om regler för huvudförhandling i hovrätt (Betänkande 1985/86:JuU5 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1985/86:5

om regler för huvudförhandling i hovrätt

Motion

I motion 1984/85:967 av Hans Petersson i Röstånga (fp) yrkas att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag till ändring av 51 kap. 21 § rättegångsbalken.

I motionen kritiseras en regel som infördes i rättegångsbalken (RB) år
1984 (51 kap. 21 § tredje stycket). Den innebär att hovrätt skall hålla
huvudförhandling i ett brottmål, som annars kan avgöras på handlingarna,
om en part har begärt huvudförhandling och det inte är uppenbart obehövligt
att sådan förhandling hålls. Motionären hävdar att den nya regeln har
föranlett en ökning av antalet huvudförhandlingar i mål av enkel beskaffenhet
i hovrätterna och därmed även av hovrätternas arbetsbörda.

Gällande rätt m. m.

Den 1 juli 1984 trädde ett flertal ändringar på processlagstiftningens område i
kraft (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152). Bl. a. infördes vidgade möjligheter
för överrätterna att avgöra mål på handlingarna. I fråga om brottmål finns
för hovrätternas del den aktuella bestämmelsen i 51 kap. 21 § RB. Enligt den
nya lydelsen av lagrummet får hovrätt avgöra brottmål utan huvudförhandling
bl. a. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till annan påföljd
än böter - vilket gällde tidigare - eller villkorlig dom eller dessa påföljder i
förening.

Med de påföljder som nu nämnts likställs i detta sammanhang vite samt
förordnande att en tidigare ådömd påföljd skall avse även ett nytt brott, dock
inte om det samtidigt är fråga om att förverka en villkorligt medgiven frihet
från fängelsestraff (51 kap. 21 § andra stycket). De övriga fall där hovrätten
får avgöra mål utan huvudförhandling är 1. om talan av åklagaren förs endast
till den tilltalades förmån, 2. om talan, som förs av den tilltalade, biträtts av
motparten, 3. om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad samt 4. om den
tilltalade skall frikännas eller det inte finns anledning att döma till någon
påföljd (51 kap. 21 § första stycket).

Såsom ett nytt tredje stycke i paragrafen infördes vid samma tillfälle en
regel som saknade motsvarighet dessförinnan. Där sägs nu att om en part - i
sådana fall som enligt första stycket får avgöras utan huvudförhandling - har
begärt huvudförhandling skall sådan hållas, om det inte är uppenbart

obehövligt. Före lagändringen år 1984 hade parterna inte något inflytande 1

JuU

1985/86:5

1 Riksdagen 1985/86. 7sami. Nr 5

över valet av handläggningsform.

I den proposition som låg till grund för 1984 års lagstiftningsärende (s. 51
och s. 85) fördes ingen närmare argumentation för förslaget att ge part en mer
eller mindre ovillkorlig rätt till huvudförhandling även i enkla bötesmål. I det
bakomliggande utredningsförslaget av rättegångsutredningen (Ds Ju 1983:1,
s. 62 ff) uttalades att det avgörande för om huvudförhandling skall hållas i ett
brottmål i princip måste vara om utredningen blir tillfredsställande utan
huvudförhandling och vidare att huvudregeln för brottmål - liksom enligt
tidigare gällande regler - borde vara att målen avgörs efter huvudförhandling.
Vissa nya avsteg från huvudprincipen ansågs dock kunna göras. Syftet
med förslaget var att få till stånd en rationellare och mindre kostnadskrävande
ordning för processen i överrätterna. Främst med hänsyn till kraven på
rättssäkerhet ansåg utredningen att regeln om rätt att på begäran få till stånd
huvudförhandling i hovrätten borde komma till klart uttryck i lagen.
Utredningen menade att en sådan regel i stort sett endast torde innebära en
kodifiering av praxis.

1984 års ändring innebar således dels en viss utvidgning av hovrätts
möjligheter att avgöra brottmål på handlingarna jämfört med tidigare, dels
en vidgad möjlighet för parten att påverka hovrättens handläggningsordning.

