om räntesatserna i växel- och checklagarna (Betänkande 1982/83:LU1 Lagutskottet)

LU 1982/83

Lagutskottets betänkande
1982/83:1

om räntesatserna i växel- och checklagarna
Ärendet

I motion 1981/82:1236 av Eric Hägelmark m. fl. (fp, c, m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs angående räntesatserna i växel- och checklagarna.

Motionärerna erinrar om att dröjsmålsräntan enligt växel- och checklagarna
endast är 6 %. Enligt motionärerna innebär denna låga räntesats att
det är lönsamt för en gäldenär att söka förhata en betalning. I motionen
hänvisas vidare till att Sverige är bundet av internationella konventioner på
området och därför inte ensidigt kan justera räntesatsen i växel- och
checklagarna. Motionärerna föreslår att Sverige skall aktivt verka för att få
till stånd en ändring i konventionerna, så att räntesatserna i växel- och
checklagarna kan göras överensstämmande med räntesatserna i räntelagen.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från Riksbanksfullmäktige,
Kommerskollegium, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges hantverks-
och industriorganisation - Familjeföretagen (SHIO), Sveriges föreningsbankers
förbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen och Finansbolagens förening. Kommerskollegium
har bifogat yttranden från handelskamrarna i Stockholm och
Malmö.

Gällande bestämmelser

Växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131) trädde i kraft den 1
november 1932. Båda lagarna grundar sig på internationella konventioner,
1931 års Genévekonventioner om gemensam växellag resp. checklag.

Såväl växellagen som checklagen innehåller bestämmelser om ränta. Om
betalning av växel inte görs på förfallodagen äger växelinnehavaren väcka
återgångskrav mot överlåtaren av växeln, utställaren och andra växelgäldenärer.
Enligt 48 § växellagen har växelinnehavaren rätt att av den mot vilken
han väcker återgångskrav erhålla bl. a. ränta från förfallodagen efter en
räntesats av 6 %. Vidare har enligt 49 § den som löst in en växel rätt att av
dem, som i förhållande till honom svarar för växeln, få ränta på det belopp
som han betalt efter samma räntesats av 6 %. På motsvarande sätt äger den
som enligt checklagen väcker återgångskrav resp. inlöser check att få ränta
efter en fast räntesats av 6 % (45 och 46 §§ checklagen).

I de båda Genévekonventionerna finns motsvarande räntebestämmelser.

1 Riksdagen 1982/83. 8 sami. Nr 1

LU 1982/83:1

Enligt en särskild artikel i de båda konventionerna har konventionsstat rätt
att byta ut den ränta som föreskrivs i konventionen mot vad som utgör laga
ränta i konventionsstaten. Ett sådant utbyte av ränta måste dock grundas på
ett förbehåll som konventionsstaten tillkännagivit vid tidpunkten för sin
ratifikation eller anslutning. Något sådant förbehåll gjorde Sverige inte i
samband med tillträdet till konventionerna. Sverige är således bundet av
konventionernas räntebestämmelser.

När det gäller de grundläggande bestämmelserna i övrigt om ränta på
fordran återfanns dessa tidigare i 9 kap. 10 § handelsbaden (HB) och 6 §
lagen om skuldebrev. Reglerna i HB innebar att gäldenär, som på
betalningsdagen var i dröjsmål med betalningen, var skyldig att utge ränta
även om avtal därom inte hade träffats. Löpte skulden med ränta redan före
förfallodagen utgick dröjsmålsränta enligt 6 § skuldebrevslagen med samma
räntesats som tidigare. Var ränta tidigare ej utfäst men förfallodagen
bestämd började enligt 9 kap. 10 § HB dröjsmålsränta utgå omedelbart och
efter en räntesats av 6 %. Var förfallodagen obestämd krävdes däremot att
gäldenären blev delgiven stämning till domstol för att ränta skulle börja utgå.
Dessutom var räntesatsen i detta fall något lägre, nämligen 5 %.

Bestämmelserna i HB och skuldebrevslagen har med verkan fr. o. m. den
1 januari 1976 ersatts av en ny räntelag (1975:635). Lagen är tillämplig på
penningfordran inom förmögenhetsrättens område i den mån annat inte är
avtalat eller särskilt föreskrivet.

