om prissättningen på olja och bensin (Betänkande 1984/85:NU26 Näringsutskottet)

NU 1984/85:26

Näringsutskottets betänkande
1984/85:26

om prissättningen på olja och bensin
Ärendet

I detta betänkande behandlas fem motioner rörande prissättningen på olja
och bensin. Av dessa är en från allmänna motionstiden år 1984 och tre från
allmänna motionstiden i år. Den femte motionen har väckts med anledning
av proposition 1984/85:115 om regional utveckling och utjämning. Över
denna motion, vari föreslås utredning om differentierad bensinskatt, har
skatteutskottet avgivit yttrande (SkU 1984/85:6 y), vilket återges som bilaga
(s. 20).

Företrädare för statens pris- och kartellnämnd har inför utskottet lämnat
upplysningar i ärendet.

Motionerna

Yrkanden

De fem motionerna är

1983/84:1875 av Roland Brännström (s), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om översyn
av gällande regler för prissättning på olja och bensin,

1984/85:390 av Bertil Jonasson (c), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att SPK ges i uppdrag att pröva frågan om prisbildningen på
bensin, bl. a. i avseende på rättvisan mellan olika grupper och regioner,

1984/85:1419 av Roland Brännström m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behov av mera enhetlig prissättning på olja och bensin,

1984/85:2061 av Gunhild Bolander (c), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om utjämning av kostnaderna för drivmedel
och oljeprodukter,

1984/85:2967 av Bo Finnkvist (s) och Karl Erik Häll (s), vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
utredning av regionalt differentierad bensinskatt.

Motivering

I motion 1983/84:1875 (s) anförs att en ofta återkommande fråga från
människor i framför allt Norrlands inland är varför de som har långa

1 Riksdagen 1984185.17sami. Nr 26

NU 1984/85:^6

resavstånd och ett kärvare klimat måste, förutom de merkostnader detta i
övrigt medför, betala ett högre pris såväl för villaolja som för bensin eller
dieselolja än de som bor vid kusten eller i landets sydligare delar. Ett vanligt
krav är, fortsätter motionären, att priset per enhet skall vara lika för
konsumenten var helst i landet inköpet görs. Det rådande förhållandet
upplevs av många som orättvist, och jämförelser görs med de principer som
gäller vid taxesättning av postförsändelser eller telefonsamtal. Eftersom en
betydande del av såväl olje- som bensinpriset utgörs av skatt hävdas även den
åsikten att statsmakterna genom beslut borde fastställa enhetspriser, lika för
hela landet, framhåller motionären. Mot den angivna bakgrunden finner han
en översyn av olje- och bensinhandel i syfte att uppnå ett sådant mål vara
motiverad.

För många människor är bilen en avgörande förutsättning för arbete, för
kontakter med släkt och vänner och för tillgång till samhällelig service, sägs
det i motion 1984/85:390 (c). Särskilt gäller detta för människor som bor i
småorter och på landsbygden. De stora skillnaderna i bensinpriser upplevs av
dessa människor som djupt orättvisa, anför motionären vidare och instämmer
i denna uppfattning. Han framhåller också att de omfattande s. k.
bensinkrig som har förekommit främst under det senaste året inte har
inneburit att de människor som har störst behov av bil har kommit i
åtnjutande av ett lägre bensinpris.

Ytterligare hävdas i motionen att ”det omfattande rabattsystem som
förekommer till olika grupper är djupt orättvist mot dem som med ett högre
pris måste betala den vinstmarginal för bensinbolagen som möjliggör
rabatterna”. Grupprabatter kan, säger motionären, ges till anställda inom ett
företag, till vissa idrottslag osv., men sådana rabatter ges sällan till
låginkomsttagare i småorter eller på landsbygden. Också de s. k. extrarabatter
som förekommer upplever många som orättvisa.

Olje- och bensinmarknaden präglas av en betydande överkapacitet,
konstateras det i motion 1984/85:1419 (s). Detta förhållande har lett till en
allt hårdare kamp om marknadsandelar. Från konsumenternas synpunkt kan
detta förefalla positivt, fortsätter motionärerna. Vid en närmare granskning
kan emellertid konstateras betydande skillnader i effekt för konsumenterna.
Kampanjer och priskrig förläggs som regel till konsumenttäta områden där
volymen betyder mycket för det enskilda företaget. Sällan erbjuds konsumenter
över hela landet motsvarande prisnedsättningar eller rabatter.
Bilister i områden med ett enda försäljningsställe får nästan aldrig sådana
erbjudanden. Däremot upplever de, heter det vidare, att deras pris på varan
bidrar till att täcka kostnader eller förluster för bensinhandeln på annat håll.
Motionärerna menar att förhållandet i längden är oacceptabelt och att det
måste förändras så att en enhetlig prisnivå för likvärdiga produkter uppnås i
hela landet. Regeringen borde uppta samtal med branschföretagen om en
enhetligare prissättning. Därest detta ej leder till önskad effekt borde en
översyn av hela olje- och bensinhandeln göras.

NU 1984/85:26

I motion 1984/85:2061 (c) anförs att bilen är ett omistligt transportmedel i
ett decentraliserat samhälle med en fungerande och levande landsbygd.
Motionären erinrar om gällande prissättningssystem för petroleumprodukter
med kompensation av fraktkostnader genom orts- och zontillägg. För
Gotlands del, fortsätter hon, ökar kostnaderna för både drivmedel och
eldningsoljor på grund av dessa tillägg med mer än vad som gäller för
jämförbara orter på fastlandet vid hamnorter med omland. Vidare hävdas att
de rabattsystem som oljebolagen tillämpar och rådande priskrig leder till
ytterligare orättvisor, eftersom kostnadssänkningarna i regel kommer de
grupper till del som redan tidigare kan handla till ett lägre pris. Konsumenter
som inte får ifrågavarande förmåner upplever dessa som djupt orättvisa,
eftersom de får vara med och betala priser som möjliggör rabatterna.

Motionären anför vidare att lagen (1980:564) med bemyndigande om
sänkning av ortstillägg för vissa oljeprodukter inte medförde en utjämning av
kostnaderna på ett sådant sätt att det upplevdes som rättvist i alla delar av
landet. Som exempel nämns att Gotlands kommun fick betala mellan 2 och 3
milj. kr. mer för sin olja än en ort på östkusten av fastlandet. Enligt
motionären borde de frågor som tas upp i motionen utredas med sikte på att
man skall åstadkomma ett system som innebär utjämning av kostnader
mellan regioner och mellan enskilda grupper av konsumenter.

I motion 1984/85:2967 (s) framhålls att beroendet av bil som fortskaffningsmedel
är störst i glesbygden med långa pendlingsavstånd och i det
närmaste avsaknad av kollektivtrafik. Motionärerna föreslår att bensinskatten
differentieras på så sätt att den sänks med 25 öre inom hela stödområdet
och ligger kvar på oförändrad nivå i övriga landet utom i storstadsområdena
Stockholm, Göteborg och Malmö, där den skulle höjas. En omläggning av
bensinskatten enligt detta system skulle, menar de, ha en positiv regionalpolitisk
inverkan, speciellt för turistnäringen. Den skulle också få till följd att
bensinpriset blev lägst där bensinförbrukningen är nödvändigast.

Prisförhållanden på bensin- och oljeområdet
Av oljeföretagen tillämpad regional prissättning

Vid prissättning av petroleumprodukter utgår oljeföretagen från vissa
grundpriser. Till dessa priser kommer zon- eller ortstillägg.

