om produktansvar m.m. (Betänkande 1983/84:LU8 Lagutskottet)

LU 1983/84:8

Lagutskottets betänkande
1983/84:8

om produktansvar m. m.

Ärendet

I ärendet behandlar utskottet tre motioner vari tas upp frågor om lagstiftning
om produktansvar och om obligatorisk ansvarsförsäkring för
kemikalieskador. Motionerna är

1981/82:2082 av Britta Hammarbacken m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen hemställa att ett försäkringssystem för kemikalieområdet
utformas,

1982/83:1095 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära utredning och förslag till ett system med
ansvarsförsäkring för kemikalier,

1982/83:1766 av Magnus Persson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen begär
att regeringen förelägger riksdagen förslag till lagstiftning om produktansvar.

Motionerna

Motion 1981/82:2082

Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motion 1981/82:2080 vari
tagits upp olika frågor om bl. a. tryggare kemikaliehantering. Motionärerna
anser att produktkontrollverksamheten bör kompletteras med ett särskilt
obligatoriskt försäkringssystem. Systemet kan enligt motionärerna
byggas upp på ett sätt som liknar den ansvarsförsäkring som finns för bilar.

Motion 1982/83:1095

Motiveringen till yrkandet i motionen återfinns i motion 1982/83:1094
som behandlar frågor om naturresurs- och miljöpolitik. I sistnämnda
motion anförs att en utökad produktkontrollverksamhet bör kompletteras
med ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring. Ett sådant system
skulle enligt motionärerna leda till en minskning av mängden farliga eller
osäkra kemikalier, en bättre kontroll av de produkter som säljs och används
samt bättre möjligheter till ersättning för den som drabbas av de
kemiska produkternas negativa effekter. Motionärerna anser att tillverkare
och importörer av kemikalier kan åläggas att ta en ansvarsförsäkring för
sin produkt. Försäkringsbolagen bör sätta premien efter hur väl företagen
har angivit produktens innehåll. Vidare bör premien bedömas efter vilka
vetenskapliga undersökningar etc. som företaget kan redovisa. En ytterli -

1 Riksdagen 1983/84. 8 sami Sr 8

LU 1983/84:8

gare faktor sorn bör inverka på premien är om företaget dittills visat sig
komma med såväl säkra produkter som korrekta redovisningar av gjorda
undersökningar.

Genom den föreslagna ordningen får man enligt motionärerna ett ekonomiskt
styrmedel som komplement till produktkontrollen. Man utnyttjar
också ett etablerat och känt riskvärderingssystem, det privata försäkringsväsendet.
En försäkringslösning leder till att företagen blir mer angelägna
att undersöka och deklarera effekter hos olika kemikalier. Vidare kommer
försäkringsbolagen att ålägga tillverkare och importörer förhållningsregler
för hur kemikalierna skall hanteras för att försäkringen skall vara
tillämplig. Härigenom skulle det bli en skärpning av kemikaliehanteringen.
En naturlig följd av att tillverkaren och importören måste ta en försäkring
är vidare att de vill ha garanti för att nästa länk i kedjan hanterar
kemikalien på rätt sätt. Sannolikt finns förutsättningar för Sverige att föra
fram försäkringstanken också i europeiska eller andra internationella sammanhang.

Motion 1982/83:1766

1 motionen anförs inledningsvis att när det gäller skador som uppkommit
på grund av felaktiga produkter så är situationen oftast den att den
skadelidande inte står i något kontraktsförhållande till den som framställt
den skadebringande produkten och därför måste bära bevisbördan. Följden
blir att något skadestånd ofta inte utgår. Massproduktionen gör nämligen,
framhåller motionärerna, att konsumenten har svårt att visa att
producenten förfarit felaktigt. Avståndet mellan fabriken och konsumenten
kan vara långt. Konsumenten saknar ofta kännedom om de närmare
förhållandena i fråga om produktionen. Slutligen kan det vara svårt för
konsumenten att veta exakt var felet ligger.

Motionärerna pekar på att den tekniska utveckling som skett under de
senaste åren har medfört att industriellt framställda eller bearbetade produkter
i allt större omfattning utsätter människor för risk att tillfogas
skador till person eller egendom. Orsaken härtill är att produkterna på
grund av sin beskaffenhet, kemiska sammansättning eller av annan orsak
innebär särskilda skaderisker. Detta kan gälla också produkter av förhållandevis
enkelt slag som används i det dagliga livet. Risken för skada ökas
också av att material och produktutveckling sker så snabbt att den enskilda
människan knappast har någon möjlighet att skaffa sig all nödvändig
information. Även utanför det industriella området har i viss mån en
motsvarande utveckling skett. Produkter som konsumenterna alltid betraktat
som ”naturliga” produceras nu under former som alltmera kommit
att likna industrins, frukt och grönsaker besprutas regelbundet, slaktdjur
medicineras osv. Det finns enligt motionärerna veterligt ingen svensk
statistik som direkt anger hur många skadefall som är produktrelaterade

LU 1983/84:8

men vissa punktundersökningar ger stöd för uppfattningen att åtskilliga
skadefall har åtminstone någon anknytning till produkten.