Räntelagen innehåller i första hand regler om dröjsmålsränta. Sådan ränta
skall beräknas efter - i stället för de tidigare fasta räntesatserna 5 eller 6 % -en räntesats motsvarande riksbankens diskonto, ökat med fyra procentenheter
(6 §). För fordran vars förfallodag är bestämd i förväg utgår
dröjsmålsräntan från förfallodagen (3 §). Om förfallodagen inte är bestämd i
förväg skall dröjsmålsräntan börja löpa en månad från den dag borgenären
har avsänt räkning eller framställt krav på betalning på annat sätt (4 §).
Räntelagen innehåller också en bestämmelse om s. k. avkastningsränta, dvs.
ränta på betalning som skall återgå i samband med att avtal hävs till följd av
betalningsmottagarens kontraktsbrott eller av liknande anledning. Avkastningsräntan
motsvarar riksbankens diskonto med tillägg av två procentenheter
(5 §).

Riksbankens diskonto är f. n. 10 %. Dröjsmålsräntan är således i dag 14 %
och avkastningsräntan 12 %.

I samband med räntelagens införande ändrades en rad olika lagar som
innehöll speciella bestämmelser om ränta. Några ändringar gjordes dock inte
i växellagen och checklagen.

LU 1982/83:1

Tidigare behandling

Till grund för räntelagen låg ett av köplagsutredningen avgivet betänkande
(SOU 1974:28) Räntelag. I betänkandet behandlade utredningen även
räntesatserna i växel- och checklagarna. Utredningen ansåg att vid återgångskrav
i anledning av att växel eller check inte infrias torde det i och för sig
vara motiverat att betrakta räntan som dröjsmålsränta. Om inte 1931 års
konventioner lagt hinder i vägen skulle enligt utredningen en anpassning till
räntelagens system genom en hänvisning till 6 § sistnämnda lag ha synts mest
följdriktig.

Utredningen uttalade vidare följande.

Den låga växelräntan anses innebära en nackdel för bankerna, eftersom
det av dessa tillämpade växeldiskontot sedan många år legat över 6 %. Vid
acceptantens dröjsmål med växelns betalning har detta inneburit att
växelräntan - före förfallodagen i form av diskonto - blivit lägre efter än före
förfallodagen. Enligt vad som upplysts för utredningen har detta också i
praktiken medfört olägenheter, bl. a. att växlar i stor utsträckning betalas
först efter förfallodagen, så kort tid som möjligt innan protesttiden utgår. I
och för sig talar alltså starka sakliga skäl för att räntebestämmelserna i de här
diskuterade lagarna ändras, så att dröjsmålsräntan blir rörlig och kommer i
nivå med den som föreslås för den allmänna räntelagens del.

I proposition 1975:102 med förslag till ny räntelag konstaterade departementschefen
(s. lil) att så länge Sverige är bundet av 1931 års konventioner
kan någon ändring i de ifrågavarande räntebestämmelserna inte göras. Enligt
hans mening var det inte motiverat att då frånträda konventionerna enbart
för att kunna anpassa växel- och checkräntan till de allmänna bestämmelserna
i räntelagen. I de andra nordiska länderna, där motsvarande problem
förelåg, hade man inte heller några planer på att vidta någon åtgärd
beträffande växel- och checklagskonventionerna. Att frågan fick anstå
uteslöt enligt departementschefen givetvis inte att den kunde komma att tas
upp i annat sammanhang.

Vissa uppgifter om räntesatser

Vid ikraftträdandet av växel- och checklagarna var diskontot i Sverige
31/2%. Under 1970-talet har diskontot höjts från 5 % (från november 1971
till april 1974) till som högst 9 % (från november 1979). Härefter har
diskontot varit som högst 12 % (från januari till oktober 1981). F. n. är, som
ovan nämnts, diskontot 10 %.

Riksbanksfullmäktige har till sitt remissvar fogat en förteckning över
räntesatserna i ett antal länder (se bilaga). Av förteckningen framgår att även
den internationella ränteutvecklingen sedan 1975 har uppvisat en stigande
tendens. Under den allra senaste tiden har dock diskontosänkningar
genomförts i flera länder.