För bensin tillämpar oljeföretagen för närvarande en regional prissättning
som bygger på zonindelning av landet. Importhamnarna och deras närmaste
omland utgör 0-zon, medan landet i övrigt indelas i en 1-zon (Syd- och
Mellansverige samt Norrlands kustland) och en 2-zon (nordvästra Svealand,
inre delarna av Norrland samt Gotland). 10-zon betalar förbrukare gällande
grundpris för bensin och i 1- och 2-zonerna därutöver ett zontillägg
uppgående till 1 resp. 2 öre per liter. Oljebolagens genomsnittliga grundpris
för bensin (93 oktan) var i februari 1985 enligt preliminära uppgifter från
statens pris- och kartellnämnd (SPK) 4 kr. 62 öre per liter.

1* Riksdagen 1984/85.17sami. Nr 26

NU 1984/85:26

För eldningsoljor - och i vissa fall smörjoljor - tillämpar oljeföretagen ett
mera differentierat system för regional prissättning än vad som gäller för
bensin. Systemet bygger på en för oljeföretagen gemensamt utarbetad
ortsförteckning omfattande 4 592 orter. Utöver gällande grundpris på
eldningsolja betalar förbrukare enligt denna ortsförteckning ett tillägg som
varierar mellan extremvärdena 35 kr. per m3 i bl. a. Göteborg och 190 kr. per
m3 i Riksgränsen. Mellan importhamnar med jämförelsevis stora lagerutrymmen
och med möjligheter för större tankfartyg att lossa är skillnaderna i
tillämpade ortstillägg jämförelsevis små. Sålunda är exempelvis ortstillägget i
Luleå 57 kr. per m3 mot 54 kr. per m3 i Stockholm. Grundpriserna för
villaolja uppgick i februari i år till i genomsnitt 3 127 kr. per m3.

Ortstilläggen höjdes den 1 januari 1985 med i genomsnitt 5 kr. per m3 till i
genomsnitt 72 kr. per m3. Ortstillägg och zontillägg för vissa orter framgår av
följande tabell.

Ort	Ortstillägg fr. o. m. den 1 januari 1985 kr./m3	Zon- tillägg öre/liter	Ort	Ortstillägg fr. o. m. den 1 januari 1985 kr./m3	Zon- tillägg öre/liter
Stockholm	54	0	Göteborg	35	0
Uppsala	77	1	Uddevalla	44	0
Nyköping	85	0	Vänersborg	54	0
Norrköping	64	0	Borås	56	1
Linköping	77	0	Skövde	85	1
Jönköping	101	1	Karlstad	53	1
Växjö	88	1	Örebro	95	1
Kalmar	58	0	Västerås	64	1
Visby	73	2	Falun	97	1
Karlskrona	79	0	Gävle	68	0
Kristianstad	79	1	Härnösand	74	0
Malmö	51	0	Östersund	117	2
Helsingborg	50	0	Umeå	72	0
Halmstad	46	0	Luleå	57	0
			Riksgränsen	190	2

Källa: SPK.

Det avgörande för ortstilläggets storlek är kostnaden för biltransport från
den aktuella importhamnen till förbrukningsorten. Ortstilläggen är således
genomgående högre för orter i inlandet än för orter nära kusten.

Det av oljeföretagen nu tillämpade systemet med särskilda zon- och
ortstillägg för bensin och eldningsoljor har tillkommit i syfte att kompensera
oljeföretagen för fraktkostnader vid leveranser till längre bort liggande orter
och därmed tillförsäkra dessa orter erforderliga leveranser. Ur konsumenternas
synvinkel innebär emellertid systemet avsevärda skillnader i det pris som
tas ut i olika delar av landet för en och samma petroleumprodukt.

NU 1984/85:26

Ortstilläggen baseras på i huvudsak följande grundförutsättningar:

1. All olja förutsätts nå landet via endera av 19 importhamnar.

2. Västkusten räknas som basimporthamn.

3. Efter lagring i importhamn antas oljan distribuerad med tankbil antingen
direkt till förbrukare i importhamnens tätortsområde (importhamnens
transportzon) eller direkt till förbrukare på ort utanför importhamnens
transportzon.

Med dessa förutsättningar kommer ortstilläggen att bestå av följande
kostnadselement:

a) "Importtillägg”= skillnad i fraktkostnad mellan importhamn och Västkusten.

b) Hamnavgift i importhamn.

c) Körkostnad för full bil till och från leveransorten (exkl. lastning och
lossning).

Oljekonsumenternas förbund (OK) har efter överenskommelse mellan
oljeföretagen utfört detaljutformningen och de tekniska beräkningarna av
ortstilläggen.

Rabatter på oljeprodukter

Vid en jämförelse mellan de olika företagens grundpriser på oljeprodukter
bör hänsyn också tas till återbäring, bonus och andra former av rabatter.

Förutom de rabatter som lämnas av oljeföretag till anställda i olika företag
eller medlemmar i motororganisationer lämnas även rabatter i form av lokala
nedsättningar av priset på drivmedel vid stationerna.

Vid försäljning av drivmedel från bensinstationer tillämpar för närvarande
OK och Shell någon form av återbäring eller bonus. I nedanstående tablå
lämnas en sammanfattning av dessa förmåner.

Företag Återbäring

OK Återbäring som fastställs årsvis. Återbäringen uppgick år 1983

till i genomsnitt 1,3 %, motsvarande 5,4 öre per liter.

Shell Shellbonus 2 öre per liter vid köp av bensin, vilket tills vidare

endast gäller kontokortskunder.

Vid försäljning av eldningsolja I till villaägare, med undantag för
automatiska oljeleveranser, har flertalet oljeföretag tidigare i allmänhet
lämnat en för hela landet gällande generell rabatt, s. k. villarabatt, som har
uppgått till 10 kr. per m3. Denna rabatt kom under oktober månad 1984 att i
vissa fall uppgå till 300 kr. per m3. Den sänktes i slutet av november till 100 kr.
per m3 och ökade till 150 kr. per m3 i mitten av januari 1985.OK lämnar
förutom generell rabatt viss återbäring, vilken fastställs i efterhand årsvis.

NU 1984/85:26

Prisutvecklingen under år 1984

Oljeprodukternas inverkan på den allmänna prisnivån

Priserna på oljeprodukter (bensin, dieselbrännolja och tjocka eldningsoljor)
i Sverige har under år 1984 genomgått flera förändringar beroende på
dels höjningar av avgifter och skatter, dels olika former av s. k. priskrig
hänförliga till läget på oljemarknaden.

Den 1 januari 1984 infördes en särskild avgift på bensin med 6 öre per liter.
Bensinskatten höjdes den 1 maj 1984 med 6 öre per liter och den 1 december
med ytterligare 50 öre per liter. Avgifter och skatter på bensin uppgick
därefter till 233 öre per liter. Dieselbrännolja och eldningsolja belädes den 1
januari 1984 med en särskild avgift på 10 kr. per m3.