Möjligheterna för en hovrätt att avgöra ett brottmål på handlingarna styrs
inte bara av bestämmelserna i 51 kap. 21 § RB. Förutom reglerna om
tilltrosbevisning i 51 kap. 23 § RB måste beaktas bestämmelserna om när den
tilltalade skall infinna sig personligen (21 kap. 2 § RB) och när förnyad
bevisupptagning skall ske (35 kap. 13 § andra stycket RB). Enligt det senare
lagrummet skall, om part yrkar det, förnyad bevisupptagning ske om detta
inte saknar betydelse. Om en part åberopat helt ny muntlig bevisning i
hovrätten, kan huvudförhandling undvaras endast om bevisningen kan
avvisas med stöd av 35 kap. 7 § RB, dvs. bl. a. om det erbjudna beviset
uppenbart skulle bli utan verkan.

Pågående utredningsarbete

Bestämmelsen i 51 kap. 21 § tredje stycket rättegångsbalken om rätt för part
att på begäran få huvudförhandling i hovrätt föreslogs av rättegångsutredningen
(Ju 1977:06) i betänkandet (Ds Ju 1983:1) Processen i överrätt -Några delreformer.

Rättegångsutredningens kvarvarande arbete avser främst rättegången i
överinstanserna. I detta arbete kommer, enligt vad utskottet har erfarit,
hovrättsprocessen att granskas i ett vidare systematiskt sammanhang, och
frågan om en eventuell justering av det aktuella lagrummet ligger inom
ramen för detta arbete. Arbetet beräknas vara avslutat under år 1986.

JuU 1985/86:5

Den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna

Enligt artikel 6 i konventionen har envar, som är anklagad för brott, rätt till
en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och
opartisk domstol. Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall som
en minimirättighet ha bl. a. rätten att försvara sig personligen eller genom
rättegångsbiträde, som han själv har utsett.

Artikel 6 nämner inte rätten att få ett brottmål prövat i mer än en instans.
När det faktiskt finns en högre instans som kan ompröva en dom torde
emellertid bestämmelserna i artikel 6 i konventionen vara tillämpliga på
proceduren även i denna instans. Huruvida konventionen i högre instans
kräver en muntlig förhandling med parternas medverkan torde vara beroende
av karaktären av den prövning som sker i den högre instansen. Är
prövningen begränsad till rättsliga aspekter och sker ingen ändring av
underrättens dom till den tilltalades nackdel, har i den europeiska domstolens
praxis en muntlig förhandling inte ansetts nödvändig enligt artikel 6.

En bestämmelse om rätt att överklaga brottmålsdom till högre instans har
nyligen införts genom protokoll nr 7 till konventionen (artikel 2). Undantag
från rätten till omprövning får göras för bl. a. mål om mindre grova
gärningar. Artikel 2 reglerar inte frågan huruvida muntlig förhandling skall
förekomma även i överrätt. Protokollet har ännu inte trätt i kraft, men
riksdagen har godkänt protokollet (prop. 1984/85:123, JuU 31, rskr. 305),
och regeringen har den 3 oktober 1985 beslutat att Sverige skall ratificera det.

Den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna har i juli
1985 till prövning tagit upp ett klagomål mot Sverige, som gäller att
klaganden inte har fått muntlig förhandling i ett bötesmål inför hovrätten.
Kommissionens rapport kan väntas under år 1986.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från riksåklagaren,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten
för Övre Norrland och Sveriges Advokatsamfund. Yttrande har också
inkommit från Svea hovrätt. Riksåklagaren har överlämnat yttranden även
från överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt och cheferna för länsåklagarmyndigheterna
i Uppsala län, Jönköpings län, Älvsborgs län samt
Norrbottens län.

Remissinstanserna intar över lag en avvisande hållning till motionsförslaget;
endast hovrätten för Västra Sverige uttalar sig i tillstyrkande riktning.

