om reglerna om dödförklaring m. m. (Betänkande 1987/88:LU7 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1987/88:7

om reglerna om dödförklaring m. m.

1987/88:7

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion vari yrkas att reglerna om dödförklaring
ses över i syfte att undanröja de svårigheter som kan uppstå för anhöriga
bl. a. när det gäller rätten till försäkringsersättning.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1986/87:L418 av Stina Gustavsson och Kersti Johansson (båda c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av gällande regler, såväl för
dödförklaring som försäkringsvillkor, när en person försvinner och ej kan
återfinnas.

Gällande ordning

Om en person varit försvunnen en längre tid utan att höra av sig har anhörig
eller annan vars rätt kan bero av dödförklaring möjlighet att hos domstol
ansöka om att den bortovarande skall förklaras död. Reglerna härom finns i
25 kap. ärvdabalken (ÄB). För att en ansökan om dödförklaring skall få
göras krävs att tio år har förflutit sedan den bortovarande veterligen senast
var vid liv. Om den bortovarande skulle vara över 75 år räcker det dock med
fem år. Kortare tid gäller också om den bortovarande då han veterligen
senast befann sig i livet kan anias ha befunnit sig i livsfara. I sådant fall skall
tre år ha förflutit innan ansökan om dödförklaring får göras. Om det är utrett
att den bortovarande vid försvinnandet befann sig i livsfara räcker det med
ett år. De nu gällande reglerna om dödförklaring vid livsfara kom till år 1981
(prop. 1980/81:48, LU 11). Tidigare hade gällt att den kortare tiden för
dödförklaring vid livsfara kunde tillämpas endast om full bevisning kunde
erhållas om att den bortovarande vd försvinnandet befunnit sig i livsfara och
då först efter tre år.

Om de angivna villkoren för dödförklaring är uppfyllda skall domstolen
utfärda en kungörelse med kallelse på den bortovarande att inom viss tid
dock inte kortare än ett år anmäla sig hos rätten. När denna tidsfrist gått till
ända skall domstolen förklara den bortovarande död på viss i 25 kap. 5 § ÄB
närmare angiven dag.

Dödförklaringens verkan utgörs av en legal presumtion att den bortova- 1

1 Riksdagen 1987188. 8sami. Nr 7

rande avlidit den dag som anges i rättens beslut. Dödförklaringen upphäver
inte den försvunnes rättskapacitet eller hans rättigheter utan den grundlägger
endast en presumtion för att han har levat fram till den i beslutet angivna
tidpunkten och att han därefter upphört att leva.

Med presumtionen följer att den dödförklarades egendom får tillträdas av
hans arvingar m. m. på samma sätt som om man verkligen visste att han var
död. Vidare medför presumtionen att efterlevande make får träda i nytt gifte,
att förmynderskap för den dödförklarade upphör, att försäkring på hans liv
utfaller och att pension efter honom börjar utgå.

Presumtionen kan motbevisas. Meningen är nämligen inte att hindra
någon att åtnjuta en rättighet, utan endast att ge en reglering av rättsläget när
ovisshet råder huruvida en person lever eller är död. Dödförklaringen lägger
således inte hinder i vägen för den dödförklarade att själv utöva och
tillgodogöra sig honom tillkommande rättigheter. Återkommer han faller i
stället den i dödförklaringsbeslutet uppställda presumtionen. För detta
behövs inte någon särskild talan om dödförklaringens upphävande. Dödförklaringens
presumtionsverkan bortfaller också om visshet nås om att den
dödförklarade avlidit vid en annan tidpunkt än den antagna dödsdagen.

Om presumtionen i enlighet med det ovan sagda faller föreligger en
skyldighet för dem som på grund av dödförklaringen tillträtt egendom att
återlämna denna till den dödförklarade resp. dem som med hänsyn till den
verkliga dödsdagen varit berättigade till kvarlåtenskapen. Bestämmelserna
upptar inte särskilt frågan hur man skall förfara med en livförsäkring som
betalats ut. I förarbetena anförs dock att det syntes stå klart att återbetalning
skall ske om den dödförklarade finnes vara vid liv.