LU 1982/83:1

Remissyttranden

Samtliga remissinstanser tillstyrker motionen. I remissvaren anförs bl. a.
följande.

Riksbanksfullmäktige framhåller att de av köplagsutredningen år 1974
påtalade olägenheterna snarast har ökat till följd av höjningen av den
allmänna räntenivån. Även enligt fullmäktiges mening föreligger starka
sakliga skäl för att söka åstadkomma en höjning av räntesatserna i växel- och
checklagarna. Eftersom de internationella räntesatserna haft ungefär samma
utveckling som i Sverige torde förutsättningar föreligga för att vinna
anslutning av flera länder för en ändring av 1931 års konventioner.
Fullmäktige tillstyrker således vad som anförts i motionen.

Svenska handelskammarförbundet och Skånes handelskammare anser i
likhet med motionärerna att den föreskrivna räntesatsen i växel- och
checklagarna är för låg jämfört med dagens diskonto. Såvitt det är bekant för
dessa remissinstanser upplever dock kreditgivarna inte frågan som något
större problem. Förbundet och handelskammaren är positivt inställda till att
en ändring i växel- och checklagarna kommer till stånd men är införstådda
med att denna kan ske först efter en internationell konventionsändring.

Sveriges föreningsbankers förbund ansluter sig helt till det ovan (s. 3)
citerade uttalandet av köplagsutredningen och är därför positivt inställt till
att sådana åtgärder vidtas som möjliggör att den konventionsbundna växelresp.
checkräntan kan höjas.

LRF påpekar att nuvarande räntenivå är väsentligt högre än vid
räntelagens tillkomst 1975. Enligt LRF är det rimligt att eftersträva en
ändring av de internationella konventionerna.

Svenska bankföreningen är väl medveten om de svårigheter det innebär att
frånträda 1931 års konventioner eller att få till stånd ändringar i dessa som
möjliggör ändringar i de svenska lagarna. Bankföreningen kan emellertid för
sin del endast se positivt på att det frrn svensk sida vidtas åtgärder för en
anpassning av växel- och checkräntan till ett realistiskt ränteläge. Det
internationella ränteläget är - och har länge varit - sådant att det kan finnas
förutsättningar för att man också i andra länder vill medverka till en
anpassning av växel- och checkräntan. Det finns därför skäl för en sondering
från svensk sida om möjligheterna därtill.

Finansbolagens förening framhåller att det är uppenbart att den lagstadgade
räntan å 6 % i växel- och checklagarna inte är anpassad till en nivå, som
medför att räntan fyller avsedd funktion. Föreningen föreslår därför att det
från svensk sida vidtas åtgärder som leder till en anpassning av den aktuella
räntan.

LU 1982/83:1

Fråga om översyn av Genévekonventionerna

Under ett möte i juni 1982 med Europarådets expertkommitté för
internationell handelslagstiftning framförde den svenska delegaten att det
kunde vara av värde att undersöka de problem som de båda Genévekonventionerna
om gemensam växellag resp. checklag för med sig. Senare
erbjöd sig den svenska delegationen till Europarådets huvudkommitté för
juridiskt samarbete (CDCI) att utarbeta en preliminär promemoria i ämnet
för granskning inom CDCI.

Inom justitiedepartementet har den 11 oktober 1982 färdigställts en
promemoria som är avsedd att ligga till grund för en preliminär diskussion
inom CDCI. I promemorian behandlas dels vissa problem som uppstått vid
tillämpningen av konventionerna, dels vissa tekniska frågor om hur en
eventuell revision av konventionerna skall kunna komma till stånd. Bland de
problem som tas upp i promemorian är problemet med den fasta, låga
räntesats som konventionerna innehåller och som enligt promemorian gör
det fördelaktigt för en betalningsansvarig part att dröja med betalningen.

Utskottet

Om en växel inte betalas på förfallodagen har enligt växellagen innehavaren
av växeln rätt att väcka återgångskrav mot överlåtare av växeln,
utställare och andra växelgäldenärer. Växelinnehavaren kan därvid kräva
bl. a. 6 % ränta från förfallodagen. Den som löser in en växel har rätt att av
dem som i förhållande till honom svarar för växeln få ränta på det utbetalade
beloppet efter en räntesats av 6 %. På motsvarande sätt har den som enligt
checklagen väcker återgångskrav eller löser in en check rätt att få ränta efter
6%.