Sammantaget bidrog skatte- och avgiftshöjningarna på bensin och eldningsolja
under år 1984 till en höjning av den genomsnittliga konsumentprisnivån
i landet med 0,6 procentenheter. Samtidigt påverkade ändrade
leverantörspriser på olja och bensin konsumentprisnivån negativt med 0,2
procentenheter. Av den totala höjningen av genomsnittlig prisnivå i konsumentledet,
som enligt SPK:s mätningar uppgick till 8,1 %, svarade sålunda
ändrade bensin- och oljepriser för 0,4 procentenheter. I genomsnitt ökade
bensinpriserna till konsumenterna under år 1984 med 9,3 %. År 1983 ökade
priserna med 1,8 %.

Bensinprisernas utveckling

I SPK:s publikation Olja, Kol & Koks 1985:1-2 (s. 8) lämnas följande
redogörelse för prisutvecklingen på bensin under år 1984 och början av år
1985:

Vid flera tillfällen under första halvåret 1984 förekom olika prissänkningskampanjer
på bensin, antingen i form av rabatter eller sänkningar av
grundpriserna. En kortvarig återgång till grundpriset förekom i maj sedan
SPK givit dispens från prisstoppet, som hade införts den 12 april. Den lägsta
prisnivån på bensin dittills under året nåddes under juli månad. Noteras kan
att även Rotterdamnoteringarna var extremt låga samma tid. I augusti
återgick oljebolagen till grundpriserna, som också höjdes eftersom dollarkursen
steg.

I slutet av augusti och i början av september ledde Esso en prissänkningskampanj
i syfte att minska prisskillnaderna mellan bemannade och obemannade
bensinstationer från 9 till 6 öre per liter samt minska utbudet av
bensinkuponger och utrymmet för rabatter till organisationer och klubbar.
Denna kampanj gav dock inte önskat resultat. I mitten av september höjdes
grundpriserna på bensin, varefter priskonkurrensen startade igen. I slutet av
oktober avblåstes priskriget. Sedan skattehöjningen på bensin genomförts
fr. o. m. den 1 december, sänktes bensinpriset igen före årsskiftet.

Den 11 januari i år startade ARA-JET en egen prissänkningskampanj för
att få bort kategorirabatter som övriga oljebolag beviljar vissa kunder. Till en
början följde övriga oljebolag prissänkningen, men höjde sedan åter priset.

NU 1984/85:26

De tätt återkommande prisändringarna under år 1984 återges i rapporten,
varpå följande slutsats dras:

Priset på regularbensin uppgick vid årsskiftet 1983/84 före höjningen av
den särskilda avgiften enligt grundprislistan till 418 öre per liter. Det
officiella grundpriset var vid årsskiftet 1984/85:445 öre per liter, medan det
faktiskt uppmätta priset i landet låg 2 öre lägre. Priset på regularbensin 93
oktan var således endast 27 öre eller 6,5 procent dyrare per liter i slutet än i
början av året, trots att avgifter och skatter höjts med 62 öre per liter.

Under en period i oktober/november 1984 överensstämde det genomsnittliga
faktiska priset med grundpriset, medan det faktiska priset i övrigt under
året låg under grundpriset. Den största skillnaden uppmättes i juni/juli då det
faktiska priset låg i genomsnitt 36 öre per liter under grundpriset.

Det genomsnittliga faktiska priset i landet för regularbensin vid självbetjäning
uppmättes av SPK den sista januari 1985 till 435 öre per liter, vilket var 4
öre lägre än grundpriset.

Prisutvecklingen för dieselbrännolja och eldningsolja

I den i föregående avsnitt nämnda SPK-publikationen redogörs för
prisutvecklingen år i984 för dieselbrännolja och eldningsoljor (s. 10) enligt
följande. SPK konstaterar att prissättningen på dieselbrännolja vid pump
under år 1984 har varit mycket lugnare än för bensin. Beträffande eldningsolja
erinras om att fr. o. m. den 1 januari 1984 en särskild avgift på 10 kr. per m3
har uttagits på eldningsolja. I augusti höjdes priset på eldningsolja I
(villaolja) med 150 kr. per m3 till 2 757 kr. per m3. Vidare erinras om de i
föregående avsnitt nämnda rabattändringarna.

SPK avslutar sin redogörelse i ifrågavarande avsnitt sålunda:

Det sista kvartalet 1984 har emellertid samtliga rabatter ökat bl. a. för att
kompensera prishöjningar. Oljebolagen använder rabatterna som ett konkurrensmedel
i syfte att öka sina marknadsandelar på den krympande
oljemarknaden i Sverige.

Regionala skillnader i pris på bensin

I SPK:s utredning (1983:12) Bensinhandeln i Sverige analyseras bl. a.
skillnaderna i konsumentpriser på bensin i olika delar av landet. Analysen
grundar sig på uppgifter från åren 1981 och 1982. Sammanfattningsvis har
SPK dragit slutsatsen att prisspridningen på bensin varierade kraftigt över
tiden och att följsamheten till de rekommenderade cirkapriserna var
jämförelsevis låg. Vanligtvis underskreds cirkapriserna, och endast undantagsvis
förekom det att stationerna överskred dessa priser. Bensinprisernas
regionala och lokala prisvariationer var större än de skillnader som kunde
konstateras mellan de genomsnittliga priserna för olika bensinmärken i
landet.

För en av de studerade mättidpunkterna erhölls följande resultat.

NU 1984/85:26

Skillnaden mellan högsta och lägsta faktiskt uttagna medelpris för
93-oktanig bensin i de olika regionerna var i december 1982 11 öre för
sedeltankning. Norra glesbygden och Göteborgsregionen hade vid detta
tillfälle med 407 öre/l de högsta genomsnittliga sedeltankpriserna, medan
bilister i tätorter med 25 till 250 tusen invånare endast behövde betala i
medeltal 396 öre/l (inklusive zontillägg). Prisskillnaderna mellan större
tätorter och norra glesbygden var ännu större vid kontokortstankning denna
tidpunkt, då man i norra glesbygden i genomsnitt betalade 411 öre/l och i
större tätorter 394 öre/l, eller en skillnad om 17 öre/l. För självbetjäning var
skillnaderna mellan dessa regioner av samma storleksordning (11 öre/l) som
vid sedeltankning.

Tidigare behandling av frågan

Vid 1946 års riksdag väcktes flera motioner vari yrkades bl. a. på
”utredning om huruvida och i så fall på vad sätt en utjämning de olika
landsdelarna emellan av de avståndsbetingade prisvariationerna i fråga om
flytande motorbränsle [borde] åstadkommas”. Efter en omfattande remissbehandling
beslöt riksdagen (första kammarens andra tillfälliga utskott
1946:4, andra kammarens tredje tillfälliga utskott 1946:8) att hos Kungl.
Maj:t anhålla om en utredning huruvida och på vad sätt en regional
utjämning av priserna på flytande motorbränslen lämpligen kunde åstadkommas.

Oljeutredningen 1945 fick i uppdrag att utreda frågan. Utredningen
anförde i sitt betänkande (SOU 1947:14) Handeln med olja (s. 164 f.):

Frågan om enhetliga priser på bensin, motorfotogen och motorbrännolja
kan icke bedömas som en isolerad företeelse. Den ingår som ett moment i det
större ekonomiska sammanhang, som tar sig uttryck i olika levnadskostnader
på olika orter. Prisutjämning på en enstaka vara innebär ej nödvändigtvis, att
man åstadkommer större rättvisa genom utjämningen. I själva verket kan en
sådan åtgärd tvärtom skärpa ojämnheten olika orter emellan. Detta synes
vara fallet med de flytande bränslena. Dessa importeras nämligen till de stora
hamnarna och alltså till orter, tillhörande de högre och högsta dyrorterna. En
prisutjämning på motorbränslen skulle då medföra, att man finge ett förhöjt
pris på dem i de i allmänhet dyrare orterna och ett sänkt pris i de i regel
billigare orterna. Om man alltså vidtar ifrågavarande åtgärd endast i fråga
om dessa bränslen åstadkommer man beträffande levnadskostnaderna i stort
icke en utjämning utan en skärpning orterna emellan.