I fråga om utbetalning av försäkringsersättning saknas särskilda regler för
de fall då det är ovisst om en person är död eller ej. Enligt lagen (1927:77) om
försäkringsavtal är försäkringsbolaget skyldigt att betala ut ersättning först
sedan försäkringsfallet inträffat, dvs. då dödsfall konstaterats eller dödförklaring
meddelats. Någon rätt eller skyldighet för bolaget att göra förskottsutbetalning
följer inte av lagen utan det ankommer på bolaget självt att
avgöra denna fråga.

I fråga om uppburen familjepension enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring är läget annorlunda. Rätt till familjepension kan nämligen
föreligga för en försäkrads efterlevande utan att den försäkrade avlidit eller
blivit dödförklarad. Förutsättningen härför är att den försäkrade försvunnit
och det kan antas att han avlidit. Vidare krävs att den efterlevande på heder
och samvete förklarar att hon saknar varje underrättelse om den bortovarande.
Om den försvunne sedermera konstateras vara vid liv upphör rätten till
pension. Någon skyldighet att återbära redan uppburen pension föreligger
dock inte.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om dödförklaring behandlades av riksdagen år 1978 med anledning
av ett motionsyrkande om en förkortning av den stipulerade tioårsgränsen
för ansökan om dödförklaring. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1977/78:21) anslöt sig utskottet till motionärens uppfattning att den angivna

LU 1987/88:7

tiden för dödförklaring, tio år, kunde synas alltför lång. Utskottet hänvisade
till att reglerna om dödförklaring övervägdes av utredningen (Ju 1977:14) om
vissa arvsrättsliga frågor och avstyrkte motionen.

Den nuvarande utformningen av reglerna om dödförklaring fick som
tidigare nämnts sin nuvarande utformning år 1981 (prop. 1980/81:48, LU 11,
rskr. 224). Till grund för det lagstiftningsärendet låg bl. a. utredningens om
vissa arvsrättsliga frågor betänkande (Ds Ju 1979:11) Dödsbodelägares
ansvar för avlidens skulder m. m. Vid riksdagsbehandlingen framhöll
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande bl. a. att reglerna om
dödförklaring har stor betydelse för en försvunnens anhöriga. Med hänsyn
till att en dödförklaring för med sig alla de rättsverkningar i personligt och
ekonomiskt hänseende som inträder när någon har dött, var det dock enligt
utskottet angeläget att dödförklaring får meddelas endast om starka skäl
talar för att den försvunne avlidit. Långa tidsfrister minskar naturligtvis
risken för oriktiga dödförklaringar. Utskottet erinrade emellertid om att då
gällande tidsfrister ansetts alltför långa. I kombination med det hårda
beviskravet vid påstådd livsfara hade enligt utskottet reglerna lett till resultat
som i vissa fall tett sig mindre tillfredsställande. Utskottet ansåg mot den
bakgrunden att reglerna om dödförklaring borde ändras. Utskottet, som
också erinrade om vad som anförts om tidsfristerna i det tidigare betänkandet,
konstaterade att den lösning som utskottet då hade ifrågasatt, nämligen
en ändring av huvudregeln tio år, inte hade valts i propositionen. Utskottet
ansåg emellertid att propositionens förslag om en uppmjukning av det då
gällande stränga kravet på bevisning om livsfara och en sänkning av
tidsfristen från tre till ett år i sådana fall där livsfara kunnat till fullo styrkas,
helt tillgodosåg de syften som en reform enligt utskottets mening borde ha.
Utskottet tillstyrkte därför propositionens förslag.

Motionsmotivering

Motionärerna anför att de regler som gäller när en person försvinner och inte
kan återfinnas ofta medför såväl praktiska som ekonomiska problem för de
anhöriga. De tio- och femårsfrister som för närvarande gäller för ansökan om
dödförklaring har, framhåller motionärerna, varit i bruk länge och de bör nu
bli föremål för en översyn.

Motionärerna påtalar vidare att trots att dödförklaring inte erfordras för
att en efterlevande skall ha rätt till familjepension enligt lagen om allmän
försäkring, det kan ta lång tid innan försäkringen betalas ut vilket kan
medföra ekonomiska konsekvenser för de anhöriga. I motionen framhålls
också att det inte finns några regler, vare sig i lag eller i försäkringsvillkor, om
hur försäkringar skall utfalla efter bortovarande ej dödförklarade personer.
Motionärerna anser mot bakgrund av det anförda att också de försäkringsbestämmelser
som gäller när en person försvinner och inte kan återfinnas bör
bli föremål för en översyn i syfte att ge de anhöriga en större trygghet.