Riksåklagaren (RÅ) erinrar om rättegångsutredningens motiv för den
föreslagna lagändringen. RÅ delar utredningens uppfattning att den ifrågavarande
möjligheten för parterna att påverka handläggningsformen i hovrätten
bör finnas för att tillgodose erforderliga rättssäkerhetskrav. För en
ändring i enlighet med vad som yrkas i motionen måste därför, menar RÅ,
finnas starka skäl.

JuU 1985/86:5

RÅ anför vidare:

JuU 1985/86:5

I motionen hävdas att den ifrågavarande regeln medfört en ökning av antalet
huvudförhandlingar i mål av enkel beskaffenhet, vilket i sin tur lett till en
ökning av hovrätternas arbetsbörda. Jag saknar för egen del möjlighet att
bedöma riktigheten av påståendet. I samtliga av mig inhämtade remissyttranden
uttalas emellertid att någon nämnvärd ökning av antalet huvudförhandlingar
av ifrågavarande slag inte har kunnat förmärkas. Såsom framhålls i
yttrandena av cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Jönköpings län och i
Älvsborgs län måste i sammanhanget också beaktas att bestämmelsen endast
gällt under en kort tid. Enligt min uppfattning saknas tillräckligt underlag för
att konstatera om tillämpningen av regeln inneburit några olägenheter av
sådan tyngd att en ändring redan nu bör tas under övervägande.

RÅ avstyrker bifall till motionen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig dela den uppfattning som
uttryckts i förarbetena till den aktuella lagregeln samt uppger att bestämmelsen
under den korta tid som den har tillämpats inte för någon av hovrättens
avdelningar fört med sig någon nämnvärd olägenhet. Från ett par avdelningar
har uppgetts att huvudförhandling hållits i ett mindre antal mål där en
begäran härom tidigare möjligen skulle ha avslagits.

Utifrån de erfarenheter som hittills gjorts i hovrätten och med hänsyn till
att regeln gällt under endast kort tid avstyrker hovrätten bifall till motionen.

Hovrätten för Västra Sverige å sin sida är närmast benägen att förorda en
lagändring i enlighet med motionärens intentioner trots att den aktuella
regeln varit i kraft endast en kortare tid och trots att dess inverkan på
arbetsförhållandena är svårbedömd utan en fördjupad granskning. Alternativt
bör den genom motionen väckta frågan överlämnas till rättegångsutredningen
för närmare övervägande i dess fortsatta arbete med en översyn av
överrättsprocessen.

Hovrätten redogör bl. a. för en viss minskning av antalet på handlingarna
avgjorda mål i hovrätten, för kostnaderna för huvudförhandlingsmål och för
den ökade måltillströmningen till hovrätterna under åren 1977-1984 och
anför därefter sammanfattningsvis följande.

Mot denna bakgrund kan det finnas anledning att se den i motionen upptagna
frågan i ett vidare sammanhang, nämligen i förhållande till spörsmålet vilken
hovrättens uppgift framgent bör vara i instanssystemet. Den redan stora
hovrättsorganisationen kan inte förväntas bli utbyggd ytterligare. Här är inte
platsen att överväga hur en reform skall gestalta sig. Hovrätten menar
emellertid att ett nödvändigt inslag i reformarbetet är att överväga om inte
åtminstone i mål av mindre vikt hovrättens prövning av sakfrågor på något
sätt bör begränsas med bibehållande av en oinskränkt prövning av rättsfrågor.
Mycket tyder sålunda på att hovrätternas framtida arbete med avseende
på dessa mål mer måste inriktas på en överprövning av tingsrätternas
rättstillämpning än på en fullständig omprövning av deras avgöranden. Mot
denna svårfrånkomliga utveckling synes onekligen strida införandet år 1984
av den i princip ovillkorliga rätten för part att få till stånd huvudförhandling i
det enklaste bötesmål.