Det har - enligt vår mening med full rätt - icke blivit ifrågasatt att även
åstadkomma en utjämning av priset på eldningsolja. I fråga om denna
produkt tillkommer nämligen, att man måste taga hänsyn till konkurrensen
mellan denna och de fasta bränslena. Det kan ej vara önskvärt, att man
genom en subvention eller clearing uppehåller eldning med olja på platser,
där det är mera ekonomiskt att elda med fasta bränslen.

Ser man frågan om prisutjämning i ett större sammanhang, framstår det för
oss riktigare att angripa problemet med utgångspunkt från varor, som äro av
större vikt för levnadskostnaderna än vad motorbränslena kunna anses vara.
Man kan göra gällande, att det är ett allmänt intresse, att kostnaderna för
transporter i Norrland och andra trakter med stora avstånd kunna hållas

NU 1984/85:26

nere. Genom de stora avstånden har befolkningen i sådana trakter en börda,
som är avsevärt större än den befolkningen i de mera tättbebyggda delarna av
landet har att bära. Detta är emellertid i stort sett ett norrlandsproblem, som
bör behandlas i sitt särskilda sammanhang. Vi har också i vårt tidigare
yttrande till vederbörande riksdagsutskott uttalat, att en utjämning av
priserna kan motiveras ur sociala och näringspolitiska synpunkter. Vi anse
emellertid att det ej tillkommer oss att ur dessa synpunkter bedöma,
huruvida den ifrågasatta utjämningen bör komma till stånd.

Vad däremot beträffar de tekniska möjligheterna att genomföra en
utjämning av priserna och lämpligheten av åtgärden ur denna synpunkt, anse
vi oss böra framhålla följande. Om nuvarande organisation av oljehandeln
bibehålies, torde införandet av enhetliga priser förutsätta antingen en
clearing i statlig eller enskild regi eller statssubvention. Med hänsyn till den
administrativa apparat, som då skulle erfordras, anse vi oss böra avstyrka, att
åtgärden vidtages. Om handeln koncentreras till ett företag, exempelvis ett
monopolföretag, som kan utjämna de totala fraktkostnaderna på försäljningen
över hela landet anse vi oss kunna tillstyrka en utjämning.

År 1950 väcktes i andra kammaren fem nya motioner i ämnet. Andra
kammarens allmänna beredningsutskott (AKABU 1950:42) hänvisade till
att frågan relativt nyligen hade utretts utan att någon godtagbar lösning hade
kunnat förordas och att några nya vägar inte hade kunnat anvisas sedan dess.
Utskottet avstyrkte motionerna, ”hur det än behjärta[de] motionernas
syfte”; dessa avslogs också av riksdagen.

Med anledning av motioner år 1951 föreslog första kammarens allmänna
beredningsutskott (FKABU 1951:6) en skyndsam utredning, medan andra
kammarens motsvarande utskott avstyrkte (AKABU 1951:12). Frågan föll i
båda kamrarna.

År 1952 avstyrktes liknande motioner med hänvisning till att priskontrollnämnden
hade beslutat verkställa utredning angående ändringar i zonindelningen
(FKABU 1952:3, AKABU 1952:4); motionerna avslogs.

Priskontrollnämndens utredning ansågs visa att zontilläggen på vissa orter
var högre än vad som var motiverat från transportkostnadssynpunkt, varför
nämnden upptog förhandlingar med oljeföretagen. Dessa förhandlingar
ledde inte till några mera vittgående resultat. En ny undersökning av i vilken
mån zontilläggen motsvarades av faktiska kostnader igångsattes av priskontrollnämnden
år 1955. Med hänvisning till den avstyrktes motioner år 1956
(ABU 1956:12), vilka också avslogs av riksdagen. Undersökningen visade att
zonprissystemet hade inneburit en utjämning av prisnivån som hade varit till
förmån för konsumenterna i Norrland.

Frågan om en utjämning av drivmedelspriserna berördes i en motion år
1958, vari begärdes utredning av frågan om avståndskostnadernas inverkan
på levnads- och produktionskostnaderna i Norrland. På förslag av allmänna
beredningsutskottet (ABU 1958:15) gav riksdagen regeringen till känna att
de olika detaljfrågorna i motionen borde beaktas vid en inom jordbruksdepartementet
pågående inventering av olösta Norrlandsfrågor.

År 1960 väcktes motioner om dels enhetligt bensinpris för hela landet, dels
utredning om avståndskostnadernas inverkan på levnads- och produktions -

NU 1984/85:26

kostnaderna i Norrland och möjligheterna till en utjämning av dessa
kostnader med kostnaderna i landet i övrigt. Riksdagen begärde (ABU
1960:8) att motionärernas synpunkter skulle beaktas av den utredning om
den statliga lokaliseringsverksamheten som hade tillsatts.

Nya motioner om utjämning av priserna på flytande drivmedel kom år
1961. Efter remissbehandling avstyrktes de med hänvisning till att frågan
redan var under prövning av den nyssnämnda utredningen (ABU 1961:29),
varefter de avslogs av riksdagen.

Samma år behandlade bevillningsutskottet två gånger (BeU 1961:9,
1961:79) - i samband med propositioner - motioner om en differentiering av
bensinskatterna i syfte att åstadkomma ett enhetligt pris. Utskottet anförde
att en sådan reform inte var praktiskt genomförbar och att problemet borde
behandlas som en från beskattningen fristående fråga; utskottet erinrade om
att frågan prövades av kommittén för näringslivets lokalisering. Motionerna
avslogs av riksdagen.

I motioner år 1962 begärdes skyndsam utredning samt förslag rörande
åtgärder, förslagsvis differentiering eller restitution av bensinskatten, syftande
till ett enhetligt bensinpris i hela landet. Motionerna avstyrktes av
bevillningsutskottet (BeU 1962:27) med ungefär samma motivering som
föregående år och avslogs av riksdagen.

Kommittén för näringslivets lokalisering föreslog i sitt betänkande (SOU
1963:49) Aktiv lokaliseringspolitik att förhandlingar skulle upptas med
oljebranschen i syfte att få till stånd en utjämning av fraktkostnaderna för
drivmedel, dock endast avseende zonerna 3-5. Skulle denna väg inte vara
framkomlig borde möjligheterna att införa en clearing i statlig regi övervägas.
I proposition 1964:185 anförde chefen för inrikesdepartementet bl. a. att
frågan om dessa frakttillägg hade behandlats av riksdagen ett flertal gånger
och att förslag om utjämning av bensinpriset genom skattedifferentiering
därvid tillbakavisats. En allmän prisutjämning enligt kommitténs förslag
skulle komma att innehålla inslag av permanent driftsubvention som inte
borde förekomma. Därutöver framhölls att om det kunde påvisas företagsekonomiska
skäl för en utjämning av drivmedelspriserna initiativ härtill
torde komma att tas av berörda intressenter. Bankoutskottet (BaU 1964:48)
avstyrkte och riksdagen avslog motionsyrkanden som i anslutning till
propositionen framfördes om en differentiering av bensinskatten i prisutjämnande
syfte.