LU 1987/88:7

Pågående utredningsarbete

LU 1987/88:7

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), som tillkallades år 1974, har i
uppdrag att se över försäkringslagstiftningen. Kommittén avgav år 1986 sitt
andra delbetänkande Personförsäkringslag (SOU 1986:56). I betänkandet
läggs fram förslag till en personförsäkringslag som skall ersätta försäkringsavtalslagens
regler om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. Kommittén
förordar bl. a. att någon reglering av vilka risker en försäkring skall omfatta
inte bör ske. På den punkten bör enligt kommittén avtalsfrihet råda.
Kommittén anför härvid att försäkringsbranschens produktutveckling och
konkurrensen mellan bolagen i förening med försäkringsinspektionens
tillsyn torde vara en garanti för att försäkringstagarnas intressen tillgodoses.
När det gäller frågan om bolagens skyldighet att verkställa förskottsbetalning
förordas att om det är klart att viss ersättning skall utgå försäkringsbolaget
inte får avvakta med betalning i denna del till dess att utredningen i övrigt är
färdig. Frågan om utbetalning av ersättning efter en försäkrad som är
försvunnen men inte dödförklarad berörs inte i utredningen.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion vari yrkas att reglerna om
dödförklaring och försäkringsvillkor ses över i syfte att undanröja de
svårigheter som kan uppstå för anhöriga bl. a. när det gäller rätten till
försäkringsersättning.

Om en person varit försvunnen en längre tid utan att höra av sig har
anhörig eller annan vars rätt kan bero av dödförklaring möjlighet att hos
domstol ansöka om att den bortovarande skall förklaras död. Reglerna
härom finns i 25 kap. ärvdabalken (ÄB). För att en ansökan om dödförklaring
skall få göras krävs att tio år har förflutit sedan den bortovarande
veterligen senast var vid liv. Om den bortovarande skulle vara över 75 år
räcker det dock med fem år. Kortare tid gäller också om den bortovarande då
han veterligen senast befann sig i livet kan antas ha befunnit sig i livsfara. I
sådant fall skall tre år ha förflutit innan ansökan om dödförklaring får göras.
Om det är utrett att den bortovarande vid försvinnandet befann sig i livsfara
räcker det med ett år.

Dödförklaringens verkan utgörs av en legal presumtion att den bortovarande
avlidit den dag som anges i rättens beslut. Med presumtionen följer att
den dödförklarades egendom får tillträdas av hans arvingar m. m. på samma
sätt som om man verkligen visste att han var död. Vidare medför presumtionen
att efterlevande make får träda i nytt gifte, att förmynderskap för den
dödförklarade upphör, att försäkring på hans liv utfaller och att pension efter
honom börjar utgå.

I fråga om utbetalning av försäkringsersättning saknas särskilda regler för

de fall då det är ovisst om en person är död eller ej. Enligt lagen (1927:77) om
försäkringsavtal är försäkringsbolaget skyldigt att betala ut ersättning först
sedan försäkringsfallet inträffat, dvs. då dödsfall konstaterats eller dödförklaring
meddelats. Någon rätt eller skyldighet för bolaget att göra förskottsutbetalning
följer inte av lagen utan det ankommer på bolaget självt att
avgöra denna fråga.

I motionen anförs att de regler som gäller när en person försvinner och inte
kan återfinnas ofta medför praktiska och ekonomiska problem för de
anhöriga. Enligt motionärerna bör de tidsfrister för dödförklaring som gällt
sedan länge nu blir föremål för en översyn. I motionen anförs vidare att det
kan ta lång tid innan familjepension enligt lagen om allmän försäkring betalas
ut efter en försvunnen ej dödförklarad person, och motionärerna framhåller
också att det i vare sig lag eller försäkringsvillkor finns några regler om hur
försäkringar i övrigt skall utfalla efter försvunna ej dödförklarade personer.
Enligt motionärerna bör därför även de försäkringsbestämmelser som gäller i
förevarande hänseende bli föremål för en översyn.