Växel- och checklagarna grundar sig på två internationella konventioner,
1931 års Genévekonventioner om gemensam växel- resp. checklag. De i det
föregående redovisade räntebestämmelserna har sin motsvarighet i konventionerna.

I motionen hävdas att dröjsmålsräntan i växel - och checklagarna är för låg.
Med dagens allmänna ränteläge är det enligt motionärerna närmast lönsamt
för en växel- eller checkgäldenär att förhala en betalning. Motionärerna
förordar att regeringen skall få i uppdrag att verka för att en ändring i växeloch
checkkonventionerna kommer till stånd.

Utskottet erinrar till en början om att de generella bestämmelserna om
ränta på penningfordran inom förmögenhetsrättens område fick en ny
utformning år 1976 genom tillkomsten av en ny räntelag. Enligt räntelagen
skall dröjsmålsränta beräknas efter en räntesats motsvarande riksbankens
diskonto, ökat med fyra procentenheter. Diskontot är f. n. 10 % och
dröjsmålsräntan följaktligen 14 %.

LU 1982/83:1

Orsaken till att räntesatserna i växel- och checklagarna inte ändrades i
samband med tillkomsten av räntelagen var att sådana ändringar förutsatte
att Sverige frånträdde 1931 års konventioner. I lagstiftningsärendet fann man
det inte då motiverat att frånträda konventionerna enbart för att kunna
anpassa växel- och checkräntan till bestämmelserna i räntelagen.

Det är enligt utskottets mening uppenbart att den låga växel- och
checkräntan innebär nackdelar för växel- och checkborgenärer. Utskottet
delar därför motionärernas uppfattning att man bör försöka åstadkomma en
höjning av räntan. Eftersom det inte heller i dag kan anses motiverat att
Sverige enbart av ränteskäl frånträder växel- och checkkonventionerna synes
ingen annan möjlighet föreligga än att söka få till stånd en ändring av
konventionerna. Motionärernas förslag härom har också tillstyrkts av
samtliga instanser som beretts tillfälle att yttra sig över motionen.

Som framgår av det ovan anförda (s. 5) har, sedan motionen väcktes,
frågan om en revision av konventionerna på svenskt initiativ tagits upp inom
Europarådets huvudkommitté för juridiskt samarbete (CDCI). Inom
justitiedepartementet har i dagarna färdigställts en promemoria i ämnet som
är avsedd att ligga till grund för en preliminär diskussion inom CDCI. Med
hänsyn härtill finns det enligt utskottets mening inte behov av några särskilda
åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionen. Utskottet
förutsätter härvid att man även i fortsätningen kommer att från svensk sida
aktivt verka för att söka få till stånd en revision av konventionerna.

På anförda skäl hemställer utskottet

att riksdagen avslår motion 1981/82:1236.

Stockholm den 9 november 1982

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Mona S:t Cyr (m), Marianne
Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Allan Ekström (m),
Sigvard Persson (c) och Per Israelsson (vpk).

LU 1982/83:1 7

Bilaga

Räntesatser i ett antal länder åren 1975, 1977, 1979 och 1981

Räntesatserna är beräknade som årsgenomsnitt och uttryckta i procentenheter.

	1975		1977		1979		1981
Diskonto	Prime rate	Diskonto	Prime rate	Diskonto	Prime rate	Diskonto	Prime rate
USA	6,23	7,86	5,56	6,82	10,38	12,67	13,42	18,87
Storbritannien	10,75	11.38	8,17	9.65	13,96	14,92	12,50*)	14,25
Tyskland	4,42	8,79	3,46	6,84	4,50	7,62	7,50	13,83
Schweiz	4,25	7,77	1,75	6,18	1,17	5,07	4,92	8,56
Sverige	6,64	10,80	8,00	12,87	7,11	12,01	11,68	17,50

*) Diskontot upphörde att noteras i Storbritannien den 20 augusti 1981.

Med prime rate avses den lägsta utlåningsränta som bankerna erbjuder sina bästa
kunder, dvs. där säkerheterna är förstklassiga.