I motioner år 1965 upptogs den nyssnämnda kommitténs förslag om
förhandlingar med oljebranschen i det angivna syftet. Bankoutskottet (BaU
1965:6) erinrade om vad chefen för inrikesdepartementet uttalat föregående
år och avstyrkte motionerna, som också avslogs av riksdagen. På bevillningsutskottets
hemställan (BeU 1965:16) avslogs samma år en motion om
differentiering av bensinskatten. År 1966 avvisade bankoutskottet (BaU
1966:12) och riksdagen ett förslag att den då aviserade bensinhandelsutredningen
skulle få i uppdrag att pröva frågan om en för inlandet och
glesbygden fördelaktigare differentiering av drivmedelspriserna. Utskottet

NU 1984/85:26

framhöll dock att utredningen kunde väntas framlägga material av betydelse
för en bedömning av prisutjämningsfrågan. I svar på en enkel fråga vid 1969
års höstriksdag (AK 1969:34 s. 10) meddelade chefen för finansdepartementet
att inga förslag till åtgärder för att utjämna bensin- och oljekostnaderna
för de inre och nordliga delarna av landet var under övervägande. I motioner
år 1970 föreslogs att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag om prissättning av flytande bränsle och drivmedel i Norrland i
likhet med vad som tillämpades i övriga delar av Sverige. En prisutjämning
ansågs kunna åstadkommas exempelvis genom en differentierad beskattning
av flytande bränsle. Bankoutskottet (BaU 1970:80) menade liksom tidigare
att ett initiativ av berörda intressenter var den enda framkomliga vägen att
uppnå en utjämning av drivmedelspriserna och avstyrkte därför förslaget om
en utredning i ämnet. Riksdagen avslog motionerna. Motioner med förslag
om skattedifferentiering avslogs även av 1971, 1972 och 1973 års riksdagar
(SkU 1971:53, 1972:47, 1973:29).

I en motion år 1973 föreslogs att riksdagen skulle begära hos Kungl. Maj:t
att initiativ skulle tas för att åstadkomma en utjämning av priserna på bensin,
motorbrännolja och eldningsolja mellan olika regioner i landet. Näringsutskottet
(NU 1973:6) uttalade att de i motionen åsyftade prisdifferenserna helt
betingades av skillnaderna i fraktkostnader olika regioner emellan och
sålunda utgjorde en del av ett större problem som hade blivit särskilt beaktat i
de senaste årens regionalpolitiska reformverksamhet. Utskottet erinrade om
att en regional trafikplanering höll på att genomföras och att sakkunniga -trafikpolitiska utredningen (K 1972:07) - hösten 1972 tillkallats för utredning
av olika trafikpolitiska frågor. Även om denna verksamhet inte direkt tog
sikte på de förhållanden som behandlades i motionen borde dessa enligt
utskottets mening inte förbigås i sammanhanget. Utskottet förutsatte att
Kungl. Maj:t skulle tillse att frågan om en regional utjämning av priserna på
bensin och olja på lämpligt sätt aktualiserades i det fortsatta arbetet med
regionalpolitisk planering inom transportsektorn. I enlighet med utskottets
hemställan gav riksdagen som sin mening Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört (rskr. 1973:38). Riksdagen avslog därmed en reservation av
centerpartiets och folkpartiets representanter i utskottet, vilka ansåg att
motionen borde bifallas.

När frågan togs upp i en motion år 1974 hänvisade näringsutskottet (NU
1974:30) till vad som hade uttalats föregående år. Utskottet sade sig ha erfarit
att handelsdepartementet ägnade uppmärksamhet åt frågan. Motionen
avstyrktes och avslogs.

År 1975 togs ämnet upp i två motioner. Näringsutskottet (NU 1975:10)
underströk att det rörde sig om en viktig fråga. Med hänvisning till pågående
utredning inom SPK konstaterade utskottet att frågan var föremål för
uppmärksamhet helt enligt motionärernas intentioner. Utskottet avstyrkte
och riksdagen avslog motionsyrkandena om framställning till regeringen
beträffande åtgärder för en prisutjämning.

NU 1984/85:26

Också år 1976 togs ämnet upp i två motioner. SPK hade sommaren 1975
skisserat en metod för avveckling av regionala och lokala prisskillnader på
oljeprodukter i konsumentledet. I februari 1976 meddelade statsrådet
Kjell-Olof Feldt som svar på en fråga i riksdagen att det av SPK föreslagna
systemet hade bedömts vara opraktiskt och att frågan om en prisutjämning
bereddes vidare inom handelsdepartementet. Näringsutskottet (NU 1975/
76:44 s. 19) anknöt i april 1976 till detta uttalande och fann det nödvändigt
med fortsatta överväganden om vilka åtgärder som skulle kunna vidtas.
Utskottet utgick från att tillbörlig uppmärksamhet ägnades frågan inom
regeringskansliet och fann inte skäl för något uttalande av riksdagen i ämnet.
I en reservation uttalade emellertid centerpartiets, folkpartiets och vänsterpartiet
kommunisternas företrädare i utskottet att riksdagen borde hos
regeringen begära skyndsamt initiativ i syfte att åstadkomma en utjämning av
regionala skillnader i pris på oljeprodukter. Riksdagen beslöt enligt utskottets
hemställan.

År 1978 kunde näringsutskottet (NU 1977/78:37) med anledning av ett nytt
motionsyrkande meddela att en särskild utredning (H 1977:03) arbetade med
frågan om utjämning av regionala och lokala skillnader i priser på eldningsolja
och bensin. Även denna gång avstyrktes och avslogs motionen i ämnet.
Med åberopande av samma utredning avstyrkte skatteutskottet (SkU
; 1977/78:39) en motion samma år vari föreslogs en utredning om en regionalt
differentierad fordonsskatt och/eller en regional utjämning av bensinpriserna.
Också denna motion avslogs av riksdagen.

I en motion år 1979 åberopades förhållandena på Gotland i motiveringen
för ett yrkande om att riksdagen skulle uttala sig för att de regionala
prisskillnaderna på oljeprodukter i konsumentledet skulle upphävas. Näringsutskottet
(NU 1978/79:23) erinrade åter om den pågående utredningen.
Motionen avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen.

På grundval av den nämnda utredningens betänkande lade regeringen
Fälldin I - med handelsminister Staffan Burenstam Linder som föredragande
- år 1980 fram en proposition (prop. 1979/80:109) som innehöll förslag till lag
om bemyndigande för regeringen att föreskriva sänkning av ortstillägg för
vissa oljeprodukter. De högsta ortstilläggen skulle sänkas genom att
regeringen angav vilket tillägg som högst fick uttas. Bemyndigandet gällde
för 50 i lagen uppräknade kommuner i Norrlands inland och i västra
Svealand. Maximeringen kunde medföra att oljebolagen inte fick sina
transportkostnader fullt täckta. För detta skulle kompensation kunna ges i
form av transportbidrag. Det skulle ankomma på regeringen eller en därtill
förordnad myndighet att pröva i vilken utsträckning det var befogat att
medge transportbidrag. Den sammanlagda årliga kostnaden för transportbidrag
beräknades utifrån rådande förhållanden till 20 milj. kr.