Motionärerna framhåller att man från samhällets sida försöker skydda
allmänheten mot de negativa konsekvenserna av denna utveckling bl. a.
genom produktkontroll. Full säkerhet mot skador kan emellertid långt
ifrån nås på detta sätt, och motionärerna anser att en möjlighet till skadestånd
kan utgöra ett värdefullt komplement till produktkontrollen när det
gäller att förebygga skador.

En särskild negativ faktor är enligt motionärerna att en skadelidande
enligt gällande rätt inte har möjlighet att få ersättning för utvecklingsskador,
dvs. skador för vilka risken vid tidpunkten för tillverkningen inte
kunde förutses ens av den främsta vetenskapliga och tekniska expertisen.
Eftersom risken för skada inte kunde förutses har naturligtvis den skadelidande
ingen möjlighet att göra gällande att tillverkaren förfarit vårdslöst.
Denne bär alltså inte något ansvar för sådana skador orsakade av hans
produkter utan den slutliga förlusten drabbar i princip den enskilde skadelidande.

Motionärerna anser att det anförda talar för att produktansvaret beträffande
personskador bör skärpas. Av denna anledning bör regeringen
snarast tillsätta en utredning som får i uppdrag att utarbeta ett förslag till
lagstiftning om produktansvar.

Gällande ordning

Med produktansvar avses i allmänhet skyldigheten — närmast för tillverkaren
— att utge ersättning när en tillhandahållen vara orsakar personskada
eller skada på annan egendom än varan själv.

Ett särdrag för produktansvar i jämförelse med det ansvar som annars
vilar på den som tillhandahåller varor är att den skadelidande och den
ansvarige ofta inte står i kontraktsförhållande med varandra. Sålunda kan
flera kommersiella led stå mellan tillverkare eller importör och den konsument
som drabbas av skadan. I sådana fall där ansvar för delaktigheten
kommer i fråga kan skadan drabba inte köparen utan någon i hans omgivning.

Ett annat särdrag för produktansvaret är den omfattning skadorna kan
få. Skadan av den enskilda produkten överstiger ofta produktens eget
värde. När det är fråga om masstillverkade varor kan skadorna uppgå till
väldiga belopp.

Någon svensk lagstiftning som uttryckligen behandlar produktansvaret
Finns inte. I atomansvarighetslagen (1968:45) Finns dock bestämmelser
som innebär att ansvar för atomskada i princip kan falla endast på innehavare
av atomanläggning.

Om en skada orsakas av en vara blir i princip de allmänna skadeståndsreglerna
i skadeståndslagen (1972:207) tillämpliga. Det innebär att den

LU 1983/84:8

skadelidande för att kunna erhålla skadestånd måste visa att tillverkaren
gjort sig skyldig till försummelse (culpa). Den skadelidande behöver dock
inte styrka att tillverkaren själv varit culpös. Enligt skadeståndslagen ansvarar
arbetsgivaren nämligen för culpa av alla sina anställda.

Som huvudregel för bevisbedömningen gäller att den skadelidande skall
styrka att orsakssammanhang föreligger mellan produkten och skadan, att
skadan orsakats av defekt i produkten samt att defekten vållats av någon
för vilken tillverkaren ansvarar. 1 många fall är det emellertid omöjligt att
fullgöra denna bevisskyldighet, eftersom tillverkaren ensam känner till de
fakta på grundval av vilka bedömningen skall ske. En viss bevisskyldighet,
eller i varje fall skyldighet att bidra till utredningen om skadans orsaker,
torde därför ligga även på tillverkare. Omfattningen av denna skyldighet
torde ha nära samband med vilket krav på aktsamhet hos tillverkaren som
kan ställas. Ju högre aktsamhetskravet sätts desto närmare till hands ligger
det att överflytta delar av bevisskyldigheten för sambandet skada—produkt—defekt—vållande
till tillverkaren. I rättspraxis har i vissa fall aktsamhetskravet
ställts mycket högt när det gäller i verklig mening industriell
produktion och det varit fråga om personskada. Härigenom har tillverkarens
ansvar närmat sig ett strikt ansvar, dvs. ett ansvar oavsett culpa.
Tanken att införa ett rent strikt ansvar på produktansvarsområdet har
högsta domstolen dock hittills avvisat (se rättsfallen NJA 1982 s. 380 och
1983 s. 118). Det kan tilläggas att rättspraxis i andra situationer ålagt strikt
ansvar för farlig verksamhet. Bl. a. har entreprenörer i vissa fall ansetts ha
ett strikt ansvar för skador av sprängningar.

Vart och ett av de led i tillverknings- och försäljningsprocessen som
hanterar varan svarar för egen och arbetstagarens culpa. Det har t. ex.
betydelse om defekten har sin grund i felaktig lagring hos något försäljningsled.
Importören kan dock ha ett särskilt ansvar. Enligt rättsfallet NJA
1977 s. 538 ansvarar den som importerat en produkt, avsedd för enskilt
bruk, för skada orsakad av sådana brister i produktsäkerheten, som skulle
medföra skadeståndsskyldighet för tillverkaren.