Hovrätten för Övre Norrland uppger att det vid hovrätten inte finns något
som tyder på en ökad benägenhet från tilltalade att begära muntlig

förhandling i mål av enkel beskaffenhet. Den nya lydelsen av 51 kap. 21 §
tredje stycket RB har vid hovrätten inte lett till att den i och för sig redan
tidigare för stora arbetsbördan ökat. Emellertid säger sig hovrätten inte
kunna bedöma om så är fallet vid andra hovrätter, varför ett närmare
studium kanske kunde vara påkallat. I avvaktan på rättegångsutredningens
förslag om överrättsprocessen är det dock enligt hovrättens mening inte
erforderligt med någon åtgärd. Hovrätten avstyrker motionsyrkandet.

Hovrätten redovisar i yttrandet en uppställning över andelen mål som har
avgjorts på handlingarna i procent av samtliga i sak avgjorda brottmål
omedelbart före och efter lagändringen den 1 juli 1984. Uppställningen
bygger på domstolsverkets statistik över avgjorda brottmål i hovrätterna.

Hovrätt	1983	1984 första halvåret	1984 andra halvåret	1985 första kvartalet
Svea hovrätt	31,4	31,3	33,1	32,8
Göta hovrätt	32,3	36,6	38,1	37,0
Hovrätten över
Skåne och Blekinge	34,3	36,7	40,0	33,3
Hovrätten för
Västra Sverige	38,0	36,1	33,5	30,6
Hovrätten för
Nedre Norrland	26,6	19,3	24,7	29,2
Hovrätten för
Övre Norrland	27,8	33,5	28,4	30,9
Samtliga	32,7	33,1	33,9	32,7

Hovrätten anför i yttrandet också bl. a. följande.

Som det anges i motionen gav ordalydelsen i 51 kap. 21 § RB före
lagändringen 1984 inte parterna något inflytande över valet av handläggningsform.
Processlagberedningen (NJA II 1943 s. 607 f) framhöll visserligen
att stor vikt måste tillmätas framställning från part, särskilt den tilltalade,
om huvudförhandling. Beredningen tilläde emellertid att hovrätten alltid
hade att pröva huruvida med hänsyn till utredningen, kostnaderna för
enskild, motpart och det allmänna m. m. huvudförhandling borde komma till
stånd.

Det förhåller sig därför onekligen så att ordalydelsen i den nya regeln i
tredje stycket av 51 kap. 21 § RB ger parterna ett mer direkt inflytande över
handläggningsformen än vad som tidigare framgick av lagtext och förarbeten.

Som också nämnts i motionen uttalade dock rättegångsutredningen (Ds Ju
1983:1 s. 65 f) i sitt förslag till ny lydelse av 51 kap. 21 § RB att det nya tredje
stycket endast innebar en kodifiering av gällande praxis. Det kan bekräftas
att detta uttalande är riktigt såvitt angår tillämpningen vid denna hovrätt.
Hovrätten har ansett och anser att straffprocessrättsliga grundsatser talar för
att mycket stor vikt måste fästas vid en parts önskemål om huvudförhandling.
Den nyinförda regeln ger enligt hovrättens uppfattning tillräckligt utrymme
för att, trots yrkande från part, avgöra målet på handlingarna då en muntlig
handläggning inte fyller någon funktion.

Det är emellertid inte otänkbart att olika hovrätter och hovrättsavdelningar
tidigare inte alltid har tillmätt parts önskemål samma betydelse som
rättegångsutredningen antagit. I en av Welamson i Rättegång VI, 2
upplagan, s. 121 not 3 nämnd undersökning har t. ex. konstaterats att det år
1968 förelåg betydande skillnader mellan olika avdelningar vid Svea hovrätt

JuU 1985/86:5

när det gällde frekvensen av handlingsavgöranden. En av Lars Heuman
företagen undersökning av 500 brottmål avgjorda efter föredragning vid en
av hovrätterna (i den år 1983 utgivna boken ”Skriftligt hovrättsförfarande i
brottmål”) synes också bekräfta att den praxis som har kunnat utläsas genom
denna undersökning inte stämt överens med den ordning som tillämpats vid
denna hovrätt (se t. ex. s. 97, 110, 135).