I en motion (vpk) - vilken följdes upp med yrkande och votering i
kammaren - kritiserades den ambitionsgrad och metod för prisutjämningen
som regeringen hade förordat. Motionärerna ville att propositionen skulle

NU 1984/85:26

avslås i vad gällde ortstilläggen och att riksdagen skulle anmoda regeringen
att i stället för den föreslagna lösningen genomföra en total utjämning av
oljepriserna genom fastställande - med stöd av allmänna prisregleringslagen
(1956:236) - av ett högstpris som inte inrymde några ortstillägg. Näringsutskottet
(NU 1979/80:42) tillstyrkte regeringens förslag, som också antogs av
riksdagen och trädde i kraft den 1 januari 1981. Socialdemokraterna i
utskottet gav dock i ett särskilt yttrande uttryck åt en viss kritik av förslaget.
De anförde bl. a. att den reform som regeringen hade föreslagit var mycket
begränsad. Det var bara en liten del av de totala ortstilläggen som skulle
kunna tas bort. De konsumenter som bodde på avstånd från oljehamnarna
skulle fortfarande komma att på ett påtagligt sätt belastas med särskilda
transportkostnader.

I anslutning till förslaget i budgetpropositionen år 1981 om anslag till det
nya bidraget till vissa oljetransporter i glesbygd behandlade näringsutskottet
(NU 1980/81:50) en motion vari hemställdes att riksdagen skulle begära att
regeringen snarast skulle lämna förslag om hur ett system med ”0-zon” för
olje- och bensinpriserna skulle införas. Utskottet påminde om att frågan
hade utretts upprepade gånger. Resultatet hade blivit den ordning som det
aktuella anslaget var avsett för. I mån av resurser skulle detta bidragssystem
kunna utnyttjas för en längre gående utjämning av olje- och bensinpriserna,
framhöll utskottet och avstyrkte motionen med uttalandet att utskottet inte
fann det realistiskt att föreslå en ny utredning i ämnet. Riksdagen följde
utskottet och avslog motionen.

I budgetpropositionen år 1982 föreslog regeringen Fälldin III - med
handelsminister Björn Molin som föredragande - att lagen med bemyndigande
om sänkning av ortstillägg förvissa oljeprodukter, m. m. skulle upphävas
och anslaget för bidrag till vissa oljetransporter i glesbygd slopas. Åtgärden
framställdes som ett led i regeringens besparingsansträngningar. Ortstilläggen
hade till följd av den snabba oljeprisstegringen kommit att utgöra en allt
mindre andel av oljepriset, sades det i propositionen. Regeringens förslag
föranledde tre motioner om att bidragssystemet skulle bibehållas. En av
motionerna var väckt av de båda regeringspartiernas främsta företrädare i
näringsutskottet (c, fp). Näringsutskottets majoritet (s, c, fp) gick på
motionärernas linje, medan en minoritet (m) stödde regeringen (NU
1981/82:29 p. 13). Riksdagen följde utskottet. Vänsterpartiet kommunisterna
framförde i detta sammanhang ett yrkande om att ortstilläggen helt skulle
avskaffas.

I budgetpropositionen år 1983 föreslog den nya socialdemokratiska
regeringen - med industriminister Thage G. Peterson som föredragande - att
bidragssystemet skulle avskaffas. Ortstilläggen hade fått alltmer marginell
betydelse, anförde föredraganden. Den regionalpolitiska och fördelningspolitiska
aspekten hade därmed blivit av allt mindre vikt. Länsstyrelserna borde
bl. a. genom glesbygdsstödet bättre kunna främja en eftersträvad utveckling i
länet. Vid beräkningen av anslaget Regionalpolitisk! stöd: Regionala

NU 1984/85:26

utvecklingsinsatser hade industriministern, uppgav han, tagit hänsyn till
förslaget om avskaffande av bidragssystemet genom att kompensera för
bortfallet av bidraget. Centerpartiet yrkade i en partimotion på anslag till
fortsatt bidragsgivning. Avslag på regeringens förslag yrkades dessutom i två
andra motioner (c; vpk). Ärendet behandlades av arbetsmarknadsutskottet
(AU 1982/83:25). Där reserverade sig centerpartiets och vänsterpartiet
kommunisternas företrädare för bevarande av bidragssystemet, den sistnämnde
dessutom för ett uttalande av riksdagen att medan borde eftersträva
en total prisutjämning. Riksdagen följde utskottet och biföll regeringens
förslag.

Skatteutskottet behandlade i slutet av år 1984 två motionsyrkanden om
regionala prisskillnader på olja och bensin (SkU 1984/85:14). Motionerna
hade väckts med anledning av proposition 1984/85:45 om vissa ekonomiskpolitiska
åtgärder m. m., vari bl. a. föreslogs den av riksdagen sedermera
beslutade höjningen av skatten på bensin med 50 öre per liter den 1 december
1984. I den ena motionen (s) begärdes en kartläggning av de senaste årens
stora prisvariationer på bensin och förslag till åtgärder som kunde leda till en
regionalt rättvisare prissättning på bensin. Den andra motionen (vpk)
innehöll krav på en utjämning av de regionala prisskillnaderna på olja och
bensin.

Skatteutskottet anförde följande (s. 27):

Utskottet har vid sin återkommande prövning av frågan om en differentierad
drivmedelsbeskattning uttalat att regionala skattelättnader från rent
tekniska utgångspunkter endast bör komma i fråga i rena undantagsfall.
Flertalet kommuner i Norrlands inland åtnjuter redan i dag, förutom lägre
fordonsskatt, också lägre elskatt.

Regionalpolitiska utredningen har i ett i augusti i år avlämnat betänkande
(SOU 1984:74) Regional utveckling och mellanregional utjämning lagt fram
förslag till olika utjämningsåtgärder avseende Norrlands inland, Norrlands
kustland och Bergslagen. Förslaget omfattar bl. a. ett persontransportstöd.
Vidare har glesbygdsdelegationen - likaledes i augusti i år - lämnat en
rapport (Ds I 1984:20) med överväganden och förslag till förbättring av
glesbygdspolitiken. De båda utredningsförslagen är för närvarande föremål
för remissbehandling.

Med det anförda och i avvaktan på det slutliga resultatet av de båda
utredningarnas arbete avstyrkte skatteutskottet motionerna i ifrågavarande
delar. Riksdagen följde utskottet och avslog motionsyrkandena. Vid samma
tillfälle beslöt riksdagen om viss kompensation för bensinskattehöjningen
genom lägre fordonsskatt för bilägare i vissa kommuner, huvudsakligen i
Norrlandslänen.

I proposition 1984/85:115 om regional utveckling och utjämning som har
förelagts riksdagen våren 1985 föreslår regeringen på grundval av bl. a. de i
skatteutskottets betänkande nämnda utredningarna att ett persontransportstöd
skall införas. Syftet därmed är att företag i norra Sverige lättare skall få
kontakt med marknaden i andra delar av landet.

NU 1984/85:26

Utskottet

De fem motioner som behandlas här går alla ut på att nuvarande principer
för prissättning på olja och bensin medför orättvisor för vissa konsumentkategorier
och för den skull bör omprövas.