Näringsidkare kan teckna försäkring mot de ersättningsanspråk som
kan riktas mot dem på grund av produktansvar. Intresset i Sverige för
sådana försäkringar har enligt vad som framgår av produktansvarskommitténs
betänkande (SOU 1979:79) Produktansvar II Produktansvarslag
emellertid varit begränsat.

En skadelidande som inte enligt gällande bestämmelser kan få skadestånd
för produktskada kan dock i annan ordning få viss ersättning. Den
allmänna försäkringen ger sålunda en grundtrygghet. Den kompenserar
dock inte den skadelidande fullt ut. Av större betydelse är vissa försäkringsformer
vilka gäller till förmån för alla som skadas inom det område
resp. försäkringsform avser att täcka. Detta gäller arbetsskadeförsäkringen,
trygghetsförsäkringen, läkemedelsförsäkringen, patientförsäkringen
och trafikförsäkringen.

LU 1983/84:8

När någon drabbas av en personskada i arbetslivet till följd av en ur
säkerhetssynpunkt otillfredsställande produkt får han i flertalet fall ersättning
som beräknas enligt skadeståndsrättsliga normer från arbetsskadeförsäkringen
kompletterad med trygghetsförsäkringen. Ersättningen utgår
oberoende av vilka regler som gäller på produktansvarets område. Arbetsskadeförsäkringen
regleras av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
Rätt till ersättning enligt lagen föreligger vid arbetsskada, varmed förstås
skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. En för
den försäkrade förmånlig bevisregel gäller. Skada som han ådragit sig
anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare
skäl talar mot det. Trygghetsförsäkringen meddelas av ett konsortium av
försäkringsanstalter och täcker ett skadeståndsansvar för personskador
som arbetsgivaren har åtagit sig genom kollektivavtal. Genom trygghetsförsäkringen
blir den skadelidande i huvudsak berättigad till vad som
utgör skillnaden mellan en ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga
normer och den ersättning som utgår enligt arbetsskadeförsäkringen. Ansvaret
är strikt och den skadelidande behöver följaktligen inte styrka
vårdslöshet hos arbetsgivaren eller annan arbetstagare för att få ersättning.
Staten har utan att försäkra sig påtagit sig ett motsvarande ansvar genom
statens personskadeförsäkring.

En särskild typ av kollektiv ansvarsförsäkring är patientförsäkringen.
Den som drabbas av en produktskada när han genomgår sjukvård kan i de
flesta fall få ersättning enligt skadeståndsrättsliga grunder genom försäkringen.
Ersättning utgår oavsett om culpa kan läggas någon befattningshavare
inom sjukvården till last. Försäkringen meddelas av ett konsortium
av försäkringsanstalter och täcker den ersättningsskyldighet för personskador
som staten och landstingen åtagit sig. Det ersättningsansvar som
följer av patientförsäkringen har fått motsvarighet inom återstående delar
av den svenska sjukvården.

En i detta sammanhang särskilt intressant försäkring är läkemedelsförsäkringen.
Den försäkringen skiljer sig från de tidigare behandlade försäkringsformerna
därigenom att försäkringstagarna, företag som tillverkar
eller importerar läkemedel, också är de som eljest normalt skulle bära
produktansvaret för de varor som omfattas av försäkringen. Läkemedelsförsäkringen
innebär i huvudsak följande.

Det förutsätts att företag som tillverkar eller importerar läkemedel frivilligt
åtar sig att ersätta läkemedelsskada och att detta åtagande försäkras
hos ett särskilt konsortium. Ersättning enligt åtagandet utgår för läkemedelsskada
till följd av användning av läkemedel som tillverkare eller
importör, som har godkänt åtagandet, yrkesmässigt har lämnat ut här i
landet för förbrukning.

Med läkemedel förstås dels vad som täcks av läkemedelsförordningen
(1962:701), dels radioaktiva läkemedel även om förordningen inte är tilllämplig
på dessa. Något krav på att läkemedlet skall ha registrerats som

LU 1983/84:8

farmacevtisk specialitet uppställs inte.

Läkemedelsskada definieras som sjukdom eller annan skada av kroppslig
art som med övervägande sannolikhet har orsakats genom användningen
av läkemedel.

Åtagandet bygger på tanken att en riskvärdering skall ske. Det är inte
meningen att effekterna av förutsedda biverkningar skall ersättas annat än
när dessa i kvalitativt eller kvantitativt hänseende mera påtagligt avviker
från det normala. Ersättning utgår därför inte om läkemedelsskadan skäligen
hade bort godtas som en biverkan av läkemedlets användning med
hänsyn till dels möjligheten och anledningen för fackmannen att förutse
läkemedlets verkningar, dels arten och svårighetsgraden av sjukdom som
behandlingen har avsett, den skadades hälsotillstånd i övrigt, skadans
omfattning och andra omständigheter. Riskvärderingen är således helt
avgörande.