Sveriges Advokatsamfund avstyrker bifall till motionen. Som skäl härför
anför samfundet att det enligt samfundets uppfattning från principiell
synpunkt är önskvärt att part får möjlighet att påverka handläggningen av sin
sak genom att utverka huvudförhandling i hovrätt även om målet till synes
kan vara bagatellartat. Den utformning som stadgandet i 51 kap. 21 §
rättegångsbalken erhöll genom 1984 års lagstiftning tillgodoser enligt samfundet
detta önskemål, och anledning saknas därför att genomföra den i
motionen föreslagna ändringen.

Svea hovrätt uppger att erfarenheterna vid hovrätten är likartade med dem
som redovisas i yttrandet från hovrätten för Västra Sverige. Framför allt har
antalet huvudförhandlingar i bagatellartade trafikmål av typen hastighetsöverträdelse
och rödljuskörningar ökat.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion med begäran att hovrätterna
skall få större möjligheter att avgöra enklare brottmål utan huvudförhandling;
i det syftet föreslås i motionen att 51 kap. 21 § tredje stycket
rättegångsbalken (RB) skall upphävas.

Enligt den nya lydelsen av lagrummet får hovrätt avgöra brottmål utan
huvudförhandling bl. a. om det inte finns anledning att döma den tilltalade
till annan påföljd än böter - vilket gällde tidigare - eller villkorlig dom eller
dessa påföljder i förening. Med de påföljder som nu nämnts likställs i detta
sammanhang vite samt förordnande att en tidigare ådömd påföljd skall avse
även ett nytt brott, dock inte om det samtidigt uppkommer fråga om att
förverka en villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff.

De övriga fall där hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling är 1. om
talan av åklagaren förs endast till den tilltalades förmån, 2. om talan, som förs
av den tilltalade, biträtts av motparten, 3. om det är uppenbart att vadetalan
är ogrundad samt 4. om den tilltalade skall frikännas eller det inte finns
anledning att döma till någon påföljd.

Såsom ett nytt tredje stycket i paragrafen infördes vid samma tillfälle en
regel som saknade motsvarighet dessförinnan. Där sägs nu att om en part - i
sådana fall som får avgöras utan huvudförhandling - har begärt huvudförhandling
sådan skall hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.

I motionen görs gällande att det under den tid som den nya regeln har

JuU 1985/86:5

tillämpats har visat sig att parterna även i enkla bötesmål i ganska stor
omfattning begärt huvudförhandling i hovrätten och att antalet huvudförhandlingar
och därmed arbetsbördan i hovrätterna ökat på ett olyckligt sätt.
Motionären menar att en återgång bör ske till den tidigare gällande
ordningen, där hovrätten själv bestämde handläggningsformen på sakliga
grunder.

Motionen har remissbehandlats av utskottet. Remissinstanserna intar med
ett undantag en avvisande hållning till motionsförslaget. En genomgående
uppfattning bland dem som ställt sig avvisande är att den aktuella regeln inte
för dem har medfört någon påtaglig ökning av antalet huvudförhandlingsmål.
Denna uppfattning stöds av viss statistik i ärendet. Rättssäkerhetsintresset
understryks också. Såsom ett särskilt skäl för riksdagen att inte nu ta
ställning för ett avskaffande av regeln anförs att rättegångsutredningen (Ju
1977:06) arbetar med en översyn av frågan om bl. a. hovrättsprocessen i ett
större perspektiv.

Utskottet har också noterat att frågan om parts rätt till muntlig förhandling
i en svensk överinstans för närvarande är aktuell vid den europeiska
kommissionen för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet vill för sin del - mot bakgrund av de upplysningar som
framkommit vid remissbehandlingen och de överväganden som pågår i fråga
om rättegången i överrätt i annat sammanhang - inte för närvarande förorda
någon ändring i det avseende som aktualiseras i motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1984/85:967.

Stockholm den 19 november 1985

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Helge Klöver (s), Gunilla
André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s),
Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Svensson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Göran Ericsson (m), Eva
Johansson (s) och Rune Backlund (c).

JuU 1985/86:5

gotab Stockholm 1985 83480