De grundläggande prisförhållandena är i korthet följande. Oljeföretagen
utgår vid prissättningen på petroleumprodukter från vissa grundpriser. I
syfte att kompensera företagen för fraktkostnader vid leveranser från
importhamn till förbrukningsort tillkommer zon- eller ortstillägg. För bensin
tillämpas en regional prissättning som bygger på zonindelning av landet. I
O-zon - importhamnarna och deras närmaste omland - betalar förbrukare
gällande grundpriser för bensin. I 1-zon (Syd- och Mellansverige samt
Norrlands kustland) och i 2-zon (nordvästra Svealand, inre delarna av
Norrland samt Gotland) betalas därutöver ett zontillägg om 1 resp. 2 öre per
liter bensin. För eldningsoljor är prissättningen mera regionalt differentierad.
Ortstilläggen avspeglar i högre grad än zontilläggen lokala skillnader i
kostnader för transporter. De har beräknats för 4 592 orter och varierar
mellan 35 kr. och 190 kr. per kubikmeter olja.

Vid en jämförelse mellan olika företags priser på petroleumprodukter bör
hänsyn också tas till återbäring, bonus och andra former av rabatter (se s. 6).
Oljebolagen lämnar i viss utsträckning rabatter på bensin till anställda i olika
företag och till medlemmar i motororganisationer. Härtill kommer rabatter i
form av lokala nedsättningar av drivmedelspriserna vid stationerna. Under
år 1984 och i början av år 1985 har flera s.k. priskrig förekommit på
bensinmarknaden, ofta lokalt inriktade. En slutsats som kunde dras av den
undersökning av bensinhandeln som statens pris- och kartellnämnd (SPK)
gjorde år 1983 (se s. 7 f.) var att regionala och lokala variationer i priserna på
bensin var större än de skillnader som förelåg mellan de genomsnittliga
priserna för olika bensinmärken i landet.

De genomsnittliga rabatterna på villaolja varierade kraftigt under år 1984.
I april var de 36 kr. per kubikmeter och i november 301 kr. per kubikmeter. I
mars 1985 var de genomsnittliga rabatterna 150 kr. per kubikmeter olja.

Som framgår av den tidigare redogörelsen (s. 9 f.) har frågan om
utjämning av regionala prisskillnader på petroleumprodukter aktualiserats i
riksdagen vid upprepade tillfällen under lång tid. En för hela landet enhetlig
prisnivå för olika oljeprodukter är sålunda ett gammalt politiskt önskemål.
Redogörelsen går tillbaka till mitten av 1940-talet. Frågan har utretts i flera
olika sammanhang.

Med giltighet från början av år 1981 infördes lagen (1980:564) med
bemyndigande om sänkning av ortstillägg för vissa oljeprodukter, m. m. Med
stöd av denna lag, som upphörde att gälla vid utgången av juni 1983, kunde
regeringen meddela föreskrifter om det högsta ortstillägg som fick tas ut vid
försäljning av olja till förbrukare i inre Norrland och västra Svealand. Syftet
var att minska skillnaderna i pris på olja. Säljarna fick kompensation enligt

NU 1984/85:26

vissa regler i form av transportbidrag. Den årliga kostnaden för dessa, som
finansierades genom ett särskilt anslag på statsbudgeten, var ca 20 milj. kr.
Vid bidragssystemets borttagande togs hänsyn till bortfallet av bidrag vid
beräkning av anslaget till regionala utvecklingsinsatser.

De inledningsvis nämnda motionerna syftar alla till åtgärder för att
undanröja sådana regionala differenser som nu kännetecknar bensin- och
oljepriserna och sålunda åstadkomma en mera enhetlig prissättning i landets
olika delar.

Ett vanligt förekommande krav hos människor i Norrlands inland är,
anförs det i motion 1983/84:1875 (s), att priset per enhet olja eller bensin
skulle vara lika för konsumenten var helst i landet inköpet görs. Samme
motionär hävdar i motion 1984/85:1419 (s) att kampanjer och priskrig på
bensinmarknaden som regel förläggs till konsumenttäta områden där
volymen är av stor betydelse för det enskilda företaget. Regeringen föreslås
ta upp samtal med företagen i branschen om en enhetligare prissättning. Om
inte sådana samtal leder till önskad effekt borde en översyn av hela olje- och
bensinhandeln göras.

I motion 1984/85:390 (c) sägs bl. a. att vissa rabattsystem som tillämpas
inom bensinhandeln är orättvisa. De gynnar sällan låginkomsttagare i
småorter eller på landsbygden. Liknande synpunkter framförs i motion
1984/85:2061 (c). Oljebolagens rabattsystem och rådande priskrig leder,
heter det, till orättvisor eftersom de i regel kommer de grupper till del som
redan tidigare kan handla till ett lägre pris.

I motion 1984/85:2967 (s) anförs att beroendet av bil som fortskaffningsmedel
är störst i glesbygden. Motionärerna förordar en differentiering av
bensinskatten och menar att en sådan skulle kunna få en positiv regionalpolitisk
inverkan, speciellt för turistnäringen.

Skatteutskottet har yttrat sig över den sistnämnda motionen. I yttrandet
(SkU 1984/85:6 y) erinras om att skatteutskottet tidigare vid sin återkommande
prövning av frågan om en differentierad drivmedelsbeskattning har
uttalat att regionala skattelättnader från rent tekniska utgångspunkter endast
bör komma i fråga i rena undantagsfall. Skatteutskottet vidhåller denna
ståndpunkt och understryker att flertalet kommuner i Norrlands inland
redan i dag åtnjuter såväl lägre fordonsskatt för personbilar som lägre
energiskatt för elkraft. Detta har, jämfört med en differentiering av skatten
på drivmedel och bränsle, ansetts utgöra ett administrativt enklare system att
kompensera dem som på grund av sin bostadsort har särskilda kostnader för
resor, uppvärmning etc. Slutligen anför skatteutskottet att motionärernas
utredningskrav redan får anses tillgodosett genom att vägtrafikskatteutredningen
har behandlat frågan i sitt delbetänkande (Ds B 1980:13) Slopad
fordonsskatt och höjd bensinskatt (s. 195-208). Utredningen avstyrkte en
differentierad bensinskatt, främst med hänsyn till de kontrollproblem,
konkurrensrubbningar och administrativa kostnader som ett sådant system
skulle föra med sig. Skatteutskottet föreslår att näringsutskottet skall

NU 1984/85:26

avstyrka motionen.

Näringsutskottet vill framhålla att syftet med det nu tillämpade systemet
med särskilda orts- och zontillägg för olja och bensin är att kompensera
oljeföretagen för ökade kostnader för transporter till längre bort liggande
orter. Därmed skall dessa orter tillförsäkras erforderliga leveranser av olja
och bensin. Systemet medför helt naturligt vissa prisskillnader för konsumenterna
i olika delar av landet. För förbrukare av eldningsolja kan de regionala
prisskillnaderna motsvara relativt betydande belopp räknat på årsbasis. För
bensin gäller att nuvarande zontillägg i takt med ökade priser utgör en allt
mindre andel av totalpriset (mindre än en halv procent i zon 2). Så medför
zontillägget exempelvis att en bilist i zon 2 som kör 1 500 mil per år - vilket
för landet i dess helhet kan beräknas vara privatbilisternas genomsnittliga
körsträcka - får en merkostnad på 30 kr. per år jämfört med en bilist i 0-zon.
Även om den årliga körsträckan tiodubblas, vilket torde vara sällsynt -genomsnittet för Norrlands inland beräknas ligga ett par hundra mil över
riksgenomsnittet - blir merkostnaden ett belopp som i förhållande till
totalkostnaderna för bilåkningen är så begränsat att det får betraktas »sorn
marginellt.