Smärre skador omfattas inte av åtagandet. Försäkringskonsortiets ansvar
är begränsat till högst 2 milj. kr. för varje skadad person.

När det slutligen gäller personskador till följd av motorfordonstrafik
och skadan är en följd av en defekt hos fordonet utgår ersättning från
trafikförsäkringen enligt bestämmelserna i tcäfikskadelagen (1975:1410).
Ersättning — i lagen kallad trafikskadeersättning — utgår för personskada
till alla skadelidande på rent objektiva grunder. För sakskada som tillfogas
motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon utgår ersättning
endast om skada vållats av annat fordon i samband med förandet av
det andra fordonet eller bristfällighet på det. För annan sakskada utgår
ersättning på rent objektiv grund; dock ej till försäkringstagaren.

Utredningar

Produktansvarskommittén

Som ovan nämnts har produktansvarskommittén år 1979 lagt fram ett
förslag till produktansvarslag (SOU 1979:79). I lagförslaget åläggs tillverkare
och importörer i gemen ett strikt produktansvar för personskador.
Från lagens tillämpning undantas bl. a. atomskada, läkemedelsskada, skada
som uppkommit direkt i samband med hälso- och sjukvård, arbetsskada
och skada till följd av trafik med motordrivet fordon, dvs. där ersättningsskydd
redan är tillgodosett genom de i föregående avsnitt omnämnda
särskilda ansvarighetslagarna och försäkringsformerna. Ansvaret skall enligt
lagen täcka även skada till följd av utvecklingsfel.

Lagförslaget innehåller inga regler om ersättning för skador på egendom,
orsakade av defekta produkter. När det gäller sådana skador föreslog
kommittén att konsumentköplagen skulle tillföras en särskild regel om
ansvar för produktskada. Enligt vad utskottet inhämtat har denna fråga
överlämnats till konsumentköpsutredningen för övervägande.

LU 1983/84:8

När det gäller förslaget till produktansvarslag pågår alltjämt departementsbehandlingen.

Miljöskadeutredningen

Miljöskadeutredningen har i betänkandet (SOU 1983:7) Ersättning för
miljöskador lagt fram ett förslag till miljöskadelag. Enligt lagförslaget
skall som huvudregel gälla ett strikt ansvar vid miljöfarlig verksamhet.
Ansvaret knyts i princip till användningen av fast egendom.

I betänkandet diskuterar utredningen om något ersättningssystem borde
införas som täcker även skador som inte omfattas av den föreslagna
miljöskadelagen, t. ex. föroreningsskador som uppkommer genom att
skadliga ämnen sprids, när miljöfarliga produkter används eller kastas
bort som avfall. Att enbart föreskriva en obligatorisk ansvarsförsäkring
innebär enligt utredningen ett otillräckligt skydd för de skadelidande. Av
större intresse är en obligatorisk försäkring som betalas av den skadegörande
verksamheten men direkt skyddar de skadelidande. Ett annat alternativ
är enligt utredningen att införa ett ersättningssystem som administreras
inte av försäkringsbolagen utan av det allmänna. Man kan här tänka
sig att genom avgifter på den miljöfarliga verksamheten samla fonder som
oberoende av skadeståndsregler ersätter alla skador av viss typ, primärt
ansvariga fonder. Det system som utredningen anser innebära de minsta
nackdelarna från praktisk och statsfinansiell synpunkt är dock inrättandet
av subsidiärt ansvariga fonder. De skulle endast täcka sådana skador som
inte kan ersättas på annat vis. Utredningen konstaterar att frågan om
inrättandet av fonder kräver mera ingående utredningar och har därför
inte ansett sig kunna lägga fram något förslag till lag om sådana fonder.

Kemikommissionen

I februari 1983 tillkallades kemikommissionen med uppdrag att se över
pågående verksamhet och lägga fram förslag till en förbättrad kontroll av
kemikalieanvändningen. I direktiven (Dir. 1983:20) sägs att kommissionen
bör ha ett vidsträckt uppdrag att göra en samlad översyn av de problem för
hälsa och miljö som den stora kemikalieanvändningen kan medföra. Även
lagstiftningsfrågor bör tas upp av kommissionen. Bl. a. bör undersökas om
det ansvar när det gäller skyddsåtgärder som lagstiftaren lägger på den
som tillverkar, importerar eller kontrollerar en hälso- och miljöfarlig vara
ytterligare kan preciseras. En annan viktig uppgift för kommissionen är att
överväga behovet av förändringar av nuvarande administration för kemikaliekontrollen.

Enligt vad utskottet inhämtat har frågan om ansvarsförsäkring inte
tagits upp inom kommissionen.

LU 1983/84:8

Internationellt arbete

Europarådskonventioner!

År 1977 tillkom i Europarådet en konvention rörande produktansvar för
personskador.

