av de
jämförelser mellan ländernas regelsystem som görs i motionen och som för
övrigt stämmer synnerligen väl överens med det som sägs i en artikel i

LU 1983/84:2

konsumentverkets tidskrift ”Konsumenträtt och ekonomi”, nr 3/81 s. 10.
Huruvida det starkare konsumentskyddet i Västtyskland möjligen har fått
betalas genom ett generellt högre pris på sällskapsresor framgår dock inte,
anför ARN.

ARN uppger att nämndens reseavdelning under de 15 år som nämnden har
verkat har prövat tusentals resetvister. I merparten av dessa tvister har en
tillämpning av de allmänna resevillkoren varit en viktig grund för bedömningen.
Det är ARN:s uppfattning att de nuvarande allmänna resevillkoren,
som har tillämpats sedan år 1975, i flera avseenden är otidsenliga och i behov
av översyn. Villkoren har visserligen varit föremål för överläggningar mellan
branschen och KO men de bär ändå enligt ARN:s mening i vissa hänseenden
prägel av de tidigare resevillkoren som var ensidigt utformade av resebranschen.
Nämnden delar således motionärens uppfattning om att en översyn
behövs av resevillkoren.

I yttrandet framhålls att de allmänna resevillkoren skall vara intagna i
researrangörens huvudbroschyr och att de i praxis som regel anses utgöra en
del av det enskilda reseavtalet mellan arrangör och resenär (jfr NJA 1978
s. 432). Det får enligt ARN mot den bakgrunden betraktas som ett rimligt
krav att villkoren är utformade så att resenärer i allmänhet kan förstå deras
betydelse. Nämndens erfarenheter visar dock att inte bara resenär utan
ibland även researrangör kan ha svårt att tillgodogöra sig innebörden av en
del villkorspunkter. ARN anser att en översyn av reglerna på området därför
är påkallad inte bara när det gäller det sakliga innehållet utan också i fråga
om reglernas redigering och språkliga utformning.

ARN pekar på att syftet med motionen är att efter tyskt mönster få till
stånd en särskild lag om reseavtal. ARN finner i och för sig inte skäl att
motsätta sig att en översyn görs genom lagstiftning. Nämnden ifrågasätter
dock om inte översynen lika gärna kan ske med tillämpning av hittillsvarande
teknik. Det är bekant för ARN att överläggningar mellan konsumentverket
och resebranschen om en revision av de allmänna resevillkoren är förestående.
I vad mån dessa förhandlingar kan förväntas resultera i en rimlig
avvägning mellan arrangörens och resenärens intressen undandrar sig
naturligen nämndens bedömning. Nämnden anser det likväl knappast
motiverat att ingripa med lagstiftning innan det har visat sig att förhandlingsvägen
inte är framkomlig.

Sveriges Advokatsamfund, som förutsätter att motionen i första hand avser
vanliga s. k. charterresor, hänvisar till de allmänna resevillkor som antogs
efter överläggningar mellan KO och - numera - Researrangörsföreningen i
Sverige (RiS) och Svenska Resebranschens Förening (SRF). Samfundet
anför att de förhandlingar om nya resevillkor som sedan en tid tillbaka pågår
mellan de nämnda parterna får förmodas innebära att de brister som kan ha
åvilat de nuvarande villkoren blir föremål för särskilt studium.

I yttrandet uppges att de nu gällande allmänna resevillkoren med tillägg i
vissa fall av särskilda resevillkor tillämpas nästan undantagslöst vid sällskaps -

LU 1983/84:2

resor till utlandet. Dessutom gäller att RiS och SRF organiserar researrangörer
som svarar för mer än 95 % av samtliga sällskapsresor till utlandet. De
allmänna resevillkoren innehåller även hänvisning till allmänna reklamationsnämnden
i det fall resenären inte lyckats uppnå en tillfredsställande
överenskommelse direkt med researrangören. Genom sin organisationstillhörighet
till RiS och SRF är arrangörerna skyldiga att i normalfallet följa
allmänna reklamationsnämndens rekommendationer, anför samfundet. I
yttrandet hänvisas också till innehållet i resegarantilagen (1972:204). Vidare
anges att antalet charterresor, som år 1982 uppgick till ca en miljon, i år kan
antas komma att minska med ca 30 %, bl. a. på grund av prisökningar som är
en följd av den svenska devalveringen.

Enligt samfundet måste frågan om de svenska researrangörerna genom
särskild lag skall åläggas större skyldigheter gentemot resenären än vad som
nu gäller bedömas mot bakgrund av situationen i Sverige. Huruvida de
västtyska researrangörerna som motionären uppger bär betydligt större
ekonomiska risker än de svenska, saknar samfundet möjlighet att bedöma.
Det torde emellertid vara klart att ett utökat ansvar för de svenska
researrangörerna får antas resultera i en höjning av priset för resorna, anför
samfundet.

Beträffande frågan om införande av ny lagstiftning på reseområdet anför
samfundet att förhållandet inom sällskapsreseområdet i Sverige synes ha
kommit att i stort bli beroende av den överenskommelse som träffats mellan
KO och branschorganisationerna. Såvitt samfundet kunnat utröna har denna
ordning, som ger möjlighet till flexibilitet och löpande anpassning, fungerat
tillfredsställande. Med hänsyn härtill och till att förhandlingar om nya
allmänna resevillkor pågår saknas enligt samfundets uppfattning anledning
till särskild översyn av reglerna om researrangörens ansvar gentemot sina
resenärer. Samfundet avstyrker på anförda skäl motionen.