De varierande konkurrensförhållandena i olika delar av landet medför
otvivelaktigt att konsumenter i bl. a. glesbygdsområden inte i samma
utsträckning som övriga konsumenter kan tillgodoräkna sig fördelar av
tillfälliga prisnedsättningar och lokala s. k. priskrig. Därmed uppstår tidvis
prisskillnader som kan vara avsevärda. En rabattform som särskilt berörs i
motionerna är de s. k. kategorirabatterna till anställda inom företag och till
föreningsmedlemmar. Enligt vad utskottet har erfarit föreligger inte någon
systematisk utvärdering av vilken samlad effekt sådana rabatter får eller i vad
mån rabatterna motiveras av motprestationer av dem som kommer i
åtnjutande av rabatterna. Fråga är också om denna rabattform innebär
regionala prisskillnader. Utskottet har förståelse för att det - såsom anförs i
här behandlade motioner - kan uppfattas som orättvist att de konsumenter
som på grund av strängare klimat och längre reseavstånd förbrukar mer
eldningsolja och bensin än andra får betala ett högre pris.

För utjämning av priserna på eldningsolja finns, som framgår av den
inledande redogörelsen (s. 12 f.), ett system utarbetat vilket är baserat på ett
omfattande utredningsarbete och under ett par år har prövats i praktiken.
Detta system, med maximering av ortstilläggen och transportbidrag i vissa
kommuner, skulle med kort varsel kunna återinföras om så bedöms vara
lämpligt. En förutsättning är då att riksdagen ställer erforderliga medel för
transportbidragen till förfogande. Om tillgången på medel tillåter det kan
prisutjämningen också lätt göras mera omfattande än när systemet tillämpades
i början av 1980-talet. Något förslag om att detta prisutjämningssystem
skall införas på nytt har emellertid inte framlagts.

NU 1984/85:26

Det kan inte uteslutas att kategorirabatter i vissa fall skulle kunna bedömas
medföra skadlig verkan enligt konkurrenslagen (1982:729). I så fall kan
ingripanden ske med stöd av denna lag. I övrigt saknas, såvitt utskottet kan
finna, lagliga möjligheter för staten att föreskriva sådana ändringar i
prissättningen av bensin och olja som åsyftas i motionerna 1983/84:1875 (s),
1984/85:390 (c), 1984/85:1419 (s) och 1984/85:2061 (c).

Utskottet finner det emellertid angeläget att de förhållanden som här har
berörts blir ytterligare klarlagda genom en undersökning av prissättningen på
bensin- och oljemarknaden. De regionala prisskillnaderna, bl. a. till följd av
priskrigen inom bensinbranschen, samt förekomsten och verkningarna av
olika rabatter, bl. a. kategorirabatter, bör därvid studeras. En central fråga
är hur pris- och rabattförhållandena påverkar konsumenternas totala kostnader
för petroleumprodukter i olika delar av landet.

Det synes närmast vara en uppgift för SPK att genomföra en sådan
undersökning som här har nämnts. SPK ägnar sedan länge betydande
uppmärksamhet åt bensin- och oljebranschen och publicerar fortlöpande
redogörelser för pris- och strukturförhållanden m. m. inom denna. Det bör
emellertid få ankomma på regeringen att bestämma om hur undersökningen
bör genomföras. Det blir också i första hand regeringens sak att bedöma vilka
åtgärder från statens sida som undersökningens resultat skulle kunna ge
anledning till. Utskottet finner det naturligt att även beskattningen av fordon
och drivmedel uppmärksammas vid denna bedömning.

Utskottet föreslår att riksdagen i ett uttalande till regeringen ansluter sig
till vad utskottet här har anfört. Yrkandena i de fem motionerna blir då delvis
tillgodosedda.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:1875, 1984/
85:390, 1984/85:1419, 1984/85:2061 och 1984/85:2967 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 25 april 1985

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Gunnar Nilsson i Stockholm (s), Lilly
Hansson (s), Sten Svensson (m), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m),
Jörn Svensson (vpk). Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Ivar
Franzén (c), Bo Finnkvist (s), Lars Ahlström (m), Per-Ola Eriksson (c), Lars
Andersson (s) och Hugo Bergdahl (fp).

NU 1984/85:26

Särskilt yttrande

Ivar Franzén (c) och Per-Ola Eriksson (c) anför:

Prisskillnaderna på olja och bensin i olika delar av landet måste utjämnas.
Vi ansluter oss således till utskottets förslag om en förnyad prövning av detta
problem. Genom beslut av riksdagen har skillnaderna i pris på olja ökat de
senaste åren. De nuvarande stora prisskillnaderna beror i stor utsträckning
på att det särskilda transportbidraget för oljedistribution till inlandet har
slopats på förslag av den socialdemokratiska regeringen. Riksdagen fattade
beslut därom år 1983. Centerpartiet motsatte sig emellertid detta förslag och
krävde fortsatt statligt stöd till oljedistribution i inlandet. Om centerpartiet
då hade fått gehör för sitt krav hade prisskillnaderna troligen inte blivit så
stora som de är i dag.

NU 1984/85:26

Bilaga

Skatteutskottets yttrande
1984/85:6 y

om regionalt differentierad bensinskatt

Till näringsutskottet

Näringsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över
motion 1984/85:2967 av Bo Finnkvist (s) och Karl-Erik Häll (s). Motionen
har väckts med anledning av proposition 1984/85:115 om regional utveckling
och utjämning. Utskottet får med anledning härav anföra följande.

I motionen begärs en utredning om regionalt differentierad bensinskatt.
Motionärerna motiverar sitt yrkande med att en differentierad bensinskatt
skulle upplevas som mera rättvis än den nuvarande fordonsskattenedsättningen
för personbilar inom stödområdena A och B.

Utskottet har tidigare vid sin återkommande prövning av frågan om en
differentierad drivmedelsbeskattning uttalat att regionala skattelättnader
från rent tekniska utgångpunkter endast bör komma i fråga i rena undantagsfall.
Utskottet vidhåller denna ståndpunkt och vill samtidigt stryka under att
flertalet kommuner i Norrlands inland redan i dag åtnjuter såväl lägre
fordonsskatt för personbilar som lägre energiskatt för el, vilket ansetts utgöra
ett administrativt enklare system att kompensera dem som på grund av sin
bostadsort har särskilda kostnader för resor, uppvärmning etc. än en
differentierad skatt på drivmedel och bränsle. Slutligen bör påpekas att
motionärernas utredningskrav enligt utskottet redan får anses tillgodosett
genom att vägtrafikskatteutredningen behandlat frågan i sitt andra delbetänkande
Slopad fordonsskatt och höjd bensinskatt (Ds B 1980:13) s. 195-208.
Utredningen avstyrkte en differentierad bensinskatt, främst med hänsyn till
de kontrollproblem, konkurrensrubbningar och administrativa kostnader ett
sådant system skulle föra med sig.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att näringsutskottet bör
avstyrka motionen.

Stockholm den 11 april 1985

På skatteutskottets vägnar
RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund
(s), Egon Jacobsson (s), Karl Björzén (m), Kjell Johansson (fp), Anita
Johansson (s), Lars Hedfors (s), Ewy Möller (m), Bruno Poromaa (s) och
Erkki Tammenoksa (s).

minab/gotab Stockholm 1985 82770