Europarådskonventionen är tillämplig endast på personskador som
orsakas av lös egendom. Ansvaret bärs i första hand av tillverkare och
importörer, men undantagsvis kan den som blott tillhandahåller produkten
bli ansvarig. Ansvaret förutsätter att produkten är ”felaktig”, dvs. att
den inte erbjuder den säkerhet som konsumenten har rätt att vänta sig.
Ansvaret inträder oberoende av försummelse från tillverkarens (importörens
etc.) sida och är alltså rent objektivt. Den skadelidande har att styrka
skadan, felet och orsakssambandet mellan skadan och felet. Lyckas han
med det, kan producenten dock befria sig från ansvar om han kan visa att
produkten inte har bringats i omsättning av honom eller göra antagligt att
felet har uppkommit efter det att han bringade produkten i omsättning.
Ersättningen kan vidare jämkas på grund av medvållande av den skadelidande
eller någon som är anställd hos honom. Konventionsstat får dock
förbehålla sig att tillämpa interna regler om medvållande i den mån de
innebär att jämkning får ske bara vid grov vårdslöshet eller uppsåtligt
handlande av den skadelidande. I övrigt får konventionsstat inte införa
regler som är förmånligare för den skadelidande än de bestämmelser
konventionen innehåller. Samtidigt gäller dock att konventionen inte påverkar
den skadelidandes rätt enligt allmänna regler om ansvar i eller utom
avtalsförhållanden. Inte heller föreligger hinder mot att ett kollektivt ersättningssystem
helt eller delvis träder i stället för skadeståndsansvaret,
förutsatt att den skadelidandes skydd inte försämras i förhållande till
konventionens ersättningsregler.

Europarådskonventionen träder i kraft sex månader efter det att tre
stater tillträtt konventionen. Konventionen har undertecknats av några
stater men har ännu inte ratificerats av något land. Orsaken härtill är att
man i medlemsstaterna velat avvakta arbetet inom EG på en reglering av
produktansvaret.

EG-direktiv

Parallellt med arbetet med konventionen inom Europarådet har frågan
om gemensamma produktansvarsregler behandlats inom EG. 1 juli 1976
lade EG-kommissionen fram ett första utkast till direktiv om samordning
av medlemsstaternas rättsregler om produktansvar. År 1979 yttrade sig
Europaparlamentet över utkastet och föreslog därvid betydelsefulla ändringar,
som i vissa fall var ägnade att närma förslaget till Europarådskonventionen
medan de i andra skulle leda till stora olikheter med konventionen.

LU 1983/84:8

Enligt vad utskottet erfor vid ett studiebesök hos EG i september 1983
har förslaget överarbetats inom en arbetsgrupp hos ministerrådet. 1 det
slutliga förslaget utgår ersättning för personskada och för skada på personlig
egendom. Skador på såväl fast egendom som lös egendom omfattas av
reglerna. Något undantag för utvecklingsskador görs inte. Däremot undantas
obearbetade naturprodukter och jordbruksprodukter samt hantverksprodukter
från produktansvaret. Tillverkaren eller importören åläggs
ett strikt ansvar. Något obligatoriskt tak för ansvaret finns inte. Det får
ankomma på varje medlemsstat att föreslå regler om ansvarsbegränsning.

Förslaget till direktiv beräknas kunna bli behandlat av ministerrådet
under 1984.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner vari tas upp frågor om
lagstiftning om produktansvar och om obligatorisk ansvarsförsäkring för
kemikalieskador.

Med produktansvar avses i allmänhet skyldighet för tillverkare att utge
ersättning när en tillhandahållen vara orsakar personskada eller skada på
annan egendom än varan själv. Ett utmärkande drag för produktansvaret
är att tillverkaren oftast inte står i kontraktsförhållande med den skadelidande
konsumenten utan att de.t-står flera kommersiella led mellan dem.
Ett annat särdrag för produktansvaret är den omfattning skadorna kan få,
särskilt när det gäller massproducerade varor.

Någon svensk lagstiftning som uttryckligen behandlar produktansvaret
finns inte. Om en produkt orsakar skada blir därför i princip de allmänna
skadeståndsrättsliga reglerna i skadeståndslagen (1972:207) tillämpliga.

Dessa regler innebär att en skadelidande skall för att få ersättning visa
att orsakssammanhang föreligger mellan produkten och skadan, att skadan
orsakats av en defekt i produkten samt att tillverkaren eller hans
anställda gjort sig skyldiga till försummelse.

När det gäller en speciell typ av skador — atomskador, som ju också
omfattar produktskador — faller enligt atomansvarighetslagen (1968:45)
ansvaret på innehavaren av atomanläggningen. Innehavarens ansvar är ett
rent strikt ansvar, dvs. ett ansvar oavsett oaktsamhet hos innehavaren eller
hans anställda. Även i annan lagstiftning finns regler som ger en skadelidande
bättre skydd än skadeståndslagen och som — även om de syftar till
att ersätta andra skador än produktskador — har betydelse också för
produktskadorna. Enligt trafikskadelagen (1975:1410) utgår trafikskadeersättning
från motorfordons trafikförsäkring för skada till följd av
trafik med motorfordon. Ersättningen utgår på rent objektiva grunder
(strikt ansvar) såvitt gäller skada på person och på annan egendom än den
inblandade bilen och med den befordrad egendom. Ersättningen utgår
även när olyckan beror t. ex. på ett konstruktionsfel hos fordonet. Också

LU 1983/84:8

vid produktskador i samband med trafik med andra kommunikationsmedel,
såsom järnväg, flyg och fartyg, har en skadelidande goda möjligheter
att få ersättning eftersom transportören eller ägaren har ett strikt ansvar
eller ett presumtionsansvar för inträffade skador. Med presumtionsansvar
avses att den ansvarige för skadan antas ha varit oaktsam och för att undgå
ersättningsskyldighet måste visa att skadan inte berott på oaktsamhet hos
honom eller hans anställda.