Svenska Resebranschens Förening (SRF) anför i sitt yttrande att det
egentligen inte är praktiskt möjligt att göra direkta jämförelser mellan
förhållandena i Västtyskland och i Sverige vad det gäller researrangörernas
ansvar mot sina resenärer. Utvecklingen i Västtyskland har enligt SRF tagit
en annan väg än i Sverige. Konkurrenssituationen i Sverige har varit helt
annorlunda under årens lopp än i Västtyskland. Detta har fått den
konsekvensen att konsumentens förhållanden varit väsentligt bättre i
Sverige. Dessutom ser prisbilden i Västtyskland helt annorlunda ut och det
har rätt ofta förekommit under årens lopp att tyska resenärer t. o. m.
bekostat en resa från Västtyskland upp till Köpenhamn för att kunna utnyttja
svenska och danska arrangörers prisbilliga erbjudanden, uppger SRF.

I yttrandet framhålls att vi i Sverige har en avancerad konsumentlagstiftning.
SRF hänvisar till KO:s bevakning av näringen och till lagstiftningen,
varav speciellt nämns avtalsvillkorslagen, konsumentköplagen, det särskilda
skyddet för resenär när det gäller avtalsförhållanden i de fall resenären
befinner sig i en underlägsen ställning samt den nya konsumentkreditlagen.

LU 1983/84:2

Detta innebär enligt yttrandet att den svenska resenären har en unik
ställning, som inte kan jämföras med förhållanden i Västtyskland.

SRF uppger att man har fortlöpande haft förhandlingar med både
konsumentverket och KO och därvid överenskommit om såväl allmänna
resevillkor som marknadsföringsföreskrifter. Detta har i sin tur medfört att
de sålunda fastställda allmänna resevillkoren fått en väsentligt högre
betydelse för resenären än vad fallet är i andra länder och då speciellt i
Västtyskland. Vidare sägs att SRF i sina stadgar också har inskrivet, att
medlem i SRF:s branschorganisation är tvingad att följa de rekommendationer
som allmänna reklamationsnämnden utfärdar. Resenären i Sverige
befinner sig i ett gott läge både vad det gäller villkor och konkurrenssituation,
anför SRF. En utökad lagstiftning på detta område skulle enligt yttrandet
utan tvivel medföra förändrade prisbilder, vilket knappast skulle vara till
resenärens fromma. Konsekvensen skulle lätt kunna bli, att sällskapsresor
med charter skulle fördyras på ett sådant sätt, att det endast blir högre
inkomsttagare som har möjlighet att utnyttja resandet i full omfattning.
Detta har SRF alltid haft i åtanke vid förhandlingar med myndigheterna. Det
anges att sådana förhandlingar f. n. pågår med KO i avsikt att se över
nuvarande gällande resevillkor.

Det finns enligt SRF också anledning påpeka att den svenska devalveringen
plus bränslekostnadshöjningar f. n. pekar på en kraftig nedgång inom det
här området. De större arrangörerna har f. n. en 35-procentig nedgång,
vilket sannolikt kan medföra att omfattningen på charterresandet sjunker
från kring en miljon resenärer förra året till något under 700 000 i år. I
yttrandet uppges att en av de större arrangörerna, Trivselresor, gick i
konkurs i anslutning till devalveringen. Här kom emellertid inte resenärerna
i kläm eftersom resegarantilagen möjliggjorde utbetalning med full ersättning
för inställda eller avkortade resor.

SRF framhåller att konsumentvärnande myndigheter säkert kan hävda att
resebranschen i Sverige utvecklats genom en sund sanering som skapat ett
ökat förtroende från resenärerna gentemot researrangörerna. SRF finner att
det nuvarande systemet fungerar helt tillfredsställande och att svenska
resenärer inte utsätts för några allvarliga problem. Det finns alltså enligt SRF
inget motiv till någon ytterligare lagstiftning på detta område, vilken i och för
sig snarare skulle skada resenärerna genom att man då skulle begränsa den
flexibilitet och den fria konkurrens som f. n. finns.

Researrangörsföreningen i Sverige (RiS) pekar i sitt yttrande på i huvudsak
samma omständigheter som SRF anger i det ovan redovisade yttrandet. RiS
anser också att en direkt jämförelse mellan Sverige och Västtyskland
knappast är meningsfull och att det är viktigt att de svenska resevillkoren
avvägs på sådant sätt att sällskapsresorna inte bara blir förbehållna ett fåtal
människor. I RiS yttrande erinras vidare om att den nuvarande ordningen
med särskilt branschavtal inom sällskapsreseområdet har tillämpats i ca tio
år. RiS framhåller att trots att resebranschen varit stadd i kraftig utveckling

LU 1983/84:2

och förändring och att resandet påverkats av krig, arbetskonflikter och
kraftiga bränslekostnadsökningar, så har utvecklingen gått mot en sanering
av branschen och ett ökat förtroende från resenärerna gentemot sällskapsresearrangörerna.
Detta har bl. a. kunnat åstadkommas genom den anpassning
till ändrade förhållanden som reseavtalet nu medger. Det nuvarande
systemet har fungerat utan allvarliga problem för resenärerna, anför RiS.

En lagstiftning inom området är enligt RiS inte motiverad av förhållandet
inom resebranschen, missförhållanden för resekonsumenterna gentemot
researrangörerna eller annan liknande omständighet. En lagstiftning skulle i
stället kunna skada den flexibilitet som nu förekommer och som innebär, att
fortlöpande diskussioner pågår mellan resebranschen och konsumentverket/
KO. RiS anser således att det inte föreligger skäl till särskild översyn av
researrangörernas ansvar gentemot sina resenärer.

minab/gotab Stockholm 1983 75969