Som motionärerna framhåller är det angeläget att reglerna om dödförklaring
har en utformning som underlättar situationen för de anhöriga till en
försvunnen. I linje med vad utskottet uttalade då gällande tidsfrister kom till
(prop. 1980/81:48, LU 11) vill utskottet emellertid understryka att det, med
hänsyn till att dödförklaringen för med sig alla de rättsverkningar som
inträder när någon har avlidit, är viktigt att garantier skapas för att
dödförklaring inte meddelas i andra fall än då starka skäl talar för att den
försvunne verkligen avlidit. Intresset av att oriktiga dödförklaringar inte
kommer till stånd måste därför vägas mot de anhörigas behov av att kunna
möta de praktiska och ekonomiska svårigheter som uppstår då en person
försvinner. Enligt utskottets mening får längden av de tidsfrister som nu
gäller och som fick sin utformning så sent som år 1981 anses utgöra en lämplig
avvägning mellan de motstridiga intressen som sålunda gör sig gällande.
Utskottet kan mot den bakgrunden inte ställa sig bakom motionärernas
uppfattning att en översyn av gällande tidsfrister är erforderlig.

Som motionärerna också påpekar, medger reglerna i lagen om allmän
försäkring att familjepension kan betalas ut till en bortovarandes efterlevande,
även om dödförklaring inte har meddelats. I detta hänseende tillgodoser
därmed gällande rätt de anhörigas behov av trygghet. Med anledning av vad
som anförs i motionen vill utskottet understryka vikten av att rutinerna för
handläggningen av aktuella pensionsärenden är sådana att utbetalning kan
ske utan onödig tidsutdräkt.

Som nämnts föreligger det däremot enligt bestämmelserna i försäkringsav -

LU 1987/88:7

talslagen inte någon rätt för de anhöriga att få ut försäkringsersättning innan
dödförklaring meddelats. Utskottet kan för sin del hysa förståelse för att en
sådan ordning kan medföra olyckliga konsekvenser för anförvanterna till en
person som har försvunnit. Utskottet vill emellertid framhålla att gällande
regler inte heller förhindrar försäkringsbolagen från att ändå göra en
utbetalning i angivna situation, och enligt vad utskottet erfarit förhåller det
sig också så att försäkringsbolagen i vissa fall betalar ut ersättning efter
försvunna, ej dödförklarade personer mot att mottagaren förbinder sig att
återbetala ersättningen om den försvunne sedermera skulle befinnas vara vid
liv. Utskottet, som vill betona vikten av att försäkringsbolagen fortsätter på
den sålunda inslagna vägen, anser mot bakgrund av det anförda att det för
närvarande saknas skäl att vidta någon åtgärd med anledning av motionen.
Utskottet vill dock tillägga att, om det i framtiden skulle visa sig att
nuvarande ordning leder till påtagliga problem, utskottet utgår från att
regeringen tar upp frågan till övervägande i lämpligt sammanhang.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1986/87:L418.

Stockholm den 10 november 1987

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla Orring
(fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Ewa
Hedkvist Petersen (s), Hans Rosengren (s), Ulla Pettersson (s), Eva Rydén
(c). Marianne Carlström (s) och Krister Andersson (s).

Särskilt yttrande

Martin Olsson och Eva Rydén (båda c) anför:

Den tid - tre år eller i vissa fall ett år - som gäller från det en person försvunnit
och av allt att döma avlidit till dess vederbörande dödförklaras kan som
framhålls i motion 1986/87:L418 vara mycket svår ur ekonomisk synpunkt för
de anhöriga. Detta gäller särskilt om den försvunnes försäkringsskydd främst
utgörs av privata försäkringar, eftersom försäkringsavtalslagen ej ger de
anhöriga någon rätt att få ut ersättning innan dödförklaring meddelats.

I motionen tas denna fråga upp liksom översyn av gällande tidsfrister från
försvinnande till dödförklaring. Det är väsentligt att problemen löses så att
familjer som är beroende av ersättningar från privata försäkringar kan få en
bättre ställning än för närvarande när en person försvinner och med stor
sannolikhet avlidit. Vi förutsätter att utskottets behandling av denna motion
skall leda till dels att försäkringsbolagen i ökad utsträckning medger
utbetalning före dödförklaring, dels att regeringen, trots att försäkringskommittén
ej berört frågan, tar upp spörsmålet om så anses erforderligt.

LU 1987/88:7