Såsom framgår av redogörelsen i det föregående (s. 5) finns vid sidan av
trafikskadorna även andra slag av skador beträffande vilka tillkommit
särskilda försäkringar som ger den skadelidande rätt till ersättning enligt
skadeståndsrättsliga normer. Detta gäller skador som inträffar i arbetslivet,
vid bruk av läkemedel eller eljest inom sjukvården. I sådana fall utgår
ersättning direkt till den skadelidande från arbetsskadeförsäkringen och
trygghetsförsäkringen, läkemedelsförsäkringen eller patientförsäkringen.
Ersättningen utgår på rent objektiva grunder. När det gäller arbetsskadeförsäkringen
och läkemedelsförsäkringen görs vissa avsteg från kravet på
styrkt orsakssammanhang mellan försäkringstagarens verksamhet och
skadan.

I motion 1982/83:1766 (s) framhålls att materiel- och produktutveckling
går så snabbt att den enskilde konsumenten har svårt att skydda sig mot
alla de risker för personskador som följer med denna utveckling. Om den
enskilde skadas måste han visa att oaktsamhet föreligger hos tillverkaren
eller importören. Förhållandena är enligt motionärernas mening ofta så
komplicerade att det kan framstå som ogörligt att, förutom att klargöra
orsakssammanhanget mellan defekten på produkten och skadan, styrka
även oaktsamhet hos den ansvarige. Motionärerna pekar vidare på det
förhållandet att en skadelidande enligt gällande rätt inte har möjlighet att
få ersättning för utvecklingsskador, dvs. skador för vilka risken vid tidpunkten
för tillverkningen inte kunde förutses ens av den främsta vetenskapliga
och tekniska expertisen. Eftersom risken för skada inte kan förutses
har den skadelidande ingen möjlighet att göra gällande att tillverkaren
förfarit vårdslöst. I sådana fall drabbar den slutliga förlusten i princip
den enskilde skadelidande.

Motionärerna anser med stöd av det anförda att produktansvaret för
personskada bör skärpas. Ett skärpt skadeståndsansvar kan också enligt
motionärernas uppfattning utgöra ett värdefullt komplement till produktkontrollen
när det gäller att förebygga skador. Motionärerna yrkar att
riksdagen skall föreläggas förslag till lagstiftning om produktansvar.

I motionerna 1981/82:2082 (c) och 1982/83:1095 (c) yrkas att regeringen
skall lägga fram förslag till ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring
för kemikalier. Motionärerna anser att produktkontrollverksamheten
bör utökas och i samband därmed kompletteras med ett särskilt system
med ansvarsförsäkring. Genom ett sådant system skulle man få ett ekonomiskt
styrmedel som skulle kunna leda till en minskning av mängden

LU 1983/84:8

farliga eller osäkra kemikalier och bidra till en säkrare kontroll av de
produkter som säljs och används samt ge bättre möjligheter till ersättning
för dem som drabbas av skador.

Utskottet vill till en början erinra om att en ansvarsförsäkring endast
försäkrar det ansvar som enligt gällande rätt kan utkrävas av skadevållaren/försäkringstagaren.
Genom en obligatorisk ansvarsförsäkring kommer
man visserligen till rätta med det fall då en identifierad skadeståndsskyldig
inte har ekonomiska möjligheter att betala skadestånd men löser
inte de problem som ligger i svårigheterna att styrka orsakssammanhanget
mellan en skadebringande produkt (eller handling) och skadan samt oaktsamhet
hos den ansvarige. För att en obligatorisk ansvarsförsäkring skall
innebära ett förbättrat skydd i sistnämnda avseenden fordras en skärpt
ansvarslagstiftning. Från ansvarsförsäkringen är att skilja sådan försäkring
som visserligen betalas av de skadegörande verksamheterna men
direkt skyddar den skadelidande och där ersättning utgår utan att något
ansvar åläggs en skadevållare. Som exempel härpå kan nämnas de ovan
redovisade försäkringarna, patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen.

Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna,
nämligen att den enskilde har svårt att skydda sig mot de risker för skador
som produktutvecklingen för med sig. Samtidigt är möjligheterna att få
ersättning för inträffade skador i vissa fall begränsade. Det är därför enligt
utskottets mening angeläget att man på olika sätt försöker ge konsumenter
och andra skadelidande ett bättre skydd än f. n.

Ett sådant skydd kan till en del åstadkommas genom förebyggande
åtgärder. Härvid är det nödvändigt att det finns en effektiv, fungerande
produktkontroll som kan förhindra att farliga och skadebringande produkter
kommer ut på marknaden. I första hand måste det primära ansvaret
för produktkontrollen ligga hos företagen, som också i många fall gör
betydande ansträngningar att åstadkomma säkrare produkter. Vid sidan
härav har samhällets kontroll stor betydelse. Utskottet vill här peka på det
arbete som utförs av socialstyrelsen, livsmedelsverket och produktkontrollnämnden
när det gäller kontroll av läkemedel, livsmedel och kemisktekniska
varor. 1 detta sammanhang bör framhållas att regeringen under
innevarande år tillkallat en särskild kemikommission med uppdrag att
göra en samlad översyn av de problem för hälsa och miljö som den stora
kemikalieanvändningen för med sig och att lägga fram förslag till en
förbättrad kontroll av kemikaliehanteringen.

Även om en förebyggande produktkontroll verksamt kan bidra till att
minska riskerna för produktskador kan riskerna för sådana skador inte
helt elimineras. Också andra åtgärder måste därför till. Som framgår av
den föregående redogörelsen har också under senare år de som drabbats
av produktskador på vissa områden fått ett ökat skydd genom lagstiftningsåtgärder
och genom tillskapande av särskilda försäkringsformer. När

LU 1983/84:8

det gäller produktskador som inträffar i arbetslivet och under fritiden i
trafiken, i samband med hälso- och sjukvård samt till följd av läkemedel
får sålunda behovet av ett verksamt produktskydd numera anses i huvudsak
tillgodosett. Det bör framhållas att den år 1978 tillskapade läkemedelsförsäkringen,
som till en början endast omfattade svenska tillverkare av
läkemedel, numera också omfattar importörerna, varigenom ett heltäckande
skydd på läkemedelsområdet uppnåtts.

Utskottet vill vidare peka på att rättspraxis när det gäller rent industriellt
framställda produkter, och framför allt i fråga om produkter som erbjuder
särskilda risker, ställer höga krav på aktsamhet hos tillverkaren. Genom att
tillverkaren åläggs att visa att han uppfyllt stränga aktsamhetskrav har
tillverkarens ansvar i viss mån närmat sig ett strikt ansvar för fel i varan.
Även med ett sådant strängare ansvar för tillverkaren finns det emellertid
vissa skador, t. ex. utvecklingsskadorna, som faller utanför tillverkarens
ansvar. Här bör också nämnas att enligt ett rättsfall från 1977 svarar
importören, i varje fall i fråga om konsumentvaror, för skada orsakad av
sådana fel i produkten som skulle medföra skadeståndsskyldighet för
tillverkaren.

Genom de åtgärder som vidtagits under senare år och den utveckling
som har skett i rättspraxis har de skadelidandes möjligheter att få ersättning
förbättrats. Enligt utskottets uppfattning är dock skyddet på vissa
områden alltjämt inte tillfredsställande. Som exempel kan nämnas skador
som uppkommer till följd av brister i kemiska produkter, kosmetika,
leksaker, vissa tekniska produkter m. m. Eftersom det torde vara svårt att
täcka alla dessa områden med dellösningar finns det enligt utskottets
mening behov av en mer generell lagstiftning.

År 1979 lade produktansvarskommittén fram ett förslag till produktansvarslag.
Enligt förslaget åläggs tillverkare och importörer ett strikt ansvar
för personskador. Skadeståndsansvaret täcker enligt förslaget även utvecklingsskador.
Från lagförslagets tillämpning undantas de områden där
enligt vad utskottet ovan redovisat det redan finns ett tillfredsställande
skydd. När det gäller frågan om ersättning för sakskador orsakade av
defekta produkter föreslog kommittén att ansvaret för sådana skador
borde regleras i konsumentköplagen. Denna fråga har överlämnats för
vidare överväganden till konsumentköpsutredningen som förväntas avlämna
ett betänkande under våren 1984.

Förslaget till produktansvarslag är alltjämt föremål för beredning inom
justitiedepartementet. Enligt vad utskottet inhämtat avvaktar man bl. a.
det arbete som pågår på det internationella planet.

Som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 8) pågår det ett omfattande
internationellt arbete på produktansvarsområdet. Inom Europarådet
har utarbetats en konvention rörande produktansvar för personskada,
som dock ännu inte trätt i kraft. Även inom FN pågår ansträngningar att
få fram en konvention om produktansvar. Av särskilt intresse är det arbete

LU 1983/84:8

som bedrivs inom EG i syfte att få fram direktiv om samordning av de olika
medlemsstaternas rättsregler om produktansvar. EG-kommissionen lade
fram ett förslag år 1976. Förslaget har därefter varit föremål för behandling
inom Europaparlamentet och, sedan parlamentet har avgivit sitt yttrande,
för ytterligare bearbetning i en till ministerrådet anknuten arbetsgrupp.
Enligt vad utskottet erfor vid ett studiebesök hos EG i september 1983 har
arbetsgruppen lagt fram ett slutligt förslag, och det förväntas komma att bli
behandlat av ministerrådet under 1984.

Enligt utskottets mening är det angeläget att generella regler om produktansvar
så långt möjligt anpassas till de internationella reglerna på
området. Bl. a. är det viktigt att svensk industri inte genom en strängare
reglering får sina konkurrensvillkor försämrade. Med hänsyn härtill finns
det skäl att avvakta den fortsatta utvecklingen framför allt inom EG.
Utskottet vill också peka på det samarbete på området som pågår mellan
de nordiska länderna. Enligt vad utskottet inhämtat är man i övriga nordiska
länder ännu inte beredd att införa en generell lagstiftning på området.

När det gäller den i motionerna 2082 och 1095 väckta speciella frågan
om skyddet för skador av kemikalier kan konstateras att den som skadas
av fel i en kemisk produkt kan få ett erforderligt skydd genom införande
av en lagstiftning om produktansvar och därav föranledda ansvarsförsäkringar.
Kemikalier kan emellertid orsaka även andra skador än produktskador.
T. ex. kan genom användande av kemikalier förorsakas föroreningsskador
och andra miljöskador. När det gäller sådana miljöskador
som orsakas av fastighetsägare har miljöskadeutredningen våren 1983 lagt
fram ett förslag till miljöskadelag som ålägger fastighetsägare ett strikt
ansvar vid miljöfarlig verksamhet. Utredningen diskuterar i sitt betänkande
(SOU 1983:7) också olika alternativ till ersättningssystem för sådana
miljöskador som faller utanför den föreslagna miljöskadelagens tillämpning.
Utredningen anser att dessa ersättningsalternativ emellertid fordrar
mera ingående utredningar och har därför inte funnit sig kunna lägga fram
några förslag.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår ett beredningsarbete inom justitiedepartementet
med sikte på att en proposition på grundval av miljöskadeutredningens
betänkande skall kunna föreläggas riksdagen under våren
1984. Beträffande frågan om ersättning för miljöskador som inte omfattas
av den föreslagna miljöskadelagen har upplysts att regeringen ännu inte
tagit ställning till hur ett fortsatt utredningsarbete skall bedrivas. Det kan
tilläggas att när det gäller skador till följd av utsläpp av kemikalier från
fartyg pågår inom den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
1MO ett arbete syftande till att få fram en konvention om ansvarighet för
sådana skador motsvarande den ansvarighetsreglering som gäller för skador
orsakade av oljeutsläpp.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att på de områden som tas

LU 1983/84:8

upp i motionerna finns ett behov av bättre skydd för konsumenter och
andra skadelidande. I syfte att tillgodose detta behov har produktansvarskommittén
och miljöskadeutredningen lagt fram olika förslag. Dessa är
f. n. föremål för beredning och överväganden inom regeringens kansli.
Såvitt avser produktansvaret pågår även gemensamma nordiska överläggningar.
Med hänsyn till det anförda är det inte påkallat med någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:2082, 1982/83:1095 och
1982/83:1766.

Stockholm den 29 november 1983
På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Allan Ekström
(m)*, Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson
(s)*, Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Inga-Britt
Johansson (s) och Berit Löfstedt (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

Martin Olsson, Marianne Karlsson och Sigvard Persson (alla c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Sammanfattningsvis
konstaterar” och på s. 14 slutar med ”av motionerna” bort ha
följande lydelse:

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att på de områden som tas '
upp i motionerna finns ett behov äv ett bättre skydd för konsumenter och
andra skadelidande. Som framgår av det tidigare anförda har produktansvarskommittén
och miljöskadeutredningen lagt fram olika förslag i syfte
att tillgodose detta behov. Utredningsförslagen är f. n. föremål för beredning
inom regeringens kansli. Utskottet vill stryka under angelägenheten
av att beredningsarbetet bedrivs skyndsamt så att i varje fall ett förslag till
miljöskadelag kan föreläggas riksdagen under våren 1984. Utskottet vill
också betona att det är viktigt att regeringen snarast tar ställning till frågan
hur det fortsatta utredningsarbetet beträffande sådana miljöskador som
inte omfattas av en miljöskadelag skall bedrivas. Det bör nämnas att denna
fråga diskuterats förutom av miljöskadeutredningen även av naturresursoch
miljökommittén i dess nyligen avgivna betänkande Naturresursers
nyttjande och hävd (SOU 1983:56) och att kommittén därvid funnit att
även möjligheten att, såsom föreslås i motionerna 1981/82:2082 och

LU 1983/84:8

1982/83:1095, knyta an ett ersättningssystem till försäkringsväsendet bör
prövas. Slutligen finns anledning att framhålla att Sverige bör verka aktivt
när det gäller arbetet med att få till stånd en internationell reglering om
ersättning för skador som orsakas av utsläpp av kemikalier.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:2082, 1982/
83:1095 och 1982/83:1766 ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om arbetet med lagstiftning om produktansvar och miljöskador
samt om ett system med ersättning genom försäkring.

LiberTryck Stockholm 1983